De säger sig vara Sveriges naturliga maktparti – men kan inte ens enas med sina egna samarbetspartner. Inför valet 2026 tornar en regeringskris upp sig redan innan rösterna är räknade. Bakom Socialdemokraternas anspråk på regeringsmakten döljer sig ett splittrat vänsterblock där alla ställer krav, alla lägger veto och ingen vill kompromissa. Frågan är inte längre vem som vill styra Sverige – utan vem som faktiskt kan göra det.
De avskyr varandra – men kräver makten ändå.
Samtidigt som vänsterblocket slits isär av interna motsättningar försöker Socialdemokraterna ännu en gång utmåla sig som Sveriges enda ”statsbärande” alternativ. Bakom fasaden döljer sig dock ett politiskt korthus, redo att rasa.
Vänsterblocket – en gordisk knut av krav och veto
I teorin ska Magdalena Andersson kunna bilda regering tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. I praktiken säger alla nej – till varandra.
Vänsterpartiet vägrar släppa fram en regering de inte själva sitter i.
Centerpartiet vägrar sitta i en regering där Vänsterpartiet ingår.
Miljöpartiet hotar att fälla varje regering som bygger kärnkraft eller för en stram migrationspolitik.
Socialdemokraterna vill samtidigt höja skatter, bygga kärnkraft, strama åt migrationen och stärka Sveriges roll i NATO – vilket gör att man krockar med samtliga tänkta samarbetspartners.
Resultatet är ett regeringsunderlag som inte går att få ihop utan hemliga avtal, kohandel och parlamentariska speciallösningar.
Självbilden – ”vi regerar oavsett valresultat”
Socialdemokratins kanske största problem är inte motståndarna, utan den egna självbilden. Under större delen av 1900-talet styrde partiet Sverige nästan oavbrutet, vilket skapade en föreställning om regeringsmakten som något närmast naturligt.
När väljarstödet minskar ändras inte anspråken – bara metoderna. Historien de senaste tio åren präglas av budgethaverier, decemberöverenskommelsen, januariavtalet, hemliga uppgörelser med politiska vildar och en statsminister som tvingades avgå bara timmar efter att ha tillträtt.
Ändå framställs varje borgerligt samarbete konsekvent som ett hot mot demokratin, medan socialdemokratiska minoritetsregeringar beskrivs som det enda ansvarstagande alternativet.
Högern – stabilitet som politisk dygd
Samtidigt har Sverige under den nuvarande högerregeringen haft något ovanligt i modern tid: stabilitet. En hel mandatperiod har genomförts utan regeringskriser, utan budgetkollapser och utan hemliga extrauppgörelser.
Skatter har sänkts, bränsle har blivit billigare, arbetet med ny kärnkraft har återupptagits och migrationspolitiken har stramats åt. Skjutningar och sprängningar har minskat, och statsfinanserna har stärkts.
Det är inte perfekt politik – men den är förutsägbar. Och just förutsägbarhet är ofta det som skiljer regeringsduglighet från politiskt kaos.
Vad innebär egentligen en röst på Socialdemokraterna?
Det är den fråga få vill svara tydligt på. För väljaren finns inga garantier.
Blir det höjda skatter eller mittenpolitik?
Blir det mer invandring eller stramare regler?
Blir det kärnkraft eller nej tack?
Blir det NATO-lojalitet eller fortsatt intern konflikt?
Det enda som med säkerhet kan sägas är att Socialdemokraterna prioriterar regeringsmakten högre än ideologisk konsekvens. Politiken formas i efterhand, beroende på vilka eftergifter som krävs för att hålla ihop ett splittrat vänsterblock.
Slutsats – stabilitet eller nostalgiskt maktanspråk
Valet 2026 handlar inte bara om höger eller vänster. Det handlar om synen på makt. Är regeringsmakten ett förtroende som måste förtjänas – eller ett arv som ska försvaras till varje pris?
När den politiska knuten blivit olöslig är det ibland inte fler avtal som krävs, utan ett tydligt snitt. Frågan väljarna måste ställa sig är därför enkel:
Vill vi ha ett land som styrs – eller ett parti som alltid ska styra?