Stig Bergling – Vänsterpartisten som förrådde Sverige åt sina kamrater i Moskva.

Bakgrund och karriär fram till gripandet (till 1979)

Stig Svante Eugén Bergling (född 1937) växte upp i Stockholm och gjorde sin värnplikt som kustjägare vid KA 1 (Vaxholm), varefter han utbildades till reservofficer. År 1958 började Bergling arbeta som polis i Stockholm, med placering vid Östermalms polisstation. Under 1960-talet avancerade han inom poliskåren och arbetade bland annat vid radiopolisen och utlänningsroteln. Bergling visade intresse för säkerhetsfrågor och 1969 rekryterades han till Säkerhetspolisen (Säpo), där han fick tjänst vid spaningsroteln (byrå II) som fokuserade på kontraspionage mot sovjetiska underrättelseagenter i Sverige. Samtidigt fortsatte han sin militära bana som reservofficer inom kustartilleriet.

I början av 1970-talet kombinerade Bergling sin Säpo-karriär med internationella uppdrag. År 1971 beviljades han tjänstledighet från Säpo för att arbeta som förbindelseofficer vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk). Parallellt deltog han vid flera tillfällen i FN-tjänst runt om i världen. Bland annat tjänstgjorde han 1968 som militärpolischef i en svensk FN-bataljon på Cypern och från november 1972 som FN-observatör i Mellanöstern, först i Israel och sedan i Libanon året därpå. Genom dessa roller fick Bergling insyn i både svenska försvarshemligheter och internationella förbindelser, vilket kom att prägla hans fortsatta öde.

Spion för Sovjetunionen: motiv, tillvägagångssätt och lämnad information

Berglings spioneri för Sovjetunionen tog sin början under hans tid vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning i början av 1970-talet. Där fick han tillgång till en pärm med topphemliga handlingar – den s.k. fortifikationskoden (FO-koden), en komplett förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleriförsvar och mobiliseringsförråd. Bergling kopierade denna pärm i hemlighet och gömde materialet i sitt bankfack. Han har uppgett i förhör att han sparade det hemliga materialet “för en regnig dag”, som en personlig hämnd mot kollegor inom militären som han upplevde som otrevliga. Motivbilden var dock mångfacetterad; Bergling själv erkände senare att pengarna lockade – totalt erhöll han 67 000 kronor från sovjetisk underrättelsetjänst för sina gärningar – vilket antyder att ekonomiska motiv vägde tungt. Ideologiskt tycks han inte ha drivits av övertygelser, utan snarare av personlig bitterhet och utsikten till ekonomisk vinning.

Det hemliga materialet i pärmen kom väl till pass redan året därpå. Under sin FN-tjänst i Libanon 1972 tog Bergling kontakt med Sovjetunionens militärattaché i Beirut, Alexander Nikiforov, som i själva verket var underrättelseofficer för GRU (sovjetiska militära underrättelsetjänsten). Bergling erbjöd Nikiforov den kopierade pärmen med försvarshemligheterna, och den 30 november 1973 överlämnade (och sålde) han detta topphemliga material till Sovjetunionen. Därmed hade Bergling självmant blivit en sovjetisk agent – någon formell värvning skedde aldrig från GRU:s sida, utan det var Bergling som själv tog initiativet att förråda hemligheterna.

Efter försäljningen av FO-koden fortsatte Bergling att spionera under resten av 1970-talet. När han återvände till Sverige 1975 placerades han åter på Säpos “Ryssrotel” (kontraspionageenheten mot öst). Paradoxalt nog gav detta honom ytterligare möjligheter att läcka information. GRU insåg att Bergling kunde vara mer användbar på hemmaplan, och gav honom i uppdrag att rapportera vilka misstag sovjetiska spioner i Sverige gjorde och om några av dem var komprometterade. Bergling utnyttjade sin insyn på Säpo för att upplysa Moskva om vilka sovjetiska agenter som var under svensk bevakning, vilket ledde till att Sovjet kallade hem de avslöjade spionerna.

Tillvägagångssättet för kontakten med GRU var intrikat men effektivt för sin tid. Bergling kommunicerade med sina sovjetiska uppdragsgivare genom brev skrivna med osynlig skrift (framställd med hjälp av karbonpapper och avslöjad med en särskild vätska). När han skickat meddelanden på detta vis fick han instruktioner tillbaka via kortvågsradio på hemliga frekvenser. Faktum är att Bergling hade fått spionutbildning av GRU i Östtyskland, dit han reste i största hemlighet eftersom Säpo-anställda inte fick åka till öststaterna. Genom sina dubbla roller som Säpo-officer och reservofficer i försvaret kunde han under flera år samla in och förråda känsliga uppgifter. Summa summarum lämnade Bergling ut några av Sveriges mest skyddsvärda försvarshemligheter – något som i efterhand bedöms som en av de allvarligaste säkerhetsläckorna i svensk historia.

Avslöjande, gripande och rättegång (1976–1979)

Under andra halvan av 1970-talet började misstankarna gro om att en “mullvad” fanns inom Säpo. Berglings beteende hade väckt intern uppmärksamhet – han lyckades lite för ofta avslöja sovjetiska agenters gömställen och planer, vilket fick kollegorna att ana att något inte stod rätt till. Vid mitten av 1970-talet var Bergling därför själv föremål för Säpos spaning. Samtidigt nåddes västliga underrättelsetjänster av indikationer på förräderiet: den högt uppsatte KGB-officeren Oleg Gordievskij (som i hemlighet samarbetade med brittiska MI6) rapporterade att GRU hade en agent inom Säpo. Dessa uppgifter stärkte misstankarna mot Bergling.

År 1977 hade Säpo fått konkreta indikationer på Berglings samröre med GRU, bland annat bevis för hans kontakter med en identifierad GRU-officer i Mellanöstern. Insikten om Berglings förräderi satte igång ett samarbete med utländska kollegor för att kunna gripa honom. Problemet för Säpo var att de bevis man samlat in på egen hand kunde vara svåra att använda i en svensk domstol utan att avslöja källor och metoder. När Bergling våren 1979 planerade att återvända till sin FN-tjänst i Mellanöstern, såg Säpo en möjlighet att låta ett annat land agera.

Den 12 mars 1979, under en mellanlandning på Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv, slog den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet till och grep Stig Bergling. Gripandet skedde i samförstånd med svenska myndigheter – Säpo hade på förhand informerat israeliska kollegor om misstankarna och att Bergling sannolikt skulle passera via Israel. Shin Bet tog in Bergling till förhör, officiellt med motiveringen att utreda om han även spionerat på israeliska intressen under sin tid som FN-observatör i området. Efter avslutade förhör deporterades han till Europa: Bergling sattes på ett plan till Köpenhamn, där svenska Säpo-officerare tillsammans med dansk säkerhetspersonal tog emot honom och eskorterade honom vidare till Stockholm. Svenska staten hade därmed sin inre fiende i förvar, och ett av våra största spiondraman gick mot sin upplösning.

Väl i Sverige häktades Bergling omgående (mars 1979) och åtal väcktes för grovt spioneri. Rättegången blev uppmärksammad – det var ovanligt att en Säpo-tjänsteman själv stod anklagad för att ha sålt rikets hemligheter till främmande makt. Den 7 december 1979 föll domen: Stig Bergling befanns skyldig till grovt spioneri samt grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Straffet bestämdes till livstids fängelse. Domstolen ansåg det ställt utom rimligt tvivel att Bergling under 1970-talet hade överlämnat fortifikationskoden – det detaljerade registret över Sveriges befästningar – till Sovjetunionen, vilket innebar ett synnerligen allvarligt angrepp på rikets säkerhet. Efter domen vidtogs ovanliga säkerhetsåtgärder kring den dömde spionen. Med hänsyn till rikets säkerhet belades Bergling med stränga restriktioner i fängelset: han isolerades från andra intagna, och all kommunikation (brev och besök) censurerades eller begränsades av säkerhetsskäl. Den dåvarande justitieministern utfärdade särskilda föreskrifter som kriminalvården och rikspolisstyrelsen fick följa för att förhindra ytterligare informationsläckor genom Bergling. Stig Bergling hade avslöjats och dömts, men historien skulle visa sig vara långt ifrån över.

Fängelsestraff, rymningen 1987 och åren i exil

Inledningsvis avtjänade Bergling sitt straff under hårda förhållanden. Han satt 39 månader i total isolering, bland annat på säkerhetsanstalten Kumla. På grund av den psykiska press isoleringen innebar flyttades han i början av 1980-talet till rättspsykiatrisk vård en period (bl.a. Karsuddens sjukhus). År 1983 bedömde läkarna att Bergling inte längre behövde psykiatrisk vård, och han återfördes då till ordinarie fängelsemiljö – Norrköpingsanstalten – om än under fortsatt noggrann bevakning. Med tiden lättades dock restriktionerna något. Bergling började få ta emot besök, och en av besökarna var en barndomsvän vid namn Elisabeth (född Sjögren). Hon var frånskild fyrabarnsmor och arbetade i hemtjänsten, men kom nu att knytas allt närmare den dömde spionen. De två inledde en relation genom brevväxling som övergick i kärlek, och i mars 1986 gifte de sig inne på fängelset (Bergling bytte vid vigseln efternamn till Eugén Sandberg, hans mors flicknamn, vilket även Elisabeth tog). Under dessa övervakade möten och även under beviljade permissioner i Elisabeths bostad i Rinkeby började paret smida planer på en flykt.

I oktober 1987 blev planerna verklighet. Trots att Bergling var en av landets mest bevakade fångar, lyckades han få beviljat en permission (tillfällig utevistelse) tillsammans med sin hustru utan adekvat bevakning – ett beslut som i efterhand skulle kritiseras hårt. Den 6 oktober 1987 genomförde Stig och Elisabeth Bergling sin djärva rymning under en obevakad permission. De reste från Stockholm upp till Grisslehamn där de tog färjan över Ålands hav till Eckerö på Åland (finsk mark). Via Åland tog de sig sedan vidare till Helsingfors i Finland, där den sovjetiska ambassaden anlitades för att föra dem i säkerhet. I Helsingfors placerades Stig Bergling i bagageutrymmet på en diplomatbil tillhörande Sovjetunionens konsulat, och paret smugglades över den finsk-sovjetiska gränsen till Sovjetiskt territorium. På bara ett dygn hade Sveriges mest beryktade spion undkommit rättvisan och nått sin uppdragsgivare.

Berglings spektakulära rymning skapade enorm uppståndelse i Sverige. Nyheten slog ned som en bomb i medierna och ledde omedelbart till en politisk kris. Justitieminister Sten Wickbom tvingades avgå på grund av skandalen, likaså chefen för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson – ansvaret för de bristfälliga säkerhetsrutinerna under permissionen fick tas av högsta ort. Dessutom inledde Säpo och kriminalvården separata utredningar för att analysera hur spionen kunnat rymma och vad som gått fel.

Under tiden hade Stig och Elisabeth Bergling bosatt sig i Sovjetunionen, där de till en början togs emot som hedersgäster. Bergling kom dock att leva ett kringflackande liv i exil under de följande sju åren. Paret stannade en tid i Moskva men levde även periodvis i andra länder i Östblocket och Mellanöstern. Under tidigt 1990-tal rapporterades de befinna sig i Ungern (Budapest) och i Libanon. I Libanon fick de skydd av den inflytelserike drusiske ledaren Walid Jumblatt – Bergling uppgav där en falsk identitet som “brittisk jordbruksexpert” för att dölja sin bakgrund. (När sanningen uppdagades uttryckte Jumblatt i efterhand viss ånger: “I am sorry if I did any harm to the Swedish. But politics is politics”, ska han ha sagt om att ovetande huserat den svenske spionen.) Under dessa år i exil drabbades Bergling av tilltagande hälsoproblem, bland annat ska han ha utvecklat Parkinsons sjukdom. Hälsan och de förändrade geopolitiska förhållandena efter Sovjetunionens kollaps bidrog sannolikt till vad som hände härnäst – ett överraskande beslut av den förrymde spionen själv.

Återvändo 1994, straffets slut och Berglings egen syn på sin gärning

I augusti 1994, sju år efter rymningen, valde Stig Bergling att frivilligt återvända till Sverige. Hans hälsa hade försämrats och Sovjetunionens fall 1991 innebar att han inte längre kunde räkna med samma beskydd som tidigare. Exakt hur återkomsten arrangerades hölls relativt diskret, men det är känt att Bergling tog kontakt med svenska myndigheter via utlandet och förhandlade fram sin överlämning. Tillsammans med hustrun anlände han till Stockholm i början av augusti 1994, där han omedelbart greps och fördes tillbaka till svenskt fängelse för att avtjäna resten av sitt livstidsstraff. Att en förrymd spion självmant återvänder hör till ovanligheterna, och fallet väckte åter stor medial uppmärksamhet – om än inte lika tumultartad som vid rymningen sju år tidigare. Elisabeth Bergling, som hade hjälpt honom att fly, följde med tillbaka till Sverige; hon dömdes senare för medhjälp till rymningen (ett relativt kort fängelsestraff), men parets relation tog slut några år därefter.

Efter återkomsten satt Bergling fängslad i ytterligare ungefär tre år. I juli 1997 blev han villkorligt frigiven, efter totalt nära två decennier bakom lås och bom (exklusive åren på flykt). Han hade då avtjänat minimikravet för livstids fängelse och bedömdes inte längre utgöra någon säkerhetsrisk – särskilt med tanke på hans höga ålder och vacklande hälsa. Under slutet av 1990-talet och 2000-talet levde Bergling ett tillbakadraget liv i Sverige under olika nya identiteter (bl.a. namnet Stig Sydholt på äldre dar). Han gjorde dock vissa offentliga framträdanden och intervjuer, där han delade med sig av sina erfarenheter.

En central fråga har varit hur Stig Bergling själv beskrev och förklarade sin gärning. Under de första förhören 1979 angav han ekonomiska motiv – han erkände att han spionerat för Sovjet under hela 1970-talet i huvudsak för pengarnas skull. Någon djupare ideologisk övertygelse tycktes han inte åberopa; det handlade om personlig vinning och kanske spänning. I ett senare skede uttryckte Bergling ånger. Efter sin frigivning deltog han 2003 i en publik diskussion i Lund där även den före detta kontraspionagechefen Tore Forsberg medverkade, och syftet var att varna för spionagets baksidor. Inför det evenemanget intervjuades Bergling av SVT och sade då berörande ord om sin insats: “Själva överlämnandet av dokumenten ångrar jag djupt alltså… i grunden, det är klart att jag ångrar mig”. Han medgav att spioneriet hade gett honom “ett liv utöver det vanliga” – en märklig form av äventyr – men betonade att han innerst inne ångrade sitt förräderi. I andra intervjuer har han beskrivit sig själv som ung och naiv under spionåren, och han har erkänt att konsekvenserna blev långt större än vad han föreställt sig. På äldre dar engagerade han sig kortvarigt politiskt (han gick med i Vänsterpartiet 2006, men lämnade snart politiken då han ansåg den “inte så kul”) och han skrev debattartiklar – bland annat stödde han 2008 införandet av den nya FRA-lagen om signalspaning, kanske färgad av insikten om underrättelseverksamhetens betydelse. Sammantaget gav Stig Bergling intrycket av en man som kom att ångra sitt förräderi, även om han aldrig helt kunde sudda ut bilden av sig själv som en av Sveriges mest ökända spioner.

Säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige – då och i efterhand

Omedelbara konsekvenser på 1970- och 80-talet: Stig Berglings spionage orsakade betydande skada för Sveriges säkerhet, både direkt och indirekt. Enligt Sven-Åke Hjälmroth, som var Säpochef 1976–1987, hann Bergling under sina aktiva år läcka information som förstörde pågående säkerhetsoperationer och gjorde att flera kontraspionage-insatser misslyckades. Säpo insåg att man drabbats av ett allvarligt internt säkerhetshaveri. Redan upptäckten av spionen (1979) ledde till en självrannsakan inom säkerhetstjänsten: att en högt betrodd tjänsteman kunnat agera sovjetisk agent avslöjade brister i Säpos rekrytering, kontroll och övervakning av egen personal. Man jämförde med Wennerström-affären 1963 (då överstelöjtnant Stig Wennerström avslöjades som sovjetspion) – trots den chock det innebar hade det bara dröjt drygt ett decennium innan en ny spion gjorde stor skada. Detta faktum ansågs mycket allvarligt och föranledde omfattande förändringar i Säpos arbetsmetoder och internkontroll. Säkerhetspolisen skärpte sin interna säkerhet, införde noggrannare registerkontroller och stärkte sin kontraspionageverksamhet för att förhindra liknande insider-hot i framtiden. På ett bredare plan ökade även medvetenheten inom Försvarsmakten om behovet av skydd för känslig information – Berglings fall blev ett avskräckande exempel på hur “insidern” utgjorde en av de största riskerna.

När det gäller ren försvarsplanering tvingades Sverige vidta dyrbara åtgärder för att hantera skadan. Sovjetunionen hade tack vare Bergling full insyn i våra fortifikationsanläggningar och mobiliseringsförråd, vilket innebar att hela det svenska försvarskonceptet riskerade att undermineras. En uppskattning som gjordes inom Försvarsmakten var att tiotusentals svenska soldaters liv hade stått på spel vid en eventuell mobilisering eller krigssituation, eftersom Sovjet kände till alla våra försvarshemligheter. Mycket av planeringen fick göras om eller anpassas för att reducera denna sårbarhet, till enorma kostnader för staten. Även om inget väpnat angrepp inträffade under kalla kriget, innebar Berglings spioneri att Sveriges militära deterrens (avskräckningsförmåga) potentiellt försvagades betydligt.

Konsekvenser av rymningen 1987: Själva spioneriet var en stor skandal, men Berglings spektakulära flykt från fängelset 1987 ledde till ännu fler omedelbara säkerhetspolitiska konsekvenser. På den inrikespolitiska arenan rullade flera huvuden: justitieministern och chefen för kriminalvården avgick, som nämnts, och händelsen utlöste en kris i förtroendet för svenska myndigheter. Misstron mot Säpo och rättsväsendet fördjupades; att en dömd landsförrädare kunnat rymma så lätt väckte berättigade frågor om slapphänthet och rutiner. En rapport om Säpos arbetsmetoder konstaterade att misstankarna mot myndigheten fick “ytterligare näring” av Bergling-rymningen. Både Säkerhetspolisen och Kriminalvården fick skärpa sina rutiner kraftigt efter detta fiasko. Säpo genomförde en ny utredning av Bergling, denna gång för att kartlägga hur rymningen planerats och om han haft några medhjälpare inom systemet. Kriminalvården å sin sida införde striktare regler för permissioner, särskilt för högriskfångar som spioner och terrorister, för att förhindra upprepning. Samverkan mellan kriminalvården och Säpo förbättrades också – vid framtida permissioner för säkerhetsfall skulle Säpo kopplas in och ge riskbedömningar. Sverige lärde sig en dyrköpt läxa: nationens mest skyddsvärda fångar måste hanteras med största noggrannhet.

Långsiktiga och efterhandsbedömningar: Med tiden – särskilt efter kalla krigets slut – har Stig Berglings fall utvärderats i ett historiskt perspektiv. Det råder enighet bland experter om att Bergling-affären är en av de allvarligaste spionskandalerna i svensk historia. Skadorna han orsakade var inte bara materiella utan även psykologiska: förtroendet för att Sverige kunde skydda sina hemligheter fick en knäck. I efterhand har dock svenska säkerhetsorgan tagit fasta på lärdomarna. Säpo förbättrade sina interna säkerhetsprövningar av personal och byggde upp bättre analysförmåga för att upptäcka avvikande beteenden (för att identifiera eventuella mullvadar i tid). Försvarsmakten och andra myndigheter införde principen om ”flera ögon” på känsliga uppgifter för att inte en enskild person ska kunna kopiera hemligheter obemärkt. Dessutom bidrog Bergling-fallet till en ökad vaksamhet mot påverkansoperationer och spionage inom de neutrala staterna – Sverige insåg att trots sin alliansfrihet var man ett högprioriterat mål för sovjetisk underrättelseinhämtning, vilket påverkade landets säkerhetspolitiska orientering mot mer samarbete med västliga underrättelsetjänster.

I den säkerhetspolitiska debatten efteråt har Bergling ofta använts som ett exempel på “insider threat”. Myndighetsrapporter har pekat på strukturella brister som möjliggjorde hans gärning och rekommenderat reformer. Det militära försvaret tvingades revidera sina krigsplaner och vidta tekniska motmedel (som att flytta vapenförråd och ändra koder/förbindelser) för att minimera konsekvenserna av läckan. På det politiska planet bidrog affären till en ökad förståelse för behovet av signalspaning och kontraspionage – något som Bergling ironiskt nog själv förespråkade på äldre dar. Sammanfattningsvis medförde Stig Berglings spioneri omfattande säkerhetspolitiska konsekvenser: då, i form av direkta skador, skandaler och reformer; och i efterhand, som en ständig påminnelse om vikten av vaksamhet mot hot inifrån samt en dyrköpt erfarenhet som format Sveriges säkerhetsdoktrin under och efter det kalla kriget. Bergling-affären blev en katalysator för förbättrad säkerhetskultur – en tragisk men lärorik episod som än idag präglar svensk underrättelse- och säkerhetspolitik.

Källor: Myndighetsrapporter, historiska dokument och granskningar har använts för denna sammanställning, bl.a. Försvarsmaktens historiska artikel om svenska spioner, uttalanden från Säpo-chefer i media, Sveriges riksdags protokoll från 1987, samt dokumentärer och biografier (SVT/SR). Dessa källor ger en samstämmig bild av händelseförloppet och konsekvenserna kring Stig Bergling – en av de mest omvälvande spionhistorierna i Sveriges moderna historia.