Hot och hat mot politiker är aldrig försvarbart – men när människor upplever att vardagen blir dyrare, otryggare och mer ineffektiv växer frustrationen. Fallet med Anton Fendert (MP), ansvarig för SL-trafiken, visar hur långt avståndet mellan beslutsfattare och verklighet har blivit. När tåg ställs in, biljettpriser höjs och symbolprojekt som ”öppna spärrar” leder till ökade stölder, förvandlas idealism till ilska – och tilliten till politiken vittrar bort.

Innehållsförteckning

• När verkligheten kör ifrån Miljöpartiets kollektivtrafikvision
• En politik som tappat kontakten med verkligheten
• När idealism ersätter ansvar
• Demokratin försvagas när samtalet bryts
• Kollektivtrafiken behöver kompetens – inte symboler

När verkligheten kör ifrån Miljöpartiets kollektivtrafikvision

En oktoberkväll för två år sedan fick Anton Fendert (MP), politiskt ansvarig för SL-trafiken, ett hotfullt meddelande på Instagram. Det kom från en ung man som blivit arg efter att pendeltåget återigen var inställt. Händelsen blev snabbt en fråga för polisen, och Fendert fick personlarm och skyddsvakter.

Hot och hat mot politiker är alltid oacceptabelt. Men bakom de hårda orden finns också något som förtjänar att tas på allvar: en växande frustration över en kollektivtrafik som upplevs som sämre, dyrare och mer kaotisk för varje år.

En politik som tappat kontakten med verkligheten

När Anton Fendert tillträdde som trafikregionråd lovade han en mer hållbar och modern kollektivtrafik. Men för många stockholmare har resultatet blivit det motsatta. Pendeltåg som ställs in, busslinjer som dras in och biljettpriser som höjs har blivit vardag.

I stället för att fokusera på tillförlitlighet och trygghet har SL under Fenderts ledning ägnat sig åt projekt som väcker mer förvåning än förtroende. Ett tydligt exempel är försöket med öppna spärrar vid Näckrosens tunnelbanestation – ett experiment som skulle signalera ”tillit och öppenhet”.

Resultatet? Enligt butikspersonalen på ICA Skogsbacken, precis intill stationen, ökade stölderna med omkring 300 % efter att spärrarna tagits bort. Tryggheten i området försämrades så mycket att butiken tvingades bygga om sin entré och låsa in varor. Projektet, som skulle visa förtroende för resenärerna, slutade med att både handlare och pendlare kände sig svikna.

När idealism ersätter ansvar

Det är lätt att förstå att människor känner ilska när besluten upplevs som verklighetsfrånvända. Den ilskan får ibland destruktiva uttryck – men den grundar sig i en genuin frustration över att politiker verkar leva i en annan verklighet än den resenärerna befinner sig i.

Miljöpartiets trafikpolitik i Stockholm har ofta drivits av ideal snarare än erfarenhet. Det handlar om att vilja väl – men gång på gång missa hur besluten faktiskt påverkar människor i vardagen. När symbolpolitik ersätter praktiskt ansvar försvinner förtroendet.

Demokratin försvagas när samtalet bryts

Anton Fendert säger själv att han undviker att läsa kommentarsfält, för att slippa hat och hot. Det är förståeligt – men också problematiskt. För när politiker stänger av kanalerna till medborgarna, och när medborgarna känner sig övergivna, då försvagas själva grunden för demokratin.

Klyftan mellan folk och beslutsfattare växer. Den ena sidan upplever sig överkörd, den andra hotad. Det offentliga samtalet ersätts av misstro.

Kollektivtrafiken behöver kompetens – inte symboler

Hot är aldrig acceptabla. Men de är också ett tecken på ett samhälle där många känner att ingen längre lyssnar. För att återvinna förtroendet krävs en politik som utgår från verkligheten, inte från teorin.

Stockholmarna behöver en kollektivtrafik som fungerar – inte ett laboratorium för politiska experiment. SL måste styras med kompetens, lyhördhet och respekt för resenärernas vardag. Först då kan tilliten återvända – både till politiken och till tågen som faktiskt ska gå i tid.