Trots hård kritik mot politiska trollfabriker och krav på skärpta regler för anonym påverkan i sociala medier, pekas partiet nu själva ut för att bedriva en omfattande digital kampanj via det egenägda bolaget AIP Media. Granskningar beskriver hur innehåll riktas mot barn och unga utan tydlig avsändare – samtidigt som Socialdemokraterna offentligt varnat för just denna typ av verksamhet. Frågan om politisk transparens och dubbla måttstockar har därmed tagit ny fart i den svenska samhällsdebatten.
Granskning: Anklagelser om trollfabriker kopplas till Socialdemokraterna
I ett nyligen publicerat videoklipp lyfter samhällsdebattören Henrik Jönsson kritik mot Socialdemokraterna, som enligt flera medieuppgifter ska ha bedrivit en digital opinionspåverkan via bolaget AIP Media. I videon ifrågasätts partiets tidigare uttalanden om så kallade ”trollfabriker”, och fokus riktas mot huruvida den egna verksamheten följer samma principer som de kritiserat hos politiska motståndare.
Bakgrunden
Socialdemokraterna har vid flera tillfällen uttryckt oro över anonyma politiska konton i sociala medier och efterlyst hårdare regler, inklusive ID-krav och digital polisverksamhet. Bland annat har Magdalena Andersson tidigare sagt att partier som driver trollfabriker inte bör delta i regeringsarbete.
Samtidigt har AIP Media – ett bolag med koppling till Socialdemokraterna – enligt olika granskningar driftat konton i sociala medier som använder politiskt vinklat innehåll. Detta material har framför allt riktats mot yngre målgrupper via plattformar som TikTok och Snapchat.
Kontroversen kring AIP Media
Enligt granskningar från bland annat TV4 och uttalanden från politiska motståndare ska innehållet på dessa konton ibland framstå som neutralt, utan tydlig avsändare. Ett exempel som lyfts fram är sajten Politikkollen, som beskrivs som ett politiskt uppslagsverk men där tonfallet uppges vara positivt till Socialdemokraterna och mer kritiskt till regeringens Tidöpartier.
Socialdemokraterna menar att AIP Media har ett redaktionellt oberoende och att det inte rör sig om trollverksamhet, medan kritiker hävdar att strukturen syftar till att maskera politiskt innehåll. Vissa av kontona ska enligt uppgifter även ha samarbetat med aktörer som publicerat kontroversiellt material – bland annat med anklagelser om antisemitism.
Frågan om transparens och finansiering
AIP Media ska enligt uppgifter ha fått omfattande bidragsfinansiering, över 100 miljoner kronor i skattemedel, och samtidigt varit momsbefriat. Kritiker menar att detta kan ses som ett sätt att kringgå regler för politisk annonsering på sociala medier, vilket Socialdemokraterna tidigare velat skärpa.
Partiet förnekar att man styr innehållet i AIP:s kanaler och hänvisar till redaktionellt oberoende. Enligt företagsregister har dock flera personer med stark koppling till Socialdemokraterna framträdande roller inom bolaget.
Debatten om dubbelmoral
I videon som publicerats används detta som exempel på vad som beskrivs som ”dubbla måttstockar” inom svensk politisk och medial debatt. Jönsson menar att högeraktörer som startar nya medieplattformar möts av hård kritik, medan initiativ med vänsterprofil enligt honom ges ett mer välvilligt mottagande från journalistkåren.
Som illustration jämförs mediehajpen kring Feministiskt initiativ vid starten 2005 och debatten kring den nyligen lanserade högerorienterade medieplattformen ”100%”. Jönsson hävdar att lanseringen av det sistnämnda möttes av starkt kritiska reaktioner från flera etablerade medier, medan liknande vänsterorienterade satsningar välkomnades.
Frågan om moral och demokratiskt ansvar
Videons budskap kretsar kring att politiska aktörer bör bedömas efter samma standard, oavsett ideologisk tillhörighet. Flera exempel lyfts fram där beteenden kritiseras hårt när de kopplas till högerpolitik, men accepteras eller tonas ned när de förekommer inom vänstern.
Jönsson avslutar med en uppmaning till följare att delta i vidare diskussion via sin plattform och att hålla en respektfull ton i kommentarerna, utan personangrepp eller diskriminerande språk.
Sammanfattning
Ämne
Kritik/Kontrovers
AIP Media
Påstås bedriva opinionspåverkan riktad mot unga utan tydlig avsändare.
Politikkollen
Hävdas vara vinklat till förmån för Socialdemokraterna.
Trollfabriker
Socialdemokraterna har kritiserat andra partier, men anklagas nu för liknande metoder själva.
Finansiering
Över 100 miljoner kronor i bidrag till AIP Media enligt uppgifter.
Mediebevakning
Kritik mot upplevd ideologisk snedvridning inom journalistiken.
Nästa steg i debatten
Frågan om politisk närvaro på sociala medier, transparens och hur medieaktörer bör granska alla politiska initiativ oavsett ideologi väntas fortsatt vara aktuell. Krav på tydlig avsändare och ökad märkning av politiskt innehåll är sannolikt centrala i den fortsatta diskussionen.
Faktaruta: Geijeraffären och Olof Palmes försvar
Vad var Geijeraffären?
En politisk skandal i slutet av 1970-talet som rörde justitieministern Lennart Geijer (S) och uppgifter om att han varit kund hos prostituerade i den så kallade bordellhärvan kring Doris Hopp. Affären kom att handla lika mycket om hur regeringen hanterade uppgifterna som om själva misstankarna.:contentReference[oaicite:0]{index=0}
När briserade skandalen?
Den 18 november 1977 publicerade Dagens Nyheter en artikel av Peter Bratt som avslöjade att rikspolischefen Carl Persson i en promemoria till statsminister Olof Palme pekat ut Geijer som en säkerhetsrisk på grund av hans kontakter med en ung prostituerad kvinna.:contentReference[oaicite:1]{index=1}
Palmes formella roll
Olof Palme var statsminister när Carl Persson lämnade sina PM om Geijer till regeringen. Promemoriorna varnade för att justitieministern kunde utgöra en säkerhetsrisk, bland annat på grund av kopplingar till kriminella miljöer och misstänkta kontakter med öststatlig underrättelsetjänst.:contentReference[oaicite:2]{index=2}
Hur försvarade Palme Lennart Geijer?
Palme gick ut mycket kraftigt till Geijers försvar. I intervjuer kallade han uppgifterna i DN för ”sällsynt skamlig(a) anklagelser” och hävdade att det var osant att rikspolischefen skulle ha utpekat Geijer som säkerhetsrisk. Han förnekade också att han fått någon sådan promemoria.:contentReference[oaicite:3]{index=3}
Dementin mot Dagens Nyheter
Regeringen och Geijer beskrev DN:s artikel som grovt förtal. DN backade, publicerade en ursäkt och gick med på att betala 50 000 kronor i skadestånd till Geijer. Vid detta tillfälle framstod Palmes linje – att uppgifterna saknade grund – som den officiella sanningen.:contentReference[oaicite:4]{index=4}
Senare bedömning
När material avhemligades långt senare kunde det konstateras att rikspolischefen faktiskt hade skrivit och överlämnat PM om Geijer till statsministern. Bedömningen i efterhand har blivit att DN i huvudsak hade rätt om promemorians existens, men att alla sakuppgifter inte gick att styrka. Palmes hårda dementi och försvar av Geijer har därför i efterhand blivit en central del av skandalens efterspel.:contentReference[oaicite:5]{index=5}
Snart fyra decennier efter Olof Palmes död väcker hans politiska arv fortsatt starka känslor och debatt. Experter menar att beslut fattade under hans tid vid makten lade grunden för dagens sunk samhälle.
Palme hade en internationell profil, samtidigt som den kubanska säkerhetstjänsten hängde folk i lyktstolparna. Palme umgicks med diktaturens kreatur, den marxistiska massslaktaren Fidel Castro.
Snart 40 år efter Palmes död har fler och fler insett att det var Palme som lade grunden för det Sverige vi har idag, med kriminalitet och det mångkulturella helvete på jorden som Sverige har blivit som land. Palme var en stark drivkraft för att staten skulle styra och ställa. Bland annat låg han bakom att Radio Nord och Syd stängdes, att Sveriges Radio skulle få monopol, och han låg även bakom de förhatliga löntagarfonderna, där staten skulle äga svenska företag. Se bara på Systembolaget – staten klarar inte ens av att driva ett systembolag som har öppet på söndagar. Att staten ska äga företag fungerar inte, utan det blir bara misslyckat.
Palmes politik fick till och med Astrid Lindgren att bli rädd för att Sverige skulle bli en socialistisk diktatur. På 1970-talet skrev hon en insändare där hon betalade över 100 % i skatt.
Men vad många inte vet är att Palme även drev igenom att ta bort riksrätten och tjänstemannaansvaret, och framför allt Proposition 1975:26. Proposition 1975:26 var som att öppna Pandoras ask över Sverige. Denna proposition lade grunden för det Sverige vi har idag, med extrem kriminalitet och ett mångkulturellt helvete med islam som ett inre hot mot vår demokrati.
På 1970-talet var Vänsterpartiet det stora hotet mot Sverige. De hade till och med en partiledare, Lars Werner, som sålde ut svenska försvaret för några flaskor sprit till sitt 40-årskalas, och marxistiska terroristgrupper som mördade runt på tyska ambassaden i Stockholm.
Man räknade med att 95 % av alla V-politiker på 70-talet var spioner åt någon banditstat bakom järnridån. Det gick till och med så långt att samhällsfarliga element gjorde intrång på militärbaser och skulle slå sönder Viggen-planen och göra om dem till ”plogbilar”.
1981 gick en sovjetisk ubåt på grund och Sverige var ytterst nära en militär konflikt med en ondsint marxistisk fiende på andra sidan Östersjön. Samtidigt förberedde sig Vänsterpartiet en stor välkomstfest i Stockholm, eftersom man hoppades på en Ungern 1956, där Sverige skulle bli ett socialistiskt helvete på jorden där människor blev våldtagna av marxistiska soldater eller avrättade på måfå.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
På bara tre år har antalet övervakningskameror i Huddinge skjutit i höjden – från 200 till 850 stycken. Kommunen satsar mångmiljonbelopp på vad man själv beskriver som en av landets mest expansiva kamerautbyggnader, och kommunalrådet Aza Cheragwandi (S) tvekar inte att jämföra ambitionen med allt från IB till STASI.
Sossarna hade på 1970-talet en egen STASI-liknande organisation i Sverige som kallades för IB, vilken grundades av Olof Palme. Nu vill Socialdemokraterna i Huddinge, 40 år efter Palmes död, starta ett nytt IB. På EU-nivå har de dessutom drivit hårt att EU ska få ett nytt ”STASI” genom Chat Control.
850 kameror bevakar Huddinge – utvecklingen har exploderat på tre år
Tittar du upp ser du dem nästan överallt: i pendeltågstunneln, vid butiksentréer, utanför skolor. Antalet övervakningskameror i Huddinge har ökat kraftigt de senaste åren.
2022 fanns det runt 200 kameror i kommunen. Hösten 2025 ligger siffran på 850 – en ökning på nästan 300 procent.
”Oj!” är den vanligaste reaktionen när vi pratar med människor i Huddinge centrum. De flesta tror att antalet kameror bara ligger runt 50–100 i hela kommunen.
– På en enda kamerapunkt kan det finnas allt från fem till 50 kameror beroende på miljön. Finns det många vinklar och vrår behövs det fler. Skogås centrum, till exempel, har väldigt många kameror. Det var ju vi Socialdemokrater som en gång i tiden startade IB – att övervaka Svensson finns i vårt politiska DNA, säger Aza Cheragwandi (S), kommunalråd.
Installationen och driften av kamerorna mellan 2023 och 2025 har kostat kommunen 22 miljoner kronor. I majoritetens budget för 2026 avsätts ytterligare 6,2 miljoner för att kunna sätta upp 110 kameror till. Totalt kommer då närmare tusen kameror att vara i drift.
– Om vi inte är den mest expansiva kommunen i landet så är vi åtminstone en av dem. Vår utbyggnad av kamerabevakning är enorm. STASI kan slänga sig i väggen, säger Aza Cheragwandi(s).
Huddinge är en kommun som är berikad med mycket mångkultur, och därför har vi också de trygghetsutmaningar vi har. Vi i kommunen har till och med varit på Stasi-museet i Östberlin och lärt oss allt man kan om att övervaka människor, säger Aza Cheragwandi (S).
FAKTA: IB – Informationsbyrån
Vad var IB?
Informationsbyrån (IB) var en hemlig svensk underrättelseorganisation som verkade under 1960- och 70-talen. Officiellt existerade den inte och verksamheten låg helt utanför demokratisk insyn.
Vem startade IB?
IB byggdes upp under socialdemokratiska regeringar. Initiativet kom framför allt från Olof Palme och dåvarande försvarsminister Sven Andersson, som båda stödde organisationens arbete.
Vad gjorde IB?
– Bedrev hemlig övervakning av svenska medborgare.
– Kartlade personer och grupper som ansågs vara oliktänkande som inte var socialdemokrater.
– Samlade in information genom infiltration, spaning och omfattande personregister.
– Samarbetade informellt med utländska underrättelsetjänster, bland annat Israel.
Avslöjandet
1973 avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt IB:s existens i Folket i Bild/Kulturfront. Avslöjandet utvecklades till en av de största politiska skandalerna i Sveriges moderna historia.
Stockholm står inför ett avgörande vägskäl. Samtidigt som Socialdemokraterna nominerar Emilia Bjuggren till nytt finansborgarråd växer kritiken mot ett rödgrönt styre som, enligt många, kört huvudstaden rakt in i kris. Med skenande kriminalitet, ekonomiskt kaos och ett stadsbyggnadsprojekt kallat “Miljonprogrammet 6.6.6” eller “Projekt: A Cosmopolitan Hellscape”, menar allt fler att Socialdemokraterna håller på att omforma Stockholm utan vare sig förankring eller verklighetskontakt.
På Sveavägen 68 förbereder man Miljonprogram 6.6.6, även kallat Projekt: A Cosmopolitan Hellscape. Projektet går ut på att tvångsblanda stockholmare genom att resa vertikala statarlängor i områden som i dag är välmående. Allt för att hela staden ska få smaka på det politiskt skapade mångkulturella kaos som väntar runt hörnet.
Socialdemokraterna har nu presenterat Emilia Bjuggren som sin kandidat till posten som finansborgarråd. Beskedet tas emot med allt annat än jubel från många stockholmare. För dem känns det snarare som ännu ett kapitel i den långsamma, men ack så förutsägbara, nedmonteringen av huvudstaden.
Floskler möter verklighet
Bjuggren hyllar själv nomineringen och använder välbekanta politiska fraser om sammanhållning och framtidstro. Men i det Stockholm som faktiskt existerar är sammanhållningen på väg att rämna. Många upplever att Socialdemokraterna själva drivit in störtkilen och förvärrat utvecklingen.
Ett styre i kras – ekonomiskt och politiskt
Sedan Socialdemokraterna, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, tog makten 2022 har kritiker beskrivit utvecklingen som ett politiskt haveri i slow motion. Hyresmarknaden är söndersmulad, skatten har chockhöjts två gånger, ekonomin är i fritt fall och staden blöder över en miljon kronor i timmen i räntekostnader. Trots detta fortsätter S-styret som om ingenting hänt.
DDR-politik i en europeisk huvudstad
Vänsterpartiets bostadspolitik, som fått oproportionerligt stort inflytande, kritiseras för att ha lett till en ideologiskt driven DDR-modell där väntetiderna är lika groteska som de var för en Trabant i Östtyskland. I en modern europeisk huvudstad framstår detta som fullständigt verklighetsfrånvänt.
“Miljonprogrammet 6.6.6” – tvångsblandning som stadsutveckling
Men det största orosmolnet är Socialdemokraternas stadsplanering. Det som kritiker hånfullt kallar ”Miljonprogrammet 6.6.6”, kallad ”Projekt: A Cosmopolitan Hellscape” har blivit en symbol för ett S-styre som tappat fotfästet. Strategin handlar om att tvångsblanda villaområden genom att pressa in stora hyreskomplex som tornar upp sig som vertikala statarlängor.
För familjer som arbetat ett helt liv för att bo i ett tryggt område känns planerna som ett direkt politiskt angrepp på deras livsmiljö. Kritikerna menar att det inte handlar om integration, utan om klumpig social ingenjörskonst – ett tvångsexperiment som riskerar att skapa mer otrygghet än det löser.
Regionfullmäktige: S försvarar sina planer
När frågan togs upp i regionfullmäktige försvarade socialdemokraten Emilia Wikström Melin planerna som om ingenting var fel. För många stockholmare bekräftade det bilden av ett parti som antingen är politiskt blint eller medvetet ignorerar invånarnas oro. Allt fler fruktar att S-styret håller på att rita om Stockholm i grunden – utan att fråga dem som faktiskt bor här.
En stad där otryggheten breder ut sig
Samtidigt fortsätter otryggheten att breda ut sig. Många stockholmare beskriver hur dagens situation får New York på 1980-talet att framstå som en idyll i jämförelse. Kritiker menar att den rödgröna kakistokratin gjort huvudstaden till en plats där inget längre fungerar som det ska – en stad på väg att bli exakt det kritikerna varnat för: ”A Cosmopolitan Hellscape”.
Omvärldens varningar: Sverige ses som riskområde
Den internationella bilden av Sverige stärker oron. Kanadas utrikesdepartement varnar sina medborgare för att resa till Sverige utan att iaktta “hög försiktighet” på grund av den förhöjda terrorhotnivån. I sina reseanvisningar pekar de dessutom ut Stockholm specifikt, där gängvåldet lyfts fram som ett centralt hot.
“Stockholms län har upplevt en ökning av vapenvåld och mord kopplat till gängrivalitet”, skriver de på sin officiella hemsida.
Vart är Stockholm på väg?
Vill vi verkligen att Stockholm ska förvandlas till ett nytt Palme-helvete på jorden – en repris av 1970-talets Sverige, där skatterna var så absurda att till och med Astrid Lindgren såg sig tvungen att gå till strid mot staten?
Hur länge ska staden tolerera politrucker som inte klarar av någonting annat än att lova, misslyckas och skylla ifrån sig? Under det rödgröna kakistokratstyret har stockholmare inte fått mycket mer än skatter som skjuter i höjden och en kriminalitet som exploderar rakt i ansiktet på oss.
Stockholms stad ligger på ren jumboplats när det gäller att hålla kommunalskatten nere – ett monument över hur illa den rödgröna kakistokratröran har skött ekonomin.
Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.
När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.
Syftet: Frivillig väg ur utanförskap
Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.
I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.
Vänsterkritik – och vänstermoral
Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.
Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.
Ekonomiska realiteter
Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.
En politik av motsägelser
Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.
På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.
En växande misstro
Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.
Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.
När ekonomin pressas och skatten ligger bland landets högsta, behöver Sundbyberg inte fler förvaltare – utan en politisk ledare som vågar fatta svåra beslut. Margaret Thatcher visade att tydlighet, ansvar och mod kan förändra ett land. Samma anda behövs nu i Sveriges minsta kommun.
Thatcher lyckades vinna ett krig och få Storbritannien på fötter igen efter år av socialism. Thatcher är en hjälte bland politiker.
Sundbyberg är en stad med potential. Kommunen växer, näringslivet utvecklas och människor flyttar hit för att bygga framtid. Men samtidigt fortsätter kommunalskatten att vara hög, och ekonomin pressas av växande kostnader. Det finns en känsla av att kommunen styrs mer av försiktighet än av framtidstro.
Det som saknas är politiskt mod – ett ledarskap som vågar göra det som är nödvändigt snarare än det som är bekvämt. Här finns mycket att lära av den brittiska premiärministern Margaret Thatcher. Hon är fortfarande en av världens mest omdiskuterade politiska gestalter, men även hennes kritiker medger att hon förändrade sitt land i grunden.
Thatcher styrdes inte av opinioner, utan av principer. Hon vågade fatta beslut som var impopulära på kort sikt men som skapade stabilitet, tillväxt och ansvar på lång sikt. Hon trodde på arbete, sparsamhet och individens kraft – på att människor växer när staten kliver tillbaka.
Det är en sådan övertygelse Sundbyberg behöver.
När Ayla Eftekhari (S) nu tar över som kommunstyrelsens ordförande ser många en ung ,kakistokrat och inte särskilt erfaren politiker. Hon står inför ett svårt prov. Frågan är om hon kan gå från politisk förvaltning till verkligt ledarskap – från ord till handling. Kritiker menar att hennes bakgrund inom ungdomsförbundet SSU ger henne en partipolitisk trygghet, men kanske inte den erfarenhet som krävs för att genomföra ekonomiska reformer som verkligen gör skillnad.
Sundbyberg behöver ett ledarskap som sätter resultat framför retorik – en kommun som vågar effektivisera, minska skattebördan och lita på att invånarna själva vet bäst hur deras pengar ska användas.
Sundbyberg behöver inte ännu en oerfaren politiker som inte lyckas åstadkomma något, utan en ny Thatcher. Thatcher var en politiker som gjorde skillnad – som vågade avveckla olönsamma delar av den statliga verksamheten och ge vanliga människor rimliga skatter.
Samma politik behövs i Sundbyberg: en politik där fokus ligger på ansvar, arbete och resultat, så att de som bidrar till kommunens utveckling inte straffas med orimliga skatter.
På 1970-talet avslöjades att Socialdemokraterna hade en hemlig polis – IB. En organisation som i praktiken fungerade som Sveriges egen Stasi eller Gestapo, där oliktänkande och journalister kunde hamna i fängelse på lösa grunder.
Nu verkar historien upprepa sig. Samma parti tycks vilja skapa en digital variant – IB 2.0 – för internet. Ett övervakningssystem där den som uttrycker en ”fel” åsikt riskerar att få hembesök. Den som driver kampanjer eller ställer fel frågor kan snabbt stämplas som en ”trollfabrik”.
Vi ser början på en modern häxjakt, en digital version av 1600-talets häxbränningar – där makten avgör vem som är ond och vem som får brännas på åsikternas bål.
Resultatet blir ett samhälle där gränsen mellan brott och åsikt suddas ut, och där rädslan för att säga fel ersätter den fria debatten
I svensk politik växer kravet på statlig närvaro i våra digitala rum. Socialdemokraterna har lanserat idén om särskilda “nätpoliser” som ska patrullera internet, med målet att bekämpa hot, hat och desinformation. Förespråkarna menar att detta skyddar barn, motverkar kriminalitet och renodlar samtalsklimatet. Kritiker varnar för att åtgärden i praktiken öppnar dörren för åsiktskontroll och ett sluttande plan mot censur. Var går gränsen för yttrandefrihet – och vad händer med ett samhälle där politiker vill bestämma vad som får sägas?
Från trygghet till övervakning
Idén om en nätpolis presenteras som en ordningsfråga: att komma åt hot, grooming, hatstormar och organiserade trollfabriker. I paketet ingår dessutom krav på skarpa ID-kopplingar mellan konton och individer, vilket skulle ge staten – och därmed politiken – betydligt större möjligheter att övervaka, identifiera och ingripa mot användare.
Förespråkarnas logik är enkel: mer identitet, mer ansvar, mindre missbruk. Men samma mekanismer som gör det lättare att lagföra verkliga brott gör det också lättare att kartlägga oliktänkande, tysta obekväma röster och kyla yttrandefriheten. När definitionen av “skadligt” glider från hot till hat – och vidare till “mishagliga” uttryck – uppstår en gråzon där lagligt tal riskerar att behandlas som brottsligt.
Politiken som måttstock
Det blir särskilt problematiskt när politiska ledare själva använder retorik som misstänkliggör meningsmotståndare. Om samma maktsfär som kräver nätpoliser också antyder att kritiker drivs av “främmande makt” eller “förpestar samhällsklimatet”, då är distansen mellan ordningsåtgärd och åsiktsbekämpning kort. Ett statligt verktyg som kan identifiera, flagga och begränsa röster online blir lätt en megafon för den rådande maktens världsbild.
Europa visar hur gränserna suddas ut
På EU-nivå har “illegalt hat” och “skadligt innehåll” blivit allt mer centrala begrepp. Uppförandekoder, lagstiftning och tillsyn har pressat plattformar att rensa innehåll för att undvika politiska påföljder. När hat och hot likställs i praktiken förskjuts gränsen mellan olagligt och lagligt tal. Resultatet blir en privatförvaltad censur – skött av plattformar under politiskt tryck – snarare än rättssäker prövning i domstol.
Lärdomar från Storbritannien
I Storbritannien har registreringen av “icke-kriminella hatincidenter” illustrerat hur övervakning kan expandera bortom brott. Polisen har uppmanats att notera uttalanden som uppfattas som kränkande, även när inget brott begåtts. Konsekvensen blir en kylande effekt: medborgare börjar självcensurera för att undvika flaggning, utredningar eller beslag – trots att de inte brutit mot lagen. Den sortens “mjuk” åsiktskontroll riskerar att normalisera hårdare ingripanden.
Public service som stridsfråga
I Sverige sammanfaller nätpolis-idén med en tilltagande konflikt om public service. Kritiken från höger handlar om urval, vinklar och att rollen som “garant för sanningen” blivit politiserad. Vänstern pekar på public service som demokratisk grundbult och vill förstärka skyddet. Oavsett ståndpunkt är sambandet tydligt: ju mer inflytande staten har över både medieinfrastruktur och normer för vad som anses “acceptabelt tal”, desto större blir risken att makten börjar kurera verklighetsbilden.
Rättsstat eller moralstat?
Det legitima målet – att bekämpa verkliga brott på nätet – kräver skarpa, rättssäkra verktyg: tydliga lagar, proportionerliga tvångsmedel, oberoende domstolar och hög beviströskel. Det är väsensskilt från att låta moralpoliser, uppförandekoder eller politiskt färgade definitioner styra vad som får sägas. Rättsstaten hanterar gärningar; moralstaten väger åsikter.
Riskerna med ID-tvång
Att koppla alla konton till juridisk identitet kan tyckas praktiskt, men det slår mot:
Visselblåsare och minoriteter som behöver anonymitet för att våga tala.
Regimkritiker och dissidenter – även i framtida politiska lägen.
Vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen utan livslång digital spårbarhet.
När anonymiteten döps om till “ansvarslöshet” försvinner ett av nätets viktigaste skydd för svaga röster.
Ett bättre spår: brott, bevis, dom
Vägen framåt är inte åsiktskontroll utan konsekvent rättstillämpning:
Avgränsa till verkliga brott (hot, ofredande, utpressning, barnövergrepp, bedrägeri).
Respektera lagligt men stötande tal – obehag är inte brott.
Tydliga, prövbara definitioner – inga gummiparagrafer om “skadlighet”.
Domstolsprövning före nedtagning där det är praktiskt möjligt, inte efterhandscensur via plattformstryck.
Stark anonymitetsrätt med proportionerliga undantag vid misstanke om grova brott och domstolsbeslut.
Slutsats: Trygghet kräver frihet
Historien lär oss att kontroll alltid säljs in som trygghet. Men när staten börjar patrullera våra åsikter riskerar vi att ersätta tryggheten i rättsstaten med tystnaden i övervakningsstaten. Om Sverige vill vara ett öppet, robust samhälle måste vi våga försvara både säkerheten och friheten – inte offra den ena för en illusion av den andra.
Nätpolisen framställs som en sköld mot hotet där ute. I praktiken riskerar den att bli en klubba mot oliktänkande här inne. Det är inte trygghet. Det är kontroll.
Fakta · UK:s regler för nätinnehåll & yttranden
Kärnlagar & ramar
Online Safety Act 2023 (OSA): ger tillsynsmyndigheten Ofcom omfattande befogenheter över plattformar och införde nya brott (fr.o.m. 31 jan 2024) som bl.a. false communications, threatening communications, cyberflashing, uppmaning till självskada, samt sändning av blinkande bilder för att framkalla epileptiska anfall.
Communications Act 2003, s.127: äldre bestämmelser om “grossly offensive/menacing” meddelanden; delar har ersatts/upphävts av OSA 2023 (framför allt regler om falska meddelanden).
Malicious Communications Act 1988: vissa delar som täckte sårande/kränkande kommunikation ersattes av OSA 2023:s nya kommunikationsbrott.
Public Order Act 1986 (s.4A & s.5): kriminaliserar uppträdande eller ord som avsiktligt orsakar (eller sannolikt orsakar) harassment, alarm or distress; försvar finns om agerandet var “rimligt” med beaktande av yttrandefriheten.
”Non-Crime Hate Incidents” (NCHI)
Polis kan registrera händelser som uppfattas som hatmotiverade trots att inget brott begåtts. Sedan 2023 finns en statutory code of practice som skärper proportionalitet och dataskydd (gäller England & Wales). Rättspraxis (Miller-målet) slog fast att tidigare vägledning var oförenlig med yttrandefriheten och måste begränsas.
Praktiskt för publicister/användare
Olagligt innehåll (t.ex. hot, terrorism, CSAM) ska ned – plattformar måste ha system för att hantera detta enligt OSA.
Skadligt men lagligt tal är i normalfallet inte brott, men kan omfattas av plattformsregler och Ofcom-krav på riskhantering.
Anonyma konton är inte förbjudna i sig, men identitetsuppgifter kan begäras vid brottsmisstanke enligt ordinarie tvångsmedel.
Proportionerlighet: åtal/ingripande ska väga yttrandefriheten – särskilt under Public Order Act – och vara nödvändigt och rimligt.
Trots ökande otrygghet, sprängningar och en havererad integrationspolitik vägrar partiet ens diskutera frivillig återvandring. I stället fortsätter den rödgröna ledningen i Stockholm att låtsas som att problemen inte finns – och tackar nej till varje försök till lösning, bara för att förslaget kommer från fel parti.
S-styrda Stockholm nobbar återvandring – för att förslaget kommer från SD
För tio år sedan öppnade Socialdemokraterna Pandoras ask. Genom att göra det enklare än någonsin för asylsökande att komma till Sverige lade de grunden för dagens kris. Då talade man om ”öppna hjärtan” och om ett Europa utan murar – ord som i efterhand framstår som naiva symboler för en politik utan konsekvensanalys.
Resultatet ser vi nu varje natt. Sprängningar, skjutningar och en växande otrygghet har blivit vardag i många svenska städer. Trots det vägrar Socialdemokraterna erkänna sitt ansvar eller ens diskutera verkliga lösningar som frivillig återvandring. I stället fortsätter partiet att förneka sambanden mellan den egna politiken och de problem som vanliga människor tvingas leva med.
Flera S-styrda kommuner har den senaste veckan valt att tacka nej till att ens delta i samtal med regeringens samordnare Terésa Zetterblad. Hennes uppdrag är att informera om det kraftigt höjda återvandringsbidraget och visa hur kommunerna kan hjälpa personer som frivilligt vill återvända till sina hemländer.
Det handlar inte om tvång, utan om en möjlighet – en chans till en ny start för dem som inte lyckats etablera sig i Sverige.
Men Socialdemokratiskt styrda kommuner, med Stockholm i spetsen, väljer att säga nej.
Barnsligt partipolitiskt trots
Stockholms social- och trygghetsborgarråd Alexander Ojanne (S) meddelar i ett brev att staden inte ser någon anledning att delta. Han menar att återvandringsbidraget kan ”försvåra nyanländas etablering” och riskera att människor känner sig ”oönskade”.
I praktiken betyder det att S hellre låter människor fastna i utanförskap än att erkänna att vissa faktiskt vill återvända frivilligt. Och varför denna vägran? För att initiativet kommer från regeringen – med stöd av Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna beter sig som barnungar: de vägrar samarbeta bara för att idén inte är deras egen. Ideologin går alltid före verkligheten – även när det drabbar både individ och samhälle.
En ekonomisk vinst – som S inte vill se
För Stockholm vore frivillig återvandring en ren vinstaffär. Varje person som lämnar ett långvarigt bidragsberoende frigör resurser i välfärden – i socialtjänst, skola, sjukvård och bostadsmarknad.
Men i stället för att tänka ekonomiskt och långsiktigt väljer den rödgröna ledningen att stänga dörren. Hellre fortsätta på den inslagna vägen med ökande kostnader, segregation och otrygghet, än att erkänna att regeringen faktiskt har ett poäng.
Rödgrön kakistokrati
Stockholm styrs i dag av en rödgrön röra som misslyckas med det mesta. Skatten har höjts två gånger under en mandatperiod – ändå blir ingenting bättre. Tryggheten minskar, vårdköerna växer och bostadsbristen kvarstår.
Att tacka nej till en kostnadsfri statlig satsning som dessutom kan avlasta kommunens ekonomi visar hur djupt Socialdemokraterna sjunkit i sin prestige. Det är inte ledarskap – det är politisk barnslighet.
Ideologi framför ansvar
När regeringen erbjuder kommunerna ett verktyg för att underlätta frivillig återvandring, väljer S att vända ryggen till. De låter hellre tusentals människor stanna i utanförskap än att riskera att ”ge SD rätt”.
Men verkligheten bryr sig inte om partitaktik. Frivillig återvandring är både humant och ekonomiskt klokt. Det är ett sätt att hjälpa människor hem på egna villkor – samtidigt som Sverige minskar belastningen på ett pressat välfärdssystem.
Socialdemokraternas vägran är därför inte bara oansvarig. Den är barnslig, självisk och ett hån mot alla som försöker hitta riktiga lösningar på integrationsproblemen.
Från parabolantenner och videovåld till nät-ID och sociala medier – Socialdemokraterna har i decennier försökt tygla allt de inte förstår. När nya idéer eller tekniker hotat partiets kontroll har reflexen varit densamma: förbjuda, reglera, övervaka. Nu vill Magdalena Andersson sätta namn och personnummer på varje internetanvändare i Sverige. Det är inte längre bara politik – det är ett mönster. Ett parti som en gång ville styra etern försöker nu ta greppet om själva nätet.
Socialdemokraterna har genom historien ofta hamnat i strider om förbudspolitik och en vilja att kontrollera medborgarnas val. Från etermediernas barndom till dagens digitala sfär återkommer mönstret: när nya fenomen eller upplevda samhällsproblem uppstår ligger ett förbud eller en reglering nära till hands. Denna granskande artikel belyser en rad konkreta exempel – från piratradio och parabolantenner till videovåld, boxning, sexköp, religiösa friskolor, vinstuttag och nu senast krav på ID-kontroller online – och diskuterar riskerna för övervakning, moralism och inskränkningar i yttrandefriheten som följer i förbudens spår.
Motboken – när staten tog kontroll över glaset
Socialdemokraternas vilja att styra människors liv går ännu längre tillbaka än paraboler och videoband. Redan 1919, mitt under folkhemmets födelse, var det den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting som stod bakom ett av de mest genomgripande övervakningsprojekten i svensk vardagshistoria: motboken. Den infördes som ett system för att reglera svenskarnas alkoholkonsumtion, i ett försök att tygla supandet – men blev i praktiken ett instrument för social kontroll på individnivå.
Varje medborgare fick en personlig bok där varje inköp av sprit noggrant antecknades av Systembolagets personal. Staten bestämde hur mycket en “anständig medborgare” fick dricka, och tjänstemän, kvinnor och arbetare behandlades olika. En ogift kvinna fick ofta ingen motbok alls, medan en man i statlig tjänst kunde få större ranson “eftersom han antogs kunna hantera sitt drickande”. Resultatet blev ett Sverige där staten bokstavligen höll räkningen på folks glas – en sorts analog föregångare till dagens digitala övervakning.
Motboken pågick i över tre decennier, fram till 1955, och är ett av de tydligaste exemplen på Socialdemokratins förmyndarmentalitet i praktiken. Syftet var gott – att minska alkoholskador – men metoden var ren moralbyråkrati. Den byggde på misstro mot medborgarna och en tro på att staten alltid vet bättre. I backspegeln ser man tydligt hur denna logik lever kvar: från motbokens spritkontroll till dagens försök att införa digitala ID-kontroller på nätet går en obruten linje av politiskt tänkande. I Socialdemokraternas värld är individen alltid en potentiell risk – och staten alltid den som måste hålla i nycklarna till flaskan, radion, kroppen eller tangentbordet.
Fri radio och TV under lås och bom
Jack Kotschack, grundare av piratradiostationen Radio Nord, besöker sändarfartygetBon Jourden 30 juni 1962 – stationens sista sändningsdag innan den tvingades tystna under trycket från en ny lag[ .
Etermediernas utveckling i Sverige har präglats av Socialdemokraternas strävan att värna statens kontroll över informationen. Redan på 1950- och 60-talen kämpade partiet hårt mot piratradion. När Radio Nord började sända populär musik och nyheter från ett fartyg utanför territorialvattnen 1961 upplevde den socialdemokratiska regeringen stationen som en direkt provokation.
Myndigheterna svarade med en rad åtgärder för att kväva den oönskade konkurrensen – annonsörer hotades med repressalier och statliga Sveriges Radio fick skyndsamt extra resurser för att lansera Melodiradion (dagens P3) och därmed hindra lyssnarna från att söka sig till piratsändningarna. Regeringen lät till och med riksdagen stifta en speciallag, den beryktade Lex Radio Nord, som förbjöd sådana sändningar. Inför hotet av lagen valde Radio Nords ägare att stänga stationen redan innan förbudet trädde i kraft i augusti 1962. Socialdemokraterna lyckades därmed upprätthålla det statliga mediemonopolet – men på bekostnad av mångfalden i etern.
Samma kontrolliver präglade synen på televisionen. Under decennier hade Sverige endast två TV-kanaler, båda i statlig regi. När satellit-tv och parabolantenner gjorde entré på 1980-talet reagerade vissa socialdemokrater med ryggmärgsreflexen att förbjuda även denna nya teknik. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 drev exempelvis partiets kvinnoförbund – under ledning av den profilerade S-politikern Maj Britt Theorin – kravet att förbjuda privatpersoner att inneha parabolantenner. Tanken var att skydda svenska folket från “oönskad” utländsk påverkan och kommersiellt utbud via satellit. Förslaget ledde aldrig till någon lag och partiledningen tog officiellt avstånd från idén när den kritiserades som otidsenlig – kulturminister Bengt Göransson försäkrade att folk “ska kunna se på de program de vill” även via parabol. I den allmänna debatten har dock ”parabolförbudet” levt kvar som symbol för Socialdemokraternas paternalistiska syn på media. Det må vara en myt att partiet formellt la fram ett parabolförbud, men att tongivande S-företrädare faktiskt förespråkade idén räcker för att ge eko in i våra dagar.
För Socialdemokraterna handlade mediepolitiken länge om att hålla “icke-statliga röster” borta och folket “rent” från kommersialismens inflytande.
Moralpanikens 1980-tal: videovåld och boxningsförbud
När videon slog igenom i början av 1980-talet uppstod en ny frontlinje för socialdemokratisk förbudspolitik. Partiet slöt upp i den breda politiska moralpaniken kring det så kallade videovåldet – våldsamma skräck- och actionfilmer på då nya videoformatet. Tidigare hade staten genom biografcensuren kunnat klippa bort olämpligt innehåll, men plötsligt kunde “våldsfilmer” spridas fritt via videobandspelare i hemmen.
Socialdemokraterna tog strid för att stoppa detta. En borgerlig regering råkade visserligen sitta vid makten just då (1981), men socialdemokratin deltog helhjärtat i korståget. Riksdagen klubbade 1982 med överväldigande majoritet en ny lag – 299 ja-röster mot endast 1 nej – som förbjöd spridning av videogram med rått och sadistiskt våld. Den ende riksdagsledamoten som röstade nej, Folkpartiets Hadar Cars, varnade uttryckligen för att lagen innebar farliga inskränkningar i våra demokratiska rättigheter. Hans varning föll dock för döva öron. Resultatet blev en av världens hårdaste censurlagar för videofilm, där polisrazzior mot videobutiker och rättsfall mot videouthyrare snart blev verklighet. Kritiker har i efterhand dömt ut “videovåldsdebatten” som moralpanik och pekat på hur okunnig och överdriven retoriken var.
Ändå är den ett skolexempel på Socialdemokraternas benägenhet att ta till lagboken och förbud när nya medier oroar – med yttrandefriheten som möjlig måltavla i processen.
Samma anda av förmynderi genomsyrade det svenska boxningsförbudet. Under socialdemokratiskt styre beslutade riksdagen hösten 1969 att förbjuda professionell boxning i Sverige – ett unikt ingrepp i idrottens autonomi. Beslutet motiverades med folkhälsa och moral: proffsboxning ansågs våldsamt, farligt och “osunt” och passade inte in i det folkhem som skulle formas. Hjärnskador riskerades, sades det, och “osnygga ekonomiska intressen” tjänade pengar på våldet. Därför drog man likhetstecken mellan boxning och samhälleligt förfall – sporten påstods förråa samhället i stort.
Förbudslinjen segrade och under de följande årtiondena tvingades svenska boxare utomlands om de ville bli proffs. Först 2007 upphävdes det totala förbudet, efter mycket debatt. I backspegeln menar många att proffsboxningsförbudet främst vilade på moralistiska argument snarare än fakta.
Som debattörerna Johan Forssell och Paolo Roberto skrev redan 2006 var förbudet en del av “samhällets moralpanik” – man gjorde en hederlig sport till något skamligt och drev utövarna i exil, trots att folk ändå kunde se alla matcher via TV eller internet. Än en gång gick Socialdemokraternas förbudsinstinkt före individens frihet att välja, till och med i valet av sport.
Führerns Face – filmen som var för antinazistisk för Sverige
1943 släppte Walt Disney en animerad kortfilm som gjorde succé i USA: Der Fuehrer’s Face. I den hamnar Kalle Anka i en absurd mardröm där han tvingas leva i Nazityskland, marschera till Hitler-marscher, skrika “Heil!” tills han svimmar och jobba som slav i en vapenfabrik. Filmen var genial satir – ett hån mot totalitarismen och en öppen drift med Hitler själv. I USA vann den en Oscar och användes som antipropaganda mot fascismen.
Men i Sverige – det “neutrala” folkhemmet under socialdemokratisk ledning – förbjöds filmen helt. Den svenska censuren slog till direkt: Der Fuehrer’s Face fick inte visas på bio, varken för barn eller vuxna. Motiveringen? Att den var “politiskt olämplig” och riskerade att skada Sveriges diplomatiska relationer med Nazityskland. Det var alltså inte Hitler som förbjöd filmen – det gjorde svenska myndigheter, mitt under en tid då Europa stod i brand.
Detta är ett av de mest pinsamma kapitlen i svensk filmhistoria: en antifascistisk satirfilm totalförbjuds i demokratins namn, för att den ansågs “för provocerande”. Medan Kalle Anka i Disneys version gör uppror mot diktaturen, valde Socialdemokraternas Sverige att böja sig för den. Under täckmantel av “neutralitet” censurerades det fria ordet, precis som i de system man påstod sig stå emot.
I efterhand framstår Der Fuehrer’s Face som en symbol för svensk feghet under andra världskriget – en tid då regeringen hellre tystade en tecknad anka än riskerade att reta upp Hitler. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av förmyndarstatens och feghetens möte: en stat som vågar säga nej till Disney, men inte till diktatur.
Motorsågsmassakern – filmen som skrämde staten och väckte ett folk
När Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) nådde Sverige i slutet av 1970-talet hade Socialdemokraterna och biografcensuren redan byggt ett skyddsnät av regler för vad folket fick se. Filmen totalförbjöds omedelbart för biovisning – den ansågs alltför brutal, för “osvensk”, för farlig. Men något oväntat hände. Förbudet skapade inte avsky, utan nyfikenhet. Svenskarna började i massor importera videobandspelare och kopior av förbjudna filmer från utlandet. I hemliga uthyrningsbutiker och bland vänner cirkulerade VHS-kassetter med titlar som Motorsågsmassakern, Zombie Flesh Eaters och Cannibal Holocaust – filmer som staten inte ville att någon skulle se.
Det ironiska var att Socialdemokraternas kulturpolitiska förmyndarskap fungerade som gratis reklam för det man ville stoppa. Ju hårdare man slog mot “videovåldet”, desto fler svenskar ville se vad som var så farligt. För många blev just Motorsågsmassakern en symbol för friheten att välja själv – en sorts motreaktion mot statlig censur. Videobandspelaren blev rebellens verktyg, ett tyst uppror i vardagsrummet mot ett överbeskyddande etablissemang.
Ajabaja i folkhemmet.
Så paradoxalt nog bidrog Socialdemokraternas försök att skydda svenska folket från “dålig kultur” till att föda hela hemmavideons genombrott. Ur den så kallade videovåldsdebatten föddes inte ett lydigt folk, utan en generation som tröttnat på att staten skulle bestämma vad man fick se, höra och tänka. I det ögonblicket, när Motorsågsmassakern surrade igång på svenska VHS-apparater, började censurens makt sakta dö – en gång för alla.
Sexköpslagen – moralismens triumf och hyckleriets skugga
När Socialdemokraterna 1999 införde den så kallade sexköpslagen var det med storslagna ord om jämställdhet och värdighet. Att köpa sex skulle bli olagligt, men att sälja det tillåtet – ett märkligt juridiskt dubbelspråk som gjorde staten till domare över människors moral snarare än deras handlingar. Förbudet presenterades som en feministisk seger, men i praktiken blev det ett moraliskt korståg. Lagen slog hårdast mot de mest utsatta och drev prostitutionen längre under jord, medan politikerna klappade sig själva på axeln över sin “värdegrund”.
Det ironiska – och djupt hycklande – är att samma parti några decennier tidigare präglades av en helt annan verklighet. På 1970-talet avslöjades att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, en av Socialdemokratins tyngsta profiler, själv varit kund hos prostituerade i Stockholms undre värld. Skandalen, som Palme-regeringen först försökte tysta ner, skakade landet. Samma maktparti som påstod sig stå för anständighet och kvinnofrid hade alltså en justitieminister som personifierade det de senare skulle kriminalisera. När sexköpslagen klubbades 20 år senare var detta kapitel bortglömt i historieskrivningen – men hyckleriet bestod.
Att Socialdemokraterna fortfarande ser sexköpslagen som en moralisk seger säger mycket om partiets självbild. Det är inte resultatet som räknas – prostitutionen finns kvar, om än mer dold – utan känslan av att ha lagstiftat fram godhet. Det är folkhemmets gamla synd: viljan att kontrollera människors liv under förevändningen att “skydda dem”. När politiker som Geijer rörde sig fritt i dubbelmoralens skuggvärld, valde partiet att straffa vanliga människor för samma handlingar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på moralisk hyckleri förklädd till social ingenjörskonst.
. Kvinnoförbundet – samma gren av partiet som tidigare drivit parabolförbudet – lyckades vända partiets inställning och drev igenom att sexköp kriminaliserades. . Resultatet hyllas av många än idag som en feministisk seger och har kopierats av flera länder, men kritiken har heller inte tystnat. Motståndare menar att lagen är symbolpolitik som snarare försvårat för de mest utsatta genom att tvinga prostitution längre under jord. Det övervakande inslaget i sexköpslagen – där polisen exempelvis arbetat med spaning, telefonavlyssning och infiltration för att sätta dit sexköpare – har också ifrågasatts.
Från liberalt håll har man varnat för moralisk klåfingrighet: ett samhälle som förbjuder frivilliga transaktioner mellan vuxna, om än av begripliga skäl, beträder en farlig väg där moral lagstiftas på bekostnad av personlig autonomi. Sexköpslagen illustrerar tydligt hur Socialdemokraternas kontrollambitioner kan sträcka sig ända in i medborgarnas mest privata domäner – i syfte att uppfostra samhället till dygd.
Skolan och välfärden under statens kontroll
På senare år har Socialdemokraterna velat ta ett fastare grepp om skola och välfärd med förbud och restriktioner som verktyg. Ett exempel är frågan om konfessionella friskolor. Partiet har argumenterat att religiös påverkan inte hör hemma i skolan och att staten måste återta den “demokratiska kontrollen” över utbildningen.
Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har Socialdemokraterna drivit linjen att förbjuda nya religiösa friskolor – och helst avskaffa de existerande helt, så fort parlamentariskt stöd kan uppbådas. “Egentligen vill vi förbjuda dessa skolor helt och hållet”, medgav partiet öppet inför valet 2022, men eftersom en riksdagsmajoritet saknas nöjer man sig tills vidare med att stoppa nyetablering. Retoriken handlar om att alla elever ska möta samma kunskapsinnehåll fritt från religiös indoktrinering. Kritiker invänder att förbud mot religiösa friskolor riskerar inskränka föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn och utmanar den grundlagsfästa religionsfriheten. Än en gång står dock Socialdemokraternas princip om likriktning mot individens valfrihet. Istället för att komma åt missförhållanden via tillsyn och krav, väljer man den förbudslinje som känns ideologiskt trygg – i detta fall att hellre förbjuda en hel kategori skolor än att tolerera att vissa barn får morgonbön i skolan.
Parallellt har Socialdemokraterna drivit kravet att ingen ska få göra vinst på välfärden. Det har konkret landat i förslag om ett vinstförbud i friskolor, vårdföretag och andra skattefinansierade verksamheter. “Skolorna i Sverige ska ha fokus på kunskap, inte på vinstjakt”, deklarerade Magdalena Andersson när hon sommaren 2022 lanserade partiets vallöften att förbjuda vinstuttag i skolan och samtidigt stoppa nya religiösa friskolor. Regeringen lät tillsätta en utredning för att ta fram “konkreta förslag” på hur ett vinstförbud skulle kunna utformas utan kryphål.
Även detta steg kan ses som en del av partiets kontrollambitioner – en ovilja att låta marknadslogik råda inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna har sedan länge ogillat att privata bolag gör överskott på skattemedel, men kritiker varnar att ett förbud i praktiken innebär en socialisering av välfärdssektorn via lagstiftning. Här rör det sig mindre om moralism i klassisk bemärkelse och mer om ideologisk kontroll över ekonomin: partiet vill lagstifta fram sin vision av hur välfärden ska drivas, med risken att mångfald och innovation går förlorad. Trots att flera tidigare försök att få igenom vinstförbud har fallit i riksdagen fortsätter Socialdemokraterna driva frågan – en påminnelse om hur djupt rotad förbudsinstinkten är när något uppfattas bryta mot partiets grundvärderingar.
Digital övervakning: ID-krav på internet
I vår digitala era uppstår nya utmaningar – och Socialdemokraternas lösningar ligger kvar i samma tradition av kontroll och begränsningar. Det färskaste exemplet är partiets utspel om att införa ID-kontroller på nätet. Våren 2024, med EU-valet runt hörnet, föreslog partiledare Magdalena Andersson tillsammans med S-toppar i Bryssel att varje konto på stora sociala medieplattformar ska kopplas till en verifierad identitet. . Anonymitet på nätet ska alltså i princip upphöra om Socialdemokraterna får bestämma – allt i kampen mot “fejkkonton”, desinformation och näthat, vilket man menar hotar demokratin. Förslaget, som skulle drivas på EU-nivå, presenterades som en åtgärd mot Sverigedemokraternas så kallade trollfabriker och mot rysk propagandaspridning. . Men kritiken lät inte vänta på sig: experter, piratpartister, jurister och nätaktivister har unisont kallat idén dum och farlig . Att kräva att alla internetanvändare identifierar sig undergräver grundläggande fri- och rättigheter, menar kritikerna, och öppnar dörren för omfattande övervakning och intrång i privatlivet
. Yttrandefriheten online bygger i mångt och mycket på möjligheten att uttrycka sig anonymt – visselblåsare, oppositionella i auktoritära stater, ja även vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen, är beroende av att inte alltid behöva skylta med sitt riktiga namn. Ett statligt påbud om ID-tvång skulle kraftigt kyla av det fria meningsutbytet, varnar motståndarna, och ändå lätt kunna kringgås av illasinnade aktörer.
. Trots de potentiellt allvarliga konsekvenserna för digital frihet förefaller Socialdemokraterna beredda att ta risken. “Makten bör övervakas, inte medborgarna”, replikerade Piratpartiet i en debattartikel och satte fingret på paradoxen i S-förslaget . I jakten på troll riskerar man att övervaka hela befolkningen – en överdrift som tyvärr känns igen när Socialdemokraterna ska lösa ett problem. Förslaget om ID-krav på sociala medier är kanske inte en klassisk lag om förbud, men andas samma anda av kontroll och misstro mot medborgarnas egen förmåga att hantera frihet.
En röd tråd av förbud och förmynderi
Från folkhemserans etermediemonopol till dagens debatter om sociala medier går en röd tråd genom Socialdemokraternas historia: en övertygelse om att staten vet bäst och att samhällets goda värden kan upprätthållas genom att helt enkelt förbjuda det som anses skadligt eller oönskat. Ibland har motiven varit folkhälsan eller jämställdheten, ibland att skydda barn och unga, ibland att bevara “ordning och reda” i välfärden. Inte sällan har intentionerna varit goda.
Men priset för denna förbudspolitik har gång på gång visat sig vara inskränkningar – av yttrandefriheten, av individens rätt att bestämma över sitt liv, av pluralismen i samhällsdebatten. Socialdemokraternas kontrollambitioner har skiftat skepnad genom decennierna: på 1960-talet handlade det om att bokstavligen stänga av radiosändare på öppet hav, på 1980-talet om att klippa sönder videoband, på 1990-talet om att skicka polis efter sexköpare i nattens skugga, och idag om att scanna internetanvändares identiteter. Övervakning, moralism och paternalism går som en underton.
Kritiker menar att denna förbudsiver bottnar i en idé om det myndiga samhället kontra den omyndiga medborgaren – en idé där människor inte anses kloka nog att själva hantera ett ökat informationsutbud, våldsinslag i populärkulturen, farliga sporter, prostitution eller ens sociala medier, utan att staten måste träda in som moralisk väktare och skyddsängel. Risken är uppenbar: att man skapar ett samhällsklimat där frihet under ansvar ersätts av förbud under övervakning. Socialdemokraterna värnar gärna demokratin, men historien visar att de ibland varit beredda att kompromissa med demokratiska friheter för att nå sina mål. I ivern att bygga det man uppfattat som ett bättre samhälle har partiet återkommande velat lägga sin skyddande hand över medborgarna – eller kanske snarare ett fast grepp om deras tyglar.
I en tid då nya hot och fenomen ständigt dyker upp är det frestande att ropa på förbud och kontroll.
Men Socialdemokraternas egen historia kan tjäna som en varnande berättelse. Den visar hur långtgående åtgärder som syftar till att skydda ofta får oönskade bieffekter: monopol och censur kväver innovation och debatt, moraliserande lagar kan driva problemen under jorden istället för att lösa dem, och övervakning undergräver det öppna samhälle man ville försvara. Frågan är om partiet lärt av historien – eller om kontrollviljan är en del av dess DNA. En sak är säker: debatten om förbudspolitik kontra frihet kommer att fortsätta så länge Socialdemokraterna tar till sin traditionella verktygslåda. Och det är upp till oss som medborgare att avgöra var gränsen går mellan ett tryggt, ordnat samhälle och ett överbeskyddande, kontrollerande sådant. Som det gamla talesättet lyder: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – något Socialdemokraterna kanske bör begrunda nästa gång lusten att förbjuda något faller på.
Chat Control – från trygghet till total övervakning
När EU nu driver på för att införa så kallad Chat Control – en lag som ger myndigheter rätt att granska medborgarnas privata meddelanden i jakt på olagligt innehåll – står Socialdemokraterna återigen bland de mest entusiastiska anhängarna. Officiellt handlar det om att skydda barn från övergrepp, men i praktiken innebär det att alla medborgares privata kommunikation kan genomsökas automatiskt av staten eller dess algoritmer. Det är en teknikdröm för varje byråkrat med kontrollbehov – och en mardröm för alla som värnar friheten på nätet.
Det är svårt att inte dra paralleller till DDR:s Stasi, den ökända östtyska säkerhetstjänsten, som byggde sin makt på just övervakning av vanliga människor. Skillnaden är att Stasi behövde tusentals angivare och pappersarkiv för att kartlägga befolkningen – EU:s Chat Control behöver bara några rader kod. Där Stasi smög sig in i folks brev och telefonsamtal ska nu maskiner läsa våra meddelanden i realtid, på jakt efter misstänkta ord och bilder. Skillnaden i teknik är enorm, men principen densamma: staten sätter sig mellan människor och deras kommunikation, i namn av “säkerhet”.
Det mest oroande är att Socialdemokraterna, som en gång kämpade mot åsiktsregistrering och statlig övervakning, nu tycks ha glömt sin egen historia. Partiet som förr talade om frihet från förtryck vill nu att EU:s digitala poliser ska få rätt att titta i varenda chatt, varenda privat bild, varenda viskning i det digitala rummet. Det är inte skydd – det är digital husrannsakan utan misstanke. DDR:s Stasi hade kallat det effektivt.
Trots att Stockholm redan planerar hundratals nya småhus och radhus, vill det rödgröna styret nu öka takten ytterligare med ett nytt, kritiserat koncept: ”Stockholmsradhus”. Ambitionen är att skapa radhus som komplement i etablerade områden. Men kritikerna – med den socialdemokratiska bostadspolitikens historia i ryggen – avfärdar planerna som ännu ett orealistiskt löfte, med risk att upprepa de sociala problem och ekonomiska misslyckanden som präglade Miljonprogrammet. Frågan är om ”Stockholmsradhus” blir verklighet eller bara ett nytt ”luftslott” i en stad där billiga bostäder länge varit en omöjlighet pga misslycka socialdemokratiska visioner.
”Stockholmsradhus”, även kallat projekt miiljonprogram 6.6.6 – ”Projekt: A Cosmopolitan Hellscape” – ännu ett luftslott i stadens bostadspolitik? Trots att omkring 700 nya småhus och radhus redan planeras runt om i Stockholm vill det rödgröna kakistokratiska styret slösa ännu mer skattepengar.
I budgeten för 2026 avsätts pengar för att markanvisa minst två nya områden för radhusbebyggelse nästa år. Samtidigt får stadens förvaltningar i uppdrag att ta fram ett nytt koncept – Stockholmsradhus. Ambitionen är att skapa radhus som kan byggas som komplement i redan etablerade bostadsområden, ännu ett socialdemokratiskt misslyckande i klass med miljonprogrammet. Konceptet ska utvecklas i samarbete mellan exploateringskontoret, stadsbyggnadskontoret och de kommunala bostadsbolagen. Fokus sägs ligga på rimliga hyror, hållbar stadsutveckling och arkitektur som smälter in i stadens befintliga miljö. Men frågan är hur realistiska planerna är.
Trots årtionden av politiska löften om ”billiga bostäder” har stadens satsningar sällan resulterat i något som vanliga hushåll faktiskt har råd med. Kritiker pekar på att de kommunala bostadsbolagen snarare används som ekonomiska mjölkkor – med krav på höga utdelningar till stadens budget – vilket gör prisvärda bostäder till en omöjlighet. Socialdemokraternas bostadspolitiska historia väcker dessutom tvivel.
Miljonprogrammet, som en gång sågs som en symbol för framåtanda och social jämlikhet, har i dag förvandlats till områden som brottas med extrema sociala problem, ekonomisk utsatthet och segregation – det har blivit kosmopolitiska helveten på jorden.
Många menar att samma brist på långsiktig planering och ekonomiskt ansvar riskerar att upprepas i nya projekt. – Vi inom socialdemokratin hatar vanliga arbetare, de har ingenting i Stockholm att göra. Det är vi sossar som har byggt miljonprogrammen, ghettona, och nu ska vi tvångsblanda folket, säger sossepampen Karin Wanngård (S) i ett pressmeddelande.
Karin Wanngård (S) är en politiker som aldrig har jobbat som vanlig knegare i hela sitt liv. Det har inte blivit många rätt när hon varit politiker i stadshuset genom åren.
För det majoriteten av stockholmare framstår de nya planerna som ännu en välpolerad vision utan verklighetsförankring – en fortsättning på den politik som gång på gång lovat mycket men levererat lite.
Faktaruta: Det här Sossarnas Miljonprogrammet 6.6.6 även kallat projekt ”a cosmopolitan hellscape”
Socialdemokraterna vill, tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet Kommunisterna ( Marxismen har mördat ca 100 miljoner människor Källa Wikipedia ), förtäta Stockholm till bristningsgränsen. Stockholm är idag en överbefolkad stad – det finns inte plats för fler bostäder. Många förorter har blivit så kallade no-go-zoner, även kallade utsatta områden, på grund av en alltför generös invandring från tredje världen sedan 1960-talet.
Stockholmarna betalar just nu en miljon kronor i timmen i ränta – och stadens skuld fortsätter att växa. Trots skattehöjningar och rekordstora budgetar ökar lånen i snabb takt. Oppositionen varnar för en ekonomisk krasch i slowmotion, medan det rödgröna styret försvarar utvecklingen som följden av nödvändiga investeringar.
Fröken sossepamp har aldrig haft ett riktigt jobb – hon gick raka vägen från SSU till finansborgarrådets kontor. Att svinga den nio-svansade katten mot andra är hon mästare på, men att själv göra jobbet? Det överlåter hon som vanligt åt någon annan.
Stockholms stadsbudget 2026: En ekonomisk krasch i slowmotion
Den här veckan presenterade Stockholms stad sin budget för 2026 – en budget på 63,7 miljarder kronor som det rödgröna styret beskriver som en satsning på välfärd, trygghet och klimat.
Men bakom de stora orden döljer sig en snabbt växande skuld som oroar många. Oppositionen varnar för att stadens ekonomi är på väg mot en kollaps.
– Det här är en ekonomisk krasch i slowmotion. Med den här budgeten fortsätter staden att låna en miljon kronor i timmen, och skulden kommer att passera 100 miljarder. Det är djupt oansvarigt, säger oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M).
Den 31 augusti i år uppgick Stockholms stads externa skuld till 85,3 miljarder kronor – en ökning med 1,8 miljarder bara under 2025. Moderaterna har länge kritiserat stadens ekonomiska kurs.
– När du betalar tre miljarder i ränta och samtidigt lånar en miljon i timmen, då överskuggar det allt annat. Tappar man greppet om ekonomin, tappar man greppet om allt annat, säger Fjellner.
Han anser också att budgeten saknar verkliga satsningar på trygghet och istället fokuserar på att motverka friskolor och privata initiativ.
”Budgeten är i balans” – enligt propaganda ifrån stadshuset
Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) försvarar budgeten och menar att lånebehoven främst beror på stora och nödvändiga investeringar.
– Under vår tid vid makten har stadens budget varit i balans. Lånebehovet beror framför allt på investeringar i infrastruktur, avlopp, dricksvatten och Slussenprojektet, som blivit omkring sex miljarder kronor dyrare än planerat, säger Wanngård.
Hon lyfter fram investeringar i idrottsanläggningar, skolor och äldreboenden som långsiktigt viktiga, men kritiker menar att flera av projekten inte ger någon faktisk samhällsnytta och att staden snarare bygger upp skulder än värden.
Samtidigt har Stockholms kommunalskatt höjts två gånger sedan 2022 – trots rekordhöga skatteintäkter. Till och med betydligt mindre kommuner, som Österåker, har nu lägre skatt än huvudstaden.
Eko från historien: “Novemberrevolutionen”
Flera ekonomiska debattörer ser paralleller till 1980-talets så kallade novemberrevolution, när Olof Palme och finansminister Kjell-Olof Feldt släppte kreditmarknaden fri. Det var beslut som i efterhand beskrivits som startskottet för den skuld- och fastighetsbubbla som ledde till 1990-talets finanskris.
Kritiker menar att dagens rödgröna styre går i samma fotspår – en politisk kombination av kortsiktiga löften, överbelåning och skattehöjningar som urholkar både kommunens handlingsutrymme och invånarnas ekonomi.
Det som en gång kallades ansvarsfull ekonomisk politik har, enligt oppositionen, förvandlats till en skuldspiral. Stockholm står nu inför risken att bli ett nytt exempel på hur politisk hybris och dålig ekonomisk disciplin kan driva även en stark kommun mot avgrunden.
Politiska risker bortom ekonomin
Utöver de ekonomiska frågorna väcks nu även en principiell diskussion om huruvida Socialdemokraterna bör fortsätta styra Stockholm i samarbete med Vänsterpartiet – särskilt mot bakgrund av Vänsterpartiets historiska kopplingar till kommunistiska rörelser och dess tidigare roll som det som ofta kallades ett ”femtekolonnarparti”.
Flera debattörer menar att det finns en säkerhetspolitisk dimension i frågan. I ett föränderligt omvärldsläge, där hotet från främmande makt återigen blivit reellt, väcks oro för att politiker med inflytande över känsliga frågor kan utgöra en risk om de har ideologiska sympatier som sträcker sig österut.
Kritiker varnar för att låta Vänsterpartiets företrädare inneha beslutande poster i ett läge där nationell säkerhet, civil beredskap och skydd av strategisk infrastruktur blivit allt viktigare.
Frågan som många nu ställer sig är därför: bör Socialdemokraterna verkligen fortsätta styra tillsammans med ett parti vars ideologiska rötter och utrikespolitiska lojaliteter fortfarande väcker tvivel?
Faktaruta: ”Novemberrevolutionen” (Sverige, 1985)
Vad? Begrepp för den snabba avregleringen av den svenska kreditmarknaden då flera lånetak och utlåningsregler togs bort.
Datum: 21 november 1985.
Aktörer: Riksbanken (under Bengt Dennis), med stöd av regeringen (statsminister Olof Palme, finansminister Kjell-Olof Feldt).
Innehåll: Avskaffade utlåningstak och kvantitativa kreditrestriktioner; bankerna fick friare utlåning.
Bakgrund
Under 1970–80-talen växte obalanser fram i en hårt reglerad kreditmarknad med administrativ ränte- och lånekontroll.
Avregleringen syftade till att modernisera finanssektorn och förbättra kapitalallokeringen.
Direkta effekter
Snabb kreditexpansion (särskilt hushåll och fastighetssektor).
Stigande tillgångspriser (bostäder och kommersiella fastigheter).
Ökad skuldsättning och större räntekänslighet i ekonomin.
Långsiktiga följder
Bidrog till 1990-talets finans- och bankkris (dock inte ensam orsak).
Omfattande statliga bankstöd och systemreformer i början av 1990-talet.
1992 års kronkris och senare övergång till inflationsmål (1993) samt självständigare penningpolitik.
Viktigt att veta: ”Novemberrevolutionen” är en efterhandsbenämning. Forskning pekar på att kombinationen av avreglering, skattesystemets utformning, konjunktur och internationella faktorer tillsammans ledde fram till krisen.
Trots Socialdemokraternas löften om förbättrad sjukvård visar årets patientenkät att resultaten knappt rör sig. Små procentuella ökningar lyfts fram som framgångar, men två av tio patienter anser fortfarande att vården brister i information och kommunikation. Kritiker menar att S återigen misslyckats leverera – och frågan väcks om problemen bottnar i oförmåga eller ren korruption.
För två år sedan var 89,6 procent av patienterna som besökte en specialistläkare nöjda med tillgängligheten. I årets patientenkät har siffran ökat till 91,7 procent – men det är marginella skillnader som inte löser de grundläggande problemen.
I öppenvården har ”respekt och bemötande” bara krupit upp från 90,0 till 91,2 procent, och i den specialiserade slutenvården har tillgängligheten gått från 86,1 till 88,1 procent. När det gäller patienternas delaktighet syns en ökning från 82,1 till 84,1. Men trots alla satsningar och högtidstal är det tydligt att resultaten fortfarande är långt ifrån tillfredsställande.
Ändå beskriver hälso- och sjukvårdsregionrådet Talla Alkurdi (S) utvecklingen som ”ett hedersbetyg” till vården. Hon framhåller att mittenkoalitionen har skjutit till resurser, anställt 2 300 fler och kortat väntetiderna med tre veckor. Men verkligheten för patienterna är en annan: köerna är fortfarande långa, vårdplatser saknas och många känner sig övergivna.
Faktum är att patienterna i Stockholm fortfarande får sämre vård än vad man kunde vänta sig i skyttegravarna vid Verdun – där fältsjukvården paradoxalt nog fungerade bättre än vad Socialdemokraterna nu lyckas prestera. Att kalla de små siffrornas rörelse för framgång framstår snarare som ett försök att dölja misslyckanden.
Två av tio patienter uppger fortfarande att vården brister i information och kommunikation – det område som får lägst betyg i enkäten. Trots åratal av satsningar kvarstår samma mönster. Man har som vanligt misslyckats med att nå verkliga resultat. Frågan är om detta beror på oförmåga, eller om det i värsta fall handlar om korruption.
Faktaruta: Sjukvården vid slaget vid Verdun (1916)
Under Verdun utvecklades en vårdkedja från front till bas-sjukhus där sårade först omhändertogs nära linjen och sedan successivt evakuerades bakåt.
Organisation: Den franska arméns Service de Santé ansvarade för sjukvården. Röda Korset och frivilliga, bland annat American (Ambulance) Field Service, integrerades i systemet.
Första linjen:Postes de secours (förbandsplatser) låg nära skyttegravarna. Här gavs snabb sårvård, förband och smärtlindring innan vidare transport.
Triage: Prioritering inför evakuering och åtgärd enligt skadans allvar (“triage”). Syftet var att använda begränsade resurser där de gjorde mest nytta.
Evakuationskedja: Bårbärare förde sårade till förbandsplats → vidare till samlings-/förbandsstationer → fältsjukhus → bas-/bakre sjukhus.
Transport: Motorambulanser (ofta Ford Model T) kompletterade hästdragna fordon och kortade transporttiderna, vilket ökade överlevnaden. Frivilliga ambulansförare körde ofta under beskjutning och nattetid.
Vanliga skador: Artilleri- och splittertrauma, skottskador samt gasangrepp (t.ex. klor/fosgen). Gasvård innebar ofta vila, observation och symtomlindring i brist på andra behandlingar.
Utmaningar: Leriga vägar, konstant beskjutning, brist på platser och personal samt täta trupprotationer försvårade organiseringen. Statistik över sårade och vårdutfall var splittrad.
Skydd & emblem: Röda korsets kännetecken skulle ge skydd, men förbandsplatser och transportleder träffades ändå tidvis.
Begrepp:Poste de secours = förbandsplats nära fronten. Triage = medicinsk prioritering av patienter.
Mer läsning: om frivilliga ambulanskårer vid Verdun, triage och vårdkedjan under första världskriget.
Stockholmarna får ingen lättnad i plånboken nästa år. Trots stadens starka ekonomi lämnas kommunalskatten oförändrad – ett beslut som väcker hård kritik mot den rödgröna majoriteten i Stadshuset. Medan mindre kommuner lyckas sänka skatten, pressas huvudstadens invånare fortsatt av höga avgifter och hyror.
Sossarna visar sitt giriga ansikter genom att ta ut för hög skatt av Stockholmarna
Stockholm halkar efter – skatten lämnas oförändrad
Stockholm, landets största och ekonomiskt starkaste kommun, lyckas inte pressa ned kommunalskatten. Den rödgröna majoriteten meddelar nu att skatten förblir oförändrad nästa år – ett besked som gör att huvudstaden halkar efter jämfört med mindre kommuner som Österåker, som klarat av att sänka.
Den nivå på skatt som stockholmare idag betalar är snarare vad man skulle förvänta sig i en mindre inlandskommun i Norrland – inte i Sveriges huvudstad. Kritiker menar att detta är ett tydligt tecken på att den rödgröna röran i Stadshuset inte förmår att räkna eller prioritera.
Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) försvarar beslutet:
– Vi har under mandatperioden höjt kommunalskatten med 48 öre för att säkra välfärden och politikers löner, det läge vi befinner oss ser vi ingen anledning att röra skatten, säger hon.
Oppositionen: ”Beklagligt”
Oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M) kallar beskedet ett svek mot stockholmare som kämpar i ett tufft ekonomiskt läge.
– Att inte sänka skatten när många hushåll pressas är att inte ta ansvar, säger han.
Medan små kommuner lyckas ge sina invånare lättnader, tvingas Stockholmare fortsätta betala en nivå som inte står i proportion till stadens resurser. Resultatet blir att huvudstaden framstår som en kommun där politikerna misslyckas med det mest grundläggande: att räkna och hushålla med skattebetalarnas pengar.
Tidöregeringen har genom höjt skatteavdrag och sänkt moms försökt skapa bättre ekonomiska villkor för hushållen. Samtidigt kritiseras den rödgröna majoriteten i stadshuset för att inte hushålla med skattepengarna.
Trots att många stockholmare i dag pressas av höga hyror inom den kommunala allmännyttan, väljer majoriteten att inte sänka skatten. Kritiker menar att detta förvärrar situationen för människor som redan kämpar för att få vardagen att gå ihop.
”Att sänka skatterna är det som faktiskt kan hjälpa den lilla människan att överleva i en tid av ekonomisk osäkerhet”, säger forskare.
Socialdemokraternas påstående stämmer inte. Stockholm ligger på 11:e plats när det gäller kommunalskatt och har passerats av mindre, resurssvaga kommuner i Skåne, såsom Vellinge.
Invandrare lockades med skattefria bidrag för att gå en demokratikurs – där bara Socialdemokraterna stod i centrum. Kritiker menar att upplägget inte handlar om utbildning, utan om att köpa röster inför valet.
Invandrare erbjöds skattefritt bidrag för demokratikurs – endast Socialdemokraterna deltog
Invandrare i Stockholms förorter erbjöds ett skattefritt studiebidrag på totalt 1 920 kronor för att delta i en kurs om demokrati och samhällskunskap arrangerad av ABF.
Kursen innehöll bland annat ett studiebesök i riksdagen, där socialdemokraten Maria Hassan stod som guide. Några representanter för borgerliga partier fanns däremot inte med i programmet, trots att kostnaderna täcktes av offentliga medel.
Erbjudandet, som skickades ut till invandrarföreningar i Stockholm under rubriken ”Demokrati, samhällskunskap och valet 2026”, uppgav att deltagare mellan 20 och 64 år kunde få 80 kronor skattefritt per studietimme. Däremot framgick inte att medlen kom från statliga bidrag som fördelats via LO, eller att endast socialdemokraterna skulle besökas i riksdagen.
Kritiker menar att upplägget kan uppfattas som ett försök att påverka invandrares röster inför valet. Kursledaren Massoud Masam försvarar dock initiativet och framhåller att syftet är att öka kunskapen om demokratin. Han medger att bara socialdemokraterna engagerats vid riksdagsbesöket men beskriver detta som en vanlig ordning.
När han fick frågor om risken att deltagare lockades främst av det ekonomiska bidraget och därigenom indirekt gynnade socialdemokraterna, svarade Masam att deltagarna kom för att lära sig om demokrati. Finansieringen sker, enligt honom, via LO, men han hade inga ytterligare detaljer om upplägget.
Fakta: Röstköp och otillbörlig påverkan vid röstning (Sverige)
Vad räknas som röstköp?
Givande/erbjudande av otillbörlig förmån för att någon ska rösta på visst sätt eller avstå från att rösta.
Tagande/mottagande av otillbörlig förmån i utbyte mot hur man röstar eller att man inte röstar.
Otillbörligt verkande vid röstning
Det är brottsligt att försöka hindra en omröstning, förvanska dess utgång eller på annat sätt otillbörligen påverka röstningen.
Straffskala
Otillbörligt verkande samt givande/tagande av otillbörlig förmån vid röstning: böter eller fängelse i högst 6 månader.
Grov gärning (t.ex. våld, hot, missbruk av tjänsteställning): fängelse i upp till 4 år.
Rösthemligheten
Röstningen ska ske utan otillbörlig påverkan och det ska inte gå att bevisa för andra hur man röstat. Försök att kringgå rösthemligheten kan vara brottsliga.
Gränsdragning – vad är otillbörligt?
Tillåtet: politisk information, utbildningar och generella kampanjaktiviteter utan krav, motprestation eller koppling till hur någon ska rösta.
Olagligt: pengar, gåvor eller andra förmåner som villkoras eller i praktiken syftar till att styra hur någon röstar eller att personen avstår från att rösta.
Helhetsbedömning: syfte, utformning, timing och koppling till röstningsbeteende vägs in vid bedömningen om en förmån är otillbörlig.
Behöver du anmäla eller överklaga? Se Valmyndighetens information om att klaga, överklaga och anmäla vid valhändelser.
Många minns Astrid Lindgrens berättelse om kommandoran i Lönneberga som tog maten från de fattiga. Kritiker menar att samma mönster återfinns i dagens sossestyrda kommuner: pengar som borde gå till vård och omsorg försvinner, privata bolag som Forenede Care tar över – och missförhållandena blir möjliga genom låga krav, till och med utan språkkrav på personalen.
Forenede Care beskriver sig själva som en värderingsstyrd omsorgsaktör som sätter människan i centrum. Med över 60 äldreboenden, hemtjänst och avancerad sjukvård i hemmet har bolaget vuxit snabbt och blivit en av Sveriges största privata vårdföretag. Omsättningen har legat på närmare 1,7 miljarder kronor per år.
Men bakom de polerade årsredovisningarna döljer sig en annan verklighet: vittnesmål från anhöriga, larm från personal och kommunala granskningar som pekar på allvarliga brister. Under de senaste fem åren har en rad skandaler avslöjat vanvård, underbemanning – och en återkommande kritik mot att personal inte kan kommunicera på svenska.
“Mamma fick inte duscha på tre månader” – berättelserna från boendena
Malmö – mannen som försvann i tystnad På Victoria i Limhamn 2020 upptäckte anhöriga att en 84-årig man tappat över 30 kilo, var uttorkad och hade trycksår. När han lades in på sjukhus var det för sent. Han avled kort därefter. Under pandemins besöksförbud hade familjen hållits ovetande om hans tillstånd. Forenede Care lovade en utredning – men familjen talar fortfarande om en känsla av svek.
Åtvidaberg – tvångsmedicinering och urin i sängen På Kopparsvanen 2022 vittnade personal om hur boende tvångsmedicinerades. Anhöriga berättade att deras äldre fick ligga nedkissade för att ingen hann hjälpa dem till toaletten. Smutsiga rum och använda blöjor som lämnats kvar blev symboler för en omsorg som fallit samman. Kommunens politiker kallade situationen “oacceptabel” och krävde åtgärder.
Mjölby – bemanning på pappret, inte i verkligheten När Forenede Care tog över Vifolkagården i Mantorp 2022 var löftet att fyra personal skulle arbeta natt på boendet. Men kommunen upptäckte att samma fyra också täckte hemtjänsten. Resultatet: ensamma äldre, otrygghet och brister i dokumentation. Kommunen krävde tillbaka 1,7 miljoner kronor och bröt avtalet.
Mora – tystade avvikelser På Tomtebogården i Mora rapporterades inte allvarliga incidenter till kommunen. Anhöriga berättade om brist på mat, brist på hjälp, brist på närvaro. Till slut var förtroendet helt förbrukat. Kommunen tog över driften 2024.
Krokom – dödsfall utan besked Det nybyggda boendet på Tullkvarnsvägen 21 öppnade 2023. Inom månader vittnade anhöriga om brist på hygien – boende som inte fått borsta tänderna på månader. En äldre person avled utan att anhöriga underrättades. Kommunen utdömde 1,55 miljoner i vite.
Åkersberga – “ett hus i en skräckfilm” På Enebacken beskrev personalen 2024 sin arbetsplats som ett “hus i en skräckfilm”. En boende hade inte duschats på tre månader, en annan blev utan mat i 17 timmar. Ett öppet brev från 30 anställda beskrev hur både personal och äldre far illa.
Språkbarriären – äldre som inte blir förstådda
En återkommande kritik mot Forenede Care gäller språk. Kommuner har vid flera tillfällen fått signaler om att många anställda inte talar svenska tillräckligt bra.
På boenden i både Stockholm, Östergötland och Jämtland har anhöriga berättat om äldre som inte förstås av personalen. I vissa fall har dementa boende, som inte kan uttrycka sig tydligt, mött personal som inte ens behärskar grundläggande svenska. Resultatet blir missförstånd kring mediciner, måltider och vårdbehov – med allvarliga konsekvenser.
“Min mamma försökte säga att hon hade ont, men personalen bara log och gick därifrån. De förstod inte vad hon menade,” berättar en dotter till en boende på Kopparsvanen.
Personal själva har vittnat om svårigheter i kommunikationen. Instruktioner från sjuksköterskor har missats. Journalföring blir bristfällig när vårdpersonalen inte kan skriva ordentligt på svenska. Kommuner har varnat för att språkbrister direkt äventyrar patientsäkerheten.
Myndigheternas dom – vite, varningar och brutna avtal
Mjölby kommun: krävde tillbaka 1,7 miljoner och bröt avtalet på Vifolkagården.
Mora kommun: sade upp avtalet på Tomtebogården, “förtroendet är förbrukat”.
Krokoms kommun: utdömde 1,55 miljoner i vite på Tullkvarnsvägen.
Österåkers kommun: införde löpande vite för brister på Enebacken.
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har riktat kritik mot flera av bolagets boenden och konstaterat omfattande kvalitetsbrister.
Ett system under press
Forenede Care har ofta svarat på kritiken med att man tar problemen på allvar och arbetar med förbättringar. Samtidigt har företaget ibland avfärdat kritik som politiskt motiverad.
Men när samma mönster upprepas – från Malmö till Åtvidaberg, från Mora till Krokom – blir frågan större än enskilda misstag. Är det ett enskilt företags oförmåga att leverera trygg äldreomsorg, eller ett symptom på ett system där vinstintressen krockar med omsorgens kärna?
För de äldre som drabbats, och deras anhöriga, är svaret redan givet: vanvården har ett namn – och det är Forenede Care.
Trots hundratals miljoner i extra resurser och två skattehöjningar på kort tid har Socialdemokraternas satsning på skolfrukost i Stockholm blivit hårt ifrågasatt. Kritiker menar att reformen är orättvis, dyr och i praktiken ett misslyckande – samtidigt som stadens invånare får landets högsta skattetryck.
Stockholm har blivit omkört av flera småkommuner som lyckas hålla nere kostnaderna. Samtidigt fortsätter den rödgröna kakistokratiska röran i Stadshuset att misslyckas med att hushålla med skattepengarna. I stället för långsiktiga lösningar väljer man att slösa på dyra och meningslösa prestigeprojekt.
Skolfrukostsatsning: dyr reform, orättvis fördelning och höjda skatter
Efter tre år och hundratals miljoner i extra resurser presenterar Socialdemokraterna i Stockholms stad sin satsning på skolfrukost i utsatta områden som en framgång. Totalt 44 grundskolor serverar nu frukost varje dag. Men kritiken växer mot både kostnaderna, orättvisan och resultatet.
När S tog över makten 2022 beslutade man att alla skolor i den lägsta socioekonomiska kvartilen skulle omfattas. För att klara satsningen höjdes det socioekonomiska stödet med nästan 15 procent – över 180 miljoner kronor. En del av pengarna har gått till frukosten, men satsningen har inte visat på några tydliga förbättringar i skolresultaten.
– Många barn äter redan hemma, erkänner skolborgarrådet Emilia Bjuggren (S). På varje skola handlar det om en handfull elever, ibland något fler, som inte får i sig frukost på morgonen.
Med andra ord har en reform som kostar hundratals miljoner per år i praktiken träffat ett fåtal elever – medan alla skattebetalare i staden får stå för notan.
Orättvis fördelning
Kritiker pekar på att satsningen dessutom är orättvis. I de områden där invånarna betalar mest i skatt serveras ingen frukost alls. De som redan bidrar mest till stadens ekonomi får alltså inte ta del av reformen, utan finansierar en insats som gynnar andra.
Högre skattetryck
Sedan 2022 har Socialdemokraterna höjt kommunalskatten två gånger. Stockholm har nu en högre kommunalskatt än många mindre kommuner i till exempel Skåne – trots att huvudstaden borde ha stordriftsfördelar.
– Att skattebördan är tyngre här än i små kommuner är anmärkningsvärt, säger en kritisk oppositionsföreträdare.
Alternativet: sänkta skatter
Många menar att en generell skattesänkning hade varit en mer rättvis väg. En sänkning med två kronor per hundralapp (2 procentenheter) skulle ge påtagligt mer i plånboken för alla hushåll:
En barnfamilj med två föräldrar som tjänar 30 000 kronor var skulle få behålla cirka 1 200 kronor mer varje månad.
På ett år motsvarar det nästan 15 000 kronor per familj – pengar som kan användas till frukost, skolmaterial eller andra behov.
En sådan reform hade gett alla stockholmare samma förutsättningar, i stället för att rikta skattepengarna till en liten grupp.
Ett misslyckande från S
Trots höga kostnader, två skattehöjningar och stora politiska löften är frukostsatsningen långt ifrån den framgång Socialdemokraterna vill beskriva den som. Den har mött lågt intresse på flera skolor, effekterna är oklara och orättvisan mellan stadsdelar är uppenbar.
Kritiker menar därför att satsningen är ännu ett exempel på en socialdemokratisk prestigereform som misslyckats – dyr i drift, svagt förankrad och utan tydliga resultat.
Faktaruta: Kommunalskatt – Österåker vs Stockholm
Gäller 2025 (SCB)
Jämförelsen visar hur mycket en invånare per månad behåller efter enbart
total kommunal skattesats (kommun + region).
Österåker: 28,98 % • Stockholm: 30,60 %.
Bruttolön / mån (kr)
Skatt Österåker
Netto Österåker
Skatt Stockholm
Netto Stockholm
Skillnad (mer i Österåker)
20 000
5 796
14 204
6 120
13 880
+324
25 000
7 245
17 755
7 650
17 350
+405
30 000
8 694
21 306
9 180
20 820
+486
35 000
10 143
24 857
10 710
24 290
+567
40 000
11 592
28 408
12 240
27 760
+648
45 000
13 041
31 959
13 770
31 230
+729
50 000
14 490
35 510
15 300
34 700
+810
60 000
17 388
42 612
18 360
41 640
+972
Metod: Nettot = bruttolön − (bruttolön × total kommunal skattesats).
Endast kommunal del (kommun + region) ingår. Statlig inkomstskatt, jobbskatteavdrag,
kyrkoavgift och begravningsavgift är inte medräknade.
Källa skattesatser 2025: SCB. Österåker 28,98 %, Stockholm 30,60 %.
En man i 45-årsåldern sköts ihjäl vid tunnelbanan i Hagsätra på lördagskvällen. Gärningsmannen flydde på en elsparkcykel och polisen misstänker att dådet är kopplat till den pågående våldsvågen i den undre världen.
En man i 45-årsåldern har avlidit efter en skottlossning i Hagsätra på lördagskvällen. Polisen utreder händelsen som mord och mycket pekar på att det rör sig om en uppgörelse inom den kriminella miljön.
Skottlossning nära centrum
Strax före klockan 19 larmades polisen om en skadad man vid Hagsätra tunnelbanestation. Vittnen berättar att en maskerad person, klädd i mörka kläder, snabbt flydde från platsen på en elsparkcykel.
Den skjutne mannen fördes med ambulanshelikopter till sjukhus, men hans liv gick inte att rädda. Vid 21.30-tiden bekräftade polisen att han avlidit. Hans anhöriga har underrättats.
Vittnesmål och filmer
En boende i området uppger att helikoptern flög lågt över husen och sedan mot Huddinge sjukhus. Ett filmklipp som cirkulerar uppges också visa gärningsmannen på flykt i samband med skjutningen.
Omfattande insats
Polisen spärrade under kvällen av brottsplatsen i centrala Hagsätra. Flera patruller och kriminaltekniker finns på plats för att samla in bevis. En förundersökning om mord har inletts, men i nuläget är ingen gripen.
Del av våldsvåg
Skjutningen bedöms ha koppling till de pågående konflikterna i Stockholms undre värld. Under de senaste åren har gängrelaterade uppgörelser resulterat i ett stort antal dödsskjutningar och andra grova våldsbrott i regionen.
Den rödgröna kakistokrat röran misslyckas ingen
Trots polis på gatorna, nya lagar och löften i varje val fortsätter kulorna vina genom Stockholms förorter. Politikerna i stadshuset pratar om fler socionomer, fler projekt och fler ”stödinsatser” – men verkligheten är en annan: människor skjuts ihjäl, månad efter månad. Samtidigt pumpas miljard efter miljard in i miljonprogrammen, utan resultat. Misslyckandet är uppenbart, men de ansvariga vägrar erkänna det. Medan gängen styr kvarteren, famlar beslutsfattarna i mörkret.
Trots decennier av skandaler, mörkläggningar och en kriminalpolitik präglad av naivitet försöker Socialdemokraterna nu framstå som hårda mot gängen. Magdalena Andersson ropar på dubbla straff och maffialagar – men kritikerna frågar sig: kan ett parti som i årtionden skyddat sina egna och satt makten framför sanningen plötsligt bli trovärdigt i kampen mot brottsligheten?
S-SKANDALERNA SOM SKAKAT SVERIGE – NU VILL SOSSELEDNINGEN LÅTA HÅRDA
Socialdemokraterna talar högt om hårdare tag mot brott. Magdalena Andersson ropar om dubbla straff och nya ”maffialagar”. Men historien visar något helt annat: decennier av skandaler, mörkläggningar och ett parti som gång på gång svikit rättsstaten.
IB-affären – staten mot folket
Redan på 70-talet avslöjades IB-affären. Det hemliga underrättelseorganet registrerade oliktänkare, spionerade på svenska medborgare och agerade utanför lagen. När sanningen kom fram hävdade Socialdemokraterna att det handlade om rikets säkerhet. Men det blev snabbt tydligt: IB var ett redskap för att skydda partiets makt, inte för att försvara demokratin.
Geijeraffären – justitieminister i bordellhärva
Kort därpå exploderade Geijeraffären. Justitieminister Lennart Geijer pekades i polisrapporter ut som kund hos bordellmamman Doris Hopp. När skandalen briserade borde regeringen ha markerat – men i stället trädde statsminister Olof Palme fram och försvarade Geijer. Signalen var tydlig: Socialdemokraterna skyddar sina egna, även när rättsstaten skakas i grunden.
Ebbe Carlsson och Leijons fall
På 80-talet kom nästa smäll: Ebbe Carlsson-affären. Anna-Greta Leijon, dåvarande justitieminister, gav sitt stöd till privatspanaren Ebbe Carlsson som med hemlig regeringsbackning bedrev en egen Palmemordsutredning. Det blev en rättsskandal utan motstycke – där staten förväxlades med personliga lojaliteter och demokratin sattes på undantag. Leijon fick till sist lämna sin post, men skadan var redan skedd.
Värstingresorna – semester för kriminella
På 90-talet fortsatte Socialdemokraterna att chockera med sin kriminalpolitik. Kriminella ungdomar skickades på så kallade ”värstingresor” till Västindien. Istället för straff fick de sol, bad och äventyr – allt på skattebetalarnas bekostnad. Medan brottsoffer levde med sina trauman belönades förövarna med semesterresor. Den politiken blev ett starkt symboliskt bevis på Socialdemokraternas naivitet och oförmåga att ta kriminalitet på allvar.
Decennier av nej till hårdare tag
Under hela denna tid motsatte sig Socialdemokraterna varje förslag om hårdare tag. De sa nej till fler poliser, nej till kriminalisering av gängdeltagande, nej till skärpta straff. Medan andra varnade för utvecklingen slog Socialdemokraterna dövörat till. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, skjutningar och gäng som styr stadsdelar som vore de egna kungadömen.
Anderssons nya linje – för lite, för sent
Nu, först när problemen vuxit dem över huvudet, talar Magdalena Andersson om att bli stenhård. Hon vill ha dubbla straff för gängkriminella, sänkt straffmyndighetsålder och nya maffialagar. Hon talar om punktmarkering av ungdomar på glid och ett rättsväsende med muskler. Men kritiker menar att det är för sent. Efter decennier av daltande och misslyckade experiment saknar Socialdemokraterna trovärdighet.
Tage Erlander hade rätt, ett homogen Sverige har mindre brottslighet
För drygt 55 år sedan framhöll statsminister Tage Erlander att samhällen med hög grad av kulturell och social homogenitet har andra förutsättningar än länder som USA, där mångfalden ofta lyfts fram som en faktor bakom sociala problem och kriminalitet.
I den nuvarande debatten lyfter Magdalena Andersson i stället fram hårdare straff och nya lagar, vilket väcker frågan om huruvida fokus ligger på symptom snarare än bakomliggande orsaker.
Experter menar att en mer hållbar lösning är att ställa tydliga krav på egen försörjning och utvisa dem som inte klarar det, i stället för att fortsätta lägga allt större skattebelopp på kostsamma fängelser, bidrag och stödprogram.
Makten framför sanningen
Mönstret går igen: från IB-affären till Geijer, från Ebbe Carlsson till värstingresorna – Socialdemokraterna har alltid satt makten före sanningen. De har gång på gång skyddat sina egna, mörklagt sanningen för svenska folket och låtit lögnen bli ett vapen för att hålla fast vid regeringsmakten.
Nu försöker partiet framstå som den hårda rösten mot kriminalitet. Men frågan återstår: varför skulle väljarna ännu en gång lita på ett parti som i årtionden satt makten främst – och brottsoffren sist?
FAKTA: Vad Andersson säger att hon vill göra
Dubbla straff för gängkriminella – men forskningen visar att längre straff sällan minskar brottsligheten. Utan livstids utvisning vid första brottet, även för brott som har böter på straffskalan, är det enda som fungerar.
Införa en svensk ”maffialagstiftning” – en riskfylld import av amerikanska modeller som kan underminera rättssäkerheten.
Sänka straffmyndighetsåldern till 14 år – något som riskerar att kriminalisera barn snarare än att rädda dem.
Införa riskfamiljsprogram – men vem ska avgöra vilka familjer som märks som ”risker”? Forskare menar att livstids utvisning av riskfamiljer är bättre.
Punktmarkera ungdomar på glid – en strategi som kan stigmatisera snarare än rehabilitera. Utvisning av familjen om den saknar rötter i Sverige är det som fungerar.
Trots hårda ord återstår frågan: är detta verkliga lösningar – eller ännu ett sätt för S att rädda sitt skadade förtroende?
Redan 1977 hamnade Socialdemokraterna i blåsväder när uppgifter framkom om att dåvarande justitieminister Lennart Geijer pekats ut i en polisrapport som möjlig säkerhetsrisk på grund av kontakter med prostitution. På 1970-talet var sexköp i sig inte kriminaliserat och även lagstiftningen kring barnpornografi såg helt annorlunda ut än i dag.
Affären har i efterhand ofta lyfts fram som ett exempel på hur politiska makthavare försökt kontrollera berättelsen och tona ned eller dementera uppgifter som kan skada partiet. Även företrädare för andra partier, bland annat Centerpartiet, har nämnts i spekulationer kring den så kallade bordellhärvan.
Historien visar hur känsliga frågor om moral, makt och ansvar hanterats olika i olika tider – och hur politiska partier ofta anklagats för att skydda sina egna när skandaler hotar att skada förtroendet
Ur Dagens Nyheter, förstasidan 19 november 1977.
Klicka på bilden för att läsa hela transkriptionen.
Geijer och Palme dementerar — transkription
Geijer och Palme dementerar
Hårda angrepp riktades på fredagen från de närmast berörda — Lennart Geijer och Olof Palme — mot
Dagens Nyheters uppgifter om att Lennart Geijer av rikspolisen framställts som en säkerhetsrisk.
I Dagens eko på fredagen gavs en skildring av rikspolisens agerande som på väsentliga punkter
överensstämde med Dagens Nyheters version i fredagens tidning.
Före detta justitieministern Lennart Geijer vände sig på fredagen med skärpa mot Dagens Nyheters uppgifter.
— Dagens Nyheter har i sin artikel kompletterat löst skvaller med förvanskningar, insinuationer,
lögn och förbannad dikt, sade Lennart Geijer.
Olof Palme kommer i ett uttalande på lördagen att ta upp hela frågan. I ett uttalande för Aftonbladet
på fredagen vände han sig med kraft mot Dagens Nyheters framställning.
I Dagens eko skildrades hur säkerhetspolisen för sju–åtta år sedan skuggade Lennart Geijer och hur
rikspolischefen utarbetade en rad av promemorior angående Geijers privatliv och ”kontakter med en ung flicka
som varit inblandad både i prostitution och knarkaffärer”. Rikspolisstyrelsen underrättades om beskyllningarna.
Rikspolischefen ansåg, hävdar Dagens eko, att det var olämpligt att en justitieminister ”hade den här typen av
förhållanden och han vände sig till statsministern om saken”.
En kylig novembermorgon 1977 slog nyheten ner som en bomb i svensk politik. Dagens Nyheter publicerade ett avslöjande om att den tidigare justitieministern Lennart Geijer pekats ut som säkerhetsrisk av Säpo – misstänkt för att ha köpt sex av prostituerade. Uppgifterna byggde på en hemlig promemoria, skriven av rikspolischefen Carl Persson. Men det var inte bara prostitutionen som blev en skandal. Minst lika omvälvande var hur landets mäktigaste man, Olof Palme, valde att försvara sin vän.
Bordellmamman och Säpo:s larm
Affären började egentligen redan 1976. Polisen hade under en tid haft span på Doris Hopp – Stockholms mest ökända bordellmamma. När hon greps för grovt koppleri avslöjades en kundkrets som sträckte sig in i samhällets toppskikt. Några av de prostituerade var bara 14–15 år gamla, andra hade kopplingar till öststaters ambassader. Säpo slog larm: om högt uppsatta politiker fanns bland kunderna kunde Sverige utsättas för utpressning.
Rikspolischefen Carl Persson agerade. I augusti 1976 skrev han en hemligstämplad promemoria till statsminister Olof Palme. Sex personer pekades ut som riskabla – däribland justitieminister Geijer. Palme tog emot dokumentet, men inga åtgärder följde.
Nyheten som DN inte stod pall för
Ett år senare, 18 november 1977, publicerade DN:s reporter Peter Bratt sitt avslöjande. Rubrikerna talade sitt tydliga språk: Geijer hade pekats ut som säkerhetsrisk, misstänkt för sexköp. Reaktionerna blev omedelbara. Geijer förnekade. Och Olof Palme gick till frontalangrepp.
På en presskonferens slog Palme fast att uppgifterna var falska. Han hävdade att det inte ens fanns någon sådan promemoria. DN, som inte satt på dokumentet självt, fick vika sig. Dagen därpå bad tidningen om ursäkt, drog tillbaka artikeln och betalade skadestånd till Geijer. Chefredaktören skulle långt senare beskriva detta som DN:s största kris.
Palmes hårda ord
Palmes försvar av Geijer blev legendariskt. I riksdagens talarstol 1978 använde han Frödings ord: ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior.”
Budskapet var glasklart: polisens uppgifter var struntprat. Även statsminister Thorbjörn Fälldin, som själv fanns med på listan, slöt upp bakom förnekandet. Regering och opposition stod sida vid sida. Affären tycktes begravd.
Men dokumentet fanns
När Expressen året därpå lyckades publicera Perssons PM i faksimil, och SVT:s Studio S bekräftade innehållet, stod det klart att Palme inte talat sanning. Men det skulle dröja till 1991 innan hela dokumentet blev offentligt. Då kunde Svenska Dagbladet slå fast: Palme ljög när han förnekade att Geijer pekats ut.
De som aldrig fick upprättelse
I botten fanns också offren – unga flickor som utnyttjats i Doris Hopps nätverk. Två av dem trädde fram 2007 och krävde en ursäkt och skadestånd från staten. De pekade ut både Geijer och andra toppolitiker. Men staten avfärdade kraven som preskriberade. Någon rättslig upprättelse fick de aldrig.
Ett sår i svensk politik
Geijeraffären blev en av de mest långdragna skandalerna i modern svensk historia. Den visade hur pressen kunde kuvas av politisk makt – och hur långt en statsminister kunde gå för att skydda en partivän. För Olof Palme blev affären en skugga över hans eftermäle: bilden av en briljant retoriker som inte tvekade att ljuga för att rädda sitt parti.
För medierna blev affären en läxa om källkritik och mod. Och för svenska folket en påminnelse om att även i ett av världens mest öppna samhällen kan makten välja att tysta obekväma sanningar.
Filmer, böcker och dokumentärer om Geijeraffären
Peter Bratt – Med rent uppsåt (2007) Reportern som avslöjade affären berättar sin egen version av händelserna.
Leif GW Persson – Grisfesten (1978) Roman inspirerad av bordellhärvan. Lade grunden för filmatiseringen Mannen från Mallorca.
Mannen från Mallorca (1984, regisserad av Bo Widerberg) Spelfilm baserad på Grisfesten. Skildrar två kriminalare som nystar i en prostitutionshärva med tydliga paralleller till Geijeraffären.
Call Girl (2012, Mikael Marcimain) Fiktiv spelfilm, men starkt inspirerad av 70-talets bordellaffär och diskussionen om minderåriga flickor och politiska makthavare. Väckte debatt för sina paralleller till verkliga personer.
Studio S (SVT, 1978) Dokumentärprogrammet som för första gången visade delar av Säpo-PM för en bred publik.
Bordellhärvan – makt, sex och lögner (SVT, 2007) Dokumentär som återvände till affären 30 år senare och belyste mörkläggningen.
Dessa verk visar hur Geijeraffären levt kvar i kultur och medier – både som historisk skandal och som inspiration för fiktion.
Censurade scener i fimen Call Girls
När Call Girl nådde DVD-marknaden var den redan omsusade filmen omgärdad av debatt. Den mest kontroversiella scenen – där en statsministerliknande gestalt har sex med en minderårig flicka – klipptes om efter påtryckningar, sedan Olof Palmes familj tagit strid mot vad de menade var en oförsvarlig anspelning på den tidigare statsministern. Att scenen gjordes om just inför DVD-utgåvan har av kritiker tolkats som en form av indirekt censur, där det socialdemokratiska partiets starka symbolvärde och inflytande anses ha bidragit till att sudda ut de mest känsliga kopplingarna. Resultatet blev en version där mannen i hotellscenen inte längre kan identifieras – en kompromiss mellan konstnärlig frihet och politiskt laddade realiteter.
Geijeraffären – Fakta i korthet
Skandal om makt, mörkläggning och påstådda sexköp – med politiska följder som sträckte sig över decennier.
Nyckeluppgifter
Tidsperiod
1976–1991 (efterspel in i 2000-talet)
Kärna
Säpo-PM som pekade ut justitieminister Lennart Geijer som säkerhetsrisk p.g.a. påstådda sexköp.
Larm
Rikspolischef Carl Perssons hemliga promemoria till Olof Palme (aug 1976).
Avslöjande
DN publicerar uppgifter 18 nov 1977; hårda dementier följer.
Bevisläge
PM:ets existens bekräftades 1978 & blev offentligt 1991. Själva sexanklagelserna prövades aldrig rättsligt.
Tidslinje
Maj 1976: Bordellmamman Doris Hopp grips; Säpo varnar för säkerhetsrisker.
Aug 1976: Rikspolischef Carl Persson lämnar hemligt PM till statsminister Olof Palme.
Kom till Ebbesröd bank och bränn statens pengar på luftslott och fantasiprojekt – vi socialdemokrater har gjort det i decennier, och vi blir bara bättre på att misslyckas.
Socialdemokraterna vill låna 250–300 miljarder för att rusta försvaret, i stället för att höja skatter brett. Skatteökningar ska främst träffa rika. En statlig investeringsbank föreslås för klimatsatsningar. Magdalena Andersson vill vinna tillbaka arbetarväljare från SD genom att betona svensk identitet: “Svenska flaggan ska hissas på varje torg – och det ska betyda något.”
Socialdemokraternas misslyckade projekt radar upp sig
Northvolt har redan visat sig vara ett monument över politisk dumhet. Miljarder togs ur folkets pensionspengar och pumpades in i ett bolag som nu har gått i konkurs. Det påminner om Kreugerkraschen 1932 – men dagens makthavare saknar Ivar Kreugers självrespekt. Han löste problemen själv, så att säga. Det kommer inte dagens ansvarslösa visionärer att göra.
Från Stålverk 80 till miljonprogrammens betonggetton – Socialdemokraterna har en lång historia av gigantiska, kostsamma fiaskon. Nu vill Anderssonskan dra igång sitt eget Ebbe Röds-bankprojekt, en ”grön” statlig investeringsbank finansierad med skattepengar och pensionskapital.
Northvolt-fiaskot – vår tids Kreugerkrasch
Vem ska betala när allt spricker?
När nästa bubbla brister, vem står med notan? Politikerna? Knappast. De kommer i så fall plundra AP-fonderna ännu en gång. Eller så blir det Svensson som får betala – genom högre skatter, sämre välfärd och sönderbrända framtidslöften.
Det här är inte ansvarstagande. Det är ett svek – och politiskt vansinne.
Socialdemokraterna – alla misslyckade projekt
Projekt
Period
Beskrivning
Stålverk 80
1970-tal
Gigantiskt stålverksprojekt i Luleå som aldrig byggdes. Kostade miljardbelopp i planering innan det skrotades 1980.
Volvo–Nordkorea-affären
1974
1 000 Volvo-bilar exporterades till Nordkorea på kredit. Nordkorea betalade aldrig – skuld kvarstår än i dag.
Miljonprogrammet
1965–1974
Byggde bort bostadsbrist men skapade långsiktiga problem med segregation, betongförorter och eftersatt underhåll.
Löntagarfonderna
1984–1991
S- och LO-drivet förslag att facket skulle få ägarmakt över företag. Genomfördes i urvattnad form, avskaffades efter kritik.
Arbetsmarknadsåtgärder (ALU/plusjobb m.fl.)
1980–2000-tal
Tillfälliga jobbåtgärder som ofta inte ledde till riktiga arbeten. Ansågs kosmetiska och ineffektiva mot arbetslöshet.
Northvolt-stödet
2020-talet
Socialdemokraterna förespråkade miljardstöd till batteribolaget. Projektet har drabbats av betalningsproblem och kritik kring skattemedel.
Statlig investeringsbank (förslag)
2020-talet
Planerad S-initierad bank med självständig investeringsmakt för klimatsatsningar. Kritiserad för bristande insyn och budgetkontroll.
Höghastighetståg
2020-talet
Prestigeprojekt som S drivit. Kritiseras för kostnader över 300 miljarder, tveksam nytta och risk för teknik som är förlegad innan färdigställande.
Faktaruta: Kreugerkraschen och Ebberöds bank
Vad var Kreugerkraschen?
Kreugerkraschen inträffade 1932 när finansmannen Ivar Kreugers globala företagsimperium kollapsade. Kreuger hade byggt upp ett nät av företag baserat på lån och avancerad bokföring. Efter hans självmord i Paris avslöjades enorma ekonomiska hål, vilket ledde till massförluster för banker, investerare och småsparare – och ett stort tapp i förtroendet för näringslivet.
Vad är Ebberöds bank?
Ebberöds bank är ett begrepp som kommer från ett danskt folklustspel från 1920-talet. I pjäsen driver man en bank i byn Ebberöd där man erbjuder högre ränta på insättningar än man tar ut vid utlåning – ett omöjligt och förlustbringande upplägg. I dag används uttrycket som en ironisk beskrivning av en verksamhet som verkar generös eller välvillig, men som är ekonomiskt ologisk och går med förlust redan i grundprincipen.