Karin Wanngård säger sig ha brutit segregationen och vill sluta på topp. Men verkligheten är en annan. Hon lämnar Stockholm med rekordskulder, växande otrygghet och symbolpolitik som reducerats till boulebanor och pingisbord.
Att Göran Persson tillhör de mest misslyckade statsministrarna i modern tid, i samma liga som Karl Staaff, Fälldin, Löfven och Palme, råder ingen tvekan om. Han misslyckades totalt med att stoppa den massiva muslimska invandringen efter 11 september 2001 – och det är den avgörande orsaken till det förfallna, otrygga och söndertrasade Sverige vi lever i idag.
Karin Wanngård. Namnet säger de flesta fortfarande inte mycket, trots att hon i flera år suttit på Stockholms tyngsta politiska stol. Redan 2016, efter två år som finansborgarråd, var hon så okänd att bara var fjärde stockholmare kunde identifiera henne. I dag leder hon staden igen – i koalition med MP och V – och är fortfarande märkligt anonym.
Men anonym är inte detsamma som ödmjuk. Wanngård har bestämt sig för att kliva av efter nästa mandatperiod. Hon vill sluta på topp. I Dagens Nyheter hyllar hon sig själv för att ha hanterat terrordådet på Drottninggatan och flyktingkrisen. Och inte minst för att ha ”hittat nyckeln” till att bryta segregationen med projektet Fokus Järva.
Självbilden är monumental. Göran Persson, tidigare ohotad på listan över självbelåtna sossar, får se sig passerad.
För vad har egentligen hänt i Järva? Mirakel? Nej. Två boulebanor i Akalla. Ett pingisbord på torget. En reparerad ljusskylt i Rinkeby. Lite parkskötsel i egen regi. Symbolpolitik på låg nivå, presenterad som världsnyheter.
I Skärholmen är bilden ännu mörkare. Här litar inte ens var femte invånare på sin stadsdelsförvaltning. Otryggheten är skyhög, långt över stadens snitt. Och Wanngårds svar? Att skicka ut åtta feriearbetande ungdomar för att fråga folk hur det känns. ”Medborgardialog”, kallar hon det. Ett hån mot alla som lever i otryggheten.
Samtidigt inrättar styret en tjänst som ”trädstrateg” – en byråkrat som ska dela ut bidrag till grönskötsel. Det är den typen av projekt som kallas ”satsningar”.
Men bakom kulisserna tornar den obekväma sanningen upp sig: skenande skuldberg. Skatten har höjts till 17,98 kronor. Ändå räcker inte pengarna. På ett år ökade skulden från 62 till 75 miljarder kronor.
Och ironin? År 2020 anklagade Wanngård det borgerliga styret för just lånepolitik. Då skrev hon själv: ”Därför behöver Stockholm en ny, ansvarstagande, ekonomisk politik.” Exakt den politik hon själv nu har vägrat bedriva.
Resultat: en stad med rekordskulder, djupa klyftor och ett ledarskap som ersätter verkliga reformer med symbolprojekt.
Och mitt i detta: Wanngårds ambition att driva igenom ännu fler moskébyggen – trots att Stockholm redan har en överetablering. Ett typexempel på hennes politik: splittrande, dyr, och helt utan förankring i stadens verkliga problem.
Nästa socialdemokratiska kakistokrat i Stockholm kommer få städa upp efter en ledare som pratat stort, men levererat smått. Karin Wanngård lämnar efter sig en skuldsatt stad, ökad otrygghet och symbolpolitik på löpande band.
Jönköpings nya badhus Rosenlundsbadet blir ett miljardprojekt – och nu ska över fyra miljoner kronor läggas på arabisk mosaik i interiören. Kritiker menar att kommunen slösar bort skattepengar på en konstform som saknar lokal förankring och som till stor del liknar vanligt kakel. I stället borde satsningen gå till småländsk konst och hantverk som speglar regionens kultur och identitet.
Åsa-Nisse var en stark karaktär som kom från Småland – varför inte ha honom i simhallen? Vad har Mellanöstern i form av konst i en svensk simhall att göra?
Det nya Rosenlundsbadet i Jönköping ska kosta 1,1 miljarder kronor. Enligt enprocentsregeln innebär det att omkring elva miljoner kronor går till konstnärlig utsmyckning – och 4,4 miljoner av dessa till arabisk mosaik.
Att lägga så stora belopp på denna typ av konst väcker starka invändningar. Mosaiken liknar till stor del vanligt marockanskt kakel som finns att köpa i byggvaruhus, vilket gör det svårt att förstå varför skattebetalarnas pengar ska användas för att betala mångmiljonbelopp för något som saknar tydlig originalitet.
I stället för att importera en stil som varken har koppling till platsen eller regionens kultur, borde kommunen investera i småländsk konst. Här finns en lång tradition av hantverk, design och konstnärskap som skulle kunna sätta en unik och lokal prägel på Rosenlundsbadet. Genom att lyfta fram det egna kulturarvet skulle man både stödja lokala konstnärer och skapa en identitet som Jönköpingsbor faktiskt kan känna igen sig i.
Att förvandla en kommunal satsning till en arena för främmande uttryck, samtidigt som den lokala konsten åsidosätts, är inte bara respektlöst mot skattebetalarna – det riskerar också att göra Rosenlundsbadet till en plats utan förankring i Smålands egen kultur och historia.
Fakta
Rosenlundsbadet
Plats: Rosenlund, Jönköping
Budget: 1,1 miljarder kronor
Enprocentsregeln: ca 11 miljoner kronor för konst
Konstbudget inomhus: 4,4 miljoner kronor
Utsmyckning: arabisk mosaik i interiören
Konstnär: Dana Awartani
Debatt: förslag att prioritera lokal småländsk konst
Liberalerna har orsakat stor skada på Sverige. Det var Bengt Westerberg som på 1990-talet upphävde Luciabeslutet och därmed lade grunden för det ”Al Capone-Sverige” vi har idag – med skjutningar och sprängningar som följd. Från ett homogent och tryggt Sverige har Liberalerna lett utvecklingen mot ett mångkulturellt helvete på jorden.
Politikerna sviker – vi ska acceptera att inte kunna sova
Krogbråk, buller och maktspel i Sveriges städer
Samtidigt som restaurangägare varnar för att deras verksamheter hotas av grannklagomål, är det många boende som upplever att deras livskvalitet helt ignoreras. För varje hög basgång och skrikande nattgäster finns det familjer, äldre och vanliga arbetspendlare som tvingas sova med öronproppar – om de ens får sova.
Bullret är inte en ”detaljfråga”, utan påverkar människors hälsa, välbefinnande och vardag. Trots detta verkar flera politiker – särskilt från Liberalerna – vilja sänka skyddet för de som bor i våra stadskärnor.
– Det är som att de tycker man får skylla sig själv om man bor centralt. Men man köper en bostad – inte en nattklubb, säger en boende i Helsingborg som vill vara anonym.
Amir Jawad (L), ordförande i miljönämnden i Helsingborg, föreslår nu att man ska införa så kallade ”differentierade bullernivåer”, där boende i stadskärnor får tåla mer oljud än andra. Kritiker menar att det i praktiken innebär att politiken gör skillnad på människors rätt till lugn – beroende på adress.
– Det är otroligt anmärkningsvärt. Politikerna borde skydda oss, inte lägga sig platt för krogägare med pengar och kontakter, säger en annan granne till en av de aktuella krogarna.
En korrupt utveckling
Kritiker anklagar nu delar av det politiska etablissemanget, särskilt inom L, för att vara påverkade av näringslivsintressen snarare än att försvara invånarnas rätt till trygghet. Genom att ensidigt lyfta fram krogarnas problem – och ignorera de boendes situation – riskerar politiken att framstå som både partisk och korrupt.
– Det här luktar jäv. Man vill ha ett ”levande centrum” på pappret, men vad man i praktiken gör är att lämna boende i sticket, säger en jurist som tidigare drivit miljömål i mark- och miljödomstolen.
Samtidigt visar flera fall, bland annat i Borgholm och Helsingborg, att krogägare lägger hundratusentals kronor på ljudteknik – men inte på dialog med sina grannar. Ofta tas klagomål vidare till myndigheter, som tvingas lägga stora resurser på långdragna processer.
Tystnaden som politisk blindfläck
Det som i krogarnas version framstår som ”någon som klagar på stolar”, är för andra ett ljudligt helvete som pågår flera kvällar i veckan – år efter år. Att politiker ensidigt väljer att lyssna på näringslivet och kräver att boende ska ”anpassa sig” till bullret, väcker frågor om vems intressen man faktiskt företräder.
Att föreslå ”medverkansplikt” för den som klagar på buller – som Amir Jawad gör – kan i praktiken tysta människor från att slå larm. Det är inte dialog, det är maktspråk.
Fakta: Politisk korruption och skandaler inom Liberalerna
Politisk korruption innebär att makthavare utnyttjar sitt förtroende för att gynna sig själva eller särskilda intressen, ofta på bekostnad av allmänheten.
Exempel på uppmärksammade skandaler inom Liberalerna (L):
Tobias Krantz och lobbyismen:
Efter sin tid som utbildningsminister började Krantz arbeta för lobbygrupper utan karenstid. Det har ifrågasatts om hans politiska beslut gynnade framtida arbetsgivare.
Dolda partibidrag och stöd (2022):
Flera granskningar har visat att L mottagit ekonomiska bidrag där kopplingarna till näringslivet och påverkansgrupper varit oklara eller dåligt redovisade.
Vänskapskorruption i Stockholms län (2023):
Förtroendevalda i Liberalerna anklagades för att ha gynnat bekanta inom friskolesektorn. Även om ärendet lades ned väckte det misstankar om otillbörlig påverkan.
Dörren mellan politik och näringsliv:
Det är vanligt att L-politiker snabbt går vidare till jobb inom sektorer de tidigare beslutat om. Det skapar osäkerhet kring deras opartiskhet som folkvalda.
Historisk bakgrund: Staafs fiasko och kungens ansvar
År 1914 stod Sverige inför ett växande säkerhetshot i Europa, men statsminister Karl Staaf, ledare för Liberalerna, valde att aktivt motarbeta en upprustning av det svenska försvaret. Trots oro bland folket och försvarsvänliga grupper höll han fast vid en linje som försvagade landets beredskap.
När Staaf inte längre lyssnade på opinionen – varken folkets eller militärens – trädde kung Gustaf V in och tog ansvar. I det historiska borggårdstalet talade kungen direkt till försvarsvänliga bönder och medborgare och markerade att rikets säkerhet stod över partipolitik.
Staaf svarade med att avgå i protest – ett svek mot landet i ett läge som krävde ledarskap, inte prestigeförlust. Händelsen blottlade den liberala maktens arrogans och oförmåga att se bortom ideologi när nationens intressen stod på spel.
Kopplingen till dagens bullerkonflikter
När dagens L-politiker föreslår att innerstadsbor ska tvingas acceptera högre buller eller att den som klagar ska tystas via ”medverkansplikt”, visar man samma mönster: förakt för vanliga människors behov, och en vilja att behaga inflytelserika kommersiella aktörer.
Staaf svek landets säkerhet – dagens liberaler sviker medborgarnas rätt till trygghet och hälsa.
Tips:
Vill du förstå vilka intressen som styr din kommun? Undersök lokalpolitikernas kopplingar, sidoinkomster och beslut. Offentlighetsprincipen ger dig rätten att granska.
