Det finns ögonblick i ett lands historia då man tvingas stanna upp och ställa den mest obekväma frågan av alla:
Hur hamnade vi här?
Hur kunde ett demokratiskt, sekulärt och jämställdhetsorienterat land som Sverige under åratal pumpa in miljarder av skattemedel i organisationer med dokumenterade kopplingar till islamistisk extremism – utan att någon tog ansvar?
Och varför blir svaret, varje gång frågan ställs, alltid detsamma: ”Islamofobi.”
När sunt förnuft stämplas som hat
I dagens Sverige räcker det inte längre att ha rätt. Det räcker inte att peka på fakta, granskningar eller internationella varningar.
Den som ifrågasätter bidrag till islamistiskt influerade organisationer riskerar att stämplas som rasist, högerextrem eller hatisk. Resultatet? En förlamad debatt där politiker och myndigheter hellre betalar vidare än tar strid.
För vad är alternativet? Att bli uthängd. Att bli anklagad. Att bli moraliskt dömd.
Så istället fortsätter pengarna att rulla.
Miljardregnet som ingen ville stoppa
Ta fallet Islamic Relief.
Sedan 2018 har organisationen tilldelats närmare 1,3 miljarder kronor i svenskt bistånd. Mer än Röda Korset. Mer än många andra etablerade humanitära aktörer. Detta samtidigt som Israel, säkerhetsexperter och oberoende granskare i över tio år varnat för kopplingar till Hamas och Muslimska brödraskapet.
När högt uppsatta företrädare avslöjades med öppna hyllningar av terrororganisationer och grovt antisemitiska uttalanden reagerade flera länder omedelbart. Bidrag frystes. Samarbeten avslutades.
Sverige gjorde ingenting.
År efter år fortsatte utbetalningarna. Först när den politiska styrningen skärptes – inte när förtroendet brast – stoppades bidragen. Än idag hävdar ansvariga myndigheter att de egentligen inte ser något problem.
Budskapet är tydligt: Det är inte extremismen som är skandalös – det är kritiken mot den.
UNRWA – helig ko eller blind fläck?
Samma mönster återkommer i stödet till UNRWA.
Organisationen beskrivs ständigt som “livsavgörande”, “oumbärlig”, “en livlina”. Dessa ord upprepas som ett mantra av politiker, aktivister och biståndsmyndigheter. Men när granskningar visar att UNRWA-personal haft kopplingar till Hamas, att skolmaterial glorifierat våld och att anställda misstänks ha deltagit i terrorattacken den 7 oktober 2023 – då händer något märkligt.
Debatten fryser.
Plötsligt är kraven på transparens “orimliga”. Plötsligt är kontroll “kollektiv bestraffning”. Plötsligt är alternativ “otänkbara”.
Det är inte längre offren för extremism som står i centrum – utan organisationens rykte.
Vänstern och islamismen – en ideologisk allians
För att förstå varför detta sker måste man våga tala klarspråk om ideologi.
Under decennier har delar av den västerländska vänstern beskrivit världen som en enkel moralisk karta: ett ondskefullt, kapitalistiskt väst mot ett förtryckt globalt syd. I denna berättelse kan våld alltid ursäktas – så länge det riktas “uppåt”.
Islamistiska rörelser blir då inte ett hot, utan ett verktyg. De ses inte som reaktionära, teokratiska och kvinnoförtryckande – utan som motståndare till väst.
Min fiendes fiende är min vän.
Detta förklarar varför vänstern är högljudd när Israel försvarar sig, men märkbart tyst när iranier mördas av sin egen regim. Ett folkligt uppror mot islamism spräcker hela narrativet.
Dubbelmoralens konsekvenser
Resultatet av denna ideologiska blindhet är överallt omkring oss:
Politiker som poserar med kartor där Israel inte existerar
Demonstrationer där terrorromantik normaliseras
Skattefinansierade kulturinstitutioner som bojkottar allt israeliskt men aldrig islamistiskt
Studenter som kräver total isolering av judiska institutioner i toleransens namn
Samtidigt stämplas alla invändningar som hat.
Den som protesterar mot terrorhyllningar kallas extrem. Den som kräver kontroll kallas rasist. Den som försvarar demokratin misstänkliggörs.
När demokratin finansierar sina fiender
Detta är kärnan i problemet.
Svenska skattebetalare har, i toleransens och naivitetens namn, tvingats finansiera organisationer som delar världsbild med våldsbejakande teokrater. Man har flyttat makt, pengar och legitimitet från öppna samhällen till krafter som aktivt motarbetar dem.
Och varje gång någon säger stopp – då svarar systemet inte med argument, utan med anklagelser.
Den fråga ingen vill besvara
Hur länge kan en demokrati överleva om den vägrar försvara sig själv?
Hur länge kan ett samhälle kalla sig humanitärt, när dess godhet konsekvent utnyttjas av extremister?
Och hur många miljarder till ska betalas ut innan någon erkänner att det inte handlar om välvilja – utan om ansvarslöshet?
Detta är inte en fråga om religion. Detta är inte en fråga om etnicitet.
Detta är en fråga om demokrati eller kapitulation.
Och ju längre vi låtsas som ingenting, desto närmare kommer den dag då någon frågar:
Beslutet att utvisa den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai väcker en obekväm men nödvändig debatt om gränserna för svensk asylpolitik. När personer som anklagas för att legitimera eller sprida propaganda för terrorstämplade organisationer åberopar yttrandefrihet och skyddsskäl, ställs Sveriges självbild som humanitär stormakt mot kravet på säkerhet och rättsstatens principer. I ett land som under decennier fört en av världens mest liberala asylpolitiker – med ökande gängvåld och sprängningar som följd – blir frågan allt mer akut: ska Sverige fortsatt fungera som fristad även för aktörer som utgör ett potentiellt hot mot civilbefolkningen, eller är det dags att dra en tydligare gräns?
Vad det PKK som mördade Palme?
Utvisningen av Fariborz Rezai – asylshopping och spridning av propaganda för terrorstämplad organisation
Den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai ska utvisas från Sverige efter beslut av Migrationsverket. Rezai kom till Sverige för omkring tio år sedan och har sedan 2019 arbetat på den svensk-kurdiska satellitkanalen Aryen TV, som sänder från Nacka utanför Stockholm till en publik i ett stort antal länder, främst i Mellanöstern.
Migrationsverket bedömer att Rezai saknar skyddsskäl och att hans verksamhet inte är av sådan art att han riskerar förföljelse vid ett återvändande till Iran.
Varför valde han Sverige? – frågan om asylshopping
En central och omdiskuterad fråga i ärendet är varför Fariborz Rezai valde just Sverige som asylland. Experter menar att han ägnade sig åt så kallad asylshopping – det vill säga att han inte sökte skydd i det första säkra land han nådde, utan i stället aktivt valde ett land där möjligheterna att arbetsfria inkomster med bidrag, som betalas med världens högsta skatter.
Aryen TV och rapporteringen om PKK
Aryen TV beskriver sig som en oberoende kurdisk nyhetskanal. Samtidigt har kanalen under lång tid kritiserats för sin rapportering om den kurdiska rörelsen Kurdistans arbetarparti (PKK), som är terrorstämplad av EU samt av Turkiet, USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Japan. PKK var även misstänkta för Palme mordet för ca 40 år sedan.
Enligt kritiker – däribland turkiska myndigheter – har Aryen TV återkommande:
skildrat PKK i positiva eller legitimerande ordalag,
framställt organisationens kamp som politisk befrielse snarare än väpnad terrorism,
utelämnat eller tonat ned organisationens våldsdåd och terrorstämpling.
Rezais roll – från journalistik till propaganda
Fariborz Rezai arbetade för Aryen TV från 2019 fram till beslutet om utvisning. Enligt uppgifter i ärendet ska han inte enbart ha rapporterat om PKK, utan även öppet uttryckt stöd för organisationen.
Detta har enligt experter inneburit att hans verksamhet gått från journalistik till aktiv spridning och normalisering av propaganda för en terrorstämplad organisation. Svensk och europeisk lagstiftning tillåter inte stöd – direkt eller indirekt – till terrorstämplade grupper, något som väger tungt i både säkerhets- och migrationsrättsliga bedömningar.
Migrationsverkets bedömning
I sitt beslut konstaterar Migrationsverket att:
Rezai saknar individuella asylskäl,
hans verksamhet inte är tillräckligt uppmärksammad för att väcka intresse hos iranska myndigheter,
och att han därför inte anses löpa personlig risk vid återvändande.
Myndigheten skriver att hans verksamhet inte är ”av sådan art och omfattning att den är intressant för hemlandsmyndigheterna”. Därmed anses varken journalistrollen eller engagemanget i exil ge rätt till skydd i Sverige.
Ett principiellt fall
Fallet Fariborz Rezai aktualiserar större frågor om:
gränsen mellan journalistik och politisk aktivism,
hur Sverige ska hantera exilmedier som anklagas för terrorpropaganda,
och i vilken utsträckning yttrandefrihet kan åberopas av personer som öppet stödjer terrorstämplade organisationer.
PKK är en organisation som är terroriststämplad av västvärlden. Är det rimligt att personer som kan utgöra ett hot mot civilbefolkningen i Sverige tillåts stanna i landet?
Sedan 1975 har Sverige bedrivit en extremt liberal asylpolitik, där i princip alla har fått stanna. Detta har bidragit till skjutningar och sprängningar som i dag hotar tryggheten i samhället.
Är det dags att inse att Sveriges tid som självutnämnd humanitär stormakt är över, och att vi inte längre kan fungera som en magnet där hela världens terrorister ges fristad?
Att ens överväga att skicka svenska soldater till Grönland är ett historiskt ansvarslöst steg. I ett geopolitiskt spel mellan stormakter riskerar Sverige att offra unga liv i en konflikt som inte angår oss, inte går att vinna och som saknar folkligt mandat. Grönlands framtid ska avgöras av grönländarna – inte med svenska soldater som insats.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson öppnar för att svenska soldater ska skickas till Grönland. Uttalandet kommer efter ett förslag från partiets ungdomsförbund och förutsätts, enligt Andersson, bygga på en dansk och grönländsk efterfrågan.
”Jag är inte främmande för ökad militär närvaro på Grönland. Det gäller självklart även svenska soldater.”
Detta är ett fullständigt vansinnigt resonemang.
Sverige har inte varit i krig sedan 1814. I över 200 år har vi – medvetet och klokt – hållit oss utanför direkta militära konflikter mellan stormakter. Att nu ens antyda att svenska soldater ska placeras på Grönland, i ett geopolitiskt extremt känsligt område där USA redan är militär övermakt, är att spela rysk roulette med unga människors liv.
Ett nytt Falklandskrig – fast värre
Om situationen kring Grönland skulle eskalera till en militär konflikt mellan Danmark och USA är utfallet redan givet. Grönland skulle bli vad Falklandsöarna var för Argentina i början av 1980-talet: ett strategiskt mål som snabbt mals ned av en överlägsen militärmakt.
Att i ett sådant scenario skicka in svenska soldater vore inte solidaritet – det vore ansvarslöshet.
Sverige har inget att vinna på att bli indraget i en konflikt som inte angår oss, på en plats långt bort, där vi saknar både strategiskt inflytande och militär tyngd. Resultatet blir detsamma som alltid när små länder försöker spela stormaktspolitik: unga människor betalar priset.
Ett svenskt Vietnam?
Det är lätt att prata om ”närvaro”, ”säkerhet” och ”internationellt ansvar” från en trygg position i Stockholm. Det är betydligt svårare att förklara för föräldrar varför deras 19-åriga son eller dotter skickats till Arktis – för att dö i en konflikt där USA är motparten.
Det här är exakt hur meningslösa krig börjar: med goda ord, dåliga analyser och total frånvaro av konsekvenstänk.
Sverige riskerar att skapa sitt eget Vietnam – en utdragen, hopplös militär insats utan folkligt stöd, utan tydligt mål och utan möjlighet att vinna. Det enda som kommer ut ur en sådan konflikt är unga 19-åriga soldater som flygs hem i liksäckar.
Den enda rimliga lösningen: grönländskt självbestämmande
Om något är ”det enda rätta” i Grönlandsfrågan, så är det detta:
Låt Grönland bli självständigt.
Låt invånarna på Grönland själva få rösta om sin framtid:
fortsatt tillhörighet till Danmark
full självständighet
eller någon annan ordning de själva väljer
Det är inte Sveriges roll att skicka soldater för att säkra andras koloniala eller geopolitiska intressen. Självbestämmande kan inte uppnås med gevär – och definitivt inte med svenska liv som insats.
Sverige ska inte vara kanonmat
Att öppna för svensk militär närvaro på Grönland är att reducera svenska soldater till brickor i ett stormaktsspel. Det strider mot allt som svensk säkerhetspolitik historiskt har byggt på: försiktighet, självständighet och respekt för människoliv.
Det här är inte ledarskap. Det är politisk lättvindighet med potentiellt katastrofala följder.
Sverige ska inte skicka sina barn till slakt i Arktis. Inte nu. Inte någonsin.
Faktaruta: Unga soldater i Vietnamkriget
Totalt stupade amerikanska soldater: cirka 58 200
Medelålder på stupade: cirka 23 år
Under 21 år: ungefär 11 000
Under 25 år: cirka 75 %
Period (USA:s huvudsakliga insats): 1955–1975
Värnplikt: en stor del av de stupade var inkallade (inte yrkessoldater)
Obs: Siffrorna är ofta avrundade i källor och kan variera något beroende på definitioner och sammanställningar.
År 1965 verkade Vietnam som bara ännu ett utländskt krig, men det var det inte
Det var annorlunda på många sätt, liksom de som stred där
Under andra världskriget var medelåldern för stridande soldater tjugosex
I Vietnam var han nitton
I i-i-i-i-i-i Vietnam var han nitton
I i-i-i-i-i-i Vietnam, var han nitton
I Vietnam var han nitton
N-n-n-n-nitton
De hårdaste striderna under de senaste två veckorna
Fortsatte idag tjugofem miles nordväst om Saigon
Jag var verkligen inte säker på vad som hände
N-n-n-n-nitton, nitton
N-nitton, nitton
I Vietnam tjänstgjorde stridssoldaten vanligtvis en tolvmånaders tjänstgöring
Men utsattes för fientlig eld nästan varje dag
N-n-n-n-nitton
(N-n-n-n-nitton) nitton
I Saigon sade idag en amerikansk militärtalesman
Att mer än sju hundra fiendesoldater dödades förra veckan
I det känsliga gränsområdet
I hela Sydvietnam
Förlorade fienden totalt två tusen sex hundra åttionio soldater
Alla som minns kriget
Kommer aldrig att glömma vad de sett
Förstörelsen av män i sina bästa år
Vars medelålder var nitton
F-f-f-f-f-förstörelse
F-f-f-f-f-förstörelse
Enligt en studie från Veterans Administration
Led hälften av Vietnams stridsveteraner
Av det som psykiatriker kallar
Posttraumatiskt stressyndrom
Många veteraner klagar över utanförskap, vrede eller skuld
Vissa får självmordstankar
Åtta till tio år efter att de kommit hem
Kämpar nästan åtta hundra tusen män
Fortfarande med Vietnamkriget
Ingen av dem fick ett hjältes välkomnande
Nitton
S-S-S-S-Saigon
Nitton, n-n-n-n-n-nitton
N-n-n-n-n-nitton
Nitton n-n-n-n-n-nitton
N-n-n-n-n-nitton, nitton
Purple Heart-medaljen, Saigon
När USA:s specialförband i gryningen den 3 januari 2026 grep Venezuelas diktator Nicolás Maduro ställdes världen inför en obekväm fråga: var detta en illegitim aggression som hotar den regelbaserade världsordningen – eller en befrielseaktion som avslutade ett kvarts sekel av socialistiskt förtryck? Reaktionerna blottlade inte bara den svenska vänsterns gamla lojaliteter, utan också Europas växande klyfta mellan högtidliga principer och faktisk makt.
Regler, resurser och rätten att upprätthålla dem
Den 3 januari 2026 genomförde USA en militär operation i Venezuela som på några timmar förändrade landets politiska historia. Amerikanska specialförband tog sig in i huvudstaden Caracas och tillfångatog Venezuelas diktator Nicolás Maduro, tillsammans med hans hustru. Operationen föregicks av en cyberattack som slog ut elförsörjningen i stora delar av staden, vilket möjliggjorde att amerikanska stridsflyg, drönare och helikoptrar kunde närma sig i skydd av mörkret.
I gryningen dånade explosioner över Caracas när amerikanska flyganfall slog ut militära mål. Kommandoenheten, känd under smeknamnet Night Stalkers, tog sig fram till byggnaden där diktatorn befann sig. Dörren sprängdes, och inom fem minuter var Venezuelas president i amerikansk förvar. Därmed avslutades en 25 år lång socialistisk regim.
Bland venezuelaner världen över möttes nyheten med jubel. För många upplevdes det som början på en ny epok, en möjlighet till frihet och självbestämmande efter årtionden av ekonomisk kollaps, repression och massflykt. Röster hördes som tackade USA och beskrev händelsen som historisk, som ett avgörande ögonblick i landets moderna historia.
Samtidigt valde svensk public service att fokusera på oro och rädsla. Intervjuer med boende i Caracas betonade osäkerhet och rädsla för vad som skulle komma härnäst. Parallellt inleddes snabbt demonstrationer i Sverige till stöd för den avsatte diktatorn. Svenska vänsteraktivister samlades under slagord mot ”USA-imperialismen”, där bilder på Hugo Chávez blandades med palestinska flaggor.
Vänsterpartiets ungdomsförbund fördömde omedelbart vad man kallade ett amerikanskt anfallskrig och krävde att Maduro och hans familj skulle friges. Även det sedan länge marginaliserade partiet Feministiskt initiativ anslöt sig till protesterna tillsammans med Vänsterpartiet.
Detta stöd för Venezuelas socialistiska regim var dock inget nytt. Redan 2004 framhöll Ung Vänster Venezuela som ett exempel på att ”en annan väg är möjlig” och att landet vågade trotsa USA. Året därpå reste Vänsterpartiets dåvarande partisekreterare Aron Etzler till Venezuela för att studera revolutionens exempel och beskrev landet som blomstrande, med ekonomisk tillväxt, sjunkande arbetslöshet och sociala framsteg på alla plan.
2009 beskrev Vänsterpartiets senare ekonomisk-politiska talesperson Ali Esbati utvecklingen i Venezuela som demokratiserande. Samtidigt skrev aktivisten Kajsa Ekis Ekman om hur landet införde sex timmars arbetsdag och hur företag togs över av de anställda.
När Hugo Chávez dog uttryckte Ekis Ekman sorg, en reaktion hon delade med Vänsterpartiets dåvarande partiledare Jonas Sjöstedt, som beskrev Chávez som ett gott exempel, inte bara i Latinamerika. Sjöstedt gratulerade även Maduro till hans så kallade valseger 2013, trots att Venezuelas demokratiska legitimitet vid det laget redan var utraderad.
Under tiden förvandlades Venezuela från ett av världens mest resursrika länder till ett av världens fattigaste. År 2023 beräknades varannan venezuelan leva i extrem fattigdom. Planekonomisk politik gjorde det allt svårare att bedriva företag, vilket ledde till akut brist på livsmedel, mediciner och basvaror. Valutan kollapsade. Staten införde fingeravtryck i butiker för att begränsa hur ofta människor fick handla. Köandet blev en del av vardagen.
Samtidigt producerade Maduroregimen propaganda där diktatorn framställdes som en superhjälte. Parallellt tilldelades oppositionsledaren María Corina Machado ett fredspris för sin kamp mot diktaturen. Hon slog fast att Venezuela redan var ockuperat – av ryska och iranska agenter samt av terroristorganisationer som Hizbollah och Hamas.
Maduroarresteringen ställde europeiska ledare inför ett dilemma. Å ena sidan finns kravet på att militära insatser ska förankras i internationella institutioner, å andra sidan beroendet av USA som den yttersta garanten för Europas säkerhet. Resultatet blev politisk tystnad och försiktighet.
Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard undvek att ta ställning och betonade att situationen var oklar. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer uttryckte liknande försiktighet. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nöjde sig med att konstatera att situationen övervakades.
Samtidigt fastslog svenska medier att USA agerade i strid med folkrätten. Den tidigare statsministern Carl Bildt förklarade att operationen inte borde få förekomma.
Dessa reaktioner bottnar i föreställningen om en ”regelbaserad världsordning”, där militärt våld förväntas underställas internationella institutioner. Men frågan är när denna ordning egentligen ska ha existerat. USA har genomfört unilaterala interventioner sedan 1950-talet, ofta med Europas goda minne.
1953 deltog USA i störtandet av Irans demokratiskt valde premiärminister Mohammad Mossadegh. 1989 invaderades Panama och diktatorn Manuel Noriega greps. 1999 gick USA in i Balkankriget utan FN-mandat. 2011 dödades al-Qaida-ledaren Osama bin Laden i Pakistan. 2003 tillfångatogs Iraks diktator Saddam Hussein.
Bedömningen av dessa insatser har varit selektiv. När bin Laden dödades twittrade Carl Bildt att världen var bättre utan honom. När Saddam Hussein dömdes till döden uttrycktes tillfredsställelse.
Det europeiska dilemmat handlar därför inte om reglernas existens, utan om Europas förmåga att påverka vilka regler som faktiskt gäller. Under decennier har Europa sett sig som moraliskt överlägset, samtidigt som man gjort sig militärt beroende av USA. Försvar har nedprioriterats till förmån för överreglering, välfärdsutgifter och orealistisk omställningspolitik.
År 2008 var USA:s och eurozonens BNP jämförbara. Femton år senare var USA:s ekonomi 80 procent större. I en rapport från 2024 beskrev Mario Draghi Europas situation som existentiell.
Inflytande över regler kräver ekonomiskt och militärt våldskapital. Icke-våldsprincipen kan bara upprätthållas om det finns förmåga att avskräcka den som bryter mot den. Som Theodore Roosevelt uttryckte det: ”Speak softly and carry a big stick.”
Den regelbaserade världsordningen var aldrig mer än en europeisk illusion. Det som förändrats är inte världen, utan att USA inte längre vill upprätthålla denna illusion åt Europa. Alla lagar ytterst vilar på våldskapital, och någon internationell institution med globalt våldsmonopol existerar inte.
Stödet till Ukraina handlar därför inte om juridik, utan om realpolitik. Europas framtid avgörs av dess förmåga att producera, innovera och försvara sig. Det största hotet är inte att USA ignorerar europeiska byråkrater, utan att Europa blivit så svagt att allt färre bryr sig om vad kontinenten anser.
Jag heter Henrik Jönsson, och jag anser demokratiskt våldskapital vara den yttersta garanten för fred.
Faktaruta: Levnadsförhållanden i Venezuela under Chávez och Maduro
Ekonomisk utveckling
Venezuela gick från att vara ett relativt välmående land till djup ekonomisk kris. Levnadsstandarden har sjunkit drastiskt under framför allt senare år. År 2013–2023 föll levnadsstandarden med uppskattningsvis omkring 74 % enligt analyser av ekonomiska data. (economicsobservatory.com)
Landets ekonomi har krympt kraftigt, inte minst genom fallande oljeproduktion, ineffektivitet och dålig förvaltning. (cfr.org)
Poverty och inkomst
Venezuela har en mycket hög fattigdomsnivå: en betydande majoritet av hushållen lever under fattigdomsgränsen, och en stor del i extrem fattigdom. (Wikipedia)
Studier har visat att mer än 80 % av befolkningen är fattiga, och över 50 % lever i extrem fattigdom – med många som inte kan köpa grundläggande livsmedel. (Wikipedia)
Brist på mat och mediciner
Långvariga livsmedelsbristproblem har förekommit sedan Chávez’ tid, och förvärrats under Maduro. Grundläggande varor som mjölk, kött, ris och mediciner har ofta saknats i butiker. (Wikipedia)
FN-undersökningar pekar på att stora delar av befolkningen har bristande tillgång till adekvat mat och läkemedel, vilket lett till undernäring och förlorad kroppsvikt hos många. (Wikipedia)
Inflation och valuta
Venezuela har upplevt extrem inflation, inklusive perioder av hyperinflation under 2010-talet som kraftigt minskade köpkraften. (Wikipedia)
Även om inflationen sjönk något senare under Maduro, kvarstår höga prisökningar och svag valuta som stora problem. (Reuters)
Migration och humanitär kris
Miljoner venezuelaner har lämnat landet i sökandet efter bättre levnadsvillkor, vilket har skapat en av de största migrationsströmmarna i regionens historia. (donare.info)
Sociala och politiska konsekvenser
Den ekonomiska kollapsen har följts av ökande brottslighet, repression, bristande rättssäkerhet och inskränkta mänskliga rättigheter under Maduros styre. (Wikipedia)
Chávez’ tid vs. Madurors tid
Under Chávez (1999–2013) genomfördes omfattande sociala program och initialt minskade viss fattigdom, men beroendet av olja ökade och ekonomin blev sårbar för prisfall. (Wikipedia)
Krisen förvärrades under Maduro, med ökande resursskuld, hög inflation, brist på basvaror och djupare social kollaps. (Wikipedia)
Sammanfattningsvis har levnadsförhållandena i Venezuela under Chávez och framför allt under Maduro försämrats kraftigt, med utbredd fattigdom, brist på mat och mediciner, kraftig inflation, massutvandring och en omfattande socioekonomisk och humanitär kris.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Den 24 april 1975 skakades Sverige av ett terrorattentat som brutalt punkterade bilden av landet som skyddat från internationell extremism. När den kommunistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen tog den västtyska ambassaden i Stockholm med våld och mördade två diplomater inför övriga gisslan, blev det tydligt hur långt revolutionär ideologi kan gå när människoliv reduceras till politiska verktyg. Händelsen blev ett av de mest dramatiska uttrycken för 1970-talets vänsterterrorism i Europa och fick långtgående konsekvenser för svensk säkerhetspolitik och synen på politiskt våld.
När marxistiska terrorister slog till mot ett öppet samhälle
Den 24 april 1975 blev Stockholm vittne till ett av de grövsta politiskt motiverade våldsdåden i modern svensk historia. Den västtyska ambassaden förvandlades till en krigszon när den marxist-leninistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen (RAF) genomförde ett brutalt gisslandrama. Attacken visade med all tydlighet hur kommunistisk revolutionär ideologi, när den omsätts i praktik, leder till urskillningslöst våld, mord och fullständig likgiltighet inför mänskligt liv.
Ideologin bakom våldet
Marxtiska RAF var en del av den våldsamma vänstern som växte fram i Västeuropa under 1970-talet. Inspirerade av marxism, maoism och väpnade revolutioner betraktade gruppen demokratiska rättsstater som fiender som måste krossas. I praktiken innebar detta bombdåd, kidnappningar och mord, ofta riktade mot personer som saknade varje möjlighet att försvara sig. Ambassadattacken i Stockholm utfördes av en cell som kallade sig Kommando Holger Meins, ett namn som speglar den martyrkult och förhärligande av självdestruktiv marxism som präglar många kommunistiska terrorrörelser.
Gisslandramat
Sex beväpnade terrorister tog sig in på ambassaden och tog diplomater och anställda som gisslan. Kravet var att fängslade kommunistiska terrorister i Västtyskland skulle friges. Oskyldiga människor reducerades till förhandlingsobjekt i ett ideologiskt maktspel. När svenska myndigheter vägrade ge efter svarade terroristerna med kallblodigt mord. Militärattachén Andreas von Mirbach sköts till döds inför övriga gisslan. Kort därefter mördades ännu en diplomat. RAF demonstrerade därmed exakt vad deras så kallade revolutionära kamp innebar i praktiken.
Den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt vägrade att förhandla. Beslutet markerade en tydlig gräns mot den sorts ideologiskt motiverat våld som kommunistiska grupper försökte normalisera under 1970-talet.
Explosionen
Sent på kvällen avslutades dramat genom en kraftig explosion som skakade området. De marxtiska terroristerna hade själva fört in stora mängder sprängämnen i byggnaden. När en handgranat tappades detonerade även TNT-laddningarna. Resultatet blev total förödelse. Byggnaden sattes i brand, gisslan skadades svårt och en av terroristerna dödades omedelbart. Händelsen illustrerade den inneboende logiken i våldsbejakande kommunism där kaos och förstörelse är ett accepterat pris för ideologisk renlärighet.
Explosionen fångades av svensk direktsänd TV. Journalisten Bo Holmström hördes ropa Lägg ut, lägg ut, ett ögonblick som för alltid kom att förknippas med politiskt vansinne mitt i det svenska folkhemmet.
Efterspel och konsekvenser
De överlevande terroristerna greps och utlämnades till Västtyskland. Hoten upphörde dock inte. Den svenska arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon, som fattade beslut om utlämningen, blev senare måltavla för ett nytt RAF-försök till kidnappning. Attacken bidrog till ett mer realistiskt synsätt på icke demokratisk socialism ( kommunism ) i Sverige och till ett stärkt säkerhetsarbete. Föreställningen om att våldsamma kommunistiska grupper främst bestod av idealister blev allt svårare att upprätthålla.
Marxtiska Terrorister tillhörande RAF – Från vänster, uppifrån: Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin, Ronald Augustin, Jan-Carl Raspe, Klaus Jünschke, Ilse Stachowiak och Irmgard Möller
Slutsats
Ambassadockupationen i Stockholm 1975 är ett tydligt exempel på hur marxtisk ideologi kan fungera som rättfärdigande för terror, mord och förstörelse. RAF:s handlingar handlade inte om frihet eller rättvisa utan om maktutövning genom skräck. Händelsen påminner om en central lärdom från 1900-talet: när politiska idéer ges högre värde än människoliv och våld accepteras som metod leder det ofrånkomligen till tragedi.
Finland har genomfört utvisningen av en grovt kriminell gatugängsledare i ett uppmärksammat ärende som sträckt sig över flera år. Beslutet ses som ett tydligt exempel på hur rättsväsendet och migrationsmyndigheterna tillsammans kan agera mot organiserad brottslighet och stärka tryggheten i samhället.
Finländarna är i dag glada att de inte längre tillhör Sverige, utan att Carl Olof Cronstedt klantade till det 1809, vilket ledde till att Sverige förlorade Finland till Ryssland. I dag har man en annan typ av fiender: migranter som kommer från tredje världen och sprider skräck i samhället, medan Sverige daltar med brottslingarna, och Finland i stället returnerar dem till hemlandet.
Deportationen av Milan Jaff ses som viktig markering mot grov gängbrottslighet i Finland
När den för flera grova brott dömde gatugängsledaren Milan Jaff, 25, deporterades från Finland natten mellan måndag och tisdag markerade det slutpunkten på ett flera år långt rätts- och myndighetsförfarande. För finländska myndigheter ses utvisningen som ett konkret exempel på hur rättsstaten kan agera samlat mot grov organiserad brottslighet.
Utvisningen genomfördes via ett gemensamt Frontex-återvändandeflyg, som avgick från Helsingfors-Vanda tidigt på tisdagsmorgonen. Flygplanet mellanlandade i Malmö och Wien innan det fortsatte till Iraks huvudstad Bagdad. Ombord fanns tiotals personer med lagakraftvunna utvisningsbeslut samt omkring 150 myndighetspersoner.
Helsingforspolisens tillstånds- och utlänningsenhet bekräftar att flera av de deporterade var dömda för brott, men kommenterar inte enskilda fall.
– En del av de personer som avlägsnas är dömda för brott, konstaterar enhetschefen, överkommissarie Simo Kauppinen.
Slut på en lång process
Milan Jaff kom till Finland som minderårig i slutet av 2017 och blev under de följande åren en välkänd figur inom Helsingfors kriminella miljöer. Han pekades ut som ledare för gatugänget Kurdish Mafia och byggde samtidigt upp en offentlig profil som rappare och sociala medier-influencer, där han öppet glorifierade våld, droger och gängliv.
År 2022 dömdes han till tio års fängelse för en rad mycket allvarliga brott, däribland försök till dråp, våldtäkt, grovt rån, grovt frihetsberövande, vapenbrott och narkotikabrott. Domen beskrevs av domstolen som ett svar på systematiskt våld och försök att upprätthålla makt genom skrämsel och brutalitet.
Efter domarna återkallade Migrationsverket hans uppehållstillstånd och fattade beslut om utvisning till Irak. Processen drog ut på tiden genom överklaganden, men under hösten 2025 drog Jaff tillbaka sin överklagan. I december verkställdes beslutet.
Tydlig signal från rättsstaten
Inom polis och rättsväsende ses utvisningen som en viktig signal, inte bara i det enskilda fallet utan också i ett bredare perspektiv. Den visar att grov brottslighet kan få långtgående konsekvenser även efter avtjänat straff, särskilt för personer utan medborgarskap.
Flera bedömare menar att beslutet stärker allmänhetens förtroende för rättssystemet och markerar att Finland inte är en trygg bas för organiserad brottslighet.
– När personer som begår upprepade och grova brott faktiskt avlägsnas ur landet visar det att lagstiftningen fungerar i praktiken, inte bara på papperet, säger en källa med insyn i myndighetsarbetet.
Minskad påverkan på gängmiljöerna
Även om ingen enskild deportation löser problemen med gängkriminalitet, bedöms borttagandet av centrala ledarfigurer ha en dämpande effekt. Enligt polisens tidigare analyser har Jaff haft en symbolisk och operativ roll inom den kriminella miljön, särskilt bland unga.
Hans frånvaro kan därmed minska både rekrytering och konfliktnivå, åtminstone på kort sikt. Samtidigt framhålls att långsiktigt förebyggande arbete, sociala insatser och tidiga stödåtgärder fortsatt är avgörande.
Missvisande bilder efter deportationen
Efter utvisningen spreds videor på Jaffs TikTok-konto som gav intryck av att han fortfarande befann sig i Finland. Enligt flera oberoende källor stämde detta inte. Jaff eskorterades till Irak av flera poliser och reste efter ankomsten till Bagdad vidare till Kirkuk i irakiska Kurdistan, där han återförenades med sin familj.
En principiellt viktig händelse
Deportationen av Milan Jaff beskrivs av flera bedömare som principiellt viktig. Den visar hur polis, domstolar, Migrationsverket och internationella aktörer som Frontex kan samverka för att hantera grov brottslighet inom ramen för rättsstaten.
För Finland innebär beslutet både en konkret minskning av brottsbelastningen och en tydlig markering: den som systematiskt bryter mot lagen och hotar samhällstryggheten kan inte räkna med att få stanna.
Fakta: Milan Jaff
Namn: Milan Jaff Född: 2000 (25 år) Bakgrund: Irakiskfödd, kurdisk bakgrund. Kom till Finland som minderårig 2017.
Känd som: Gatugängsprofil i Helsingfors, kopplad till gänget “Kurdish Mafia”. Även aktiv som rappare och sociala medier-profil (alias “Milan J4ff”).
Brott och dom: Dömd för flera grova brott, bland annat försök till dråp, grovt rån, våldtäkt samt narkotikabrott. Dömd 2022 till tio års fängelse. Misshandlades svårt i fängelset 2023.
Utvisning: Migrationsverket återkallade uppehållstillståndet och beslutade om utvisning till Irak. Beslutet verkställdes i december 2025.
Deportationsflyg: Genomfördes som Frontex gemensamma återvändandeflyg. Avgång från Helsingfors-Vanda med mellanlandning i Malmö och Wien, vidare till Bagdad.
Trots hård kritik mot politiska trollfabriker och krav på skärpta regler för anonym påverkan i sociala medier, pekas partiet nu själva ut för att bedriva en omfattande digital kampanj via det egenägda bolaget AIP Media. Granskningar beskriver hur innehåll riktas mot barn och unga utan tydlig avsändare – samtidigt som Socialdemokraterna offentligt varnat för just denna typ av verksamhet. Frågan om politisk transparens och dubbla måttstockar har därmed tagit ny fart i den svenska samhällsdebatten.
Granskning: Anklagelser om trollfabriker kopplas till Socialdemokraterna
I ett nyligen publicerat videoklipp lyfter samhällsdebattören Henrik Jönsson kritik mot Socialdemokraterna, som enligt flera medieuppgifter ska ha bedrivit en digital opinionspåverkan via bolaget AIP Media. I videon ifrågasätts partiets tidigare uttalanden om så kallade ”trollfabriker”, och fokus riktas mot huruvida den egna verksamheten följer samma principer som de kritiserat hos politiska motståndare.
Bakgrunden
Socialdemokraterna har vid flera tillfällen uttryckt oro över anonyma politiska konton i sociala medier och efterlyst hårdare regler, inklusive ID-krav och digital polisverksamhet. Bland annat har Magdalena Andersson tidigare sagt att partier som driver trollfabriker inte bör delta i regeringsarbete.
Samtidigt har AIP Media – ett bolag med koppling till Socialdemokraterna – enligt olika granskningar driftat konton i sociala medier som använder politiskt vinklat innehåll. Detta material har framför allt riktats mot yngre målgrupper via plattformar som TikTok och Snapchat.
Kontroversen kring AIP Media
Enligt granskningar från bland annat TV4 och uttalanden från politiska motståndare ska innehållet på dessa konton ibland framstå som neutralt, utan tydlig avsändare. Ett exempel som lyfts fram är sajten Politikkollen, som beskrivs som ett politiskt uppslagsverk men där tonfallet uppges vara positivt till Socialdemokraterna och mer kritiskt till regeringens Tidöpartier.
Socialdemokraterna menar att AIP Media har ett redaktionellt oberoende och att det inte rör sig om trollverksamhet, medan kritiker hävdar att strukturen syftar till att maskera politiskt innehåll. Vissa av kontona ska enligt uppgifter även ha samarbetat med aktörer som publicerat kontroversiellt material – bland annat med anklagelser om antisemitism.
Frågan om transparens och finansiering
AIP Media ska enligt uppgifter ha fått omfattande bidragsfinansiering, över 100 miljoner kronor i skattemedel, och samtidigt varit momsbefriat. Kritiker menar att detta kan ses som ett sätt att kringgå regler för politisk annonsering på sociala medier, vilket Socialdemokraterna tidigare velat skärpa.
Partiet förnekar att man styr innehållet i AIP:s kanaler och hänvisar till redaktionellt oberoende. Enligt företagsregister har dock flera personer med stark koppling till Socialdemokraterna framträdande roller inom bolaget.
Debatten om dubbelmoral
I videon som publicerats används detta som exempel på vad som beskrivs som ”dubbla måttstockar” inom svensk politisk och medial debatt. Jönsson menar att högeraktörer som startar nya medieplattformar möts av hård kritik, medan initiativ med vänsterprofil enligt honom ges ett mer välvilligt mottagande från journalistkåren.
Som illustration jämförs mediehajpen kring Feministiskt initiativ vid starten 2005 och debatten kring den nyligen lanserade högerorienterade medieplattformen ”100%”. Jönsson hävdar att lanseringen av det sistnämnda möttes av starkt kritiska reaktioner från flera etablerade medier, medan liknande vänsterorienterade satsningar välkomnades.
Frågan om moral och demokratiskt ansvar
Videons budskap kretsar kring att politiska aktörer bör bedömas efter samma standard, oavsett ideologisk tillhörighet. Flera exempel lyfts fram där beteenden kritiseras hårt när de kopplas till högerpolitik, men accepteras eller tonas ned när de förekommer inom vänstern.
Jönsson avslutar med en uppmaning till följare att delta i vidare diskussion via sin plattform och att hålla en respektfull ton i kommentarerna, utan personangrepp eller diskriminerande språk.
Sammanfattning
Ämne
Kritik/Kontrovers
AIP Media
Påstås bedriva opinionspåverkan riktad mot unga utan tydlig avsändare.
Politikkollen
Hävdas vara vinklat till förmån för Socialdemokraterna.
Trollfabriker
Socialdemokraterna har kritiserat andra partier, men anklagas nu för liknande metoder själva.
Finansiering
Över 100 miljoner kronor i bidrag till AIP Media enligt uppgifter.
Mediebevakning
Kritik mot upplevd ideologisk snedvridning inom journalistiken.
Nästa steg i debatten
Frågan om politisk närvaro på sociala medier, transparens och hur medieaktörer bör granska alla politiska initiativ oavsett ideologi väntas fortsatt vara aktuell. Krav på tydlig avsändare och ökad märkning av politiskt innehåll är sannolikt centrala i den fortsatta diskussionen.
Sosseskandaler vi minns : Geijeraffären och Olof Palmes försvar
Vad var Geijeraffären?
En politisk skandal i slutet av 1970-talet som rörde justitieministern Lennart Geijer (S) och uppgifter om att han varit kund hos prostituerade i den så kallade bordellhärvan kring Doris Hopp. Affären kom att handla lika mycket om hur regeringen hanterade uppgifterna som om själva misstankarna.
När briserade skandalen?
Den 18 november 1977 publicerade Dagens Nyheter en artikel av Peter Bratt som avslöjade att rikspolischefen Carl Persson i en promemoria till statsminister Olof Palme pekat ut Geijer som en säkerhetsrisk på grund av hans kontakter med en ung prostituerad kvinna.
Palmes formella roll
Olof Palme var statsminister när Carl Persson lämnade sina PM om Geijer till regeringen. Promemoriorna varnade för att justitieministern kunde utgöra en säkerhetsrisk, bland annat på grund av kopplingar till kriminella miljöer och misstänkta kontakter med öststatlig underrättelsetjänst.
Hur försvarade Palme Lennart Geijer?
Palme gick ut mycket kraftigt till Geijers försvar. I intervjuer kallade han uppgifterna i DN för ”sällsynt skamlig(a) anklagelser” och hävdade att det var osant att rikspolischefen skulle ha utpekat Geijer som säkerhetsrisk. Han förnekade också att han fått någon sådan promemoria.
Dementin mot Dagens Nyheter
Regeringen och Geijer beskrev DN:s artikel som grovt förtal. DN backade, publicerade en ursäkt och gick med på att betala 50 000 kronor i skadestånd till Geijer. Vid detta tillfälle framstod Palmes linje – att uppgifterna saknade grund – som den officiella sanningen.
Senare bedömning När tidigare sekretessbelagda dokument senare gjordes offentliga framkom att rikspolischefen mycket riktigt hade skrivit och överlämnat promemorior om Geijer till statsminister Olof Palme. I efterhand har man bedömt att Dagens Nyheter i huvudsak hade rätt vad gäller promemorians existens, även om flera av de konkreta uppgifterna inte kunde bekräftas. Palmes kraftfulla dementi och försvar av Geijer har därför kommit att ses som en central del av hur affären utvecklades efteråt.
Greta Thunbergs deltagande i den så kallade Freedom Flotilla, som stoppades av Israel på väg mot Gaza, har väckt kraftiga reaktioner världen över. Händelsen, som sammanföll med årsdagen av Hamas terrordåd den 7 oktober, har förvandlats till en symbolisk strid om sanningen – mellan aktivister som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter och kritiker som varnar för att bli verktyg i ett propagandakrig.
När Greta Thunberg i början av oktober deltog i den så kallade Freedom Flotilla, ett fartygståg med destination Gaza, fick händelsen snabbt stor internationell uppmärksamhet. Syftet med resan uppgavs vara att bryta Israels blockad av Gazaremsan – en blockad som aktivister länge beskrivit som illegal, men som enligt FN:s bedömning från 2011 är tillåten enligt internationell rätt som en säkerhetsåtgärd mot vapeninförsel till Hamas.
Efter att ha stoppats av israelisk kustbevakning deporterades Thunberg och hennes medresenärer till Grekland. Väl på plats anklagade hon Israel för ”folkmord” – ett påstående som fick stort genomslag i svenska medier men som inte ifrågasattes i direktsändning. Samtidigt sammanföll Thunbergs uttalanden med årsdagen av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, då över tusen civila dödades.
Från klimat till konflikt
Greta Thunberg, som slog igenom som klimataktivist 2018, har under de senaste åren alltmer engagerat sig i propalestinska frågor. I sociala medier och på demonstrationer har hon talat om behovet av att ”stoppa ockupationen” och ”avsluta apartheidsystemet”. Hon har även använt slagordet ”From the river to the sea” – en formulering som i debatten ofta tolkas som ett krav på att staten Israel ska upphöra att existera.
Thunberg har förklarat sitt engagemang med att ”rasism” ligger bakom västvärldens ovilja att agera mot Israels agerande i Gaza. Kritiker menar däremot att hennes ställningstaganden har glidit över i politisk propaganda och att de riskerar att förvärra polariseringen i Europa.
FN:s linje och aktivisternas påståenden
Den israeliska sjöblockaden mot Gaza har flera gånger varit föremål för internationella granskningar. En FN-rapport från 2011 konstaterade att blockaden ”infördes som en legitim säkerhetsåtgärd för att förhindra vapeninförsel” och att den därmed inte strider mot internationell lag. Samma rapport slog fast att humanitärt bistånd till Gaza bör ske via godkända landövergångar i samråd med Israel och den palestinska myndigheten.
Trots detta beskriver flottiljens arrangörer, bland dem den Londonbaserade aktivisten Zaher Birawi, blockaden som ett folkrättsbrott. Birawi har i flera sammanhang kopplats till den palestinska organisationen Hamas, något han själv tillbakavisat. Enligt israeliska underrättelsekällor är den så kallade Palestinian Conference for Palestinians Abroad (PCPA), som Birawi leder, nära knuten till Hamas och fungerar som dess representant i Europa. Några oberoende bekräftelser på dessa uppgifter har dock inte publicerats av västerländska medier.
En kampanj med global räckvidd
Freedom Flotillan har beskrivits som en professionellt organiserad påverkanskampanj, med direktsända uppdateringar, flerspråkiga videoklipp och stor aktivitet i sociala medier. Enligt rapporter i internationell press lockade aktivisternas innehåll över sex miljoner tittare under de första dagarna.
Den brasilianske influencern Thiago Ávila, som deltog i flottiljen, har öppet beskrivit resan som en politisk handling och uttryckt beredskap att ”offra livet” för den palestinska saken. I iranska medier har deltagarna kallats ”martyrer” vars uppoffringar ska ”väcka Europa ur sin slummer”.
Samtidigt har israeliska myndigheter uppgett att flera av fartygen ägs via skalbolag kopplade till personer inom Hamas’ nätverk. Aktivisterna själva avvisar dessa påståenden och beskriver resan som en ”fredlig humanitär insats”.
Svensk mediedebatt och reaktioner
Thunbergs agerande har utlöst en omfattande debatt i Sverige. Medan flera kultur- och ledarskribenter på Dagens Nyheter och Aftonbladet beskrivit hennes engagemang som modigt och symboliskt viktigt för ”Sverigebilden”, har kritiker varnat för att hennes retorik riskerar att normalisera antisemitism.
En särskilt uppmärksammad debatt uppstod när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin bar en slipsnål med Davidsstjärna i solidaritet med Sveriges judar. Aftonbladets Jonna Sima beskrev gesten som ”oansvarig” eftersom den ”kunde uppfattas som provocerande”. Kritiker menade att detta i sig var ett uttryck för den typ av antisemitism som just nu tilltar i Europa.
Ett växande propagandakrig
Enligt israeliska underrättelsetjänster använder Hamas västerländska aktivister för att påverka opinionen i Europa och försvaga stödet för Israel. Organisationens ledning har öppet deklarerat att attacken den 7 oktober ”förde den palestinska saken tillbaka till rampljuset” och att man inte kommer lägga ner vapnen förrän ”Palestina är fritt från floden till havet”.
Samtidigt uppges USA:s fredsplan – där frigivning av israeliska gisslan och israelisk reträtt från delar av Gaza ingår – ha fått stöd från den israeliska regeringen. Hamas har däremot meddelat att man inte accepterar avtalet i sin nuvarande form.
En fråga om ansvar och konsekvens
Frågan många nu ställer sig är vad som händer när symboliska aktioner får verkliga geopolitiska konsekvenser. Thunbergs flottilj har av anhängare beskrivits som ett humanitärt initiativ – men av kritiker som ett inslag i ett globalt propagandakrig som gynnar Hamas och förlänger konflikten.
Oavsett tolkning illustrerar händelsen hur en rörelse som en gång handlade om klimat och miljö nu blivit en del av ett laddat geopolitiskt drama.
När världen ser på – mellan Gaza, Tel Aviv, Bryssel och Stockholm – återstår frågan: handlar kampen om frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter? Eller om inflytande, identitet och ideologisk krigsföring?
Namn: Hamas (Islamiska motståndsrörelsen), med den väpnade grenen Al-Qassam-brigaderna.
Grundat: 1987 i Gaza under första intifadan. Ideologi: sunnimuslimsk islamism och palestinsk nationalism. Kontroll: de facto-styre i Gaza sedan 2007.
Terrorstämpling: Utnämnt till terroristorganisation av bl.a. USA och EU. (Även andra länder/organisationer har liknande beslut.)
Metoder som tillskrivs Hamas (urval):
Suicidattacker mot civila mål i Israel, särskilt under andra intifadan (tidigt 2000-tal).
Omfattande raketbeskjutning från Gaza mot israeliska städer och samhällen.
Gränsöverskridande räder, gisslantagningar och användning av tunnelnät för militära syften.
Dokumenterade våldsdåd (exempel – ej komplett lista):
2001: Sprängdåd utanför Dolphinarium-diskoteket i Tel Aviv (21 civila dödade).
2002: Självmordsbomb på påskmiddagen i Netanya (Park Hotel) – 30 dödade.
Återkommande: Raketattacker mot civila mål i Israel (bl.a. 2008–2009, 2014, 2021 och därefter).
7 oktober 2023: Massattack i södra Israel med omkring 1 200 dödade och 251 personer tagna som gisslan.
Rättsliga/mänskliga rättigheter: Internationella aktörer har bedömt att Hamas-anknutna attacker inkluderar avsiktliga attacker mot civila, vilket utgör brott mot internationell humanitär rätt.
Aktuellt läge (okt 2025): Efter kriget som följde på attacken 7 okt 2023 pågår förhandlingar om eldupphör och utväxling; ett mindre antal gisslan bedöms fortfarande vara vid liv.
När DDR:s ökända säkerhetspolis Stasi övervakade sitt folk krävdes tiotusentals agenter, hundratusentals informanter och berg av rullband. I dag kan samma kontroll byggas med några få serverhallar, billig konsumentteknik och AI som aldrig sover. Frågan är inte längre hur – utan vad som händer om en makthungrig regering i Sverige bestämmer sig för att använda verktygen.
I en bunker någonstans i Sverige sitter Vänsterpartiets egen säkerhetstjänst och övervakar så att ingen säger något som inte är woke. Snart kan Svenskens lede fi få ministerposter, och Vänsterpartiets dröm om ett nytt STASI bli verklighet.
Tänk dig att året är 2026. Ett parti med rötter i den ryska revolutionen 1917 och den gamla östtyska marxismen har fått ministerposter i en svensk regering. Under hela 70-talet var socialdemokraterna tvungna att använda prefixet ”demokrati” före ordet ”socialism” för att betona skillnaden mellan de antidemokratiska krafter som finns inom vänstern.
Men 2026 skulle Socialdemokraterna kunna vara så maktkåta att de glömmer vilket parti de släpper in i regeringen.
Retoriken talar om folkets enighet, men bakom kulisserna byggs något som känns kusligt bekant: ett övervakningsmaskineri.
Skillnaden mot DDR:s dagar är tekniken. Där Stasi behövde tusentals agenter räcker i dag några få serverhallar och några hundra lojala tekniker.
Så gjorde marxismen DDR:s Stasi
Stasi var en koloss. Med över 90 000 heltidsanställda och 170 000 informanter blev det världens mest inträngande övervakningsapparat. För att hålla koll på en enda oppositionsfigur kunde man behöva dussintals människor: någon följde efter på gatan, någon lyssnade i telefoncentralen, någon annan satt med hörlurar och rullband. Resultatet blev hyllkilometer av papper, band och protokoll.
Det var effektivt – men också enormt resurskrävande. Stasi hade ett öga på varje hushåll, men det kostade nästan hela statens ryggrad i personal.
Så skulle det se ut i Sverige
I ett Sverige styrt av ett parti med marxtisk bakgrund skulle det se helt annorlunda ut. I dag behöver ingen dra kablar genom väggar eller gömma mikrofoner i blomkrukor. Dagens motsvarighet finns redan i våra fickor: mobilen, datorn, den uppkopplade högtalaren i vardagsrummet.
Med en knapptryckning kan staten aktivera mikrofonen i en telefon och fånga varje ord. Inspelningsutrustning som är inbyggd i en lampa, som ser ut att komma från IKEA, kan direkt rapportera Vänsterpartiet till egna STASI 2.0 kommandocentral.
Och istället för hundratals sekreterare som transkriberar i källare gör AI hela jobbet. Program som Whisper kan i realtid skriva ut exakt vad som sägs – och dessutom analysera: markera nyckelord som “strejk”, “protest” eller “demokrati”.
Algoritmernas öga
I det marxistiska DDR dränktes Stasi av sina egna protokoll. I Sverige 2026 skulle samma data flöda in, men skillnaden är att AI sorterar åt makten. Algoritmer kan sätta ihop vem du träffar, var du rör dig, vad du skriver och till och med förutspå nästa steg.
En oppositionell student som viskar om en demonstration i en chatt skulle inte behöva avlyssnas manuellt. En dator kan flagga konversationen, koppla ihop den med platsdata från mobilen och automatiskt generera en lista över alla som kan tänkas dyka upp. Där Stasi behövde en hel avdelning räcker nu en serverhall i Solna.
Det svenska vardagsrummet som kontrollrum
Skillnaden i resurser är dramatisk. Stasi hade en övervakare per 66 invånare. Ett framtida svenskt “Stasi 2.0” skulle med AI och automatisering kunna bevaka miljoner med bara en bråkdel av den personalstyrkan.
Kameror på gatorna, GPS i bilarna, mobilernas ständiga pingar mot master – allt kan samlas in i realtid. Och medan DDR:s agenter fick anteckna på papper att någon “lämnade hemmet kl. 07.15”, kan en modern övervakningsstat få samma information på en skärm, uppdaterad sekund för sekund.
Frågan till Sverige
I Marxtiska DDR blev ett varnande exempel: en stat som såg alla som potentiella misstänkta och byggde världens mest personaltunga övervakningsapparat. Om något liknande skulle växa fram i Sverige i dag vore det ännu mer effektivt – och ännu svårare att upptäcka.
Det är inte längre bandspelaren i väggen som hotar, utan mobilen i fickan och algoritmerna i molnet. Och frågan vi måste ställa oss är densamma som tyskarna en gång ställde sig inför: vem kontrollerar kontrollanten?
Faktaruta
Från Stasi till ett ”Stasi 2.0”
Teknisk utveckling gör att övervakning som förr krävde tiotusentals människor idag kan automatiseras med AI, serverhallar och uppkopplade enheter.
Stasi i DDR (1950–1989)
~90 000 heltidsanställda.
~170 000 inofficiella informanter.
Praktiskt ~1 övervakare/66 invånare.
10–20 personer i skift för 24/7-övervakning av en individ.
Hyllkilometer av band och protokoll; manuell transkribering och analys.
”Stasi 2.0” (2026) – med modern teknik
AI-transkribering (realtid), nyckelordsdetektering och röstigenkänning.
Automatiserad mobil-/GPS-spårning och ansiktsigenkänning i video.
Molnlagring och sökbar text av stora ljudmängder (t.ex. 168h/vecka per mål).
Bemanning: ett fåtal hundra specialister kan övervaka en hel befolkning där Stasi krävde hundratusentals.
Fokus flyttas från människor till serverhallar och algoritmer.
Risker vid snabb digital övervakning
Nya bilar är uppkopplade: loggar position, körmönster och ibland ljud i kupén; kan nyttjas som spårsändare.
Förbud/utfasning av äldre, ”analoga” bilar minskar möjligheten att färdas utan spår.
Mobiltelefoner, smarta hem och kameranät kan kopplas ihop till en total övervakningsinfrastruktur.
Not: Uppgifterna bygger på historiska data om Stasi samt moderna exempel på AI, GPS, videoanalys och molninfrastruktur. Siffrorna för 2026 är uppskattningar som illustrerar teknikens skala och effektivitet.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Donald Trump vill sätta ner foten mot Antifa – en rörelse som länge beskrivits som samhällsfarlig och subversiv. Med sitt besked om att klassa dem som en terroristorganisation pekar han ut vänsterextremismen som ett hot mot ordning och demokrati, både i USA och i länder som Sverige där liknande grupperingar varit aktiva.
USA:s president Donald Trump har återigen riktat fokus mot Antifa, den vänsterextrema rörelse som under senare år uppmärksammats för våldsamma aktioner och konfrontationer. I ett uttalande på torsdagen slog Trump fast att han vill klassa Antifa som en större terroristorganisation – ett steg som han menar är nödvändigt för att skydda samhällsordningen.
Antifa, som är en förkortning av ”anti-fascister”, beskrivs ofta som en löst sammansatt rörelse snarare än en formell organisation. I praktiken består den av nätverk av aktivister som regelbundet dyker upp vid demonstrationer och protester. Officiellt säger sig grupperna stå emot fascism och nazism, men deras metoder har ofta kritiserats för att vara våldsamma, destruktiva och i många fall direkt odemokratiska.
Trumps besked är ett svar på en växande oro i USA. Antifa har under de senaste åren blivit en central aktör i samband med oroligheter i flera städer, där demonstrationer förvandlats till kravaller och där butiker plundrats, byggnader vandaliserats och poliser attackerats. ”Antifa är sjuk, farlig och en radikal vänsterröra”, skrev Trump på sociala medier, samtidigt som han krävde utredningar av dem som finansierar rörelsen.
Även i Sverige har Antifa-grupper varit aktiva, framför allt i storstäder. Här har de gjort sig kända för att sabotera politiska möten, angripa meningsmotståndare och använda hot för att tysta kritiker. Säpo har tidigare varnat för våldsbejakande vänsterextremism, där just Antifa-inspirerade grupper spelar en roll.
Trump får stöd från flera republikanska senatorer, bland andra Bill Cassidy, som menar att Antifa utnyttjar legitima samhällsprotester för att skapa kaos och våld. Redan 2019 lade Cassidy tillsammans med Ted Cruz fram ett förslag om att fördöma rörelsen som en terrororganisation.
Även om det i nuläget saknas en formell lagstiftning i USA för att klassa inhemska rörelser som terrororganisationer, markerar Trumps besked en tydlig politisk linje: våldsbejakande extremism på vänsterkanten ska tas på lika stort allvar som på högerkanten.
Frågan är högaktuell också i Sverige, där debatten om extremism ofta koncentreras kring högerextrema grupper, men där vänsterextrema nätverk ofta får mindre uppmärksamhet. Trumps initiativ kan därför ses som en väckarklocka – både för USA och för Europa – om att hotet från Antifa inte får underskattas.
Tack vare den republikanske presidenten Ronald Reagan lyckades Moskva aldrig ockupera Sverige – och just därför kunde fröken proppmätt ens sätta sin fot här. Hon slapp växa upp i ett land där sovjetiska T-34:or rullade på gatorna och där Röda arméns soldater rutinmässigt våldtog den kvinnliga befolkningen under tvång och terror.
SSU vill att Sverige lämnar Nato, ett år efter att medlemskapet trädde i kraft. Den nyvalda ordföranden Moska Hassas hänvisar till bristande tillit till USA, särskilt om Donald Trump åter blir president. I stället vill SSU se ett fördjupat EU-samarbete kring försvaret. Socialdemokraternas regeringsskifte i Natofrågan kom efter Rysslands invasion av Ukraina 2022, men SSU har hela tiden varit kritiska. På helgens kongress beslutade förbundet att aktivt arbeta för ett svenskt Nato-utträde. Muf:s ordförande Douglas Thor kritiserar SSU:s linje kraftigt och menar att den gynnar Putin. Han kallar Nato ”Europas bästa skydd” och ifrågasätter SSU:s verklighetsuppfattning.Te
Texten ni ser ovan är från en debattartikel i någon liberal kvällstidning. Det är intressant – fröken Proppmätt, som ursprungligen kommer från Afghanistan, har blivit inkvoterad som SSU-ordförande. SSU-ordförandeposten har historiskt varit en rak väg in till fina ministerposter i svenska regeringar.
Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god.
Per Albin Hanssons beredskapstal hölls 27 augusti 1939 klockan 13.45
Här ser vi faran med att låta utomnordiska migranter få makt i Sverige – de saknar historisk förankring. Fröken Proppmätt har inte haft någon äldre släkting som kunnat förklara för henne att Sveriges beredskap inte var särskilt god – något till och med socialdemokraterna bedyrade dyrt och hederligt i ett tal 1939.
Moder Svea fick till slut dra ner trosorna så att herr Adolf kunde köra in den bakvägen sommaren 1940, när tyska trupptransporter tilläts passera genom Sverige till Norge.
Sedan vill Fröken Proppmätt villkora NATO-medlemskapet så att vi bara ska vara medlemmar när det inte är en republikansk president i Vita huset.
Vad fröken Proppmätt glömmer är att det var tack vare en republikansk president – Ronald Reagan – som hon kunde komma till Sverige som lyxflykting och få stekta sparvar serverade direkt i munnen. De har uppenbarligen smakat gott, med tanke på att hennes BMI verkar vara högre än hennes IQ.
Ronald Reagan fick Gorbatjov att riva Berlinmuren, vilket ledde till en period av avspänning – ända fram till Rysslands invasion av Ukraina.
Det är sorgligt att se att sådana sinnesslöa vrak som fröken Proppmätt kan få höga politiska poster. Sedan pratar samma parti om populism. Är inte detta populism – att välja en sådan kakistokrat som ordförande?
Socialdemokraterna har varit drivande i nedrustningen av det svenska försvaret i alla tider. Den enda socialdemokratiske statsminister som har drivit en vettig politik var Tage Erlander. Efter att Erlander lämnade tillbaka pennorna till statsverket, har Socialdemokraterna inte gjort mycket rätt vad gäller försvarspolitik.
Fakta: Hur Ronald Reagan bidrog till Berlinmurens fall
Vem? Ronald Reagan, USA:s president 1981–1989.
Motparten? Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov.
Bakgrund: Berlinmuren byggdes 1961 av Östtyskland för att stoppa flykt från öst till väst. Den blev en symbol för kalla kriget och Sovjetunionens förtryck.
Politisk linje: Reagan kallade Sovjet för ”ondskans imperium” och ökade USA:s militärbudget kraftigt för att sätta press på Sovjet.
Berömt tal: Den 12 juni 1987 höll Reagan ett tal vid Brandenburger Tor i Västberlin:
Under kalla kriget var 9 av 10 V-politiker spioner åt någon marxistisk banditstat – oftast Sovjet eller DDR. Stig Bergling (V) var dock den som gjorde störst skada på krigsmaktens förmåga att försvara Sverige.
Bakgrund och karriär fram till gripandet (till 1979)
Stig Svante Eugén Bergling (född 1937) växte upp i Stockholm och gjorde sin värnplikt som kustjägare vid KA 1 (Vaxholm), varefter han utbildades till reservofficer. År 1958 började Bergling arbeta som polis i Stockholm, med placering vid Östermalms polisstation. Under 1960-talet avancerade han inom poliskåren och arbetade bland annat vid radiopolisen och utlänningsroteln. Bergling visade intresse för säkerhetsfrågor och 1969 rekryterades han till Säkerhetspolisen (Säpo), där han fick tjänst vid spaningsroteln (byrå II) som fokuserade på kontraspionage mot sovjetiska underrättelseagenter i Sverige. Samtidigt fortsatte han sin militära bana som reservofficer inom kustartilleriet.
I början av 1970-talet kombinerade Bergling sin Säpo-karriär med internationella uppdrag. År 1971 beviljades han tjänstledighet från Säpo för att arbeta som förbindelseofficer vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk). Parallellt deltog han vid flera tillfällen i FN-tjänst runt om i världen. Bland annat tjänstgjorde han 1968 som militärpolischef i en svensk FN-bataljon på Cypern och från november 1972 som FN-observatör i Mellanöstern, först i Israel och sedan i Libanon året därpå. Genom dessa roller fick Bergling insyn i både svenska försvarshemligheter och internationella förbindelser, vilket kom att prägla hans fortsatta öde.
Spion för Sovjetunionen: motiv, tillvägagångssätt och lämnad information
Berglings spioneri för Sovjetunionen tog sin början under hans tid vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning i början av 1970-talet. Där fick han tillgång till en pärm med topphemliga handlingar – den s.k. fortifikationskoden (FO-koden), en komplett förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleriförsvar och mobiliseringsförråd. Bergling kopierade denna pärm i hemlighet och gömde materialet i sitt bankfack. Han har uppgett i förhör att han sparade det hemliga materialet “för en regnig dag”, som en personlig hämnd mot kollegor inom militären som han upplevde som otrevliga. Motivbilden var dock mångfacetterad; Bergling själv erkände senare att pengarna lockade – totalt erhöll han 67 000 kronor från sovjetisk underrättelsetjänst för sina gärningar – vilket antyder att ekonomiska motiv vägde tungt. Ideologiskt tycks han inte ha drivits av övertygelser, utan snarare av personlig bitterhet och utsikten till ekonomisk vinning.
Det hemliga materialet i pärmen kom väl till pass redan året därpå. Under sin FN-tjänst i Libanon 1972 tog Bergling kontakt med Sovjetunionens militärattaché i Beirut, Alexander Nikiforov, som i själva verket var underrättelseofficer för GRU (sovjetiska militära underrättelsetjänsten). Bergling erbjöd Nikiforov den kopierade pärmen med försvarshemligheterna, och den 30 november 1973 överlämnade (och sålde) han detta topphemliga material till Sovjetunionen. Därmed hade Bergling självmant blivit en sovjetisk agent – någon formell värvning skedde aldrig från GRU:s sida, utan det var Bergling som själv tog initiativet att förråda hemligheterna.
Efter försäljningen av FO-koden fortsatte Bergling att spionera under resten av 1970-talet. När han återvände till Sverige 1975 placerades han åter på Säpos “Ryssrotel” (kontraspionageenheten mot öst). Paradoxalt nog gav detta honom ytterligare möjligheter att läcka information. GRU insåg att Bergling kunde vara mer användbar på hemmaplan, och gav honom i uppdrag att rapportera vilka misstag sovjetiska spioner i Sverige gjorde och om några av dem var komprometterade. Bergling utnyttjade sin insyn på Säpo för att upplysa Moskva om vilka sovjetiska agenter som var under svensk bevakning, vilket ledde till att Sovjet kallade hem de avslöjade spionerna.
Bild: En kortvågsradio av modell Grundig Satellit 2100 – liknande den Bergling använde för att ta emot meddelanden. Bergling höll kontakten med sina uppdragsgivare via osynlig bläckskrift och kortvågssändningar.
Tillvägagångssättet för kontakten med GRU var intrikat men effektivt för sin tid. Bergling kommunicerade med sina sovjetiska uppdragsgivare genom brev skrivna med osynlig skrift (framställd med hjälp av karbonpapper och avslöjad med en särskild vätska). När han skickat meddelanden på detta vis fick han instruktioner tillbaka via kortvågsradio på hemliga frekvenser. Faktum är att Bergling hade fått spionutbildning av GRU i Östtyskland, dit han reste i största hemlighet eftersom Säpo-anställda inte fick åka till öststaterna. Genom sina dubbla roller som Säpo-officer och reservofficer i försvaret kunde han under flera år samla in och förråda känsliga uppgifter. Summa summarum lämnade Bergling ut några av Sveriges mest skyddsvärda försvarshemligheter – något som i efterhand bedöms som en av de allvarligaste säkerhetsläckorna i svensk historia.
Avslöjande, gripande och rättegång (1976–1979)
Under andra halvan av 1970-talet började misstankarna gro om att en “mullvad” fanns inom Säpo. Berglings beteende hade väckt intern uppmärksamhet – han lyckades lite för ofta avslöja sovjetiska agenters gömställen och planer, vilket fick kollegorna att ana att något inte stod rätt till. Vid mitten av 1970-talet var Bergling därför själv föremål för Säpos spaning. Samtidigt nåddes västliga underrättelsetjänster av indikationer på förräderiet: den högt uppsatte KGB-officeren Oleg Gordievskij (som i hemlighet samarbetade med brittiska MI6) rapporterade att GRU hade en agent inom Säpo. Dessa uppgifter stärkte misstankarna mot Bergling.
År 1977 hade Säpo fått konkreta indikationer på Berglings samröre med GRU, bland annat bevis för hans kontakter med en identifierad GRU-officer i Mellanöstern. Insikten om Berglings förräderi satte igång ett samarbete med utländska kollegor för att kunna gripa honom. Problemet för Säpo var att de bevis man samlat in på egen hand kunde vara svåra att använda i en svensk domstol utan att avslöja källor och metoder. När Bergling våren 1979 planerade att återvända till sin FN-tjänst i Mellanöstern, såg Säpo en möjlighet att låta ett annat land agera.
Den 12 mars 1979, under en mellanlandning på Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv, slog den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet till och grep Stig Bergling. Gripandet skedde i samförstånd med svenska myndigheter – Säpo hade på förhand informerat israeliska kollegor om misstankarna och att Bergling sannolikt skulle passera via Israel. Shin Bet tog in Bergling till förhör, officiellt med motiveringen att utreda om han även spionerat på israeliska intressen under sin tid som FN-observatör i området. Efter avslutade förhör deporterades han till Europa: Bergling sattes på ett plan till Köpenhamn, där svenska Säpo-officerare tillsammans med dansk säkerhetspersonal tog emot honom och eskorterade honom vidare till Stockholm. Svenska staten hade därmed sin inre fiende i förvar, och ett av våra största spiondraman gick mot sin upplösning.
Väl i Sverige häktades Bergling omgående (mars 1979) och åtal väcktes för grovt spioneri. Rättegången blev uppmärksammad – det var ovanligt att en Säpo-tjänsteman själv stod anklagad för att ha sålt rikets hemligheter till främmande makt. Den 7 december 1979 föll domen: Stig Bergling befanns skyldig till grovt spioneri samt grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Straffet bestämdes till livstids fängelse. Domstolen ansåg det ställt utom rimligt tvivel att Bergling under 1970-talet hade överlämnat fortifikationskoden – det detaljerade registret över Sveriges befästningar – till Sovjetunionen, vilket innebar ett synnerligen allvarligt angrepp på rikets säkerhet. Efter domen vidtogs ovanliga säkerhetsåtgärder kring den dömde spionen. Med hänsyn till rikets säkerhet belades Bergling med stränga restriktioner i fängelset: han isolerades från andra intagna, och all kommunikation (brev och besök) censurerades eller begränsades av säkerhetsskäl. Den dåvarande justitieministern utfärdade särskilda föreskrifter som kriminalvården och rikspolisstyrelsen fick följa för att förhindra ytterligare informationsläckor genom Bergling. Stig Bergling hade avslöjats och dömts, men historien skulle visa sig vara långt ifrån över.
Fängelsestraff, rymningen 1987 och åren i exil
Inledningsvis avtjänade Bergling sitt straff under hårda förhållanden. Han satt 39 månader i total isolering, bland annat på säkerhetsanstalten Kumla. På grund av den psykiska press isoleringen innebar flyttades han i början av 1980-talet till rättspsykiatrisk vård en period (bl.a. Karsuddens sjukhus). År 1983 bedömde läkarna att Bergling inte längre behövde psykiatrisk vård, och han återfördes då till ordinarie fängelsemiljö – Norrköpingsanstalten – om än under fortsatt noggrann bevakning. Med tiden lättades dock restriktionerna något. Bergling började få ta emot besök, och en av besökarna var en barndomsvän vid namn Elisabeth (född Sjögren). Hon var frånskild fyrabarnsmor och arbetade i hemtjänsten, men kom nu att knytas allt närmare den dömde spionen. De två inledde en relation genom brevväxling som övergick i kärlek, och i mars 1986 gifte de sig inne på fängelset (Bergling bytte vid vigseln efternamn till Eugén Sandberg, hans mors flicknamn, vilket även Elisabeth tog). Under dessa övervakade möten och även under beviljade permissioner i Elisabeths bostad i Rinkeby började paret smida planer på en flykt.
I oktober 1987 blev planerna verklighet. Trots att Bergling var en av landets mest bevakade fångar, lyckades han få beviljat en permission (tillfällig utevistelse) tillsammans med sin hustru utan adekvat bevakning – ett beslut som i efterhand skulle kritiseras hårt. Den 6 oktober 1987 genomförde Stig och Elisabeth Bergling sin djärva rymning under en obevakad permission. De reste från Stockholm upp till Grisslehamn där de tog färjan över Ålands hav till Eckerö på Åland (finsk mark). Via Åland tog de sig sedan vidare till Helsingfors i Finland, där den sovjetiska ambassaden anlitades för att föra dem i säkerhet. I Helsingfors placerades Stig Bergling i bagageutrymmet på en diplomatbil tillhörande Sovjetunionens konsulat, och paret smugglades över den finsk-sovjetiska gränsen till Sovjetiskt territorium. På bara ett dygn hade Sveriges mest beryktade spion undkommit rättvisan och nått sin uppdragsgivare.
Berglings spektakulära rymning skapade enorm uppståndelse i Sverige. Nyheten slog ned som en bomb i medierna och ledde omedelbart till en politisk kris. Justitieminister Sten Wickbom tvingades avgå på grund av skandalen, likaså chefen för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson – ansvaret för de bristfälliga säkerhetsrutinerna under permissionen fick tas av högsta ort. Dessutom inledde Säpo och kriminalvården separata utredningar för att analysera hur spionen kunnat rymma och vad som gått fel.
Under tiden hade Stig och Elisabeth Bergling bosatt sig i Sovjetunionen, där de till en början togs emot som hedersgäster. Bergling kom dock att leva ett kringflackande liv i exil under de följande sju åren. Paret stannade en tid i Moskva men levde även periodvis i andra länder i Östblocket och Mellanöstern. Under tidigt 1990-tal rapporterades de befinna sig i Ungern (Budapest) och i Libanon. I Libanon fick de skydd av den inflytelserike drusiske ledaren Walid Jumblatt – Bergling uppgav där en falsk identitet som “brittisk jordbruksexpert” för att dölja sin bakgrund. (När sanningen uppdagades uttryckte Jumblatt i efterhand viss ånger: “I am sorry if I did any harm to the Swedish. But politics is politics”, ska han ha sagt om att ovetande huserat den svenske spionen.) Under dessa år i exil drabbades Bergling av tilltagande hälsoproblem, bland annat ska han ha utvecklat Parkinsons sjukdom. Hälsan och de förändrade geopolitiska förhållandena efter Sovjetunionens kollaps bidrog sannolikt till vad som hände härnäst – ett överraskande beslut av den förrymde spionen själv.
Återvändo 1994, straffets slut och Berglings egen syn på sin gärning
I augusti 1994, sju år efter rymningen, valde Stig Bergling att frivilligt återvända till Sverige. Hans hälsa hade försämrats och Sovjetunionens fall 1991 innebar att han inte längre kunde räkna med samma beskydd som tidigare. Exakt hur återkomsten arrangerades hölls relativt diskret, men det är känt att Bergling tog kontakt med svenska myndigheter via utlandet och förhandlade fram sin överlämning. Tillsammans med hustrun anlände han till Stockholm i början av augusti 1994, där han omedelbart greps och fördes tillbaka till svenskt fängelse för att avtjäna resten av sitt livstidsstraff. Att en förrymd spion självmant återvänder hör till ovanligheterna, och fallet väckte åter stor medial uppmärksamhet – om än inte lika tumultartad som vid rymningen sju år tidigare. Elisabeth Bergling, som hade hjälpt honom att fly, följde med tillbaka till Sverige; hon dömdes senare för medhjälp till rymningen (ett relativt kort fängelsestraff), men parets relation tog slut några år därefter.
Efter återkomsten satt Bergling fängslad i ytterligare ungefär tre år. I juli 1997 blev han villkorligt frigiven, efter totalt nära två decennier bakom lås och bom (exklusive åren på flykt). Han hade då avtjänat minimikravet för livstids fängelse och bedömdes inte längre utgöra någon säkerhetsrisk – särskilt med tanke på hans höga ålder och vacklande hälsa. Under slutet av 1990-talet och 2000-talet levde Bergling ett tillbakadraget liv i Sverige under olika nya identiteter (bl.a. namnet Stig Sydholt på äldre dar). Han gjorde dock vissa offentliga framträdanden och intervjuer, där han delade med sig av sina erfarenheter.
En central fråga har varit hur Stig Bergling själv beskrev och förklarade sin gärning. Under de första förhören 1979 angav han ekonomiska motiv – han erkände att han spionerat för Sovjet under hela 1970-talet i huvudsak för pengarnas skull. Någon djupare ideologisk övertygelse tycktes han inte åberopa; det handlade om personlig vinning och kanske spänning. I ett senare skede uttryckte Bergling ånger. Efter sin frigivning deltog han 2003 i en publik diskussion i Lund där även den före detta kontraspionagechefen Tore Forsberg medverkade, och syftet var att varna för spionagets baksidor. Inför det evenemanget intervjuades Bergling av SVT och sade då berörande ord om sin insats: “Själva överlämnandet av dokumenten ångrar jag djupt alltså… i grunden, det är klart att jag ångrar mig”. Han medgav att spioneriet hade gett honom “ett liv utöver det vanliga” – en märklig form av äventyr – men betonade att han innerst inne ångrade sitt förräderi. I andra intervjuer har han beskrivit sig själv som ung och naiv under spionåren, och han har erkänt att konsekvenserna blev långt större än vad han föreställt sig. På äldre dar engagerade han sig kortvarigt politiskt (han gick med i Vänsterpartiet 2006, men lämnade snart politiken då han ansåg den “inte så kul”) och han skrev debattartiklar – bland annat stödde han 2008 införandet av den nya FRA-lagen om signalspaning, kanske färgad av insikten om underrättelseverksamhetens betydelse. Sammantaget gav Stig Bergling intrycket av en man som kom att ångra sitt förräderi, även om han aldrig helt kunde sudda ut bilden av sig själv som en av Sveriges mest ökända spioner.
Säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige – då och i efterhand
Omedelbara konsekvenser på 1970- och 80-talet: Stig Berglings spionage orsakade betydande skada för Sveriges säkerhet, både direkt och indirekt. Enligt Sven-Åke Hjälmroth, som var Säpochef 1976–1987, hann Bergling under sina aktiva år läcka information som förstörde pågående säkerhetsoperationer och gjorde att flera kontraspionage-insatser misslyckades. Säpo insåg att man drabbats av ett allvarligt internt säkerhetshaveri. Redan upptäckten av spionen (1979) ledde till en självrannsakan inom säkerhetstjänsten: att en högt betrodd tjänsteman kunnat agera sovjetisk agent avslöjade brister i Säpos rekrytering, kontroll och övervakning av egen personal. Man jämförde med Wennerström-affären 1963 (då överstelöjtnant Stig Wennerström avslöjades som sovjetspion) – trots den chock det innebar hade det bara dröjt drygt ett decennium innan en ny spion gjorde stor skada. Detta faktum ansågs mycket allvarligt och föranledde omfattande förändringar i Säpos arbetsmetoder och internkontroll. Säkerhetspolisen skärpte sin interna säkerhet, införde noggrannare registerkontroller och stärkte sin kontraspionageverksamhet för att förhindra liknande insider-hot i framtiden. På ett bredare plan ökade även medvetenheten inom Försvarsmakten om behovet av skydd för känslig information – Berglings fall blev ett avskräckande exempel på hur “insidern” utgjorde en av de största riskerna.
När det gäller ren försvarsplanering tvingades Sverige vidta dyrbara åtgärder för att hantera skadan. Sovjetunionen hade tack vare Bergling full insyn i våra fortifikationsanläggningar och mobiliseringsförråd, vilket innebar att hela det svenska försvarskonceptet riskerade att undermineras. En uppskattning som gjordes inom Försvarsmakten var att tiotusentals svenska soldaters liv hade stått på spel vid en eventuell mobilisering eller krigssituation, eftersom Sovjet kände till alla våra försvarshemligheter. Mycket av planeringen fick göras om eller anpassas för att reducera denna sårbarhet, till enorma kostnader för staten. Även om inget väpnat angrepp inträffade under kalla kriget, innebar Berglings spioneri att Sveriges militära deterrens (avskräckningsförmåga) potentiellt försvagades betydligt.
Konsekvenser av rymningen 1987: Själva spioneriet var en stor skandal, men Berglings spektakulära flykt från fängelset 1987 ledde till ännu fler omedelbara säkerhetspolitiska konsekvenser. På den inrikespolitiska arenan rullade flera huvuden: justitieministern och chefen för kriminalvården avgick, som nämnts, och händelsen utlöste en kris i förtroendet för svenska myndigheter. Misstron mot Säpo och rättsväsendet fördjupades; att en dömd landsförrädare kunnat rymma så lätt väckte berättigade frågor om slapphänthet och rutiner. En rapport om Säpos arbetsmetoder konstaterade att misstankarna mot myndigheten fick “ytterligare näring” av Bergling-rymningen. Både Säkerhetspolisen och Kriminalvården fick skärpa sina rutiner kraftigt efter detta fiasko. Säpo genomförde en ny utredning av Bergling, denna gång för att kartlägga hur rymningen planerats och om han haft några medhjälpare inom systemet. Kriminalvården å sin sida införde striktare regler för permissioner, särskilt för högriskfångar som spioner och terrorister, för att förhindra upprepning. Samverkan mellan kriminalvården och Säpo förbättrades också – vid framtida permissioner för säkerhetsfall skulle Säpo kopplas in och ge riskbedömningar. Sverige lärde sig en dyrköpt läxa: nationens mest skyddsvärda fångar måste hanteras med största noggrannhet.
Långsiktiga och efterhandsbedömningar: Med tiden – särskilt efter kalla krigets slut – har Stig Berglings fall utvärderats i ett historiskt perspektiv. Det råder enighet bland experter om att Bergling-affären är en av de allvarligaste spionskandalerna i svensk historia. Skadorna han orsakade var inte bara materiella utan även psykologiska: förtroendet för att Sverige kunde skydda sina hemligheter fick en knäck. I efterhand har dock svenska säkerhetsorgan tagit fasta på lärdomarna. Säpo förbättrade sina interna säkerhetsprövningar av personal och byggde upp bättre analysförmåga för att upptäcka avvikande beteenden (för att identifiera eventuella mullvadar i tid). Försvarsmakten och andra myndigheter införde principen om ”flera ögon” på känsliga uppgifter för att inte en enskild person ska kunna kopiera hemligheter obemärkt. Dessutom bidrog Bergling-fallet till en ökad vaksamhet mot påverkansoperationer och spionage inom de neutrala staterna – Sverige insåg att trots sin alliansfrihet var man ett högprioriterat mål för sovjetisk underrättelseinhämtning, vilket påverkade landets säkerhetspolitiska orientering mot mer samarbete med västliga underrättelsetjänster.
I den säkerhetspolitiska debatten efteråt har Bergling ofta använts som ett exempel på “insider threat”. Myndighetsrapporter har pekat på strukturella brister som möjliggjorde hans gärning och rekommenderat reformer. Det militära försvaret tvingades revidera sina krigsplaner och vidta tekniska motmedel (som att flytta vapenförråd och ändra koder/förbindelser) för att minimera konsekvenserna av läckan. På det politiska planet bidrog affären till en ökad förståelse för behovet av signalspaning och kontraspionage – något som Bergling ironiskt nog själv förespråkade på äldre dar. Sammanfattningsvis medförde Stig Berglings spioneri omfattande säkerhetspolitiska konsekvenser: då, i form av direkta skador, skandaler och reformer; och i efterhand, som en ständig påminnelse om vikten av vaksamhet mot hot inifrån samt en dyrköpt erfarenhet som format Sveriges säkerhetsdoktrin under och efter det kalla kriget. Bergling-affären blev en katalysator för förbättrad säkerhetskultur – en tragisk men lärorik episod som än idag präglar svensk underrättelse- och säkerhetspolitik.
Källor: Myndighetsrapporter, historiska dokument och granskningar har använts för denna sammanställning, bl.a. Försvarsmaktens historiska artikel om svenska spioner, uttalanden från Säpo-chefer i media, Sveriges riksdags protokoll från 1987, samt dokumentärer och biografier (SVT/SR). Dessa källor ger en samstämmig bild av händelseförloppet och konsekvenserna kring Stig Bergling – en av de mest omvälvande spionhistorierna i Sveriges moderna historia.