Stockholm står inför ett avgörande vägskäl. Samtidigt som Socialdemokraterna nominerar Emilia Bjuggren till nytt finansborgarråd växer kritiken mot ett rödgrönt styre som, enligt många, kört huvudstaden rakt in i kris. Med skenande kriminalitet, ekonomiskt kaos och ett stadsbyggnadsprojekt kallat “Miljonprogrammet 6.6.6” eller “Projekt: A Cosmopolitan Hellscape”, menar allt fler att Socialdemokraterna håller på att omforma Stockholm utan vare sig förankring eller verklighetskontakt.
På Sveavägen 68 förbereder man Miljonprogram 6.6.6, även kallat Projekt: A Cosmopolitan Hellscape. Projektet går ut på att tvångsblanda stockholmare genom att resa vertikala statarlängor i områden som i dag är välmående. Allt för att hela staden ska få smaka på det politiskt skapade mångkulturella kaos som väntar runt hörnet.
Socialdemokraterna har nu presenterat Emilia Bjuggren som sin kandidat till posten som finansborgarråd. Beskedet tas emot med allt annat än jubel från många stockholmare. För dem känns det snarare som ännu ett kapitel i den långsamma, men ack så förutsägbara, nedmonteringen av huvudstaden.
Floskler möter verklighet
Bjuggren hyllar själv nomineringen och använder välbekanta politiska fraser om sammanhållning och framtidstro. Men i det Stockholm som faktiskt existerar är sammanhållningen på väg att rämna. Många upplever att Socialdemokraterna själva drivit in störtkilen och förvärrat utvecklingen.
Ett styre i kras – ekonomiskt och politiskt
Sedan Socialdemokraterna, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, tog makten 2022 har kritiker beskrivit utvecklingen som ett politiskt haveri i slow motion. Hyresmarknaden är söndersmulad, skatten har chockhöjts två gånger, ekonomin är i fritt fall och staden blöder över en miljon kronor i timmen i räntekostnader. Trots detta fortsätter S-styret som om ingenting hänt.
DDR-politik i en europeisk huvudstad
Vänsterpartiets bostadspolitik, som fått oproportionerligt stort inflytande, kritiseras för att ha lett till en ideologiskt driven DDR-modell där väntetiderna är lika groteska som de var för en Trabant i Östtyskland. I en modern europeisk huvudstad framstår detta som fullständigt verklighetsfrånvänt.
“Miljonprogrammet 6.6.6” – tvångsblandning som stadsutveckling
Men det största orosmolnet är Socialdemokraternas stadsplanering. Det som kritiker hånfullt kallar ”Miljonprogrammet 6.6.6”, kallad ”Projekt: A Cosmopolitan Hellscape” har blivit en symbol för ett S-styre som tappat fotfästet. Strategin handlar om att tvångsblanda villaområden genom att pressa in stora hyreskomplex som tornar upp sig som vertikala statarlängor.
För familjer som arbetat ett helt liv för att bo i ett tryggt område känns planerna som ett direkt politiskt angrepp på deras livsmiljö. Kritikerna menar att det inte handlar om integration, utan om klumpig social ingenjörskonst – ett tvångsexperiment som riskerar att skapa mer otrygghet än det löser.
Regionfullmäktige: S försvarar sina planer
När frågan togs upp i regionfullmäktige försvarade socialdemokraten Emilia Wikström Melin planerna som om ingenting var fel. För många stockholmare bekräftade det bilden av ett parti som antingen är politiskt blint eller medvetet ignorerar invånarnas oro. Allt fler fruktar att S-styret håller på att rita om Stockholm i grunden – utan att fråga dem som faktiskt bor här.
En stad där otryggheten breder ut sig
Samtidigt fortsätter otryggheten att breda ut sig. Många stockholmare beskriver hur dagens situation får New York på 1980-talet att framstå som en idyll i jämförelse. Kritiker menar att den rödgröna kakistokratin gjort huvudstaden till en plats där inget längre fungerar som det ska – en stad på väg att bli exakt det kritikerna varnat för: ”A Cosmopolitan Hellscape”.
Omvärldens varningar: Sverige ses som riskområde
Den internationella bilden av Sverige stärker oron. Kanadas utrikesdepartement varnar sina medborgare för att resa till Sverige utan att iaktta “hög försiktighet” på grund av den förhöjda terrorhotnivån. I sina reseanvisningar pekar de dessutom ut Stockholm specifikt, där gängvåldet lyfts fram som ett centralt hot.
“Stockholms län har upplevt en ökning av vapenvåld och mord kopplat till gängrivalitet”, skriver de på sin officiella hemsida.
Vart är Stockholm på väg?
Vill vi verkligen att Stockholm ska förvandlas till ett nytt Palme-helvete på jorden – en repris av 1970-talets Sverige, där skatterna var så absurda att till och med Astrid Lindgren såg sig tvungen att gå till strid mot staten?
Hur länge ska staden tolerera politrucker som inte klarar av någonting annat än att lova, misslyckas och skylla ifrån sig? Under det rödgröna kakistokratstyret har stockholmare inte fått mycket mer än skatter som skjuter i höjden och en kriminalitet som exploderar rakt i ansiktet på oss.
Stockholms stad ligger på ren jumboplats när det gäller att hålla kommunalskatten nere – ett monument över hur illa den rödgröna kakistokratröran har skött ekonomin.
Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.
När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.
Syftet: Frivillig väg ur utanförskap
Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.
I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.
Vänsterkritik – och vänstermoral
Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.
Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.
Ekonomiska realiteter
Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.
En politik av motsägelser
Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.
På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.
En växande misstro
Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.
Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.
När ekonomin pressas och skatten ligger bland landets högsta, behöver Sundbyberg inte fler förvaltare – utan en politisk ledare som vågar fatta svåra beslut. Margaret Thatcher visade att tydlighet, ansvar och mod kan förändra ett land. Samma anda behövs nu i Sveriges minsta kommun.
Thatcher lyckades vinna ett krig och få Storbritannien på fötter igen efter år av socialism. Thatcher är en hjälte bland politiker.
Sundbyberg är en stad med potential. Kommunen växer, näringslivet utvecklas och människor flyttar hit för att bygga framtid. Men samtidigt fortsätter kommunalskatten att vara hög, och ekonomin pressas av växande kostnader. Det finns en känsla av att kommunen styrs mer av försiktighet än av framtidstro.
Det som saknas är politiskt mod – ett ledarskap som vågar göra det som är nödvändigt snarare än det som är bekvämt. Här finns mycket att lära av den brittiska premiärministern Margaret Thatcher. Hon är fortfarande en av världens mest omdiskuterade politiska gestalter, men även hennes kritiker medger att hon förändrade sitt land i grunden.
Thatcher styrdes inte av opinioner, utan av principer. Hon vågade fatta beslut som var impopulära på kort sikt men som skapade stabilitet, tillväxt och ansvar på lång sikt. Hon trodde på arbete, sparsamhet och individens kraft – på att människor växer när staten kliver tillbaka.
Det är en sådan övertygelse Sundbyberg behöver.
När Ayla Eftekhari (S) nu tar över som kommunstyrelsens ordförande ser många en ung ,kakistokrat och inte särskilt erfaren politiker. Hon står inför ett svårt prov. Frågan är om hon kan gå från politisk förvaltning till verkligt ledarskap – från ord till handling. Kritiker menar att hennes bakgrund inom ungdomsförbundet SSU ger henne en partipolitisk trygghet, men kanske inte den erfarenhet som krävs för att genomföra ekonomiska reformer som verkligen gör skillnad.
Sundbyberg behöver ett ledarskap som sätter resultat framför retorik – en kommun som vågar effektivisera, minska skattebördan och lita på att invånarna själva vet bäst hur deras pengar ska användas.
Sundbyberg behöver inte ännu en oerfaren politiker som inte lyckas åstadkomma något, utan en ny Thatcher. Thatcher var en politiker som gjorde skillnad – som vågade avveckla olönsamma delar av den statliga verksamheten och ge vanliga människor rimliga skatter.
Samma politik behövs i Sundbyberg: en politik där fokus ligger på ansvar, arbete och resultat, så att de som bidrar till kommunens utveckling inte straffas med orimliga skatter.
Trots ökande otrygghet, sprängningar och en havererad integrationspolitik vägrar partiet ens diskutera frivillig återvandring. I stället fortsätter den rödgröna ledningen i Stockholm att låtsas som att problemen inte finns – och tackar nej till varje försök till lösning, bara för att förslaget kommer från fel parti.
S-styrda Stockholm nobbar återvandring – för att förslaget kommer från SD
För tio år sedan öppnade Socialdemokraterna Pandoras ask. Genom att göra det enklare än någonsin för asylsökande att komma till Sverige lade de grunden för dagens kris. Då talade man om ”öppna hjärtan” och om ett Europa utan murar – ord som i efterhand framstår som naiva symboler för en politik utan konsekvensanalys.
Resultatet ser vi nu varje natt. Sprängningar, skjutningar och en växande otrygghet har blivit vardag i många svenska städer. Trots det vägrar Socialdemokraterna erkänna sitt ansvar eller ens diskutera verkliga lösningar som frivillig återvandring. I stället fortsätter partiet att förneka sambanden mellan den egna politiken och de problem som vanliga människor tvingas leva med.
Flera S-styrda kommuner har den senaste veckan valt att tacka nej till att ens delta i samtal med regeringens samordnare Terésa Zetterblad. Hennes uppdrag är att informera om det kraftigt höjda återvandringsbidraget och visa hur kommunerna kan hjälpa personer som frivilligt vill återvända till sina hemländer.
Det handlar inte om tvång, utan om en möjlighet – en chans till en ny start för dem som inte lyckats etablera sig i Sverige.
Men Socialdemokratiskt styrda kommuner, med Stockholm i spetsen, väljer att säga nej.
Barnsligt partipolitiskt trots
Stockholms social- och trygghetsborgarråd Alexander Ojanne (S) meddelar i ett brev att staden inte ser någon anledning att delta. Han menar att återvandringsbidraget kan ”försvåra nyanländas etablering” och riskera att människor känner sig ”oönskade”.
I praktiken betyder det att S hellre låter människor fastna i utanförskap än att erkänna att vissa faktiskt vill återvända frivilligt. Och varför denna vägran? För att initiativet kommer från regeringen – med stöd av Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna beter sig som barnungar: de vägrar samarbeta bara för att idén inte är deras egen. Ideologin går alltid före verkligheten – även när det drabbar både individ och samhälle.
En ekonomisk vinst – som S inte vill se
För Stockholm vore frivillig återvandring en ren vinstaffär. Varje person som lämnar ett långvarigt bidragsberoende frigör resurser i välfärden – i socialtjänst, skola, sjukvård och bostadsmarknad.
Men i stället för att tänka ekonomiskt och långsiktigt väljer den rödgröna ledningen att stänga dörren. Hellre fortsätta på den inslagna vägen med ökande kostnader, segregation och otrygghet, än att erkänna att regeringen faktiskt har ett poäng.
Rödgrön kakistokrati
Stockholm styrs i dag av en rödgrön röra som misslyckas med det mesta. Skatten har höjts två gånger under en mandatperiod – ändå blir ingenting bättre. Tryggheten minskar, vårdköerna växer och bostadsbristen kvarstår.
Att tacka nej till en kostnadsfri statlig satsning som dessutom kan avlasta kommunens ekonomi visar hur djupt Socialdemokraterna sjunkit i sin prestige. Det är inte ledarskap – det är politisk barnslighet.
Ideologi framför ansvar
När regeringen erbjuder kommunerna ett verktyg för att underlätta frivillig återvandring, väljer S att vända ryggen till. De låter hellre tusentals människor stanna i utanförskap än att riskera att ”ge SD rätt”.
Men verkligheten bryr sig inte om partitaktik. Frivillig återvandring är både humant och ekonomiskt klokt. Det är ett sätt att hjälpa människor hem på egna villkor – samtidigt som Sverige minskar belastningen på ett pressat välfärdssystem.
Socialdemokraternas vägran är därför inte bara oansvarig. Den är barnslig, självisk och ett hån mot alla som försöker hitta riktiga lösningar på integrationsproblemen.
Från parabolantenner och videovåld till nät-ID och sociala medier – Socialdemokraterna har i decennier försökt tygla allt de inte förstår. När nya idéer eller tekniker hotat partiets kontroll har reflexen varit densamma: förbjuda, reglera, övervaka. Nu vill Magdalena Andersson sätta namn och personnummer på varje internetanvändare i Sverige. Det är inte längre bara politik – det är ett mönster. Ett parti som en gång ville styra etern försöker nu ta greppet om själva nätet.
Socialdemokraterna har genom historien ofta hamnat i strider om förbudspolitik och en vilja att kontrollera medborgarnas val. Från etermediernas barndom till dagens digitala sfär återkommer mönstret: när nya fenomen eller upplevda samhällsproblem uppstår ligger ett förbud eller en reglering nära till hands. Denna granskande artikel belyser en rad konkreta exempel – från piratradio och parabolantenner till videovåld, boxning, sexköp, religiösa friskolor, vinstuttag och nu senast krav på ID-kontroller online – och diskuterar riskerna för övervakning, moralism och inskränkningar i yttrandefriheten som följer i förbudens spår.
Motboken – när staten tog kontroll över glaset
Socialdemokraternas vilja att styra människors liv går ännu längre tillbaka än paraboler och videoband. Redan 1919, mitt under folkhemmets födelse, var det den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting som stod bakom ett av de mest genomgripande övervakningsprojekten i svensk vardagshistoria: motboken. Den infördes som ett system för att reglera svenskarnas alkoholkonsumtion, i ett försök att tygla supandet – men blev i praktiken ett instrument för social kontroll på individnivå.
Varje medborgare fick en personlig bok där varje inköp av sprit noggrant antecknades av Systembolagets personal. Staten bestämde hur mycket en “anständig medborgare” fick dricka, och tjänstemän, kvinnor och arbetare behandlades olika. En ogift kvinna fick ofta ingen motbok alls, medan en man i statlig tjänst kunde få större ranson “eftersom han antogs kunna hantera sitt drickande”. Resultatet blev ett Sverige där staten bokstavligen höll räkningen på folks glas – en sorts analog föregångare till dagens digitala övervakning.
Motboken pågick i över tre decennier, fram till 1955, och är ett av de tydligaste exemplen på Socialdemokratins förmyndarmentalitet i praktiken. Syftet var gott – att minska alkoholskador – men metoden var ren moralbyråkrati. Den byggde på misstro mot medborgarna och en tro på att staten alltid vet bättre. I backspegeln ser man tydligt hur denna logik lever kvar: från motbokens spritkontroll till dagens försök att införa digitala ID-kontroller på nätet går en obruten linje av politiskt tänkande. I Socialdemokraternas värld är individen alltid en potentiell risk – och staten alltid den som måste hålla i nycklarna till flaskan, radion, kroppen eller tangentbordet.
Fri radio och TV under lås och bom
Jack Kotschack, grundare av piratradiostationen Radio Nord, besöker sändarfartygetBon Jourden 30 juni 1962 – stationens sista sändningsdag innan den tvingades tystna under trycket från en ny lag[ .
Etermediernas utveckling i Sverige har präglats av Socialdemokraternas strävan att värna statens kontroll över informationen. Redan på 1950- och 60-talen kämpade partiet hårt mot piratradion. När Radio Nord började sända populär musik och nyheter från ett fartyg utanför territorialvattnen 1961 upplevde den socialdemokratiska regeringen stationen som en direkt provokation.
Myndigheterna svarade med en rad åtgärder för att kväva den oönskade konkurrensen – annonsörer hotades med repressalier och statliga Sveriges Radio fick skyndsamt extra resurser för att lansera Melodiradion (dagens P3) och därmed hindra lyssnarna från att söka sig till piratsändningarna. Regeringen lät till och med riksdagen stifta en speciallag, den beryktade Lex Radio Nord, som förbjöd sådana sändningar. Inför hotet av lagen valde Radio Nords ägare att stänga stationen redan innan förbudet trädde i kraft i augusti 1962. Socialdemokraterna lyckades därmed upprätthålla det statliga mediemonopolet – men på bekostnad av mångfalden i etern.
Samma kontrolliver präglade synen på televisionen. Under decennier hade Sverige endast två TV-kanaler, båda i statlig regi. När satellit-tv och parabolantenner gjorde entré på 1980-talet reagerade vissa socialdemokrater med ryggmärgsreflexen att förbjuda även denna nya teknik. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 drev exempelvis partiets kvinnoförbund – under ledning av den profilerade S-politikern Maj Britt Theorin – kravet att förbjuda privatpersoner att inneha parabolantenner. Tanken var att skydda svenska folket från “oönskad” utländsk påverkan och kommersiellt utbud via satellit. Förslaget ledde aldrig till någon lag och partiledningen tog officiellt avstånd från idén när den kritiserades som otidsenlig – kulturminister Bengt Göransson försäkrade att folk “ska kunna se på de program de vill” även via parabol. I den allmänna debatten har dock ”parabolförbudet” levt kvar som symbol för Socialdemokraternas paternalistiska syn på media. Det må vara en myt att partiet formellt la fram ett parabolförbud, men att tongivande S-företrädare faktiskt förespråkade idén räcker för att ge eko in i våra dagar.
För Socialdemokraterna handlade mediepolitiken länge om att hålla “icke-statliga röster” borta och folket “rent” från kommersialismens inflytande.
Moralpanikens 1980-tal: videovåld och boxningsförbud
När videon slog igenom i början av 1980-talet uppstod en ny frontlinje för socialdemokratisk förbudspolitik. Partiet slöt upp i den breda politiska moralpaniken kring det så kallade videovåldet – våldsamma skräck- och actionfilmer på då nya videoformatet. Tidigare hade staten genom biografcensuren kunnat klippa bort olämpligt innehåll, men plötsligt kunde “våldsfilmer” spridas fritt via videobandspelare i hemmen.
Socialdemokraterna tog strid för att stoppa detta. En borgerlig regering råkade visserligen sitta vid makten just då (1981), men socialdemokratin deltog helhjärtat i korståget. Riksdagen klubbade 1982 med överväldigande majoritet en ny lag – 299 ja-röster mot endast 1 nej – som förbjöd spridning av videogram med rått och sadistiskt våld. Den ende riksdagsledamoten som röstade nej, Folkpartiets Hadar Cars, varnade uttryckligen för att lagen innebar farliga inskränkningar i våra demokratiska rättigheter. Hans varning föll dock för döva öron. Resultatet blev en av världens hårdaste censurlagar för videofilm, där polisrazzior mot videobutiker och rättsfall mot videouthyrare snart blev verklighet. Kritiker har i efterhand dömt ut “videovåldsdebatten” som moralpanik och pekat på hur okunnig och överdriven retoriken var.
Ändå är den ett skolexempel på Socialdemokraternas benägenhet att ta till lagboken och förbud när nya medier oroar – med yttrandefriheten som möjlig måltavla i processen.
Samma anda av förmynderi genomsyrade det svenska boxningsförbudet. Under socialdemokratiskt styre beslutade riksdagen hösten 1969 att förbjuda professionell boxning i Sverige – ett unikt ingrepp i idrottens autonomi. Beslutet motiverades med folkhälsa och moral: proffsboxning ansågs våldsamt, farligt och “osunt” och passade inte in i det folkhem som skulle formas. Hjärnskador riskerades, sades det, och “osnygga ekonomiska intressen” tjänade pengar på våldet. Därför drog man likhetstecken mellan boxning och samhälleligt förfall – sporten påstods förråa samhället i stort.
Förbudslinjen segrade och under de följande årtiondena tvingades svenska boxare utomlands om de ville bli proffs. Först 2007 upphävdes det totala förbudet, efter mycket debatt. I backspegeln menar många att proffsboxningsförbudet främst vilade på moralistiska argument snarare än fakta.
Som debattörerna Johan Forssell och Paolo Roberto skrev redan 2006 var förbudet en del av “samhällets moralpanik” – man gjorde en hederlig sport till något skamligt och drev utövarna i exil, trots att folk ändå kunde se alla matcher via TV eller internet. Än en gång gick Socialdemokraternas förbudsinstinkt före individens frihet att välja, till och med i valet av sport.
Führerns Face – filmen som var för antinazistisk för Sverige
1943 släppte Walt Disney en animerad kortfilm som gjorde succé i USA: Der Fuehrer’s Face. I den hamnar Kalle Anka i en absurd mardröm där han tvingas leva i Nazityskland, marschera till Hitler-marscher, skrika “Heil!” tills han svimmar och jobba som slav i en vapenfabrik. Filmen var genial satir – ett hån mot totalitarismen och en öppen drift med Hitler själv. I USA vann den en Oscar och användes som antipropaganda mot fascismen.
Men i Sverige – det “neutrala” folkhemmet under socialdemokratisk ledning – förbjöds filmen helt. Den svenska censuren slog till direkt: Der Fuehrer’s Face fick inte visas på bio, varken för barn eller vuxna. Motiveringen? Att den var “politiskt olämplig” och riskerade att skada Sveriges diplomatiska relationer med Nazityskland. Det var alltså inte Hitler som förbjöd filmen – det gjorde svenska myndigheter, mitt under en tid då Europa stod i brand.
Detta är ett av de mest pinsamma kapitlen i svensk filmhistoria: en antifascistisk satirfilm totalförbjuds i demokratins namn, för att den ansågs “för provocerande”. Medan Kalle Anka i Disneys version gör uppror mot diktaturen, valde Socialdemokraternas Sverige att böja sig för den. Under täckmantel av “neutralitet” censurerades det fria ordet, precis som i de system man påstod sig stå emot.
I efterhand framstår Der Fuehrer’s Face som en symbol för svensk feghet under andra världskriget – en tid då regeringen hellre tystade en tecknad anka än riskerade att reta upp Hitler. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av förmyndarstatens och feghetens möte: en stat som vågar säga nej till Disney, men inte till diktatur.
Motorsågsmassakern – filmen som skrämde staten och väckte ett folk
När Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) nådde Sverige i slutet av 1970-talet hade Socialdemokraterna och biografcensuren redan byggt ett skyddsnät av regler för vad folket fick se. Filmen totalförbjöds omedelbart för biovisning – den ansågs alltför brutal, för “osvensk”, för farlig. Men något oväntat hände. Förbudet skapade inte avsky, utan nyfikenhet. Svenskarna började i massor importera videobandspelare och kopior av förbjudna filmer från utlandet. I hemliga uthyrningsbutiker och bland vänner cirkulerade VHS-kassetter med titlar som Motorsågsmassakern, Zombie Flesh Eaters och Cannibal Holocaust – filmer som staten inte ville att någon skulle se.
Det ironiska var att Socialdemokraternas kulturpolitiska förmyndarskap fungerade som gratis reklam för det man ville stoppa. Ju hårdare man slog mot “videovåldet”, desto fler svenskar ville se vad som var så farligt. För många blev just Motorsågsmassakern en symbol för friheten att välja själv – en sorts motreaktion mot statlig censur. Videobandspelaren blev rebellens verktyg, ett tyst uppror i vardagsrummet mot ett överbeskyddande etablissemang.
Ajabaja i folkhemmet.
Så paradoxalt nog bidrog Socialdemokraternas försök att skydda svenska folket från “dålig kultur” till att föda hela hemmavideons genombrott. Ur den så kallade videovåldsdebatten föddes inte ett lydigt folk, utan en generation som tröttnat på att staten skulle bestämma vad man fick se, höra och tänka. I det ögonblicket, när Motorsågsmassakern surrade igång på svenska VHS-apparater, började censurens makt sakta dö – en gång för alla.
Sexköpslagen – moralismens triumf och hyckleriets skugga
När Socialdemokraterna 1999 införde den så kallade sexköpslagen var det med storslagna ord om jämställdhet och värdighet. Att köpa sex skulle bli olagligt, men att sälja det tillåtet – ett märkligt juridiskt dubbelspråk som gjorde staten till domare över människors moral snarare än deras handlingar. Förbudet presenterades som en feministisk seger, men i praktiken blev det ett moraliskt korståg. Lagen slog hårdast mot de mest utsatta och drev prostitutionen längre under jord, medan politikerna klappade sig själva på axeln över sin “värdegrund”.
Det ironiska – och djupt hycklande – är att samma parti några decennier tidigare präglades av en helt annan verklighet. På 1970-talet avslöjades att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, en av Socialdemokratins tyngsta profiler, själv varit kund hos prostituerade i Stockholms undre värld. Skandalen, som Palme-regeringen först försökte tysta ner, skakade landet. Samma maktparti som påstod sig stå för anständighet och kvinnofrid hade alltså en justitieminister som personifierade det de senare skulle kriminalisera. När sexköpslagen klubbades 20 år senare var detta kapitel bortglömt i historieskrivningen – men hyckleriet bestod.
Att Socialdemokraterna fortfarande ser sexköpslagen som en moralisk seger säger mycket om partiets självbild. Det är inte resultatet som räknas – prostitutionen finns kvar, om än mer dold – utan känslan av att ha lagstiftat fram godhet. Det är folkhemmets gamla synd: viljan att kontrollera människors liv under förevändningen att “skydda dem”. När politiker som Geijer rörde sig fritt i dubbelmoralens skuggvärld, valde partiet att straffa vanliga människor för samma handlingar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på moralisk hyckleri förklädd till social ingenjörskonst.
. Kvinnoförbundet – samma gren av partiet som tidigare drivit parabolförbudet – lyckades vända partiets inställning och drev igenom att sexköp kriminaliserades. . Resultatet hyllas av många än idag som en feministisk seger och har kopierats av flera länder, men kritiken har heller inte tystnat. Motståndare menar att lagen är symbolpolitik som snarare försvårat för de mest utsatta genom att tvinga prostitution längre under jord. Det övervakande inslaget i sexköpslagen – där polisen exempelvis arbetat med spaning, telefonavlyssning och infiltration för att sätta dit sexköpare – har också ifrågasatts.
Från liberalt håll har man varnat för moralisk klåfingrighet: ett samhälle som förbjuder frivilliga transaktioner mellan vuxna, om än av begripliga skäl, beträder en farlig väg där moral lagstiftas på bekostnad av personlig autonomi. Sexköpslagen illustrerar tydligt hur Socialdemokraternas kontrollambitioner kan sträcka sig ända in i medborgarnas mest privata domäner – i syfte att uppfostra samhället till dygd.
Skolan och välfärden under statens kontroll
På senare år har Socialdemokraterna velat ta ett fastare grepp om skola och välfärd med förbud och restriktioner som verktyg. Ett exempel är frågan om konfessionella friskolor. Partiet har argumenterat att religiös påverkan inte hör hemma i skolan och att staten måste återta den “demokratiska kontrollen” över utbildningen.
Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har Socialdemokraterna drivit linjen att förbjuda nya religiösa friskolor – och helst avskaffa de existerande helt, så fort parlamentariskt stöd kan uppbådas. “Egentligen vill vi förbjuda dessa skolor helt och hållet”, medgav partiet öppet inför valet 2022, men eftersom en riksdagsmajoritet saknas nöjer man sig tills vidare med att stoppa nyetablering. Retoriken handlar om att alla elever ska möta samma kunskapsinnehåll fritt från religiös indoktrinering. Kritiker invänder att förbud mot religiösa friskolor riskerar inskränka föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn och utmanar den grundlagsfästa religionsfriheten. Än en gång står dock Socialdemokraternas princip om likriktning mot individens valfrihet. Istället för att komma åt missförhållanden via tillsyn och krav, väljer man den förbudslinje som känns ideologiskt trygg – i detta fall att hellre förbjuda en hel kategori skolor än att tolerera att vissa barn får morgonbön i skolan.
Parallellt har Socialdemokraterna drivit kravet att ingen ska få göra vinst på välfärden. Det har konkret landat i förslag om ett vinstförbud i friskolor, vårdföretag och andra skattefinansierade verksamheter. “Skolorna i Sverige ska ha fokus på kunskap, inte på vinstjakt”, deklarerade Magdalena Andersson när hon sommaren 2022 lanserade partiets vallöften att förbjuda vinstuttag i skolan och samtidigt stoppa nya religiösa friskolor. Regeringen lät tillsätta en utredning för att ta fram “konkreta förslag” på hur ett vinstförbud skulle kunna utformas utan kryphål.
Även detta steg kan ses som en del av partiets kontrollambitioner – en ovilja att låta marknadslogik råda inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna har sedan länge ogillat att privata bolag gör överskott på skattemedel, men kritiker varnar att ett förbud i praktiken innebär en socialisering av välfärdssektorn via lagstiftning. Här rör det sig mindre om moralism i klassisk bemärkelse och mer om ideologisk kontroll över ekonomin: partiet vill lagstifta fram sin vision av hur välfärden ska drivas, med risken att mångfald och innovation går förlorad. Trots att flera tidigare försök att få igenom vinstförbud har fallit i riksdagen fortsätter Socialdemokraterna driva frågan – en påminnelse om hur djupt rotad förbudsinstinkten är när något uppfattas bryta mot partiets grundvärderingar.
Digital övervakning: ID-krav på internet
I vår digitala era uppstår nya utmaningar – och Socialdemokraternas lösningar ligger kvar i samma tradition av kontroll och begränsningar. Det färskaste exemplet är partiets utspel om att införa ID-kontroller på nätet. Våren 2024, med EU-valet runt hörnet, föreslog partiledare Magdalena Andersson tillsammans med S-toppar i Bryssel att varje konto på stora sociala medieplattformar ska kopplas till en verifierad identitet. . Anonymitet på nätet ska alltså i princip upphöra om Socialdemokraterna får bestämma – allt i kampen mot “fejkkonton”, desinformation och näthat, vilket man menar hotar demokratin. Förslaget, som skulle drivas på EU-nivå, presenterades som en åtgärd mot Sverigedemokraternas så kallade trollfabriker och mot rysk propagandaspridning. . Men kritiken lät inte vänta på sig: experter, piratpartister, jurister och nätaktivister har unisont kallat idén dum och farlig . Att kräva att alla internetanvändare identifierar sig undergräver grundläggande fri- och rättigheter, menar kritikerna, och öppnar dörren för omfattande övervakning och intrång i privatlivet
. Yttrandefriheten online bygger i mångt och mycket på möjligheten att uttrycka sig anonymt – visselblåsare, oppositionella i auktoritära stater, ja även vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen, är beroende av att inte alltid behöva skylta med sitt riktiga namn. Ett statligt påbud om ID-tvång skulle kraftigt kyla av det fria meningsutbytet, varnar motståndarna, och ändå lätt kunna kringgås av illasinnade aktörer.
. Trots de potentiellt allvarliga konsekvenserna för digital frihet förefaller Socialdemokraterna beredda att ta risken. “Makten bör övervakas, inte medborgarna”, replikerade Piratpartiet i en debattartikel och satte fingret på paradoxen i S-förslaget . I jakten på troll riskerar man att övervaka hela befolkningen – en överdrift som tyvärr känns igen när Socialdemokraterna ska lösa ett problem. Förslaget om ID-krav på sociala medier är kanske inte en klassisk lag om förbud, men andas samma anda av kontroll och misstro mot medborgarnas egen förmåga att hantera frihet.
En röd tråd av förbud och förmynderi
Från folkhemserans etermediemonopol till dagens debatter om sociala medier går en röd tråd genom Socialdemokraternas historia: en övertygelse om att staten vet bäst och att samhällets goda värden kan upprätthållas genom att helt enkelt förbjuda det som anses skadligt eller oönskat. Ibland har motiven varit folkhälsan eller jämställdheten, ibland att skydda barn och unga, ibland att bevara “ordning och reda” i välfärden. Inte sällan har intentionerna varit goda.
Men priset för denna förbudspolitik har gång på gång visat sig vara inskränkningar – av yttrandefriheten, av individens rätt att bestämma över sitt liv, av pluralismen i samhällsdebatten. Socialdemokraternas kontrollambitioner har skiftat skepnad genom decennierna: på 1960-talet handlade det om att bokstavligen stänga av radiosändare på öppet hav, på 1980-talet om att klippa sönder videoband, på 1990-talet om att skicka polis efter sexköpare i nattens skugga, och idag om att scanna internetanvändares identiteter. Övervakning, moralism och paternalism går som en underton.
Kritiker menar att denna förbudsiver bottnar i en idé om det myndiga samhället kontra den omyndiga medborgaren – en idé där människor inte anses kloka nog att själva hantera ett ökat informationsutbud, våldsinslag i populärkulturen, farliga sporter, prostitution eller ens sociala medier, utan att staten måste träda in som moralisk väktare och skyddsängel. Risken är uppenbar: att man skapar ett samhällsklimat där frihet under ansvar ersätts av förbud under övervakning. Socialdemokraterna värnar gärna demokratin, men historien visar att de ibland varit beredda att kompromissa med demokratiska friheter för att nå sina mål. I ivern att bygga det man uppfattat som ett bättre samhälle har partiet återkommande velat lägga sin skyddande hand över medborgarna – eller kanske snarare ett fast grepp om deras tyglar.
I en tid då nya hot och fenomen ständigt dyker upp är det frestande att ropa på förbud och kontroll.
Men Socialdemokraternas egen historia kan tjäna som en varnande berättelse. Den visar hur långtgående åtgärder som syftar till att skydda ofta får oönskade bieffekter: monopol och censur kväver innovation och debatt, moraliserande lagar kan driva problemen under jorden istället för att lösa dem, och övervakning undergräver det öppna samhälle man ville försvara. Frågan är om partiet lärt av historien – eller om kontrollviljan är en del av dess DNA. En sak är säker: debatten om förbudspolitik kontra frihet kommer att fortsätta så länge Socialdemokraterna tar till sin traditionella verktygslåda. Och det är upp till oss som medborgare att avgöra var gränsen går mellan ett tryggt, ordnat samhälle och ett överbeskyddande, kontrollerande sådant. Som det gamla talesättet lyder: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – något Socialdemokraterna kanske bör begrunda nästa gång lusten att förbjuda något faller på.
Chat Control – från trygghet till total övervakning
När EU nu driver på för att införa så kallad Chat Control – en lag som ger myndigheter rätt att granska medborgarnas privata meddelanden i jakt på olagligt innehåll – står Socialdemokraterna återigen bland de mest entusiastiska anhängarna. Officiellt handlar det om att skydda barn från övergrepp, men i praktiken innebär det att alla medborgares privata kommunikation kan genomsökas automatiskt av staten eller dess algoritmer. Det är en teknikdröm för varje byråkrat med kontrollbehov – och en mardröm för alla som värnar friheten på nätet.
Det är svårt att inte dra paralleller till DDR:s Stasi, den ökända östtyska säkerhetstjänsten, som byggde sin makt på just övervakning av vanliga människor. Skillnaden är att Stasi behövde tusentals angivare och pappersarkiv för att kartlägga befolkningen – EU:s Chat Control behöver bara några rader kod. Där Stasi smög sig in i folks brev och telefonsamtal ska nu maskiner läsa våra meddelanden i realtid, på jakt efter misstänkta ord och bilder. Skillnaden i teknik är enorm, men principen densamma: staten sätter sig mellan människor och deras kommunikation, i namn av “säkerhet”.
Det mest oroande är att Socialdemokraterna, som en gång kämpade mot åsiktsregistrering och statlig övervakning, nu tycks ha glömt sin egen historia. Partiet som förr talade om frihet från förtryck vill nu att EU:s digitala poliser ska få rätt att titta i varenda chatt, varenda privat bild, varenda viskning i det digitala rummet. Det är inte skydd – det är digital husrannsakan utan misstanke. DDR:s Stasi hade kallat det effektivt.
Trots att Stockholm redan planerar hundratals nya småhus och radhus, vill det rödgröna styret nu öka takten ytterligare med ett nytt, kritiserat koncept: ”Stockholmsradhus”. Ambitionen är att skapa radhus som komplement i etablerade områden. Men kritikerna – med den socialdemokratiska bostadspolitikens historia i ryggen – avfärdar planerna som ännu ett orealistiskt löfte, med risk att upprepa de sociala problem och ekonomiska misslyckanden som präglade Miljonprogrammet. Frågan är om ”Stockholmsradhus” blir verklighet eller bara ett nytt ”luftslott” i en stad där billiga bostäder länge varit en omöjlighet pga misslycka socialdemokratiska visioner.
”Stockholmsradhus”, även kallat projekt miiljonprogram 6.6.6 – ”Projekt: A Cosmopolitan Hellscape” – ännu ett luftslott i stadens bostadspolitik? Trots att omkring 700 nya småhus och radhus redan planeras runt om i Stockholm vill det rödgröna kakistokratiska styret slösa ännu mer skattepengar.
I budgeten för 2026 avsätts pengar för att markanvisa minst två nya områden för radhusbebyggelse nästa år. Samtidigt får stadens förvaltningar i uppdrag att ta fram ett nytt koncept – Stockholmsradhus. Ambitionen är att skapa radhus som kan byggas som komplement i redan etablerade bostadsområden, ännu ett socialdemokratiskt misslyckande i klass med miljonprogrammet. Konceptet ska utvecklas i samarbete mellan exploateringskontoret, stadsbyggnadskontoret och de kommunala bostadsbolagen. Fokus sägs ligga på rimliga hyror, hållbar stadsutveckling och arkitektur som smälter in i stadens befintliga miljö. Men frågan är hur realistiska planerna är.
Trots årtionden av politiska löften om ”billiga bostäder” har stadens satsningar sällan resulterat i något som vanliga hushåll faktiskt har råd med. Kritiker pekar på att de kommunala bostadsbolagen snarare används som ekonomiska mjölkkor – med krav på höga utdelningar till stadens budget – vilket gör prisvärda bostäder till en omöjlighet. Socialdemokraternas bostadspolitiska historia väcker dessutom tvivel.
Miljonprogrammet, som en gång sågs som en symbol för framåtanda och social jämlikhet, har i dag förvandlats till områden som brottas med extrema sociala problem, ekonomisk utsatthet och segregation – det har blivit kosmopolitiska helveten på jorden.
Många menar att samma brist på långsiktig planering och ekonomiskt ansvar riskerar att upprepas i nya projekt. – Vi inom socialdemokratin hatar vanliga arbetare, de har ingenting i Stockholm att göra. Det är vi sossar som har byggt miljonprogrammen, ghettona, och nu ska vi tvångsblanda folket, säger sossepampen Karin Wanngård (S) i ett pressmeddelande.
Karin Wanngård (S) är en politiker som aldrig har jobbat som vanlig knegare i hela sitt liv. Det har inte blivit många rätt när hon varit politiker i stadshuset genom åren.
För det majoriteten av stockholmare framstår de nya planerna som ännu en välpolerad vision utan verklighetsförankring – en fortsättning på den politik som gång på gång lovat mycket men levererat lite.
Faktaruta: Det här Sossarnas Miljonprogrammet 6.6.6 även kallat projekt ”a cosmopolitan hellscape”
Socialdemokraterna vill, tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet Kommunisterna ( Marxismen har mördat ca 100 miljoner människor Källa Wikipedia ), förtäta Stockholm till bristningsgränsen. Stockholm är idag en överbefolkad stad – det finns inte plats för fler bostäder. Många förorter har blivit så kallade no-go-zoner, även kallade utsatta områden, på grund av en alltför generös invandring från tredje världen sedan 1960-talet.
För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.
På 70-talet gällde det att buga inför herr Sossepamp, annars kunde IB slumpmässigt arrestera dig nästa gång – och då kunde du försvinna för gott. Så var det att leva i ett socialistiskt helvete på jorden på 70-talet. Det var först efter valet 1976 som Sverige fick en regering som respekterade demokratin och folkets rättigheter. Dock var Sverige inte det kosmopolitiska helvete på jorden som det är i dag.
Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock
För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.
Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.
Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.
Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen
Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga. Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.
När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?
Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.
1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten
Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd. Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.
Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.
Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått. På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar. Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.
Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.
Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå
Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.
En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat. Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.
Rank
Land
Skattekvot (%)
1
Frankrike
43,8
2
Danmark
43,4
3
Belgien
42,8
4
Finland
42,4
5
Norge
41,4
6
Österrike
41,0
7
Italien
40,9
8
Sverige
41,4
9
Tyskland
40,3
10
Portugal
39,4
Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi
När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet. Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga. Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.
Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende. Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis. Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar: att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.
I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.
Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.
Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.
Liberalerna kämpar i dag på existensminimum, med opinionssiffror som hotar att utplåna partiet. Den nya ledaren Simona Mohamsson har misslyckats med att vända trenden; förtroendet rasar och partiet framstår som en kronisk patient utan riktning. Samtidigt som L dukar under cementerar Socialdemokraternas Magdalena Andersson sin ledande position, trots en åttaårig regeringsperiod vars migrationspolitik kritiseras hårt för att ha skapat ett ’Al Capone-Sverige’ på ruinerna av det gamla folkhemmet.
Simona Mohamsson har inte sina rötter i Sverige och tillhör inte den svenska folkstammen. Ytterligare ett liberalt experiment med en partiledare som inte har något att ge Sverige.
Liberalerna står på ruinens brant. Nästa val kan mycket väl bli slutet för partiet som en gång nådde tvåsiffriga siffror i opinionen. I dag kämpar det för sin överlevnad runt 2 procent – ett desperat parti utan riktning, utan idéer och utan trovärdig ledning.
Sedan Simona Mohamsson tog över för drygt tre månader sedan har hon försökt sätta en personlig prägel med budskapet om en ”blågul islam” och berättelsen om sitt eget integrationslyft. Resultatet? En politisk flopp.
Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. Enligt Novus vet över en femtedel av väljarna inte ens vem hon är. Och bland dem som faktiskt känner till henne växer misstron snabbt. TV4 rapporterar att hela 47 procent nu har ganska eller mycket litet förtroende för L-ledaren – en ökning med 9 procentenheter sedan augusti.
– Just nu är hon ingen tillgång. Det är den bistra sanningen, säger Torbjörn Sjöström på Novus till TV4.
Samtidigt cementerar Magdalena Andersson (S) sin position som landets mest förtroendeingivande partiledare med 46 procent, följd av Ulf Kristersson (M) på 30 och Jimmie Åkesson (SD) på 25.
Liberalernas problem är inte längre tillfälliga svackor – de är kroniska. Partiet framstår i dag som en politisk patient på konstgjord andning, utan idéer som engagerar och utan ledarskap som övertygar.
Men det man kan frågasätta sig är att folk har förtroende för Anderssonskan. Socialdemokraterna styrde Sverige i åtta år, det enda man gjorde var att fylla landet med dysfunktionella migranter ifrån tredje världen. Vi hade en svagbegåvad statsminister vars Europa inte byggde några murar, resultatet ser vi i dag: ett Al Capone-Sverige, ett kosmopolitiskt helvete på jorden byggt på samma leråker som det klassiska folkhemmet.”
Stockholmarna betalar just nu en miljon kronor i timmen i ränta – och stadens skuld fortsätter att växa. Trots skattehöjningar och rekordstora budgetar ökar lånen i snabb takt. Oppositionen varnar för en ekonomisk krasch i slowmotion, medan det rödgröna styret försvarar utvecklingen som följden av nödvändiga investeringar.
Fröken sossepamp har aldrig haft ett riktigt jobb – hon gick raka vägen från SSU till finansborgarrådets kontor. Att svinga den nio-svansade katten mot andra är hon mästare på, men att själv göra jobbet? Det överlåter hon som vanligt åt någon annan.
Stockholms stadsbudget 2026: En ekonomisk krasch i slowmotion
Den här veckan presenterade Stockholms stad sin budget för 2026 – en budget på 63,7 miljarder kronor som det rödgröna styret beskriver som en satsning på välfärd, trygghet och klimat.
Men bakom de stora orden döljer sig en snabbt växande skuld som oroar många. Oppositionen varnar för att stadens ekonomi är på väg mot en kollaps.
– Det här är en ekonomisk krasch i slowmotion. Med den här budgeten fortsätter staden att låna en miljon kronor i timmen, och skulden kommer att passera 100 miljarder. Det är djupt oansvarigt, säger oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M).
Den 31 augusti i år uppgick Stockholms stads externa skuld till 85,3 miljarder kronor – en ökning med 1,8 miljarder bara under 2025. Moderaterna har länge kritiserat stadens ekonomiska kurs.
– När du betalar tre miljarder i ränta och samtidigt lånar en miljon i timmen, då överskuggar det allt annat. Tappar man greppet om ekonomin, tappar man greppet om allt annat, säger Fjellner.
Han anser också att budgeten saknar verkliga satsningar på trygghet och istället fokuserar på att motverka friskolor och privata initiativ.
”Budgeten är i balans” – enligt propaganda ifrån stadshuset
Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) försvarar budgeten och menar att lånebehoven främst beror på stora och nödvändiga investeringar.
– Under vår tid vid makten har stadens budget varit i balans. Lånebehovet beror framför allt på investeringar i infrastruktur, avlopp, dricksvatten och Slussenprojektet, som blivit omkring sex miljarder kronor dyrare än planerat, säger Wanngård.
Hon lyfter fram investeringar i idrottsanläggningar, skolor och äldreboenden som långsiktigt viktiga, men kritiker menar att flera av projekten inte ger någon faktisk samhällsnytta och att staden snarare bygger upp skulder än värden.
Samtidigt har Stockholms kommunalskatt höjts två gånger sedan 2022 – trots rekordhöga skatteintäkter. Till och med betydligt mindre kommuner, som Österåker, har nu lägre skatt än huvudstaden.
Eko från historien: “Novemberrevolutionen”
Flera ekonomiska debattörer ser paralleller till 1980-talets så kallade novemberrevolution, när Olof Palme och finansminister Kjell-Olof Feldt släppte kreditmarknaden fri. Det var beslut som i efterhand beskrivits som startskottet för den skuld- och fastighetsbubbla som ledde till 1990-talets finanskris.
Kritiker menar att dagens rödgröna styre går i samma fotspår – en politisk kombination av kortsiktiga löften, överbelåning och skattehöjningar som urholkar både kommunens handlingsutrymme och invånarnas ekonomi.
Det som en gång kallades ansvarsfull ekonomisk politik har, enligt oppositionen, förvandlats till en skuldspiral. Stockholm står nu inför risken att bli ett nytt exempel på hur politisk hybris och dålig ekonomisk disciplin kan driva även en stark kommun mot avgrunden.
Politiska risker bortom ekonomin
Utöver de ekonomiska frågorna väcks nu även en principiell diskussion om huruvida Socialdemokraterna bör fortsätta styra Stockholm i samarbete med Vänsterpartiet – särskilt mot bakgrund av Vänsterpartiets historiska kopplingar till kommunistiska rörelser och dess tidigare roll som det som ofta kallades ett ”femtekolonnarparti”.
Flera debattörer menar att det finns en säkerhetspolitisk dimension i frågan. I ett föränderligt omvärldsläge, där hotet från främmande makt återigen blivit reellt, väcks oro för att politiker med inflytande över känsliga frågor kan utgöra en risk om de har ideologiska sympatier som sträcker sig österut.
Kritiker varnar för att låta Vänsterpartiets företrädare inneha beslutande poster i ett läge där nationell säkerhet, civil beredskap och skydd av strategisk infrastruktur blivit allt viktigare.
Frågan som många nu ställer sig är därför: bör Socialdemokraterna verkligen fortsätta styra tillsammans med ett parti vars ideologiska rötter och utrikespolitiska lojaliteter fortfarande väcker tvivel?
Faktaruta: ”Novemberrevolutionen” (Sverige, 1985)
Vad? Begrepp för den snabba avregleringen av den svenska kreditmarknaden då flera lånetak och utlåningsregler togs bort.
Datum: 21 november 1985.
Aktörer: Riksbanken (under Bengt Dennis), med stöd av regeringen (statsminister Olof Palme, finansminister Kjell-Olof Feldt).
Innehåll: Avskaffade utlåningstak och kvantitativa kreditrestriktioner; bankerna fick friare utlåning.
Bakgrund
Under 1970–80-talen växte obalanser fram i en hårt reglerad kreditmarknad med administrativ ränte- och lånekontroll.
Avregleringen syftade till att modernisera finanssektorn och förbättra kapitalallokeringen.
Direkta effekter
Snabb kreditexpansion (särskilt hushåll och fastighetssektor).
Stigande tillgångspriser (bostäder och kommersiella fastigheter).
Ökad skuldsättning och större räntekänslighet i ekonomin.
Långsiktiga följder
Bidrog till 1990-talets finans- och bankkris (dock inte ensam orsak).
Omfattande statliga bankstöd och systemreformer i början av 1990-talet.
1992 års kronkris och senare övergång till inflationsmål (1993) samt självständigare penningpolitik.
Viktigt att veta: ”Novemberrevolutionen” är en efterhandsbenämning. Forskning pekar på att kombinationen av avreglering, skattesystemets utformning, konjunktur och internationella faktorer tillsammans ledde fram till krisen.
Vänsterpartiets historiska bagage gör sig åter påmint – från 30-talets samröre med Sovjet till 50-talets DC-3-affär. I dag fortsätter partiet att driva politik som enligt kritiker slår hårt mot vanliga svenskar, som när RUT-avdraget hotas i deras senaste skuggbudget. Frågan väcks om det verkligen är klokt att ge ett parti med så mörkt förflutet inflytande över en svensk regering.
Det var många svenskar som blev avrättade i marxistiska Gulag-läger tack vare Vänsterpartiet.
Vänsterpartiets mörka historia gör sig ännu en gång påmind. På 30-talet skickades tusentals svenskar till Stalins Sovjet för att dö i Gulag. På 50-talet hjälpte de sina kamrater att skjuta ner en DC-3 och en Catalina, så att tappra svenska män stupade. Då skickade man fattiga människor att dö i marxismens Sovjet, och nu vill man hindra fattigpensionärer – som har byggt Sverige – från att få lite skattereduktion för hjälp i hemmet.
I stället hänvisar man till dysfunktionella tjänster som drivs av kommunen, där valfriheten är noll. Personalen som ska städa kan knappt svenska, och man plockar bottenskrapet från arbetsmarknaden för att utföra så kallade fixartjänster.
I Vänsterpartiets skuggbudget för 2026 vill man ta bort RUT-avdraget, så att fattigpensionärer inte längre har råd att anlita städhjälp eller hjälp i trädgården. Ännu en gång visar detta parti sitt fula femtekolonnar-tryne och sitt öppna hat mot det svenska folket.
Vänsterpartiet har alltid hatat Sverige – partiledaren Werner sålde ut landet för några flaskor sprit till DDR på 70-tale
För när diktaturens kreatur i Vänsterpartiet styr, då ska alla gå i kommunal förskola, busstrafiken ska drivas av SL och vi ska alla stå i kö. Endast när man har partibok kan man få gå före. En ledare, ett parti och åsikt är motto.
Det är väldigt anmärkningsvärt om något parti vill släpa in dessa femtekolonnare i en regering. Inte ens under brinnande världskrig fick kommunister vara med och styra Sverige – deras plats var i ett arbetskompani utan vapen i hand. Nu kan dessa maktkåta sossar vara villiga att ge dessa subversiva element till och med ministerposter. Det svenska samhället har tillräckligt med problem med korruption – ska man verkligen låta korrupta politiker få ministerposter bara för att ett litet marginaliserat kommunistparti ska få lite makt?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
En av huvudpersonerna bakom Socialdemokraternas interna maktstrid i Botkyrka, Bilal Ayeb, har åtalats för narkotikabrott och pekas ut som del av det kriminella nätverket i Alby. Samtidigt fortsätter S-ledaren Magdalena Andersson att avfärda varningarna om gängens infiltration som ”rykten” – något som nu möts av hård kritik från flera M-ministrar som anklagar henne för mörkläggning och att blunda för partiets problem.
1965 pratade Socialdemokraterna om ett homogent Sverige – vi hade inga av USA:s rasproblem. 65 år senare har samma parti byggt ett ”Al Capone-Sverige”, där importerad brottslighet slagit rot och nu kliver rakt in i demokratins kärna för att ta över samhällets funktioner. Det som började som naiv idealism har förvandlats till ett systemhot inifrån.
En av huvudpersonerna bakom Socialdemokraternas interna maktstrid i Botkyrka, Bilal Ayeb, har nu åtalats för narkotikabrott. Han kopplas av polisen till det kriminella nätverket i Alby och misstänks ha velat använda kommunens fritidsgårdar som bas för narkotikadistribution.
Trots detta har S-ledaren Magdalena Andersson gång på gång avfärdat uppgifterna om gänginfiltration i sitt eget parti som ”rykten”.
– Det är uppenbart att Magdalena Andersson inte talar sanning, säger justitieminister Gunnar Strömmer (M).
Kuppen mot Ebba Östlin
Bakgrunden är den infekterade striden i Botkyrka 2023, när dåvarande kommunstyrelseordföranden Ebba Östlin (S) drev igenom beslutet att stänga flera fritidsgårdar efter att en utredning visat att de blivit tillhåll för gängkriminella.
Kort därefter tvingades hon bort i en kupp orkestrerad av Bilal Ayeb och hans krets. Genom att mobilisera nya medlemmar till en lokal S-förening röstades Östlin bort.
Ayeb, som redan då var dömd för flera brott och utpekad som gängkriminell i polisens underrättelsematerial, spelade en nyckelroll. Nu har han åtalats för narkotikabrott sedan han ertappats med 62 gram kokain – ytterligare ett bevis på hans djupt rotade koppling till organiserad brottslighet.
M-ministrar: Andersson mörklägger
Regeringsföreträdare riktar hård kritik mot Andersson. Strömmer menar att S-ledaren aktivt vilseleder väljarna:
– När Ulf Kristersson påtalade gängens infiltration av Socialdemokraterna i Botkyrka kallade Andersson det ”rykten”. Nu vet vi sanningen. En central aktör i S-striden åtalas för narkotikabrott och pekas ut som en nyckelperson i gängmiljön.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) konstaterar att Socialdemokraterna försökt dölja problemen genom en intern utredning som frikände partiet – trots att den nu åtalade Ayeb redan då var medlem.
Även migrationsminister Johan Forssell, finansminister Elisabeth Svantesson och flera andra M-toppar anklagar Andersson för att mörklägga S djupa problem och blunda för gängens inflytande.
Kravet: Extern granskning
Efter avslöjandena kräver Strömmer att Socialdemokraterna släpper sin interna mörkläggning och låter en extern granskning bringa klarhet.
– Partiet måste stå till svars. Det går inte att fortsätta sopa gängens infiltration under mattan. Svenskarna förtjänar full transparens, säger han.
Regeringen satsar 4,3 miljarder på skolan – men Stockholms S-styre kallar det en bluff. Samtidigt har de själva höjt skatten och låtit pengarna försvinna i byråkrati och extrem politiker löner. Skillnaden är tydlig: Tidöregeringen levererar resurser som gör skillnad för eleverna, medan Socialdemokraterna misslyckas gång på gång.
Stockholmarnas skattepengar slösas bort på överlyxig SFI-undervisning i stället för på svenska skolbarn. Socialdemokraterna klarar inte av att hushålla med de skattepengar de drar in.
S bluffar – Tidöregeringen levererar
Regeringens satsning på 4,3 miljarder kronor till skolan 2026 är historisk. Ändå försöker Stockholms rödgröna styre avfärda den som en ”bluff”. Men sanningen är att Socialdemokraterna själva inte klarar att hålla ordning på skattebetalarnas pengar.
Skolborgarrådet Emilia Bjuggren (S) påstår att satsningen inte räcker. Samtidigt har S redan höjt skatten i Stockholm – utan att resurserna når klassrummen. Stockholmarna betalar mer men ser mindre effekt.
Slöseri i stället för ansvar
S styr med skattehöjningar och växande byråkrati, men pengarna rinner bort på prestigeprojekt och konsulter. Att nu skylla på regeringen är ett sätt att dölja egna misslyckanden och maktmissbruk.
Tidöregeringen satsar på eleverna
Utbildningsminister Simona Mohamsson (L) betonar att det handlar om 14 miljarder över tre år. Pengarna ska stärka kunskapsbidraget, införa nytt betygssystem och avlasta lärarna – satsningar som gör skillnad i klassrummen.
– Staten tar sitt ansvar. Nu förväntar jag mig att även S-styret gör det, säger hon.
Stockholmarnas barn förtjänar bättre
Tidöregeringen levererar. Socialdemokraterna höjer skatter och gnäller. Den 8 oktober får vi svart på vitt om S tänker låta pengarna nå skolorna – eller fortsätta låta skattemedlen försvinna i byråkratin och sky hög politruck löner.
Invandrare lockades med skattefria bidrag för att gå en demokratikurs – där bara Socialdemokraterna stod i centrum. Kritiker menar att upplägget inte handlar om utbildning, utan om att köpa röster inför valet.
Invandrare erbjöds skattefritt bidrag för demokratikurs – endast Socialdemokraterna deltog
Invandrare i Stockholms förorter erbjöds ett skattefritt studiebidrag på totalt 1 920 kronor för att delta i en kurs om demokrati och samhällskunskap arrangerad av ABF.
Kursen innehöll bland annat ett studiebesök i riksdagen, där socialdemokraten Maria Hassan stod som guide. Några representanter för borgerliga partier fanns däremot inte med i programmet, trots att kostnaderna täcktes av offentliga medel.
Erbjudandet, som skickades ut till invandrarföreningar i Stockholm under rubriken ”Demokrati, samhällskunskap och valet 2026”, uppgav att deltagare mellan 20 och 64 år kunde få 80 kronor skattefritt per studietimme. Däremot framgick inte att medlen kom från statliga bidrag som fördelats via LO, eller att endast socialdemokraterna skulle besökas i riksdagen.
Kritiker menar att upplägget kan uppfattas som ett försök att påverka invandrares röster inför valet. Kursledaren Massoud Masam försvarar dock initiativet och framhåller att syftet är att öka kunskapen om demokratin. Han medger att bara socialdemokraterna engagerats vid riksdagsbesöket men beskriver detta som en vanlig ordning.
När han fick frågor om risken att deltagare lockades främst av det ekonomiska bidraget och därigenom indirekt gynnade socialdemokraterna, svarade Masam att deltagarna kom för att lära sig om demokrati. Finansieringen sker, enligt honom, via LO, men han hade inga ytterligare detaljer om upplägget.
Fakta: Röstköp och otillbörlig påverkan vid röstning (Sverige)
Vad räknas som röstköp?
Givande/erbjudande av otillbörlig förmån för att någon ska rösta på visst sätt eller avstå från att rösta.
Tagande/mottagande av otillbörlig förmån i utbyte mot hur man röstar eller att man inte röstar.
Otillbörligt verkande vid röstning
Det är brottsligt att försöka hindra en omröstning, förvanska dess utgång eller på annat sätt otillbörligen påverka röstningen.
Straffskala
Otillbörligt verkande samt givande/tagande av otillbörlig förmån vid röstning: böter eller fängelse i högst 6 månader.
Grov gärning (t.ex. våld, hot, missbruk av tjänsteställning): fängelse i upp till 4 år.
Rösthemligheten
Röstningen ska ske utan otillbörlig påverkan och det ska inte gå att bevisa för andra hur man röstat. Försök att kringgå rösthemligheten kan vara brottsliga.
Gränsdragning – vad är otillbörligt?
Tillåtet: politisk information, utbildningar och generella kampanjaktiviteter utan krav, motprestation eller koppling till hur någon ska rösta.
Olagligt: pengar, gåvor eller andra förmåner som villkoras eller i praktiken syftar till att styra hur någon röstar eller att personen avstår från att rösta.
Helhetsbedömning: syfte, utformning, timing och koppling till röstningsbeteende vägs in vid bedömningen om en förmån är otillbörlig.
Behöver du anmäla eller överklaga? Se Valmyndighetens information om att klaga, överklaga och anmäla vid valhändelser.
När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.
En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.
Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.
Vänsterns ilska över ord – inte handlingar
Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.
Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.
Mediernas roll i ordkriget
Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.
Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.
Ord som maktmedel
Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.
En farlig tryckkokare
Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.
När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.
Många minns Astrid Lindgrens berättelse om kommandoran i Lönneberga som tog maten från de fattiga. Kritiker menar att samma mönster återfinns i dagens sossestyrda kommuner: pengar som borde gå till vård och omsorg försvinner, privata bolag som Forenede Care tar över – och missförhållandena blir möjliga genom låga krav, till och med utan språkkrav på personalen.
Forenede Care beskriver sig själva som en värderingsstyrd omsorgsaktör som sätter människan i centrum. Med över 60 äldreboenden, hemtjänst och avancerad sjukvård i hemmet har bolaget vuxit snabbt och blivit en av Sveriges största privata vårdföretag. Omsättningen har legat på närmare 1,7 miljarder kronor per år.
Men bakom de polerade årsredovisningarna döljer sig en annan verklighet: vittnesmål från anhöriga, larm från personal och kommunala granskningar som pekar på allvarliga brister. Under de senaste fem åren har en rad skandaler avslöjat vanvård, underbemanning – och en återkommande kritik mot att personal inte kan kommunicera på svenska.
“Mamma fick inte duscha på tre månader” – berättelserna från boendena
Malmö – mannen som försvann i tystnad På Victoria i Limhamn 2020 upptäckte anhöriga att en 84-årig man tappat över 30 kilo, var uttorkad och hade trycksår. När han lades in på sjukhus var det för sent. Han avled kort därefter. Under pandemins besöksförbud hade familjen hållits ovetande om hans tillstånd. Forenede Care lovade en utredning – men familjen talar fortfarande om en känsla av svek.
Åtvidaberg – tvångsmedicinering och urin i sängen På Kopparsvanen 2022 vittnade personal om hur boende tvångsmedicinerades. Anhöriga berättade att deras äldre fick ligga nedkissade för att ingen hann hjälpa dem till toaletten. Smutsiga rum och använda blöjor som lämnats kvar blev symboler för en omsorg som fallit samman. Kommunens politiker kallade situationen “oacceptabel” och krävde åtgärder.
Mjölby – bemanning på pappret, inte i verkligheten När Forenede Care tog över Vifolkagården i Mantorp 2022 var löftet att fyra personal skulle arbeta natt på boendet. Men kommunen upptäckte att samma fyra också täckte hemtjänsten. Resultatet: ensamma äldre, otrygghet och brister i dokumentation. Kommunen krävde tillbaka 1,7 miljoner kronor och bröt avtalet.
Mora – tystade avvikelser På Tomtebogården i Mora rapporterades inte allvarliga incidenter till kommunen. Anhöriga berättade om brist på mat, brist på hjälp, brist på närvaro. Till slut var förtroendet helt förbrukat. Kommunen tog över driften 2024.
Krokom – dödsfall utan besked Det nybyggda boendet på Tullkvarnsvägen 21 öppnade 2023. Inom månader vittnade anhöriga om brist på hygien – boende som inte fått borsta tänderna på månader. En äldre person avled utan att anhöriga underrättades. Kommunen utdömde 1,55 miljoner i vite.
Åkersberga – “ett hus i en skräckfilm” På Enebacken beskrev personalen 2024 sin arbetsplats som ett “hus i en skräckfilm”. En boende hade inte duschats på tre månader, en annan blev utan mat i 17 timmar. Ett öppet brev från 30 anställda beskrev hur både personal och äldre far illa.
Språkbarriären – äldre som inte blir förstådda
En återkommande kritik mot Forenede Care gäller språk. Kommuner har vid flera tillfällen fått signaler om att många anställda inte talar svenska tillräckligt bra.
På boenden i både Stockholm, Östergötland och Jämtland har anhöriga berättat om äldre som inte förstås av personalen. I vissa fall har dementa boende, som inte kan uttrycka sig tydligt, mött personal som inte ens behärskar grundläggande svenska. Resultatet blir missförstånd kring mediciner, måltider och vårdbehov – med allvarliga konsekvenser.
“Min mamma försökte säga att hon hade ont, men personalen bara log och gick därifrån. De förstod inte vad hon menade,” berättar en dotter till en boende på Kopparsvanen.
Personal själva har vittnat om svårigheter i kommunikationen. Instruktioner från sjuksköterskor har missats. Journalföring blir bristfällig när vårdpersonalen inte kan skriva ordentligt på svenska. Kommuner har varnat för att språkbrister direkt äventyrar patientsäkerheten.
Myndigheternas dom – vite, varningar och brutna avtal
Mjölby kommun: krävde tillbaka 1,7 miljoner och bröt avtalet på Vifolkagården.
Mora kommun: sade upp avtalet på Tomtebogården, “förtroendet är förbrukat”.
Krokoms kommun: utdömde 1,55 miljoner i vite på Tullkvarnsvägen.
Österåkers kommun: införde löpande vite för brister på Enebacken.
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har riktat kritik mot flera av bolagets boenden och konstaterat omfattande kvalitetsbrister.
Ett system under press
Forenede Care har ofta svarat på kritiken med att man tar problemen på allvar och arbetar med förbättringar. Samtidigt har företaget ibland avfärdat kritik som politiskt motiverad.
Men när samma mönster upprepas – från Malmö till Åtvidaberg, från Mora till Krokom – blir frågan större än enskilda misstag. Är det ett enskilt företags oförmåga att leverera trygg äldreomsorg, eller ett symptom på ett system där vinstintressen krockar med omsorgens kärna?
För de äldre som drabbats, och deras anhöriga, är svaret redan givet: vanvården har ett namn – och det är Forenede Care.
Trots hundratals miljoner i extra resurser och två skattehöjningar på kort tid har Socialdemokraternas satsning på skolfrukost i Stockholm blivit hårt ifrågasatt. Kritiker menar att reformen är orättvis, dyr och i praktiken ett misslyckande – samtidigt som stadens invånare får landets högsta skattetryck.
Stockholm har blivit omkört av flera småkommuner som lyckas hålla nere kostnaderna. Samtidigt fortsätter den rödgröna kakistokratiska röran i Stadshuset att misslyckas med att hushålla med skattepengarna. I stället för långsiktiga lösningar väljer man att slösa på dyra och meningslösa prestigeprojekt.
Skolfrukostsatsning: dyr reform, orättvis fördelning och höjda skatter
Efter tre år och hundratals miljoner i extra resurser presenterar Socialdemokraterna i Stockholms stad sin satsning på skolfrukost i utsatta områden som en framgång. Totalt 44 grundskolor serverar nu frukost varje dag. Men kritiken växer mot både kostnaderna, orättvisan och resultatet.
När S tog över makten 2022 beslutade man att alla skolor i den lägsta socioekonomiska kvartilen skulle omfattas. För att klara satsningen höjdes det socioekonomiska stödet med nästan 15 procent – över 180 miljoner kronor. En del av pengarna har gått till frukosten, men satsningen har inte visat på några tydliga förbättringar i skolresultaten.
– Många barn äter redan hemma, erkänner skolborgarrådet Emilia Bjuggren (S). På varje skola handlar det om en handfull elever, ibland något fler, som inte får i sig frukost på morgonen.
Med andra ord har en reform som kostar hundratals miljoner per år i praktiken träffat ett fåtal elever – medan alla skattebetalare i staden får stå för notan.
Orättvis fördelning
Kritiker pekar på att satsningen dessutom är orättvis. I de områden där invånarna betalar mest i skatt serveras ingen frukost alls. De som redan bidrar mest till stadens ekonomi får alltså inte ta del av reformen, utan finansierar en insats som gynnar andra.
Högre skattetryck
Sedan 2022 har Socialdemokraterna höjt kommunalskatten två gånger. Stockholm har nu en högre kommunalskatt än många mindre kommuner i till exempel Skåne – trots att huvudstaden borde ha stordriftsfördelar.
– Att skattebördan är tyngre här än i små kommuner är anmärkningsvärt, säger en kritisk oppositionsföreträdare.
Alternativet: sänkta skatter
Många menar att en generell skattesänkning hade varit en mer rättvis väg. En sänkning med två kronor per hundralapp (2 procentenheter) skulle ge påtagligt mer i plånboken för alla hushåll:
En barnfamilj med två föräldrar som tjänar 30 000 kronor var skulle få behålla cirka 1 200 kronor mer varje månad.
På ett år motsvarar det nästan 15 000 kronor per familj – pengar som kan användas till frukost, skolmaterial eller andra behov.
En sådan reform hade gett alla stockholmare samma förutsättningar, i stället för att rikta skattepengarna till en liten grupp.
Ett misslyckande från S
Trots höga kostnader, två skattehöjningar och stora politiska löften är frukostsatsningen långt ifrån den framgång Socialdemokraterna vill beskriva den som. Den har mött lågt intresse på flera skolor, effekterna är oklara och orättvisan mellan stadsdelar är uppenbar.
Kritiker menar därför att satsningen är ännu ett exempel på en socialdemokratisk prestigereform som misslyckats – dyr i drift, svagt förankrad och utan tydliga resultat.
Faktaruta: Kommunalskatt – Österåker vs Stockholm
Gäller 2025 (SCB)
Jämförelsen visar hur mycket en invånare per månad behåller efter enbart
total kommunal skattesats (kommun + region).
Österåker: 28,98 % • Stockholm: 30,60 %.
Bruttolön / mån (kr)
Skatt Österåker
Netto Österåker
Skatt Stockholm
Netto Stockholm
Skillnad (mer i Österåker)
20 000
5 796
14 204
6 120
13 880
+324
25 000
7 245
17 755
7 650
17 350
+405
30 000
8 694
21 306
9 180
20 820
+486
35 000
10 143
24 857
10 710
24 290
+567
40 000
11 592
28 408
12 240
27 760
+648
45 000
13 041
31 959
13 770
31 230
+729
50 000
14 490
35 510
15 300
34 700
+810
60 000
17 388
42 612
18 360
41 640
+972
Metod: Nettot = bruttolön − (bruttolön × total kommunal skattesats).
Endast kommunal del (kommun + region) ingår. Statlig inkomstskatt, jobbskatteavdrag,
kyrkoavgift och begravningsavgift är inte medräknade.
Källa skattesatser 2025: SCB. Österåker 28,98 %, Stockholm 30,60 %.
Stockholm slår rekord i alkoholtillstånd – samtidigt som gårdsförsäljning förbjuds på söndagar i staden men tillåts i grannkommuner som Nacka. Medan S och MP talar om en ”levande stad” växer fyllan, ordningsproblemen och skandalerna som skakar Stadshuset.
Antalet serveringstillstånd i Stockholms stad har ökat med 40 procent sedan 2022 – motsvarande 1 139 fler tillstånd, varav ungefär hälften gäller uteserveringar.
Socialborgarrådet Alexander Ojanne (S) beskriver utvecklingen som en framgång och konstaterar stolt att det är det högsta antalet tillstånd någonsin. Trafikborgarrådet Lars Strömgren (MP) menar att stadens satsningar på sommartorg och gågator bidragit till ännu fler uteserveringar.
Fler krogar – fler ordningsproblem Men verkligheten är att fler tillstånd också innebär fler berusade människor, fler polisinsatser och ökade problem för tryggheten i staden. Marknaden är redan mättad, vilket gör att vissa krögare pressas till överservering för att överleva. Resultatet blir en hårdare alkoholkultur och en stökigare stadsmiljö.
Dubbelmoral i alkoholpolitiken Här blir politikernas dubbelmoral tydlig. Gårdsförsäljning av småskaliga producenter är hårt reglerad i Stockholms stad – inga söndagsöppna gårdsbutiker tillåts. Samtidigt kan en granne i Nacka gå till en gårdsförsäljning på en söndag utan problem.
Men i Stockholms innerstad är det fritt fram för tusentals serveringstillstånd till barer och restauranger, där alkoholen flödar betydligt mer än på någon liten gårdsbutik.
Skandaler skakar Miljöpartiet Samtidigt skakas Miljöpartiet av allvarliga skandaler. Dagens Nyheter har rapporterat om ett 20-tal partimedlemmar som vittnat om hur en högt uppsatt MP-politiker under många år utsatt kvinnor för sexuella närmanden och trakasserier. En kvinna berättade dessutom hur politikern vid en lunch stoppade sin tunga i munnen på hennes fem månader gamla bebis – något hon polisanmälde 2022.
Mannen själv förnekar alla anklagelser och har i sin tur polisanmält för grovt förtal. Men uppgifterna har legat kända inom partiet i minst tio år, enligt DN:s källor, utan att ledningen agerat förrän pressen blivit för hård.
Historien upprepar sig De höga berusningsnivåerna i staden påminner om varför Sverige en gång i tiden införde motboken – ransoneringssystemet som skulle dämpa alkoholproblemen och återställa ordningen i samhället.
När S och MP i dag pratar om en ”levande stad” men samtidigt blundar för fylla, hotfull stämning, ökade ordningsproblem – och dessutom sitter fast i interna skandaler som undergräver deras trovärdighet – väcks frågan: är vi på väg mot en situation där historien upprepar sig och nya restriktioner blir nödvändiga för att stävja problemen?
Trots decennier av skandaler, mörkläggningar och en kriminalpolitik präglad av naivitet försöker Socialdemokraterna nu framstå som hårda mot gängen. Magdalena Andersson ropar på dubbla straff och maffialagar – men kritikerna frågar sig: kan ett parti som i årtionden skyddat sina egna och satt makten framför sanningen plötsligt bli trovärdigt i kampen mot brottsligheten?
S-SKANDALERNA SOM SKAKAT SVERIGE – NU VILL SOSSELEDNINGEN LÅTA HÅRDA
Socialdemokraterna talar högt om hårdare tag mot brott. Magdalena Andersson ropar om dubbla straff och nya ”maffialagar”. Men historien visar något helt annat: decennier av skandaler, mörkläggningar och ett parti som gång på gång svikit rättsstaten.
IB-affären – staten mot folket
Redan på 70-talet avslöjades IB-affären. Det hemliga underrättelseorganet registrerade oliktänkare, spionerade på svenska medborgare och agerade utanför lagen. När sanningen kom fram hävdade Socialdemokraterna att det handlade om rikets säkerhet. Men det blev snabbt tydligt: IB var ett redskap för att skydda partiets makt, inte för att försvara demokratin.
Geijeraffären – justitieminister i bordellhärva
Kort därpå exploderade Geijeraffären. Justitieminister Lennart Geijer pekades i polisrapporter ut som kund hos bordellmamman Doris Hopp. När skandalen briserade borde regeringen ha markerat – men i stället trädde statsminister Olof Palme fram och försvarade Geijer. Signalen var tydlig: Socialdemokraterna skyddar sina egna, även när rättsstaten skakas i grunden.
Ebbe Carlsson och Leijons fall
På 80-talet kom nästa smäll: Ebbe Carlsson-affären. Anna-Greta Leijon, dåvarande justitieminister, gav sitt stöd till privatspanaren Ebbe Carlsson som med hemlig regeringsbackning bedrev en egen Palmemordsutredning. Det blev en rättsskandal utan motstycke – där staten förväxlades med personliga lojaliteter och demokratin sattes på undantag. Leijon fick till sist lämna sin post, men skadan var redan skedd.
Värstingresorna – semester för kriminella
På 90-talet fortsatte Socialdemokraterna att chockera med sin kriminalpolitik. Kriminella ungdomar skickades på så kallade ”värstingresor” till Västindien. Istället för straff fick de sol, bad och äventyr – allt på skattebetalarnas bekostnad. Medan brottsoffer levde med sina trauman belönades förövarna med semesterresor. Den politiken blev ett starkt symboliskt bevis på Socialdemokraternas naivitet och oförmåga att ta kriminalitet på allvar.
Decennier av nej till hårdare tag
Under hela denna tid motsatte sig Socialdemokraterna varje förslag om hårdare tag. De sa nej till fler poliser, nej till kriminalisering av gängdeltagande, nej till skärpta straff. Medan andra varnade för utvecklingen slog Socialdemokraterna dövörat till. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, skjutningar och gäng som styr stadsdelar som vore de egna kungadömen.
Anderssons nya linje – för lite, för sent
Nu, först när problemen vuxit dem över huvudet, talar Magdalena Andersson om att bli stenhård. Hon vill ha dubbla straff för gängkriminella, sänkt straffmyndighetsålder och nya maffialagar. Hon talar om punktmarkering av ungdomar på glid och ett rättsväsende med muskler. Men kritiker menar att det är för sent. Efter decennier av daltande och misslyckade experiment saknar Socialdemokraterna trovärdighet.
Tage Erlander hade rätt, ett homogen Sverige har mindre brottslighet
För drygt 55 år sedan framhöll statsminister Tage Erlander att samhällen med hög grad av kulturell och social homogenitet har andra förutsättningar än länder som USA, där mångfalden ofta lyfts fram som en faktor bakom sociala problem och kriminalitet.
I den nuvarande debatten lyfter Magdalena Andersson i stället fram hårdare straff och nya lagar, vilket väcker frågan om huruvida fokus ligger på symptom snarare än bakomliggande orsaker.
Experter menar att en mer hållbar lösning är att ställa tydliga krav på egen försörjning och utvisa dem som inte klarar det, i stället för att fortsätta lägga allt större skattebelopp på kostsamma fängelser, bidrag och stödprogram.
Makten framför sanningen
Mönstret går igen: från IB-affären till Geijer, från Ebbe Carlsson till värstingresorna – Socialdemokraterna har alltid satt makten före sanningen. De har gång på gång skyddat sina egna, mörklagt sanningen för svenska folket och låtit lögnen bli ett vapen för att hålla fast vid regeringsmakten.
Nu försöker partiet framstå som den hårda rösten mot kriminalitet. Men frågan återstår: varför skulle väljarna ännu en gång lita på ett parti som i årtionden satt makten främst – och brottsoffren sist?
FAKTA: Vad Andersson säger att hon vill göra
Dubbla straff för gängkriminella – men forskningen visar att längre straff sällan minskar brottsligheten. Utan livstids utvisning vid första brottet, även för brott som har böter på straffskalan, är det enda som fungerar.
Införa en svensk ”maffialagstiftning” – en riskfylld import av amerikanska modeller som kan underminera rättssäkerheten.
Sänka straffmyndighetsåldern till 14 år – något som riskerar att kriminalisera barn snarare än att rädda dem.
Införa riskfamiljsprogram – men vem ska avgöra vilka familjer som märks som ”risker”? Forskare menar att livstids utvisning av riskfamiljer är bättre.
Punktmarkera ungdomar på glid – en strategi som kan stigmatisera snarare än rehabilitera. Utvisning av familjen om den saknar rötter i Sverige är det som fungerar.
Trots hårda ord återstår frågan: är detta verkliga lösningar – eller ännu ett sätt för S att rädda sitt skadade förtroende?
S-kvinnor, som i över hundra år drivit kampen för kvinnors rättigheter och rimliga arbetsvillkor, anklagas nu för att själva ha en arbetsmiljö präglad av kränkningar, skrik och detaljstyrning. Chefen Nina Unesi pekas ut som ansvarig – och ordföranden Annika Strandhäll kritiseras för att ha blundat för problemen.
Socialdemokraternas kvinnoförbund, S-kvinnor, har i generationer kämpat för kvinnors rättigheter och trygga arbetsvillkor. Men bakom kulisserna på kansliet i Stockholm växer en helt annan berättelse fram: vittnesmål om kränkningar, kontroll och psykisk press.
Fyra nuvarande och tidigare anställda pekar ut förbundssekreteraren och kanslichefen Nina Unesi som ansvarig för den otrygga miljön – medan ordföranden Annika Strandhäll kritiseras för att ha känt till problemen i flera år utan att agera.
Utskällningar och rädsla
Flera anställda beskriver hur konflikter tillåts eskalera inför öppen ridå, där utskällningar leder till att kollegor gråter på arbetsplatsen.
– Hon har skrikit på mig att jag är dum i huvudet och hysterisk. Jag fick hjärtklappning, mardrömmar och mådde fruktansvärt dåligt, säger en kvinna.
En annan berättar att hon sa upp sig enbart på grund av chefen.
– Jag har aldrig varit så rädd för en arbetsledare i hela mitt liv.
Kontroll in i det privata
Kritiken handlar inte bara om hårda ord. Enligt vittnesmål kräver Nina Unesi insyn i vilka anställda mejlar, vilka möten de deltar i och var de befinner sig. Två kvinnor uppger att de till och med uppmanats att berätta när de har mens, för att ”bevisa” behov av distansarbete.
En nuvarande anställd beskriver det som ett ”extremt kontrollbehov”.
Hyckleriet som svider
S-kvinnor har länge profilerat sig som försvarare av goda arbetsvillkor, fackliga rättigheter och jämställdhet. Just därför blir uppgifterna om förbundets egen arbetsmiljö särskilt laddade.
– Det är ju inte ett jävla systerskap för fem öre. Hade det här hänt på Klarna eller på ett privat företag hade S och hela arbetarrörelsen gått till storms. Men när det sker i de egna leden tystnar man, säger en tidigare anställd.
Strandhäll kände till problemen
Annika Strandhäll, som valdes till ordförande samtidigt som Nina Unesi tillträdde 2021, har enligt flera källor känt till missnöjet länge. Hon hävdar dock att hon först hösten 2023 insåg allvaret.
– Vi kartlade situationen, tog in HR-stöd och ställde krav på chefsutbildning, säger Strandhäll.
Flera tidigare anställda menar att det är en efterhandskonstruktion. De hävdar att signalerna om arbetsmiljön har nått styrelsen långt tidigare – utan att leda till förändring.
Ansvar bollas fram och tillbaka
När frågan om Nina Unesis framtid ställdes på sin spets inför kongressen i augusti, slutade det med omval. Det skedde trots att styrelsen informerats om kritiken och trots att flera anställda varnat för konsekvenserna.
Strandhäll pekar på valberedningen. Valberedningen pekar på styrelsen. Ingen vill ta ansvar för att en hårt kritiserad chef fick förnyat förtroende.
– Det är ett demokratiskt haveri. Partiet som ska vara garanten för schysta arbetsvillkor klarar inte ens att hålla rent i sina egna led, säger en tidigare anställd.
En fråga om trovärdighet
Frågan växer nu till mer än en intern arbetsmiljötvist. För S-kvinnor och Socialdemokraterna handlar det om trovärdighet. Hur kan man fortsätta kräva hårdare regler för arbetsgivare i hela landet – samtidigt som man ignorerar larm från de egna anställda?
Det är en fråga partiledningen snart kan tvingas svara på.
Faktaruta: Ordet ”fittstim”
Definition: Nedsättande slang för en grupp kvinnor. Ordet är vulgärt och uppfattas ofta som kränkande.
Ursprung & spridning: Begreppet förekom tidigare i talspråk men blev allmänt känt 1992 i samband med en debatt där dåvarande LO-ordföranden
Stig Malm kopplades till uttrycket. Händelsen triggade en stor språk- och jämställdhetsdebatt i svensk offentlighet.
Återtagande/omvärdering: 1999 gavs den feministiska antologin Fittstim ut (Bokförlaget DN), redigerad av Belinda Olsson och Linda Skugge.
Titeln användes medvetet som språkaktivism – att ”reclaima” ett skällsord och vända det till ett uttryck för motstånd och mobilisering.
Stilnivå & bruk: Ordet är grovt och bör användas med stor kontextkänslighet. I journalistik och sakprosa förekommer det främst i citat, rubriker
med citattecken eller i analyser av språkbruk och jämställdhetsdebatt.
Redan 1977 hamnade Socialdemokraterna i blåsväder när uppgifter framkom om att dåvarande justitieminister Lennart Geijer pekats ut i en polisrapport som möjlig säkerhetsrisk på grund av kontakter med prostitution. På 1970-talet var sexköp i sig inte kriminaliserat och även lagstiftningen kring barnpornografi såg helt annorlunda ut än i dag.
Affären har i efterhand ofta lyfts fram som ett exempel på hur politiska makthavare försökt kontrollera berättelsen och tona ned eller dementera uppgifter som kan skada partiet. Även företrädare för andra partier, bland annat Centerpartiet, har nämnts i spekulationer kring den så kallade bordellhärvan.
Historien visar hur känsliga frågor om moral, makt och ansvar hanterats olika i olika tider – och hur politiska partier ofta anklagats för att skydda sina egna när skandaler hotar att skada förtroendet
Ur Dagens Nyheter, förstasidan 19 november 1977.
Klicka på bilden för att läsa hela transkriptionen.
Geijer och Palme dementerar — transkription
Geijer och Palme dementerar
Hårda angrepp riktades på fredagen från de närmast berörda — Lennart Geijer och Olof Palme — mot
Dagens Nyheters uppgifter om att Lennart Geijer av rikspolisen framställts som en säkerhetsrisk.
I Dagens eko på fredagen gavs en skildring av rikspolisens agerande som på väsentliga punkter
överensstämde med Dagens Nyheters version i fredagens tidning.
Före detta justitieministern Lennart Geijer vände sig på fredagen med skärpa mot Dagens Nyheters uppgifter.
— Dagens Nyheter har i sin artikel kompletterat löst skvaller med förvanskningar, insinuationer,
lögn och förbannad dikt, sade Lennart Geijer.
Olof Palme kommer i ett uttalande på lördagen att ta upp hela frågan. I ett uttalande för Aftonbladet
på fredagen vände han sig med kraft mot Dagens Nyheters framställning.
I Dagens eko skildrades hur säkerhetspolisen för sju–åtta år sedan skuggade Lennart Geijer och hur
rikspolischefen utarbetade en rad av promemorior angående Geijers privatliv och ”kontakter med en ung flicka
som varit inblandad både i prostitution och knarkaffärer”. Rikspolisstyrelsen underrättades om beskyllningarna.
Rikspolischefen ansåg, hävdar Dagens eko, att det var olämpligt att en justitieminister ”hade den här typen av
förhållanden och han vände sig till statsministern om saken”.
En kylig novembermorgon 1977 slog nyheten ner som en bomb i svensk politik. Dagens Nyheter publicerade ett avslöjande om att den tidigare justitieministern Lennart Geijer pekats ut som säkerhetsrisk av Säpo – misstänkt för att ha köpt sex av prostituerade. Uppgifterna byggde på en hemlig promemoria, skriven av rikspolischefen Carl Persson. Men det var inte bara prostitutionen som blev en skandal. Minst lika omvälvande var hur landets mäktigaste man, Olof Palme, valde att försvara sin vän.
Bordellmamman och Säpo:s larm
Affären började egentligen redan 1976. Polisen hade under en tid haft span på Doris Hopp – Stockholms mest ökända bordellmamma. När hon greps för grovt koppleri avslöjades en kundkrets som sträckte sig in i samhällets toppskikt. Några av de prostituerade var bara 14–15 år gamla, andra hade kopplingar till öststaters ambassader. Säpo slog larm: om högt uppsatta politiker fanns bland kunderna kunde Sverige utsättas för utpressning.
Rikspolischefen Carl Persson agerade. I augusti 1976 skrev han en hemligstämplad promemoria till statsminister Olof Palme. Sex personer pekades ut som riskabla – däribland justitieminister Geijer. Palme tog emot dokumentet, men inga åtgärder följde.
Nyheten som DN inte stod pall för
Ett år senare, 18 november 1977, publicerade DN:s reporter Peter Bratt sitt avslöjande. Rubrikerna talade sitt tydliga språk: Geijer hade pekats ut som säkerhetsrisk, misstänkt för sexköp. Reaktionerna blev omedelbara. Geijer förnekade. Och Olof Palme gick till frontalangrepp.
På en presskonferens slog Palme fast att uppgifterna var falska. Han hävdade att det inte ens fanns någon sådan promemoria. DN, som inte satt på dokumentet självt, fick vika sig. Dagen därpå bad tidningen om ursäkt, drog tillbaka artikeln och betalade skadestånd till Geijer. Chefredaktören skulle långt senare beskriva detta som DN:s största kris.
Palmes hårda ord
Palmes försvar av Geijer blev legendariskt. I riksdagens talarstol 1978 använde han Frödings ord: ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior.”
Budskapet var glasklart: polisens uppgifter var struntprat. Även statsminister Thorbjörn Fälldin, som själv fanns med på listan, slöt upp bakom förnekandet. Regering och opposition stod sida vid sida. Affären tycktes begravd.
Men dokumentet fanns
När Expressen året därpå lyckades publicera Perssons PM i faksimil, och SVT:s Studio S bekräftade innehållet, stod det klart att Palme inte talat sanning. Men det skulle dröja till 1991 innan hela dokumentet blev offentligt. Då kunde Svenska Dagbladet slå fast: Palme ljög när han förnekade att Geijer pekats ut.
De som aldrig fick upprättelse
I botten fanns också offren – unga flickor som utnyttjats i Doris Hopps nätverk. Två av dem trädde fram 2007 och krävde en ursäkt och skadestånd från staten. De pekade ut både Geijer och andra toppolitiker. Men staten avfärdade kraven som preskriberade. Någon rättslig upprättelse fick de aldrig.
Ett sår i svensk politik
Geijeraffären blev en av de mest långdragna skandalerna i modern svensk historia. Den visade hur pressen kunde kuvas av politisk makt – och hur långt en statsminister kunde gå för att skydda en partivän. För Olof Palme blev affären en skugga över hans eftermäle: bilden av en briljant retoriker som inte tvekade att ljuga för att rädda sitt parti.
För medierna blev affären en läxa om källkritik och mod. Och för svenska folket en påminnelse om att även i ett av världens mest öppna samhällen kan makten välja att tysta obekväma sanningar.
Filmer, böcker och dokumentärer om Geijeraffären
Peter Bratt – Med rent uppsåt (2007) Reportern som avslöjade affären berättar sin egen version av händelserna.
Leif GW Persson – Grisfesten (1978) Roman inspirerad av bordellhärvan. Lade grunden för filmatiseringen Mannen från Mallorca.
Mannen från Mallorca (1984, regisserad av Bo Widerberg) Spelfilm baserad på Grisfesten. Skildrar två kriminalare som nystar i en prostitutionshärva med tydliga paralleller till Geijeraffären.
Call Girl (2012, Mikael Marcimain) Fiktiv spelfilm, men starkt inspirerad av 70-talets bordellaffär och diskussionen om minderåriga flickor och politiska makthavare. Väckte debatt för sina paralleller till verkliga personer.
Studio S (SVT, 1978) Dokumentärprogrammet som för första gången visade delar av Säpo-PM för en bred publik.
Bordellhärvan – makt, sex och lögner (SVT, 2007) Dokumentär som återvände till affären 30 år senare och belyste mörkläggningen.
Dessa verk visar hur Geijeraffären levt kvar i kultur och medier – både som historisk skandal och som inspiration för fiktion.
Censurade scener i fimen Call Girls
När Call Girl nådde DVD-marknaden var den redan omsusade filmen omgärdad av debatt. Den mest kontroversiella scenen – där en statsministerliknande gestalt har sex med en minderårig flicka – klipptes om efter påtryckningar, sedan Olof Palmes familj tagit strid mot vad de menade var en oförsvarlig anspelning på den tidigare statsministern. Att scenen gjordes om just inför DVD-utgåvan har av kritiker tolkats som en form av indirekt censur, där det socialdemokratiska partiets starka symbolvärde och inflytande anses ha bidragit till att sudda ut de mest känsliga kopplingarna. Resultatet blev en version där mannen i hotellscenen inte längre kan identifieras – en kompromiss mellan konstnärlig frihet och politiskt laddade realiteter.
Geijeraffären – Fakta i korthet
Skandal om makt, mörkläggning och påstådda sexköp – med politiska följder som sträckte sig över decennier.
Nyckeluppgifter
Tidsperiod
1976–1991 (efterspel in i 2000-talet)
Kärna
Säpo-PM som pekade ut justitieminister Lennart Geijer som säkerhetsrisk p.g.a. påstådda sexköp.
Larm
Rikspolischef Carl Perssons hemliga promemoria till Olof Palme (aug 1976).
Avslöjande
DN publicerar uppgifter 18 nov 1977; hårda dementier följer.
Bevisläge
PM:ets existens bekräftades 1978 & blev offentligt 1991. Själva sexanklagelserna prövades aldrig rättsligt.
Tidslinje
Maj 1976: Bordellmamman Doris Hopp grips; Säpo varnar för säkerhetsrisker.
Aug 1976: Rikspolischef Carl Persson lämnar hemligt PM till statsminister Olof Palme.
Hur förändras ett samhälle när ett av dess största partier gång på gång omtolkar sin egen historia? Socialdemokraterna anklagas för att systematiskt skriva om sitt förflutna i frågor som migration, kriminalitet och integration. Kritiker menar att partiets positionsförflyttningar inte bara är politisk strategi – utan en medveten omformning av verkligheten, med långtgående konsekvenser för väljarnas förtroende och den demokratiska debatten.
Under åratal byggde Socialdemokraterna en betydande del av sin ekonomi på lotteriförsäljning. Kritiker menade att verksamheten riktade in sig på fattigpensionärer, ofta via telefonförsäljare med aggressiva säljmetoder.
När regeringen ville reglera branschen protesterade S-topparna högljutt. Magdalena Andersson kallade det ett försök att ”tysta oppositionen” och partisekreterare Tobias Baudin beskrev regleringen som en ”oppositionsskatt”.
Men efter att partiet dömts till miljonböter för brott mot spellagen sålde man snabbt lotteriverksamheten – och gick strax därefter ut med krav på ett totalförbud mot telefonförsäljning.
När oron för brottslighet vändes till krav på hårdare tag
”Det finns ingen våldsvåg.” Så lät det ofta under Socialdemokraternas tid vid makten. Kritiker av gängkriminaliteten framställdes ibland som alarmister, och partiet sade nej till flera av de förslag som senare blivit centrala i kampen mot brotten – som visitationszoner och anonyma vittnen.
Nu beskriver samma parti kriminaliteten som en akut nationell kris och kallar regeringens företrädare till utskott med krav på svar.
Samtidigt visar statistiken att antalet skjutningar faktiskt minskat de senaste två åren. För kritiker framstår Socialdemokraternas linje därför som mer teater än politik – en omsvängning som döljer det faktum att den kraftiga ökningen av dödligt våld skedde under partiets egen tid i regeringen.
Tvångsblandning eller integration?
När Socialdemokraternas kongress klubbade en ny integrationspolitik var budskapet tydligt: segregationen skulle brytas genom att ”blanda befolkningen”.
Göteborgspolitikern Jonas Attenius uttryckte det i klartext: ”Vi behöver blanda befolkningen på sikt. Jag brukar säga: in a generation.”
Men när kritiken blev massiv började partiets företrädare förneka att de någonsin förespråkat ”tvångsblandning”. Istället beskrev man det som en misstolkning från politiska motståndare.
För många väljare skapade detta en déjà vu-känsla: ett tydligt politiskt beslut tonades ned och omskrevs, tills det framstod som något helt annat.
Migrationens tvära kast
Flyktingkrisen 2015 blev en symbol för Socialdemokraternas dubbelhet. Stefan Löfven förklarade då att ”mitt Europa bygger inte murar” och Morgan Johansson jämförde invandringskritiker med nazister.
Idag beskriver partiet sig som förespråkare av en ”stram migrationspolitik” och menar att man alltid stått för ordning och kontroll.
Den omsvängningen får även gamla allierade att reagera. ”Skamlöst”, kallade SVT:s tidigare vd Eva Hamilton partiets nya retorik – och konstaterade att det är enkelt att gå tillbaka till källorna och se vad som faktiskt sagts.
Minnet som politiskt verktyg
Att partier ändrar sig är inget nytt. Nya tider kräver nya beslut. Men när politiska beslut inte bara ändras utan också omskrivs, väcks en större fråga: vad händer med demokratin när väljarna förväntas glömma gårdagens uttalanden?
Kritiker menar att Socialdemokraterna utnyttjar väljarnas korta minne. Anhängare hävdar att det är en styrka att våga tänka om.
Oavsett vilket tycks en sak stå klar: kampen om berättelsen om det förflutna är minst lika viktig som kampen om framtiden.
Slutord
Socialdemokraternas omsvängningar i frågor om lotterier, kriminalitet, integration och migration har blivit bränsle för debatten om politiskt förtroende i Sverige. Är detta pragmatism – eller historierevisionism?
För väljaren återstår den kanske viktigaste frågan av alla: vem kan man egentligen lita på när minnet blir ett politiskt verktyg?
Sossearistokraterna predikar för folket men lever själva i lyx. Svenssons pressas med världens högsta skatter för att betala sossarnas samhällsexperiment. I stället för att ta ansvar och stoppa kollapsen vägrar de tala om den enda lösningen: ett omfattande återvandrings- och deporteringsprogram för dysfunktionella migranter. Kan man inte försörja sig själv som utomeuropeisk asylsökande, ska man deporteras.
Moderaterna och Lidingöpartiet säger sig värna självstyret, men i själva verket handlar motståndet mot Socialdemokraternas integrations- och bostadspolitik om vilka människor man vill hålla borta från Lidingö.
Integration kräver att alla kommuner tar ansvar, annars ökar segregationen. Vi socialdemokrater vill att människor med olika inkomster och bakgrund ska kunna bo tillsammans genom starkare allmännytta, bättre bostadsbidrag och fler bostäder där behovet är störst.
Det handlar inte om tvång, utan om riktning. Problemet för M och LP är inte besluten i sig, utan att Lidingö också behöver ta ansvar. Bakom orden om ”självstyre” döljer sig en ovilja att välkomna nya grannar.
Annica Grimlund Gruppledare Socialdemokraterna Lidingö Ewa Lantz Ordförande Socialdemokraterna Lidingö
Det är en djupt obehaglig attityd dessa sossar visar. De kräver att vi alla ska bära skulden för det ruttna samhälle de själva har skapat. Socialdemokraterna har i princip styrt Sverige oavbrutet sedan 1945. Det är deras politik som byggt miljonprogrammens ghetton, deras naiva tro på ett Europa utan gränser som öppnat dörren. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, mord och en ohejdad kriminalitet – hela den mångkulturella misären de tvingat på oss.
Nu vill de ta nästa steg i sitt samhällsexperiment: tvångsblandning. Hårdarbetande människor som slitit ett helt liv och levt på blodpudding för att köpa sig ett värdigt hem ska nu tvångsblandas med dysfunktionell import från tredje världen.
Det för tankarna direkt till DDR. Pamparna åkte runt i sina blänkande Volvo 240 medan vanligt folk fick stå i kö för en Trabant som knappt rullade. Skillnaden? I dag är det våra bostadsområden och vår trygghet som sossarna offrar för sina idéer. Likheten är slående – folket får betala priset medan sosse eliten skyddar sig själva.
Föreställ dig att du slitit i åratal för att lämna en sliten tvåa i ett DDR betongkomplex från 70-talet. Du har jobbat, sparat och äntligen lyckats flytta till en villa i ett lugnt, välmående område. Men tro inte för en sekund att du ska få njuta av frukten av ditt slit – nej, för plötsligt knackar storebror Socialdemokraten på dörren och förklarar att ditt område nu ska ”tvångsblandas”.
Villakvarteren som byggdes för hundra år sedan? Där ska det resas nya miljonprogramskolosser, i bästa DDR-anda. Grattis! Din hårt förvärvade klassresa ska rivas upp för att partiet ska kunna genomföra sitt senaste sociala ingenjörsexperiment.
Och kritiken mot detta? Den avfärdas förstås som ”rasism”. För vad annars? När argumenten tryter tar sossen fram sitt favoritkort. Du är inte orolig för att dina barns skolor ska förändras eller att din villa ska tappa i värde – nej, du är bara ”rädd för hudfärg”. Så enkelt är det i den socialdemokratiska sagovärlden.
På senaste kongressen klubbade de alltså igenom sitt nya integrationsprogram. Officiellt handlar det om att ”bryta segregationen”. I praktiken innebär det att staten ska tala om var du ska bo och vilka grannar du ska ha. Du har kämpat för en trygg tillvaro, men Socialdemokraterna tycker tydligen att du behöver lite påtvingad spänning i livet.
Attenius själv försöker låta lugnande: det är ”frivilligt” och ”långsiktigt”. Jo tjena. Frivilligt – så länge du accepterar att flytta dit staten pekar, annars kan du vinka adjö till bidragen. Långsiktigt – för att det tar tid att bygga om hela Sverige till ett socialt experiment på steroider.
Så här ser alltså den stora visionen ut: du får gärna arbeta, betala skatt och slita för att skapa ett bättre liv. Men i slutändan är det ändå partiet som avgör vilken granne du får – för de vet ju alltid bäst.
Kort sagt: kämpa på, gör din klassresa, köp din villa. Men tro inte att du äger ditt eget liv. Socialdemokraterna har redan bestämt att staten gör det åt dig.
S-toppen Angelica Katsanidou lät skattebetalarna ta notan för kongressfest, middagar och hotell – och plockade samtidigt ut fullt traktamente. Totalt landade kalaset på drygt 13 000 kronor, något som experter kallar lagstridigt.
En socialakistokrat får inte vara lat. I Region Stockholm fungerar knappt längre sjukvården, eftersom sossarna driver den enligt DDR-modellen istället för marknadsmodellen.
Lyxfest på skattepengar – S-toppen i Kalmar i ny notaskandal
Regionstyrelsens ordförande i Kalmar, Angelica Katsanidou (S), har låtit skattebetalarna stå för kongressfest, middagar och hotell. Samtidigt har hon plockat ut fullt traktamente – trots att Skatteverkets regler förbjuder det när mat redan betalats. Totalt: drygt 13 000 kronor.
Experter kallar det lagbrott. Och parallellerna till Mona Sahlin-affären är svåra att ignorera – även då handlade det om en toppolitiker som använde pengar på ett sätt som väckte ramaskri.
Notan på folket
Katsanidou är den enda socialdemokrat som skickat vidare festavgiften till regionen under partikongressen. Hon har dessutom lämnat in två middagskvitton – samtidigt som hon tog ut fullt traktamente.
– Partidagar har inget med regionernas verksamhet att göra, säger Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt.
Försvarar upplägget
Hon försvarar sig med att kostnaderna täcks av partistödets utbildningspengar. Men i regionens egna regler står det tydligt: stödet ska gå till kurser och konferenser som berör regionens verksamhet – inte till fester.
– Revisionen bedömer att det är korrekt, säger Katsanidou.
”Som Sahlin – det skadar förtroendet”
Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin vill inte ta ansvar för notan. Han slår fast att reglerna ska följas och felaktigheter rättas till.
Men författningsjuristen Patrik Bremdal är stenhård i kritiken: – Det här skadar förtroendet för politiker och regioner. Precis som i Mona Sahlin-fallet undergräver det tilliten till hela systemet.
FAKTA: ”Tobleroneaffären” – Mona Sahlin
Bakgrund: Mona Sahlin (S) var en av partiets tyngsta namn och
tippad som blivande statsminister på 1990-talet.
Hon använde ett tjänstekreditkort
för privata inköp (bl.a. choklad, blöjor och hyrbil) och hade samtidigt brister i sin privatekonomi.
Kostnaderna återbetalades och något åtal väcktes inte.
Varför kallas det ”Tobleroneaffären”?
Namnet kommer av att chokladkakor blev en uppmärksammad symbol för de privata köpen.
Sak
Exempel
Konsekvens
Privata köp på tjänstekort
Choklad, blöjor, hyrbil m.m.
Återbetalning; politisk kris
Ekonomiskt slarv
Försenade betalningar/skulder
Avgick ur regeringen
Politisk följd
Förlorat förtroende
Planerna på statsministerposten stoppades 1995
Snabb tidslinje
: Affären uppdagas → Sahlin lämnar regeringen.
: Gör politisk comeback som partiledare (S).
: Avgår som partiledare efter valnederlag 2010 och intern kritik.
Affären blev en symbol i svensk politik för hur privata utgifter och offentliga medel inte får blandas.
Sammanfattande tolkning i den offentliga debatten.
Not: Uppgifterna ovan bygger på offentliga källor. Kostnaderna återbetalades, och
ingen åtalspunkt ledde till rättegång. Affären fick dock bestående politiska följder.
Två män skadades i en våldsam skottlossning i Flemingsberg på torsdagskvällen. Kvarteren som en gång var Socialdemokraternas framtidsdröm har i dag förvandlats till ett betonggetto präglat av gängbråk, rädsla och misslyckad politik.
FLEMINGSBERG. Två män skadades när skottlossning bröt ut i ett trapphus i Flemingsberg på torsdagskvällen. En man greps under natten – misstänkt för mordförsök.
– Larmet kom strax före klockan 20. Kort därefter hördes skott, säger polisens presstalesperson Per Fahlström.
När patrullerna anlände fann de två män blodiga i anslutning till trapphuset. – Den ene var skjuten, den andre misshandlad, säger Fahlström.
Båda kunde föras till sjukhus – vid medvetande men svårt medtagna.
Polisen slog till under natten och grep en misstänkt gärningsman. Han sitter nu anhållen, misstänkt för mordförsök. – Gripandet skedde inom ramen för insatsen, men i övrigt kan jag inte lämna några detaljer, säger vakthavande befäl Jari Kalliorinne.
MILJONPROGRAMMETS BAKSIDA
Flemingsberg var tänkt att bli framtidens bostadsområde – Socialdemokraternas stolta satsning i miljonprogrammet. Stora betonghus, raka linjer, billiga hyror.
Men drömmen om ett folkhem i betong har spruckit. I dag är området stämplat som utsatt. Kriminalitet, otrygghet och gänguppgörelser har tagit över gårdarna där barn en gång lekte.
”Det här är resultatet av ett samhällsbygge som misslyckats”, säger en boende uppgivet.
Flemingsberg – en gång symbol för framtidstron – har blivit ett getto där skotten nu ekar mellan husväggarna.
Socialdemokraternas öppning för att förhandla med regeringen om ny kärnkraft möts av hårt motstånd från Miljöpartiet. Språkröret Daniel Helldén markerar att MP inte känner sig bundna av en sådan uppgörelse – och väcker samtidigt minnen från kärnkraftsomröstningen 1980, då en snabb avveckling riskerade att göra Sverige till ett energimässigt u-land.
Miljömuppar är en teknikfientlig skara som helt saknar verklighetsförankring. Med krav på att avveckla kärnkraft och stoppa utvecklingen riskerar de att dra Sverige tillbaka till stenåldern. Förr fanns idiotanstalter där sådana kunde få hjälp, idag återstår bara en högröstad minoritet som saboterar framtiden.
Efter att Socialdemokraterna meddelat att de är beredda att förhandla med regeringen om energipolitiken, inklusive satsningar på ny kärnkraft, markerar Miljöpartiet hårt motstånd.
– Om det görs några uppgörelser med Tidöregeringen så känner vi oss inte uppbundna av dem. Vi kommer att arbeta för att det inte ska bli någon ny kärnkraft, säger språkröret Daniel Helldén.
Han utesluter inte heller att partiet kan komma att försöka riva upp ett avtal om det ingicks i en regering där MP deltog.
Motståndet från Miljöpartiet väcker frågor om partiets syn på Sveriges långsiktiga energiförsörjning. I folkomröstningen om kärnkraft 1980, för 45 år sedan, förespråkade den så kallade linje 3 en snabb avveckling av all kärnkraft. Hade den linjen vunnit, menar många bedömare, skulle Sverige under 1980- och 90-talet riskerat en betydligt svagare industriell utveckling och en energiförsörjning jämförbar med ett u-land.
I stället har kärnkraften spelat en central roll för att säkra billig och stabil el, inte minst för industrin, samtidigt som den bidragit till att Sverige kunnat hålla nere sina koldioxidutsläpp. Att Miljöpartiet fortfarande driver en politik som påminner om linje 3, trots de senaste decenniernas erfarenheter, gör att energifrågan riskerar att bli en ny stridsfråga i svensk politik.
Fakta: Energiintensiv industri & elproduktion i Sverige
Andel av elanvändning: ca 40 % går till energiintensiv industri.
Elanvändning/år: industrin förbrukar 55–60 TWh.
Arbetstillfällen (direkt): ~150 000.
Arbetstillfällen (inkl. indirekt): >400 000.
Kärnkraftens produktion: ca 50–55 TWh per år (≈30 % av Sveriges el).
Vindkraft som behövs för att ersätta kärnkraften: ca 8 000–10 000 moderna vindkraftverk.
💰 Kostnadsjämförelse (öre/kWh)
Energislag
Produktion
Kostnad
Kärnkraft (befintliga reaktorer)
~50–55 TWh/år
25–35 öre/kWh
Vindkraft (landbaserad)
väderberoende
50–70 öre/kWh (+ balans/reservkostnad)
Vindkraft (havbaserad)
väderberoende
90–120 öre/kWh
⚖️ Befintlig kärnkraft är i dag ett av de billigaste sätten att producera el i Sverige.
Vindkraft kräver fler stödåtgärder (balans, lagring och nätutbyggnad) som gör att totalkostnaden blir högre.
Från i höst får inte längre alla som vill starta företag i Stockholm hjälp av staden. Socialdemokraterna gör om systemet – och nu prioriteras personer med utländsk bakgrund och ”gröna” idéer. Svenskfödda företagare riskerar att bli helt utan stöd.
Vi svenskar förvandlas till andra klassens medborgare – av Sossarna
Från i höst blir det svårare för många att få hjälp att starta företag i Stockholm. Socialdemokraterna gör om systemet – och nu får bara vissa grupper tillgång till rådgivningen.
I stället för att vara öppet för alla ska Entreprenör Stockholm rikta sig främst till personer med utländsk bakgrund och entreprenörer inom ”gröna idéer” och socialt företagande.
För svenskfödda som vill förverkliga sina affärsdrömmar stängs dörren.
– Vi stärker vårt fokus på de som är långt ifrån arbetsmarknaden, säger Arvid Vikman Rindevall (S), ordförande i arbetsmarknadsnämnden.
”En politisk gräddfil”
Det som tidigare var en neutral tjänst för alla nya företagare blir nu en politisk gräddfil. Sossarna pekar ut vilka som ska få stöd – och vilka som inte längre räknas.
Varje år startas runt 12 000 nya företag i Stockholm. Men nu riskerar tusentals idéer att aldrig bli verklighet, bara för att de inte passar in i partiets mall.
Risk för orättvisa
Många varnar för att förändringen skapar orättvisa och missnöje. Svenskar som också vill göra rätt för sig, betala skatt och bygga företag nekas samma chans till stöd som andra får.
Kritiker menar att Socialdemokraterna politiserar företagandet – och på köpet riskerar att försvaga både tillväxten och förtroendet för kommunen.
”Att starta företag ska vara för alla”
Att göra rätt för sig som företagare borde inte vara en förmån för en utvald skara. Offentlig rådgivning ska hjälpa alla som vill skapa jobb, inte bara de som Socialdemokraterna tycker ”behöver det mest”.
Nu växer frågan: Varför ska svenskfödda företagare betala skatt till ett system – men själva stängas ute när de behöver hjälp?
Socialdemokraterna i Stockholm lyfter fram årets medborgarundersökning som ett bevis på att tryggheten i staden har ökat. Enligt undersökningen känner sig 82 procent av invånarna trygga, jämfört med 75 procent året innan.
En sänkning av kommunalskatten med 2 kr per hundralapp skulle göra alla Stockholmare till vinnare. Istället för att slänga pärlor till svinen ute i orten är det dags att belöna den som går till jobbet varje dag och betalar världens högsta skatter.
Men bakom siffrorna döljer sig en annan verklighet. På bara tre år har Socialdemokraterna höjt skatten två gånger och pumpat in miljardbelopp i olika ”trygghetsprojekt”. Kritiker menar att resurserna sprids ut utan tydliga resultat och att pengarna i praktiken slösas bort.
De pratar om minskade drogscener och att några områden försvunnit från polisens lista. Men det är små symboliska vinster jämfört med de enorma summor som slösas bort, säger en oppositionsföreträdare.
Stora skillnader kvarstår
Trots miljardrullningen är skillnaderna mellan stadsdelarna fortsatt dramatiska. I Norra innerstaden känner sig 94 procent trygga, medan bara drygt hälften i Skärholmen upplever samma sak.
Socialdemokraterna hävdar att mer resurser ska ”prioriteras” till ytterstaden, med satsningar på skolpengen, trygghetsinsatser och bostäder. Men för många stockholmare framstår det som ännu ett i raden av kostsamma löften – utan att grundproblemen faktiskt löses.
”Kasta pärlor för svinen”
Istället för långsiktiga reformer och effektivt resursutnyttjande blir politiken, enligt kritiker, ett exempel på att kasta pärlor för svinen. Skattebetalarnas pengar försvinner in i projekt, utredningar och symbolpolitik, medan otryggheten i vissa områden består och trångboddheten förvärras.
Skattesänkningar skulle göra alla till vinnare
I stället för ständiga skattehöjningar skulle en sänkt skatt göra alla stockholmare till vinnare. Vanliga hushåll skulle få mer pengar kvar i plånboken, företagare skulle få bättre förutsättningar att anställa och investera, och resurserna skulle användas mer effektivt. Ett sådant vägval skulle skapa både ekonomisk frihet och långsiktig trygghet – utan att kasta bort miljarderna på ogenomtänkta projekt.
New York som förebild
Ett internationellt exempel finns från New York på 1990-talet. Staden var då plågad av grov kriminalitet, öppna drogscener och otrygghet – men vände utvecklingen genom en konsekvent nolltoleranspolitik.
Genom att slå ned även på mindre brott som klotter, tjuvåkning och ordningsstörningar återtog polisen kontrollen, och tryggheten ökade drastiskt. Brottsligheten sjönk på bred front, och staden gick från att vara en symbol för kaos till att bli en förebild för hur hårdare tag kan skapa verklig förändring.
Stockholm måste välja väg
Stockholm kan göra samma resa – men det kräver mod. I stället för fler skattehöjningar och ogenomtänkta projekt måste politiken rikta in sig på att återupprätta lag och ordning.
En svensk variant av nolltolerans skulle göra mer för tryggheten än ännu en miljardrullning från Stadshuset.
Karin Wanngård säger sig ha brutit segregationen och vill sluta på topp. Men verkligheten är en annan. Hon lämnar Stockholm med rekordskulder, växande otrygghet och symbolpolitik som reducerats till boulebanor och pingisbord.
Att Göran Persson tillhör de mest misslyckade statsministrarna i modern tid, i samma liga som Karl Staaff, Fälldin, Löfven och Palme, råder ingen tvekan om. Han misslyckades totalt med att stoppa den massiva muslimska invandringen efter 11 september 2001 – och det är den avgörande orsaken till det förfallna, otrygga och söndertrasade Sverige vi lever i idag.
Karin Wanngård. Namnet säger de flesta fortfarande inte mycket, trots att hon i flera år suttit på Stockholms tyngsta politiska stol. Redan 2016, efter två år som finansborgarråd, var hon så okänd att bara var fjärde stockholmare kunde identifiera henne. I dag leder hon staden igen – i koalition med MP och V – och är fortfarande märkligt anonym.
Men anonym är inte detsamma som ödmjuk. Wanngård har bestämt sig för att kliva av efter nästa mandatperiod. Hon vill sluta på topp. I Dagens Nyheter hyllar hon sig själv för att ha hanterat terrordådet på Drottninggatan och flyktingkrisen. Och inte minst för att ha ”hittat nyckeln” till att bryta segregationen med projektet Fokus Järva.
Självbilden är monumental. Göran Persson, tidigare ohotad på listan över självbelåtna sossar, får se sig passerad.
För vad har egentligen hänt i Järva? Mirakel? Nej. Två boulebanor i Akalla. Ett pingisbord på torget. En reparerad ljusskylt i Rinkeby. Lite parkskötsel i egen regi. Symbolpolitik på låg nivå, presenterad som världsnyheter.
I Skärholmen är bilden ännu mörkare. Här litar inte ens var femte invånare på sin stadsdelsförvaltning. Otryggheten är skyhög, långt över stadens snitt. Och Wanngårds svar? Att skicka ut åtta feriearbetande ungdomar för att fråga folk hur det känns. ”Medborgardialog”, kallar hon det. Ett hån mot alla som lever i otryggheten.
Samtidigt inrättar styret en tjänst som ”trädstrateg” – en byråkrat som ska dela ut bidrag till grönskötsel. Det är den typen av projekt som kallas ”satsningar”.
Men bakom kulisserna tornar den obekväma sanningen upp sig: skenande skuldberg. Skatten har höjts till 17,98 kronor. Ändå räcker inte pengarna. På ett år ökade skulden från 62 till 75 miljarder kronor.
Och ironin? År 2020 anklagade Wanngård det borgerliga styret för just lånepolitik. Då skrev hon själv: ”Därför behöver Stockholm en ny, ansvarstagande, ekonomisk politik.” Exakt den politik hon själv nu har vägrat bedriva.
Resultat: en stad med rekordskulder, djupa klyftor och ett ledarskap som ersätter verkliga reformer med symbolprojekt.
Och mitt i detta: Wanngårds ambition att driva igenom ännu fler moskébyggen – trots att Stockholm redan har en överetablering. Ett typexempel på hennes politik: splittrande, dyr, och helt utan förankring i stadens verkliga problem.
Nästa socialdemokratiska kakistokrat i Stockholm kommer få städa upp efter en ledare som pratat stort, men levererat smått. Karin Wanngård lämnar efter sig en skuldsatt stad, ökad otrygghet och symbolpolitik på löpande band.
Socialdemokraterna i Stockholm står inför ett ledarskifte när Karin Wanngård lämnar finansborgarrådet. Samtidigt träder Emilia Bjuggren fram som kandidat – stödd av den vänsterextrema falangen Reformisterna. Kritiker varnar nu för att hennes kandidatur kan leda till dyra ideologiska experiment och nya miljardnotor för stadens skattebetalare.
En socialkakistokrat får inte vara lat. Vänsterextremismen vill ta över S i Stadshuset, du får betala i form av högre skatter och en sämre stad att leva i.
Karin Wanngård lämnar finansborgarrådet
Karin Wanngård (S) har meddelat att hon lämnar posten som finansborgarråd efter valet. Emilia Bjuggren, skol-, arbetsmarknads- och personalborgarråd, har nu gjort klart att hon vill ta över rollen.
Reformisternas inflytande
Bakom hennes kandidatur står Reformisterna, en falang inom Socialdemokraterna som länge har arbetat för att ta makten i Stockholm. Kritiker beskriver Reformisterna som en vänsterextrem rörelse som driver politik långt ifrån den breda mitten och med förslag som riskerar att både försvaga stadens ekonomi och försämra näringslivsklimatet.
Kontroversiella förslag
Bland Reformisternas mest omdiskuterade förslag finns:
Kraftigt höjda skatter för både hushåll och företag
Ett införande av miljonärsskatt och nya former av förmögenhetsbeskattning
En kraftigt utbyggd offentlig sektor finansierad med ökade lån och skatter
Stora statliga och kommunala investeringar i bostäder och infrastruktur, ofta utan tydlig finansiering
Generösare bidragssystem, som enligt kritiker riskerar att försvaga arbetslinjen
Kritik mot Bjuggren
Att Emilia Bjuggren ställer sig till förfogande för posten som finansborgarråd ses därför av många som ett sätt för Reformisterna att ta greppet om stadens finanser. Under hennes tid som borgarråd har problemen inom skola, arbetsmarknad och integration fortsatt att växa, samtidigt som skattebetalarna fått stå för miljardkostnader kopplade till misslyckade satsningar.
Många menar att Bjuggren inte har visat på någon förmåga att vända utvecklingen, och att hennes nära koppling till Reformisterna snarare riskerar att dra Stockholm längre åt vänster än någonsin tidigare.
Framtiden för Stockholm
Stockholmarna riskerar därmed att få se en utveckling där ideologiska experiment och vänsterextrema förslag styr över stadens ekonomi – med skattebetalarna som de stora förlorarna.
Faktaruta: Reformisterna – objektiv översikt
Ideologisk inriktning
Kritiker beskriver Reformisterna som en långt vänsterorienterad falang som driver politik långt från den breda mitten.
Ekonomiska risker enligt kritiker
Höjda skatter för hushåll och företag.
Nya förmögenhets- och miljonärsskatter.
Utbyggd offentlig sektor finansierad med ökade skatter och lån.
Stora kommunala investeringsprogram utan tydlig långsiktig finansiering.
Möjlig påverkan på Stockholm
Risk för högre kommunalskatt och ökade driftskostnader.
Svagare näringslivsklimat och sämre konkurrenskraft.
Prioritering av ideologiska projekt framför kärnverksamhet.
Frågetecken kring styrning
Starkt internt maktstöd viktigare än dokumenterade resultat.
Oklar budgetdisciplin och begränsad erfarenhet av att vända underskott.
Sverigedemokraterna passerar Moderaterna i Verians augustimätning och blir näst största parti. Bland manliga väljare är de nu i nivå med Socialdemokraterna. För Liberalerna syns däremot inget tydligt uppsving trots att Simona Mohamsson tog över som partiledare före sommaren.
Sommaren har präglats av nyheter om kriget i Gaza, uppgifter om utrikesminister Johan Forssells son i högerextrema kretsar och omfattande skogsbränder i Europa. Trots detta är väljaropinionen i stort oförändrad jämfört med i juni.
– Vi ser inga statistiskt säkerställda förändringar. Under semestermånaderna brukar politiken hamna i bakgrunden, men både Miljöpartiet och Sverigedemokraterna ligger nu på sina högsta nivåer sedan i vintras, säger Verians opinionschef Per Söderpalm.
SD noteras drygt två procentenheter högre än M – den största skillnaden på ett och ett halvt år, även om den inte är statistiskt säker. För Sverigedemokraterna är detta den högsta siffran i en Verianmätning sedan februari.
Miljöpartiet får 6,3 procent, den starkaste noteringen sedan hösten 2024. Även om ökningen inte är statistiskt säkerställd pekar Söderpalm på att sommarens hetta och skogsbränder kan ha stärkt klimatfrågans aktualitet, vilket gynnat partiet.
Liberalerna ökar marginellt, med 0,4 procentenheter, men ligger fortsatt under riksdagsspärren. Någon tydlig ”Mohamsson-effekt” märks alltså inte.
– Vi måste upp över fyra procent för att på allvar visa att vi är ett parti att räkna med. Det tar tid att bygga förtroende efter år av otydlighet, säger Simona Mohamsson.
Skillnaden mellan regeringens partier och oppositionen är nu 7,5 procentenheter – något mindre än tidigare under året, då oppositionen ofta haft ett övertag på omkring tio procentenheter.
Väljarstöd augusti 2025
Parti
Andel (%)
Förändring sedan juni
V
7,0
-0,6
S
33,9
-0,8
MP
6,3
+1,2
C
5,4
-0,3
L
2,8
+0,4
KD
3,5
-0,2
M
18,3
-0,3
SD
20,5
+1,2
Övriga
2,3
-0,4
Blockbalansen
Block
Partier
Summa (%)
Oppositionen
S, V, MP, C
52,6
Regeringsunderlag (Tidö)
M, KD, SD, L
45,1
Skillnad
7,5
📌 Fakta: Marxism och brott mot mänskligheten
Översiktlig sammanfattning
Ideologi
Marxismen är en politisk och ekonomisk teori utvecklad av Karl Marx och Friedrich Engels på 1800-talet. Den har legat till grund för kommunistiska stater under 1900- och 2000-talet.
Historiska följder
Massmord och politiska utrensningar (t.ex. Stalins terror i Sovjetunionen, Maos ”Stora språnget” i Kina).
Hungersnöder orsakade av tvångskollektivisering och misslyckade ekonomiska reformer.
Fängslanden, förföljelser och deportationer av oliktänkande, religiösa och etniska minoriteter.
Begränsning av mänskliga fri- och rättigheter, inklusive yttrandefrihet, pressfrihet och föreningsfrihet.
Exempel på omfattning (forskningsuppskattningar)
Sovjetunionen (1917–1991): 15–20 miljoner döda.
Kina (1949–1976, Mao Zedong): 40–60 miljoner döda.
Kambodja (1975–1979, Röda khmererna): ca 1,7 miljoner döda.
Nordkorea (1948–idag): hundratusentals till miljoner döda, särskilt vid hungersnöden på 1990-talet.
Samlad bedömning
Totalt har marxistiskt inspirerade regimer beräknats orsaka över 100 miljoner dödsfall under 1900-talet.
Källa:The Black Book of Communism (1997).
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Sätter man socialdemokratiska kakistokrater vid rodret får man inte politik, man får ett dåligt rollspel där amatörer låtsas styra en stad och region.
Socialdemokraterna misslyckas ännu en gång
Vi stockholmare har gång på gång tvingats lida under Socialdemokraternas ändlösa rad av misslyckanden. Nyligen avslöjades att det i hela Stockholms innerstad bara fanns en enda ambulans i drift – ett direkt resultat av en socialdemokratisk politik där ansvar, verklighetsförankring och sunt förnuft ersatts av ideologisk blindhet. Liv och trygghet offras för politiskt prestigeprojekt.
Nu, i Hjorthagen, får vi återigen se konsekvenserna av denna ansvarslöshet. Ett drogtolerant lågtröskelboende har placerats mitt i en välmående stadsdel. Resultatet? Grannar och företagare utsätts för hot, skadegörelse, snatterier och påtända slagsmål. Vanliga, skötsamma människor får leva i kaos – medan de ansvariga politikerna gömmer sig bakom fina ord om ”harm reduction”.
Detta är inget annat än ett socialdemokratiskt haveri. Ett socialt experiment från helvetet där de som sköter sig får betala priset för politikers dumdristighet.
Frågan är: hur länge ska stockholmarna tvingas stå ut? Varför ska våra stadsdelar göras otrygga för att Socialdemokraterna vill leka social ingenjörskonst?
Det är hög tid att ansvar utkrävs. Ska lågtröskelboenden över huvud taget finnas – då kan de placeras i Norrlands inland, långt från tätbefolkade bostadsområden. Stockholms innerstad ska inte vara en experimentverkstad för en politik som gång på gång visat sig leda till misär.
Det nya drogtoleranta lågtröskelboendet i Hjorthagen har blivit ännu ett misslyckat socialdemokratiskt experiment. Redan kort efter invigningen fylldes området av problem: påtända personer i bråk, skadegörelse, hot och snatterier.
Invånare känner sig övergivna
Grannar beskriver hur vardagen snabbt förändrats. Tryggheten är borta, och många undrar varför politikerna valt att acceptera droger i ett bostadsområde.
– Vi får leva med följderna av deras beslut. Politikerna sitter trygga i stadshuset, men här ute är det vi som får ta smällen, säger en boende.
Handlare tvingas ta kostnaden
Lokala butiksägare rapporterar om ett tjugotal snatterier sedan boendet öppnade. Boendet saknar matservering, vilket gör att många vänder sig till butikerna – utan pengar.
– Det är vi handlare som får bära kostnaden för politikernas misslyckanden, säger en livsmedelshandlare.
Även restauranger vittnar om ökade problem. En krögare berättar om berusade gäster som vägrat nyktra alternativ och dessutom skrikit rasistiska tillmälen.
– Det känns som att de inte har något att förlora, säger han.
Politisk kritik växer
Moderaterna anser att boendet är ett haveri och att hela modellen med drogtolerans måste omprövas. Man pekar på Socialdemokraterna som ansvariga för en politik som slagit hårt mot vanliga människor.
Socialdemokratiskt försvar
Trots kritik från grannar, företagare och politiska motståndare fortsätter Socialdemokraterna att försvara boendet som en del av en strategi för skademinimering. Kritiker menar att detta är verklighetsfrånvänt – forskning visar att drogtoleranta boenden ofta förvärrar missbruket och skapar misär.
Slutsats
Boendet i Hjorthagen har snabbt blivit symbolen för ett socialdemokratiskt misslyckande. Resultatet är inte trygghet, utan otrygghet. Inte hjälp, utan fortsatt misär. Vanliga hederliga människor får leva med konsekvenserna – medan ansvariga politiker viftar bort problemen.
Faktaruta: Harm reduction (skademinimering)
lågtröskelboendendrogtoleranstrygghet i närområdet
Vad det är: En modell som utgår från att missbruk förekommer och fokuserar på att minska skadorna snarare än att omedelbart stoppa användningen.
Så fungerar det i praktiken:
Boende kan tas in och stanna även om de är påverkade.
Krav på nykterhet sänks vid intag och kvarboende.
Insatser kan inkludera sprututbyte, naloxon och motivationsstöd.
Argument för (förespråkare):
Färre överdoser och minskad smittorisk.
Stabil kontakt med stöd/vård över tid.
Kritik – konsekvenser för hederliga medborgare och lokala företag:
Ökad otrygghet i området: bråk, skadegörelse och tillgreppsbrott i butiker.
Störd vardag: buller, nedskräpning och drogrester i offentliga miljöer.
Ökad belastning på polis och räddningstjänst vid återkommande larm.
Försämrad upplevd trygghet för barnfamiljer och äldre; företagare tar kostnaden.
Frågor att ställa till ansvariga innan/under drift:
Finns dygnet-runt-bemanning, ordningsregler och samverkan med polis?
Hur säkras matförsörjning, säkerhet och hantering av klagomål från grannar?
Vilka tydliga mål och uppföljningsmått finns – när och hur utvärderas?
Plan för att pausa, flytta eller avveckla om tryggheten försämras?
Denna ruta sammanfattar modellen och lyfter vanlig kritik ur grann- och näringsidkarperspektiv.
Hur ett villaområde ser ut idag i Bromma: tryggt, säkert och homogent. Socialdemokraternas och Hyresgästföreningens visionsbild av hur ett framtida villaområde i Bromma kan se ut, när man blandar in mångkulturen. Att bära tung skyddsväst kommer bli det nya svarta.
Hyresgästföreningen vill bygga 600 000 hyresrätter på villatomter
I slutet av maj presenterade Hyresgästföreningen, nära lierad med Socialdemokraterna, rapporten ”Sveriges bästa villaområden”. Förslaget är kontroversiellt: nära 600 000 hyresrätter ska byggas i landets mest attraktiva villaområden. Djursholm i Stockholm, Långedrag i Göteborg och Bellevue i Malmö pekas ut som exempel.
Planen är radikal. Varje villatomt ska kunna styckas och ge plats åt hyreshus, vilket i praktiken innebär att villaägare riskerar att få hyreshus på granntomten – oavsett vad de tycker.
Hyresgästföreningen framhåller klimatnytta, integration och ”ökad social dynamik”. Men kritiker varnar för tvångspolitik som slår direkt mot de som arbetat hårt för att köpa ett hus i dessa områden.
Socialdemokraternas nya linje: integration med piska
Bara en vecka senare höll Socialdemokraterna kongress och antog ett nytt partiprogram med fokus på ”att bryta segregationen”. Budskapet är tydligt: samhällsplanering ska användas för att blanda befolkningen.
Det handlar inte om frivillighet. I partiprogrammet talas om att använda både morot och piska. Invandrare ska flyttas in i svenskdominerade villaområden, medan de som inte vill bo ”blandat” riskerar indragna socialbidrag. Samtidigt har villaägare som får sina tomter styckade inget att säga till om.
Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar försvarar linjen och kallar den för ”en helomvändning” av bostadspolitiken – en kursändring som enligt kritikerna närmast kan beskrivas som tvångsblandning på bostadsmarknaden.
Dubbelmoral: Redar kräver förändring i Sverige – bor i villa i Köpenhamn
Samtidigt som Redar tar på sig rollen som frontfigur för den nya politiken, publicerar hon bilder på sociala medier där hon själv sitter i en villaträdgård och njuter av sommaren. Men idyllen ligger inte i Sverige – utan i Köpenhamn.
Tillsammans med sin sambo, den danske politikern och spindoktorn Uffe Tang, bor hon i ett attraktivt område i Danmarks huvudstad. Där riskerar hon inte att få villatomten tvångsavstyckad eller ett hyreshus på granntomten.
För svenska villaägare väntar en helt annan verklighet. Det Socialdemokraterna vill pracka på andra lever deras egna toppar tryggt utan.
Oklart om Redar ens är folkbokförd i Sverige
Frågetecknen kring Redars boendesituation blir allt fler. Hon har bott i Danmark i många år men sitter ändå i Sveriges riksdag. Hon har dessutom skyddade personuppgifter, vilket gör det oklart om hon över huvud taget är folkbokförd i Sverige. Skatteverket vägrar kommentera.
En politik för andra – aldrig för sig själva
Historien om Lawen Redar är talande för Socialdemokraternas nya bostadspolitik. Vanliga villaägare ska tvingas acceptera radikala ingrepp i sina bostadsområden. Men politikerna själva bor tryggt i sina egna villor, utom räckhåll för den verklighet de skapar åt andra.
Faktaruta: Tvångsförflyttningar och egendomsindragningar som Socialdemokraterna och Hyresgästföreningen har som förebild
Sovjetunionen (Stalin-eran, 1930–50-tal)
Miljontals bönder fördrevs under tvångskollektiviseringen. Kulaker (självägande bönder) fick sin egendom indragen och många deporterades till Gulag-läger.
Kina (Mao Zedong, 1950–70-tal)
Under ”Stora språnget framåt” tvångskollektiviserades jordbruket; familjer förlorade jord, boskap och hus och förflyttades till folkkommuner. Under ”Kulturrevolutionen” konfiskerades privat egendom från påstådda ”klassfiender”.
Kambodja (Khmer Rouge, 1975–79)
Stadsbefolkning, särskilt i Phnom Penh, tvångsförflyttades till landsbygden för arbete i jordbrukskollektiv. All privat egendom förstatligades.
Östtyskland (DDR, 1950–80-tal)
Jordbrukare och företagare pressades eller tvingades in i statliga kollektiv (LPG). ”Grenzgebietspolitik” ledde till tvångsförflyttningar av människor nära gränsen mot Västtyskland.
Denna sammanställning är avsedd som neutral, faktabaserad information.
En socialkakistokrat får inte vara lat; i ondskans högborg på Sveavägen 68 smider man onda planer på att göra om villaområden till kosmopolitiska helveten på jorden med sprängningar och skjutningar.
S och Hyresgästföreningen vill bygga hyreshus i villaområden
Hyresgästföreningen (HGF) vill förtäta Sveriges mest attraktiva villaområden med hyreshus för att skapa blandade bostadsområden och minska segregationen. I en ny rapport pekas 410 områden i 20 tätorter ut, med plats för upp till 600 000 nya bostäder – mer än halva miljonprogrammet.
Planen ligger i linje med Socialdemokraternas beslut vid vårens kongress om att kommuner kan tvingas bygga hyresrätter i villaområden. Göteborgspolitikern Jonas Attenius underströk: “Vi behöver blanda befolkningen”.
HGF menar att det är villaområden med ensidigt och dyrt bostadsutbud som skapar segregation, inte de utsatta flerbostadsområdena.
Föreningen är formellt partipolitiskt obunden men en del av arbetarrörelsen och har länge stött Socialdemokraterna. Inför valet 2026 är “fler hyresrätter” deras huvudfråga, med målet att mobilisera tre miljoner hyresgäster.SP
Titta på överbefolkade kaosstäder som Mexico City och Hongkong. Socialdemokraterna är på väg att skapa samma mardröm här genom att förvandla våra villaområden till nya miljonprogramsghetton – fyllda med skjutningar, sprängningar och social misär. Planen är att trycka in 287 600 bostäder i områden som Bromma och Lidingö. För vad? Historien visar att sossarnas samhällsbyggen alltid misslyckas – miljonprogrammet är redan ett monument över kriminalitet och segregation.
Sverige behöver en helt annan väg: livstids utvisning även vid mindre brott. Vårt land har i decennier bedrivit en extremt naiv asylpolitik och blivit ett avskräckande exempel för hela världen – ett kosmopolitiskt helvete på väg att kollapsa.
Vi måste göra oss av med personer från tredje världen som inte kan försörja sig. Varje migrant ska ha max tre månader på sig att hitta arbete och klara ett godkänt språktest i svenska. Misslyckas man – omedelbar retur, precis som en trasig vara lämnas tillbaka i butiken. Sverige är inget reservat för “söta” exotiska inslag som inte hör hemma här. Vi ska inte importera människor som vägrar anpassa sig till vårt västerländska samhälle.
Faktaruta: Miljonprogrammet och Socialdemokraternas misslyckade
Period & grepp
1965–1974, drivet av S-ledda regeringar med centralstyrda räntebidrag, markpolitik och industrialiserat byggande.
Mål
Bygga 1 miljon bostäder på 10 år – volym prioriterades före kvalitet.
Varför kritiker lastar Socialdemokraterna
Ideologiskt toppstyrt: ”social ingenjörskonst” ersatte lokal dialog och vardagserfarenhet.
Volym före kvalitet: prefabbetong, likriktad arkitektur och trafikseparering skapade monotona miljöer som åldrades snabbt.
Inlåsning i hyresrätt: ensidig satsning på allmännytta gav få vägar till ägande och kapitalbildning.
Segregation byggdes in: perifera lägen, ensidig upplåtelseform och senkommande service/arbetsplatser.
Underhållsskuld: bristande förvaltning ledde till dyra renoveringar och ”renovräkningar”.
Fel stadsidé: trafikseparerade centrum och svaga stråk gav döda stadsdelar som blev svåra att vända.
Konsekvenser som ofta kopplas till S-besluten
Långvarig otrygghet, svaga skolresultat och låg sysselsättning i flera områden.
Stigmat kring adresser bryter flyttkedjor och försvårar upprustning.
Miljarder i eftersatt underhåll och ombyggnader för att i efterhand skapa blandade upplåtelseformer.
Slutsats
Miljonprogrammet löste bostadsbristen – men på Socialdemokraternas villkor: centralstyrt, storskaligt och ensidigt. Den modellen skapade problem som Sverige fortfarande betalar för, i pengar och i socialt kapital.
Tack vare den republikanske presidenten Ronald Reagan lyckades Moskva aldrig ockupera Sverige – och just därför kunde fröken proppmätt ens sätta sin fot här. Hon slapp växa upp i ett land där sovjetiska T-34:or rullade på gatorna och där Röda arméns soldater rutinmässigt våldtog den kvinnliga befolkningen under tvång och terror.
SSU vill att Sverige lämnar Nato, ett år efter att medlemskapet trädde i kraft. Den nyvalda ordföranden Moska Hassas hänvisar till bristande tillit till USA, särskilt om Donald Trump åter blir president. I stället vill SSU se ett fördjupat EU-samarbete kring försvaret. Socialdemokraternas regeringsskifte i Natofrågan kom efter Rysslands invasion av Ukraina 2022, men SSU har hela tiden varit kritiska. På helgens kongress beslutade förbundet att aktivt arbeta för ett svenskt Nato-utträde. Muf:s ordförande Douglas Thor kritiserar SSU:s linje kraftigt och menar att den gynnar Putin. Han kallar Nato ”Europas bästa skydd” och ifrågasätter SSU:s verklighetsuppfattning.Te
Texten ni ser ovan är från en debattartikel i någon liberal kvällstidning. Det är intressant – fröken Proppmätt, som ursprungligen kommer från Afghanistan, har blivit inkvoterad som SSU-ordförande. SSU-ordförandeposten har historiskt varit en rak väg in till fina ministerposter i svenska regeringar.
Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god.
Per Albin Hanssons beredskapstal hölls 27 augusti 1939 klockan 13.45
Här ser vi faran med att låta utomnordiska migranter få makt i Sverige – de saknar historisk förankring. Fröken Proppmätt har inte haft någon äldre släkting som kunnat förklara för henne att Sveriges beredskap inte var särskilt god – något till och med socialdemokraterna bedyrade dyrt och hederligt i ett tal 1939.
Moder Svea fick till slut dra ner trosorna så att herr Adolf kunde köra in den bakvägen sommaren 1940, när tyska trupptransporter tilläts passera genom Sverige till Norge.
Sedan vill Fröken Proppmätt villkora NATO-medlemskapet så att vi bara ska vara medlemmar när det inte är en republikansk president i Vita huset.
Vad fröken Proppmätt glömmer är att det var tack vare en republikansk president – Ronald Reagan – som hon kunde komma till Sverige som lyxflykting och få stekta sparvar serverade direkt i munnen. De har uppenbarligen smakat gott, med tanke på att hennes BMI verkar vara högre än hennes IQ.
Ronald Reagan fick Gorbatjov att riva Berlinmuren, vilket ledde till en period av avspänning – ända fram till Rysslands invasion av Ukraina.
Det är sorgligt att se att sådana sinnesslöa vrak som fröken Proppmätt kan få höga politiska poster. Sedan pratar samma parti om populism. Är inte detta populism – att välja en sådan kakistokrat som ordförande?
Socialdemokraterna har varit drivande i nedrustningen av det svenska försvaret i alla tider. Den enda socialdemokratiske statsminister som har drivit en vettig politik var Tage Erlander. Efter att Erlander lämnade tillbaka pennorna till statsverket, har Socialdemokraterna inte gjort mycket rätt vad gäller försvarspolitik.
Fakta: Hur Ronald Reagan bidrog till Berlinmurens fall
Vem? Ronald Reagan, USA:s president 1981–1989.
Motparten? Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov.
Bakgrund: Berlinmuren byggdes 1961 av Östtyskland för att stoppa flykt från öst till väst. Den blev en symbol för kalla kriget och Sovjetunionens förtryck.
Politisk linje: Reagan kallade Sovjet för ”ondskans imperium” och ökade USA:s militärbudget kraftigt för att sätta press på Sovjet.
Berömt tal: Den 12 juni 1987 höll Reagan ett tal vid Brandenburger Tor i Västberlin:
Vänsterns maktövertagande: Ideologi framför verklighet?
Av: Redaktionellt sammandrag av Henrik Jönssons videoanalys
Under parollen ”Ta tillbaka kontrollen” driver den svenska vänstern, enligt samhällsdebattören Henrik Jönsson, en politik som i praktiken innebär ett ideologiskt motiverat maktövertagande snarare än en förbättring av samhället. I sin video menar Jönsson att uttrycket används för att legitimera inskränkningar av privat verksamhet och medborgarnas fria val – ofta med negativa konsekvenser.
Ambulanskaos i Stockholm – ett exempel på “kontroll”
Ett konkret exempel som tas upp är Region Stockholms beslut från juli 2023 att förstatliga ambulanssjukvården. Beslutet, som fattades på ideologisk grund, ignorerade varningar om bemanningskris. Resultatet: centrala Stockholm stod under en period med endast en enda aktiv ambulans. Rekryteringen misslyckades och situationen beskrevs av vårdledningen som “ansträngd”.
Vårdförbundets skyddsombud bekräftade att situationen orsakats av beslutet att ta över ambulansdriften i offentlig regi.
Vårdnedläggningar trots vallöften
Samma politiska linje har lett till nedläggning av flera vårdenheter, trots att man inför valet lovat att detta inte skulle ske. Exempel inkluderar:
Närakuten på Hötorget
Privata gynekologkliniker
Barn- och ungdomspsykiatrin
Mandometerkliniken för ätstörningsvård
I samtliga fall har köer ökat kraftigt, patienter hänvisats till redan överbelastade sjukhus och personal vittnat om kapacitetsproblem. En studie visar dessutom att privata ambulanser i Stockholm varit 7 % snabbare och 24 % billigare än de offentliga alternativen.
Ideologi framför funktion
Enligt Jönsson är besluten inte baserade på fakta utan ideologi. Att förstatliga och centralisera välfärden har blivit ett mål i sig, snarare än ett medel för att förbättra vården. Resultatet är en form av politisk styrning som han menar offrar medborgarnas behov för politisk kontroll.
Tvångsblandning av befolkningen?
Jönsson riktar även kritik mot vänsterns bostadspolitik, som han beskriver som “tvångsblandning” av befolkningen. Exempel:
Kommunala uppköp av fastigheter i rika områden
Billiga hyresrätter i villaområden
Projektet “Blandad stad” i Malmö och Göteborg
Trots offentliga förnekanden från Socialdemokraternas företrädare visar uttalanden att syftet är att aktivt omfördela befolkningen för att bryta segregation – ofta mot lokalbefolkningens vilja.
Förutsägbara konsekvenser
Jönsson menar att vänsterns politik följer ett förutsägbart mönster där man sätter teoretiska ideal framför empiriskt beprövade lösningar. Resultatet blir ett sönderfallande system, med ökad politisk kontroll, försämrad vård och minskad tillit.
”Jag anser att vänsterns tvångspolitik är moraliskt förkastlig, politiskt omöjlig och riskerar att bli en katastrof för Sverige”, avslutar Jönsson.
Att annullera medborgarskapet redan vid ringa stöld kan göra att grovt sinnesslöa element drabbas av sinnesrörelse. Tillhör man inte den svenska folkstammen skall man inte stanna i Sverige om man inte kan följa svensk lag till punkt och pricka. Dags att göra Sverige trygg ingen.
1. Huvudfrågan
“Tycker du att det ska vara möjligt att återkalla medborgarskap i vissa fall?”
Grupp
Ja
Nej
Vet ej / ej svar*
Hela befolkningen
83 %
7 %
≈ 10 %
Utrikes födda
—
11 %
—
* Undersökningen redovisar inte exakt “Vet ej” för alla undergrupper, men differensen till 100 % ger en ungefärlig nivå.
2. När anser man att återkallelse är befogad?
Situation
Samtliga
Utrikes födda
Terrorbrott
83 %
75 %
Medborgarskap erhållet genom falska uppgifter
73 %
68 %
Ringa Stöd eller annan upprepade småkriminalitet.
75 %
60 %
Brott mot rikets säkerhet
78 %
71 %
Siffrorna om ringa stöld är uppskattade.
3. Stödet uppdelat på partisympati
(“Ja, absolut” + “Ja, kanske”)
Partigrupp
Stöd (%)
Motstånd (%)
Sverigedemokrater (SD)
99 %
1 %
Regeringspartier (M, L, KD)
97 %
3 %
Opposition (S, V, MP, C)
71 %
25 %
4. Oro för felaktig återkallelse
Grupp
Mycket / Ganska oroliga
Hela befolkningen
21 %
Utrikes födda
31 %
Arabisktalande (goda/begränsade språkkunskaper)
44 %
Oppositionens väljare
38 %
Regeringspartiernas väljare
8 %
SD‑sympatisörer
2 %
5. Politiskt läge och tidsplan
Grundlagsändring krävs – två riksdagsbeslut med ett allmänt val emellan.
Förhandling sprack i januari 2025 när Socialdemokraterna sa nej till formuleringen ”systemhotande brottslighet inom kriminella nätverk”.
Snabbutredning (maj 2025) ledd av migrationsminister Johan Forssell:
ska ta fram en konkret modell för att även gängkriminella ska kunna förlora medborgarskapet
klar i mars 2026, vilket öppnar för ett första riksdagsbeslut före nästa val.
Sammanfattning: Trots politiskt motstånd i riksdagen vill en klar majoritet av svenskarna – inklusive de flesta utrikes födda – införa möjligheten att återkalla medborgarskap i fall som terrorbrott, falska uppgifter och brott mot rikets säkerhet. Samtidigt finns en inte obetydlig oro (särskilt bland oppositionens och arabisktalande väljare) för att felaktiga återkallelser kan ske.
År 2033 har Sverige förändrats i grunden. En islamistisk maktkoncentration har vuxit fram, och under täckmantel av nationell kris har grundlagar rivits upp. En attack på en symbolisk statlig byggnad blev startskottet – inom dagar fanns krav på undantagslagar, och inom månader var demokratin avskaffad. År 2035 införs sharialagar. Traditionella svenska högtider som midsommar klassas som hedniska och förbjuds. Samhället har blivit oigenkännligt.
Dündar Güngör, ordförande för Socialdemokraterna i Rosengård och ledamot i Malmö kommunfullmäktige, anser att Id al-Adha bör betraktas som en svensk högtid. I en intervju med Sydsvenskan berättar han att firandet på Örtagårdstorget kombinerar Sveriges nationaldag och den islamiska offerhögtiden i ett gemensamt arrangemang. – Vi firar två svenska högtider på samma dag, även om inte alla vill acceptera att de är det, säger Güngör. Han uttrycker ingen förståelse för svenskar som motsätter sig erkännandet av muslimska högtider som en del av det svenska samhället. Uttalandet har väckt debatt, särskilt i ljuset av kritik från djurrättsorganisationer mot djurhanteringen under Id al-Adha, där slakt utan bedövning förekommer i vissa länder.
Föreställ dig att Sverige hade blivit ockuperat under kalla kriget, av Sovjetunionen. Ryska soldater överallt. Ett felsteg, en fel mening om den store marxistledaren – och du hade ställts mot en vägg och skjutits. Det var verkligheten för miljontals människor bakom järnridån.
Idag står vi inför en ny form av ockupation. Det handlar inte längre om stridsvagnar och gevär – utan om en totalitär ideologi som har infiltrerat våra institutioner, skolor, bostadsområden och politiska partier. Denna ideologiska angripare heter islam. Den är inte här för att anpassa sig. Den är här för att ta över.
Så fort någon vågar kritisera islam, eller påpeka dess destruktiva inverkan, svarar de muslimska massorna med hot, upplopp och brutalt våld. Koranbränningar har blottat hur snabbt dessa grupper mobiliserar sitt hat och sitt våldskapital mot det svenska samhället. Toleransen från vår sida har blivit deras vapen.
Vi har själva öppnat dörrarna. Låtit denna ideologi breda ut sig som en cancersvulst i vårt samhälle. Vi har gett den bostäder, bidrag, inflytande – och nu kräver dess företrädare att vi erkänner deras högtider som svenska. Vi ser nu hur svenska politiker – ofta utan djupare band till vår historia, utan förfäder som försvarade detta land – försöker omskriva vad som är svenskt. De kallar Id al-Adha en ”svensk högtid”.
Det är lika verklighetsfrånvänt som om vi skulle tvingas fira 9 maj – den ryska segerdagen – eller 4 juli, USA:s nationaldag. Högtider som inte har något att göra med vår kultur, vår historia eller vår identitet. Det är inte assimilation. Det är kapitulation.
Och det slutar inte där. Det börjar med högtider. Det slutar med lagar. Om Sverige en dag styrs enligt sharia – vare sig i sunni- eller shiaform – då är det slut på midsommar, jul, kräftskivor och lucia. Då blir allt vi förknippar med frihet, ljus, musik och tradition förbjudet.
Midsommar – vår kanske mest älskade högtid – skulle raderas:
• Alkohol: förbjudet • Dans: förbjudet • Lättkläddhet: förbjudet • Musik: censurerad • Glädje i det offentliga rummet: förbjudet
Vi står inte längre inför en hypotetisk fara. Den är här. Den är redan inne i våra beslutande rum. Och om vi inte sätter stopp – nu – så förlorar vi mer än vårt land. Vi förlorar vår själ.
Vad skulle sharialagar innebära i Sverige?
Om sharialagar infördes som rättssystem i Sverige skulle det innebära stora förändringar jämfört med dagens sekulära lagstiftning. Här är några centrala skillnader:
Religiös lagstiftning: Svenska lagar bygger på demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Sharia bygger på religiösa texter, vilket skulle innebära att lagen inte längre är sekulär.
Ojämställd familjerätt: Män har i många tolkningar av sharia starkare juridisk ställning än kvinnor vid arv, skilsmässa och vårdnad. Detta strider mot svensk jämställdhetslagstiftning.
Begränsad yttrandefrihet: Kritik mot religion kan straffas hårt enligt sharia. I Sverige är religionskritik tillåten enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
Hårda straff: I vissa tolkningar tillämpas kroppsliga straff, t.ex. piskrapp eller amputation. Detta skulle bryta mot svensk lag som förbjuder grym och omänsklig behandling.
Könssegregering: Sharia föreskriver ofta strikt åtskillnad mellan kvinnor och män i det offentliga rummet. I Sverige gäller likabehandling oavsett kön.
Religiösa påbud: Tvingande klädkoder (t.ex. hijab) och förbud mot vissa livsmedel skulle kunna införas, vilket inskränker individens frihet.
Sammanfattningsvis skulle ett införande av sharialagar stå i direkt konflikt med svensk grundlag, rättsstatens principer och internationella konventioner om mänskliga rättigheter.
