Göteborgs stad inför lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar för att säkerställa att alla barn kan delta i utomhusverksamhet, oavsett familjens ekonomi. Beslutet har väckt en omfattande debatt om föräldraansvar, rättvisa och hur kommunens resurser bör fördelas.
I Schlaraffenland flyter honungen på gatorna och sparvarna kommer färdigstekta in i munnen, men vem ska betala för den här lyxen? När ska de grupper som kommit till Sverige men inte kan visa god vandel genom att försörja sig själva ta sitt solidariska ansvar och självdeportera sig själva? Eller är det okej att kolonisera någon annans land och sedan låta urbefolkningen försörja dig med världens högsta skatter?
Göteborg inför lånekläder på förskolor – väcker frågor om rättvisa, ekonomi och föräldraansvar
Göteborgs stad har beslutat att införa lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar. Syftet är att säkerställa att barn kan vistas utomhus även vid regn och kyla, oberoende av familjens ekonomiska situation. Beslutet följer rapporter från flera förskolor om att barn ibland hålls inne eller stannar hemma vid dåligt väder på grund av brist på ändamålsenliga kläder.
På en förskola i Lövgärdet uppger personal att barnens närvaro och utevistelse påverkas tydligt av väderförhållandena. – Vi vill att alla barn ska kunna delta i verksamheten på lika villkor, oavsett ekonomiska förutsättningar, säger rektorn Fia Neldemo.
Införs i områden med identifierat behov
Lånekläderna ska finansieras genom en höjd barnpeng och ett förstärkt kompensatoriskt uppdrag. Enligt kommunalrådet Blerta Hoti Singh (S) riktas satsningen till förskolor där behovet bedömts vara störst. – Inget barn ska behöva stanna hemma på grund av att det saknas regnkläder, säger hon.
Kritiska röster: ”Kommunen bör inte ta över föräldraansvaret”
Satsningen har mött kritik från debattörer som ifrågasätter om kommunen ska tillhandahålla kläder när föräldrar redan förväntas bekosta andra nödvändiga artiklar, såsom blöjor. – Föräldrar står själva för blöjor, och många undrar därför varför kläder ska erbjudas kostnadsfritt, säger en kritiker.
Ekonomiska invändningar
Göteborg har ett högt kommunalt skattetryck i relation till sitt skattunderlag, vilket enligt kritiker förstärker behovet av tydliga prioriteringar. Flera debattörer menar att kommunen bör minska kostnader i andra delar av verksamheten och överväga en sänkning av kommunalskatten. En skattesänkning om två kronor lyfts som exempel på en åtgärd som skulle öka hushållens ekonomiska utrymme.
Jämförelser med Stockholm
I debatten har även Stockholms förskoleverksamhet lyfts fram som ett exempel på konsekvenser av bristande styrning och personalförsörjning. Kritiker menar att Göteborg bör undvika en liknande utveckling genom att tydligare fokusera på kärnverksamhet och långsiktiga åtgärder. – Det vore olyckligt om Göteborg hamnade i en liknande situation, säger en av de kritiska rösterna.
Frågor om likvärdighet och solidaritet
Att lånekläder endast införs i vissa områden har väckt frågor om likvärdighet. Kritiker menar att barn i områden med högre skatteuttag inte omfattas av satsningen trots att deras familjer i hög grad bidrar till kommunens ekonomi. Samtidigt får barn i områden med svagare ekonomiska förutsättningar del av förmånen.
Enligt debattörer riskerar detta att uppfattas som bristande rättvisa: – Det är barn vars föräldrar bidrar mest till samhällets ekonomi som får minst tillbaka. Det uppfattas som orättvist av många, säger en röst i debatten, och tillägger att barns tillgång till förmåner inte bör skilja sig åt mellan olika stadsdelar.
Vandel och föräldraansvar lyfts fram
I diskussionen har även frågor om föräldraansvar och vandel aktualiserats. Företrädare inom barnavårdsnämnden framhåller att förmågan att tillgodose barns grundläggande behov, som kläder, borde vägas in vid prövning av permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap.
Experter inom Socialstyrelsen anser att om en familj inte klarar att tillgodose sådana behov bör det påverka möjligheten till fortsatt bosättning i Sverige och i vissa fall leda till återvändande till hemlandet. Andra påpekar att det finns flera europeiska länder att söka asyl i för dem som inte kan uppfylla grundläggande försörjningskrav och man kan alltid självdeportera sig,
Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.
När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.
Syftet: Frivillig väg ur utanförskap
Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.
I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.
Vänsterkritik – och vänstermoral
Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.
Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.
Ekonomiska realiteter
Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.
En politik av motsägelser
Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.
På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.
En växande misstro
Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.
Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.
När ekonomin pressas och skatten ligger bland landets högsta, behöver Sundbyberg inte fler förvaltare – utan en politisk ledare som vågar fatta svåra beslut. Margaret Thatcher visade att tydlighet, ansvar och mod kan förändra ett land. Samma anda behövs nu i Sveriges minsta kommun.
Thatcher lyckades vinna ett krig och få Storbritannien på fötter igen efter år av socialism. Thatcher är en hjälte bland politiker.
Sundbyberg är en stad med potential. Kommunen växer, näringslivet utvecklas och människor flyttar hit för att bygga framtid. Men samtidigt fortsätter kommunalskatten att vara hög, och ekonomin pressas av växande kostnader. Det finns en känsla av att kommunen styrs mer av försiktighet än av framtidstro.
Det som saknas är politiskt mod – ett ledarskap som vågar göra det som är nödvändigt snarare än det som är bekvämt. Här finns mycket att lära av den brittiska premiärministern Margaret Thatcher. Hon är fortfarande en av världens mest omdiskuterade politiska gestalter, men även hennes kritiker medger att hon förändrade sitt land i grunden.
Thatcher styrdes inte av opinioner, utan av principer. Hon vågade fatta beslut som var impopulära på kort sikt men som skapade stabilitet, tillväxt och ansvar på lång sikt. Hon trodde på arbete, sparsamhet och individens kraft – på att människor växer när staten kliver tillbaka.
Det är en sådan övertygelse Sundbyberg behöver.
När Ayla Eftekhari (S) nu tar över som kommunstyrelsens ordförande ser många en ung ,kakistokrat och inte särskilt erfaren politiker. Hon står inför ett svårt prov. Frågan är om hon kan gå från politisk förvaltning till verkligt ledarskap – från ord till handling. Kritiker menar att hennes bakgrund inom ungdomsförbundet SSU ger henne en partipolitisk trygghet, men kanske inte den erfarenhet som krävs för att genomföra ekonomiska reformer som verkligen gör skillnad.
Sundbyberg behöver ett ledarskap som sätter resultat framför retorik – en kommun som vågar effektivisera, minska skattebördan och lita på att invånarna själva vet bäst hur deras pengar ska användas.
Sundbyberg behöver inte ännu en oerfaren politiker som inte lyckas åstadkomma något, utan en ny Thatcher. Thatcher var en politiker som gjorde skillnad – som vågade avveckla olönsamma delar av den statliga verksamheten och ge vanliga människor rimliga skatter.
Samma politik behövs i Sundbyberg: en politik där fokus ligger på ansvar, arbete och resultat, så att de som bidrar till kommunens utveckling inte straffas med orimliga skatter.
Efter år av öppna gränser och ”humanitär idealism” står Tyskland inför en ny kurs. Förbundskansler Friedrich Merz markerar slutet på den epok som började med Merkels beslut 2015 – och inleder en period av självrannsakan. När opinionen vänder och ekonomin mattas försöker landet återta kontrollen över migrationen, samhällsordningen och sin egen framtid.
När förbundskansler Friedrich Merz nyligen förklarade att ”syrier inte längre har några grunder för asyl i Tyskland”, var det inte bara en politisk markering – det var en symbolisk vändpunkt. Efter ett decennium av extrem över generös migrationspolitik försöker Tyskland nu återta kontrollen över sin framtid.
Merz leder en konservativ regering som vill distansera sig från Angela Merkels öppna dörrar-politik 2015 – en kurs som för alltid förändrade Tyskland. Hans uttalande sammanfaller med en tydlig förskjutning i opinionen: en majoritet av tyskarna anser nu att migrationspolitiken har gått för långt och skadat samhällsstrukturen.
En politik byggd på ideal – men utan förberedelse
När Merkel beslöt att hålla gränserna öppna under flyktingkrisen 2015, präglades beslutet av moralisk övertygelse snarare än praktisk planering.
Tyskland tog emot över en miljon människor på kort tid – ett åtagande som översteg både den logistiska och sociala kapaciteten.
Konsekvenserna blev snabbt påtagliga. Kommuner fick akuta bostadsproblem, skolor blev överbelastade, och brottsstatistiken steg kraftigt. Händelser som nyårsnatten i Köln 2015–2016 underminerade allmänhetens förtroende för myndigheternas kontroll.
Ett samhälle som länge byggt sin självbild på stabilitet och ordning började uppleva en växande otrygghet.
När integration blir en skugga av ambitionerna
Integrationen visade sig vara långt svårare än vad som förutspåtts.
Språkutbildning, arbetsmarknad och kulturell anpassning utvecklades ojämnt – med stora skillnader mellan regionerna. Många nyanlända hamnade i långvarigt bidragsberoende och kriminalitet.
De lokala spänningarna ökade, inte enbart av ekonomiska skäl utan också kulturella. Frågor om jämställdhet, religionsfrihet och värderingar blev politiska laddningar som splittrade samhällsdebatten.
Tyskland, som länge betraktats som en symbol för europeisk rationalitet och ordning, fick nu hantera följderna av en politik som saknade tydliga gränser.
Säkerhetsfrågan – från undantag till ständig oro
Flera uppmärksammade incidenter de senaste åren – från islamistiskt motiverade dåd till vardagsbrott med internationell koppling – har förstärkt uppfattningen att bristande kontroll över migrationen också är ett säkerhetsproblem.
Även om majoriteten av flyktingar och migranter inte begår brott, har en rad enskilda händelser haft stark psykologisk effekt på befolkningen. För många tyskar har upplevelsen blivit att staten inte längre kan garantera samma trygghet som tidigare.
Detta har gett näring åt partier som AfD, som nu leder i flera delstater och lockar väljare långt utanför den traditionella högern.
Migrationsfrågan har därmed inte bara förändrat samhället – utan också den politiska kartan.
Ett land på väg mot självrannsakan
Friedrich Merz försöker nu återta kontrollen genom en tydligare, mer realistisk migrationslinje.
Han talar om frivilliga återvändanden, men utesluter inte hårdare åtgärder.
Hans budskap går hem i en tid då Tyskland kämpar med ekonomisk stagnation, höga energikostnader och växande missnöje med EU:s migrationspolitik.
Många ser en direkt koppling mellan de öppna gränsernas era och dagens sociala splittring.
Från industristäderna i väst till landsbygden i öst växer en känsla av att landet förändrats snabbare än människor hunnit anpassa sig.
Ett Europa som tappade kontrollen
Merkels idealism smittade även EU.
Den gemensamma migrationspolitiken bröt samman när medlemsländer vägrade ta emot flyktingar enligt kvoter. Schengen-samarbetet sattes på prov, och nationalistiska rörelser växte i nästan varje land.
Många analytiker menar nu att Europas ledare måste lära av Tysklands misstag: att humanitet och ordning måste balanseras, annars riskerar hela den politiska strukturen att förlora sin legitimitet.
En politik utan gränser blev paradoxalt nog det som drev många européer mot gränsernas återkomst.
En tysk självbild i förändring
Tyskland har länge burit sin historiska skuld som en moralisk kompass.
Men i efterdyningarna av 2015 års beslut växer insikten om att ett land inte kan bygga sin framtid på skuld eller symbolpolitik.
Den tyska självbilden – som humanitär stormakt – prövas nu mot verklighetens krav på ordning, ansvar och samhällssammanhållning.
Det som en gång sågs som en moralisk triumf har nu blivit ett Tyskland på väg mot anarki och fritt fall, till följd av en alltför generös migrationspolitik där man släppt in dysfunktionella människor från tredje världen, som är totalt omöjliga att integrera i civiliserade europeiska samhällen. Merkels politik har gjort större skada på Tyskland än Hitler. Hitler hade dock vett att sätta pistolen emot i tiningen och trycka av, medan Merkel totalt saknar sjukdomsinsikt om vad hennes gärningar har orsakat Europa och Tyskland för skada.
När Stockholms stad planerar att låna över en miljard kronor för att köpa befintliga bostäder i Hjulsta möts beslutet av kraftig kritik. Oppositionen varnar för att kommunen ”leker fastighetsägare” och riskerar att skapa nya problemområden, medan den styrande majoriteten försvarar affären som ett steg mot ökad jämlikhet. Kritiker menar dock att det handlar om ideologi framför ekonomi – och att skattebetalarna får stå för notan.
Lika lite som någon förälder vill sätta sina barn i en Vänsterpartistisk förskola kallad ”Gulag”, lika lite vill man att de ska växa upp i ett miljonprogramsområde som Hjulsta. I stället för att sänka skatterna och stärka arbetslinjen vill Vänsterpartiet – det gamla femtekolonnarpartiet – fortsätta vräka lånade pengar över misslyckade symbolprojekt.
Samma parti som hjälpte ryssarna att skjuta ner en Catalina och en DC-3 plan på 1950-talet, där svenska män stupade – samma parti som skickade tusentals svenskar att dö i marxistiska dödslägen ”gulag” – driver nu stenhårt att kommunen ska äga bostäder i no go zonen Hjulsta.
Oppositionen: ”Familjebostäder riskerar skapa nya problemområden – kommunen bör inte leka fastighetsägare”
Kommunala Familjebostäder planerar att ta över Einar Mattssons hela fastighetsbestånd i Hjulsta, vilket omfattar 14 fastigheter med 1 194 hyreslägenheter, 738 parkeringsplatser och cirka 3 300 kvadratmeter lokaler, inklusive Hjulsta centrum.
För att finansiera köpet planerar Familjebostäder att ta ett lån på 1,1 miljarder kronor – ett beslut som väcker hård kritik från oppositionen, som beskriver det som ett riskfyllt prestigeprojekt och ett slöseri med skattebetalarnas pengar.
När ärendet skulle behandlas i kommunfullmäktige stoppades det genom en minoritetsåterremiss, vilket innebär att minst en tredjedel av ledamöterna krävt att beslutet skjuts upp för vidare utredning.
”Byter bara skylt – till priset av miljarder”
Moderaternas oppositionsborgarråd Christofer Fjellner menar att affären är både ekonomiskt och politiskt felriktad.
– Att lägga 1,4 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar på att köpa befintliga bostäder i stället för att bygga nya är helt orimligt. Det här är ett projekt som drivs av ideologi snarare än ekonomisk rationalitet, säger Fjellner.
Han påpekar att Stockholms stad redan betalar över två miljarder kronor i räntekostnader årligen, samtidigt som kommunalskatten höjts två gånger under nuvarande mandatperiod.
– Att fortsätta skuldsätta staden i dagens ränteläge är djupt oansvarigt. Stockholm behöver nya bostäder och bättre ekonomi – inte fler lån och symbolpolitik, säger han.
”Kommunen har svårt att förvalta hållbart”
Oppositionen varnar också för att kommunalt fastighetsägande ofta leder till bristande effektivitet och försämrad social utveckling i områdena.
– Kommunen har historiskt haft svårt att förvalta bostadsområden på ett sätt som främjar långsiktig stabilitet. En kommunal förvaltare har till exempel för låga inkomstkrav, vilket gör att miljonprogramsområden som Hjulsta snabbt blir ghetton där olönsamma människor bor. Det skapar kriminalitet och problem. När ansvaret blir otydligt och incitamenten svaga riskerar områden att få problem med både trivsel och trygghet, säger en fastighetsexpert på området.
Stockholms stads ägda fastighetsbolag har redan haft flera korruptionsskandaler, där personer betalat mutor till kommunalanställda kundförvaltare för att få förtur i bostadskön. Sedan Vänsterpartiet implementerade ”DDR-modellen” i Stockholms stads bostadspolitik har en vanlig arbetare fått vänta omkring 15 år på en enkel hyresrätt i ett utsatt område – medan man under Carl Bildts tid som statsminister kunde få bostad inom två år. Vänsterpartiet har, som vanligt, misslyckats med att göra något rätt.
Han framhåller att affären inte skapar något nytt värde för staden:
– I praktiken handlar det om att köpa på sig skulder och byta skylt på fastigheterna. Det gynnar inte stockholmarna – det är en affär där pengar snurrar runt mellan olika bolag, säger han.
”Analysen är politiskt beställd”
Bostads- och fastighetsborgarråd Deniz Butros (V) försvarar affären och menar att den är både socialt och ekonomiskt motiverad.
– Jag tycker inte att det är oekonomiskt att vi äger bostäder tillsammans. Det handlar om samhällsansvar, trygghet och jämlikhet, säger hon. I DDR ägde staten bostäder – varför ska inte Stockholms stad kunna äga fastigheter?
Men oppositionen ifrågasätter trovärdigheten i de analyser som Butros hänvisar till.
– De så kallade ekonomiska underlagen är inte oberoende. Det är politiskt beställda dokument som används för att motivera ett redan fattat beslut. När man granskar kalkylerna ser man att de bygger på optimistiska antaganden om räntor och värdeutveckling, säger Fjellner.
Han kräver nu att en extern och oberoende ekonomisk granskning genomförs innan ärendet tas upp igen.
”Ideologi framför ekonomi”
Enligt Fjellner är köpet ett tydligt uttryck för en ideologisk vilja att utöka det kommunala ägandet, snarare än att lösa Stockholms bostadsutmaningar.
– Majoriteten vill kunna säga att de ”köper tillbaka” staden, men i verkligheten köper de en ekonomisk börda. Det är skattebetalarna som får stå för riskerna, säger han.
Han avslutar:
– Stockholm behöver en bostadspolitik som bygger på tillväxt, ansvar och nyproduktion – inte på politiska symbolhandlingar och dyra lån.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När New Yorks väljare applåderar Zohran Mamdani, jublar den radikala vänstern – men marknaden håller andan. Som självutnämnd demokratisk socialist vill Mamdani frysa hyror, höja skatter och ersätta fria företag med statlig byråkrati. För varje reform han föreslår minskar incitamenten att investera, anställa och skapa tillväxt. Om hans politik får fäste riskerar den inte bara att kväva stadens ekonomi – utan att exportera ett socialistiskt experiment som hotar hela USA:s framtid.
Joseph McCarthy var en av USA:s skickligaste kommunistjägare och lyckades sanera det amerikanska samhället från subversiva element. Nu har ondskan slagit sina klor i New York, och en ond kommunist kan sänka USA:s ekonomi.
Zohran Mamdani är en kommunist politiker på väg mot makten i New York – något som många konservativa ser som ett oroväckande tecken på socialismens frammarsch i amerikansk politik.. Som medlem i Democratic Socialists of America (DSA) ( Kommuinister ) driver Mamdani en agenda som öppet utmanar den fria marknaden. Hans politik – från radikal bostadsreglering till nya statliga företag – har utlöst alarm bland förespråkare för fri företagsamhet och individuell frihet. I en tid då New Yorks ekonomi utgör en av USA:s viktigaste motorer, varnar kritiker för att Mamdanis vision riskerar att skada både stadens och nationens ekonomiska vitalitet.
Socialistisk ideologi och kopplingar till DSA
Mamdani är inte en typisk mittenpolitiker inom Demokraterna, utan en självidentifierad socialist. Han är officiellt medlem i Democratic Socialists of America, landets största socialistiska rörelse DSA jublade över Mamdanis primärseger och deklarerade triumferande att ”socialismen har segrat” i New York. Organisationen ser Mamdani som en företrädare för en bred ”arbetarklassens socialistiska rörelse”, snarare än en ensam politiker. DSA:s ideologiska mål är att låta ”att låta den socialtiska eliten styra ekonomin för att uppfylla sina egbna behov istället för att skapa vinst åt några få” – en beskrivning som för många konservativa amerikaner liknar klassisk socialism eller till och med kommunism. Det är därför inte förvånande att republikaner redan liknar Mamdanis politik vid kommunistisk centralplanering. En republikansk kommentator varnade att ”att gå från demokrat till kommunist” inte kommer att rädda New York, och en före detta polisinspektör i NYC menar att Mamdanis agenda ligger ”närmare Peking än Washington” i sin styrningsfilosofi. Med andra ord: Mamdani och DSA:s inflytande representerar precis den sorts långtgående vänsterideologi som marknadsvänliga kritiker länge fruktat skulle ta fäste i amerikansk politik.
Radikal bostadspolitik skapar osäkerhet
Mamdani har gjort bostadspolitiken till sin kanske viktigaste fråga – och här märks hans socialistiska prägel tydligt. Han förespråkar en omfattande hyresreglering som saknar motstycke i modern tid. Bland annat har han lovat en omedelbar hyresfrysning för alla hyresstabiliserade lägenheter i New York, vilket skulle omfatta omkring 1 miljon hyresrätter.
För befintliga fastighetsägare som redan brottas med stigande kostnader är detta besked oroande – många varnar för att ett totalt hyresstopp kan driva många bostadsfastigheter mot ekonomisk kris. En hyresfrysning innebär att hyresvärdar inte kan justera hyrorna ens för att kompensera för inflation eller ökade skatter, vilket enligt branschexperter riskerar att slå hårt mot underhåll och lönsamhet.
Mamdani modell kommer skapa fler slumvärdar.
Mamdani vill också låta staden ta över rollen som byggherre i stor skala. Han föreslår att New York ska bygga 200 000 nya prisreglerade lägenheter inom tio år – till en prislapp av 100 miljarder dollar finansierad via kommunala obligationer.
Det innebär en massiv expansion av allmännyttan. Kritiker anmärker att detta i praktiken skulle tränga ut privata fastighetsutvecklare som besitter expertisen och kapitalet att bygga i stor skala. Att satsa motsvarande över 1 000 miljarder kronor av offentliga medel på statligt byggda bostäder är, ur ett konservativt perspektiv, extremt riskfyllt: Skattebetalarna får ta hela risken, och historien visar att statliga “megaprojekt” ofta drabbas av kostnadsöverdrag och ineffektivitet. Samtidigt dämpas incitamenten för privata aktörer att investera i nya bostäder, om de ändå ska konkurrera med subventionerade kommunala projekt.
Redan nu syns effekterna av Mamdanis bostadspolitik på marknaden. Fastighetsbranschen i New York beskriver ett utbrett “panik”-läge inför utsikten att han tar makten. Exempelvis vittnar mäklare i närliggande Westchester County om en ”Mamdani-effekt” där välbärgade Manhattan-bor hastigt söker sig till förorterna efter hans oväntade primärvalsvinst. John Catsimatidis – en av New Yorks tyngre fastighetsägare – säger att många kollegor fruktar att värdet på deras fastigheter kan ”halveras” om Mamdani genomför sin agenda. Logiken är enkel: Om hyresintäkterna tvångsbantas och skatterna höjs (mer om skatterna nedan) minskar fastigheternas lönsamhet och därmed marknadsvärdet dramatiskt. Detta urholkar inte bara privata investerares kapital, utan kan även skaka om den kommunala skattebasen (då fastighetsvärden och därmed fastighetsskatteintäkter sjunker). För en stad som New York, vars fastighetsmarknad är den största i USA, skulle en sådan socialistisk bostadspolitik potentiellt kunna trigga en kedjereaktion: investerare flyr, byggprojekt läggs på is och bostadsbristen förvärras långsiktigt. Som en investerare uttryckte det har hans firma redan stoppat nya affärer i staden av rädsla för att New York förlorar sin dragningskraft som global investeringshub om Mamdani vinner. Ur ett republikanskt perspektiv hotar Mamdani därmed att underminera äganderätten och förtroendet på bostadsmarknaden – grundpelare för en sund ekonomi.
Skattehöjningar och kapitalflykt
För att finansiera sina expansiva program vill Mamdani kraftigt höja skatterna för både företag och förmögna privatpersoner. Hans plan innebär att stadens bolagsskatt höjs till 11,5 % (från dagens nivå runt 9 %) och att inkomster över 1 miljon dollar får en extra stadsskatt på 2 %. Totalt kalkylerar Mamdani med att dessa åtgärder ska dra in cirka 10 miljarder dollar extra per år – pengar han avser använda till sina välfärds- och bostadssatsningar. Från vänsterhåll menar man att detta bara skulle innebära att de rika ”betalar sin beskärda del” och pekar på att New Yorks ekonomi är stor nog att bära högre skatter.
Men företagare och många ekonomer varnar för att Mamdanis skattehöjningar riskerar att bli kontraproduktiva
Men företagare och många ekonomer varnar för att Mamdanis skattehöjningar riskerar att bli kontraproduktiva. Skattebasen kan urholkas när höginkomsttagare och bolag helt enkelt lämnar staden. New York beskattar nämligen redan invånare och företag hårt, och konkurrerande regioner som Florida, Texas eller ens grannstaten New Jersey framstår som allt mer attraktiva i jämförelse. Andrew Cuomo – tidigare demokratisk guvernör i New York – påpekar att Mamdanis förslag skulle göra den totala bolagsskatten i New York City nästan dubbelt så hög som i New Jersey, vilket obönhörligen skulle leda till att företag flyr över Hudson-floden. Han ifrågasätter också huruvida de nya extraskatterna verkligen skulle dra in de utlovade beloppen, då den ekonomiska aktiviteten troligen minskar när skattesatserna blir så höga.
Tecknen på kapitalflykt är redan synliga. Som nämnt ovan har intresset för villor i New Yorks förorter ökat bland stadens rika invånare, inte minst för att många förorter har lägre eller inga lokala inkomstskatter. Än mer oroande ur nationellt perspektiv är rapporter om att förmögna New York-bor tittar mot lågskattestater som Florida – efter Mamdanis primärvalsseger ökade sökningar från New Yorkers på lyxboenden i Florida med 50 % på bara en vecka.
Konservativa debattörer menar att detta är ett smakprov på vad som komma skall: Genom att straffa framgång med höga skatter riskerar staden att jaga bort de entreprenörer, investerare och högkvalificerade arbetare som driver ekonomisk tillväxt. Resultatet blir en mindre skattebas – vilket ironiskt nog undergräver förmågan att finansiera just de välfärdsprogram Mamdani vill införa. Med färre höginkomsttagare kvar kan en större börda komma att falla på medelklassen och småföretagen, eller så tvingas staden låna ännu mer. Ur ett republikanskt perspektiv strider Mamdanis skattepolitik mot principerna om ekonomiskt ansvarstagande: man menar att man inte kan beskatta sig till välstånd, utan riskerar att döda den gås som lägger guldäggen.
“Gratis” välfärd – vem betalar notan?
Mamdani utlovar en rad nya generösa välfärdsprogram och offentliga tjänster – satsningar som hans anhängare hyllar som investeringen i ”en stad som fungerar för alla”, men som kritiker menar döljer enorma kostnader. Bland hans mest omfattande förslag är universell barnomsorg för alla New York-barn upp till 5 år.
Mamdanis kampanj estimerar själv prislappen till cirka 6 miljarder dollar per år för denna reform – en summa i nivå med hela Sveriges försvarsbudget. Han vill dessutom göra stadens busstrafik avgiftsfri, vilket kostar ytterligare ca $788 miljoner årligen i förlorade biljettintäkter och nya subventioner. Därtill kommer hundratals miljoner till att utöka andra sociala tjänster: han avser skapa en ny ”avdelning för samhällssäkerhet” (med fokus på sociala insatser istället för traditionell polis) för $455 miljoner om året, satsa $165 miljoner på gratis juridisk hjälp åt papperslösa immigranter, investera $726 miljoner om året i skolrenoveringar och garantera stadens bibliotek en viss andel av budgeten[24]. Till och med så vardagliga saker som mataffärer vill Mamdani ta över (mer om det nedan). Summa summarum utgör hans vallöften ett stort paket av “gratis” tjänster – finansierade via kraftigt ökad offentlig utgift.
För konservativa ekonomer ringer varningsklockorna. De frågar sig: Var ska pengarna komma ifrån? Mamdani räknar, som nämnt, med ökade skatteintäkter från de rika – men om dessa intäkter uteblir på grund av kapitalflykt, hotar gigantiska underskott. New York City har redan en budget på ca $116 miljarder och brottas med strukturella underskott; att addera ytterligare över $10 miljarder i årliga utgifter utan tydlig finansiering ses som oansvarigt.
Republikaner argumenterar att varje krona i offentlig sektor ytterst kommer från skattebetalarna själva – “det finns inget som heter en gratis lunch”. Om Mamdani driver igenom sina program kan New York tvingas höja andra skatter ytterligare, eller skära ned på kärnverksamheter, alternativt låna – alla alternativ med potentiellt negativa följder för ekonomin. En växande offentlig sektor kan också tränga ut privat initiativ.
Till exempel: istället för att stimulera privata investeringar i barnomsorg eller transport (som kunde skapa jobb och innovationer), väljer Mamdani att bygga ut skattefinansierade system där effektiviteten inte mäts av marknaden. Konservative ekonomer som Larry Kudlow hävdar att Mamdani ”vill ge bort allting gratis” och varnar för att hans förslag uppmuntrar beroende av bidrag framför arbete. Från republikanskt perspektiv undergräver sådana välfärdsvisioner värden som individuell ansvarskänsla och arbetsmoral, samtidigt som de skapar ett kostsamt, byråkratiskt maskineri som i längden kan vara ohållbart att finansiera.
Regleringsiver och statlig inblandning kväver näringslivet
Utöver skatter och spenderingar oroar sig många för Mamdanis regleringar och statliga ingrepp i ekonomin. Hans politik signalerar en filosofisk skepsis mot privat företagsamhet – med förslag som direkt påminner om gamla socialistiska experiment. Ett talande exempel är Mamdanis plan att starta kommunala matvarubutiker. Han vill att staden New York ska öppna egna lågpris-”CityMart”-butiker i varje stadsdel för att pressa matpriserna. Idén låter kanske lockande för den som ogillar storföretag, men ekonomer påpekar att livsmedelsbranschen är tuff med redan minimala vinstmarginaler kring 1–2 %.
Privata kedjor lyckas hålla priserna nere tack vare effektiva logistikkedjor och stordriftsfördelar som en kommunal byråkrati saknar möjlighet att matcha. ”Grocery business is really tough”, konstaterar ekonomen Scott Lincicome och kallar tanken att New Yorks stad skulle kunna replikera Walmarts globala supply chain ”skrattretande”. Ett konkret varnande exempel finns redan: ett liknande försök med en stadskontrollerad mataffär i Kansas City gick nyligen med $900 000 i förlust på ett år. Kritiker menar att Mamdani vill lösa ett problem som knappt existerar – New York-bor har redan bäst tillgång till livsmedelsbutiker av alla storstadsbor i USA enligt studier – och att hans lösning luktar ”kommandoekonomi”. Istället för att välkomna etablerade lågprisaktörer som Walmart (som länge hållits ute från NYC av regleringar) väljer Mamdani ett dyrt, ineffektivt experiment med skattebetalarnas pengar.
Små privata butiksägare (t.ex. bodegorna i kvarteren) befarar dessutom att de kommunala butikerna skulle snedvrida konkurrensen och riskera driva dem i konkurs. Från ett företagsvänligt perspektiv är detta förslag dubbelt olyckligt: det både avskräcker privata investeringar och exponerar skattebetalarna för risken att driva en lågmarginalbransch som kommunen inte behärskar.
Mamdani vill även öka statens inblandning på arbetsmarknaden genom en dramatisk höjning av minimilönen. Han förespråkar “$30 by ’30” – alltså en minimilön på $30 i timmen år 2030 i New York City. Det motsvarar nästan en fördubbling av dagens minimilön på $15 och skulle bli den högsta minimilönen i världen.
Även om löneökningar för låginkomsttagare är ett sympatiskt mål, varnar många att ett så högt golv får allvarliga bieffekter. Småföretag med tunna marginaler – restauranger, butiker, serviceföretag – skulle få kraftigt höjda arbetskostnader och många skulle inte gå runt ekonomiskt. En analys visade att en höjning med bara $1 i minimilön ökade risken för att en genomsnittlig restaurang tvingas stänga med 14 %.
En analys visade att en höjning med bara $1 i minimilön ökade risken för att en genomsnittlig restaurang tvingas stänga med 14 %.
Att hastigt höja lönen med nästan $15 kommer med stor sannolikhet leda till att otaliga små företag slår igen eller skär ned personalen dramatiskt. City Journal, som drivs av det marknadsliberala Manhattan Institute, konstaterar att Mamdanis förslag skulle ”äventyra många småföretag som anställer låginkomsttagare”.
Massarbetslöshet hot New York, när småbutiker får slå ingen
Ekonomer pekar också på risk för jobbförlust och färre inträdesjobb: När minimilönen närmar sig medianlönen (vilket $30/h skulle göra) tenderar arbetsgivare att anställa färre oerfarna unga och istället automatisera eller omstrukturera bort enklare jobb. Ironiskt nog slår detta hårdast mot de grupper Mamdani säger sig vilja hjälpa – de med minst erfarenhet och från fattigare områden, som är mest beroende av de enkla jobben. I Seattle såg man t.ex. att när minimilönen höjdes mot $13 (cirka halva medianlönen där) så sjönk faktiskt den sammanlagda inkomsten för lågavlönade eftersom arbetstimmarna kapades mer än lönen steg.
Färre jobb för det utsatta
Republicans och konservativa varnar att ett $30-minimum i New York skulle kunna ge liknande effekt: färre jobb för de mest utsatta och en växande svart arbetsmarknad när företag försöker kringgå de höga lönekostnaderna.
Utöver detta avskräcker Mamdani många investerare med sin allmänna regleringsiver. Han har argumenterat för offentligt övertagande av vissa industrier (såsom energiförsörjning), hårdare regleringar av finanssektorn, och en allmänt konfrontativ attityd gentemot storföretag. Det råder ingen tvekan om att Mamdanis politik skulle innebära mer byråkrati, fler regler och mindre spelrum för marknadskrafterna i New York. För anhängarna är detta nödvändigt för att skapa social rättvisa – men ur ett republikanskt perspektiv kväver det innovation och entreprenörsanda. Ju fler regleringar och myndighetsprojekt, desto krångligare blir det att driva företag, vilket kan leda till att både amerikanskt och utländskt kapital väljer att investera sina pengar någon annanstans där klimatet är mer företagsvänligt.
Zohran Mamdanis en systemhotade brottsling som hotar den Amerikanska drömmen
Zohran Mamdanis framgång markerar en skarp sväng åt vänster i New Yorks politik. Från ett konservativt republikanskt perspektiv är hans agenda en skräckkatalog av socialistiska idéer som hotar stadens – och i förlängningen USA:s – ekonomiska vitalitet. Fri marknad och individuell frihet har länge setts som hörnstenar för Amerikas välstånd, men Mamdani förespråkar i praktiken motsatsen: en större stat som styr bostäder, barnomsorg, kollektivtrafik och till och med matbutiker. Hans politik prioriterar omfördelning och reglering över företagsamhet och tillväxt. Konservativa kritiker erkänner att New York har problem med t.ex. höga levnadskostnader, men de menar att botemedlet inte kan vara att kväva marknaden och jaga bort de som skapar jobb.
I republikaners ögon riskerar Mamdanis vision att undergräva det ekonomiska ekosystemet: Investeringar flyr när vinster förbjuds eller beskattas bort, jobb går förlorade när lönekostnader drivs i taket, innovation hämmas när byråkratin växer, och skattebasen urholkas när de mest produktiva väljer att packa sina väskor. Resultatet kan bli en stad som skrämmer bort både kapital och kompetens – vilket i sin tur leder till lägre tillväxt och färre jobb för vanliga arbetande medborgare. Som en ledare inom fastighetsbranschen uttryckte det: ”om Mamdanis politik genomförs kan New Yorks dragningskraft som globalt ekonomiskt centrum skadas”.
Den ideologiska konflikten här är tydlig. På ena sidan står Mamdani och hans socialistiska rörelse, som sätter likhetstecken mellan statlig kontroll och omtanke om medborgarna. På andra sidan står förespråkare för marknadsekonomin, som hävdar att välståndet skapas nedifrån av fria individer och företag, inte uppifrån av politiska dekret. Det konservativa argumentet är att New York blomstrade historiskt tack vare kapitalism – och att en alltför långt gången socialistisk politik riskerar att kväva den dynamik som gjort staden (och USA) framgångsrik. Experimentet som Mamdani föreslår – med kraftigt höjda skatter, expanderad välfärdsstat och genomgripande regleringar – ses därför som ett högt spel med miljoner människors välstånd som insats. I en tänkt artikel i en konservativ publikation skulle slutsatsen bli skarp: Zohran Mamdanis politik må vara välment, men den för en farlig flirt med socialism som kan få förödande konsekvenser för ekonomin, entreprenörskapet och framtidstron i både New York och Amerika i stort.
Källor: Denna analys baseras på offentliga uttalanden och rapporter om Mamdanis politik, bl.a. nyhetsartiklar och expertrapporter som beskriver hans förslag och deras potentiella effekter. Exempelvis har CRE Daily och Fox Business detaljredogjort för Mamdanis program: hyresfrysning och $100 mdr offentligt bostadsbyggande samt höjda skatter för rika, något som fått fastighetsbranschen att varna för minskade investeringar och flykt av företag. Mamdani själv identifierar sig som demokratisk socialist och stöds av DSA, som efter hans seger proklamerade att ”socialismen har segrat”. DSA beskriver att rörelsen kämpar för att låta arbetarklassen styra ekonomin istället för ”vinstintresset hos några få”. Kritiker liknar därför hans agenda vid klassisk socialism eller värre – en före detta NYPD-chef menar att Mamdani står ”närmare Peking än DC” ideologiskt. På bostadsområdet vill Mamdani införa hyresstopp på ~1 miljon lägenheter, vilket fastighetsägare varnar kan leda till ekonomisk kris för många byggnader, samt låta staden bygga 200 000 egna lägenheter för $100 mdr, något som ”sidar åsido privata byggare” enligt kritiker. Skattehöjningarna han föreslår – bolagsskatt upp till 11,5 % och extra 2 % på miljoninkomster – anses kunna driva ut höginkomsttagare och företag och därmed krympa skattebasen.
Redan efter hans primärseger sågs en ”Mamdani-effekt” med fler rika Manhattanbor som överväger att flytta; Westchesters mäklare kopplar flyttintresset direkt till hans politik, och investerare som John Catsimatidis beskriver “panik” i fastighetsbranschen inför risken att egendomsvärden halveras. Vidare vill Mamdani införa gratis barnomsorg ($6 mdr/år) och gratis bussar ($788 m/år), samt skapa nya välfärdsprogram för hundratals miljoner dollar – något Fox Business noterar skulle ge en ”svindlande” prislapp för skattebetalarna. På regleringsfronten har han föreslagit kommunala matbutiker för $60 miljoner – trots att experter från t.ex. Cato Institute avfärdar idén som orealistisk då kommunen inte kan matcha privata kedjors effektivitet och pekar på tidigare misslyckade försök (Kansas Citys stadskontrollerade butik förlorade $900k på ett år). Småhandlare fruktar också att stadens inträde som konkurrent slår ut lokala butiker. Slutligen ingår en $30 minimilön i Mamdanis agenda, vilket marknadsexperter varnar skulle ”äventyra många småföretag” och i förlängningen skada just de låginkomsttagare det var tänkt att hjälpa.
All denna information tecknar en bild av en politik som hyllats av vänstern för sitt mod, men som från konservativt håll kritiseras skarpt för att den riskerar att underminera det ekonomiska fundament som gjort USA framgångsrikt – frihet, marknad och företagande.
📌 Fakta: Livet i DDR
Matbrist: Köttransonering var vanligt. Bananer och kaffe betraktades som lyxvaror och kunde försvinna från hyllorna i månader.
Varuköer: Många DDR-medborgare stod i timmar i kö för basvaror som smör, tvål och toalettpapper.
Bostadskris: Trots massiv statlig byggverksamhet var lägenheterna ofta trånga, slitna och fuktskadade. Varmvatten var ingen självklarhet.
Ingen valfrihet: Du fick inte välja var du bodde, vilken skola dina barn gick i – eller vad du såg på TV.
Grå vardag: Estetiken var lika kontrollerad som åsikterna: betong, standardmöbler, censurerade tidningar och ett system utan konkurrens.
Källa: Tidsdokument från före detta DDR-medborgare och forskningsrapporter från bl.a. Bundesstiftung zur Aufarbeitung der SED-Diktatur.
När Sverige befinner sig i en ekonomiskt svår tid med låg tillväxt, hög inflation och pressade hushåll, väljer Miljöpartiet att driva en politik som riskerar att öka kostnaderna ytterligare. Partiet vill höja drivmedelsskatten, fasa ut kärnkraften och samtidigt göra Sveriges asylpolitik mer generös – en kombination som väcker frågor om både ekonomisk realism och politiskt ansvar.
Miljömuppen är inte som du och jag. I en tid när Sverige var ett tryggt och homogent land satt miljömuppar inlåsta på idiotanstalter som Långbro och Beckomberga. Nu vill de hämnas genom att bestraffa det svenska folket med höga kostnader för bränsle och gör om Sverige till ett ” ”cosmopolitan hellscape”.
Ekonomisk verklighet möter ideologisk ambition
Den nuvarande lågkonjunkturen är i stor utsträckning ett arv efter pandemin. Företag kämpar med höga räntor och stigande energipriser, medan hushållen försöker hantera ökade utgifter för mat, el och transporter. I det läget vill Miljöpartiet höja bensinskatten med över två kronor per liter och införa ett system med utsläppsrätter som ytterligare skulle driva upp priset.
Partiets språkrör Daniel Helldén beskriver det som en nödvändig klimatåtgärd, men effekten riskerar att bli motsatt: dyrare transporter leder till dyrare varor, vilket ökar inflationen och minskar köpkraften. Särskilt landsbygden, där alternativ till bilen ofta saknas, skulle drabbas hårt.
Kärnkraften – symbolfråga med stora konsekvenser
Samtidigt vill Miljöpartiet på sikt avveckla kärnkraften, trots att den är fossilfri, stabil och utgör en viktig del av Sveriges energiförsörjning. I folkomröstningen 1980 sa majoriteten av svenska folket ja till kärnkraften – men partiet håller fast vid sitt nej.
Att minska elproduktionen i ett läge där både industri och hushåll redan påverkas av höga elpriser skulle kunna försvaga Sveriges konkurrenskraft. En minskning av kärnkraften skulle sannolikt kräva ökad import av el från andra länder, ofta producerad med fossila bränslen, vilket paradoxalt nog kan öka utsläppen i stället för att minska dem.
En generös politik i ett ansträngt samhälle
Utöver klimat- och energifrågorna vill Miljöpartiet också göra Sveriges redan generösa asylpolitik ännu mer öppen. Sverige tar idag emot extrema mängder asylsökande varje år, finansierat med världens högsta skatter. Detta sker samtidigt som kommuner runt om i landet brottas med underskott, bostadsbrist och ökade sociala spänningar. Till exempel har Stockholms stad misslyckats med att få sin budget i balans. Man betalar för närvarande omkring en miljon kronor i timmen i ränta för lån och har tvingats chockhöja skatterna två gånger under mandatperioden.
Frågan många ställer är hur dessa politikområden ska finansieras. Kombinationen av högre energikostnader och större offentliga utgifter riskerar att förvärra ett redan pressat budgetläge och försvaga samhällsekonomin ytterligare.
Förtroende och framtid
Miljöpartiet ligger sedan länge nära riksdagsspärren och har haft svårt att vinna stöd utanför storstäderna. Tidigare skandaler inom partiet, bland annat i Stockholms stad och region, där företrädare haft kontroversiella kontakter med religiösa organisationer, har inte stärkt förtroendet.
Att partiet en gång tidigare har åkt ur riksdagen visar hur sårbar dess väljarbas är. Kritiker menar att Miljöpartiet fortfarande saknar förankring i vardagens ekonomiska verklighet, där människor oroar sig mer för elräkningar och matpriser än för symbolpolitiska klimatmål.
Slutsats
Miljöpartiets politik utgår från en ideologisk vision om snabb omställning – men i en tid av lågkonjunktur och ekonomisk osäkerhet riskerar den att göra Sverige svagare, inte starkare.
Att samtidigt försvåra energiförsörjningen, öka skatterna och utöka asylkostnaderna kan framstå som principiellt konsekvent – men knappast som ekonomiskt hållbart. I en verklighet där hushåll och företag redan kämpar för att klara vardagen är frågan om Miljöpartiets linje verkligen möter tidens behov.
För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.
På 70-talet gällde det att buga inför herr Sossepamp, annars kunde IB slumpmässigt arrestera dig nästa gång – och då kunde du försvinna för gott. Så var det att leva i ett socialistiskt helvete på jorden på 70-talet. Det var först efter valet 1976 som Sverige fick en regering som respekterade demokratin och folkets rättigheter. Dock var Sverige inte det kosmopolitiska helvete på jorden som det är i dag.
Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock
För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.
Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.
Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.
Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen
Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga. Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.
När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?
Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.
1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten
Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd. Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.
Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.
Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått. På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar. Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.
Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.
Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå
Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.
En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat. Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.
Rank
Land
Skattekvot (%)
1
Frankrike
43,8
2
Danmark
43,4
3
Belgien
42,8
4
Finland
42,4
5
Norge
41,4
6
Österrike
41,0
7
Italien
40,9
8
Sverige
41,4
9
Tyskland
40,3
10
Portugal
39,4
Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi
När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet. Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga. Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.
Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende. Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis. Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar: att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.
I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.
Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.
Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.
Vi stockholmare har fått lära oss en sak: Miljöpartiet vid makten är ett haveri. Sedan de tog över SL har det varit katastrof efter katastrof, korruption och inkompetens i rödgrön tappning.
MP styr inte — de förstör. Det är människor som aldrig borde fått ansvar. Hade det varit på 60-talet hade de gått i OBS-klass och samhället hade skyddat sig från deras dårskap.
Förr i tiden fanns idiotanstalter och sinnesslöanstalter – platser där de verkliga dårarna fick hållas och genomgå kariesexperiment för att se hur mycket socker deras tänder tålde. I dag har de bytt miljö och titel – nu sitter samma typ av människor som MP-politiker och testar hur mycket skada de kan göra på samhället i stället för på sina tänder.
Det finns något nästan tragikomiskt över Miljöpartiets relation till kollektivtrafiken. Varje gång partiet får chansen att påverka, resulterar det i dyra experiment, sämre ordning och minskad trygghet. Nu är det dags igen.
Den här gången handlar det om så kallad capping – ett pristakssystem för SL-biljetter som redan har dömts ut som ekonomiskt oförsvarbart. Trots att SL:s egen utredning visade på ett intäktsbortfall på över 342 miljoner kronor per år, vill Miljöpartiet gå vidare med ett pilotprojekt.
Varför? För att det “finns i London”.
Det är en logik som kunde höra hemma i ett studentkorridorsmöte snarare än i regionpolitiken. För det första har London ett helt annat biljettsystem, med både in- och utpasseringskontroller som förhindrar fusk och säkerställer betalning. Men det vill Miljöpartiet inte kopiera. I stället plockar man lösryckta delar ur ett system man uppenbarligen inte förstår, och försöker pressa in dem i Stockholms redan sargade kollektivtrafik.
Det här är samma parti som gav oss fiaskot vid Näckrosen tunnelbanestation, där man testade att ta bort spärrarna. Resultatet blev förutsägbart: stölderna hos den lokala ICA-handlaren ökade med över 300 procent. Butiken drabbades av rena raider – och gärningsmännen försvann smidigt ner i tunnelbanan genom de öppna spärrarna.
Vad gjorde Miljöpartiet då? Ingenting. Precis som vanligt stod man handfallen och talade om “tillit” och “nya lösningar”, medan brottsligheten ökade och tryggheten försvann.
Nu är man alltså tillbaka med ännu ett “innovativt” system som ska “öka användarvänligheten”. I verkligheten handlar det om att förlora hundratals miljoner i intäkter – pengar som hade kunnat användas till fler avgångar, bättre underhåll och tryggare stationer.
Det är också talande att Miljöpartiet, som gärna talar om “hållbarhet”, inte verkar förstå att hållbarhet även gäller ekonomi. Man kan inte gång på gång kasta pengar på ogenomtänkta projekt och sedan skylla på “visioner”.
SL behöver stabilitet, ordning och långsiktighet – inte fler gröna experiment på skattebetalarnas bekostnad.
Om man nu absolut ska hämta inspiration från London, börja då med att införa utpasseringskontroller. Det skulle stoppa fuskåkning, öka intäkterna och skapa trygghet – något Miljöpartiet hittills konsekvent misslyckats med.
Det är hög tid att sluta leka trafikvisionärer. Stockholm behöver fungerande kollektivtrafik, inte ännu ett miljöpartistiskt flumprojekt som slutar med öppna spärrar, ökade stölder och tomma löften.
Stockholmarna betalar just nu en miljon kronor i timmen i ränta – och stadens skuld fortsätter att växa. Trots skattehöjningar och rekordstora budgetar ökar lånen i snabb takt. Oppositionen varnar för en ekonomisk krasch i slowmotion, medan det rödgröna styret försvarar utvecklingen som följden av nödvändiga investeringar.
Fröken sossepamp har aldrig haft ett riktigt jobb – hon gick raka vägen från SSU till finansborgarrådets kontor. Att svinga den nio-svansade katten mot andra är hon mästare på, men att själv göra jobbet? Det överlåter hon som vanligt åt någon annan.
Stockholms stadsbudget 2026: En ekonomisk krasch i slowmotion
Den här veckan presenterade Stockholms stad sin budget för 2026 – en budget på 63,7 miljarder kronor som det rödgröna styret beskriver som en satsning på välfärd, trygghet och klimat.
Men bakom de stora orden döljer sig en snabbt växande skuld som oroar många. Oppositionen varnar för att stadens ekonomi är på väg mot en kollaps.
– Det här är en ekonomisk krasch i slowmotion. Med den här budgeten fortsätter staden att låna en miljon kronor i timmen, och skulden kommer att passera 100 miljarder. Det är djupt oansvarigt, säger oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M).
Den 31 augusti i år uppgick Stockholms stads externa skuld till 85,3 miljarder kronor – en ökning med 1,8 miljarder bara under 2025. Moderaterna har länge kritiserat stadens ekonomiska kurs.
– När du betalar tre miljarder i ränta och samtidigt lånar en miljon i timmen, då överskuggar det allt annat. Tappar man greppet om ekonomin, tappar man greppet om allt annat, säger Fjellner.
Han anser också att budgeten saknar verkliga satsningar på trygghet och istället fokuserar på att motverka friskolor och privata initiativ.
”Budgeten är i balans” – enligt propaganda ifrån stadshuset
Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) försvarar budgeten och menar att lånebehoven främst beror på stora och nödvändiga investeringar.
– Under vår tid vid makten har stadens budget varit i balans. Lånebehovet beror framför allt på investeringar i infrastruktur, avlopp, dricksvatten och Slussenprojektet, som blivit omkring sex miljarder kronor dyrare än planerat, säger Wanngård.
Hon lyfter fram investeringar i idrottsanläggningar, skolor och äldreboenden som långsiktigt viktiga, men kritiker menar att flera av projekten inte ger någon faktisk samhällsnytta och att staden snarare bygger upp skulder än värden.
Samtidigt har Stockholms kommunalskatt höjts två gånger sedan 2022 – trots rekordhöga skatteintäkter. Till och med betydligt mindre kommuner, som Österåker, har nu lägre skatt än huvudstaden.
Eko från historien: “Novemberrevolutionen”
Flera ekonomiska debattörer ser paralleller till 1980-talets så kallade novemberrevolution, när Olof Palme och finansminister Kjell-Olof Feldt släppte kreditmarknaden fri. Det var beslut som i efterhand beskrivits som startskottet för den skuld- och fastighetsbubbla som ledde till 1990-talets finanskris.
Kritiker menar att dagens rödgröna styre går i samma fotspår – en politisk kombination av kortsiktiga löften, överbelåning och skattehöjningar som urholkar både kommunens handlingsutrymme och invånarnas ekonomi.
Det som en gång kallades ansvarsfull ekonomisk politik har, enligt oppositionen, förvandlats till en skuldspiral. Stockholm står nu inför risken att bli ett nytt exempel på hur politisk hybris och dålig ekonomisk disciplin kan driva även en stark kommun mot avgrunden.
Politiska risker bortom ekonomin
Utöver de ekonomiska frågorna väcks nu även en principiell diskussion om huruvida Socialdemokraterna bör fortsätta styra Stockholm i samarbete med Vänsterpartiet – särskilt mot bakgrund av Vänsterpartiets historiska kopplingar till kommunistiska rörelser och dess tidigare roll som det som ofta kallades ett ”femtekolonnarparti”.
Flera debattörer menar att det finns en säkerhetspolitisk dimension i frågan. I ett föränderligt omvärldsläge, där hotet från främmande makt återigen blivit reellt, väcks oro för att politiker med inflytande över känsliga frågor kan utgöra en risk om de har ideologiska sympatier som sträcker sig österut.
Kritiker varnar för att låta Vänsterpartiets företrädare inneha beslutande poster i ett läge där nationell säkerhet, civil beredskap och skydd av strategisk infrastruktur blivit allt viktigare.
Frågan som många nu ställer sig är därför: bör Socialdemokraterna verkligen fortsätta styra tillsammans med ett parti vars ideologiska rötter och utrikespolitiska lojaliteter fortfarande väcker tvivel?
Faktaruta: ”Novemberrevolutionen” (Sverige, 1985)
Vad? Begrepp för den snabba avregleringen av den svenska kreditmarknaden då flera lånetak och utlåningsregler togs bort.
Datum: 21 november 1985.
Aktörer: Riksbanken (under Bengt Dennis), med stöd av regeringen (statsminister Olof Palme, finansminister Kjell-Olof Feldt).
Innehåll: Avskaffade utlåningstak och kvantitativa kreditrestriktioner; bankerna fick friare utlåning.
Bakgrund
Under 1970–80-talen växte obalanser fram i en hårt reglerad kreditmarknad med administrativ ränte- och lånekontroll.
Avregleringen syftade till att modernisera finanssektorn och förbättra kapitalallokeringen.
Direkta effekter
Snabb kreditexpansion (särskilt hushåll och fastighetssektor).
Stigande tillgångspriser (bostäder och kommersiella fastigheter).
Ökad skuldsättning och större räntekänslighet i ekonomin.
Långsiktiga följder
Bidrog till 1990-talets finans- och bankkris (dock inte ensam orsak).
Omfattande statliga bankstöd och systemreformer i början av 1990-talet.
1992 års kronkris och senare övergång till inflationsmål (1993) samt självständigare penningpolitik.
Viktigt att veta: ”Novemberrevolutionen” är en efterhandsbenämning. Forskning pekar på att kombinationen av avreglering, skattesystemets utformning, konjunktur och internationella faktorer tillsammans ledde fram till krisen.
Sverige missar klimatmålen till 2030. Kritiker talar om svek och framtida katastrofer – men samtidigt växer tvivlen på om målen någonsin varit realistiska. Från grönt stål till vätgas och batterifabriker har miljardprojekt hyllats som lösningar men gång på gång visat sig tekniskt osäkra och ekonomiskt sårbara. Är klimatmålen en nödvändig väg framåt – eller en dyr politisk fantasi?
Sverige kommer inte att nå sina klimatmål till 2030. Beskedet har utlöst starka reaktioner – från oppositionens krav på miljöministerns avgång till larmrapporter om att framtiden står på spel. Samtidigt visar utvecklingen att konflikten om klimatpolitiken inte längre bara handlar om ambitioner, utan om skillnaden mellan vision och genomförbarhet.
Apokalypsen som politiskt verktyg
Politiska budskap om klimatet har länge varit präglade av undergångsretorik. Redan 1970-talet fylldes av varningar om att världen hade tio år på sig att undvika katastrofen. Liknande formuleringar återkommer idag, där varje ny varningsklocka placerar slutet tio år framåt i tiden.
Detta mönster tjänar ett politiskt syfte: att mobilisera väljare genom känslor. Medieforskningen kallar det “emotional framing” – att paketera budskap så att de berör på ett känslomässigt plan snarare än genom siffror och analyser. SVT:s porträtt av musikern och klimataktivisten Stefan Sundström, med nynnande i en trädgård, är ett exempel.
Problemet är att känslobaserade budskap ofta krockar med den faktiska utvecklingen. När Miljöpartiets dåvarande språkrör Peter Eriksson år 2006 varnade för flera meters havsnivåhöjning till 2026 blev verkligheten en ökning på omkring tio centimeter. Det innebär inte att klimatförändringar är overkliga – men det underminerar förtroendet för politikens prognoser.
Klimatpolitikens gröna fantasier
Kritiker pekar idag på att Europas klimatmål bygger på tekniska och ekonomiska antaganden som ännu inte visat sig hållbara.
Grönt stål har lyfts fram som en framtidsbransch. Men satsningen Hybrit har lagts på is och flera internationella stålbolag har backat ur. Endast en liten del av världens järnmalm är ens användbar för tekniken, vilket gör produktionen extremt dyr.
Koldioxidlagring har fått miljardstöd i Sverige men gång på gång misslyckats. Nya forskarrön visar att potentialen är en tiondel av vad man tidigare trott.
Batterier var tänkta att bli svensk industris nya flaggskepp via Northvolt. I stället slutade det i en konkurs som nu beskrivs som en av de mest spektakulära i modern tid.
Vätgas presenteras som framtidens bränsle, men hittills rullar inte en enda kommersiell vätgaslastbil på Europas vägar, trots miljardstöd och lagstadgade mål om tankstationer.
När en teknik är oprövad men redan inräknad i klimatmålen uppstår en klyfta mellan politik och verklighet.
Ekonomins hårda gränser
EU:s gröna omställning beskrivs ofta som en nödvändig investering i framtiden. Men ekonomin visar på en annan verklighet. Europas tillväxt släpar efter både USA och Kina, och industrin pressas av höga energipriser och osäkerhet.
Att samtidigt lova både nettonollmål, förbud mot bensinbilar och massiva industrisatsningar innebär att stora resurser binds upp i projekt som ännu saknar bevisad lönsamhet. Kritiker menar därför att det är fråga om en “fantasiekonomi” – en vision som är politiskt tilltalande men ekonomiskt osäker.
Det realpolitiska uppvaknandet
Flera länder börjar nu bromsa. Tyskland oroar sig för sin bilindustri, Frankrike söker undantag, och Storbritannien talar öppet om att skrota nettonollmålen. I Bryssel erkänner enskilda parlamentariker privat att målen är omöjliga att nå – men ingen vill vara först att offentligt ifrågasätta dem.
Sverige befinner sig i samma spänningsfält. Å ena sidan finns viljan att gå före i klimatpolitiken och behålla en moralisk ledarroll. Å andra sidan finns realiteterna: tekniska hinder, ekonomiska begränsningar och en växande opinion som ifrågasätter kostnaderna.
Slutsats: mellan ambition och realism
Klimatförändringarna är en realitet som kräver åtgärder. Men politiken riskerar att förlora förtroende när visioner presenteras som färdiga lösningar utan att tekniken är på plats. Att basera en hel samhällsomställning på oprövade satsningar kan i värsta fall rasera både klimatmålen och ekonomin.
Frågan är därför inte om Sverige och Europa behöver klimatpolitik – utan om politiken klarar att förena klimatambitionerna med teknisk och ekonomisk realism. Först då kan målen bli mer än visioner på papper.
Trots hundratals miljoner i extra resurser och två skattehöjningar på kort tid har Socialdemokraternas satsning på skolfrukost i Stockholm blivit hårt ifrågasatt. Kritiker menar att reformen är orättvis, dyr och i praktiken ett misslyckande – samtidigt som stadens invånare får landets högsta skattetryck.
Stockholm har blivit omkört av flera småkommuner som lyckas hålla nere kostnaderna. Samtidigt fortsätter den rödgröna kakistokratiska röran i Stadshuset att misslyckas med att hushålla med skattepengarna. I stället för långsiktiga lösningar väljer man att slösa på dyra och meningslösa prestigeprojekt.
Skolfrukostsatsning: dyr reform, orättvis fördelning och höjda skatter
Efter tre år och hundratals miljoner i extra resurser presenterar Socialdemokraterna i Stockholms stad sin satsning på skolfrukost i utsatta områden som en framgång. Totalt 44 grundskolor serverar nu frukost varje dag. Men kritiken växer mot både kostnaderna, orättvisan och resultatet.
När S tog över makten 2022 beslutade man att alla skolor i den lägsta socioekonomiska kvartilen skulle omfattas. För att klara satsningen höjdes det socioekonomiska stödet med nästan 15 procent – över 180 miljoner kronor. En del av pengarna har gått till frukosten, men satsningen har inte visat på några tydliga förbättringar i skolresultaten.
– Många barn äter redan hemma, erkänner skolborgarrådet Emilia Bjuggren (S). På varje skola handlar det om en handfull elever, ibland något fler, som inte får i sig frukost på morgonen.
Med andra ord har en reform som kostar hundratals miljoner per år i praktiken träffat ett fåtal elever – medan alla skattebetalare i staden får stå för notan.
Orättvis fördelning
Kritiker pekar på att satsningen dessutom är orättvis. I de områden där invånarna betalar mest i skatt serveras ingen frukost alls. De som redan bidrar mest till stadens ekonomi får alltså inte ta del av reformen, utan finansierar en insats som gynnar andra.
Högre skattetryck
Sedan 2022 har Socialdemokraterna höjt kommunalskatten två gånger. Stockholm har nu en högre kommunalskatt än många mindre kommuner i till exempel Skåne – trots att huvudstaden borde ha stordriftsfördelar.
– Att skattebördan är tyngre här än i små kommuner är anmärkningsvärt, säger en kritisk oppositionsföreträdare.
Alternativet: sänkta skatter
Många menar att en generell skattesänkning hade varit en mer rättvis väg. En sänkning med två kronor per hundralapp (2 procentenheter) skulle ge påtagligt mer i plånboken för alla hushåll:
En barnfamilj med två föräldrar som tjänar 30 000 kronor var skulle få behålla cirka 1 200 kronor mer varje månad.
På ett år motsvarar det nästan 15 000 kronor per familj – pengar som kan användas till frukost, skolmaterial eller andra behov.
En sådan reform hade gett alla stockholmare samma förutsättningar, i stället för att rikta skattepengarna till en liten grupp.
Ett misslyckande från S
Trots höga kostnader, två skattehöjningar och stora politiska löften är frukostsatsningen långt ifrån den framgång Socialdemokraterna vill beskriva den som. Den har mött lågt intresse på flera skolor, effekterna är oklara och orättvisan mellan stadsdelar är uppenbar.
Kritiker menar därför att satsningen är ännu ett exempel på en socialdemokratisk prestigereform som misslyckats – dyr i drift, svagt förankrad och utan tydliga resultat.
Faktaruta: Kommunalskatt – Österåker vs Stockholm
Gäller 2025 (SCB)
Jämförelsen visar hur mycket en invånare per månad behåller efter enbart
total kommunal skattesats (kommun + region).
Österåker: 28,98 % • Stockholm: 30,60 %.
Bruttolön / mån (kr)
Skatt Österåker
Netto Österåker
Skatt Stockholm
Netto Stockholm
Skillnad (mer i Österåker)
20 000
5 796
14 204
6 120
13 880
+324
25 000
7 245
17 755
7 650
17 350
+405
30 000
8 694
21 306
9 180
20 820
+486
35 000
10 143
24 857
10 710
24 290
+567
40 000
11 592
28 408
12 240
27 760
+648
45 000
13 041
31 959
13 770
31 230
+729
50 000
14 490
35 510
15 300
34 700
+810
60 000
17 388
42 612
18 360
41 640
+972
Metod: Nettot = bruttolön − (bruttolön × total kommunal skattesats).
Endast kommunal del (kommun + region) ingår. Statlig inkomstskatt, jobbskatteavdrag,
kyrkoavgift och begravningsavgift är inte medräknade.
Källa skattesatser 2025: SCB. Österåker 28,98 %, Stockholm 30,60 %.
Trots regeringens förslag om halverad matmoms riskerar effekten för hushållen att bli marginell. Samtidigt visar en jämförelse att en sänkt kommunalskatt kan ge mer än dubbelt så stor lättnad i plånboken – utan att livsmedelskedjorna tar en del av vinsten
Konsumhandlaren Sjöqvist gnuggar händerna – för honom betyder den sänkta matmomsen inte lägre priser för kunderna, utan en fetare marginal på 6 %.
Regeringen vill halvera matmomsen från 12 till 6 procent för att pressa priserna i butik och lätta på hushållens kostnader. Men frågan är: blir det verkligen konsumenterna som vinner – eller handlar det mest om små marginalförbättringar för livsmedelskedjorna?
Polen som varnande exempel
Polen prövade att helt ta bort momsen på basvaror 2022. Reformen var först tänkt att gälla i ett halvår, men förlängdes i två år. När den nuvarande regeringen återinförde momsen blev reaktionen stark. Oppositionen beskrev det som ett slag mot hushållens plånböcker, och många vanliga polacker upplevde att prisnivåerna steg mer än de tålde. Kritiker menar att den typen av tillfälliga åtgärder är lätta att införa – men svåra att ta bort.
Vad sparar en svensk familj egentligen på sänkt matmoms?
En familj som lägger 100 000 kronor om året på livsmedel betalar idag drygt 10 700 kronor i moms. Med en halverad skattesats skulle det landa på ungefär 5 700 kronor. Besparingen blir alltså omkring 5 000 kronor på ett år. Det är pengar som kan märkas – men det är långt ifrån ett genombrott i hushållsbudgeten.
Dessutom finns en risk: om butiker och kedjor inte sänker priserna i samma takt som momsen sjunker, kan en del av vinsten i praktiken hamna i livsmedelshandelns marginaler snarare än hos konsumenterna.
Kommunalskatten – den tunga posten som sällan diskuteras
Ställer man detta mot skillnaderna i kommunalskatt mellan olika kommuner blir kontrasten tydlig. I Stockholms stad ligger den totala kommunalskatten 2025 på 30,60 procent, medan Österåker har landets lägsta nivå på 28,98 procent.
För ett hushåll med en årsinkomst på 700 000 kronor innebär det en skillnad på ungefär 11 300 kronor per år – mer än dubbelt så mycket som sänkningen av matmomsen.
Och här finns ingen osäkerhet om butikernas prissättning: lägre skatt på lönen betyder automatiskt mer kvar i plånboken varje månad.
Vems plånbok ska stärkas?
Debatten om matmomsen rör sig lätt mot symbolpolitik – en billigare liter mjölk eller ett bröd som kostar några kronor mindre. Men för många hushåll är det de tunga, fasta utgifterna som styr: skatt på lönen, räntor och boendekostnader.
En mer långsiktig diskussion om skattenivåerna – särskilt kommunalskatten, som är markant högre i många kommuner – skulle kunna ge betydligt större lättnader än momsförändringar som riskerar att fastna i butikernas marginaler.
Socialdemokraterna i Stockholm lyfter fram årets medborgarundersökning som ett bevis på att tryggheten i staden har ökat. Enligt undersökningen känner sig 82 procent av invånarna trygga, jämfört med 75 procent året innan.
En sänkning av kommunalskatten med 2 kr per hundralapp skulle göra alla Stockholmare till vinnare. Istället för att slänga pärlor till svinen ute i orten är det dags att belöna den som går till jobbet varje dag och betalar världens högsta skatter.
Men bakom siffrorna döljer sig en annan verklighet. På bara tre år har Socialdemokraterna höjt skatten två gånger och pumpat in miljardbelopp i olika ”trygghetsprojekt”. Kritiker menar att resurserna sprids ut utan tydliga resultat och att pengarna i praktiken slösas bort.
De pratar om minskade drogscener och att några områden försvunnit från polisens lista. Men det är små symboliska vinster jämfört med de enorma summor som slösas bort, säger en oppositionsföreträdare.
Stora skillnader kvarstår
Trots miljardrullningen är skillnaderna mellan stadsdelarna fortsatt dramatiska. I Norra innerstaden känner sig 94 procent trygga, medan bara drygt hälften i Skärholmen upplever samma sak.
Socialdemokraterna hävdar att mer resurser ska ”prioriteras” till ytterstaden, med satsningar på skolpengen, trygghetsinsatser och bostäder. Men för många stockholmare framstår det som ännu ett i raden av kostsamma löften – utan att grundproblemen faktiskt löses.
”Kasta pärlor för svinen”
Istället för långsiktiga reformer och effektivt resursutnyttjande blir politiken, enligt kritiker, ett exempel på att kasta pärlor för svinen. Skattebetalarnas pengar försvinner in i projekt, utredningar och symbolpolitik, medan otryggheten i vissa områden består och trångboddheten förvärras.
Skattesänkningar skulle göra alla till vinnare
I stället för ständiga skattehöjningar skulle en sänkt skatt göra alla stockholmare till vinnare. Vanliga hushåll skulle få mer pengar kvar i plånboken, företagare skulle få bättre förutsättningar att anställa och investera, och resurserna skulle användas mer effektivt. Ett sådant vägval skulle skapa både ekonomisk frihet och långsiktig trygghet – utan att kasta bort miljarderna på ogenomtänkta projekt.
New York som förebild
Ett internationellt exempel finns från New York på 1990-talet. Staden var då plågad av grov kriminalitet, öppna drogscener och otrygghet – men vände utvecklingen genom en konsekvent nolltoleranspolitik.
Genom att slå ned även på mindre brott som klotter, tjuvåkning och ordningsstörningar återtog polisen kontrollen, och tryggheten ökade drastiskt. Brottsligheten sjönk på bred front, och staden gick från att vara en symbol för kaos till att bli en förebild för hur hårdare tag kan skapa verklig förändring.
Stockholm måste välja väg
Stockholm kan göra samma resa – men det kräver mod. I stället för fler skattehöjningar och ogenomtänkta projekt måste politiken rikta in sig på att återupprätta lag och ordning.
En svensk variant av nolltolerans skulle göra mer för tryggheten än ännu en miljardrullning från Stadshuset.
