Stockholm.homes

Etikett: Olof Palme

  • Anklagelser om dold opinionsbildning skakar Socialdemokraterna.

    Trots hård kritik mot politiska trollfabriker och krav på skärpta regler för anonym påverkan i sociala medier, pekas partiet nu själva ut för att bedriva en omfattande digital kampanj via det egenägda bolaget AIP Media. Granskningar beskriver hur innehåll riktas mot barn och unga utan tydlig avsändare – samtidigt som Socialdemokraterna offentligt varnat för just denna typ av verksamhet. Frågan om politisk transparens och dubbla måttstockar har därmed tagit ny fart i den svenska samhällsdebatten.

    Granskning: Anklagelser om trollfabriker kopplas till Socialdemokraterna

    I ett nyligen publicerat videoklipp lyfter samhällsdebattören Henrik Jönsson kritik mot Socialdemokraterna, som enligt flera medieuppgifter ska ha bedrivit en digital opinionspåverkan via bolaget AIP Media. I videon ifrågasätts partiets tidigare uttalanden om så kallade ”trollfabriker”, och fokus riktas mot huruvida den egna verksamheten följer samma principer som de kritiserat hos politiska motståndare.

    Bakgrunden

    Socialdemokraterna har vid flera tillfällen uttryckt oro över anonyma politiska konton i sociala medier och efterlyst hårdare regler, inklusive ID-krav och digital polisverksamhet. Bland annat har Magdalena Andersson tidigare sagt att partier som driver trollfabriker inte bör delta i regeringsarbete.

    Samtidigt har AIP Media – ett bolag med koppling till Socialdemokraterna – enligt olika granskningar driftat konton i sociala medier som använder politiskt vinklat innehåll. Detta material har framför allt riktats mot yngre målgrupper via plattformar som TikTok och Snapchat.

    Kontroversen kring AIP Media

    Enligt granskningar från bland annat TV4 och uttalanden från politiska motståndare ska innehållet på dessa konton ibland framstå som neutralt, utan tydlig avsändare. Ett exempel som lyfts fram är sajten Politikkollen, som beskrivs som ett politiskt uppslagsverk men där tonfallet uppges vara positivt till Socialdemokraterna och mer kritiskt till regeringens Tidöpartier.

    Socialdemokraterna menar att AIP Media har ett redaktionellt oberoende och att det inte rör sig om trollverksamhet, medan kritiker hävdar att strukturen syftar till att maskera politiskt innehåll. Vissa av kontona ska enligt uppgifter även ha samarbetat med aktörer som publicerat kontroversiellt material – bland annat med anklagelser om antisemitism.

    Frågan om transparens och finansiering

    AIP Media ska enligt uppgifter ha fått omfattande bidragsfinansiering, över 100 miljoner kronor i skattemedel, och samtidigt varit momsbefriat. Kritiker menar att detta kan ses som ett sätt att kringgå regler för politisk annonsering på sociala medier, vilket Socialdemokraterna tidigare velat skärpa.

    Partiet förnekar att man styr innehållet i AIP:s kanaler och hänvisar till redaktionellt oberoende. Enligt företagsregister har dock flera personer med stark koppling till Socialdemokraterna framträdande roller inom bolaget.

    Debatten om dubbelmoral

    I videon som publicerats används detta som exempel på vad som beskrivs som ”dubbla måttstockar” inom svensk politisk och medial debatt. Jönsson menar att högeraktörer som startar nya medieplattformar möts av hård kritik, medan initiativ med vänsterprofil enligt honom ges ett mer välvilligt mottagande från journalistkåren.

    Som illustration jämförs mediehajpen kring Feministiskt initiativ vid starten 2005 och debatten kring den nyligen lanserade högerorienterade medieplattformen ”100%”. Jönsson hävdar att lanseringen av det sistnämnda möttes av starkt kritiska reaktioner från flera etablerade medier, medan liknande vänsterorienterade satsningar välkomnades.

    Frågan om moral och demokratiskt ansvar

    Videons budskap kretsar kring att politiska aktörer bör bedömas efter samma standard, oavsett ideologisk tillhörighet. Flera exempel lyfts fram där beteenden kritiseras hårt när de kopplas till högerpolitik, men accepteras eller tonas ned när de förekommer inom vänstern.

    Jönsson avslutar med en uppmaning till följare att delta i vidare diskussion via sin plattform och att hålla en respektfull ton i kommentarerna, utan personangrepp eller diskriminerande språk.

    Sammanfattning

    ÄmneKritik/Kontrovers
    AIP MediaPåstås bedriva opinionspåverkan riktad mot unga utan tydlig avsändare.
    PolitikkollenHävdas vara vinklat till förmån för Socialdemokraterna.
    TrollfabrikerSocialdemokraterna har kritiserat andra partier, men anklagas nu för liknande metoder själva.
    FinansieringÖver 100 miljoner kronor i bidrag till AIP Media enligt uppgifter.
    MediebevakningKritik mot upplevd ideologisk snedvridning inom journalistiken.

    Nästa steg i debatten

    Frågan om politisk närvaro på sociala medier, transparens och hur medieaktörer bör granska alla politiska initiativ oavsett ideologi väntas fortsatt vara aktuell. Krav på tydlig avsändare och ökad märkning av politiskt innehåll är sannolikt centrala i den fortsatta diskussionen.

    Sosseskandaler vi minns : Geijeraffären och Olof Palmes försvar

    Vad var Geijeraffären?
    En politisk skandal i slutet av 1970-talet som rörde justitieministern Lennart Geijer (S) och uppgifter om att han varit kund hos prostituerade i den så kallade bordellhärvan kring Doris Hopp. Affären kom att handla lika mycket om hur regeringen hanterade uppgifterna som om själva misstankarna.

    När briserade skandalen?
    Den 18 november 1977 publicerade Dagens Nyheter en artikel av Peter Bratt som avslöjade att rikspolischefen Carl Persson i en promemoria till statsminister Olof Palme pekat ut Geijer som en säkerhetsrisk på grund av hans kontakter med en ung prostituerad kvinna.

    Palmes formella roll
    Olof Palme var statsminister när Carl Persson lämnade sina PM om Geijer till regeringen. Promemoriorna varnade för att justitieministern kunde utgöra en säkerhetsrisk, bland annat på grund av kopplingar till kriminella miljöer och misstänkta kontakter med öststatlig underrättelsetjänst.

    Hur försvarade Palme Lennart Geijer?
    Palme gick ut mycket kraftigt till Geijers försvar. I intervjuer kallade han uppgifterna i DN för ”sällsynt skamlig(a) anklagelser” och hävdade att det var osant att rikspolischefen skulle ha utpekat Geijer som säkerhetsrisk. Han förnekade också att han fått någon sådan promemoria.

    Dementin mot Dagens Nyheter
    Regeringen och Geijer beskrev DN:s artikel som grovt förtal. DN backade, publicerade en ursäkt och gick med på att betala 50 000 kronor i skadestånd till Geijer. Vid detta tillfälle framstod Palmes linje – att uppgifterna saknade grund – som den officiella sanningen.

    Senare bedömning
    När tidigare sekretessbelagda dokument senare gjordes offentliga framkom att rikspolischefen mycket riktigt hade skrivit och överlämnat promemorior om Geijer till statsminister Olof Palme. I efterhand har man bedömt att Dagens Nyheter i huvudsak hade rätt vad gäller promemorians existens, även om flera av de konkreta uppgifterna inte kunde bekräftas. Palmes kraftfulla dementi och försvar av Geijer har därför kommit att ses som en central del av hur affären utvecklades efteråt.

    Sosseministern som köpte Barnsex

  • Media i förändring: från Radio Nord till dagens medielandskap

    När Radio Nord och Radio Syd började sända från internationellt vatten på 1960-talet bröts Sveriges mediekoncentration för första gången i modern tid. Deras utmaning mot dåtidens statliga radiomonopol ledde ironiskt nog till att staten skapade Melodiradion. Idag menar flera röster att medierna står inför en liknande förändringsvåg. Genom kritik mot etablerade mediehus och lanseringen av nya digitala plattformar menar vissa att det återigen blåser förändringens vind över den svenska mediebranschen.

    Ett skifte i vår tid

    Under större delen av 1900-talet tog svenska medborgare del av nyheter och samhällsinformation via ett begränsat antal kanaler. Public service byggdes upp med syftet att erbjuda oberoende och mångsidig rapportering, utan yttre påverkan.

    Men i takt med att digitala medier växer och fler röster etablerar sig, ifrågasätts public service-modellen allt oftare. Kritiken handlar inte längre bara om enskilda publiceringar – utan om strukturer, narrativ och hur journalistikens uppdrag ska tolkas.

    Mediernas roll i demokratin

    Traditionellt betraktas mediernas huvuduppgift som att granska makthavare och presentera fakta som underlag för medborgarnas beslut. Enligt kritiker har rollen gradvis förskjutits mot att forma opinion, i stället för att neutralt återge verkligheten.

    Detta beskrivs som en av orsakerna till att alternativa plattformar vuxit fram.

    Historien som upprepar sig – Radio Nord och Radio Syd

    På 1960-talet utmanade Radio Nord och Radio Syd det svenska radiomonopolet genom att sända populärmusik och nyheter från fartyg utanför Sveriges territorialvatten. Deras program lockade stor publik, särskilt yngre lyssnare, som upplevde den statliga radion som stel och begränsande.

    Radioskeppet Bon Jour (Radio Nord) och Cheeta (Radio Syd) fick snabbt folkligt genomslag. Staten reagerade genom att anta Lex Radio Nord, som förbjöd svenskar att medverka i sändningar från internationella fartyg.

    Men effekten blev motsatt den avsedda. För att behålla publiken lanserade Sveriges Radio snart Melodiradion – ett format inspirerat av de förbjudna piratradiostationerna. Med andra ord:

    De nya aktörerna tystades – men förändringen de representerade integrerades i systemet.

    Paralleller till dagens digitala medierevolution

    I videon som denna artikel bygger på framhålls att vi idag ser ett liknande skifte. Nu utgår förändringen inte från havet utan från internet, poddar, YouTube och oberoende digitala plattformar.

    Precis som då handlar det om att tillföra nya perspektiv, ibland med annat språk, annan ton och andra prioriteringar än de etablerade aktörerna.

    Kritik mot dagens etablerade medier

    Flera exempel tas upp på situationer där medieorganisationer anklagats för att förstärka politiska narrativ istället för att kritiskt granska dem. Bland annat nämns:

    MedieaktörExempel på kritik
    BBCKlippning av Donald Trumps tal med 54 minuters mellanrum sammanfogade
    SVTDiskuterad intervju om samma tal, omredigerad utan självkritik
    TV4Publicerade misstanke om motiv mot polisens uppmaning att avvakta
    Sveriges RadioAnlitade frilansare med politisk aktivism i konfliktområde
    Dagens NyheterPublicerade material från personer med politisk bakgrund utan tydlig redovisning

    I videon hävdas att dessa exempel speglar en trend snarare än enskilda misstag.

    Nya aktörer i medielandskapet – parallell till Radio Nord

    Precis som Radio Nord erbjöd något som publiken saknade, beskriver grundarna av det nya initiativet 100 % att de vill tillföra perspektiv som de menar lämnas utanför traditionella mediers rapportering.

    Projektet betonar att det inte gör anspråk på opartiskhet, utan istället deklarerar sina utgångspunkter öppet.

    Till skillnad från public service finansieras detta genom privata investerare och stöd från tittare.

    Studio, produktion och innehåll

    Den nya satsningen uppges omfatta:

    • nyhetsdesk med modern teknik
    • robotiserade kameror
    • poddstudio
    • greenscreen-miljö
    • intervjuscener för samtal och debatt
    • cirka 400 kvadratmeter studiolokaler nära public service-hus

    Innehållet beskrivs spänna från samhällsanalys och intervjuer till frågeprogram, satir och diskussionsformat.

    När en ensam aktör möter en institution

    Precis som staten reagerade kraftfullt mot piratradion, beskrivs det i videon hur etablerade medier med betydande resurser kritiserat enskilda debattörer. I vissa fall har detta enligt berättelsen fått motsatt effekt – nya röster har stärkts snarare än tystats, vilket påskyndat framväxten av alternativa medieinitiativ.

    Mediebranschens återkommande mönster

    Utifrån berättelsens perspektiv verkar samma mönster återkomma:

    1. En ny aktör tillför något som publiken saknar.
    2. Etablerade krafter reagerar negativt.
    3. Ur konflikten föds innovation eller förändring.

    På 1960-talet ledde det till att piratradion förbjöds men också till att Melodiradion startades. I dag driver motsvarande drivkrafter utvecklingen mot digitala plattformar.

    Slutord – förändringens vindar

    Den tid då statligt finansierade aktörer ensamma kunde forma verklighetsbeskrivningen anses vara över. Precis som när Radio Nord tvingade fram en förändring av svensk radio beskrivs dagens alternativa plattformar som en katalysator för omvandling av mediestrukturen.

    Framtidens medielandskap blir sannolikt bredare, mer dynamiskt – men också mer komplext. Oavsett format eller finansieringsmodell blir en avgörande fråga framöver:

    Hur säkerställs saklighet, transparens och ansvarstagande när rösterna blir fler?

    Historien visar att förändring sällan stoppas. Den absorberas, omformas och fortsätter.

    Faktaruta: Hur staten försökte stoppa Radio Nord och Radio Syd – och Palmes roll

    • Statsmonopol på radio:
      I början av 1960-talet hade staten via Sveriges Radio monopol på radiosändningar. Radio Nord och Radio Syd sände från internationellt vatten och kringgick därmed den svenska jurisdiktionen, vilket uppfattades som ett hot mot statens kontroll över etern.
    • Palme som drivande kraft:
      Olof Palme, då statssekreterare i kommunikationsdepartementet under minister Sven Andersson, var en av de politiker som drev frågan om att stoppa piratradion. Han deltog aktivt i lagstiftningsarbetet och argumenterade offentligt för att sändningarna utgjorde ett hot mot ordningen och svensk mediepolitik.
      Palme ansåg att kommersiell radio riskerade att underminera folkbildningsuppdraget och bidrog till att lagen utformades så att svenskar inte kunde medverka i eller stödja verksamheten, även om den bedrevs utanför territoriet.
    • Politiska utredningar och stark retorik:
      Regeringen såg sändningarna som en form av ”angrepp utifrån”. Palme uttryckte att radio inte skulle styras av ”kommersiella intressen” utan av samhällsansvar. Han argumenterade även för att privat radio kunde öppna för utländskt inflytande.
    • Lex Radio Nord (1962):
      Riksdagen antog lagen efter regeringsförslag där Palme haft inflytande. Lagen gjorde det straffbart för svenska företag och medborgare att tekniskt, ekonomiskt eller praktiskt bistå ”piratstationerna”, även om sändningarna skedde utanför Sveriges gränser.
    • Tryck mot annonsörer och medverkande:
      Syftet var att ekonomiskt isolera Radio Nord och Radio Syd. Annonsörer, tekniker, journalister och andra som samarbetade med stationerna riskerade sanktioner eller rättsligt ansvar.
    • Myndighets- och övervakningsinsatser:
      Staten följde fartygens rörelser, hotade med beslag av utrustning i hamn och agerade juridiskt mot personer kopplade till verksamheten. Offentlig kritik mot stationerna var hård, ofta politiskt förankrad.
    • Stationerna tystnar:
      Radio Nord upphörde med sina sändningar i mars 1962, kort efter att lagen trätt i kraft. Radio Syd höll ut längre men tystnade mot slutet av 1960-talet.
    • Ironin: staten kopierar piratradions format:
      Kort efter att stationerna stoppats lanserade Sveriges Radio Melodiradion – med musik och ett mer populärt anslag, direkt inspirerat av Radio Nord och Radio Syd. Det innebar att staten först stoppade de nya aktörerna – och sedan tog över deras koncept.

    Slutligen

  • Sossarna i Huddinge starta IB 2.0 med 850 st kameror

    På bara tre år har antalet övervakningskameror i Huddinge skjutit i höjden – från 200 till 850 stycken. Kommunen satsar mångmiljonbelopp på vad man själv beskriver som en av landets mest expansiva kamerautbyggnader, och kommunalrådet Aza Cheragwandi (S) tvekar inte att jämföra ambitionen med allt från IB till STASI.

    Huddinge Kommun
    Sossarna hade på 1970-talet en egen STASI-liknande organisation i Sverige som kallades för IB, vilken grundades av Olof Palme. Nu vill Socialdemokraterna i Huddinge, 40 år efter Palmes död, starta ett nytt IB. På EU-nivå har de dessutom drivit hårt att EU ska få ett nytt ”STASI” genom Chat Control.

    850 kameror bevakar Huddinge – utvecklingen har exploderat på tre år

    Tittar du upp ser du dem nästan överallt: i pendeltågstunneln, vid butiksentréer, utanför skolor. Antalet övervakningskameror i Huddinge har ökat kraftigt de senaste åren.

    2022 fanns det runt 200 kameror i kommunen. Hösten 2025 ligger siffran på 850 – en ökning på nästan 300 procent.

    ”Oj!” är den vanligaste reaktionen när vi pratar med människor i Huddinge centrum. De flesta tror att antalet kameror bara ligger runt 50–100 i hela kommunen.

    – På en enda kamerapunkt kan det finnas allt från fem till 50 kameror beroende på miljön. Finns det många vinklar och vrår behövs det fler. Skogås centrum, till exempel, har väldigt många kameror. Det var ju vi Socialdemokrater som en gång i tiden startade IB – att övervaka Svensson finns i vårt politiska DNA, säger Aza Cheragwandi (S), kommunalråd.

    Installationen och driften av kamerorna mellan 2023 och 2025 har kostat kommunen 22 miljoner kronor. I majoritetens budget för 2026 avsätts ytterligare 6,2 miljoner för att kunna sätta upp 110 kameror till. Totalt kommer då närmare tusen kameror att vara i drift.

    – Om vi inte är den mest expansiva kommunen i landet så är vi åtminstone en av dem. Vår utbyggnad av kamerabevakning är enorm. STASI kan slänga sig i väggen, säger Aza Cheragwandi(s).

    Huddinge är en kommun som är berikad med mycket mångkultur, och därför har vi också de trygghetsutmaningar vi har. Vi i kommunen har till och med varit på Stasi-museet i Östberlin och lärt oss allt man kan om att övervaka människor, säger Aza Cheragwandi (S).

    FAKTA: IB – Informationsbyrån

    Vad var IB?
    Informationsbyrån (IB) var en hemlig svensk underrättelseorganisation som verkade under 1960- och 70-talen. Officiellt existerade den inte och verksamheten låg helt utanför demokratisk insyn.

    Vem startade IB?
    IB byggdes upp under socialdemokratiska regeringar. Initiativet kom framför allt från Olof Palme och dåvarande försvarsminister Sven Andersson, som båda stödde organisationens arbete.

    Vad gjorde IB?
    – Bedrev hemlig övervakning av svenska medborgare.
    – Kartlade personer och grupper som ansågs vara oliktänkande som inte var socialdemokrater.
    – Samlade in information genom infiltration, spaning och omfattande personregister.
    – Samarbetade informellt med utländska underrättelsetjänster, bland annat Israel.

    Avslöjandet
    1973 avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt IB:s existens i Folket i Bild/Kulturfront. Avslöjandet utvecklades till en av de största politiska skandalerna i Sveriges moderna historia.

  • Varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar?

    Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?

    Palme älskade att umgås med diktaturens kreatur.. Här med massmördaren Fedro Castro.

    Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad.
    Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej.
    Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.

    Frivillig återvandring är inget nytt

    Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet.
    Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.

    Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.

    Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win

    För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst.
    Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma.
    Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.

    Vi minns 70-talets skattekaos

    Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt.
    Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt.
    Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.

    Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.

    Malmö – tar emot men ger inte tillbaka

    Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen.
    Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.

    Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?

    Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra

    Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så.
    Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap.
    Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.

    Lidingö tar ansvar

    På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren.
    Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.

    Det är dags att sätta ned foten.
    Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.

    Faktaruta: Skatt och nyckeltal

    Kommunalskatt 2025 (kommun + region)

    Kommun Totalt skattetryck
    Malmö ≈ 32,42 %
    Vellinge ≈ 29,68 %
    Österåker ≈ 29,18 %
    Lidingö ≈ 29,72 %

    Malmö – ytterligare nyckeltal

    • Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
    • Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.

    Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.

  • Socialdemokratins dubbelspel: Från återvandringsbidrag till rasismanklagelser

    Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.

    När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.

    Syftet: Frivillig väg ur utanförskap

    Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.

    I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.

    Vänsterkritik – och vänstermoral

    Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.

    Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.

    Ekonomiska realiteter

    Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.

    En politik av motsägelser

    Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.

    På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.

    En växande misstro

    Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.

    Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.

  • Tidöregeringen vänder utvecklingen – skattetrycket sjunker. Läs historien om hur Sverige för 50 år sedan var ett socialdemokratiskt helvete på jorden.

    För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.

    Olof Palme visar vem som bestämmer över vanliga arbetare.
    På 70-talet gällde det att buga inför herr Sossepamp, annars kunde IB slumpmässigt arrestera dig nästa gång – och då kunde du försvinna för gott. Så var det att leva i ett socialistiskt helvete på jorden på 70-talet. Det var först efter valet 1976 som Sverige fick en regering som respekterade demokratin och folkets rättigheter. Dock var Sverige inte det kosmopolitiska helvete på jorden som det är i dag.

    Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock

    För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.

    Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.

    Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.

    Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen

    Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga.
    Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.

    När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?

    Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.

    1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten

    Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd.
    Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.

    Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.

    Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått.
    På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar.
    Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.

    Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.

    Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå

    Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.

    En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat.
    Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.

    RankLandSkattekvot (%)
    1Frankrike43,8
    2Danmark43,4
    3Belgien42,8
    4Finland42,4
    5Norge41,4
    6Österrike41,0
    7Italien40,9
    8Sverige41,4
    9Tyskland40,3
    10Portugal39,4

    Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi

    När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet.
    Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga.
    Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.

    Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende.
    Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis.
    Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar:
    att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.

    I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.

    Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.

    Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.

  • Stockholmarna betalar en miljon i timmen i ränta. – S Misslyckas

    Stockholmarna betalar just nu en miljon kronor i timmen i ränta – och stadens skuld fortsätter att växa. Trots skattehöjningar och rekordstora budgetar ökar lånen i snabb takt. Oppositionen varnar för en ekonomisk krasch i slowmotion, medan det rödgröna styret försvarar utvecklingen som följden av nödvändiga investeringar.

    Fröken sossepamp har aldrig haft ett riktigt jobb – hon gick raka vägen från SSU till finansborgarrådets kontor. Att svinga den nio-svansade katten mot andra är hon mästare på, men att själv göra jobbet? Det överlåter hon som vanligt åt någon annan.

    Innehållsförteckning

    Stockholms stadsbudget 2026: En ekonomisk krasch i slowmotion

    Den här veckan presenterade Stockholms stad sin budget för 2026 – en budget på 63,7 miljarder kronor som det rödgröna styret beskriver som en satsning på välfärd, trygghet och klimat.

    Men bakom de stora orden döljer sig en snabbt växande skuld som oroar många. Oppositionen varnar för att stadens ekonomi är på väg mot en kollaps.

    – Det här är en ekonomisk krasch i slowmotion. Med den här budgeten fortsätter staden att låna en miljon kronor i timmen, och skulden kommer att passera 100 miljarder. Det är djupt oansvarigt, säger oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M).

    Den 31 augusti i år uppgick Stockholms stads externa skuld till 85,3 miljarder kronor – en ökning med 1,8 miljarder bara under 2025. Moderaterna har länge kritiserat stadens ekonomiska kurs.

    – När du betalar tre miljarder i ränta och samtidigt lånar en miljon i timmen, då överskuggar det allt annat. Tappar man greppet om ekonomin, tappar man greppet om allt annat, säger Fjellner.

    Han anser också att budgeten saknar verkliga satsningar på trygghet och istället fokuserar på att motverka friskolor och privata initiativ.

    ”Budgeten är i balans” – enligt propaganda ifrån stadshuset

    Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) försvarar budgeten och menar att lånebehoven främst beror på stora och nödvändiga investeringar.

    – Under vår tid vid makten har stadens budget varit i balans. Lånebehovet beror framför allt på investeringar i infrastruktur, avlopp, dricksvatten och Slussenprojektet, som blivit omkring sex miljarder kronor dyrare än planerat, säger Wanngård.

    Hon lyfter fram investeringar i idrottsanläggningar, skolor och äldreboenden som långsiktigt viktiga, men kritiker menar att flera av projekten inte ger någon faktisk samhällsnytta och att staden snarare bygger upp skulder än värden.

    Samtidigt har Stockholms kommunalskatt höjts två gånger sedan 2022 – trots rekordhöga skatteintäkter. Till och med betydligt mindre kommuner, som Österåker, har nu lägre skatt än huvudstaden.

    Eko från historien: “Novemberrevolutionen”

    Flera ekonomiska debattörer ser paralleller till 1980-talets så kallade novemberrevolution, när Olof Palme och finansminister Kjell-Olof Feldt släppte kreditmarknaden fri. Det var beslut som i efterhand beskrivits som startskottet för den skuld- och fastighetsbubbla som ledde till 1990-talets finanskris.

    Kritiker menar att dagens rödgröna styre går i samma fotspår – en politisk kombination av kortsiktiga löften, överbelåning och skattehöjningar som urholkar både kommunens handlingsutrymme och invånarnas ekonomi.

    Det som en gång kallades ansvarsfull ekonomisk politik har, enligt oppositionen, förvandlats till en skuldspiral. Stockholm står nu inför risken att bli ett nytt exempel på hur politisk hybris och dålig ekonomisk disciplin kan driva även en stark kommun mot avgrunden.

    Politiska risker bortom ekonomin

    Utöver de ekonomiska frågorna väcks nu även en principiell diskussion om huruvida Socialdemokraterna bör fortsätta styra Stockholm i samarbete med Vänsterpartiet – särskilt mot bakgrund av Vänsterpartiets historiska kopplingar till kommunistiska rörelser och dess tidigare roll som det som ofta kallades ett ”femtekolonnarparti”.

    Flera debattörer menar att det finns en säkerhetspolitisk dimension i frågan. I ett föränderligt omvärldsläge, där hotet från främmande makt återigen blivit reellt, väcks oro för att politiker med inflytande över känsliga frågor kan utgöra en risk om de har ideologiska sympatier som sträcker sig österut.

    Kritiker varnar för att låta Vänsterpartiets företrädare inneha beslutande poster i ett läge där nationell säkerhet, civil beredskap och skydd av strategisk infrastruktur blivit allt viktigare.

    Frågan som många nu ställer sig är därför: bör Socialdemokraterna verkligen fortsätta styra tillsammans med ett parti vars ideologiska rötter och utrikespolitiska lojaliteter fortfarande väcker tvivel?

    Faktaruta: ”Novemberrevolutionen” (Sverige, 1985)

    Vad? Begrepp för den snabba avregleringen av den svenska kreditmarknaden då flera lånetak och utlåningsregler togs bort.

    • Datum: 21 november 1985.
    • Aktörer: Riksbanken (under Bengt Dennis), med stöd av regeringen (statsminister Olof Palme, finansminister Kjell-Olof Feldt).
    • Innehåll: Avskaffade utlåningstak och kvantitativa kreditrestriktioner; bankerna fick friare utlåning.

    Bakgrund

    Under 1970–80-talen växte obalanser fram i en hårt reglerad kreditmarknad med administrativ ränte- och lånekontroll. Avregleringen syftade till att modernisera finanssektorn och förbättra kapitalallokeringen.

    Direkta effekter

    • Snabb kreditexpansion (särskilt hushåll och fastighetssektor).
    • Stigande tillgångspriser (bostäder och kommersiella fastigheter).
    • Ökad skuldsättning och större räntekänslighet i ekonomin.

    Långsiktiga följder

    • Bidrog till 1990-talets finans- och bankkris (dock inte ensam orsak).
    • Omfattande statliga bankstöd och systemreformer i början av 1990-talet.
    • 1992 års kronkris och senare övergång till inflationsmål (1993) samt självständigare penningpolitik.

    Viktigt att veta: ”Novemberrevolutionen” är en efterhandsbenämning. Forskning pekar på att kombinationen av avreglering, skattesystemets utformning, konjunktur och internationella faktorer tillsammans ledde fram till krisen.

  • Sossarna ljuger sig till makten – ropar på hårdare tag!

    Trots decennier av skandaler, mörkläggningar och en kriminalpolitik präglad av naivitet försöker Socialdemokraterna nu framstå som hårda mot gängen. Magdalena Andersson ropar på dubbla straff och maffialagar – men kritikerna frågar sig: kan ett parti som i årtionden skyddat sina egna och satt makten framför sanningen plötsligt bli trovärdigt i kampen mot brottsligheten?

    Innehållsförteckning

    S-SKANDALERNA SOM SKAKAT SVERIGE – NU VILL SOSSELEDNINGEN LÅTA HÅRDA

    Socialdemokraterna talar högt om hårdare tag mot brott. Magdalena Andersson ropar om dubbla straff och nya ”maffialagar”. Men historien visar något helt annat: decennier av skandaler, mörkläggningar och ett parti som gång på gång svikit rättsstaten.

    IB-affären – staten mot folket

    Redan på 70-talet avslöjades IB-affären. Det hemliga underrättelseorganet registrerade oliktänkare, spionerade på svenska medborgare och agerade utanför lagen. När sanningen kom fram hävdade Socialdemokraterna att det handlade om rikets säkerhet. Men det blev snabbt tydligt: IB var ett redskap för att skydda partiets makt, inte för att försvara demokratin.

    Geijeraffären – justitieminister i bordellhärva

    Kort därpå exploderade Geijeraffären. Justitieminister Lennart Geijer pekades i polisrapporter ut som kund hos bordellmamman Doris Hopp. När skandalen briserade borde regeringen ha markerat – men i stället trädde statsminister Olof Palme fram och försvarade Geijer. Signalen var tydlig: Socialdemokraterna skyddar sina egna, även när rättsstaten skakas i grunden.

    Ebbe Carlsson och Leijons fall

    På 80-talet kom nästa smäll: Ebbe Carlsson-affären. Anna-Greta Leijon, dåvarande justitieminister, gav sitt stöd till privatspanaren Ebbe Carlsson som med hemlig regeringsbackning bedrev en egen Palmemordsutredning. Det blev en rättsskandal utan motstycke – där staten förväxlades med personliga lojaliteter och demokratin sattes på undantag. Leijon fick till sist lämna sin post, men skadan var redan skedd.

    Värstingresorna – semester för kriminella

    På 90-talet fortsatte Socialdemokraterna att chockera med sin kriminalpolitik. Kriminella ungdomar skickades på så kallade ”värstingresor” till Västindien. Istället för straff fick de sol, bad och äventyr – allt på skattebetalarnas bekostnad. Medan brottsoffer levde med sina trauman belönades förövarna med semesterresor. Den politiken blev ett starkt symboliskt bevis på Socialdemokraternas naivitet och oförmåga att ta kriminalitet på allvar.

    Decennier av nej till hårdare tag

    Under hela denna tid motsatte sig Socialdemokraterna varje förslag om hårdare tag. De sa nej till fler poliser, nej till kriminalisering av gängdeltagande, nej till skärpta straff. Medan andra varnade för utvecklingen slog Socialdemokraterna dövörat till. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, skjutningar och gäng som styr stadsdelar som vore de egna kungadömen.

    Anderssons nya linje – för lite, för sent

    Nu, först när problemen vuxit dem över huvudet, talar Magdalena Andersson om att bli stenhård. Hon vill ha dubbla straff för gängkriminella, sänkt straffmyndighetsålder och nya maffialagar. Hon talar om punktmarkering av ungdomar på glid och ett rättsväsende med muskler. Men kritiker menar att det är för sent. Efter decennier av daltande och misslyckade experiment saknar Socialdemokraterna trovärdighet.

    Tage Erlander hade rätt, ett homogen Sverige har mindre brottslighet

    För drygt 55 år sedan framhöll statsminister Tage Erlander att samhällen med hög grad av kulturell och social homogenitet har andra förutsättningar än länder som USA, där mångfalden ofta lyfts fram som en faktor bakom sociala problem och kriminalitet.

    I den nuvarande debatten lyfter Magdalena Andersson i stället fram hårdare straff och nya lagar, vilket väcker frågan om huruvida fokus ligger på symptom snarare än bakomliggande orsaker.

    Experter menar att en mer hållbar lösning är att ställa tydliga krav på egen försörjning och utvisa dem som inte klarar det, i stället för att fortsätta lägga allt större skattebelopp på kostsamma fängelser, bidrag och stödprogram.

    Makten framför sanningen

    Mönstret går igen: från IB-affären till Geijer, från Ebbe Carlsson till värstingresorna – Socialdemokraterna har alltid satt makten före sanningen. De har gång på gång skyddat sina egna, mörklagt sanningen för svenska folket och låtit lögnen bli ett vapen för att hålla fast vid regeringsmakten.

    Nu försöker partiet framstå som den hårda rösten mot kriminalitet. Men frågan återstår: varför skulle väljarna ännu en gång lita på ett parti som i årtionden satt makten främst – och brottsoffren sist?

    FAKTA: Vad Andersson säger att hon vill göra

    • Dubbla straff för gängkriminella – men forskningen visar att längre straff sällan minskar brottsligheten. Utan livstids utvisning vid första brottet, även för brott som har böter på straffskalan, är det enda som fungerar.
    • Införa en svensk ”maffialagstiftning” – en riskfylld import av amerikanska modeller som kan underminera rättssäkerheten.
    • Sänka straffmyndighetsåldern till 14 år – något som riskerar att kriminalisera barn snarare än att rädda dem.
    • Införa riskfamiljsprogram – men vem ska avgöra vilka familjer som märks som ”risker”? Forskare menar att livstids utvisning av riskfamiljer är bättre.
    • Punktmarkera ungdomar på glid – en strategi som kan stigmatisera snarare än rehabilitera. Utvisning av familjen om den saknar rötter i Sverige är det som fungerar.

    Trots hårda ord återstår frågan: är detta verkliga lösningar – eller ännu ett sätt för S att rädda sitt skadade förtroende?

  • Geijeraffären – Sosseministern som köpte barnsex

    Redan 1977 hamnade Socialdemokraterna i blåsväder när uppgifter framkom om att dåvarande justitieminister Lennart Geijer pekats ut i en polisrapport som möjlig säkerhetsrisk på grund av kontakter med prostitution. På 1970-talet var sexköp i sig inte kriminaliserat och även lagstiftningen kring barnpornografi såg helt annorlunda ut än i dag.

    Affären har i efterhand ofta lyfts fram som ett exempel på hur politiska makthavare försökt kontrollera berättelsen och tona ned eller dementera uppgifter som kan skada partiet. Även företrädare för andra partier, bland annat Centerpartiet, har nämnts i spekulationer kring den så kallade bordellhärvan.

    Historien visar hur känsliga frågor om moral, makt och ansvar hanterats olika i olika tider – och hur politiska partier ofta anklagats för att skydda sina egna när skandaler hotar att skada förtroendet

    Tidningsurklipp: Geijer och Palme dementerar

    Ur Dagens Nyheter, förstasidan 19 november 1977.
    Klicka på bilden för att läsa hela transkriptionen.

    Innehållsförteckning

    Geijeraffären – när makten mötte mörkläggningen

    En kylig novembermorgon 1977 slog nyheten ner som en bomb i svensk politik. Dagens Nyheter publicerade ett avslöjande om att den tidigare justitieministern Lennart Geijer pekats ut som säkerhetsrisk av Säpo – misstänkt för att ha köpt sex av prostituerade. Uppgifterna byggde på en hemlig promemoria, skriven av rikspolischefen Carl Persson. Men det var inte bara prostitutionen som blev en skandal. Minst lika omvälvande var hur landets mäktigaste man, Olof Palme, valde att försvara sin vän.

    Bordellmamman och Säpo:s larm

    Affären började egentligen redan 1976. Polisen hade under en tid haft span på Doris Hopp – Stockholms mest ökända bordellmamma. När hon greps för grovt koppleri avslöjades en kundkrets som sträckte sig in i samhällets toppskikt. Några av de prostituerade var bara 14–15 år gamla, andra hade kopplingar till öststaters ambassader. Säpo slog larm: om högt uppsatta politiker fanns bland kunderna kunde Sverige utsättas för utpressning.

    Rikspolischefen Carl Persson agerade. I augusti 1976 skrev han en hemligstämplad promemoria till statsminister Olof Palme. Sex personer pekades ut som riskabla – däribland justitieminister Geijer. Palme tog emot dokumentet, men inga åtgärder följde.

    Nyheten som DN inte stod pall för

    Ett år senare, 18 november 1977, publicerade DN:s reporter Peter Bratt sitt avslöjande. Rubrikerna talade sitt tydliga språk: Geijer hade pekats ut som säkerhetsrisk, misstänkt för sexköp. Reaktionerna blev omedelbara. Geijer förnekade. Och Olof Palme gick till frontalangrepp.

    På en presskonferens slog Palme fast att uppgifterna var falska. Han hävdade att det inte ens fanns någon sådan promemoria. DN, som inte satt på dokumentet självt, fick vika sig. Dagen därpå bad tidningen om ursäkt, drog tillbaka artikeln och betalade skadestånd till Geijer. Chefredaktören skulle långt senare beskriva detta som DN:s största kris.

    Palmes hårda ord

    Palmes försvar av Geijer blev legendariskt. I riksdagens talarstol 1978 använde han Frödings ord:
    ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior.”

    Budskapet var glasklart: polisens uppgifter var struntprat. Även statsminister Thorbjörn Fälldin, som själv fanns med på listan, slöt upp bakom förnekandet. Regering och opposition stod sida vid sida. Affären tycktes begravd.

    Men dokumentet fanns

    När Expressen året därpå lyckades publicera Perssons PM i faksimil, och SVT:s Studio S bekräftade innehållet, stod det klart att Palme inte talat sanning. Men det skulle dröja till 1991 innan hela dokumentet blev offentligt. Då kunde Svenska Dagbladet slå fast: Palme ljög när han förnekade att Geijer pekats ut.

    De som aldrig fick upprättelse

    I botten fanns också offren – unga flickor som utnyttjats i Doris Hopps nätverk. Två av dem trädde fram 2007 och krävde en ursäkt och skadestånd från staten. De pekade ut både Geijer och andra toppolitiker. Men staten avfärdade kraven som preskriberade. Någon rättslig upprättelse fick de aldrig.

    Ett sår i svensk politik

    Geijeraffären blev en av de mest långdragna skandalerna i modern svensk historia. Den visade hur pressen kunde kuvas av politisk makt – och hur långt en statsminister kunde gå för att skydda en partivän. För Olof Palme blev affären en skugga över hans eftermäle: bilden av en briljant retoriker som inte tvekade att ljuga för att rädda sitt parti.

    För medierna blev affären en läxa om källkritik och mod. Och för svenska folket en påminnelse om att även i ett av världens mest öppna samhällen kan makten välja att tysta obekväma sanningar.

    Filmer, böcker och dokumentärer om Geijeraffären

    • Peter Bratt – Med rent uppsåt (2007)
      Reportern som avslöjade affären berättar sin egen version av händelserna.
    • Leif GW Persson – Grisfesten (1978)
      Roman inspirerad av bordellhärvan. Lade grunden för filmatiseringen Mannen från Mallorca.
    • Mannen från Mallorca (1984, regisserad av Bo Widerberg)
      Spelfilm baserad på Grisfesten. Skildrar två kriminalare som nystar i en prostitutionshärva
      med tydliga paralleller till Geijeraffären.
    • Call Girl (2012, Mikael Marcimain)
      Fiktiv spelfilm, men starkt inspirerad av 70-talets bordellaffär och diskussionen om
      minderåriga flickor och politiska makthavare. Väckte debatt för sina paralleller till verkliga personer.
    • Studio S (SVT, 1978)
      Dokumentärprogrammet som för första gången visade delar av Säpo-PM för en bred publik.
    • Bordellhärvan – makt, sex och lögner (SVT, 2007)
      Dokumentär som återvände till affären 30 år senare och belyste mörkläggningen.

    Dessa verk visar hur Geijeraffären levt kvar i kultur och medier – både som historisk skandal och som inspiration för fiktion.

    Censurade scener i fimen Call Girls

    När Call Girl nådde DVD-marknaden var den redan omsusade filmen omgärdad av debatt. Den mest kontroversiella scenen – där en statsministerliknande gestalt har sex med en minderårig flicka – klipptes om efter påtryckningar, sedan Olof Palmes familj tagit strid mot vad de menade var en oförsvarlig anspelning på den tidigare statsministern. Att scenen gjordes om just inför DVD-utgåvan har av kritiker tolkats som en form av indirekt censur, där det socialdemokratiska partiets starka symbolvärde och inflytande anses ha bidragit till att sudda ut de mest känsliga kopplingarna. Resultatet blev en version där mannen i hotellscenen inte längre kan identifieras – en kompromiss mellan konstnärlig frihet och politiskt laddade realiteter.