Stockholm.homes

Etikett: segregation

  • Fjollträsk starke man : Jan Jönsson

    I Norrland kallas Stockholm skämtsamt för Fjollträsk. Och få politiker lever upp till det öknamnet som Jan Jönsson – en liberalfjolla som radat upp misslyckande efter misslyckande

    Innehållsförteckning

    År 2002 nådde L/FP en topp på 14 procent – skälet var att partiet då började tala om att ställa högre krav på mirgranter. Sverige har sedan 1975 fört en alltför generös asyl- och migrationspolitik, vilket har gett oss det Sverige vi ser i dag.

    Liberalerna – ett parti utan resultat men med stort ansvar för Sveriges problem

    Jan Jönsson gillar att framställa sig själv som en politiker med humor, som tar strid med symboler och kampanjfilmer. Men bakom skratten döljer sig en obekväm sanning: han är en symbol för Liberalernas totala misslyckande i Stockholm.

    Han lovade att vara ’gängens värsta fiende’. I stället blev han en åskådare när gängkriminaliteten exploderade. Skjutningar, sprängningar och rekryteringen av barn har blivit vardag i Stockholm. Och vad gjorde Jan Jönsson? Klädde sig i drag. Kasta järnrör framför kameran. Spelade clown i sociala medier. Han levererade en freak show – inte resultat.

    Det är politik reducerad till PR. Och stockholmare betalar priset – i form av otrygga gator, rädda ungdomar och en stad som slits sönder av våld.

    Liberalernas skuld

    Men ansvaret stannar inte vid Jan Jönsson. Liberalerna som parti bär ett tungt ansvar för att Sverige ser ut som det gör i dag. Det var just L som på 1990-talet drev igenom att det så kallade Luciabeslutet revs upp – vilket öppnade dörren för en massinvandring som Sverige aldrig hade förutsättningar att hantera.

    Resultatet blev att stora grupper från dysfunktionella miljöer i tredje världen fick asyl utan att integrationen fungerade. Här lades grunden för den segregation och den kriminalitet som nu river sönder landet.

    Liberalerna, partiet som påstår sig stå för ordning och utbildning, var med och byggde den verklighet vi i dag lever med: parallellsamhällen, misslyckad integration och gäng som växer sig starkare för varje år.

    På väg mot riksdagsspärren

    I dag kämpar partiet för sin överlevnad. Opinionssiffrorna pekar mot att L knappt klarar fyraprocentsspärren i nästa val – och kanske är det talande. Väljarna har tröttnat på partiets velande, dess interna strider och dess oförmåga att leverera något konkret.

    Hotet från Jan Jönsson att lämna politiken om L öppnar för SD-ministrar är närmast komiskt. Han har redan visat vad hans politik leder till: fler skjutningar, fler tomma ord och fler kampanjer som ingen längre tar på allvar.

    Det ironiska är att Liberalerna en gång faktiskt kunde vinna väljarnas förtroende. I början av 2000-talet gjorde partiet succéval när man drev frågan om tydligare krav, bland annat högre språkkrav för invandrare. Då talade man klarspråk om integration och väljarna belönade modet. Men den tiden är förbi.

    Slutsats

    Liberalerna bär ett historiskt ansvar för dagens problem och ett dagsaktuellt ansvar för Stockholms misslyckande. Jan Jönsson är inte gängens värsta fiende – han är en symbol för politikens impotens. Och hans parti, som en gång skulle vara Sveriges liberala kraft, har reducerats till ett sargat skämt på gränsen till riksdagsspärren.

  • MP:s krokodiltårar efter år av ansvarslös politik

    Miljöpartiet varnar nu högljutt för regeringens förslag om att återkalla permanenta uppehållstillstånd – men det var just deras egen politik, i uppgörelsen med Reinfeldts alliansregering 2007–2008, som öppnade dörren för den massinvandring som bidragit till dagens segregation, kriminalitet och otrygghet. När MP talar om ”grymhet” är det många som snarare ser ett desperat försök att tvätta händerna rena från de skador de själva orsakat Sverige.


    För 45 år sedan försökte miljömupparna köra Sverige i botten och göra landet till ett U-land genom Linje 3, men de starka krafterna i Linje 1 och 2 stoppade vansinnet och räddade Sverige från att bli Europas Burundi. Nu är MP tillbaka på samma spår och vill förvandla Sverige till ett U-land igen, med en extremt generös asylpolitik som öppnar dörrarna för allt och alla från tredje världen.

    Innehållsförteckning

    MPs politiker hycklar som vanligt i migrations frågor

    Regeringens utredare har föreslagit att permanenta uppehållstillstånd ska kunna återkallas eller göras tillfälliga – en reform som Sverigedemokraterna länge drivit och som nu beskrivs som en av deras viktigaste segrar i Tidösamarbetet. Omkring 180 000 personer har i dag permanent uppehållstillstånd i Sverige, och upp till 100 000 kan påverkas om lagen blir verklighet.

    SD:s budskap: det ska finnas skäl att bo i Sverige

    SD:s migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling förklarar tydligt varför: vill man som utlänning bo i Sverige måste det finnas en konkret anledning – jobb, studier eller familj. Att bara bli kvar utan någon koppling till landet är inte hållbart.

    MP målar upp domedagsbilder

    Miljöpartiet reagerar som väntat med att måla upp skräckscenarier. Annika Hirvonen kallar förslaget för ”rättsosäkert” och ”en ny nivå av grymhet”.

    Ansvarslös politik skapade dagens problem

    Verkligheten är att det är MP:s egen ansvarslösa politik som har lagt grunden för dagens problem. I åratal har de drivit en naiv och extremt generös migrationspolitik, helt utan tanke på konsekvenserna för samhälle, integration och trygghet.

    Resultatet: ett Al Capone-Sverige

    Konsekvenserna ser vi nu: skenande kriminalitet, utanförskapsområden och ett samhälle där laglösheten breder ut sig. Det ”Al Capone-Sverige” vi har i dag är i mångt och mycket en direkt följd av Miljöpartiets linje.

    Hyckleri och krokodiltårar

    Att MP nu ställer sig och gråter krokodiltårar när andra partier försöker städa upp efter deras misslyckanden är inget annat än hyckleri.

    En nödvändig rättelse efter politiskt vansinne

    När MP kallar reformen för ”ett fruktansvärt förslag” visar de återigen att de är helt verklighetsfrånvända. Svenskarna har fått betala priset för deras drömmar – nu krävs handling. Förslaget om att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd är inte grymhet, det är en självklar rättelse efter decennier av politiskt vansinne signerat Miljöpartiet.

    Fakta: MP–Alliansens migrationslinje 2007–2008 – konsekvenser för Sverige

    2007–2008 gjorde Miljöpartiet upp med Alliansregeringen (Reinfeldt) om en mer generös migrationspolitik. Nedan är en koncentrerad översikt och de vanligaste kritiska invändningarna mot följderna.

    Kärninnehåll i uppgörelsen

    • Lättnader för asylsökande och fler vägar till permanent uppehållstillstånd.
    • Öppningar för personer utan tillstånd (”papperslösa”) att stanna under vissa villkor.
    • Politisk inriktning mot en av EU:s mer generösa modeller.

    Kritiserade följder

    • Snabb befolkningsökning utan tillräckliga integrationsåtgärder.
    • Växande utanförskap och segregation i flera stadsdelar.
    • Belastning på välfärdssystemen: bostäder, skola och vård under tryck.
    • Ökad grov kriminalitet kopplad till misslyckad integration och parallellsamhällen.

    Sammanfattning

    Uppgörelsen mellan MP och Alliansen 2007–2008 ses av kritiker som en nyckelförklaring till dagens problem med segregation, otrygghet och gängvåld. Enligt denna kritik krävs stramare regelverk och tydligare krav för att reparera skadorna.

  • Tidöregeringen skärper reglerna för anhöriginvandring

    I över trettio år har Sverige fört en destruktiv migrationspolitik som öppnat dörrarna för asylsökande från hela världen. Resultatet är ett mångkulturellt helvete där människor som inte ens kan försörja sig själva tillåts hämta hit sina anhöriga. Ett svek som kommer att plåga svenskar i generationer.

    Innehållsförteckning

    Anhöriginvandringen stramas åt – men för kort väntetid

    Tidöregeringen har presenterat förslag om att skärpa reglerna för anhöriginvandring. Förslagen går i rätt riktning genom att ställa högre krav på försörjning, bostad och etablering, men en central del väcker kritik: kravet på att ha bott i Sverige i minst två år innan anhöriga kan ansöka.

    Två år i landet räcker inte för verklig integration. Under så kort tid hinner man varken bygga upp en stabil ekonomi eller långsiktigt visa att man är etablerad i samhället. Risken finns att anhöriga kommer till Sverige innan den som är här själv hunnit få fäste – vilket underminerar hela syftet med reglerna.

    Ett mer ansvarsfullt krav vore att höja gränsen till minst tio år. Först då har man hunnit etablera sig på arbetsmarknaden, bygga ett stabilt liv och visa att man på riktigt kan försörja anhöriga.

    I övrigt innebär förslaget skärpta försörjningskrav, snävare definition av vilka som räknas som anhöriga samt trygghetsregler för ungdomar som fyllt 18 men fortfarande går i skolan. Arbetskraftsinvandrare och EU-medborgare undantas från förändringarna, som föreslås träda i kraft 1 januari 2027.

    Regeringen vill visa handlingskraft, men om väntetiden inte förlängs kraftigt riskerar reformen att bli mer symbolisk än verkningsfull.

    Mångkulturen förstör Sverige.

    Sverige är idag ett mångkulturellt katastrofområde. I över 30 år har politikerna öppnat dörrarna på vid gavel och förvandlat landet till en experimentverkstad för naiv massinvandring. Resultatet är kriminalitet, segregation och ett samhälle som faller isär framför våra ögon.

    Att tillåta människor som inte ens kan stå på egna ben att dessutom hämta hit sina anhöriga är ett hån mot alla svenskar som varje dag kämpar för att försörja sig själva. Sverige har till och med gått så långt att man tagit emot asylsökande från världens alla hörn – trots att de inte har någon som helst koppling till vårt land eller vår kontinent.

    Detta är inget annat än ett landsförräderi. Generationer av svenskar kommer tvingas leva med konsekvenserna: otrygghet, splittring och ett land som inte längre känns igen.

  • Petra Elf(mp) – naiv idealism som skadade Sverige

    För tio år sedan stod Petra Elf (mp) i spetsen för en massdemonstration som krävde öppna gränser och en generös flyktingpolitik. Då hyllades hon för sitt engagemang – men i dag ser vi konsekvenserna: segregation, gängvåld och extrem kriminalitet. Elfs idealism blev inte början på en human framtid, utan på en samhällsutveckling som skadat Sverige i grunden.

    Miljömuppar förstörde Sverige. Petra Elf stod och eldade massorna för tio år sedan – och resultatet blev gängvåld, segregation och blod på våra gator. Hade vi stängt gränsen då, hade vi haft ett tryggare Sverige i dag.

    Petra Elf – naiv idealism som skadade Sverige

    När Petra Elf(mp) 2015 stod på scenen på Götaplatsen inför tiotusentals människor var budskapet tydligt: öppna gränser och en generös flyktingpolitik. Hon presenterade kända talare, log stolt över folkmassan och såg engagemanget som något vackert. Men det som då framstod som solidaritet har i dag visat sig få katastrofala följder för Sverige.

    De arrangemang Elf och hennes rörelse bidrog till att organisera blev startskottet för en politik som öppnade landet för en enorm flyktingström – utan en fungerande plan för integration eller långsiktiga lösningar. Resultatet blev utanförskap, parallellsamhällen och en kriminalitet som nu skakar hela nationen.

    Göteborg är i dag en av de städer som fått betala det högsta priset. Nyligen skedde ännu ett brutalt dubbelmord kopplat till gängmiljön – bara det senaste i en lång rad av skjutningar, bombdåd och uppgörelser som tagit hundratals liv de senaste åren. Den extremt hårda kriminaliteten vi ser växa fram är inte ett mysterium; den är en direkt konsekvens av misslyckad politik, där symbolhandlingar som Elfs demonstration 2015 spelade en avgörande roll.

    Att Elf nu, tio år senare, försöker blicka tillbaka och minnas engagemanget med värme framstår därför som både naivt och ansvarslöst. Hon förstod inte vilka krafter hon satte i rörelse. Hon förstod inte vilket Sverige hon var med och byggde – ett land där våldet nu eskalerar, där polis och rättsväsende går på knäna, och där människor lever i ständig oro.

    Det är dags att vara ärlig: idealismen 2015 kostade Sverige dyrt. Petra Elfs(mp) arrangemang bidrog till att öppna dörren för en samhällsutveckling som lett till segregation och extrem kriminalitet.

    Frågan vi måste ställa oss är: ska vi fortsätta ursäkta de ansvariga med tal om ”medmänsklighet” – eller våga erkänna att deras handlingar orsakade stora skador som landet fortfarande kämpar för att reparera?

  • Dekret ifrån Sossepampen, det är ”rasism” att inte vilja bo ibland mångkultur.

    Föreställ dig att du slitit i åratal för att lämna en sliten tvåa i ett DDR betongkomplex från 70-talet. Du har jobbat, sparat och äntligen lyckats flytta till en villa i ett lugnt, välmående område. Men tro inte för en sekund att du ska få njuta av frukten av ditt slit – nej, för plötsligt knackar storebror Socialdemokraten på dörren och förklarar att ditt område nu ska ”tvångsblandas”.

    Villakvarteren som byggdes för hundra år sedan? Där ska det resas nya miljonprogramskolosser, i bästa DDR-anda. Grattis! Din hårt förvärvade klassresa ska rivas upp för att partiet ska kunna genomföra sitt senaste sociala ingenjörsexperiment.

    Och kritiken mot detta? Den avfärdas förstås som ”rasism”. För vad annars? När argumenten tryter tar sossen fram sitt favoritkort. Du är inte orolig för att dina barns skolor ska förändras eller att din villa ska tappa i värde – nej, du är bara ”rädd för hudfärg”. Så enkelt är det i den socialdemokratiska sagovärlden.

    På senaste kongressen klubbade de alltså igenom sitt nya integrationsprogram. Officiellt handlar det om att ”bryta segregationen”. I praktiken innebär det att staten ska tala om var du ska bo och vilka grannar du ska ha. Du har kämpat för en trygg tillvaro, men Socialdemokraterna tycker tydligen att du behöver lite påtvingad spänning i livet.

    Attenius själv försöker låta lugnande: det är ”frivilligt” och ”långsiktigt”. Jo tjena. Frivilligt – så länge du accepterar att flytta dit staten pekar, annars kan du vinka adjö till bidragen. Långsiktigt – för att det tar tid att bygga om hela Sverige till ett socialt experiment på steroider.

    Så här ser alltså den stora visionen ut: du får gärna arbeta, betala skatt och slita för att skapa ett bättre liv. Men i slutändan är det ändå partiet som avgör vilken granne du får – för de vet ju alltid bäst.

    Kort sagt: kämpa på, gör din klassresa, köp din villa. Men tro inte att du äger ditt eget liv. Socialdemokraterna har redan bestämt att staten gör det åt dig.

  • Varnar: Lidingö kan bli nya Rinkeby, med skottlosningar och spräningar varje natt.

    Innehållsförteckning

    I det nya Al Capone-Sverige ska alla straffas med otrygghet och brottslighet. Det räcker inte med miljonprogrammen – nu ska gruppen som byggde Sverige betala priset. Tung skyddsväst kommer att bli det nya svarta i Socialdemokraternas framtida Sverige.

    Hyresgästföreningen vill förtäta villakvarteren – kritiker rasar: ”Risk för nya ghetton”

    Hyresgästföreningen har tillsammans med konsultbolaget Spacescape tagit fram en rapport som pekar ut de mest ”utvecklingsbara” områdena i Stockholm. Hela fyra ligger på Lidingö – där Torsvik hamnar på andra plats, direkt efter Djursholm.

    – Vi vill skapa bättre integration genom blandade bostäder, säger Hyresgästföreningens chefsekonom Martin Hofverberg.

    Han pekar på trädgårdsstäder med grönska, radhus och låga flerfamiljshus som idealet.

    Men kritiker varnar för att idyllen kan gå samma öde till mötes som 1960- och 70-talets miljonprogram.

    ”Förstör hela områdets karaktär”

    – Det är som att belöna dem som inte integrerat sig genom att ge dem förtur, samtidigt som man straffar dem som jobbat hårt för att kunna bo här, säger han.

    Förnuftig politike rpå Lidingö

    Många Lidingöbor är upprörda över förslaget.

    – Integration handlar inte om att bygga om villaförorter. Risken är att man skapar nya problemområden – precis som i miljonprogrammen, säger Mikael Heinig från Gåshaga.

    Hans fru Birgitta nickar instämmande:

    – Vi behöver fler jobb och bättre utbildning – inte fler hyreshus i villaområden.

    Även Torsviksbon Erik Kotschak är skeptisk:

    – Det finns knappt plats att bygga mer här. Och gör man det ändå så förändras områdets själ, säger han.

    Hård politisk strid på ön

    Förslaget splittrar politikerna på Lidingö. Socialdemokraternas gruppledare Annica Grimlund vill se fler stadsvillor – lägenheter i stora villabyggnader – för att skapa dynamik.

    Men kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) säger blankt nej.

    – Det är som att belöna dem som inte integrerat sig genom att ge dem förtur, samtidigt som man straffar dem som jobbat hårt för att kunna bo här, säger han.

    Och han drar en drastisk jämförelse:

    – Lidingö är mer likt en framgångsrik schweizisk kanton än Malmö eller Rosengård.

    Topp 10: Så kan Stockholms villaområden förvandlas till nya ghetton

    1. Djursholm (Danderyd)
    2. Torsvik (Lidingö)
    3. Askrike (Lidingö)
    4. Ålsten (Stockholm)
    5. Höglandet (Stockholm)
    6. Nockeby (Stockholm)
    7. Kottla-Mölna (Lidingö)
    8. Stocksund (Danderyd)
    9. Hersby (Lidingö)
    10. Storängen (Nacka)

    Faktaruta: Miljonprogrammet (1965–1974)

    Visionen

    • Bygga cirka en miljon bostäder på tio år för att avskaffa bostadsbristen.
    • Höja boendestandard: badrum, centralvärme, bättre ventilation, större ljusinsläpp.
    • Sociala mål: jämlikt boende, rimliga hyror och snabb inflyttning för barnfamiljer.

    Så genomfördes det

    • Statliga lån och kommunala/allmännyttiga bolag drev utbyggnaden.
    • Industrialisering av byggandet: prefabricerade element, storskaliga processer.
    • Modernistisk planering: trafikseparering, stora gårdar, funktionsuppdelade områden.

    Resultatet – plus

    • Överboende och bostadsbrist minskade kraftigt under 1970-talet.
    • Miljontals fick avsevärt bättre standard än i äldre bostadsbeståndet.
    • Nära till natur, grönområden och ofta god kollektivtrafik till centrala lägen.

    Resultatet – problem

    • Stora, likriktade kvarter med brist på blandning av bostäder, verksamheter och service.
    • Social och ekonomisk segregation växte i flera områden över tid.
    • Beroende av bil i vissa lägen; långa avstånd mellan funktioner.
    • Underhållsskuld och renoveringsbehov skapade kostsamma upprustningar senare.

    Efterspel

    • Stora renoverings- och energieffektiviseringsprogram från 1990-talet och framåt.
    • Försök till ”blandstad”: fler lokaler, arbetsplatser och varierade upplåtelseformer.

  • Socialkakistokraten Wanngård, hon ökade skuldsättning för Stockholmarna på 13 miljard

    Karin Wanngård säger sig ha brutit segregationen och vill sluta på topp. Men verkligheten är en annan. Hon lämnar Stockholm med rekordskulder, växande otrygghet och symbolpolitik som reducerats till boulebanor och pingisbord.

    Att Göran Persson tillhör de mest misslyckade statsministrarna i modern tid, i samma liga som Karl Staaff, Fälldin, Löfven och Palme, råder ingen tvekan om. Han misslyckades totalt med att stoppa den massiva muslimska invandringen efter 11 september 2001 – och det är den avgörande orsaken till det förfallna, otrygga och söndertrasade Sverige vi lever i idag.

    Karin Wanngård. Namnet säger de flesta fortfarande inte mycket, trots att hon i flera år suttit på Stockholms tyngsta politiska stol. Redan 2016, efter två år som finansborgarråd, var hon så okänd att bara var fjärde stockholmare kunde identifiera henne. I dag leder hon staden igen – i koalition med MP och V – och är fortfarande märkligt anonym.

    Men anonym är inte detsamma som ödmjuk. Wanngård har bestämt sig för att kliva av efter nästa mandatperiod. Hon vill sluta på topp. I Dagens Nyheter hyllar hon sig själv för att ha hanterat terrordådet på Drottninggatan och flyktingkrisen. Och inte minst för att ha ”hittat nyckeln” till att bryta segregationen med projektet Fokus Järva.

    Självbilden är monumental. Göran Persson, tidigare ohotad på listan över självbelåtna sossar, får se sig passerad.

    För vad har egentligen hänt i Järva? Mirakel? Nej. Två boulebanor i Akalla. Ett pingisbord på torget. En reparerad ljusskylt i Rinkeby. Lite parkskötsel i egen regi. Symbolpolitik på låg nivå, presenterad som världsnyheter.

    I Skärholmen är bilden ännu mörkare. Här litar inte ens var femte invånare på sin stadsdelsförvaltning. Otryggheten är skyhög, långt över stadens snitt. Och Wanngårds svar? Att skicka ut åtta feriearbetande ungdomar för att fråga folk hur det känns. ”Medborgardialog”, kallar hon det. Ett hån mot alla som lever i otryggheten.

    Samtidigt inrättar styret en tjänst som ”trädstrateg” – en byråkrat som ska dela ut bidrag till grönskötsel. Det är den typen av projekt som kallas ”satsningar”.

    Men bakom kulisserna tornar den obekväma sanningen upp sig: skenande skuldberg. Skatten har höjts till 17,98 kronor. Ändå räcker inte pengarna. På ett år ökade skulden från 62 till 75 miljarder kronor.

    Och ironin? År 2020 anklagade Wanngård det borgerliga styret för just lånepolitik. Då skrev hon själv: ”Därför behöver Stockholm en ny, ansvarstagande, ekonomisk politik.” Exakt den politik hon själv nu har vägrat bedriva.

    Resultat: en stad med rekordskulder, djupa klyftor och ett ledarskap som ersätter verkliga reformer med symbolprojekt.

    Och mitt i detta: Wanngårds ambition att driva igenom ännu fler moskébyggen – trots att Stockholm redan har en överetablering. Ett typexempel på hennes politik: splittrande, dyr, och helt utan förankring i stadens verkliga problem.

    Nästa socialdemokratiska kakistokrat i Stockholm kommer få städa upp efter en ledare som pratat stort, men levererat smått. Karin Wanngård lämnar efter sig en skuldsatt stad, ökad otrygghet och symbolpolitik på löpande band.

  • Rosornas krig i stadhuset om makten över Stockholm stadshus.

    Socialdemokraterna i Stockholm står inför ett ledarskifte när Karin Wanngård lämnar finansborgarrådet. Samtidigt träder Emilia Bjuggren fram som kandidat – stödd av den vänsterextrema falangen Reformisterna. Kritiker varnar nu för att hennes kandidatur kan leda till dyra ideologiska experiment och nya miljardnotor för stadens skattebetalare.

    Innehållsförteckning

    En socialkakistokrat får inte vara lat. Vänsterextremismen vill ta över S i Stadshuset, du får betala i form av högre skatter och en sämre stad att leva i.

    Karin Wanngård lämnar finansborgarrådet

    Karin Wanngård (S) har meddelat att hon lämnar posten som finansborgarråd efter valet. Emilia Bjuggren, skol-, arbetsmarknads- och personalborgarråd, har nu gjort klart att hon vill ta över rollen.

    Reformisternas inflytande

    Bakom hennes kandidatur står Reformisterna, en falang inom Socialdemokraterna som länge har arbetat för att ta makten i Stockholm. Kritiker beskriver Reformisterna som en vänsterextrem rörelse som driver politik långt ifrån den breda mitten och med förslag som riskerar att både försvaga stadens ekonomi och försämra näringslivsklimatet.

    Kontroversiella förslag

    Bland Reformisternas mest omdiskuterade förslag finns:

    • Kraftigt höjda skatter för både hushåll och företag
    • Ett införande av miljonärsskatt och nya former av förmögenhetsbeskattning
    • En kraftigt utbyggd offentlig sektor finansierad med ökade lån och skatter
    • Stora statliga och kommunala investeringar i bostäder och infrastruktur, ofta utan tydlig finansiering
    • Generösare bidragssystem, som enligt kritiker riskerar att försvaga arbetslinjen

    Kritik mot Bjuggren

    Att Emilia Bjuggren ställer sig till förfogande för posten som finansborgarråd ses därför av många som ett sätt för Reformisterna att ta greppet om stadens finanser. Under hennes tid som borgarråd har problemen inom skola, arbetsmarknad och integration fortsatt att växa, samtidigt som skattebetalarna fått stå för miljardkostnader kopplade till misslyckade satsningar.

    Många menar att Bjuggren inte har visat på någon förmåga att vända utvecklingen, och att hennes nära koppling till Reformisterna snarare riskerar att dra Stockholm längre åt vänster än någonsin tidigare.

    Framtiden för Stockholm

    Stockholmarna riskerar därmed att få se en utveckling där ideologiska experiment och vänsterextrema förslag styr över stadens ekonomi – med skattebetalarna som de stora förlorarna.

    Faktaruta: Reformisterna – objektiv översikt

    Ideologisk inriktning

    Kritiker beskriver Reformisterna som en långt vänsterorienterad falang som driver politik långt från den breda mitten.

    Ekonomiska risker enligt kritiker

    • Höjda skatter för hushåll och företag.
    • Nya förmögenhets- och miljonärsskatter.
    • Utbyggd offentlig sektor finansierad med ökade skatter och lån.
    • Stora kommunala investeringsprogram utan tydlig långsiktig finansiering.

    Möjlig påverkan på Stockholm

    • Risk för högre kommunalskatt och ökade driftskostnader.
    • Svagare näringslivsklimat och sämre konkurrenskraft.
    • Prioritering av ideologiska projekt framför kärnverksamhet.

    Frågetecken kring styrning

    • Starkt internt maktstöd viktigare än dokumenterade resultat.
    • Oklar budgetdisciplin och begränsad erfarenhet av att vända underskott.

  • Sossarnas onda planer på att förvandla trygga villaområden till kosmopolitiska helveten på jorden.

    En socialkakistokrat får inte vara lat; i ondskans högborg på Sveavägen 68 smider man onda planer på att göra om villaområden till kosmopolitiska helveten på jorden med sprängningar och skjutningar.

    S och Hyresgästföreningen vill bygga hyreshus i villaområden

    Hyresgästföreningen (HGF) vill förtäta Sveriges mest attraktiva villaområden med hyreshus för att skapa blandade bostadsområden och minska segregationen. I en ny rapport pekas 410 områden i 20 tätorter ut, med plats för upp till 600 000 nya bostäder – mer än halva miljonprogrammet.

    Planen ligger i linje med Socialdemokraternas beslut vid vårens kongress om att kommuner kan tvingas bygga hyresrätter i villaområden. Göteborgspolitikern Jonas Attenius underströk: “Vi behöver blanda befolkningen”.

    Exempel från rapporten:

    • Stockholm: Djursholm, Torsvik, Askrike, Ålsten m.fl. – 287 600 bostäder
    • Göteborg: Långedrag, Kärrdalen, Hisings Backa – 72 800 bostäder
    • Malmö: Bellevue, Eriksfält, Västervång – 19 700 bostäder

    HGF menar att det är villaområden med ensidigt och dyrt bostadsutbud som skapar segregation, inte de utsatta flerbostadsområdena.

    Föreningen är formellt partipolitiskt obunden men en del av arbetarrörelsen och har länge stött Socialdemokraterna. Inför valet 2026 är “fler hyresrätter” deras huvudfråga, med målet att mobilisera tre miljoner hyresgäster.SP

    Titta på överbefolkade kaosstäder som Mexico City och Hongkong. Socialdemokraterna är på väg att skapa samma mardröm här genom att förvandla våra villaområden till nya miljonprogramsghetton – fyllda med skjutningar, sprängningar och social misär. Planen är att trycka in 287 600 bostäder i områden som Bromma och Lidingö. För vad? Historien visar att sossarnas samhällsbyggen alltid misslyckas – miljonprogrammet är redan ett monument över kriminalitet och segregation.

    Sverige behöver en helt annan väg: livstids utvisning även vid mindre brott. Vårt land har i decennier bedrivit en extremt naiv asylpolitik och blivit ett avskräckande exempel för hela världen – ett kosmopolitiskt helvete på väg att kollapsa.

    Vi måste göra oss av med personer från tredje världen som inte kan försörja sig. Varje migrant ska ha max tre månader på sig att hitta arbete och klara ett godkänt språktest i svenska. Misslyckas man – omedelbar retur, precis som en trasig vara lämnas tillbaka i butiken. Sverige är inget reservat för “söta” exotiska inslag som inte hör hemma här. Vi ska inte importera människor som vägrar anpassa sig till vårt västerländska samhälle.

    Faktaruta: Miljonprogrammet och Socialdemokraternas misslyckade

    Period & grepp

    1965–1974, drivet av S-ledda regeringar med centralstyrda räntebidrag, markpolitik och industrialiserat byggande.

    Mål

    Bygga 1 miljon bostäder på 10 år – volym prioriterades före kvalitet.

    Varför kritiker lastar Socialdemokraterna

    • Ideologiskt toppstyrt: ”social ingenjörskonst” ersatte lokal dialog och vardagserfarenhet.
    • Volym före kvalitet: prefabbetong, likriktad arkitektur och trafikseparering skapade monotona miljöer som åldrades snabbt.
    • Inlåsning i hyresrätt: ensidig satsning på allmännytta gav få vägar till ägande och kapitalbildning.
    • Segregation byggdes in: perifera lägen, ensidig upplåtelseform och senkommande service/arbetsplatser.
    • Underhållsskuld: bristande förvaltning ledde till dyra renoveringar och ”renovräkningar”.
    • Fel stadsidé: trafikseparerade centrum och svaga stråk gav döda stadsdelar som blev svåra att vända.

    Konsekvenser som ofta kopplas till S-besluten

    • Långvarig otrygghet, svaga skolresultat och låg sysselsättning i flera områden.
    • Stigmat kring adresser bryter flyttkedjor och försvårar upprustning.
    • Miljarder i eftersatt underhåll och ombyggnader för att i efterhand skapa blandade upplåtelseformer.

    Slutsats

    Miljonprogrammet löste bostadsbristen – men på Socialdemokraternas villkor: centralstyrt, storskaligt och ensidigt. Den modellen skapade problem som Sverige fortfarande betalar för, i pengar och i socialt kapital.

  • Analys av amblulans sjukvården i stockholm.

    Innehållsförteckning

    Vänsterns maktövertagande: Ideologi framför verklighet?

    Av: Redaktionellt sammandrag av Henrik Jönssons videoanalys

    Under parollen ”Ta tillbaka kontrollen” driver den svenska vänstern, enligt samhällsdebattören Henrik Jönsson, en politik som i praktiken innebär ett ideologiskt motiverat maktövertagande snarare än en förbättring av samhället. I sin video menar Jönsson att uttrycket används för att legitimera inskränkningar av privat verksamhet och medborgarnas fria val – ofta med negativa konsekvenser.

    Ambulanskaos i Stockholm – ett exempel på “kontroll”

    Ett konkret exempel som tas upp är Region Stockholms beslut från juli 2023 att förstatliga ambulanssjukvården. Beslutet, som fattades på ideologisk grund, ignorerade varningar om bemanningskris. Resultatet: centrala Stockholm stod under en period med endast en enda aktiv ambulans. Rekryteringen misslyckades och situationen beskrevs av vårdledningen som “ansträngd”.

    Vårdförbundets skyddsombud bekräftade att situationen orsakats av beslutet att ta över ambulansdriften i offentlig regi.

    Vårdnedläggningar trots vallöften

    Samma politiska linje har lett till nedläggning av flera vårdenheter, trots att man inför valet lovat att detta inte skulle ske. Exempel inkluderar:

    • Närakuten på Hötorget
    • Privata gynekologkliniker
    • Barn- och ungdomspsykiatrin
    • Mandometerkliniken för ätstörningsvård

    I samtliga fall har köer ökat kraftigt, patienter hänvisats till redan överbelastade sjukhus och personal vittnat om kapacitetsproblem. En studie visar dessutom att privata ambulanser i Stockholm varit 7 % snabbare och 24 % billigare än de offentliga alternativen.

    Ideologi framför funktion

    Enligt Jönsson är besluten inte baserade på fakta utan ideologi. Att förstatliga och centralisera välfärden har blivit ett mål i sig, snarare än ett medel för att förbättra vården. Resultatet är en form av politisk styrning som han menar offrar medborgarnas behov för politisk kontroll.

    Tvångsblandning av befolkningen?

    Jönsson riktar även kritik mot vänsterns bostadspolitik, som han beskriver som “tvångsblandning” av befolkningen. Exempel:

    • Kommunala uppköp av fastigheter i rika områden
    • Billiga hyresrätter i villaområden
    • Projektet “Blandad stad” i Malmö och Göteborg

    Trots offentliga förnekanden från Socialdemokraternas företrädare visar uttalanden att syftet är att aktivt omfördela befolkningen för att bryta segregation – ofta mot lokalbefolkningens vilja.

    Förutsägbara konsekvenser

    Jönsson menar att vänsterns politik följer ett förutsägbart mönster där man sätter teoretiska ideal framför empiriskt beprövade lösningar. Resultatet blir ett sönderfallande system, med ökad politisk kontroll, försämrad vård och minskad tillit.

    ”Jag anser att vänsterns tvångspolitik är moraliskt förkastlig, politiskt omöjlig och riskerar att bli en katastrof för Sverige”, avslutar Jönsson.

    Startsida