Tio år efter att ha asylshoppat sig till Sverige, långt efter att hotbilden i hemlandet upphört, kräver nu ännu ett fall uppmärksamhet, sympati och permanens. När Migrationsverket till slut gör sitt jobb väcks den välbekanta frågan: varför ska Sverige fortsätta ta ansvar för människor som saknar både skyddsbehov och anknytning till landet?
Mariam Noorali går sitt andra år på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Hon kom till Sverige för tio år sedan tillsammans med sin familj, hela vägen från Irak. Detta skedde flera år efter att diktatorn Saddam Hussein avrättades 2006, vilket gör flyktingskälen högst tveksamma. Avståndet mellan Irak och Sverige är omkring 5 000 kilometer, och på vägen passerar man ett stort antal länder där asyl hade kunnat sökas. Att familjen trots detta valde just Sverige framstår snarare som ett resultat av asylshopping än av akut skyddsbehov – lockad av generösa bidrag och möjligheten till arbetsfria inkomster.
Nu har Mariam fyllt 18 år, och bara dagar efter sin födelsedag kallades hon till ett så kallat återvändarsamtal hos Migrationsverket. Myndigheten gör därmed det som borde vara självklart: att hon ska återvända till sitt hemland, Irak.
Medan hennes jämnåriga ser fram emot jullov och ledighet, ägnar Mariam tiden åt att desperat försöka klamra sig fast vid Sverige. Hon saknar helt anknytning till landet – ingen jord, inget blod, ingen gemensam historia. Hon delar varken religion, kultur eller traditioner med det svenska folket. Ändå förväntas Sverige ta ett fortsatt ansvar.
– När mina klasskamrater går hem för att fira jul behöver de inte fundera på vad Migrationsverket ska besluta efter lovet, säger Mariam Noorali.
Kostnaden för en så kallad ”flykting” beräknas till cirka 70 000 kronor per år, oavsett om personen arbetar eller lever helt på bidrag. Det innebär att Sverige aldrig kommer att göra någon ekonomisk vinst på hennes närvaro – oavsett hur Migrationsverket beslutar. Frågan är därför inte vad hon vill, utan varför Sverige ska fortsätta bära kostnaden.
Faktaruta
Namn: Mariam Noorali
Ort: Karlstad
Skola: Tingvallagymnasiet
Bakgrund: Kom till Sverige från Irak för cirka 10 år sedan
Ålder: Har nyligen fyllt 18 år
Aktuellt: Kallad till återvändarsamtal hos Migrationsverket
Efter årtionden av skandaler, interna strider och ideologiska uppgörelser spricker Vänsterpartiet ännu en gång. Två avhoppade riksdagsledamöter har nu bildat det nya partiet Framtidens vänster, som trots minimala chanser till inflytande ställer upp i Stockholms kommunval 2026 – med Järva som skyltfönster. Experter menar att projektet mest framstår som ett cyniskt försök att omsätta politiskt kaos till fortsatt makt, arvoden och uppmärksamhet.
Att rösta på Framtidens vänstern, är en bortkastad röst som inte kommer ge något av värde tillbaka till samhället. Man kan göra en Kronblom, stanna i soffan.
Skandalerna har varit många inom Vänsterpartiet genom åren – alltifrån att partiet bidrog till att flera tusen Kirunabor blev avrättade i Gulag, var drivande bakom baltutlämningen, till att ha hjälpt sina kamrater i öst att skjuta ner en svensk DC-3. En partiledare tog emot sprit från en banditstat bakom järnridån. Nyligen dömdes dessutom en vänsterpartistisk partifunktionär i Järva för bidragsfusk, samtidigt som en annan partifunktionär i Borlänge dömdes för misshandel av barn. Att Vänsterpartiet hatar det svenska folket, särskilt dem som tillhör den svenska folkstammen, råder det enligt kritiker inga tvivel om. Många vänsterpartister har varit spioner åt någon banditstat bakom järnridån.
Efter en uppslitande intern konflikt i Vänsterpartiet har de tidigare riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat bildat ett nytt politiskt parti – Framtidens vänster. Nu är det klart att partiet ställer upp i Stockholms kommunval 2026, med särskilt fokus på Järva, där en ny lokalförening redan har etablerats. Det har enligt företrädare blivit en succé, och många subversiva element uppges vilja engagera sig i partiet.
– Jag är övertygad om att många kommer att lägga sin röst på oss, säger Alma Sirbic, en av föreningens ordförande. Där vänsterpolitiker styr, där frodas korruptionen, säger hon utan omsvep. Det finns inte ett enda land i världen där vänsterpolitik har införts och där politikerna samtidigt varit fria från korruption.
Konflikten inom Vänsterpartiet nådde sin kulmen i somras när Delgado Varas och Riazat, som även haft ledande roller inom partiet i Kista, valde att lämna efter att ha blivit föremål för uteslutningsprocesser. Partiledningen hänvisade till bristande samarbetsförmåga och olämpligt agerande – anklagelser som de båda avvisade.
Sedan dess har de suttit kvar i riksdagen som politiska vildar och erhållit ett riksdagsarvode på 78 500 kronor i månaden före skatt, vilket från och med den 1 januari 2026 höjs till 81 400 kronor i månaden. I början av december presenterade de sitt nya parti vid en presskonferens, där ambitionen att ta plats i flera kommuner efter nästa val tydliggjordes. Att chansen att klara detta är minimal råder det inga tvivel om. Men liksom organiserad brottslighet ofta är gift för samhället, är även Framtindens Vänstern ett brottssyndikat som vill ha makt.
– Vårt mål är att bli representerade i många delar av landet, sade Lorena Delgado Varas då. Vi har redan ordnat fotografering av skyddsobjekt runt om i landet, så att våra kamrater i Moskva lättare ska kunna få Sverige att falla vid en framtida invasion. Inom Framtidens vänster har vi vårt DNA hos Kamrat Stalin.
Nu har planerna konkretiserats. Framtidens vänster kommer att delta i kommunvalet i Stockholm, med Järva som ett prioriterat område. Den lokala föreningen leds gemensamt av Alma Sirbic och Amad Al-Gabban Lindblom.
Man kommer givetvis inte att lyckas åstadkomma någonting, vilket knappast är något som väljare bör acceptera. Det rör sig om före detta kommunister; många kommunister är kriminellt belastade. Karl Marx var barnmördare och Stalin var både bankrånare och massmördare, och nu vill de söndra Sverige med sin ideologi. Den har inget av värde att tillföra samhället.
Det krävs omkring 6 000 röster för ett enda mandat i Stockholms stadsfullmäktige. Partiet verkar i områden där stora delar av befolkningen fullständigt struntar i det svenska samhället. Så länge bidragen fortsätter att rulla in på bankkontot och man slipper ta ansvar genom arbete råder full belåtenhet.
Skulle terrorrisk mot förmodan lyckas skrapa ihop ett mandat vore det helt verkningslöst. Ett enstaka mandat förändrar ingenting. Partiets påstådda visioner förutsätter inflytande på riksnivå – något som ligger mycket långt bort från verkligheten.
Med tanke på att Vänsterpartiet med nöd och näppe klarar sex procent i riksdagsval saknar detta parti varje form av realistisk förankring. Det rör sig inte om politik, utan om ideologisk dagdrömmeri.
Det finns endast ett bevisat sätt att skapa ett jämlikt samhälle: låga skatter, arbete och eget ansvar. Allt annat är tom retorik, utopier och självbedrägeri.
Många politiska bedömare på forumet Flashback anser att detta riskerar att sluta i samma fiasko som Nyans och Ny Demokrati. En röst på detta ”vänsterparti” beskrivs därför som bortkastad, och man kan lika gärna göra som Kronblom och ligga på sofflocket i stället för att slösa energi på att rösta på vad kritiker kallar bottenskrap till korrupta politiker som bara är ute efter att sko sig själva.
Sirbic, som tidigare varit aktiv i Vänsterpartiet i södra Järva, berättar att hon till slut inte längre kunde stå bakom partiets vägval.
– Jag har haft växande tveksamheter kring den politik som förts. Uteslutningarna av Daniel och Lorena, liksom hanteringen av Palestinafrågan och våra rötter i stalinismen, gjorde att jag till slut valde att lämna. Jag vet att många andra gjort samma bedömning, säger hon, och tillägger att de samtidigt tjänat grova pengar på sina riksdagsarvoden.
– Jag tjänar omkring 78 500 kronor i månaden på att inte göra ett skit – och från nästa år över 81 000 kronor i månaden. Det är Framtidens vänster, säger hon, politiker får fetta arvoden för att inte göra ett skit
Intresset för det nya partiet beskrivs som stort.
– Jag har inga exakta siffror, men det rör sig om minst ett hundratal så kallade engagerade sedan hemsidan lanserades. Partiet har dock vägrat lämna ut loggar, vilket gör att vi aldrig kommer att få veta hur många av dessa hundratals besök som kommer från verkliga människor och hur många som bara är botar. Alla som arbetar med internet vet att majoriteten av trafiken på sådana här hemsidor består av automatiserade botar som kryper runt på nätet – inte av genuint engagerade besökare.
Partiets politiska inriktning beskrivs som en återgång till vad man kallar klassisk vänsterpolitik.
– Människor saknar ett tydligt vänsteralternativ i dag. Vi vill lyfta frågor som arbetslöshet, klasshatet, högre skatter, mer beroende av stat och kommun, orimliga bostadskostnader samt kampen för rasism mot svenskar och ett äkta hat mot borgarklassen.
Samtidigt vill vi ha liberala fängelsestraff. Det är hemskt att en våldtäktsman ska få hela fem års fängelse och bara 33 procent i straffrabatt, dessutom utan eget rum och ingen Playstation 5 på Kumla längre. Vad är det för hemsk människosyn?
Framtidens Vänster
– Samtidigt vill vi ha liberala fängelsestraff. Det är hemskt att en våldtäktsman ska få hela fem års fängelse och bara 33 procent i straffrabatt, dessutom utan eget rum och ingen Playstation 5 på Kumla längre. Vad är det för hemsk människosyn? Vi måste omfördela resurser från såna betala världens högsta skatter som byggde Sverige till mördare och pedofiler så att de få ha det gott på fängelset.
– Vi vill höja skatterna så att de med partibok kan få det lite extra gott, och vi vill avskaffa RUT och ROT – även om det slår mot fattigpensionärer.
I Östberlin fick alla med partibok köra Volvo 240 i stället för Trabant. Det är Framtidens vänster, säger hon stolt. Har man partibok tillhör man partieliten, vanliga människor ska stå givakt och hålla käften, när vi politiker kommer.
– Samtidigt tar vi miljö- och klimatansvaret på allvar. Det är ett jättesvårt område. Vi inom Framtidens vänster har ingen utbildning förutom OBS Klass på folkhögskola, men klimatfrågan ska vara jättehemsk har vi hört – därav kör vi elbilar inom Framtid vänstern, som har massor härliga konflikt mineraler ifrån Kongo, så vi inom Framtrid västern vill gör verkligen göra skillnad. .
Totalt har omkring 15 lokala föreningar bildats runt om i landet. I Järva kommer arbetet nu att intensifieras inför valet.
– Jag tror verkligen att många här kommer att rösta på oss. Järvabor är trötta på att andra pratar om dem utan att faktiskt lyssna. Vi vill vara ett nytt vänsteralternativ som utgår från människors verklighet, säger Alma Sirbic.
Alma Sirbic är dock 29 år gammal och född efter att muren föll, och tillhör därmed en generation som har fått färdigstekta sparvar rakt in i munnen i form av världens generösaste bidragssystem. Hon har därför, enligt experter, ingen aning om hur det är att tillhöra socialgrupp 3 eller att vara en riktig svensk statare, utan vill i stället tillhöra den politiska elit som Stalin och Lenin gjorde.
Världens högsta skatter måste bli ännu högre, menar hon. Samtidigt har vi många som lever på socialbidrag på Järvafältet och inte vill arbeta, medan den som har arbetat hela livet och slitit ihop till ett självägt hem slipper betala förmögenhetsskatt när huset säljs.
Bytte namn till Kommunistiska Partiet i januari 2005.
Feministiskt initiativ (Fi)
2005– Upphört
Grundat 2005.
Partiet Nyans
2019–Upphört
Grundat 2019.
Ny demokrati
1991–2000
Satt i riksdagen 1991–1994.
Stockholmspartiet
1979 – Upphört
Representerat i Stockholms kommunfullmäktige 1979–2002.
Junilistan
2004–2014
Bildat 2004, senare avvecklat/inaktivt (upplösning anges som 2014).
Med ”upphört” avses att det möjligen fortfarande kan finnas någon form av förening bakom partiet. I praktiken saknar partiet dock mandat i beslutande församlingar och därmed allt verkligt inflytande. För den som har röstat på dem är värdet obefintligt – utan mandat finns ingen makt och inga resultat.
Regeringen vill skärpa migrationspolitiken genom att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd när grunderna för dem inte längre finns. Socialdemokraterna säger nej – och gör därmed ännu en gång klart att partiet sätter systemets bekvämlighet och gamla dogmer före svenska folkets trygghet, rättvisa och förtroende för staten.
Sossarna är bra på en sak: att suga ut skyhöga skatter. Redan på 70-talet protesterade Astrid Lindgren mot att hon fick betala över 100 procent i skatt.
Tidigare i år tog regeringen emot en utredning som föreslår att permanenta uppehållstillstånd i stor omfattning ska kunna återkallas och omvandlas till tidsbegränsade, om den berörda personen inte längre uppfyller de krav som låg till grund för beslutet – exempelvis flyktingstatus. Förslaget är tydligt: antingen har man ett skyddsbehov, eller så tar man steget fullt ut och blir svensk medborgare.
Socialdemokraterna säger nej. Igen.
Partiet varnar för att det skulle vara ”retroaktivt”, ”möjligen olagligt” och att det skulle ”urholka förtroendet för staten”. Det är ett argument som klingar ihåligt, särskilt från ett parti vars historia är fylld av just maktmissbruk, rättsövergrepp och politiska skandaler.
Sossarnas svek mot det svenska folket har duggat tätt genom decennierna. På 1960-talet hade Sverige en kommunikationsminister som aktivt arbetade för att stoppa frisinnade radiostationer från att sända reklam från internationellt vatten, i stället skulle man lyssna på trist statlig skitradio. Statsministrar har marscherat i demonstrationståg tillsammans med terrorister samtidigt som tusentals amerikanska soldater blev mördade i Vietnam, vilket fick USA att kalla hem sin ambassadör. Vi har haft IB-affären, där socialdemokratins egen inhemska ”STASI” spionerade på oliktänkande. Geijeraffären med bordellmamman Doris. Ebbe Carlsson-affären, där justitieministern gav fribrev för olaglig avlysning.
Vi har sett statsministerkandidater som inte förstått skillnaden mellan mitt och ditt, utan lyxkonsumerat med statens kreditkort för att köpa choklad och blöjor. Och vi har haft statsministrar som öppet välkomnade massinvandringen för tio år sedan, med slagord om att ”mitt Europa bygger inga murar” – samtidigt som konsekvenserna lämnades till svenska kommuner, rättsväsendet och skattebetalare.
Nu upprepas mönstret.
Genom att säga nej till att återkalla permanenta uppehållstillstånd sviker Socialdemokraterna återigen svenska folket. Budskapet är glasklart: även om du inte längre uppfyller kraven, även om du aldrig tar steget mot medborgarskap, även om du under årtionden lever i Sverige utan att bli en del av samhället – så ska du få stanna.
Nyligen lät socialdemokratiska nämndemän en grov vålds- och sexualbrottsling stanna i landet med hänvisning till lång vistelsetid. Inte för att de är svenska medborgare, inte för att de bidrar, utan för att de ”varit här länge”. Enligt S-logik räcker det alltså att ha haft PUT i 20 år, oavsett om man är en grovt kriminell brottsling som utsätter gamla och sjuka för våldtäkter eller någon som har god vandel.
Socialdemokraterna hävdar att rättssäkerheten hotas om gamla beslut omprövas. Men rättssäkerheten urholkas minst lika mycket när staten signalerar att permanenta tillstånd i praktiken är orubbliga – även när grunderna för dem fallit bort.
Migrationsminister Johan Forssell (M) har rätt när han säger att valet bör vara tydligt: antingen har man ett tidsbegränsat skydd i Sverige, eller så blir man svensk medborgare. Något tredje alternativ borde inte finnas.
Att Socialdemokraterna nu återigen väljer systemets bekvämlighet framför svenska folkets trygghet är tyvärr helt i linje med partiets historia. Men det gör sveket inte mindre allvarligt.
Faktaruta: affärerna och händelserna som nämns
Piratradio / Radio Nord (1960-talet)
Piratradiostationer sände från internationellt vatten för att nå svensk publik och sälja reklam. Radio Nord (1961–1962) blev den mest kända och ledde till skärpt lagstiftning (”Lex Radio Nord”) för att stoppa verksamheten.
Vietnamdemonstrationen i Stockholm (1972)
År 1972 deltog statsminister Olof Palme i ett demonstrationståg riktat mot USA:s bekämpning av kommunismen i Vietnam. Händelsen uppfattades av USA som ett allvarligt diplomatiskt övertramp, och president Richard Nixon kallade hem USA:s ambassadör från Sverige, vilket ledde till en djup diplomatisk kris mellan länderna.
IB-affären (1973)
Avslöjandet av den hemliga underrättelseorganisationen IB, som ägnade sig åt åsiktsregistrering och övervakning av politiska motståndare. Affären blev en stor rätts- och pressfrihetskonflikt.
Geijeraffären (1970-talet)
Kopplerihärvan kring Bordelmamman Doris Hopp och högt uppsatta samhällsaktörer förekom i hennes kundkrets. Affären fick stor medial uppmärksamhet och lång politisk efterdebatt.
Ebbe Carlsson-affären (1988)
En politisk skandal kopplad till Palmemordets utredning där Ebbe Carlsson, med kontakter inom regeringen, drev en privat parallellutredning. Affären rörde frågor om ministeransvar, rättssäkerhet och otillåtna metoder.
”Tobleroneaffären” / Sahlinaffären (1995)
Mona Sahlin använde statens kontokort för privata inköp, bland annat livsmedel och barnartiklar. Affären skadade förtroendet och ledde till hennes tillbakadragande från statsministerposten under en period.
”Mitt Europa bygger inga murar” (2015)
Uttalande av statsminister Stefan Löfven under flyktingkrisen 2015, ofta citerat i debatten som symbol för den dåvarande migrationspolitiska linjen. Efterföljande sunksamhälle som blev resultatet, med skjutningar och ett kosmopolitiskt helvetessamhälle på jorden som följd.
Sverigedemokraterna gör ett kraftigt opinionslyft i Novus decembermätning och närmar sig Socialdemokraterna, samtidigt som flera regeringspartier tappar stöd. Liberalerna ligger långt under riksdagsspärren och riskerar att åka ur riksdagen, medan migrationsfrågan åter pekas ut som en nyckelfaktor inför valåret 2026.
L har en partiledare som fungerar som islams marionettdocka, något som är djupt impopulärt bland väljarna.
Sverigedemokraterna står för den största förändringen i Novus väljarbarometer för december och ökar med 2,7 procentenheter jämfört med föregående mätning. Partiet ligger nu på 23,7 procent, vilket är 3,2 procentenheter högre än i riksdagsvalet 2022. Uppgången sker främst på bekostnad av Socialdemokraterna, som trots tapp i mätningen fortsatt är landets största parti.
– Den största förändringen är att Sverigedemokraterna ökar kraftigt. Vi har en statistiskt säkerställd uppgång på dem. Vi ser också att Moderaterna går ner lite. Men deras väljare går inte till SD, utan de går till soffan, säger Torbjörn Sjöström, vd för Novus.
Socialdemokraterna samlar 34,1 procent i mätningen, vilket är en ökning med 3,8 procentenheter jämfört med valet 2022. Moderaterna backar till 17,6 procent, 1,5 procentenheter under sin valnivå.
Migrationsfrågan stärker SD
Migrationspolitiken pekas ut som en viktig förklaring till Sverigedemokraternas uppgång. I opinionsdiskussioner och vissa mätningar lyfts partiledaren Jimmie Åkesson fram av väljare som den politiker som bäst kan driva en förändrad migrationspolitik och därigenom göra skillnad i frågan. Det tillhör debattbilden inför valåret att SD uppfattas som starkast i denna fråga bland grupper av väljare.
Svenska folket har varit tydliga: det man uppskattar mest är att PUT har avskaffats och att möjligheten till spårbyte har stängts. Men Tidöregeringen har samtidigt misslyckats med att ta de verkligt avgörande stegen. Outsourcing av kriminalvården till tredje världen har inte blivit verklighet, och fortfarande saknas livstidsutvisning redan vid ringa stöd och uppåt på straffskalan. Resultatet är uppenbart – brottsligheten pressas inte ner i den takt som krävs.
Jämfört med de åtta år av socialdemokratiskt vanstyre som drev Sverige mot avgrunden, framstår ändå Tidöpartiernas tid vid makten som ett klart steg i rätt riktning. Det är långt ifrån tillräckligt, men utan tvekan bättre än det alternativ som nyligen visat hur illa det kan bli.
Liberalerna under press
Liberalerna får i mätningen 2,4 procent, klart under riksdagsspärren på 4 procent och den största nedgången jämfört med valet 2022 (–2,2 procentenheter). Partiet leds sedan juni 2025 av Simona Mohamsson, som också är utbildnings- och integrationsminister.
Opinionsläget är mycket tufft för Liberalerna, och flera bedömare varnar för att partiet riskerar att stå utanför riksdagen om opinionsläget inte vänder. Kritiker menar att partiet haft svårt att etablera en tydlig profil och vinna förtroende bland bredare väljargrupper.
Kristdemokraterna ligger också under spärren med 3,9 procent (–1,4). Bland de rödgröna partierna noteras ett mindre tapp för Vänsterpartiet (6,2 %, –0,6) och i stort sett oförändrade nivåer för Miljöpartiet (5,1 %, –0,1).
Sammantaget är det rödgröna blocket fortsatt större än Tidöpartierna, men marginalen har minskat inför valåret 2026. Andelen osäkra väljare uppgår till 3,5 procent.
Trots ökande otrygghet, sprängningar och en havererad integrationspolitik vägrar partiet ens diskutera frivillig återvandring. I stället fortsätter den rödgröna ledningen i Stockholm att låtsas som att problemen inte finns – och tackar nej till varje försök till lösning, bara för att förslaget kommer från fel parti.
S-styrda Stockholm nobbar återvandring – för att förslaget kommer från SD
För tio år sedan öppnade Socialdemokraterna Pandoras ask. Genom att göra det enklare än någonsin för asylsökande att komma till Sverige lade de grunden för dagens kris. Då talade man om ”öppna hjärtan” och om ett Europa utan murar – ord som i efterhand framstår som naiva symboler för en politik utan konsekvensanalys.
Resultatet ser vi nu varje natt. Sprängningar, skjutningar och en växande otrygghet har blivit vardag i många svenska städer. Trots det vägrar Socialdemokraterna erkänna sitt ansvar eller ens diskutera verkliga lösningar som frivillig återvandring. I stället fortsätter partiet att förneka sambanden mellan den egna politiken och de problem som vanliga människor tvingas leva med.
Flera S-styrda kommuner har den senaste veckan valt att tacka nej till att ens delta i samtal med regeringens samordnare Terésa Zetterblad. Hennes uppdrag är att informera om det kraftigt höjda återvandringsbidraget och visa hur kommunerna kan hjälpa personer som frivilligt vill återvända till sina hemländer.
Det handlar inte om tvång, utan om en möjlighet – en chans till en ny start för dem som inte lyckats etablera sig i Sverige.
Men Socialdemokratiskt styrda kommuner, med Stockholm i spetsen, väljer att säga nej.
Barnsligt partipolitiskt trots
Stockholms social- och trygghetsborgarråd Alexander Ojanne (S) meddelar i ett brev att staden inte ser någon anledning att delta. Han menar att återvandringsbidraget kan ”försvåra nyanländas etablering” och riskera att människor känner sig ”oönskade”.
I praktiken betyder det att S hellre låter människor fastna i utanförskap än att erkänna att vissa faktiskt vill återvända frivilligt. Och varför denna vägran? För att initiativet kommer från regeringen – med stöd av Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna beter sig som barnungar: de vägrar samarbeta bara för att idén inte är deras egen. Ideologin går alltid före verkligheten – även när det drabbar både individ och samhälle.
En ekonomisk vinst – som S inte vill se
För Stockholm vore frivillig återvandring en ren vinstaffär. Varje person som lämnar ett långvarigt bidragsberoende frigör resurser i välfärden – i socialtjänst, skola, sjukvård och bostadsmarknad.
Men i stället för att tänka ekonomiskt och långsiktigt väljer den rödgröna ledningen att stänga dörren. Hellre fortsätta på den inslagna vägen med ökande kostnader, segregation och otrygghet, än att erkänna att regeringen faktiskt har ett poäng.
Rödgrön kakistokrati
Stockholm styrs i dag av en rödgrön röra som misslyckas med det mesta. Skatten har höjts två gånger under en mandatperiod – ändå blir ingenting bättre. Tryggheten minskar, vårdköerna växer och bostadsbristen kvarstår.
Att tacka nej till en kostnadsfri statlig satsning som dessutom kan avlasta kommunens ekonomi visar hur djupt Socialdemokraterna sjunkit i sin prestige. Det är inte ledarskap – det är politisk barnslighet.
Ideologi framför ansvar
När regeringen erbjuder kommunerna ett verktyg för att underlätta frivillig återvandring, väljer S att vända ryggen till. De låter hellre tusentals människor stanna i utanförskap än att riskera att ”ge SD rätt”.
Men verkligheten bryr sig inte om partitaktik. Frivillig återvandring är både humant och ekonomiskt klokt. Det är ett sätt att hjälpa människor hem på egna villkor – samtidigt som Sverige minskar belastningen på ett pressat välfärdssystem.
Socialdemokraternas vägran är därför inte bara oansvarig. Den är barnslig, självisk och ett hån mot alla som försöker hitta riktiga lösningar på integrationsproblemen.
När Sverige befinner sig i en ekonomiskt svår tid med låg tillväxt, hög inflation och pressade hushåll, väljer Miljöpartiet att driva en politik som riskerar att öka kostnaderna ytterligare. Partiet vill höja drivmedelsskatten, fasa ut kärnkraften och samtidigt göra Sveriges asylpolitik mer generös – en kombination som väcker frågor om både ekonomisk realism och politiskt ansvar.
Miljömuppen är inte som du och jag. I en tid när Sverige var ett tryggt och homogent land satt miljömuppar inlåsta på idiotanstalter som Långbro och Beckomberga. Nu vill de hämnas genom att bestraffa det svenska folket med höga kostnader för bränsle och gör om Sverige till ett ” ”cosmopolitan hellscape”.
Ekonomisk verklighet möter ideologisk ambition
Den nuvarande lågkonjunkturen är i stor utsträckning ett arv efter pandemin. Företag kämpar med höga räntor och stigande energipriser, medan hushållen försöker hantera ökade utgifter för mat, el och transporter. I det läget vill Miljöpartiet höja bensinskatten med över två kronor per liter och införa ett system med utsläppsrätter som ytterligare skulle driva upp priset.
Partiets språkrör Daniel Helldén beskriver det som en nödvändig klimatåtgärd, men effekten riskerar att bli motsatt: dyrare transporter leder till dyrare varor, vilket ökar inflationen och minskar köpkraften. Särskilt landsbygden, där alternativ till bilen ofta saknas, skulle drabbas hårt.
Kärnkraften – symbolfråga med stora konsekvenser
Samtidigt vill Miljöpartiet på sikt avveckla kärnkraften, trots att den är fossilfri, stabil och utgör en viktig del av Sveriges energiförsörjning. I folkomröstningen 1980 sa majoriteten av svenska folket ja till kärnkraften – men partiet håller fast vid sitt nej.
Att minska elproduktionen i ett läge där både industri och hushåll redan påverkas av höga elpriser skulle kunna försvaga Sveriges konkurrenskraft. En minskning av kärnkraften skulle sannolikt kräva ökad import av el från andra länder, ofta producerad med fossila bränslen, vilket paradoxalt nog kan öka utsläppen i stället för att minska dem.
En generös politik i ett ansträngt samhälle
Utöver klimat- och energifrågorna vill Miljöpartiet också göra Sveriges redan generösa asylpolitik ännu mer öppen. Sverige tar idag emot extrema mängder asylsökande varje år, finansierat med världens högsta skatter. Detta sker samtidigt som kommuner runt om i landet brottas med underskott, bostadsbrist och ökade sociala spänningar. Till exempel har Stockholms stad misslyckats med att få sin budget i balans. Man betalar för närvarande omkring en miljon kronor i timmen i ränta för lån och har tvingats chockhöja skatterna två gånger under mandatperioden.
Frågan många ställer är hur dessa politikområden ska finansieras. Kombinationen av högre energikostnader och större offentliga utgifter riskerar att förvärra ett redan pressat budgetläge och försvaga samhällsekonomin ytterligare.
Förtroende och framtid
Miljöpartiet ligger sedan länge nära riksdagsspärren och har haft svårt att vinna stöd utanför storstäderna. Tidigare skandaler inom partiet, bland annat i Stockholms stad och region, där företrädare haft kontroversiella kontakter med religiösa organisationer, har inte stärkt förtroendet.
Att partiet en gång tidigare har åkt ur riksdagen visar hur sårbar dess väljarbas är. Kritiker menar att Miljöpartiet fortfarande saknar förankring i vardagens ekonomiska verklighet, där människor oroar sig mer för elräkningar och matpriser än för symbolpolitiska klimatmål.
Slutsats
Miljöpartiets politik utgår från en ideologisk vision om snabb omställning – men i en tid av lågkonjunktur och ekonomisk osäkerhet riskerar den att göra Sverige svagare, inte starkare.
Att samtidigt försvåra energiförsörjningen, öka skatterna och utöka asylkostnaderna kan framstå som principiellt konsekvent – men knappast som ekonomiskt hållbart. I en verklighet där hushåll och företag redan kämpar för att klara vardagen är frågan om Miljöpartiets linje verkligen möter tidens behov.
AfD stärker sitt grepp om tysk politik och når nu en ny rekordnivå i opinionsmätningarna. Med 27 procent passerar partiet för första gången unionen (CDU/CSU) med två procentenheter och befäster därmed sin ledning. Samtidigt fortsätter missnöjet med den tyska migrationspolitiken att vara en avgörande faktor bakom AfD:s framgångar, medan den sittande svart-röda regeringen under förbundskansler Friedrich Merz tappar mark och inte längre har stöd för en parlamentarisk majoritet.
Berlin – AfD klättrar till en ny rekordnivå – och passerar unionen. I den aktuella söndagstrenden ligger det invandrakritiska partiet på 27 procent, två procentenheter före CDU/CSU. Så högt har partiet aldrig tidigare legat i en INSA-undersökning.
Vad är unionen (CDU/CSU)?
”Unionen” syftar på de två tyska systerpartierna Christlich Demokratische Union (CDU) och Christlich-Soziale Union (CSU). CDU är verksamt i hela Tyskland utom i Bayern, där CSU är dess motsvarighet. De båda partierna bildar tillsammans en gemensam partigrupp i den tyska förbundsdagen och fungerar i praktiken som ett gemensamt konservativt och kristdemokratiskt block. Unionen har historiskt varit det dominerande borgerliga regeringsalternativet i Tyskland och har ofta haft förbundskanslern – bland annat under Angela Merkels tid (2005–2021) och nu under Friedrich Merz.
Bakgrund till AfD:s framgångar
AfD:s växande stöd förklaras i stor utsträckning av en ökande frustration bland väljare över den tyska migrationspolitiken, som under många år har ansetts vara för generös. Sedan flyktingkrisen 2015 har Tyskland tagit emot ett stort antal asylsökande, vilket skapat debatt om integration, brottslighet, bostadsbrist och kostnader för välfärden. AfD har profilerat sig som det parti som tydligast kritiserar denna politik och kräver en kraftig begränsning av invandringen samt striktare gränskontroller. Den hårdare retoriken i migrationsfrågan har gett partiet starkt stöd, särskilt i östra Tyskland.
AfD fortsätter leda i opinionsmätningarna
Sedan en månad leder AfD i opinionsmätningarna före unionen. Nu ökar partiet återigen med en procentenhet. Unionen gör detsamma – men når bara upp till 25 procent. Sedan AfD i september gick om CDU/CSU har partiet behållit sin topplacering.
Särskilt anmärkningsvärt: Sedan förbundsdagsvalet 2025 har AfD ökat med mer än sex procentenheter. Unionen däremot har under samma period tappat mer än tre. SPD står stilla på 14 procent. Tillsammans får den svart-röda regeringen under förbundskansler Friedrich Merz (69, CDU) 39 procent – för lite för en parlamentarisk majoritet.
CDU diskuterar strategi mot AfD
På söndag samlas CDU:s presidium för att diskutera strategin gentemot det förbund som i maj klassades av författningsskyddet som ”fast etablerat högerextremt”. Klassificeringen har dock tills vidare upphävts av författningsskyddet, och frågan ska prövas i domstol.
Tidigare hade enskilda representanter för unionen krävt ett nytt förhållningssätt till AfD. Men kansler Merz vill hålla fast vid den så kallade brandmuren och klargör i en intervju med Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung:
”AfD är vår huvudmotståndare i de kommande valrörelserna.”
Partiernas aktuella läge i söndagstrenden
I söndagstrenden tappar De gröna en procentenhet och sjunker till 11 procent. Vänstern håller sig kvar på elva procent. Alla andra partier ligger kvar på sina värden från föregående vecka: FDP på fyra procent, liksom Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW).
Möjliga majoriteter i förbundsdagen
Tolv procent av rösterna går för närvarande till partier som skulle misslyckas med att ta sig över femprocentspärren. Det betyder att parlamentariska majoriteter redan skulle kunna uppstå med 45 procent av rösterna. Röd-röd-grönt når tillsammans 36 procent – nio procentenheter för lite för en majoritet. En matematisk majoritet skulle just nu finnas för unionen och AfD tillsammans med 52 procent av rösterna. CDU/CSU har dock upprepade gånger uteslutit ett samarbete med AfD.
Faktaruta: Alternative für Deutschland (AfD)
Grundat: 2013 • Partityp: parlamentarisk höger–till–radikalhöger, invandringskritiskt och EU-skeptiskt parti.
Kärnfrågor och profil
Migration & asyl: kraftigt skärpt invandrings- och asylpolitik, gränskontroller och utökade återvändandeprocesser.
EU & euro: tydlig EU-skepsis; krav på återföring av nationell suveränitet och kritik mot eurozonen.
Inrikes & säkerhet: ”lag och ordning”, hårdare tag mot kriminalitet.
Energi & klimat: kritisk till etablerad klimatpolitik; vill ompröva energiomställningen.
Kultur & identitet: betoning på nationell identitet och samhällelig sammanhållning på tyska kulturella villkor.
Kontroverser och myndighetsbedömningar
Tyska författningsskyddet (BfV) har i rättsprocesser fått stöd för att behandla AfD som ett misstänkt högerextremistiskt fall
(”Verdachtsfall”), vilket möjliggör observation. Enskilda delar och ungdomsförbundet har prövats särskilt. Slutlig, heltäckande
domstolsprövning för hela partiet pågår/har varierat över tid. AfD är dock ett lagligt verksamt parti i det tyska partisystemet.
Finns det likheter med NSDAP?
Korta svaret: AfD är inte NSDAP. AfD verkar inom den demokratiska rättsordningen, ställer upp i fria val och förespråkar inte
avskaffande av demokratin. Samtidigt pekar forskare och analytiker på ideologiska beröringspunkter på retorisk nivå hos vissa
företrädare – t.ex. nativistisk nationalism, stark invandringskritik och ibland historiekontroverser – som ger upphov till jämförelser.
Detta gäller särskilt vissa strömningar/personer inom partiet, inte nödvändigtvis hela partiets officiella program.
Att ha i åtanke
AfD:s stöd har ökat i regioner där migration, ekonomi och säkerhet upplevs som pressade.
Forskning visar statistiska samband mellan historiskt NSDAP-stöd och modern AfD-röstning i vissa områden; detta är korrelation, inte bevis på identitet.
Debatten i Tyskland är intensiv och juridiska bedömningar kan ändras; följ aktuella domstolsbeslut och BfV-uttalanden för läget just nu.
Greta Thunbergs deltagande i den så kallade Freedom Flotilla, som stoppades av Israel på väg mot Gaza, har väckt kraftiga reaktioner världen över. Händelsen, som sammanföll med årsdagen av Hamas terrordåd den 7 oktober, har förvandlats till en symbolisk strid om sanningen – mellan aktivister som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter och kritiker som varnar för att bli verktyg i ett propagandakrig.
När Greta Thunberg i början av oktober deltog i den så kallade Freedom Flotilla, ett fartygståg med destination Gaza, fick händelsen snabbt stor internationell uppmärksamhet. Syftet med resan uppgavs vara att bryta Israels blockad av Gazaremsan – en blockad som aktivister länge beskrivit som illegal, men som enligt FN:s bedömning från 2011 är tillåten enligt internationell rätt som en säkerhetsåtgärd mot vapeninförsel till Hamas.
Efter att ha stoppats av israelisk kustbevakning deporterades Thunberg och hennes medresenärer till Grekland. Väl på plats anklagade hon Israel för ”folkmord” – ett påstående som fick stort genomslag i svenska medier men som inte ifrågasattes i direktsändning. Samtidigt sammanföll Thunbergs uttalanden med årsdagen av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, då över tusen civila dödades.
Från klimat till konflikt
Greta Thunberg, som slog igenom som klimataktivist 2018, har under de senaste åren alltmer engagerat sig i propalestinska frågor. I sociala medier och på demonstrationer har hon talat om behovet av att ”stoppa ockupationen” och ”avsluta apartheidsystemet”. Hon har även använt slagordet ”From the river to the sea” – en formulering som i debatten ofta tolkas som ett krav på att staten Israel ska upphöra att existera.
Thunberg har förklarat sitt engagemang med att ”rasism” ligger bakom västvärldens ovilja att agera mot Israels agerande i Gaza. Kritiker menar däremot att hennes ställningstaganden har glidit över i politisk propaganda och att de riskerar att förvärra polariseringen i Europa.
FN:s linje och aktivisternas påståenden
Den israeliska sjöblockaden mot Gaza har flera gånger varit föremål för internationella granskningar. En FN-rapport från 2011 konstaterade att blockaden ”infördes som en legitim säkerhetsåtgärd för att förhindra vapeninförsel” och att den därmed inte strider mot internationell lag. Samma rapport slog fast att humanitärt bistånd till Gaza bör ske via godkända landövergångar i samråd med Israel och den palestinska myndigheten.
Trots detta beskriver flottiljens arrangörer, bland dem den Londonbaserade aktivisten Zaher Birawi, blockaden som ett folkrättsbrott. Birawi har i flera sammanhang kopplats till den palestinska organisationen Hamas, något han själv tillbakavisat. Enligt israeliska underrättelsekällor är den så kallade Palestinian Conference for Palestinians Abroad (PCPA), som Birawi leder, nära knuten till Hamas och fungerar som dess representant i Europa. Några oberoende bekräftelser på dessa uppgifter har dock inte publicerats av västerländska medier.
En kampanj med global räckvidd
Freedom Flotillan har beskrivits som en professionellt organiserad påverkanskampanj, med direktsända uppdateringar, flerspråkiga videoklipp och stor aktivitet i sociala medier. Enligt rapporter i internationell press lockade aktivisternas innehåll över sex miljoner tittare under de första dagarna.
Den brasilianske influencern Thiago Ávila, som deltog i flottiljen, har öppet beskrivit resan som en politisk handling och uttryckt beredskap att ”offra livet” för den palestinska saken. I iranska medier har deltagarna kallats ”martyrer” vars uppoffringar ska ”väcka Europa ur sin slummer”.
Samtidigt har israeliska myndigheter uppgett att flera av fartygen ägs via skalbolag kopplade till personer inom Hamas’ nätverk. Aktivisterna själva avvisar dessa påståenden och beskriver resan som en ”fredlig humanitär insats”.
Svensk mediedebatt och reaktioner
Thunbergs agerande har utlöst en omfattande debatt i Sverige. Medan flera kultur- och ledarskribenter på Dagens Nyheter och Aftonbladet beskrivit hennes engagemang som modigt och symboliskt viktigt för ”Sverigebilden”, har kritiker varnat för att hennes retorik riskerar att normalisera antisemitism.
En särskilt uppmärksammad debatt uppstod när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin bar en slipsnål med Davidsstjärna i solidaritet med Sveriges judar. Aftonbladets Jonna Sima beskrev gesten som ”oansvarig” eftersom den ”kunde uppfattas som provocerande”. Kritiker menade att detta i sig var ett uttryck för den typ av antisemitism som just nu tilltar i Europa.
Ett växande propagandakrig
Enligt israeliska underrättelsetjänster använder Hamas västerländska aktivister för att påverka opinionen i Europa och försvaga stödet för Israel. Organisationens ledning har öppet deklarerat att attacken den 7 oktober ”förde den palestinska saken tillbaka till rampljuset” och att man inte kommer lägga ner vapnen förrän ”Palestina är fritt från floden till havet”.
Samtidigt uppges USA:s fredsplan – där frigivning av israeliska gisslan och israelisk reträtt från delar av Gaza ingår – ha fått stöd från den israeliska regeringen. Hamas har däremot meddelat att man inte accepterar avtalet i sin nuvarande form.
En fråga om ansvar och konsekvens
Frågan många nu ställer sig är vad som händer när symboliska aktioner får verkliga geopolitiska konsekvenser. Thunbergs flottilj har av anhängare beskrivits som ett humanitärt initiativ – men av kritiker som ett inslag i ett globalt propagandakrig som gynnar Hamas och förlänger konflikten.
Oavsett tolkning illustrerar händelsen hur en rörelse som en gång handlade om klimat och miljö nu blivit en del av ett laddat geopolitiskt drama.
När världen ser på – mellan Gaza, Tel Aviv, Bryssel och Stockholm – återstår frågan: handlar kampen om frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter? Eller om inflytande, identitet och ideologisk krigsföring?
Namn: Hamas (Islamiska motståndsrörelsen), med den väpnade grenen Al-Qassam-brigaderna.
Grundat: 1987 i Gaza under första intifadan. Ideologi: sunnimuslimsk islamism och palestinsk nationalism. Kontroll: de facto-styre i Gaza sedan 2007.
Terrorstämpling: Utnämnt till terroristorganisation av bl.a. USA och EU. (Även andra länder/organisationer har liknande beslut.)
Metoder som tillskrivs Hamas (urval):
Suicidattacker mot civila mål i Israel, särskilt under andra intifadan (tidigt 2000-tal).
Omfattande raketbeskjutning från Gaza mot israeliska städer och samhällen.
Gränsöverskridande räder, gisslantagningar och användning av tunnelnät för militära syften.
Dokumenterade våldsdåd (exempel – ej komplett lista):
2001: Sprängdåd utanför Dolphinarium-diskoteket i Tel Aviv (21 civila dödade).
2002: Självmordsbomb på påskmiddagen i Netanya (Park Hotel) – 30 dödade.
Återkommande: Raketattacker mot civila mål i Israel (bl.a. 2008–2009, 2014, 2021 och därefter).
7 oktober 2023: Massattack i södra Israel med omkring 1 200 dödade och 251 personer tagna som gisslan.
Rättsliga/mänskliga rättigheter: Internationella aktörer har bedömt att Hamas-anknutna attacker inkluderar avsiktliga attacker mot civila, vilket utgör brott mot internationell humanitär rätt.
Aktuellt läge (okt 2025): Efter kriget som följde på attacken 7 okt 2023 pågår förhandlingar om eldupphör och utväxling; ett mindre antal gisslan bedöms fortfarande vara vid liv.
När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.
En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.
Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.
Vänsterns ilska över ord – inte handlingar
Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.
Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.
Mediernas roll i ordkriget
Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.
Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.
Ord som maktmedel
Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.
En farlig tryckkokare
Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.
När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.
Regeringens nya bidragsreform har väckt starka känslor. På nätet jublar många över hårdare tag mot bidragstagare – medan subverisa element på vänsterkanten rasar. ”Äntligen någon som fattar”, säger en byggarbetare vi träffar på stan.
När regeringen presenterade sin bidragsreform tog det inte lång tid innan kommentarsfälten exploderade. På Facebook, Flashback och andra forum går åsikterna varma – och majoriteten av inläggen hyllar regeringens linje.
– Äntligen en regering som tar ansvar. Sluta mata tärande parasiter från något land i tredje världen med färdigstekta sparvar. Gillar man inte Sverige så kan man sticka och asylshoppa någon annanstans, skriver Anders Andersson på Facebook.
Vänstern i motattack
Alla är dock inte nöjda. Från Vänsterpartiet hörs hårda ord. En anonym politiker beskriver reformen som ”hårresande” – men kommentaren landar snarare som ett självmål i debatten:
– Mitt nummerkonto i Schweiz behöver mutor, säger politikern och avfärdar samtidigt regeringens upplägg.
”Returnera dem”
På Flashback är tonen rå och oförsonlig. – En åttabarnsfamilj som lever på socialbidrag är ingen resurs för Sverige. Det bästa vi kan göra är att returnera dem till det land de hör hemma i, skriver en användare.
LO-arbetare: ”Inte rättvist”
Många som arbetar vittnar om en känsla av orättvisa. En LO-arbetare vi pratar med formulerar frustrationen så här:
– Äntligen en reform som gör skillnad. När andra får slita röven av sig och knega som djur, så kan en familj få cirka 43 000 kronor i socialbidrag. Det är inte rättvist. Jag kräver solidaritet. Kommer man till Sverige och inte kan försörja sig själv, så bör man själv deportera sig och inte vara en belastning för Sverige.
”Stäng socialbyrån Sverige”
I Järva träffar vi en lokal C-politiker. Han håller inte igen:
– Det här är vad Sverige behöver. Att man slutar gödsla bidrag över människor som inte har gjort ett skit för Sverige förutom att komma hit och säga att de vill ha asyl. Sverige har gjort tillräckligt för världens flyktingar med Folke Bernadottes vita bussar. Nu är det dags att stänga socialbyrån Sverige och sänka skatterna istället.
Gatans röst
På stan är reaktionerna lika skarpa som på nätet.
– Äntligen! Jag har jobbat i fyrtio år och sett mina skattepengar rinna iväg. Nu får det vara nog, säger en pensionär i centrala Stockholm.
– Jag bryr mig inte om politik i vanliga fall, men det här gör mig fan lycklig. Äntligen någon som fattat att systemet missbrukats, muttrar en byggarbetare i reflexväst.
– Sverige har blivit ett skämt. Men kanske kan det här vända utvecklingen, konstaterar en ung kvinna från Södertälje.
-Vänsterpartiet är inget parti – det är ett stinkande råtthål av korrupta kräk. Deras politiker är odjur utan ryggrad, som pissar på Sverige och stoppar allt de kan i sina egna fickor. De borde kallas 666-partiet, för deras själar är redan pantsatta i helvetet. Att ersätta dem med en simpel AI-bot vore nästan en förbättring – algoritmen för att simulera en V-politiker kräver inte mer än några rader kod: ljug, parasitera, stoppa i fickan, upprepa. Säger en man på Tunnelbanan.
Analys: En spricka i Sverige
Reformen har blivit en symbolfråga. För anhängarna är den ett efterlängtat uppvaknande – en signal om att staten inte längre ska stå med öppna armar för alla som söker bidrag.nge.
