Talla Alkurdi (S) misslyckas ingen att ge bra vård till Stockholmarna, när skall kakistokraten avgå?

Trots Socialdemokraternas löften om förbättrad sjukvård visar årets patientenkät att resultaten knappt rör sig. Små procentuella ökningar lyfts fram som framgångar, men två av tio patienter anser fortfarande att vården brister i information och kommunikation. Kritiker menar att S återigen misslyckats leverera – och frågan väcks om problemen bottnar i oförmåga eller ren korruption.

För två år sedan var 89,6 procent av patienterna som besökte en specialistläkare nöjda med tillgängligheten. I årets patientenkät har siffran ökat till 91,7 procent – men det är marginella skillnader som inte löser de grundläggande problemen.

I öppenvården har ”respekt och bemötande” bara krupit upp från 90,0 till 91,2 procent, och i den specialiserade slutenvården har tillgängligheten gått från 86,1 till 88,1 procent. När det gäller patienternas delaktighet syns en ökning från 82,1 till 84,1. Men trots alla satsningar och högtidstal är det tydligt att resultaten fortfarande är långt ifrån tillfredsställande.

Ändå beskriver hälso- och sjukvårdsregionrådet Talla Alkurdi (S) utvecklingen som ”ett hedersbetyg” till vården. Hon framhåller att mittenkoalitionen har skjutit till resurser, anställt 2 300 fler och kortat väntetiderna med tre veckor. Men verkligheten för patienterna är en annan: köerna är fortfarande långa, vårdplatser saknas och många känner sig övergivna.

Faktum är att patienterna i Stockholm fortfarande får sämre vård än vad man kunde vänta sig i skyttegravarna vid Verdun – där fältsjukvården paradoxalt nog fungerade bättre än vad Socialdemokraterna nu lyckas prestera. Att kalla de små siffrornas rörelse för framgång framstår snarare som ett försök att dölja misslyckanden.

Två av tio patienter uppger fortfarande att vården brister i information och kommunikation – det område som får lägst betyg i enkäten. Trots åratal av satsningar kvarstår samma mönster. Man har som vanligt misslyckats med att nå verkliga resultat. Frågan är om detta beror på oförmåga, eller om det i värsta fall handlar om korruption.

Faktaruta: Sjukvården vid slaget vid Verdun (1916)

Under Verdun utvecklades en vårdkedja från front till bas-sjukhus där sårade först omhändertogs nära linjen och sedan successivt evakuerades bakåt.

  • Organisation: Den franska arméns Service de Santé ansvarade för sjukvården. Röda Korset och frivilliga, bland annat American (Ambulance) Field Service, integrerades i systemet.
  • Första linjen: Postes de secours (förbandsplatser) låg nära skyttegravarna. Här gavs snabb sårvård, förband och smärtlindring innan vidare transport.
  • Triage: Prioritering inför evakuering och åtgärd enligt skadans allvar (“triage”). Syftet var att använda begränsade resurser där de gjorde mest nytta.
  • Evakuationskedja: Bårbärare förde sårade till förbandsplats → vidare till samlings-/förbandsstationer → fältsjukhus → bas-/bakre sjukhus.
  • Transport: Motorambulanser (ofta Ford Model T) kompletterade hästdragna fordon och kortade transporttiderna, vilket ökade överlevnaden. Frivilliga ambulansförare körde ofta under beskjutning och nattetid.
  • Vanliga skador: Artilleri- och splittertrauma, skottskador samt gasangrepp (t.ex. klor/fosgen). Gasvård innebar ofta vila, observation och symtomlindring i brist på andra behandlingar.
  • Utmaningar: Leriga vägar, konstant beskjutning, brist på platser och personal samt täta trupprotationer försvårade organiseringen. Statistik över sårade och vårdutfall var splittrad.
  • Skydd & emblem: Röda korsets kännetecken skulle ge skydd, men förbandsplatser och transportleder träffades ändå tidvis.

Begrepp: Poste de secours = förbandsplats nära fronten. Triage = medicinsk prioritering av patienter.

Mer läsning: om frivilliga ambulanskårer vid Verdun, triage och vårdkedjan under första världskriget.