När myndigheter delar kunskap i stället för att arbeta var för sig ökar möjligheten att förebygga brott, skydda barn och stoppa missbruk av välfärden. Med nya regler för informationsdelning tas nu ett avgörande steg mot ett tryggare Sverige – där samarbete, tidiga insatser och gemensamt ansvar står i centrum.
Är det början på slutet för det Al Capone-Sverige vi har? Eller kommer vi att fortsätta släppa in dysfunktionella migranter från tredje världen även efter valet 2026, om SD eventuellt inte längre har något inflytande?
Tänk dig ett samhälle där viktiga pusselbitar inte längre ligger utspridda i olika lådor. Där skolan ser tidiga varningssignaler, socialtjänsten förstår helheten och polisen kan agera snabbare – tillsammans. Det är precis den förändringen som nu tar form i Sverige genom nya regler för informationsdelning mellan myndigheter.
I över 50 år har experter pekat på samma problem: sekretessregler har ibland gjort att myndigheter inte kunnat samarbeta fullt ut, trots att de haft samma mål – att skydda människor och förebygga brott. Nu sker ett historiskt skifte.
Ett systemskifte för samarbete
Den nya sekretessbrytande bestämmelsen innebär att alla myndigheter, inklusive kommuner, regioner och vissa privata aktörer, kan dela information med varandra när det behövs för att förebygga, förhindra eller utreda brott, bidragsfusk och andra regelöverträdelser.
Det handlar inte om fri informationsspridning, utan om smartare samarbete. Varje gång information delas görs en noggrann intresseavvägning, och känsliga uppgifter skyddas fortfarande. Men onödiga hinder rivs.
Justitieminister Gunnar Strömmer beskriver reformen som avgörande för att bryta rekryteringen av barn till kriminella gäng och för att slå mot den kriminella ekonomin. När myndigheter får en gemensam lägesbild kan de agera tidigare – innan problemen växer sig stora.
Barn får hjälp i tid
En av de mest hoppfulla effekterna gäller barn och unga. När polis, skola och socialtjänst kan sitta vid samma bord och tala öppet om samma barn, skapas helt nya möjligheter att upptäcka risker tidigt.
Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall lyfter just detta: tidiga insatser kan göra hela skillnaden mellan en trygg framtid och en väg in i kriminalitet. Forskning visar att tidig samverkan är en av de mest effektiva metoderna för brottsförebyggande arbete.
Stoppar fusk – stärker välfärden
Reformen stärker också välfärdssystemen. Genom bättre informationsutbyte kan myndigheter snabbare upptäcka felaktiga utbetalningar och bidragsbrott. Det betyder att mer resurser kan gå till dem som verkligen behöver stöd.
Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje betonar att kampen mot bidragsbrott är central för att strypa den kriminella ekonomin. När fusket minskar ökar tilliten – och ett samhälle med hög tillit är ett tryggare samhälle.
Ett tryggare Sverige, steg för steg
Det nya regelverket är ingen mirakellösning, men det är ett kraftfullt verktyg. När myndigheter delar information effektivt kan brott förebyggas, barn skyddas och välfärden värnas.
Kort sagt: genom att samarbeta bättre och använda kunskap klokare tar Sverige ett tydligt steg mot ökad trygghet, starkare gemenskap och en ljusare framtid.
Fakta: Nya sekretessbrytande bestämmelsen
Vad? En ny regel som kan bryta sekretess så att uppgifter kan delas mellan aktörer när det behövs för att motverka brott och andra regelöverträdelser.
Vilka omfattas? Alla myndigheter – inklusive kommuner och regioner – samt vissa privata aktörer som omfattas av offentlighets- och sekretesslagen (OSL).
Vad får delas? Uppgifter som behövs för att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda exempelvis brott, felaktiga utbetalningar och fusk.
Vad är nytt? Informationsdelningen är inte enkelriktad – uppgifter kan även lämnas från brottsbekämpningen till andra myndigheter och direkt mellan myndigheter utan brottsbekämpande uppdrag.
Vilka skydd finns? Innan uppgifter lämnas ut ska en intresseavvägning göras, och vissa typer av sekretess undantås från bestämmelsens tillämpningsområde.
Syfte: snabbare samarbete, tidigare insatser och bättre träffsäkerhet i arbetet mot gängrekrytering, välfärdsbrott och annan kriminalitet.
Tio år efter att ha asylshoppat sig till Sverige, långt efter att hotbilden i hemlandet upphört, kräver nu ännu ett fall uppmärksamhet, sympati och permanens. När Migrationsverket till slut gör sitt jobb väcks den välbekanta frågan: varför ska Sverige fortsätta ta ansvar för människor som saknar både skyddsbehov och anknytning till landet?
Mariam Noorali går sitt andra år på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Hon kom till Sverige för tio år sedan tillsammans med sin familj, hela vägen från Irak. Detta skedde flera år efter att diktatorn Saddam Hussein avrättades 2006, vilket gör flyktingskälen högst tveksamma. Avståndet mellan Irak och Sverige är omkring 5 000 kilometer, och på vägen passerar man ett stort antal länder där asyl hade kunnat sökas. Att familjen trots detta valde just Sverige framstår snarare som ett resultat av asylshopping än av akut skyddsbehov – lockad av generösa bidrag och möjligheten till arbetsfria inkomster.
Nu har Mariam fyllt 18 år, och bara dagar efter sin födelsedag kallades hon till ett så kallat återvändarsamtal hos Migrationsverket. Myndigheten gör därmed det som borde vara självklart: att hon ska återvända till sitt hemland, Irak.
Medan hennes jämnåriga ser fram emot jullov och ledighet, ägnar Mariam tiden åt att desperat försöka klamra sig fast vid Sverige. Hon saknar helt anknytning till landet – ingen jord, inget blod, ingen gemensam historia. Hon delar varken religion, kultur eller traditioner med det svenska folket. Ändå förväntas Sverige ta ett fortsatt ansvar.
– När mina klasskamrater går hem för att fira jul behöver de inte fundera på vad Migrationsverket ska besluta efter lovet, säger Mariam Noorali.
Kostnaden för en så kallad ”flykting” beräknas till cirka 70 000 kronor per år, oavsett om personen arbetar eller lever helt på bidrag. Det innebär att Sverige aldrig kommer att göra någon ekonomisk vinst på hennes närvaro – oavsett hur Migrationsverket beslutar. Frågan är därför inte vad hon vill, utan varför Sverige ska fortsätta bära kostnaden.
Faktaruta
Namn: Mariam Noorali
Ort: Karlstad
Skola: Tingvallagymnasiet
Bakgrund: Kom till Sverige från Irak för cirka 10 år sedan
Ålder: Har nyligen fyllt 18 år
Aktuellt: Kallad till återvändarsamtal hos Migrationsverket
När återvandring nu lyfts fram som ett politiskt mål i Sverige vill David återvända till Syrien. Men först ska han göra klart sin gratis högskoleutbildning. Hans berättelse väcker frågor om gränser, ansvar och hur långt ett generöst välfärdssamhälle kan – och bör – sträcka sig.
Han vill återvända – men först ska allt bli klart
Fred råder i Syrien. I takt med detta har frågan om återvandring seglat upp på dagordningen. Från den 1 januari 2026 höjs det statliga återvandringsbidraget kraftigt – till 350 000 kronor per vuxen. Ett tydligt incitament för dem som inte längre anser sig behöva skydd i Sverige.
Men alla omfattas inte av reformen.
David kom till Sverige för ungefär tio år sedan, under flyktingkrisens mest intensiva period. Liksom många andra fick han snabbt uppehållstillstånd och blev så småningom svensk medborgare. Just därför kvalificerar han sig inte för återvandringsbidraget. Ändå säger han att han vill återvända till Syrien.
Fast inte riktigt än.
Först ska han avsluta sin gratis högskoleutbildning.
Uttalandet har väckt starka reaktioner. För medan David själv beskriver sin situation i termer av besvikelse och utanförskap, är det många svenskar som ser något helt annat: ett land som sträckt sig extremt långt. Gratis skola, kostnadsfria högskolestudier, bostadsstöd, ekonomiskt bistånd, CSN, etableringsersättning – listan över insatser är lång. Under det senaste decenniet har hundratusentals syrier fått en fristad som saknar motstycke i internationell jämförelse.
Det svenska samhället har fått betala ett högt pris i form av ökad kriminalitet – från skjutningar och sexuella övergrepp inom offentliga verksamheter till Vänsterpartiska politiker som döms för bidragsbrott
Samtidigt var vägen till medborgarskap år 2015 ovanligt kort. Den politiska ambitionen var generositet, men konsekvenserna har blivit kostsamma. Det svenska samhället har fått betala ett högt pris i form av ökad kriminalitet – från skjutningar och sexuella övergrepp inom offentliga verksamheter till Vänsterpartiska politiker som döms för bidragsbrott. Resultatet har blivit en känsla av skuld: ett samhälle som tagit emot dysfunktionella migranter från tredje världen och därefter beviljat medborgarskap på alltför lösa grunder.
Mot den bakgrunden framställs David ofta som någon som ”faller mellan stolarna”. Men den mest grundläggande frågan ställs sällan:
Varför räcker inte detta?
När David anlände till Sverige fanns flyktingläger i närområdet kring Syrien. Trots det blev destinationen ett av världens mest generösa välfärdssystem.
När David anlände till Sverige fanns flyktingläger i närområdet kring Syrien. Trots det blev destinationen ett av världens mest generösa välfärdssystem. Under sina år i Sverige har han dessutom byggt upp en följarskara på över 26 000 personer på TikTok, där han delat tips om hur man navigerar – och i praktiken utnyttjar – det svenska bidrags- och förmånssystemet.
Detta nämns sällan i rapporteringen.
I stället riktas fokus mot att ”utvandringen ökar”. Enligt statliga SVT har utvandringen bland utrikes födda ”ökat markant”, med hänvisning till SCB. Vad som däremot sällan redovisas är invandringen – eller nettot. Bilden blir därmed ofullständig och i förlängningen missvisande.
Snarare säger det något om hur misslyckade politikerna är, att man öppet har bedrivit en politik som förespråkat en generös massinvandring. Detta har gjort Sverige till ett kosmopolitiskt helvete på jorden. Det räcker att åka tunnelbana i Stockholm för att konstatera att det är väldigt få som pratar svenska.
För bara 65 år sedan hade vi en statsminister som konstaterade att Sverige inte hade USA:s problem med arbetslöshet och andra samhällsproblända till Syrien. Han ska bara avsluta sin gratis högskoleutbildning först.”
Det är en mening som sammanfattar mer än den kanske avser, att suga ut Svenska samhället till max.”David vill återvända till Syrien. Han ska bara avsluta sin gratis högskoleutbildning först.”
Det är en mening som sammanfattar mer än den kanske avser, att suga ut Svenska samhället till max.
Efter år av bidragsberoende och kravlöshet gör Tidöregeringen det som tidigare regeringar inte vågat: den återupprättar arbetslinjen. När bidrag sänks för omkring 150 000 hushåll skickas ett tydligt budskap – arbete ska alltid löna sig mer än att leva på andras pengar. Det är en nödvändig kursändring och en win-win för hela samhället.
Att Sverige har blivit känt som det stora Schlaraffenlandet i Norden. Vi har stått högst upp på migrationslistan för folk från tredje världen som har asylshoppat runt i Europa för att se vem som kan ge dem de bästa villkoren utan att behöva arbeta. Men nu gör Tidöregeringen skillnad – man drar åt kranen så att honungen inte längre flyter på våra gator, utan man måste arbeta.
Slut på bidragslivet – Tidöregeringen återupprättar arbetsmoralen i Sverige
Nu räcker det. Efter årtionden av kravlöshet, bidragsexplosion och politisk feghet sätter Tidöregeringen äntligen stopp för ett system som belönat passivitet och straffat arbete. Med den nya bidragsreformen får omkring 150 000 hushåll lägre försörjningsstöd – och det är inte ett problem. Det är poängen.
Sverige har alldeles för länge haft ett system där det i praktiken varit fullt möjligt att leva på andras arbete. Ett system där bidrag staplats på varandra, där arbete inte lönat sig och där politiker blundat för konsekvenserna. Det förändras nu.
Ett system som uppmuntrat bidragsberoende
I dag finns familjer som – helt utan arbetsinkomst – kan få tiotusentals kronor i bidrag varje månad. Regeringen har pekat på exempel där hushåll kan ta emot över 46 500 kronor efter skatt. Det är mer än vad många heltidsarbetande får ut efter år av slit.
Detta är inte välfärd. Det är ett haveri.
När bidrag ger samma eller högre ekonomiskt utfall än arbete försvinner varje drivkraft att ta ansvar för sin egen försörjning. Det är exakt detta system som skapat ett permanent utanförskap – och ett växande bidragsproletariat som hålls kvar i beroende.
Tidöregeringen gör det som borde ha gjorts för länge sedan: man river plåstret.
Arbete ska löna sig – bidrag ska svida
Genom ett bidragstak och en stramare riksnorm sänks försörjningsstödet. Inte för att vara elak, utan för att vara rättvis. Bidrag ska vara en tillfällig livlina – inte ett alternativ till arbete.
Budskapet är glasklart: ✔ Kan du arbeta – då ska du arbeta ✔ Kan du delta i insatser – då ska du göra det ✔ Vägrar du – då förlorar du bidraget
Det är så ett fungerande samhälle ser ut.
Den som påstår sig vara sjuk ska visa det. Den som tackar nej till arbete, rehabilitering eller heltidsaktiviteter ska inte kunna fortsätta leva på skattebetalarnas pengar. Punkt.
Flerbarnsbidragen stramas åt – systemutnyttjandet stoppas
Särskilt viktigt är att regeringen nu sätter stopp för hur bidragssystemet utnyttjats av flerbarnsfamiljer. Från och med det fjärde barnet minskar stödet. Detta är nödvändigt.
Att över 95 procent av större barnfamiljer på försörjningsstöd är utrikesfödda säger allt om hur fullständigt integrationspolitiken havererat. Det är inte rasism att konstatera fakta – det är ansvarstagande.
Barn ska inte växa upp i bidragsberoende. Föräldrar ska försörja sina familjer genom arbete, inte genom att maximera bidrag.
Inga bidrag till skuggsamhället
Tidöregeringen stänger också kranen till skuggsamhället. Den som inte har rätt att vistas i Sverige ska inte heller ha rätt till svenska bidrag. Det borde vara självklart – men har tidigare varit politiskt omöjligt att säga högt.
Nu sägs det. Och det genomförs.
Nödbistånd ska finnas i extrema undantagsfall – inte som ett parallellt välfärdssystem för personer som befinner sig här illegalt.
Detta är en win-win – för alla som gör rätt för sig
Reformen är en ren vinst för samhället:
Fler drivkrafter att arbeta
Färre som fastnar i bidragsberoende
Lägre kostnader för skattebetalarna
Mer resurser till dem som verkligen behöver hjälp
Detta är inte ”hård politik”. Det är fungerande politik.
Tidöregeringen visar att det går att förändra Sverige i grunden när man vågar sätta krav, tala klarspråk och stå upp för arbetslinjen. För första gången på länge premieras ansvar, ansträngning och självförsörjning – inte passivitet.
Bidragsfesten är över. Arbetet är tillbaka. Och Sverige blir starkare för det.
Faktaruta: Regeringens och SD:s bidragsreform (försörjningsstöd)
Vad gäller reformen? Nya regler som stramar åt försörjningsstödet (tidigare kallat socialbidrag) genom förändringar i riksnormen och ett så kallat bidragstak.
Vem påverkas? Regeringen bedömer att cirka 150 000 hushåll kan få lägre försörjningsstöd.
Bidragstak syftar till att begränsa den totala nivån så att arbete lönar sig mer än bidrag.
Flerbarnsfamiljer kan påverkas extra: avdrag planeras från och med det fjärde barnet.
Inga lokala undantag enligt förslaget: kommuner ska inte kunna besluta om högre stöd än riksnormen.
Skärpta krav: mottagare ska stå till arbetsmarknadens förfogande; vid sjukdom kan läkarintyg krävas och deltagande i insatser kan bli obligatoriskt.
Sanktioner: den som uteblir eller vägrar insatser kan få stödet sänkt eller indraget.
Skuggsamhälle: förslaget innebär att personer som inte vistas lagligen i Sverige inte ska ha rätt till bistånd, med mycket begränsat utrymme för nödbistånd.
Obs: Formuleringar och omfattning kan förändras under den fortsatta lagstiftningsprocessen.
Finland har genomfört utvisningen av en grovt kriminell gatugängsledare i ett uppmärksammat ärende som sträckt sig över flera år. Beslutet ses som ett tydligt exempel på hur rättsväsendet och migrationsmyndigheterna tillsammans kan agera mot organiserad brottslighet och stärka tryggheten i samhället.
Finländarna är i dag glada att de inte längre tillhör Sverige, utan att Carl Olof Cronstedt klantade till det 1809, vilket ledde till att Sverige förlorade Finland till Ryssland. I dag har man en annan typ av fiender: migranter som kommer från tredje världen och sprider skräck i samhället, medan Sverige daltar med brottslingarna, och Finland i stället returnerar dem till hemlandet.
Deportationen av Milan Jaff ses som viktig markering mot grov gängbrottslighet i Finland
När den för flera grova brott dömde gatugängsledaren Milan Jaff, 25, deporterades från Finland natten mellan måndag och tisdag markerade det slutpunkten på ett flera år långt rätts- och myndighetsförfarande. För finländska myndigheter ses utvisningen som ett konkret exempel på hur rättsstaten kan agera samlat mot grov organiserad brottslighet.
Utvisningen genomfördes via ett gemensamt Frontex-återvändandeflyg, som avgick från Helsingfors-Vanda tidigt på tisdagsmorgonen. Flygplanet mellanlandade i Malmö och Wien innan det fortsatte till Iraks huvudstad Bagdad. Ombord fanns tiotals personer med lagakraftvunna utvisningsbeslut samt omkring 150 myndighetspersoner.
Helsingforspolisens tillstånds- och utlänningsenhet bekräftar att flera av de deporterade var dömda för brott, men kommenterar inte enskilda fall.
– En del av de personer som avlägsnas är dömda för brott, konstaterar enhetschefen, överkommissarie Simo Kauppinen.
Slut på en lång process
Milan Jaff kom till Finland som minderårig i slutet av 2017 och blev under de följande åren en välkänd figur inom Helsingfors kriminella miljöer. Han pekades ut som ledare för gatugänget Kurdish Mafia och byggde samtidigt upp en offentlig profil som rappare och sociala medier-influencer, där han öppet glorifierade våld, droger och gängliv.
År 2022 dömdes han till tio års fängelse för en rad mycket allvarliga brott, däribland försök till dråp, våldtäkt, grovt rån, grovt frihetsberövande, vapenbrott och narkotikabrott. Domen beskrevs av domstolen som ett svar på systematiskt våld och försök att upprätthålla makt genom skrämsel och brutalitet.
Efter domarna återkallade Migrationsverket hans uppehållstillstånd och fattade beslut om utvisning till Irak. Processen drog ut på tiden genom överklaganden, men under hösten 2025 drog Jaff tillbaka sin överklagan. I december verkställdes beslutet.
Tydlig signal från rättsstaten
Inom polis och rättsväsende ses utvisningen som en viktig signal, inte bara i det enskilda fallet utan också i ett bredare perspektiv. Den visar att grov brottslighet kan få långtgående konsekvenser även efter avtjänat straff, särskilt för personer utan medborgarskap.
Flera bedömare menar att beslutet stärker allmänhetens förtroende för rättssystemet och markerar att Finland inte är en trygg bas för organiserad brottslighet.
– När personer som begår upprepade och grova brott faktiskt avlägsnas ur landet visar det att lagstiftningen fungerar i praktiken, inte bara på papperet, säger en källa med insyn i myndighetsarbetet.
Minskad påverkan på gängmiljöerna
Även om ingen enskild deportation löser problemen med gängkriminalitet, bedöms borttagandet av centrala ledarfigurer ha en dämpande effekt. Enligt polisens tidigare analyser har Jaff haft en symbolisk och operativ roll inom den kriminella miljön, särskilt bland unga.
Hans frånvaro kan därmed minska både rekrytering och konfliktnivå, åtminstone på kort sikt. Samtidigt framhålls att långsiktigt förebyggande arbete, sociala insatser och tidiga stödåtgärder fortsatt är avgörande.
Missvisande bilder efter deportationen
Efter utvisningen spreds videor på Jaffs TikTok-konto som gav intryck av att han fortfarande befann sig i Finland. Enligt flera oberoende källor stämde detta inte. Jaff eskorterades till Irak av flera poliser och reste efter ankomsten till Bagdad vidare till Kirkuk i irakiska Kurdistan, där han återförenades med sin familj.
En principiellt viktig händelse
Deportationen av Milan Jaff beskrivs av flera bedömare som principiellt viktig. Den visar hur polis, domstolar, Migrationsverket och internationella aktörer som Frontex kan samverka för att hantera grov brottslighet inom ramen för rättsstaten.
För Finland innebär beslutet både en konkret minskning av brottsbelastningen och en tydlig markering: den som systematiskt bryter mot lagen och hotar samhällstryggheten kan inte räkna med att få stanna.
Fakta: Milan Jaff
Namn: Milan Jaff Född: 2000 (25 år) Bakgrund: Irakiskfödd, kurdisk bakgrund. Kom till Finland som minderårig 2017.
Känd som: Gatugängsprofil i Helsingfors, kopplad till gänget “Kurdish Mafia”. Även aktiv som rappare och sociala medier-profil (alias “Milan J4ff”).
Brott och dom: Dömd för flera grova brott, bland annat försök till dråp, grovt rån, våldtäkt samt narkotikabrott. Dömd 2022 till tio års fängelse. Misshandlades svårt i fängelset 2023.
Utvisning: Migrationsverket återkallade uppehållstillståndet och beslutade om utvisning till Irak. Beslutet verkställdes i december 2025.
Deportationsflyg: Genomfördes som Frontex gemensamma återvändandeflyg. Avgång från Helsingfors-Vanda med mellanlandning i Malmö och Wien, vidare till Bagdad.
FN riktar skarp kritik mot Sverige för rasism och diskriminering, men bilden är mer komplicerad än så. Bakom många av de problem som pekas ut finns också ekonomi, integration, ålder, bostadsbrist och brottslighet – faktorer som drabbar långt fler än vissa utpekade grupper. Frågan är om FN:s analys fångar helheten, eller om den riskerar att förenkla ett samhällsproblem som kräver betydligt bredare lösningar.
Svenska politiker har visat en dålig attityd gentemot ett homogent och tryggt Sverige och har bedrivit en alldeles för liberal asylpolitik, vilket ligger till grund för de extrema problem som det svenska samhället i dag har med migrantgrupper ifrån tredje världen.
FN:s rasdiskrimineringskommitté har nyligen granskat hur Sverige arbetar mot rasism och diskriminering. I sin rapport riktar FN omfattande kritik mot Sverige och pekar på problem inom arbetsmarknad, bostäder, vård, polisarbete och migrationspolitik. Samtidigt har rapporten väckt debatt, eftersom många anser att bilden är förenklad och inte fullt ut tar hänsyn till ekonomi, integration, brottslighet och hur det svenska samhället faktiskt fungerar. Frågan är därför inte om problem finns – utan hur de ska förstås.
Sverige får både beröm och kritik
FN lyfter fram flera positiva åtgärder. Sverige har infört en nationell handlingsplan mot rasism och hatbrott, skapat särskilda åtgärdsprogram för olika former av rasism och inrättat ett Institut för mänskliga rättigheter. Även sanningskommissionen för samerna ses som ett viktigt steg för att hantera historiska orättvisor. Samtidigt menar FN att dessa satsningar inte har lett till tillräckliga förbättringar i vardagen för alla grupper.
Mer statistik – lösning eller risk?
Ett av FN:s huvudkrav är att Sverige ska samla mer detaljerad statistik om befolkningen, till exempel kring etnicitet och religion. Syftet är att bättre kunna mäta diskriminering. Detta är dock omstritt i Sverige. Kritiker varnar för att sådan statistik kan hota den personliga integriteten, låsa fast människor i identitetskategorier och skapa mer splittring än sammanhållning. Det finns därför olika uppfattningar om mer statistik verkligen är rätt väg.
Arbetsmarknaden: diskriminering eller etableringsproblem?
FN pekar på att personer med utländsk bakgrund oftare är arbetslösa, har lägre inkomster och sämre möjligheter till avancemang, vilket beskrivs som strukturell diskriminering. Samtidigt pekar många på att arbetsmarknaden i hög grad styrs av faktorer som språkkunskaper, utbildningsnivå, om utbildningen erkänns i Sverige, arbetslivserfarenhet här i landet samt tillgång till nätverk och referenser.
Det finns också en omfattande åldersdiskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Många personer över 50 år vittnar om att de sorteras bort tidigt i rekryteringsprocesser, trots lång erfarenhet och god kompetens.
Även yngre utan lång arbetslivserfarenhet kan ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
Detta drabbar både personer födda i Sverige och personer med invandrarbakgrund. Sammantaget visar detta att problemen på arbetsmarknaden är komplexa och inte enbart kan förklaras med etnisk diskriminering.
Bostadsmarknaden – främst en ekonomisk fråga
FN menar att vissa grupper har svårare att få bostad, särskilt i attraktiva områden. Det gäller bland annat personer som uppfattas som muslimer, romer eller svarta.
I praktiken styrs dock bostadsmarknaden i stor utsträckning av inkomst och anställning. Krav på fast arbete, höga hyror och omfattande bostadsbrist gör att alla med låg inkomst – även svenskar utan invandrarbakgrund – har svårt att få bostad. Även här kan diskriminering förekomma, men grundproblemet är ekonomiskt.
Hälsa och vård – systemproblem snarare än rasism
FN lyfter fram skillnader i tillgång till vård. Samtidigt pekar många inom vården på att problemen oftare hänger ihop med språkförbistring, stressad vårdpersonal och brist på resurser. Skillnader i vård uppstår ofta på grund av organisatoriska brister snarare än medveten diskriminering.
Hatbrott, hårt språk och misstro
FN är oroligt för ökande hatbrott och ett hårdare tonläge i samhällsdebatten. Samtidigt finns det även hat och fientlighet riktad mot det svenska samhället, mot myndigheter och mot demokratiska institutioner.
Det utbredda hatet mot det svenska samhället inom vissa muslimska grupper blev tydligt under koranupploppen 2022.
Då använde muslimska grupper extremt mycket våld mot polisen, efter att personer hade utnyttjat sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera mot islam och bränna en bok som de själva ägde. Det svenska samhället misslyckades med att utvisa dessa invandrare på livstid, utan domarna landade istället på relativt korta fängelsestraff.
I vissa miljöer sprids desinformation och parallella normsystem, vilket försvårar integration och ökar polariseringen.
Polisen och säkerhetszonerna
En annan del av kritiken gäller polisens möjlighet att införa så kallade säkerhetszoner, där visitering kan ske under begränsad tid utan individuell misstanke. Svenska myndigheter betonar att säkerhetszoner införs vid konkret risk för grov brottslighet, som skjutningar och sprängningar. Zonerna är tidsbegränsade och används både i storstäder och vid tillfälliga evenemang. Syftet är att förebygga våld, inte att kontrollera människor på grund av utseende eller bakgrund.
Olika grupper – olika historisk ställning
FN behandlar flera grupper särskilt. Samer är Sveriges urfolk och har särskilda rättigheter kopplade till renskötsel och viss statlig mark. Detta skapar ibland konflikter med andra samhällsintressen.
Romer är en erkänd nationell minoritet med lång historia i Sverige, men med fortsatt låg etablering inom arbetsmarknad och utbildning. Romernas problem beror oftast på en negativ attityd gentemot majoritetssamhället och en kultur som gör dem svåra intergera i Svenska samhället.
Muslimer och Afrikaner tillhör inte ursprungsbefolkningen
Muslimer i Sverige är varken ursprungsbefolkning eller historisk minoritet. Gruppen består främst av människor som invandrat under senare decennier. Det finns rapporter om diskriminering, men också en omfattande samhällsdebatt om religionsutövning, integration och arbetsliv.
Personer med afrikanskt ursprung är inte heller ursprungsbefolkning eller historisk minoritet i Sverige. De flesta har kommit hit genom migration i modern tid. Skillnader i etablering förklaras ofta av språk, utbildningsnivå, tid i landet och bostadssegregation.
Forskning visar också att Sveriges välfärdssystem, som ger trygghet under etablering, har varit en av flera faktorer som gjort landet attraktivt för grupper som inte alltid har haft för avsikt att arbeta och göra rätt för sig.
Det finns oftast svåra attityds problem ibland dessa grupper emot det Svenska samhället och Svenskars kultur.
Migration, välfärd och trygghet
FN är kritiskt till flera reformförslag inom migrationspolitiken. Samtidigt betonar regeringen att Sverige fortsatt följer internationella asylkonventioner och har en jämförelsevis generös asylrätt.
Frågor som rapporteringsplikt, tolktjänster och möjligheten att återkalla tillstånd lyfts fram som verktyg för att stärka integration, ansvar och trygghet i ett samhälle som under senare år drabbats av grov brottslighet.
Tolktjänster kostar det svenska samhället enorma belopp, och Sverige har redan världens högsta skatter. Det är orimligt att någon som vägrar lära sig svenska språket ska få tillgång till dessa tjänster år efter år utan att betala för dem ur egen ficka.
Slutsats: problemen finns – men kräver rätt analys
FN:s rapport pekar på verkliga problem. Samtidigt riskerar en alltför förenklad bild att leda till felaktiga lösningar. Många av de skillnader som beskrivs som rasism hänger i praktiken ihop med ekonomi, språk, utbildning, bostadsbrist, ålder, brottslighet och integrationens villkor.
För att Sverige ska fungera bättre krävs därför inte bara fler rapporter, utan också ett samhälle där arbete lönar sig, där språket är nyckeln in, där lagar gäller lika för alla och där tillit byggs genom ansvar, trygghet och delaktighet.
Det behövs också livstidutvisning vid till exempel ifrån ringa stöld eller värre brott, så att individer som inte klarar av att följa svensk lag till punkt och pricka kan återvända till hemlandet i stället för att vara en belastning för det svenska samhället.
Orsaken till att Sverige se ut som det gör
Varför Sverige har de problem man har i dag beror på att det är alldeles för lätt att, långt utanför Europas gränser, få asyl i Sverige.
Ett av de värsta misstagen i svensk politisk historia är beslutet som togs 1975 ( proposition 1975:26 ) om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt helvete på jorden, samt beslutet i början av 1990-talet att upphäva Luciabeslutet. Naiva och korkade politiker har gjort misstag efter misstag.
I stället för att behålla Sverige homogent, vilket Tage Erlander redan 1965 konstaterade var grunden för ett framgångsrikt Sverige, har det funnits onda krafter i det svenska samhället som har förstört Sverige genom mångkulturalism.
Sverige kommer att fortsätta ha en extremt liberal asylpolitik. Tyvärr kommer vi fortsatt att följa det över 50 år föråldrade New York-protokollet från 1960-talet, vilket gör att man långt utanför Europas gränser kan få asyl i Sverige.
Sam ”flydde” till Sverige 2015. Nu riskerar han att utvisas till Syrien. Han kan inte bli svensk medborgare eftersom han har varit soldat inom den syriska armén, som av Migrationsverket bedöms vara kopplad till krigsbrott. Enligt statliga beräkningar kostar en asylsökande i genomsnitt 74 000 kronor per år. Experter menar därför att Sverige skulle gynnas ekonomiskt om Sam återvände till sitt hemland. Tidöregeringen har beslutat att göra Sverige tryggare, därför ska personer med arbetstillstånd lämna landet om de inte klarar av att skaffa sig ett arbete som ger dem en dräglig lön.
Sam kom till Sverige 2015 och inga skäl att få stanna, men hans klagan hörs ändå. .
– Det är inte mänskligt att leva i den här mardrömmen i tio år. Jag kan aldrig slappna av eller tänka på framtiden och min familj, säger han.
Kritiker har ifrågasatt varför han valde Sverige, med argumentet att avståndet mellan Syrien och Sverige är långt och att det 2015 fanns flyktingläger i närliggande regioner. Därför menar de att skälen att ta sig hela vägen till Sverige är svaga.
Vad hade Sam för skäl att välja Sverige?
År 2015 fungerade hela EU som ett buffertbord för flyktingar från tredje världen som ville uppgradera sin ekonomi. Tyskland var värst; landet hade en rikskansler från DDR som glatt såg till att Tyskland blev koloniserat av dysfunktionella människor från tredje världen.
Sverige kom på andra plats. Vi hade en statsminister som var sinnessvag och som gärna hetsade massorna med orden ”Mitt Europa bygger inga murar”. Så asylshoppa runt i Europa efter de bästa villkoren var vad varje flykting sysslade med då.
När Sam kom till Sverige 2015 fick han flyktingstatus och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. När han senare fick arbete inom äldreomsorgen och kunde försörja sig själv, omvandlades tillståndet till ett arbetstillstånd.
Men från och med nästa år höjs lönekravet för att få sitt arbetstillstånd förlängt – till 90 procent av medianlönen, vilket motsvarar 33 390 kronor i månaden. Syftet med det högre lönekravet är att förhindra lönedumpning och säkerställa att arbetskraftsinvandring sker på rimliga villkor, vilket regeringen menar gynnar Sverige.
Sam vet inte om han kommer att kunna nå upp till det nya lönekravet. Migrationsverket har ännu inte gett besked.
Enligt statliga beräkningsmodeller kostar en genomsnittlig asylsökande samhället omkring 74 000 kronor per år – oavsett om personen senare etablerar sig på arbetsmarknaden eller inte.
Sam arbetar heltid, försörjer sig själv och tar inte emot några bidrag. Vissa menar ändå att det finns svensk arbetskraft som kan utföra hans arbetsuppgifter, och att det därför skulle vara mer lönsamt för Sverige om han återvände.
Kan inte bli Svensk medborgare pga krigsbrott
Innan flykten kallades Sam in till den syriska armén – något som idag hindrar honom från att kunna ansöka om svenskt medborgarskap. På grund av detta kan han tidigast ansöka när han fyller 60 år, om 25 år.
Migrationsverket bedömer den syriska armén som en organisation kopplad till grova övergrepp. Att Sam aldrig misstänkts för brott och beskriver sin roll som administrativ påverkar inte bedömningen.
Endast ”administrativa uppgifter” en klassisk bortförklaring för krigsförbrytelse.
Efter andra världskriget hänvisade flera av de åtalade i Nürnbergrättegångarna till att deras roller varit ”administrativa”. Den typen av försvar har sedan dess fått låg trovärdighet i juridiska prövningar.
Sam fruktar att betraktas som desertör om han skickas tillbaka till Syrien. – Jag är rädd att jag inte överlever om jag tvingas tillbaka, säger han.
Kolonisera Sverige
Sam bor i en egen lägenhet i Nyköping. På fritiden paddlar han kajak, tältar och fiskar. – Jag har alltid försökt se det positiva i livet, men nu vet jag inte längre. Allt känns osäkert.
Sam hade inga skäl att söka sej till Sverige 2015.
Sam hade inga skäl att söka asyl i Sverige 2015. Det är helt rimligt att han återvänder eftersom han inte har fått permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, och han saknar koppling till Sverige genom jord eller blod. Därav har han inte skäl att få stanna, enligt undersökningar på internet.
Faktaruta: Så är beräkningen gjord
I denna förenklade kalkyl utgår vi från följande antaganden:
Personen är 30 år gammal.
Förväntad livslängd: 80 år.
Årlig kostnad för det svenska samhället: 74 000 kr per år.
Kostnaden antas vara konstant varje år.
Steg 1: Återstående antal år
80 år − 30 år = 50 år
Steg 2: Total kostnad under återstående livstid
74 000 kr/år × 50 år = 3 700 000 kr
Totalkostnaden enligt denna modell blir alltså cirka 3,7 miljoner kronor.
Steg 3: ”Vinst” vid återvandring
Om personen återvandrar direkt och vi antar att samma kostnad på 74 000 kr/år
annars hade uppstått varje år, blir den teoretiska ”vinsten” för staten
cirka 3,7 miljoner kronor i uteblivna framtida kostnader.
Observera att detta är en förenklad kalkyl som inte tar hänsyn till till exempel
kostnader som fängelsevitelse, dyra sjukdomar för samhället osv.
Sveriges permanenta uppehållstillstånd har länge varit en politisk helgedom som bundit landet vid personer oavsett brott, kostnader eller konsekvenser. Nu, när regeringen äntligen rör vid systemets mest skyddade delar, mobiliseras både extremistgrupper och aktivister i protest. Men medan PUT cementerar problemen, erbjuder TUT något Sverige saknat i åratal: kontroll, ansvar och möjlighet att faktiskt agera när verkligheten kräver det.
Koranupploppen 2022 kostade det svenska samhället extrema mängder pengar – pengar som kunde ha gått till vård och skola. Många som deltog i koranupploppen kunde inte utvisas på grund av att de hade PUT. Hade de regler som man nu funderar på införts, så hade vi kunnat returnera många av de brottslingar som deltog i koranupploppen. Sverige hade fått ännu mer pengar över till vård och fler JAS-flygplan.
Under lördagen hölls en manifestation på Stora torget i Karlstad. Ett antal politiska extremistgrupperingar, föreningar och andra aktörer protesterade mot förslaget att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT) för asylsökande – ett system som i åratal knakat i fogarna men ändå fått fortsätta oförändrat.
– När jag hörde förslaget var det som att någon tog tryggheten ifrån mig. Framtiden blev mörk, säger Anwar Haydary. Haydary kom till Sverige 2015. Under sina tio år i landet har kostnaden för hans uppehälle legat på 74 000 kronor per år, oberoende av om han arbetar eller inte (källa: ESO-rapporten).
Nu riskerar hans tillstånd att omprövas när regeringen utreder hur asylsystemet ska stramas åt – och äntligen tar i den heliga ko som PUT blivit. För första gången på länge vågar man utreda om även redan beviljade permanenta tillstånd kan återkallas.
Sverige har i internationell jämförelse haft ett närmast generöst frikort i form av PUT. Systemet har cementerat fast personer i landet, även när de har begått grova brott. Det är en ordning som inte belönar integration, ansvar eller samhällskontrakt – bara tid. Fem år i landet, sedan är dörren i praktiken låst uppåt.
Exempel 1: Muhammed deltar i ett koranupplopp, kastar sten på poliser och döms till fängelse. Ändå kan han inte utvisas eftersom PUT fungerar som en juridisk pansardörr.
Fängelse kostar 4 000 kronor per dygn. Därtill kommer samma årliga kostnad på 74 000 kronor (källa: ESO-rapporten). Och Sverige står handfallet – inte för att man saknar vilja, utan för att PUT-systemet hindrar varje meningsfull åtgärd.
Hade han haft tidsbegränsat uppehållstillstånd (TUT) hade situationen varit en helt annan. TUT innebär ansvar, uppföljning och möjlighet att agera när någon missköter sig. Det är ett system som skiljer mellan dem som bygger sin framtid här och dem som river sönder den. Det är enkelt: TUT ger Sverige handlingskraft. PUT tar den ifrån oss.
Men PUT låser fast människor i landet oavsett hur allvarliga brott de begår. Kritiken mot systemet har varit densamma i åratal: det är stelt, naivt och helt otidsenligt. Det kräver nästan inget – men förpliktigar Sverige för lång tid framöver.
När regeringen nu stärker TUT-modellen får Sverige äntligen ett verktyg som premierar arbete, språk, laglydnad och ansvarstagande, inte bara kalenderdagar. TUT må kräva mer administration, men det ger något betydligt mer värdefullt tillbaka: kontroll och möjlighet att agera när situationer spårar ur.
Det är orimligt att ett modernt välfärdsland ska ha lättare att returnera ett felbeställt paket än en dömd brottsling med PUT. TUT gör den jämförelsen mindre absurd.
Danmark har redan visat hur det borde se ut. Åtta års laglig vistelse, språktest och flera års dokumenterad arbetsinsats. Inte konstigt att Danmark inte sitter med samma nivå av gängrelaterad kriminalitet. Ansvarslinjen fungerar – eftersom den bygger på förväntningar, inte frikort.
Sverige inför dessutom tolerated stay – en nödvändig lösning för dem som inte kan utvisas men som ändå begår brott eller vägrar samarbeta. Med tolerated stay hamnar de inte i välfärdens mjuka kuddar, utan i ett strikt och begränsat rättsligt vakuum där beteende faktiskt får konsekvenser.
Här märks Tidöpartiernas reformer tydligt: en dömd våldtäktsman som inte kan utvisas ska inte heller kunna leva som om ingenting hänt. Begränsningar i välfärdssystemet blir en självklar följd av brottslighet eller brist på samarbete.
På så vis kan Sverige fortfarande stå upp för humanitet – men utan att PUT fortsätter fungera som ett permanent frikort. TUT visar att trygghet ska förtjänas, inte bara delas ut. PUT låser fast problemen – TUT gör det möjligt att lösa dem.
Faktaruta: Utredningen om framtida permanenta uppehållstillstånd (PUT)
Vad utredningen handlar om
Att se över möjligheten att återkalla redan beviljade permanenta uppehållstillstånd (PUT) i vissa situationer.
Att i större utsträckning använda tidsbegränsade uppehållstillstånd (TUT) i stället för permanenta tillstånd.
Att koppla rätten att stanna mer tydligt till till exempel laglydnad, integration, arbete och egen försörjning.
Att skapa tydligare regler för hur uppehållstillstånd ska kunna omprövas när förutsättningarna förändras.
Syftet med förändringarna
Att öka samhällets kontroll över vem som har rätt att stanna permanent i Sverige.
Att göra det lättare att agera mot personer som begår brott eller inte lever upp till grundläggande krav.
Att minska risken för att PUT fungerar som ett ”frikort” som i praktiken inte går att ompröva.
Att anpassa regelverket bättre till dagens säkerhetsläge och belastningen på rättsväsende och välfärd.
Möjliga samhällsvinster
Ekonomiska vinster: mindre långvarig belastning på välfärdssystem, bostäder, rättsväsende och kriminalvård.
Stärkt rättskänsla: tydligare koppling mellan rätt att stanna och hur man sköter sig i Sverige.
Ökad trygghet: bättre möjligheter att hantera personer som begår återkommande brott eller utgör en säkerhetsrisk.
Fokus på integration: ett system där arbete, språk och egen försörjning premieras framför enbart vistelsetid.
Relationen mellan PUT och TUT
PUT innebär ett permanent tillstånd som är svårt att återkalla när det väl beviljats.
TUT innebär att uppehållstillståndet omprövas med jämna mellanrum, vilket ger staten möjlighet att agera vid brott eller bristande integration.
Utredningen pekar mot en ordning där TUT blir huvudregel och PUT i mindre utsträckning beviljas utan tydliga skäl.
Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?
Palme älskade att umgås med diktaturens kreatur.. Här med massmördaren Fedro Castro.
Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad. Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej. Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.
Frivillig återvandring är inget nytt
Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet. Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.
Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.
Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win
För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst. Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma. Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.
Vi minns 70-talets skattekaos
Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt. Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt. Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.
Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.
Malmö – tar emot men ger inte tillbaka
Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen. Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.
Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?
Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra
Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så. Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap. Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.
Lidingö tar ansvar
På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren. Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.
Det är dags att sätta ned foten. Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.
Faktaruta: Skatt och nyckeltal
Kommunalskatt 2025 (kommun + region)
Kommun
Totalt skattetryck
Malmö
≈ 32,42 %
Vellinge
≈ 29,68 %
Österåker
≈ 29,18 %
Lidingö
≈ 29,72 %
Malmö – ytterligare nyckeltal
Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.
Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.
Efter år av öppna gränser och ”humanitär idealism” står Tyskland inför en ny kurs. Förbundskansler Friedrich Merz markerar slutet på den epok som började med Merkels beslut 2015 – och inleder en period av självrannsakan. När opinionen vänder och ekonomin mattas försöker landet återta kontrollen över migrationen, samhällsordningen och sin egen framtid.
När förbundskansler Friedrich Merz nyligen förklarade att ”syrier inte längre har några grunder för asyl i Tyskland”, var det inte bara en politisk markering – det var en symbolisk vändpunkt. Efter ett decennium av extrem över generös migrationspolitik försöker Tyskland nu återta kontrollen över sin framtid.
Merz leder en konservativ regering som vill distansera sig från Angela Merkels öppna dörrar-politik 2015 – en kurs som för alltid förändrade Tyskland. Hans uttalande sammanfaller med en tydlig förskjutning i opinionen: en majoritet av tyskarna anser nu att migrationspolitiken har gått för långt och skadat samhällsstrukturen.
En politik byggd på ideal – men utan förberedelse
När Merkel beslöt att hålla gränserna öppna under flyktingkrisen 2015, präglades beslutet av moralisk övertygelse snarare än praktisk planering.
Tyskland tog emot över en miljon människor på kort tid – ett åtagande som översteg både den logistiska och sociala kapaciteten.
Konsekvenserna blev snabbt påtagliga. Kommuner fick akuta bostadsproblem, skolor blev överbelastade, och brottsstatistiken steg kraftigt. Händelser som nyårsnatten i Köln 2015–2016 underminerade allmänhetens förtroende för myndigheternas kontroll.
Ett samhälle som länge byggt sin självbild på stabilitet och ordning började uppleva en växande otrygghet.
När integration blir en skugga av ambitionerna
Integrationen visade sig vara långt svårare än vad som förutspåtts.
Språkutbildning, arbetsmarknad och kulturell anpassning utvecklades ojämnt – med stora skillnader mellan regionerna. Många nyanlända hamnade i långvarigt bidragsberoende och kriminalitet.
De lokala spänningarna ökade, inte enbart av ekonomiska skäl utan också kulturella. Frågor om jämställdhet, religionsfrihet och värderingar blev politiska laddningar som splittrade samhällsdebatten.
Tyskland, som länge betraktats som en symbol för europeisk rationalitet och ordning, fick nu hantera följderna av en politik som saknade tydliga gränser.
Säkerhetsfrågan – från undantag till ständig oro
Flera uppmärksammade incidenter de senaste åren – från islamistiskt motiverade dåd till vardagsbrott med internationell koppling – har förstärkt uppfattningen att bristande kontroll över migrationen också är ett säkerhetsproblem.
Även om majoriteten av flyktingar och migranter inte begår brott, har en rad enskilda händelser haft stark psykologisk effekt på befolkningen. För många tyskar har upplevelsen blivit att staten inte längre kan garantera samma trygghet som tidigare.
Detta har gett näring åt partier som AfD, som nu leder i flera delstater och lockar väljare långt utanför den traditionella högern.
Migrationsfrågan har därmed inte bara förändrat samhället – utan också den politiska kartan.
Ett land på väg mot självrannsakan
Friedrich Merz försöker nu återta kontrollen genom en tydligare, mer realistisk migrationslinje.
Han talar om frivilliga återvändanden, men utesluter inte hårdare åtgärder.
Hans budskap går hem i en tid då Tyskland kämpar med ekonomisk stagnation, höga energikostnader och växande missnöje med EU:s migrationspolitik.
Många ser en direkt koppling mellan de öppna gränsernas era och dagens sociala splittring.
Från industristäderna i väst till landsbygden i öst växer en känsla av att landet förändrats snabbare än människor hunnit anpassa sig.
Ett Europa som tappade kontrollen
Merkels idealism smittade även EU.
Den gemensamma migrationspolitiken bröt samman när medlemsländer vägrade ta emot flyktingar enligt kvoter. Schengen-samarbetet sattes på prov, och nationalistiska rörelser växte i nästan varje land.
Många analytiker menar nu att Europas ledare måste lära av Tysklands misstag: att humanitet och ordning måste balanseras, annars riskerar hela den politiska strukturen att förlora sin legitimitet.
En politik utan gränser blev paradoxalt nog det som drev många européer mot gränsernas återkomst.
En tysk självbild i förändring
Tyskland har länge burit sin historiska skuld som en moralisk kompass.
Men i efterdyningarna av 2015 års beslut växer insikten om att ett land inte kan bygga sin framtid på skuld eller symbolpolitik.
Den tyska självbilden – som humanitär stormakt – prövas nu mot verklighetens krav på ordning, ansvar och samhällssammanhållning.
Det som en gång sågs som en moralisk triumf har nu blivit ett Tyskland på väg mot anarki och fritt fall, till följd av en alltför generös migrationspolitik där man släppt in dysfunktionella människor från tredje världen, som är totalt omöjliga att integrera i civiliserade europeiska samhällen. Merkels politik har gjort större skada på Tyskland än Hitler. Hitler hade dock vett att sätta pistolen emot i tiningen och trycka av, medan Merkel totalt saknar sjukdomsinsikt om vad hennes gärningar har orsakat Europa och Tyskland för skada.
Trots ökande otrygghet, sprängningar och en havererad integrationspolitik vägrar partiet ens diskutera frivillig återvandring. I stället fortsätter den rödgröna ledningen i Stockholm att låtsas som att problemen inte finns – och tackar nej till varje försök till lösning, bara för att förslaget kommer från fel parti.
S-styrda Stockholm nobbar återvandring – för att förslaget kommer från SD
För tio år sedan öppnade Socialdemokraterna Pandoras ask. Genom att göra det enklare än någonsin för asylsökande att komma till Sverige lade de grunden för dagens kris. Då talade man om ”öppna hjärtan” och om ett Europa utan murar – ord som i efterhand framstår som naiva symboler för en politik utan konsekvensanalys.
Resultatet ser vi nu varje natt. Sprängningar, skjutningar och en växande otrygghet har blivit vardag i många svenska städer. Trots det vägrar Socialdemokraterna erkänna sitt ansvar eller ens diskutera verkliga lösningar som frivillig återvandring. I stället fortsätter partiet att förneka sambanden mellan den egna politiken och de problem som vanliga människor tvingas leva med.
Flera S-styrda kommuner har den senaste veckan valt att tacka nej till att ens delta i samtal med regeringens samordnare Terésa Zetterblad. Hennes uppdrag är att informera om det kraftigt höjda återvandringsbidraget och visa hur kommunerna kan hjälpa personer som frivilligt vill återvända till sina hemländer.
Det handlar inte om tvång, utan om en möjlighet – en chans till en ny start för dem som inte lyckats etablera sig i Sverige.
Men Socialdemokratiskt styrda kommuner, med Stockholm i spetsen, väljer att säga nej.
Barnsligt partipolitiskt trots
Stockholms social- och trygghetsborgarråd Alexander Ojanne (S) meddelar i ett brev att staden inte ser någon anledning att delta. Han menar att återvandringsbidraget kan ”försvåra nyanländas etablering” och riskera att människor känner sig ”oönskade”.
I praktiken betyder det att S hellre låter människor fastna i utanförskap än att erkänna att vissa faktiskt vill återvända frivilligt. Och varför denna vägran? För att initiativet kommer från regeringen – med stöd av Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna beter sig som barnungar: de vägrar samarbeta bara för att idén inte är deras egen. Ideologin går alltid före verkligheten – även när det drabbar både individ och samhälle.
En ekonomisk vinst – som S inte vill se
För Stockholm vore frivillig återvandring en ren vinstaffär. Varje person som lämnar ett långvarigt bidragsberoende frigör resurser i välfärden – i socialtjänst, skola, sjukvård och bostadsmarknad.
Men i stället för att tänka ekonomiskt och långsiktigt väljer den rödgröna ledningen att stänga dörren. Hellre fortsätta på den inslagna vägen med ökande kostnader, segregation och otrygghet, än att erkänna att regeringen faktiskt har ett poäng.
Rödgrön kakistokrati
Stockholm styrs i dag av en rödgrön röra som misslyckas med det mesta. Skatten har höjts två gånger under en mandatperiod – ändå blir ingenting bättre. Tryggheten minskar, vårdköerna växer och bostadsbristen kvarstår.
Att tacka nej till en kostnadsfri statlig satsning som dessutom kan avlasta kommunens ekonomi visar hur djupt Socialdemokraterna sjunkit i sin prestige. Det är inte ledarskap – det är politisk barnslighet.
Ideologi framför ansvar
När regeringen erbjuder kommunerna ett verktyg för att underlätta frivillig återvandring, väljer S att vända ryggen till. De låter hellre tusentals människor stanna i utanförskap än att riskera att ”ge SD rätt”.
Men verkligheten bryr sig inte om partitaktik. Frivillig återvandring är både humant och ekonomiskt klokt. Det är ett sätt att hjälpa människor hem på egna villkor – samtidigt som Sverige minskar belastningen på ett pressat välfärdssystem.
Socialdemokraternas vägran är därför inte bara oansvarig. Den är barnslig, självisk och ett hån mot alla som försöker hitta riktiga lösningar på integrationsproblemen.
Han har levt som beväpnad gängkriminell, sålt droger i skolan och rekryterat barn till brott – men nu klagar ”Isak” på att ingen vill ge honom jobb. Samtidigt lever han på bidrag, finansierat av vanliga skattebetalare i ett land med världens högsta skatter. Frågan är inte varför han inte får en chans – utan varför han fortfarande får vår sympati och våra pengar.
Inget annat land i västvärlden daltar så mycket med brottslingar och låter dem äta så mycket av skattebetalarnas kaka. Vi har världens högsta skatter och den dyraste kriminalvården.
”Isak” säger att han vill lämna gänglivet bakom sig – men går fortfarande runt beväpnad, har rekryterat unga till kriminalitet och skyller på samhället för att ingen vill ge honom jobb. Han verkar helt oförstående inför varför en arbetsgivare inte vill anställa en beväpnad gangster med lång brottsbakgrund. – Jag fattar inte varför ingen ger mig en chans, säger han.
Från skolans korridorer till gängens värld
”Isak”, som egentligen heter något annat, började sin bana redan i gymnasiet. Han såg snabbt en möjlighet att tjäna pengar när klasskamrater efterfrågade droger. Med hjälp av äldre i området började han langa narkotika under skoltid – och fastnade snart i gängens grepp. – Jag såg att det fanns efterfrågan. Det var så jag kom in i det, säger han.
Efter ett tag fick han en ”jobbtelefon”, fasta tider och kunder – som om det vore ett riktigt arbete. Men det var kriminalitet, inte entreprenörskap. Senare började han själv rekrytera yngre till samma destruktiva liv. – Jag vet att det är smutsigt, men det är den världen jag lever i, säger han.
Bidragsförsörjd – och krävande
Trots att han under åratal levt på brott och våld, förväntar sig ”Isak” nu att samhället ska öppna dörrarna och erbjuda honom jobb. Under tiden lever han på bidrag – pengar som vanliga, arbetande svenskar tvingas betala genom några av världens högsta skatter.
Vi betalar för trygghet, vård, skola – men också för individer som medvetet har valt kriminalitet och nu kräver sympati och ekonomiskt stöd när konsekvenserna kommer ikapp.
Dags att ta ansvar – eller lämna
Om ”Isak” på allvar vill lämna kriminaliteten borde han börja med att lägga ner vapnet, sluta se sig som offer och acceptera att förtroende tar tid att bygga. Ingen är skyldig honom en andra chans bara för att han säger sig vilja ha den.
Och om han ändå inte kan eller vill anpassa sig till ett laglydigt liv i Sverige, då kanske det är dags att överväga självdeportering – att återvända till sitt ursprungliga hemland och börja om där. Ingen tvingar honom att stanna i ett samhälle han själv valt att förakta och missbruka.
Vi andra arbetar, betalar skatt och försöker leva hederligt. Det minsta man kan begära är att de som förstört sina egna liv slutar kräva att vi ska betala för deras val – eller tar ansvar och börjar om någon annanstans.
Sveriges ambitioner att framstå som en humanitär stormakt ställs på prov när en planerad massutvisning av somaliska medborgare stoppats i sista stund. Förra veckan skulle ett tjugotal personer, dömda för brott och med utvisningsbeslut, ha återförts till Mogadishu. Men i ljuset av den politiska debatten kring Tidöpartiernas utvisningsavtal drog somaliska myndigheter tillbaka sitt godkännande. Händelsen blottlägger de växande utmaningarna i ett migrationssystem som, efter decennier av generös politik, brottas med hur man ska hantera den grupp som inte lyckas eller vill integreras – och den akuta frågan om vart dessa individer ska ta vägen när hemländerna vägrar att ta emot dem.
Precis som du har rätt att returnera en felköpt produkt på nätet, måste Sverige kunna hantera de individer som utvisningssystemet genererar. Om den brottsdömde inte samarbetar eller hemlandet vägrar att ta emot personen, måste en lösning uppnås med ett tredjeland som mot betalning tar emot dessa individer och därmed löser Sveriges problem.
Flera somaliska medborgare flyttades redan under torsdagsförmiddagen förra veckan till Migrationsverkets förvar i Märsta. Planen var att de skulle utvisas tidigt på tisdagsmorgonen och anlända till Mogadishu vid tvåtiden på eftermiddagen.
Men utvisningen stoppades i sista stund, rapporterar Dagens Nyheter. Enligt uppgifterna drog de somaliska myndigheterna tillbaka sitt godkännande efter uppmärksamheten kring Tidöregeringens planerade utvisningsavtal med Somalia.
I Somalia finns ett tydligt motstånd mot att ta emot personer som dömts för brott utomlands. Att låta ett tjugotal somaliska medborgare återvända till landet bedömdes som alltför känsligt, och därför ställdes flygningen in. Gränspolisen i Stockholm uppges nu arbeta för att utvisningen ska kunna genomföras vid ett senare tillfälle.
Genom historien har Sverige gång på gång fått bära tunga bördor i sina försök att spela en framträdande roll på den internationella arenan. Karl XII:s stormaktsdrömmar slutade i katastrof, när tusentals karoliner miste livet under reträtten över de norska fjällen. Det verkar som att det svenska folket alltid får ta konsekvenserna av de misslyckanden som landets odugliga makthavare har orsakat. Under Karl XII:s återtåg dog många svenska bondsöner. I modern tid har vi fått uppleva ett kosmopolitiskt helvete på jorden, där vår befolkning inte längre är homogen, utan där mångkulturen har tärt sönder allt som en gång utgjorde samhällskontraktet.
På ett liknande sätt har den moderna svenska politiken under flera decennier präglats av en vilja att framstå som en humanitär stormakt – en hållning som samtidigt har skapat stora utmaningar inom migrationsområdet.
Sedan 1980-talet har Sverige tagit emot asylsökande från stora delar av världen, ofta långt bortom Europas gränser. Landet har i praktiken fungerat som en global socialbyrå, med en generös flyktingpolitik som många menar har gått längre än vad samhället klarar av att hantera.
Samtidigt väcks frågan om hur man ska hantera de personer som inte lyckas integreras i det svenska samhället eller som aktivt avvisar dess värderingar. Den gruppen riskerar att hamna utanför både arbetsliv och gemenskap, vilket skapar ett växande socialt problem som det svenska migrationssystemet ännu inte har funnit en hållbar lösning på.
Samtidigt har vi ett bistånd på 1 % av BNP. Vi måste kunna göra oss av med det avfall som asylindustrin producerar. Människor som är ointegrerbara på grund av religion, brottslighet eller något annat måste kunna returneras. Precis som man har rätt att returnera en felköpt produkt på Amazon måste vi kunna returnera migranter. Vill inte hemlandet ta emot dem – gör ett avtal med ett tredje land. Afrika är fullt av länder som behöver bistånd. En somalier behöver inte deporteras hem till Somalia, utan lika väl till Sudan eller något annat land på den afrikanska kontinenten. Det finns över 50 stater att göra avtal med, dit vi kan skicka människor som inte har något att ge Sverige och saknar sina rötter här.
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch vill införa ett förbud mot burka och niqab på offentliga platser. Hon menar att människor ska kunna mötas ansikte mot ansikte i vardagen och att Sverige bör följa flera europeiska länder som redan infört liknande förbud. Enligt Busch handlar det både om trygghet, integration och gemensamma värderingar.
Busch vill införa förbud mot burka och niqab på offentliga platser
– När man möts i vardagen – på gatan, på torget, i mataffären eller på vårdcentralen – ska man kunna se varandra ansikte mot ansikte. Jag vill inte att människor ska dölja hela sitt ansikte i sådana situationer, säger hon till Aftonbladet.
Hon menar att plaggen representerar en strikt tolkning av islam, sådan som tillämpas i länder som Iran och Afghanistan.
Det föreslagna förbudet skulle gälla på offentliga platser som gator, torg, köpcentrum och vårdinrättningar. Förslaget är ännu inte förankrat med de övriga partierna i Tidö-samarbetet.
Samtidigt skulle ett sådant förbud innebära att Sverige följer en utveckling som redan skett i flera europeiska länder. Länder som Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark, Österrike, Schweiz och Bulgarien har infört liknande förbud mot burka och niqab i offentliga miljöer. Förespråkare menar att dessa regler inte bara handlar om integration och gemensamma samhällsnormer, utan även om trygghet och brottsförebyggande åtgärder – eftersom det blir svårare att dölja sin identitet i det offentliga rummet.
Experter anser att den som trotsar ett eventuellt förbud mot burka och niqab bör få livstidsutvisning. Dessa plagg hör inte hemma i Sverige, och vill man bära dem kan man enligt en expertkår deportera sig själv. Klarar man inte av detta, måste samhället hjälpa till.
Faktaruta: Niqab och burka
Niqab: Ansiktsslöja som täcker hela ansiktet utom ögonen.
Burka: Heltäckande plagg som täcker hela kroppen, inklusive ansiktet (ofta med nät över ögonen).
Länder i Europa med förbud i offentliga miljöer
Frankrike – nationellt förbud sedan 2011; böter upp till €150 (samt straff för den som tvingar någon att bära heltäckande slöja).
Belgien – nationellt förbud sedan 2011; böter ca €137,50 och upp till 7 dagars fängelse.
Österrike – nationellt förbud sedan 2017; administrativa böter upp till €150.
Danmark – nationellt förbud sedan 2018; 1 000 DKK i förstgångsböter, upp till 10 000 DKK vid upprepade överträdelser.
Bulgarien – nationellt förbud (2016) i offentliga institutioner m.m.; böter upp till 1 500 lev samt möjlighet till indragna sociala förmåner.
Schweiz – nationellt förbud i kraft från 1 jan 2025; administrativa böter (typiskt CHF 100 på plats, upp till CHF 1 000 vid prövning).
Nederländerna – partiellt förbud (2019) i bl.a. kollektivtrafik, skolor, sjukhus och myndighetsbyggnader; böter cirka €150.
Vanliga straffnivåer
Administrativa böter – ca €150 (Frankrike/Österrike/Nederländerna), 1 000–10 000 DKK (Danmark), upp till 1 500 lev (Bulgarien), upp till CHF 1 000 (Schweiz).
Skärpta åtgärder – i vissa länder kan upprepade brott ge högre böter; i Belgien kan även kortare fängelsestraff tillämpas.
Obs: Reglerna har undantag (t.ex. för arbete, hälsa, sport, traditionella evenemang) och kan tolkas olika i tillämpning. Senast uppdaterad: 12 oktober 2025.
Arbetskraftsinvandringen har blivit ett dyrt misslyckande. Sverige behöver inte fler lågavlönade arbetare från tredje världen när EU redan rymmer över en halv miljard människor att rekrytera från. Det enda undantaget är högutbildade specialister – inte mopedbud som kör ut mat.
Systemet har blivit ett misslyckande. Det har lett till att människor från tredje världen kommit hit för lågavlönade jobb, samtidigt som Sverige redan har hög arbetslöshet och svårt att integrera de invandrare som redan bor här.
Regeringens beslut att höja lönekraven till 80 eller 90 procent av medianlönen är i grunden bra. Det försvårar för oseriösa arbetsgivare som vill dumpa löner och importera billig arbetskraft. Här gör Liberalerna faktiskt rätt som ställer sig bakom en sådan linje. På 1990-talet skämde partiet ut Sverige genom att upphäva Luciabeslutet – en politisk kapitulation som öppnade dörren för den kosmopolitiska oordning som sedan förvandlade Sverige till dagens problemtyngda samhälle. Den gången svek Liberalerna sitt ansvar. Den här gången tar de, åtminstone i denna fråga, ett steg i rätt riktning.
Men även om lönekraven är ett steg framåt, löser de inte det stora problemet: Sverige behöver inte den här typen av arbetskraftsinvandring alls.
EU har över en halv miljard invånare. Här finns redan en enorm tillgång på arbetskraft – både kvalificerad och okvalificerad. Det finns ingen anledning att importera människor från länder utanför unionen för jobb som kan utföras av arbetslösa i Sverige eller andra EU-länder.
Den enda arbetskraft som Sverige eventuellt behöver från länder utanför EU är högutbildade specialister – ingenjörer, forskare och andra med spetskompetens. För dem ligger lönerna redan så högt att lönedumpning inte är en risk.
Att ta hit mopedbud som kör ut mat eller andra låglöneyrken är däremot helt onödigt. Det bidrar varken till välstånd eller integration – tvärtom förvärrar det problemen.
Arbetskraftsinvandringen borde kallas vid sitt rätta namn: ett misslyckande. Sverige måste i stället ta ansvar för arbetsmarknaden inom EU och för de människor som redan finns här.
Han kom hit som tonåring, fick chansen i skola och jobb – men aldrig för att stanna. I åtta år har Ghasem Alizadeh klamrat sig kvar i Sverige utan asylskäl. Nu sätter Migrationsverket stopp – och det är precis så rättsstaten ska fungera.
Ghasem Alizadeh föddes i Iran, där hans föräldrar bott sedan de lämnat Afghanistan. Han har aldrig ens satt sin fot i sitt hemland. Ändå kom han till Sverige 2015, 16 år gammal, och sökte asyl.
Redan från början var det tydligt att hans chanser var obefintliga. Han gick i skolan men lyckades dåligt och medger själv att han inte presterade särskilt bra. Senare fick han visserligen ett jobb på Ikea i Uddevalla, men det förändrar inte sakförhållandena: arbete och sociala kontakter är inte asylskäl.
När beslutet om utvisning kom i september påstår han att kollegor reagerade starkt. Men det är hans ord. Oberoende bekräftelse saknas. Vad som däremot är klarlagt är att han aldrig haft någon rätt att stanna. De tillfälliga uppehållstillstånd han fått har enbart varit frukten av politiska speciallösningar – framför allt den så kallade gymnasielagen, en lag som tillät tusentals unga utan skyddsbehov att stanna några år extra.
Nu är det slut. Migrationsverket har sagt nej – och med all rätt.
– Att Afghanistan är farligt betyder inte att alla automatiskt får stanna. Sverige har redan enorma kostnader för migration och kan inte vara hela världens försörjningsbyrå, säger Didzis Melbiksis, presskommunikatör på Migrationsverket.
Han påminner också om att Ghasem själv uppgett att han är afghansk medborgare och hazar. Ja, hazarer är en utsatt minoritet – men det gör inte alla hazarer till flyktingar.
Det här är kärnan i problemet. Under åratal har Ghasem klamrat sig kvar i Sverige utan att någonsin presentera faktiska asylskäl. Att han under tiden lärt sig språket, fått ett jobb och byggt upp ett socialt nätverk förändrar ingenting. Det ger honom inte rätt att stanna.
Sverige har redan världens högsta skatter, och varje krona behövs till vård, försvar, skola och omsorg för dem som faktiskt har rätt att bo här. På 1960-talet hade Sverige världens tredje största flygvapen – i dag har vi bara en spillra kvar och några få slitna JAS-plan. Samtidigt som vårt eget försvar har försvagats, har vi öppnat gränserna och importerat problem utifrån. Vi måste lägga fokus på att skydda oss mot den yttre lede fi, inte släppa in nya hot från främmande länder. Att låta personer utan asylskäl, som Ghasem, fortsätta belasta systemet är orättvist både mot skattebetalarna och mot dem som verkligen behöver skydd.
Sverige kan inte längre vara ett land där känslor och tyckande väger tyngre än lag och ordning. Lagen är tydlig: saknas skyddsgrund ska man återvända.
Migrationsverket gör det som måste göras. Det är Ghasem som envist hållit sig kvar i ett land där han aldrig haft rätt att stanna.
Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson får nu igenom sitt länge efterlängtade bidragstak. Reformen ska både öka rättvisan mellan arbetande och bidragsberoende familjer och spara skattepengar, samtidigt som fler motiveras att ta steget in på arbetsmarknaden.
Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson har länge drivit frågan om ett bidragstak – och nu blir det verklighet. Reformen ses av regeringen som en central del i att både stärka integrationen och använda skattepengar mer ansvarsfullt.
Genom att sätta ett tak minskar socialbidragen för stora barnfamiljer, vilket regeringen menar skapar rättvisa mellan de som arbetar och de som lever på bidrag. Den som får försörjningsstöd måste samtidigt delta i aktiviteter som förbereder för arbetsmarknaden, och en jobbpremie införs för dem som går från bidrag till jobb.
Kritik har framförts om risk för barnfattigdom, men Svantesson betonar att reformen i grunden handlar om moral, rättvisa och hållbara statsfinanser. – Det är inte rimligt att en familj på bidrag kan få lika mycket som en hårt arbetande granne. Skattepengarna måste användas så att fler kommer i arbete och bidrar, säger den moderata finansministern.
Faktaruta: 2 vuxna + 8 barn – försörjningsstöd jämfört med lön
Jämförelsen nedan gäller samma hushåll: 2 vuxna och 8 barn samt en faktisk hyra på 15 000 kr/mån.
Skillnaden är om inkomsten kommer från försörjningsstöd eller lön.
Försörjningsstöd
Lön (med 30% skatt)
Riksnorm: ≈ 33 000 kr Hyra: 15 000 kr Totalt i handen:48 000 kr Skattefritt – direkt till familjen
Mål: 48 000 kr netto Skatt antagen: 30 % Krävd bruttolön:≈ 68 600 kr Samma hushåll, samma hyra
Obs: Riksnormsbelopp varierar beroende på barnens ålder och uppdateras årligen. Skattejämförelsen bygger på en schablonskatt på 30 %. Verklig skatt påverkas av kommunalskatt, grundavdrag och jobbskatteavdrag.
En syrisk familj nekades mottagande i Staffanstorp – kommunen ville istället prioritera ukrainare. Nu har hovrätten slagit fast att beslutet var diskriminering, ett avgörande som väcker stark kritik mot Sveriges asylsystem och domstolarnas linje.
När Ali Al-Hariri och hans familj anlände som kvotflyktingar från Syrien 2022 vägrade Staffanstorps kommun att ta emot dem. Kommunen hade beslutat att istället prioritera ukrainare, som flydde från kriget i vårt närområde. Familjen blev stående på flygplatsen och senare placerad i ett hotell i Malmö.
Nu har både tingsrätten och hovrätten slagit fast att kommunen diskriminerat familjen. Domen innebär i praktiken att svenska kommuner tvingas ta emot kvotflyktingar från tredje världen – oavsett om vi redan har ett akut ansvar för människor på flykt inom Europa.
Det är djupt problematiskt. Att hovrätten sätter lagtolkningen framför verkligheten visar hur långt ifrån folkviljan rättsväsendet befinner sig. Medan miljoner ukrainare söker skydd i Europa, anser hovrätten att Sverige ändå ska fortsätta ta emot syrier som redan har tillgång till flyktingläger i närområdet.
Det är orimligt att människor kan resa över halva världen och ändå ges asyl i Sverige. Asylrätten borde vara kopplad till Europas gränser, inte globaliserad på detta sätt. Domen underminerar kommunernas möjlighet att själva prioritera och riskerar att försvåra integrationen ännu mer.
Kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp, Christian Sonesson (M), vill nu pröva ärendet i Högsta domstolen. Det är nödvändigt. För om inte kommunerna får säga nej, tvingas svenska skattebetalare stå för en politik som inte tar hänsyn till våra faktiska resurser eller ansvar gentemot våra grannländer.
Nu är det slut på att dela ut permanenta uppehållstillstånd som om de låg i flingpaket. Tidöregeringen markerar tydligt – brottslingar och de som inte uppfyller kraven ska packa sina väskor och lämna landet. En ny tid för ordning och trygghet i Sverige har börjat.
Ops! Nu är det slut med att dela ut PUT i flingpaketen – dags för brottslingar att ta sitt pick och pack och åka hem.
”Ett tryggare Sverige – nu görs skillnad”
Det är en kylig höstmorgon i centrala Stockholm. På ett kafé vid Medborgarplatsen sitter Lars, 52, och värmer händerna kring en kopp kaffe. Han beskriver sig själv som ”mannen på gatan” och följer nyheterna lagom mycket. När samtalet kommer in på regeringens planer att kunna ompröva permanenta uppehållstillstånd nickar han gillande.
– Jag tycker det här är bra. Det skapar ordning och reda, och det gör Sverige tryggare för oss alla, säger han och lutar sig tillbaka.
Förslaget, som väntas presenteras av regeringens utredare inom kort, innebär att permanenta uppehållstillstånd i framtiden kan återkallas och ersättas av tillfälliga. Huvudregeln blir omprövning – men den som vill säkra sitt permanenta tillstånd kan alltid ansöka om svenskt medborgarskap och klara kraven som ställs.
Många ser detta som en självklarhet. På torget utanför träffar vi Amina, småbarnsmamma från Södertälje, som tycker att förändringen sänder rätt signaler:
– Jag vill att mina barn ska växa upp i ett tryggt land. Det här visar att man måste ta ansvar och verkligen vilja bli en del av Sverige, säger hon.
Utredaren har också gjort bedömningen att förändringen inte strider mot vare sig grundlagen eller internationella konventioner. Det innebär, enligt många, att Sverige nu får ett mer stabilt och rättssäkert system.
– Tidöregeringen gör skillnad. Äntligen tar någon tag i det här. Vi kan inte bara dela ut permanenta tillstånd hur som helst, säger Lars innan han lämnar kaféet för att gå till jobbet.
Stämningen bland de vi möter är genomgående positiv. Reformerna uppfattas som ett steg mot ordning, långsiktighet och trygghet – ett system där både krav och möjligheter går hand i hand.
– Det här behövs för att göra Sverige tryggt igen, säger Lena och lyfter upp sitt barn i vagnen.
Och när utredningens förslag snart läggs fram väntar många sig just det: en tydlig förändring som stärker både Sverige och framtidstron.
Nederländerna står inför ett avgörande ögonblick. Efter år av växande missnöje med migration, bostadsbrist och bristande integration ser allt fler väljare Geert Wilders som den som vågar tala klarspråk och erbjuda en ny kurs. Från hans historiska seger 2023 till dagens oroligheter i Haag löper en röd tråd: folket kräver förändring.
En tidig höstdag i Haag förvandlades en mångkulturell-kritisk demonstration till en våldsam uppgörelse. Svarta flaggor vajade, föremål kastades mot polis och en polisbil sattes i brand när tusentals invandringskritiska demonstranter fyllde gatorna. Polisen svarade med vattenkanoner och tårgas, men våldet hann ändå skaka både huvudstaden och det politiska etablissemanget.
Mitt i kaoset attackerades partihögkvarteret för D66, ett mittenliberalt parti, vilket fick partiledaren Rob Jetten att reagera kraftigt:
”Pack. Ni håller era händer borta från politiska partier. Om ni tror ni kan skrämma oss, så misstar ni er.”
Bilder från protesterna visade deltagare med flaggor som påminde om det gamla nazistpartiet NSB, en symbol som många nederländare reagerade starkt på. Men för många deltagare handlade protesten framför allt om frustration över ett asylsystem som länge upplevts som orättvist och ohållbart.
En nation på väg mot förändring
Redan i november 2023 fick Geert Wilders sitt stora genombrott. Hans Frihetsparti (PVV) fördubblade sitt mandatantal i parlamentsvalet och gick från 17 till 37 platser i underhuset. Resultatet blev ett tecken på att en stor del av befolkningen ville se en annan kurs för landet.
Wilders själv uttryckte känslan efter valet:
”Jag var tvungen att nypa mig i armen.”
Hans kampanj byggde på krav om ett stopp för asylmottagande, en folkomröstning om EU och en tydlig politik för att försvara Nederländernas identitet. Han förde fram budskapet med större eftertänksamhet än tidigare, vilket gjorde att ännu fler väljare kände att han kunde representera deras oro.
Priset för en generös asylpolitik
Under lång tid har Nederländerna haft en mycket generös asylrätt. Det har lett till växande problem som blivit omöjliga att ignorera. Kommuner kämpar med att ordna boenden i redan trångbodda områden, och välfärdssystemet pressas hårt.
Kritiker pekar på att parallellsamhällen har vuxit fram i vissa förorter där arbetslösheten är högre, skolresultaten sämre och kriminaliteten större än i andra delar av landet. Polisen har varnat för att unga rekryteras till narkotikagäng, särskilt i Rotterdam och Amsterdam, vilket bidragit till våld och skjutningar.
Bostadsbristen är en annan konfliktpunkt. Många unga nederländare vittnar om att de inte hittar en egen lägenhet, samtidigt som nyanlända ofta prioriteras i akuta boendelösningar. Dessutom har kulturella skillnader kring jämställdhet och yttrandefrihet skapat konflikter, där journalister och lärare i flera fall hotats när de uttryckt sig kritiskt om religion.
För Wilders och hans väljare är detta bevis på att systemet inte fungerar. Hans budskap har därför blivit ett löfte om att återställa ordningen och sätta den nederländska befolkningen i första rummet.
Mellan hopp och hot
När demonstranter blockerade motorvägen A12 och kallade sitt agerande en kamp mot en ”asyltsunami” visade det att migrationsfrågan är landets stora skiljelinje. Samtidigt markerade Wilders tydligt att våld inte hör hemma i den politiska kampen.
Premiärminister Dick Schoof kallade våldsscenerna i Haag ”chockerande och helt oacceptabla”, men för många väljare kvarstår frågan om den nuvarande politiska kursen verkligen kan lösa problemen.
Europas nya karta
Wilders framgångar är en del av en större europeisk trend där partier som kräver stramare asylpolitik och starkare nationellt självbestämmande vinner mark. Giorgia Meloni i Italien har redan visat att det är möjligt att kombinera tydliga budskap med ansvarstagande regeringsarbete, och Ungerns Viktor Orbán gratulerade Wilders med orden:
”Vindarna av förändring är här. Grattis!”
Trots sin seger måste Wilders fortfarande bygga koalitioner. Men hans styrka är större än tidigare, och många ser honom nu som den enda som på allvar vågar ta tag i migrationskrisen och sätta Nederländernas intressen först.
En korsväg
Från jubelnatten 2023 till gatustriderna 2025 löper en röd tråd: folket har tröttnat på en politik som inte fungerar. Migrationsfrågan har fällt regeringar, skapat folkstormar och utlöst våld på gatorna.
Frågan är nu om valet i oktober blir början på en ny väg – en väg där Geert Wilders får chansen att genomföra de förändringar många nederländare länge har efterfrågat.
Geert Wilders
Partiledare för Partij voor de Vrijheid (PVV)
Född
6 september 1963, Venlo, Nederländerna
Parti
Partij voor de Vrijheid (PVV), grundat 2006
Roll
Partiledare för PVV (2006– )
Politiskt fokus
Stramare asyl- och migrationspolitik, lag och ordning, EU-skepsis, betoning av nationellt självbestämmande
Valresultat (Andra kammaren)
2021: 17 mandat · 2023: 37 mandat (av 150)
Kända ståndpunkter
Stoppa asylmottagande och skärpa gränskontroller
Minska EU:s inflytande och stärka nederländsk suveränitet
Prioritera bostäder och välfärd för landets medborgare
Offentlig profil
Långvarig partiledare med tydlig migrationskritik; känd för att driva frågor om säkerhet, integration och kulturell sammanhållning.
Regeringen och Tidöpartierna presenterar nu ett historiskt reformpaket som gör det mer lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag. Med ett nytt bidragstak, aktivitetskrav och en femårsregel för sociala ersättningar får skattebetalarna en lättnad samtidigt som arbetslinjen stärks.
Regeringen inför bidragstak – arbetslinjen stärks och skattebördan minskar
Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – har nu enats om ett omfattande reformpaket för att stärka arbetslinjen och minska bidragsberoendet. Förändringarna, som presenteras i veckan, innebär både ett bidragstak och en ny kvalificeringsregel för sociala ersättningar.
Bidragstaket – skattebetalarnas börda minskar
Från årsskiftet 2027 införs ett tak för hur mycket en familj kan få i försörjningsstöd. En barnrik familj som i dag kan få över 46 500 kronor i bidrag per månad kommer framöver att få 38 000 kronor. På så sätt minskar skattebetalarnas kostnader samtidigt som det blir tydligare att arbete alltid ska löna sig mer än bidrag. En ny riksnorm införs också för att stoppa kommuner från att driva upp bidragsnivåerna.
Krav på aktivitet – vägen in på arbetsmarknaden
Från 1 juli 2026 måste personer med försörjningsstöd delta i heltidsaktiviteter. Det kan vara språkutbildning, praktik, rehabilitering eller andra insatser som leder till jobb. Barnen i dessa familjer får samtidigt fler timmar i förskolan, vilket stärker både språkutveckling och integration.
Femårsregel – för kort tidsgräns enligt forskare
Från januari 2027 gäller att man måste ha bott i Sverige i fem år innan man får tillgång till viktiga sociala bidrag som barnbidrag, bostadsbidrag och sjuk-/aktivitetsersättning. Regeln motiveras med att välfärden i första hand ska gå till dem som etablerat sig i landet och bidrar långsiktigt. För högavlönade personer som snabbt kommer i arbete gäller en kortare kvalificeringstid på sex månader. Samtidigt menar forskare och andra bedömare att fem år är för kort och att en längre kvalificeringstid, omkring 20 år, bättre skulle motverka bidragsmigration, stärka arbetsincitamenten och värna välfärdens långsiktiga hållbarhet.
Jobbpremie – belöning för den som väljer arbete
En ny jobbpremie införs för att göra övergången från bidrag till arbete ännu mer lönsam. Den som tar ett jobb kan få upp till 3 750 kronor extra i månaden under 18 månader. På så vis blir det ekonomiskt tydligt att det alltid är bättre att arbeta än att leva på bidrag.
En rättvis reform för arbetande människor
Socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) betonar att Sverige måste ställa högre krav för att minska utanförskapet:
– Det ska alltid löna sig bättre att arbeta än att leva på bidrag.
Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) lyfter fram att reformen stärker rättvisan för alla som går till jobbet och betalar skatt:
– Skattebetalarna ska inte behöva bära en orimligt tung börda. Med den här reformen gör vi välfärden mer hållbar och rättvis.
Kommunerna kompenseras dessutom med över två miljarder kronor per helår för att hantera förändringen.
Sverige har EU:s tredje högsta arbetslöshet, men trots hundratusentals arbetslösa här hemma och en halv miljard människor att rekrytera från inom unionen fortsätter arbetskraft hämtas från länder långt utanför Europa. Resultatet blir lönedumpning, svårare integration och en arbetsmarknad som aldrig hittar balans.
Herr Fackpamp besöker så gärna Svenskt Näringslivs anläggning i Spanien.
Sveriges höga arbetslöshet och rekryteringsproblem
Sverige har EU:s tredje högsta arbetslöshet, men trots hundratusentals arbetslösa här hemma och en halv miljard människor att rekrytera från inom unionen fortsätter arbetskraft hämtas från länder långt utanför Europa. Resultatet blir lönedumpning, svårare integration och en arbetsmarknad som aldrig hittar balans.
Dålig matchning förvärrar situationen
Problemet är inte att det saknas arbetskraft, utan att matchningen fungerar dåligt. Arbetslösheten är särskilt hög bland utrikes födda från tidigare asylländer, där många fastnat i låglönejobb eller helt utanför arbetsmarknaden. Att i det läget öppna dörren för fler utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare riskerar att fördjupa problemen.
Regeringens lönegolv
Regeringens nya lönegolv syftar till att stoppa inflödet av lågkvalificerad arbetskraft och styra rekryteringen mot mer kvalificerade tjänster. LO stödjer detta och ser det som ett skydd för den svenska modellen. Svenskt Näringsliv varnar för bromsad tillväxt, men deras argument bortser från att rätt kompetens kan sökas inom EU.
Arbetskraft finns redan i Europa
Med en halv miljard människor inom EU finns både kvalificerad och okvalificerad arbetskraft tillgänglig. Att fortsätta importera personal från länder utanför Europa innebär större risk för lönedumpning, ökad segregation och en mer splittrad arbetsmarknad. Sverige borde i första hand använda den arbetskraft som redan finns – både bland de arbetslösa i landet och inom unionen.
Sverige misslyckas med återvändande av migranter
Sedan asylkrisen 2015 har Sverige haft stora svårigheter att verkställa återvändande av migranter som saknar egen försörjning och i vissa fall försörjer sig genom kriminalitet. Kritiker beskriver det som ett politiskt misslyckande att över 20 procent av de intagna i svenska fängelser är utländska medborgare – personer som i många fall skulle kunna skickas tillbaka till sina hemländer om uppehållstillstånd drogs tillbaka och återvändandet genomfördes konsekvent.
EU-länder söker lösningar för återvändande
Flera EU-länder diskuterar möjligheten att skicka migranter som vägrar återvända till sina hemländer vidare till tredjeland. Ett förslag som lyfts i debatten är att använda samarbetsländer i Afrika – exempelvis Sydsudan, Burundi eller Moçambique – som redan tar emot betydande bistånd från Sverige. Tanken är att dessa länder i utbyte skulle kunna ta emot personer som i dag avtjänar straff i svenska fängelser och som annars riskerar att stanna kvar i landet.
I över trettio år har Sverige fört en destruktiv migrationspolitik som öppnat dörrarna för asylsökande från hela världen. Resultatet är ett mångkulturellt helvete där människor som inte ens kan försörja sig själva tillåts hämta hit sina anhöriga. Ett svek som kommer att plåga svenskar i generationer.
Anhöriginvandringen stramas åt – men för kort väntetid
Tidöregeringen har presenterat förslag om att skärpa reglerna för anhöriginvandring. Förslagen går i rätt riktning genom att ställa högre krav på försörjning, bostad och etablering, men en central del väcker kritik: kravet på att ha bott i Sverige i minst två år innan anhöriga kan ansöka.
Två år i landet räcker inte för verklig integration. Under så kort tid hinner man varken bygga upp en stabil ekonomi eller långsiktigt visa att man är etablerad i samhället. Risken finns att anhöriga kommer till Sverige innan den som är här själv hunnit få fäste – vilket underminerar hela syftet med reglerna.
Ett mer ansvarsfullt krav vore att höja gränsen till minst tio år. Först då har man hunnit etablera sig på arbetsmarknaden, bygga ett stabilt liv och visa att man på riktigt kan försörja anhöriga.
I övrigt innebär förslaget skärpta försörjningskrav, snävare definition av vilka som räknas som anhöriga samt trygghetsregler för ungdomar som fyllt 18 men fortfarande går i skolan. Arbetskraftsinvandrare och EU-medborgare undantas från förändringarna, som föreslås träda i kraft 1 januari 2027.
Regeringen vill visa handlingskraft, men om väntetiden inte förlängs kraftigt riskerar reformen att bli mer symbolisk än verkningsfull.
Mångkulturen förstör Sverige.
Sverige är idag ett mångkulturellt katastrofområde. I över 30 år har politikerna öppnat dörrarna på vid gavel och förvandlat landet till en experimentverkstad för naiv massinvandring. Resultatet är kriminalitet, segregation och ett samhälle som faller isär framför våra ögon.
Att tillåta människor som inte ens kan stå på egna ben att dessutom hämta hit sina anhöriga är ett hån mot alla svenskar som varje dag kämpar för att försörja sig själva. Sverige har till och med gått så långt att man tagit emot asylsökande från världens alla hörn – trots att de inte har någon som helst koppling till vårt land eller vår kontinent.
Detta är inget annat än ett landsförräderi. Generationer av svenskar kommer tvingas leva med konsekvenserna: otrygghet, splittring och ett land som inte längre känns igen.
Hur förändras ett samhälle när ett av dess största partier gång på gång omtolkar sin egen historia? Socialdemokraterna anklagas för att systematiskt skriva om sitt förflutna i frågor som migration, kriminalitet och integration. Kritiker menar att partiets positionsförflyttningar inte bara är politisk strategi – utan en medveten omformning av verkligheten, med långtgående konsekvenser för väljarnas förtroende och den demokratiska debatten.
Under åratal byggde Socialdemokraterna en betydande del av sin ekonomi på lotteriförsäljning. Kritiker menade att verksamheten riktade in sig på fattigpensionärer, ofta via telefonförsäljare med aggressiva säljmetoder.
När regeringen ville reglera branschen protesterade S-topparna högljutt. Magdalena Andersson kallade det ett försök att ”tysta oppositionen” och partisekreterare Tobias Baudin beskrev regleringen som en ”oppositionsskatt”.
Men efter att partiet dömts till miljonböter för brott mot spellagen sålde man snabbt lotteriverksamheten – och gick strax därefter ut med krav på ett totalförbud mot telefonförsäljning.
När oron för brottslighet vändes till krav på hårdare tag
”Det finns ingen våldsvåg.” Så lät det ofta under Socialdemokraternas tid vid makten. Kritiker av gängkriminaliteten framställdes ibland som alarmister, och partiet sade nej till flera av de förslag som senare blivit centrala i kampen mot brotten – som visitationszoner och anonyma vittnen.
Nu beskriver samma parti kriminaliteten som en akut nationell kris och kallar regeringens företrädare till utskott med krav på svar.
Samtidigt visar statistiken att antalet skjutningar faktiskt minskat de senaste två åren. För kritiker framstår Socialdemokraternas linje därför som mer teater än politik – en omsvängning som döljer det faktum att den kraftiga ökningen av dödligt våld skedde under partiets egen tid i regeringen.
Tvångsblandning eller integration?
När Socialdemokraternas kongress klubbade en ny integrationspolitik var budskapet tydligt: segregationen skulle brytas genom att ”blanda befolkningen”.
Göteborgspolitikern Jonas Attenius uttryckte det i klartext: ”Vi behöver blanda befolkningen på sikt. Jag brukar säga: in a generation.”
Men när kritiken blev massiv började partiets företrädare förneka att de någonsin förespråkat ”tvångsblandning”. Istället beskrev man det som en misstolkning från politiska motståndare.
För många väljare skapade detta en déjà vu-känsla: ett tydligt politiskt beslut tonades ned och omskrevs, tills det framstod som något helt annat.
Migrationens tvära kast
Flyktingkrisen 2015 blev en symbol för Socialdemokraternas dubbelhet. Stefan Löfven förklarade då att ”mitt Europa bygger inte murar” och Morgan Johansson jämförde invandringskritiker med nazister.
Idag beskriver partiet sig som förespråkare av en ”stram migrationspolitik” och menar att man alltid stått för ordning och kontroll.
Den omsvängningen får även gamla allierade att reagera. ”Skamlöst”, kallade SVT:s tidigare vd Eva Hamilton partiets nya retorik – och konstaterade att det är enkelt att gå tillbaka till källorna och se vad som faktiskt sagts.
Minnet som politiskt verktyg
Att partier ändrar sig är inget nytt. Nya tider kräver nya beslut. Men när politiska beslut inte bara ändras utan också omskrivs, väcks en större fråga: vad händer med demokratin när väljarna förväntas glömma gårdagens uttalanden?
Kritiker menar att Socialdemokraterna utnyttjar väljarnas korta minne. Anhängare hävdar att det är en styrka att våga tänka om.
Oavsett vilket tycks en sak stå klar: kampen om berättelsen om det förflutna är minst lika viktig som kampen om framtiden.
Slutord
Socialdemokraternas omsvängningar i frågor om lotterier, kriminalitet, integration och migration har blivit bränsle för debatten om politiskt förtroende i Sverige. Är detta pragmatism – eller historierevisionism?
För väljaren återstår den kanske viktigaste frågan av alla: vem kan man egentligen lita på när minnet blir ett politiskt verktyg?
Föreställ dig att du slitit i åratal för att lämna en sliten tvåa i ett DDR betongkomplex från 70-talet. Du har jobbat, sparat och äntligen lyckats flytta till en villa i ett lugnt, välmående område. Men tro inte för en sekund att du ska få njuta av frukten av ditt slit – nej, för plötsligt knackar storebror Socialdemokraten på dörren och förklarar att ditt område nu ska ”tvångsblandas”.
Villakvarteren som byggdes för hundra år sedan? Där ska det resas nya miljonprogramskolosser, i bästa DDR-anda. Grattis! Din hårt förvärvade klassresa ska rivas upp för att partiet ska kunna genomföra sitt senaste sociala ingenjörsexperiment.
Och kritiken mot detta? Den avfärdas förstås som ”rasism”. För vad annars? När argumenten tryter tar sossen fram sitt favoritkort. Du är inte orolig för att dina barns skolor ska förändras eller att din villa ska tappa i värde – nej, du är bara ”rädd för hudfärg”. Så enkelt är det i den socialdemokratiska sagovärlden.
På senaste kongressen klubbade de alltså igenom sitt nya integrationsprogram. Officiellt handlar det om att ”bryta segregationen”. I praktiken innebär det att staten ska tala om var du ska bo och vilka grannar du ska ha. Du har kämpat för en trygg tillvaro, men Socialdemokraterna tycker tydligen att du behöver lite påtvingad spänning i livet.
Attenius själv försöker låta lugnande: det är ”frivilligt” och ”långsiktigt”. Jo tjena. Frivilligt – så länge du accepterar att flytta dit staten pekar, annars kan du vinka adjö till bidragen. Långsiktigt – för att det tar tid att bygga om hela Sverige till ett socialt experiment på steroider.
Så här ser alltså den stora visionen ut: du får gärna arbeta, betala skatt och slita för att skapa ett bättre liv. Men i slutändan är det ändå partiet som avgör vilken granne du får – för de vet ju alltid bäst.
Kort sagt: kämpa på, gör din klassresa, köp din villa. Men tro inte att du äger ditt eget liv. Socialdemokraterna har redan bestämt att staten gör det åt dig.
Sverige var en gång världens tryggaste folkhem. Nu toppar vi istället listorna över skjutningar, sprängningar och gängkrig. Global Peace Index 2025 visar att Sverige rasat till plats 35 – och blivit Europas stora varningsexempel.
Det nya mångkulturella Al Capone-Sverige – inte längre i topp i trygghetsindex. I dag ligger flera gamla Warszawapaktstater före Sverige.
Sverige rasar i trygghetsindex – massinvandring och gängkrig bakom utvecklingen
Sverige var en gång folkhemmet. Ett land präglat av trygghet, sammanhållning och social stabilitet
Vi lever i ett homogent land, vi har en befolkning som i sin helhet är detsamma, nästan, som en enda stor familj, med samma språk, samma religion, samma kultur, samma traditioner. Det ger oss ovärderliga fördelar när det gäller att hålla samman vårt folk.”
Statsminister Tage Erlander, 1965
Tager Erlander sa i ett tal 1965, Vi lever i ett homogent land, vi har en befolkning som i sin helhet är detsamma, nästan, som en enda stor familj, med samma språk, samma religion, samma kultur, samma traditioner. Det ger oss ovärderliga fördelar när det gäller att hålla samman vårt folk.”
Han tillade också att Sverige inte hade de problem som exempelvis USA brottades med på den tiden – rasism, segregation och sociala konflikter.
Men femtio år senare är bilden en helt annan.
Ras i trygghetsindex
I den nya rapporten Global Peace Index 2025 hamnar Sverige på plats 35. Det är ett dramatiskt fall från de topplaceringar landet tidigare hade. Ingen annan nation i Europa har tappat så många placeringar i trygghet. Se tabellen längst ner på sidan
Från homogent folkhem till splittrat mångkulturellt land
Sedan slutet av 1970-talet har Sverige genomgått en av de snabbaste demografiska förändringarna i Europa. Massinvandringen har förvandlat landet från relativt homogent till mångkulturellt helvete på jorden.
Med detta har också problem vuxit fram:
Parallellsamhällen där svenska lagar trängs undan av klanstrukturer.
Etniska konflikter som spiller över i kriminalitet.
Social oro i utsatta områden.
Gängvåldet som chockar världen
Sverige har i dag flest dödsskjutningar per capita i hela EU. Kriminella nätverk med rötter i Mellanöstern, Balkan och Afrika styr delar av storstädernas förorter.
Skjutningar och sprängningar sker numera i bostadsområden, nära skolor och lekplatser. Civila, ibland barn, har dödats i våldet.
Detta har gjort att bilden av Sverige som ett tryggt land är på väg att helt raseras, även internationellt.
Välfärden under press
Massinvandringen har också påverkat den svenska välfärdsmodellen.
Vårdköerna har blivit längre.
Bostadsbristen har förvärrats.
Skolorna har fått ökade problem med språkbarriärer och ordning.
Arbetslösheten bland utrikes födda är betydligt högre än bland inrikes födda. Kostnaderna för integration och bidragssystem har skjutit i höjden, samtidigt som resultaten uteblivit.
Från trygghet till militarisering
När brottsligheten skenar svarar staten med fler poliser, hårdare lagar och högre försvarsbudget. Men enligt Global Peace Index ses den utvecklingen som en försämring – ökad militarisering innebär minskad fredlighet.
Resultatet blir att Sverige halkar ännu längre ner i rankingen.
Sverige blundar – och betalar priset
Sverige har blivit landet där medborgarskap delas ut som snabbmat. Människor som inte ens är födda här får på rekordtid samma rättigheter som svenskar som byggt landet i generationer. Utan krav, utan motprestation – bara ett svenskt pass i handen.
Och när de sedan begår brott? Då händer nästan ingenting.
I stället för att utvisas får de stanna kvar. Småbrott, stölder, misshandel – gång på gång låter rättsstaten dem gå fria från det straff som skulle vara självklart: att lämna landet.
Detta är inte barmhärtighet. Det är självdestruktivt vansinne.
Kriminella skrattar åt svenska lagar, samtidigt som vanliga människor får leva med skjutningar, rån och sprängdåd.
Den här svagheten och naiviteten är en av de största orsakerna till att Sverige fallit från folkhem till våldshemmavid.
Från förebild till varningsexempel
Island, Irland och Nya Zeeland toppar listan som världens tryggaste länder. Sverige sticker ut i motsatt riktning.
Det land som en gång var en internationell förebild för trygghet, välfärd och stabilitet har blivit ett avskräckande exempel.
Från Tage Erlanders homogena folkhem – till dagens mångkulturella helvete på jorden.
I det nya Al Capone-Sverige ska alla straffas med otrygghet och brottslighet. Det räcker inte med miljonprogrammen – nu ska gruppen som byggde Sverige betala priset. Tung skyddsväst kommer att bli det nya svarta i Socialdemokraternas framtida Sverige.
Hyresgästföreningen vill förtäta villakvarteren – kritiker rasar: ”Risk för nya ghetton”
Hyresgästföreningen har tillsammans med konsultbolaget Spacescape tagit fram en rapport som pekar ut de mest ”utvecklingsbara” områdena i Stockholm. Hela fyra ligger på Lidingö – där Torsvik hamnar på andra plats, direkt efter Djursholm.
– Vi vill skapa bättre integration genom blandade bostäder, säger Hyresgästföreningens chefsekonom Martin Hofverberg.
Han pekar på trädgårdsstäder med grönska, radhus och låga flerfamiljshus som idealet.
Men kritiker varnar för att idyllen kan gå samma öde till mötes som 1960- och 70-talets miljonprogram.
”Förstör hela områdets karaktär”
– Det är som att belöna dem som inte integrerat sig genom att ge dem förtur, samtidigt som man straffar dem som jobbat hårt för att kunna bo här, säger han.
Förnuftig politike rpå Lidingö
Många Lidingöbor är upprörda över förslaget.
– Integration handlar inte om att bygga om villaförorter. Risken är att man skapar nya problemområden – precis som i miljonprogrammen, säger Mikael Heinig från Gåshaga.
Hans fru Birgitta nickar instämmande:
– Vi behöver fler jobb och bättre utbildning – inte fler hyreshus i villaområden.
Även Torsviksbon Erik Kotschak är skeptisk:
– Det finns knappt plats att bygga mer här. Och gör man det ändå så förändras områdets själ, säger han.
Hård politisk strid på ön
Förslaget splittrar politikerna på Lidingö. Socialdemokraternas gruppledare Annica Grimlund vill se fler stadsvillor – lägenheter i stora villabyggnader – för att skapa dynamik.
Men kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) säger blankt nej.
– Det är som att belöna dem som inte integrerat sig genom att ge dem förtur, samtidigt som man straffar dem som jobbat hårt för att kunna bo här, säger han.
Och han drar en drastisk jämförelse:
– Lidingö är mer likt en framgångsrik schweizisk kanton än Malmö eller Rosengård.
Topp 10: Så kan Stockholms villaområden förvandlas till nya ghetton
Djursholm (Danderyd)
Torsvik (Lidingö)
Askrike (Lidingö)
Ålsten (Stockholm)
Höglandet (Stockholm)
Nockeby (Stockholm)
Kottla-Mölna (Lidingö)
Stocksund (Danderyd)
Hersby (Lidingö)
Storängen (Nacka)
Faktaruta: Miljonprogrammet (1965–1974)
Visionen
Bygga cirka en miljon bostäder på tio år för att avskaffa bostadsbristen.
Höja boendestandard: badrum, centralvärme, bättre ventilation, större ljusinsläpp.
Sociala mål: jämlikt boende, rimliga hyror och snabb inflyttning för barnfamiljer.
Så genomfördes det
Statliga lån och kommunala/allmännyttiga bolag drev utbyggnaden.
Industrialisering av byggandet: prefabricerade element, storskaliga processer.
Modernistisk planering: trafikseparering, stora gårdar, funktionsuppdelade områden.
Resultatet – plus
Överboende och bostadsbrist minskade kraftigt under 1970-talet.
Miljontals fick avsevärt bättre standard än i äldre bostadsbeståndet.
Nära till natur, grönområden och ofta god kollektivtrafik till centrala lägen.
Resultatet – problem
Stora, likriktade kvarter med brist på blandning av bostäder, verksamheter och service.
Social och ekonomisk segregation växte i flera områden över tid.
Beroende av bil i vissa lägen; långa avstånd mellan funktioner.
Underhållsskuld och renoveringsbehov skapade kostsamma upprustningar senare.
Efterspel
Stora renoverings- och energieffektiviseringsprogram från 1990-talet och framåt.
Försök till ”blandstad”: fler lokaler, arbetsplatser och varierade upplåtelseformer.
Tio års bidragsstopp och livstids utvisning redan vid ringa stöld. Förslaget beskrivs som signalpolitik som fungerar : alla svenskar blir vinnare när kostnaderna för kriminalvården sjunker och brottslingar skickas hem direkt – utan prövningar, utan pardon.
Nyanlända ska hållas borta från bidrag i tio år – och den som begår minsta brott ska utvisas för livet. Förslaget beskrivs som en signalpolitik där alla svenskar blir vinnare: lägre kostnader för kriminalvården, nolltolerans mot brott och ett Sverige som sätter gränser.
”Utvisa direkt – svenskarna blir vinnare”
Förslag: 10 års bidragsstopp och livstids utvisning vid stöld
Ett nytt stenhårt förslag i migrationsdebatten: Nyanlända ska hållas borta från bidrag i tio år – och den som begår minsta brott ska omedelbart skickas hem för gott.
Mindre kostnader för svenskarna
Forskare vid Uppsala universitet menar att alla svenskar blir vinnare. Kostnaderna för kriminalvården sjunker när dömda migranter inte längre sitter i svenska fängelser, utan skickas ut ur landet direkt
Blind utvisning
Utvisningen ska ske automatiskt – utan prövningar, överklaganden eller långbänk. En enda dom ska räcka för att man aldrig mer ska kunna stanna i Sverige eller bli medborgare. För att snabba upp processen kan AI-domare ta över. De dömer objektivt och räknar ut den verkliga kostnaden brottsligheten orsakat samhället – utan tvekan, utan pardon.”
Nolltoleransmodell
Inspirationen kommer från New Yorks nolltolerans på 1990-talet, då brottsligheten rasade när även småbrott gav hårda konsekvenser. Samma tänk föreslås nu för Sverige: inga undantag, inga andra chanser.
Signal till hela världen
Med 10 års bidragskarantän och blind utvisning vid brott skulle Sverige skicka en glasklar signal: här gäller arbete och laglydnad – inte bidrag och brott. Dessutom skulle skattetrycket minska.
Stockholms universitet vägrar ta sitt ansvar. När regeringen ger i uppdrag att utveckla medborgarskapsprov för svenska och samhällskunskap väljer universitetets ledning att protestera. Det är ett svek mot svenska folket – och ett hån mot alla som vill bli en del av vårt land på rättvisa villkor.
Stockholms universitet har tillsammans med Göteborgs universitet fått regeringens uppdrag att utveckla ett nytt medborgarskapsprov i svenska och samhällskunskap. Trots detta visar Stockholms universitet ett starkt motstånd mot uppgiften.
Rektorn Hans Adolfsson menar att provet är en politisk fråga och att det inte hör hemma inom universitetets verksamhet. Han ifrågasätter både själva uppdraget och den tidsram på ett och ett halvt år som regeringen satt.
Att universitetet motsätter sig regeringsbeslutet kan ses som ett svek mot svenska folket. Ett medborgarskapsprov syftar till att stärka integrationen och tydliggöra de grundläggande kunskaper som krävs för att bli en del av det svenska samhället. När ett statligt universitet aktivt distanserar sig från detta arbete innebär det att man sätter prestige och interna principer framför samhällsansvar.
Regeringen har slagit fast att de första delproven ska införas senast den 17 augusti 2026. Migrationsminister Johan Forsell har betonat att universiteten är statliga myndigheter som lyder under regeringen och därför är skyldiga att utföra uppdraget. Han påminner också om att liknande prov redan finns i länder som Danmark och Schweiz – vilket gör det än mer anmärkningsvärt att Stockholms universitet tvekar att ta ansvar.
Sverige har i årtionden bedrivit en fullständigt oansvarig asylpolitik. Vi har öppnat dörrarna för allt och alla som begärt asyl, utan kontroll och utan konsekvenstänk. Resultatet är ett Al Capone-samhälle där extrem brottslighet, våld och otrygghet har blivit vardag.
Svenska folket tvångsbeskattas för att finansiera SVT – ett mediehus som kostar mer än flera av världens största strömningstjänster. Trots detta används skattemedel till att producera innehåll på språk utan historiska rötter i Sverige. När arabiska nu gått om finska som största invandrarspråk är det inte en naturlig utveckling, utan resultatet av åratal av politiskt misslyckande. Frågan är: hur länge ska skattebetalarna acceptera detta slöseri?
’Arabiska är Sveriges näst största språk men har liten plats i media, trots många erfarna journalister. En svensk-arabiskspråkig plattform skulle ge relevant innehåll, motverka desinformation och stärka integrationen. Genom samarbete mellan SVT, SR och UR kan Sverige skapa en trovärdig kanal som speglar mångfald, bygger förtroende och stärker demokratin i ett mångkulturellt samhälle.
Åsikte ovan kommer ifrån någon journalist på SVT som inte har sina rötter i Sverige.
Tvångsbeskattning av svenska folket
Svenska folket tvingas idag betala en obligatorisk skatt för SVT – en institution vars kostnad vida överstiger flera kommersiella strömningstjänster. Det är inget annat än ett hån mot skattebetalarna att dessa medel används för att producera innehåll på språk som varken är officiella minoritetsspråk eller har någon historisk koppling till vårt land.
Politisk vanvård bakom utvecklingen
Att arabiska gått om finska som största invandrarspråk är inte en naturlig utveckling, utan resultatet av decenniers politiskt haveri, där ansvariga regeringar låtit asylinvandringen från tredje världen eskalera utan kontroll.
Marknadens villkor – inte skattebetalarnas börda
Jan Stenbeck bevisade redan 1987 att det går att utmana monopolet på marknadens villkor, utan att lägga en krona på skattebetalarnas rygg. I dag är det enklare än någonsin att starta en egen tv- eller radiokanal via internet.
Stoppa slöseriet – försvara demokratin
Den som vill sända på arabiska får göra det med privata medel – inte genom att slösa bort våra surt förvärvade skattekronor på att bygga parallella mediestrukturer för grupper som saknar historiska rötter i Sverige. Allt annat är ett direkt svek mot både folkets vilja och demokratins kärna.
Ställ krav på integration – inte undantag
Personer från länder utanför EU bör möta tydliga krav. Inom ett år i Sverige ska man kunna tala god svenska utan kraftig brytning. Klarar man inte det bör uppehållstillstånd inte förlängas. Flyttar man till England förväntas man tala engelska, och flyttar man till Sverige ska man tala svenska – eller åtminstone engelska – för att kunna delta i samhället.
Sverige förlorar på ohämmad invandring
Sverige har inte vunnit något på att släppa in stora grupper från MENA-området.
Fakta: Vad kostar SVT jämfört med strömningstjänster?
SVT:s årliga budget (2024): ca 5,2 miljarder kronor
Kostnad per hushåll: ca 1 347 kr/år (via skatten)
Tjänst
Pris/mån
Pris/år
Netflix (Standard)
ca 129 kr
ca 1 548 kr
Disney+
ca 89 kr
ca 1 068 kr
Max (HBO)
ca 99 kr
ca 1 188 kr
Prime Video
ca 59 kr
ca 708 kr
Observera: Priser och paket ändras regelbundet. Jämförelsen avser listpriser i Sverige.
För tre år sedan utsattes nioåriga Luna i Skellefteå för en av de mest brutala våldtäkterna i svensk historia. Gärningsmannen var en nyanländ från tredje världen som aldrig borde ha fått stanna i landet. I dag, tolv år gammal, kämpar Luna fortfarande för att lära sig gå igen – samtidigt som Sverige fortsätter en migrationspolitik som riskerar att skapa fler offer.
Det har gått tre år sedan den då nioåriga Luna attackerades på en lekplats i Skellefteå. Hon utsattes för en av de mest brutala våldtäkterna i modern tid och fick hjärnan svårt skadad när gärningsmannen, en nyligen anländ migrant från Etiopien, försökte slå ihjäl henne.
I dag är Luna tolv år gammal. Hon tränar fortfarande på att återfå sina grundläggande förmågor – att sitta själv, hålla balansen och långsamt ta steg framåt. Med hjälp av familj och assistenter kan hon numera gå i en halvtimme åt gången. Hon har dessutom börjat återvända till skolan, om än i en särskild miljö med speciallärare.
Föräldrarna beskriver vardagen som en kamp, men också som en seger för varje liten förbättring. Att se Luna sträcka sig efter löv från träd under sina promenader symboliserar både hennes viljestyrka och familjens målmedvetenhet.
Ett brott som kunde ha förhindrats
Samtidigt går det inte att blunda för frågan som hela händelsen väcker: varför befann sig gärningsmannen i Sverige överhuvudtaget?
Han hade kommit hit som asylsökande från tredje världen. Trots bristfälliga uppgifter om bakgrund och identitet, trots varningssignaler om ett riskbeteende, fick han vistas fritt i landet. Resultatet blev en tragedi som skakade Sverige – och som förstörde livet för en liten flicka och hennes familj.
Fallet är inte unikt. Under årtionden har Sverige tagit emot hundratusentals personer från länder präglade av våld, klankultur och islamistisk extremism, ofta utan att kunna verifiera deras identitet eller bakgrund. Konsekvenserna har blivit tydliga: ökad grov kriminalitet, hedersvåld, parallellsamhällen – och i det här fallet, en bestialisk attack mot ett barn.
Lex Luna – en lag född ur ett misslyckande
Efter dådet infördes ”Lex Luna”, en lag som innebär att skolor i vissa fall måste informera polis och myndigheter om elever som uppvisar farligt beteende. Men sanningen är att lagen aldrig hade behövts om Sverige haft en ansvarsfull migrationspolitik från början.
Ingen asylprocess i världen kan med säkerhet avslöja vilka som är potentiella förövare. Ändå har Sverige gång på gång öppnat sina gränser, driven av en naiv idé om humanitet, utan att väga in riskerna för den egna befolkningen.
Hur många fler offer krävs?
Luna kämpar i dag för att lära sig gå, medan gärningsmannen avtjänar sitt straff. Men frågan som hela Sverige borde ställa sig är: hur många fler barn ska behöva bli offer för samma politiska misstag? Hur många fler ”Lex” måste stiftas innan ansvariga politiker inser att grundproblemet ligger i att vi släppt in människor från kulturer och miljöer som är fundamentalt oförenliga med trygghet och säkerhet i Sverige?
Sverige behöver sätta sin egen befolkning först
Det borde vara en självklarhet: statens första plikt är att skydda sina egna medborgare. Att istället prioritera asylsökande från tredje världen – ofta utan ID-handlingar, ofta med våldsamma bakgrunder – är ett svek.
Luna och hennes familj lever med konsekvenserna varje dag. Det minsta politikerna kan göra är att lära av misstaget. Sverige måste dra åt migrationskranen, införa hårdare kontroller, och i första hand se till tryggheten för sina egna medborgare.
Hur ett villaområde ser ut idag i Bromma: tryggt, säkert och homogent. Socialdemokraternas och Hyresgästföreningens visionsbild av hur ett framtida villaområde i Bromma kan se ut, när man blandar in mångkulturen. Att bära tung skyddsväst kommer bli det nya svarta.
Hyresgästföreningen vill bygga 600 000 hyresrätter på villatomter
I slutet av maj presenterade Hyresgästföreningen, nära lierad med Socialdemokraterna, rapporten ”Sveriges bästa villaområden”. Förslaget är kontroversiellt: nära 600 000 hyresrätter ska byggas i landets mest attraktiva villaområden. Djursholm i Stockholm, Långedrag i Göteborg och Bellevue i Malmö pekas ut som exempel.
Planen är radikal. Varje villatomt ska kunna styckas och ge plats åt hyreshus, vilket i praktiken innebär att villaägare riskerar att få hyreshus på granntomten – oavsett vad de tycker.
Hyresgästföreningen framhåller klimatnytta, integration och ”ökad social dynamik”. Men kritiker varnar för tvångspolitik som slår direkt mot de som arbetat hårt för att köpa ett hus i dessa områden.
Socialdemokraternas nya linje: integration med piska
Bara en vecka senare höll Socialdemokraterna kongress och antog ett nytt partiprogram med fokus på ”att bryta segregationen”. Budskapet är tydligt: samhällsplanering ska användas för att blanda befolkningen.
Det handlar inte om frivillighet. I partiprogrammet talas om att använda både morot och piska. Invandrare ska flyttas in i svenskdominerade villaområden, medan de som inte vill bo ”blandat” riskerar indragna socialbidrag. Samtidigt har villaägare som får sina tomter styckade inget att säga till om.
Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar försvarar linjen och kallar den för ”en helomvändning” av bostadspolitiken – en kursändring som enligt kritikerna närmast kan beskrivas som tvångsblandning på bostadsmarknaden.
Dubbelmoral: Redar kräver förändring i Sverige – bor i villa i Köpenhamn
Samtidigt som Redar tar på sig rollen som frontfigur för den nya politiken, publicerar hon bilder på sociala medier där hon själv sitter i en villaträdgård och njuter av sommaren. Men idyllen ligger inte i Sverige – utan i Köpenhamn.
Tillsammans med sin sambo, den danske politikern och spindoktorn Uffe Tang, bor hon i ett attraktivt område i Danmarks huvudstad. Där riskerar hon inte att få villatomten tvångsavstyckad eller ett hyreshus på granntomten.
För svenska villaägare väntar en helt annan verklighet. Det Socialdemokraterna vill pracka på andra lever deras egna toppar tryggt utan.
Oklart om Redar ens är folkbokförd i Sverige
Frågetecknen kring Redars boendesituation blir allt fler. Hon har bott i Danmark i många år men sitter ändå i Sveriges riksdag. Hon har dessutom skyddade personuppgifter, vilket gör det oklart om hon över huvud taget är folkbokförd i Sverige. Skatteverket vägrar kommentera.
En politik för andra – aldrig för sig själva
Historien om Lawen Redar är talande för Socialdemokraternas nya bostadspolitik. Vanliga villaägare ska tvingas acceptera radikala ingrepp i sina bostadsområden. Men politikerna själva bor tryggt i sina egna villor, utom räckhåll för den verklighet de skapar åt andra.
Faktaruta: Tvångsförflyttningar och egendomsindragningar som Socialdemokraterna och Hyresgästföreningen har som förebild
Sovjetunionen (Stalin-eran, 1930–50-tal)
Miljontals bönder fördrevs under tvångskollektiviseringen. Kulaker (självägande bönder) fick sin egendom indragen och många deporterades till Gulag-läger.
Kina (Mao Zedong, 1950–70-tal)
Under ”Stora språnget framåt” tvångskollektiviserades jordbruket; familjer förlorade jord, boskap och hus och förflyttades till folkkommuner. Under ”Kulturrevolutionen” konfiskerades privat egendom från påstådda ”klassfiender”.
Kambodja (Khmer Rouge, 1975–79)
Stadsbefolkning, särskilt i Phnom Penh, tvångsförflyttades till landsbygden för arbete i jordbrukskollektiv. All privat egendom förstatligades.
Östtyskland (DDR, 1950–80-tal)
Jordbrukare och företagare pressades eller tvingades in i statliga kollektiv (LPG). ”Grenzgebietspolitik” ledde till tvångsförflyttningar av människor nära gränsen mot Västtyskland.
Denna sammanställning är avsedd som neutral, faktabaserad information.
79-åriga Eva Andersson i Norrköping är ett av offren för kommunens lågt ställda språkkrav på hemtjänstpersonal. En morgon i slutet av juni, när hon bad om kräm med mjölk till frukost, fick hon i stället en tallrik kattmat placerad framför sig.
Eva, som på grund av en lungsjukdom haft hemtjänst i två år, insåg direkt misstaget. Hon påpekade att maten var avsedd för katten, men på grund av personalens bristande svenskkunskaper blev kommunikationen svår. Den anställde fotograferade kylskåpets innehåll och bad Eva peka ut vad som var människomat och djurmat – en förnedrande situation för en äldre person som är beroende av hjälp.
Trots att incidenten hade kunnat få allvarliga hälsokonsekvenser, valde kommunen att inte göra en lex Sarah-anmälan. I stället avfärdades händelsen som ett ”olyckligt misstag” och en ”ovanlig ändelse”.
Verksamhetschefen Anette Asplund hävdar att språkkunskaper kontrolleras vid rekrytering. Men i praktiken visar fallet med Eva att kommunen accepterar personal som inte kan tillräckligt bra svenska för att utföra sitt arbete säkert. Resultatet blir att äldre människor får agera försökskaniner i kommunens integrationspolitik – på bekostnad av deras trygghet, värdighet och hälsa.
År 2033 har Sverige förändrats i grunden. En islamistisk maktkoncentration har vuxit fram, och under täckmantel av nationell kris har grundlagar rivits upp. En attack på en symbolisk statlig byggnad blev startskottet – inom dagar fanns krav på undantagslagar, och inom månader var demokratin avskaffad. År 2035 införs sharialagar. Traditionella svenska högtider som midsommar klassas som hedniska och förbjuds. Samhället har blivit oigenkännligt.
Dündar Güngör, ordförande för Socialdemokraterna i Rosengård och ledamot i Malmö kommunfullmäktige, anser att Id al-Adha bör betraktas som en svensk högtid. I en intervju med Sydsvenskan berättar han att firandet på Örtagårdstorget kombinerar Sveriges nationaldag och den islamiska offerhögtiden i ett gemensamt arrangemang. – Vi firar två svenska högtider på samma dag, även om inte alla vill acceptera att de är det, säger Güngör. Han uttrycker ingen förståelse för svenskar som motsätter sig erkännandet av muslimska högtider som en del av det svenska samhället. Uttalandet har väckt debatt, särskilt i ljuset av kritik från djurrättsorganisationer mot djurhanteringen under Id al-Adha, där slakt utan bedövning förekommer i vissa länder.
Föreställ dig att Sverige hade blivit ockuperat under kalla kriget, av Sovjetunionen. Ryska soldater överallt. Ett felsteg, en fel mening om den store marxistledaren – och du hade ställts mot en vägg och skjutits. Det var verkligheten för miljontals människor bakom järnridån.
Idag står vi inför en ny form av ockupation. Det handlar inte längre om stridsvagnar och gevär – utan om en totalitär ideologi som har infiltrerat våra institutioner, skolor, bostadsområden och politiska partier. Denna ideologiska angripare heter islam. Den är inte här för att anpassa sig. Den är här för att ta över.
Så fort någon vågar kritisera islam, eller påpeka dess destruktiva inverkan, svarar de muslimska massorna med hot, upplopp och brutalt våld. Koranbränningar har blottat hur snabbt dessa grupper mobiliserar sitt hat och sitt våldskapital mot det svenska samhället. Toleransen från vår sida har blivit deras vapen.
Vi har själva öppnat dörrarna. Låtit denna ideologi breda ut sig som en cancersvulst i vårt samhälle. Vi har gett den bostäder, bidrag, inflytande – och nu kräver dess företrädare att vi erkänner deras högtider som svenska. Vi ser nu hur svenska politiker – ofta utan djupare band till vår historia, utan förfäder som försvarade detta land – försöker omskriva vad som är svenskt. De kallar Id al-Adha en ”svensk högtid”.
Det är lika verklighetsfrånvänt som om vi skulle tvingas fira 9 maj – den ryska segerdagen – eller 4 juli, USA:s nationaldag. Högtider som inte har något att göra med vår kultur, vår historia eller vår identitet. Det är inte assimilation. Det är kapitulation.
Och det slutar inte där. Det börjar med högtider. Det slutar med lagar. Om Sverige en dag styrs enligt sharia – vare sig i sunni- eller shiaform – då är det slut på midsommar, jul, kräftskivor och lucia. Då blir allt vi förknippar med frihet, ljus, musik och tradition förbjudet.
Midsommar – vår kanske mest älskade högtid – skulle raderas:
• Alkohol: förbjudet • Dans: förbjudet • Lättkläddhet: förbjudet • Musik: censurerad • Glädje i det offentliga rummet: förbjudet
Vi står inte längre inför en hypotetisk fara. Den är här. Den är redan inne i våra beslutande rum. Och om vi inte sätter stopp – nu – så förlorar vi mer än vårt land. Vi förlorar vår själ.
Vad skulle sharialagar innebära i Sverige?
Om sharialagar infördes som rättssystem i Sverige skulle det innebära stora förändringar jämfört med dagens sekulära lagstiftning. Här är några centrala skillnader:
Religiös lagstiftning: Svenska lagar bygger på demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Sharia bygger på religiösa texter, vilket skulle innebära att lagen inte längre är sekulär.
Ojämställd familjerätt: Män har i många tolkningar av sharia starkare juridisk ställning än kvinnor vid arv, skilsmässa och vårdnad. Detta strider mot svensk jämställdhetslagstiftning.
Begränsad yttrandefrihet: Kritik mot religion kan straffas hårt enligt sharia. I Sverige är religionskritik tillåten enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
Hårda straff: I vissa tolkningar tillämpas kroppsliga straff, t.ex. piskrapp eller amputation. Detta skulle bryta mot svensk lag som förbjuder grym och omänsklig behandling.
Könssegregering: Sharia föreskriver ofta strikt åtskillnad mellan kvinnor och män i det offentliga rummet. I Sverige gäller likabehandling oavsett kön.
Religiösa påbud: Tvingande klädkoder (t.ex. hijab) och förbud mot vissa livsmedel skulle kunna införas, vilket inskränker individens frihet.
Sammanfattningsvis skulle ett införande av sharialagar stå i direkt konflikt med svensk grundlag, rättsstatens principer och internationella konventioner om mänskliga rättigheter.
