Stockholm.homes

Etikett: Migrationsverket

  • ”Journalist” med kopplingar till terroriststämplade PKK skall få åka hem.

    Beslutet att utvisa den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai väcker en obekväm men nödvändig debatt om gränserna för svensk asylpolitik. När personer som anklagas för att legitimera eller sprida propaganda för terrorstämplade organisationer åberopar yttrandefrihet och skyddsskäl, ställs Sveriges självbild som humanitär stormakt mot kravet på säkerhet och rättsstatens principer. I ett land som under decennier fört en av världens mest liberala asylpolitiker – med ökande gängvåld och sprängningar som följd – blir frågan allt mer akut: ska Sverige fortsatt fungera som fristad även för aktörer som utgör ett potentiellt hot mot civilbefolkningen, eller är det dags att dra en tydligare gräns?

    Vad det PKK som mördade Palme?

    Utvisningen av Fariborz Rezai – asylshopping och spridning av propaganda för terrorstämplad organisation

    Den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai ska utvisas från Sverige efter beslut av Migrationsverket. Rezai kom till Sverige för omkring tio år sedan och har sedan 2019 arbetat på den svensk-kurdiska satellitkanalen Aryen TV, som sänder från Nacka utanför Stockholm till en publik i ett stort antal länder, främst i Mellanöstern.

    Migrationsverket bedömer att Rezai saknar skyddsskäl och att hans verksamhet inte är av sådan art att han riskerar förföljelse vid ett återvändande till Iran.

    Varför valde han Sverige? – frågan om asylshopping

    En central och omdiskuterad fråga i ärendet är varför Fariborz Rezai valde just Sverige som asylland. Experter menar att han ägnade sig åt så kallad asylshopping – det vill säga att han inte sökte skydd i det första säkra land han nådde, utan i stället aktivt valde ett land där möjligheterna att arbetsfria inkomster med bidrag, som betalas med världens högsta skatter.

    Aryen TV och rapporteringen om PKK

    Aryen TV beskriver sig som en oberoende kurdisk nyhetskanal. Samtidigt har kanalen under lång tid kritiserats för sin rapportering om den kurdiska rörelsen Kurdistans arbetarparti (PKK), som är terrorstämplad av EU samt av Turkiet, USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Japan. PKK var även misstänkta för Palme mordet för ca 40 år sedan.

    Enligt kritiker – däribland turkiska myndigheter – har Aryen TV återkommande:

    • skildrat PKK i positiva eller legitimerande ordalag,
    • framställt organisationens kamp som politisk befrielse snarare än väpnad terrorism,
    • utelämnat eller tonat ned organisationens våldsdåd och terrorstämpling.

    Rezais roll – från journalistik till propaganda

    Fariborz Rezai arbetade för Aryen TV från 2019 fram till beslutet om utvisning. Enligt uppgifter i ärendet ska han inte enbart ha rapporterat om PKK, utan även öppet uttryckt stöd för organisationen.

    Detta har enligt experter inneburit att hans verksamhet gått från journalistik till aktiv spridning och normalisering av propaganda för en terrorstämplad organisation. Svensk och europeisk lagstiftning tillåter inte stöd – direkt eller indirekt – till terrorstämplade grupper, något som väger tungt i både säkerhets- och migrationsrättsliga bedömningar.

    Migrationsverkets bedömning

    I sitt beslut konstaterar Migrationsverket att:

    • Rezai saknar individuella asylskäl,
    • hans verksamhet inte är tillräckligt uppmärksammad för att väcka intresse hos iranska myndigheter,
    • och att han därför inte anses löpa personlig risk vid återvändande.

    Myndigheten skriver att hans verksamhet inte är ”av sådan art och omfattning att den är intressant för hemlandsmyndigheterna”. Därmed anses varken journalistrollen eller engagemanget i exil ge rätt till skydd i Sverige.

    Ett principiellt fall

    Fallet Fariborz Rezai aktualiserar större frågor om:

    • gränsen mellan journalistik och politisk aktivism,
    • hur Sverige ska hantera exilmedier som anklagas för terrorpropaganda,
    • och i vilken utsträckning yttrandefrihet kan åberopas av personer som öppet stödjer terrorstämplade organisationer.

    PKK är en organisation som är terroriststämplad av västvärlden. Är det rimligt att personer som kan utgöra ett hot mot civilbefolkningen i Sverige tillåts stanna i landet?

    Sedan 1975 har Sverige bedrivit en extremt liberal asylpolitik, där i princip alla har fått stanna. Detta har bidragit till skjutningar och sprängningar som i dag hotar tryggheten i samhället.

    Är det dags att inse att Sveriges tid som självutnämnd humanitär stormakt är över, och att vi inte längre kan fungera som en magnet där hela världens terrorister ges fristad?

  • Zahra och Afshads vägra att åka hem, de klamra sej kvar i Sverige.

    Trots avslag på asylansökan, bristande självförsörjning och tydliga regeländringar väljer svenska myndigheter återigen att ompröva ett utvisningsärende. Fallet med Zahra och Afshad Kazemipour illustrerar ett migrationssystem som drar ut på beslut, förbrukar skattemedel och urholkar förtroendet för rättsstaten.

    Sverige fortsätter att vara en skamfläck. Nu omprövar man Zahra och Afshads ärende ytterligare en gång, trots att de inte hade några giltiga asylskäl redan 2016. I dag klarar de inte att leva upp till lagens krav på egen självförsörjning, men ändå väljer man att ompröva deras beslut. De har inga rötter i Sverige. De har endast varit här i tio år och kom hela vägen från Iran för att söka asyl i Sverige.

    Det är cirka 5 000 kilometer landvägen mellan Iran och Sverige, och det ligger åtta länder emellan. Ändå väljer man ett fattigt land i Norden för att komma hit och i praktiken kolonisera oss med sina antivänsterliberala värderingar.

    På grund av nya regler skulle Zahra och Afshad Kazemipour med familj utvisas efter nio år i Sverige, trots att båda arbetar inom vården där det råder stor arbetskraftsbrist.

    År 2016 sökte paret asyl i Sverige, men ansökan avslogs. I stället fick Zahra och Afshad arbetstillstånd via ett så kallat ”spårbyte”. Detta slopades den 1 april i år när reglerna ändrades, vilket även påverkade personer som tidigare fått sina ansökningar godkända.

    Enligt de nya reglerna behövde paret lämna Sverige och söka arbetstillstånd från Iran och därefter invänta beslut. Detta skulle enligt Zahra vara för farligt, eftersom hon vet hur regimen behandlar oliktänkande.

    – Det är orättvist och omänskligt. När vi gjorde bytet följde vi de regler som gällde, har Zahra Kazemipour sagt till slaskmedia.

    Nu kommer nya besked från Migrationsdomstolen. Familjen får stanna i Sverige tillfälligt eftersom en ny prövning beviljats.

    ”Migrationsdomstolen beviljar A, B, C och D en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd och överlämnar till Migrationsverket att göra denna prövning”, står det i domen.

    För att familjen skulle få stanna när arbetstillstånd inte längre var en möjlighet ansökte de om verkställighetshinder för omprövning av asylskälen. Migrationsverket beslutade att inte bevilja prövning. Beslutet överklagades till Migrationsdomstolen, som nu bedömer att ärendet ska prövas på nytt.

    Migrationsverket kan överklaga domen. Om det inte sker ska myndigheten kalla till en ny utredning.

    Zahra Kazemipour säger att hon är obeskrivligt glad efter beskedet. Dagen innan skulle familjen ha utvisats från Sverige och var under ett dygn tillfälligt papperslösa.

    Vänsterextrema grupper på den yttersta vänsterkanten har protesterat mot att det illegala invandrarparet ska utvisas, trots att det ligger i deras intresse att söndra Sverige genom mångkultur. Det finns en anledning till att de är klassade som subversiva element.

    Även på sociala medier är frustrationen stor. Varför slösar man skattepengar på personer som inte ens har giltiga asylskäl?

    Sverige är en skamfläck som omprövar asylärenden gång på gång, i stället för att riva av plåstret och returnera dysfunktionella migranter från tredje världen.

    Sverige delade ut 2025 totalt 89 000 uppehållstillstånd. Sverige är en skam för Europa med en så extremt generös migrationspolitik, dessutom gentemot personer från tredje världen. En grupp kan ta flera generationer att integrera, om det ens någonsin går att göra. Det har tagit USA över 200 år att försöka integrera afrikaner, ändå har man misslyckats och de lever i getton.

    Dock är det beklämmande att man i Zahra och Afshads fall vill skicka hem personer som gör nytta och kan försörja sig själva, i stället för att skicka hem migranter som inte bidrar till samhället.

    Man borde ta fångar från Kriminalvårdens kundstock som saknar svenskt medborgarskap och därefter returnera dem direkt, utan möjlighet att överklaga eller annat tjafs.

    En vision för ett framtida Sverige är att alla som begår ringa stöld eller grövre brott automatiskt ska få livstids utvisning. Därefter får brottslingen själv processa om rätten att få stanna i Sverige, i en särskild domstol, och detta ska endast kunna ske från hemlandet, det måste vara omöjligt för en dömd brottsling att få processa om att få stanna i Sverige, så länge man är kvar i Sverige.

    Detta är ett billigt och effektivt sätt att sanera det svenska samhället från dysfunktionella migranter.

  • Kommunistpolitiker kräver att illegala Ayla skall få stanna i Sverige.

    Sverige har hamnat i ett läge där arbete, studier och utdragna processer används som argument för att kringgå lagakraftvunna beslut. När personer utan asylskäl kan stanna genom att ”etablera sig” efter avslag, samtidigt som arbetslösheten är hög, urholkas respekten för lagen och förvandlar migrationspolitiken till ett system där den som dröjer sig kvar belönas.

    Ayla har varit i Sverige i knappt fem år och anser ändå att hon ska ha rätt att stanna. Hon är inte svensk medborgare, saknar varje form av historisk, kulturell eller nationell anknytning till Sverige och tillhör inte den svenska folketstammen. Hon har inga skyddsskäl, inga asylskäl och inga juridiska grunder som motiverar fortsatt vistelse i landet.

    Arbete, studier och skatteinbetalningar är inget frikort till permanent uppehållstillstånd. Att någon som bara har varit i Sverige i fem år hakar sig fram till ett jobb inom vården, samtidigt som vi har omkring tio procents arbetslöshet, visar tydligt att något är fel i tänkandet.

    Det är uppenbart att det i dag är alldeles för lätt att få stanna i Sverige, i stället för att man åker hem efter avslag på sin ansökan. Systemet signalerar att beslut inte behöver respekteras och att man kan stanna kvar genom att dra ut på processen, snarare än att följa lagen

    Migrationsverkets beslut är därför inte bara korrekt, utan nödvändigt. Att familjen försöker spela på känslor och tala om ”splittring” är ett välkänt och cyniskt grepp. Varje år får tiotusentals människor avslag utan att vänsterpolitiker mobiliserar drev eller kräver undantag. Lagen ska gälla lika för alla – inte bara för dem som lyckas få medial uppmärksamhet.

    Att processen upplevs som stressande är ett direkt resultat av ett system som under decennier signalerat att det alltid finns en chans att stanna, oavsett beslut. Att Ayla tillbringat delar av sin tonårstid i Sverige är irrelevant – det ger inga rättigheter och skapar inga automatiska anspråk på nationstillhörighet.

    Ändå kliver Vänsterpartiets Leo Ahmed fram och kräver politisk aktivism i ett enskilt myndighetsärende. Ett parti vars ideologiska arv har orsakat omkring 100 miljoner dödsfall världen över och som historiskt varit delaktigt i baltutlämningen, anser sig nu ha moralisk auktoritet i migrationsfrågan.

    Sverige har under lång tid fört en extremt ansvarslös och övergenerös migrationspolitik. Det har varit närmast öppna dörrar för människor från tredje världen att ta sig hit och stanna, ofta utan faktiska skyddsskäl. Resultatet är ett land med ökad kriminalitet, pressad välfärd, segregation och ett samhälle som stadigt förlorar sammanhållning och trygghet.

    Det är hög tid att lagen återfår sitt värde, att känslopolitik upphör och att Sverige slutar fungera som ett undantagsland där regler gäller tills någon skriker högt nog.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Mariam vill fortsätta vara en belastning för Svenska folket.

    Tio år efter att ha asylshoppat sig till Sverige, långt efter att hotbilden i hemlandet upphört, kräver nu ännu ett fall uppmärksamhet, sympati och permanens. När Migrationsverket till slut gör sitt jobb väcks den välbekanta frågan: varför ska Sverige fortsätta ta ansvar för människor som saknar både skyddsbehov och anknytning till landet?

    Mariam Noorali går sitt andra år på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Hon kom till Sverige för tio år sedan tillsammans med sin familj, hela vägen från Irak. Detta skedde flera år efter att diktatorn Saddam Hussein avrättades 2006, vilket gör flyktingskälen högst tveksamma. Avståndet mellan Irak och Sverige är omkring 5 000 kilometer, och på vägen passerar man ett stort antal länder där asyl hade kunnat sökas. Att familjen trots detta valde just Sverige framstår snarare som ett resultat av asylshopping än av akut skyddsbehov – lockad av generösa bidrag och möjligheten till arbetsfria inkomster.

    Nu har Mariam fyllt 18 år, och bara dagar efter sin födelsedag kallades hon till ett så kallat återvändarsamtal hos Migrationsverket. Myndigheten gör därmed det som borde vara självklart: att hon ska återvända till sitt hemland, Irak.

    Medan hennes jämnåriga ser fram emot jullov och ledighet, ägnar Mariam tiden åt att desperat försöka klamra sig fast vid Sverige. Hon saknar helt anknytning till landet – ingen jord, inget blod, ingen gemensam historia. Hon delar varken religion, kultur eller traditioner med det svenska folket. Ändå förväntas Sverige ta ett fortsatt ansvar.

    – När mina klasskamrater går hem för att fira jul behöver de inte fundera på vad Migrationsverket ska besluta efter lovet, säger Mariam Noorali.

    Kostnaden för en så kallad ”flykting” beräknas till cirka 70 000 kronor per år, oavsett om personen arbetar eller lever helt på bidrag. Det innebär att Sverige aldrig kommer att göra någon ekonomisk vinst på hennes närvaro – oavsett hur Migrationsverket beslutar. Frågan är därför inte vad hon vill, utan varför Sverige ska fortsätta bära kostnaden.

    Faktaruta

    • Namn: Mariam Noorali
    • Ort: Karlstad
    • Skola: Tingvallagymnasiet
    • Bakgrund: Kom till Sverige från Irak för cirka 10 år sedan
    • Ålder: Har nyligen fyllt 18 år
    • Aktuellt: Kallad till återvändarsamtal hos Migrationsverket

  • Spårbytet gav människor falska hopp. Tidöregeringen gör om och gör rätt.

    Två högutbildade vårdanställda utvisas efter nio år i Sverige – ett beslut som väcker starka känslor. Men fallet säger mindre om individernas öde och mer om konsekvenserna av åratal av extremt generösa regler, politisk inkonsekvens och ett migrationssystem som länge saknat både gränser och ansvar.

    Något som borde vara självklart när de nya reglerna om PUT blir verklighet är att man börjar rensa i Kriminalvårdens kundstock, där de som saknar jord- och blodsband samt inte tillhör den svenska folkstammen returneras till hemlandet. Eller varför inte lyssna på Kumla-intagna och outsourca vården av dem till Cecot i El Salvador – ett härligt premiumfängelse där man har spetskompetens i att hantera pedofiler och terrorister.

    Akademiker i svensk sjukvård

    Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh är iranska akademiker som i flera år har arbetat inom svensk sjukvård. Afshad är utbildad hjärtläkare och Zahra utbildad chefssjuksköterska. Familjen kom till Sverige 2016 och har två barn, i dag 15 och 7 år gamla.

    Politisk aktivism och flykten från Iran

    Afshad var politiskt aktiv mot den islamistiska regimen i Iran och fängslades i tre år. Efter frigivningen levde han fortsatt under övervakning, vilket till slut fick familjen att lämna landet. Trots detta fick familjen avslag på sin asylansökan i Sverige.

    Spårbytet – en genväg runt asylsystemet

    I stället beviljades de arbetstillstånd genom det så kallade spårbytet – en konstruktion som gjorde det möjligt för asylsökande att stanna kvar genom arbete trots avslag. Båda anställdes vid Södersjukhuset i Stockholm, initialt som undersköterskor. Zahra arbetar i dag på en högspecialiserad operationsavdelning och genomgår kompletterande utbildning vid Karolinska Institutet, med planerad examen i maj 2025.

    Regeländringen som satte stopp

    Arbetstillstånden löpte ut i april 2025. Arbetsgivaren skickade in ansökan om förlängning i tid och lönevillkoren uppfyllde samtliga krav. Men under våren 2025 avskaffades spårbytet. Resultatet blev att tillstånden inte förlängdes. Enligt nuvarande regelverk måste personer i deras situation lämna Sverige, ansöka om arbetstillstånd från utlandet och invänta beslut där. Familjen har därför fått beslut om utvisning, planerad till början av januari 2026.

    Varför just Sverige?

    Men den större frågan kvarstår: varför valde familjen just Sverige? Mellan Iran och Sverige ligger åtta länder. Avståndet är cirka 340 mil och flygtiden runt fem timmar. Familjen har varit i Sverige i nio år, saknade enligt myndigheterna asylskäl, men valde ändå att klamra sig fast här – möjliggjort av tidigare regeringars oförmåga att föra en konsekvent och långsiktigt hållbar migrationspolitik.

    Den höga kostnaden för en liberal linje

    Denna politik har haft ett högt pris. Varje migrant kostar enligt beräkningar samhället cirka 75 000 kronor i nettokostnad även om personen arbetar. Är personen kriminell eller står utanför arbetsmarknaden blir kostnaden betydligt högre. Sverige har sedan tiden för Folke Bernadottes vita bussar fört en av Europas mest liberala asylpolitiker, där det under decennier varit relativt enkelt att få både asyl och arbetstillstånd.

    Arbetslöshet, EU – och fortsatt import av arbetskraft

    Samtidigt har Sverige omkring 10 procents arbetslöshet och är medlem i EU – en union med cirka 400 miljoner invånare som redan har rätt att fritt bosätta sig och arbeta i landet. Mot den bakgrunden framstår det som anmärkningsvärt att Sverige fortsatt rekryterar arbetskraft från länder utanför EU. De extremt generösa regler som länge gällt har bidragit till det samhällskaos vi i dag ser, med skjutningar, sprängningar och en växande otrygghet.

    Dags för en tydlig kursändring

    Det är mot denna bakgrund som kursändringen nu måste bli tydlig. Sverige behöver en stramare, mer konsekvent politik där lag, ansvar och egen försörjning står i centrum. Ett nödvändigt steg är att börja gallra kriminalvårdens kundstock. Den som dömts till fängelse och saknar svenskt medborgarskap bör inte ha någon självklar rätt att stanna kvar i landet. Det finns ingen anledning att behålla människor som inte klarar kravet på laglydnad och kan försörja sig själva.

    Land skall med lag byggas – på riktigt

    Sverige har historiskt byggt sitt samhälle på en tydlig princip: ”Land skall med lag byggas.” Om detta valspråk ska vara mer än tomma ord krävs handling. Det innebär att rättsstaten måste upprätthållas fullt ut – och att det kriminella element som saknar medborgarskap konsekvent avlägsnas från landet.

    Faktaruta: Förändringar i migration och arbetstillstånd

    Sverige har under lång tid haft en av Europas mer generösa asyl- och migrationspolitiker. Under samma period har landet samtidigt sett ökade problem kopplade till bland annat gängkriminalitet, överbelastade anstalter och större kostnader inom rättsväsendet. Flera regeringar har därför aviserat behovet av en stramare och mer konsekvent migrationspolitik.

    Den nuvarande Tidöregeringen har beslutat om förändringar som träder i kraft den 1 april 2026. En av dessa är att den så kallade spårbytesmöjligheten avskaffas. Spårbytet har inneburit att personer som fått avslag på sin asylansökan ändå kunnat ansöka om och beviljas arbetstillstånd inifrån Sverige.

    Samtidigt finns möjligheten att på nytt ansöka om asyl efter en viss tid utanför landet. Enligt nuvarande regelverk kan en ny asylansökan lämnas in efter fem år, vilket i ett europeiskt perspektiv är en relativt kort tidsperiod.

    Regeringen har även beslutat att höja försörjningskraven för arbetstillstånd. Det nya kravet innebär att lönen ska uppgå till minst 90 procent av medianlönen i Sverige. Syftet är att motverka lönedumpning och minska risken för exploatering av utländsk arbetskraft.

  • Finlands sak är vår. Finland klara av att retunera avfallet ifrån migrationsindustrin tillbaka till hemlandet.

    Finland har genomfört utvisningen av en grovt kriminell gatugängsledare i ett uppmärksammat ärende som sträckt sig över flera år. Beslutet ses som ett tydligt exempel på hur rättsväsendet och migrationsmyndigheterna tillsammans kan agera mot organiserad brottslighet och stärka tryggheten i samhället.

    Finländarna är i dag glada att de inte längre tillhör Sverige, utan att Carl Olof Cronstedt klantade till det 1809, vilket ledde till att Sverige förlorade Finland till Ryssland. I dag har man en annan typ av fiender: migranter som kommer från tredje världen och sprider skräck i samhället, medan Sverige daltar med brottslingarna, och Finland i stället returnerar dem till hemlandet.

    Deportationen av Milan Jaff ses som viktig markering mot grov gängbrottslighet i Finland

    När den för flera grova brott dömde gatugängsledaren Milan Jaff, 25, deporterades från Finland natten mellan måndag och tisdag markerade det slutpunkten på ett flera år långt rätts- och myndighetsförfarande. För finländska myndigheter ses utvisningen som ett konkret exempel på hur rättsstaten kan agera samlat mot grov organiserad brottslighet.

    Utvisningen genomfördes via ett gemensamt Frontex-återvändandeflyg, som avgick från Helsingfors-Vanda tidigt på tisdagsmorgonen. Flygplanet mellanlandade i Malmö och Wien innan det fortsatte till Iraks huvudstad Bagdad. Ombord fanns tiotals personer med lagakraftvunna utvisningsbeslut samt omkring 150 myndighetspersoner.

    Helsingforspolisens tillstånds- och utlänningsenhet bekräftar att flera av de deporterade var dömda för brott, men kommenterar inte enskilda fall.

    – En del av de personer som avlägsnas är dömda för brott, konstaterar enhetschefen, överkommissarie Simo Kauppinen.

    Slut på en lång process

    Milan Jaff kom till Finland som minderårig i slutet av 2017 och blev under de följande åren en välkänd figur inom Helsingfors kriminella miljöer. Han pekades ut som ledare för gatugänget Kurdish Mafia och byggde samtidigt upp en offentlig profil som rappare och sociala medier-influencer, där han öppet glorifierade våld, droger och gängliv.

    År 2022 dömdes han till tio års fängelse för en rad mycket allvarliga brott, däribland försök till dråp, våldtäkt, grovt rån, grovt frihetsberövande, vapenbrott och narkotikabrott. Domen beskrevs av domstolen som ett svar på systematiskt våld och försök att upprätthålla makt genom skrämsel och brutalitet.

    Efter domarna återkallade Migrationsverket hans uppehållstillstånd och fattade beslut om utvisning till Irak. Processen drog ut på tiden genom överklaganden, men under hösten 2025 drog Jaff tillbaka sin överklagan. I december verkställdes beslutet.

    Tydlig signal från rättsstaten

    Inom polis och rättsväsende ses utvisningen som en viktig signal, inte bara i det enskilda fallet utan också i ett bredare perspektiv. Den visar att grov brottslighet kan få långtgående konsekvenser även efter avtjänat straff, särskilt för personer utan medborgarskap.

    Flera bedömare menar att beslutet stärker allmänhetens förtroende för rättssystemet och markerar att Finland inte är en trygg bas för organiserad brottslighet.

    – När personer som begår upprepade och grova brott faktiskt avlägsnas ur landet visar det att lagstiftningen fungerar i praktiken, inte bara på papperet, säger en källa med insyn i myndighetsarbetet.

    Minskad påverkan på gängmiljöerna

    Även om ingen enskild deportation löser problemen med gängkriminalitet, bedöms borttagandet av centrala ledarfigurer ha en dämpande effekt. Enligt polisens tidigare analyser har Jaff haft en symbolisk och operativ roll inom den kriminella miljön, särskilt bland unga.

    Hans frånvaro kan därmed minska både rekrytering och konfliktnivå, åtminstone på kort sikt. Samtidigt framhålls att långsiktigt förebyggande arbete, sociala insatser och tidiga stödåtgärder fortsatt är avgörande.

    Missvisande bilder efter deportationen

    Efter utvisningen spreds videor på Jaffs TikTok-konto som gav intryck av att han fortfarande befann sig i Finland. Enligt flera oberoende källor stämde detta inte. Jaff eskorterades till Irak av flera poliser och reste efter ankomsten till Bagdad vidare till Kirkuk i irakiska Kurdistan, där han återförenades med sin familj.

    En principiellt viktig händelse

    Deportationen av Milan Jaff beskrivs av flera bedömare som principiellt viktig. Den visar hur polis, domstolar, Migrationsverket och internationella aktörer som Frontex kan samverka för att hantera grov brottslighet inom ramen för rättsstaten.

    För Finland innebär beslutet både en konkret minskning av brottsbelastningen och en tydlig markering: den som systematiskt bryter mot lagen och hotar samhällstryggheten kan inte räkna med att få stanna.

    Fakta: Milan Jaff

    Namn: Milan Jaff
    Född: 2000 (25 år)
    Bakgrund: Irakiskfödd, kurdisk bakgrund. Kom till Finland som minderårig 2017.

    Känd som: Gatugängsprofil i Helsingfors, kopplad till gänget “Kurdish Mafia”. Även aktiv som rappare och sociala medier-profil (alias “Milan J4ff”).

    Brott och dom: Dömd för flera grova brott, bland annat försök till dråp, grovt rån, våldtäkt samt narkotikabrott. Dömd 2022 till tio års fängelse. Misshandlades svårt i fängelset 2023.

    Utvisning: Migrationsverket återkallade uppehållstillståndet och beslutade om utvisning till Irak. Beslutet verkställdes i december 2025.

    Deportationsflyg: Genomfördes som Frontex gemensamma återvändandeflyg. Avgång från Helsingfors-Vanda med mellanlandning i Malmö och Wien, vidare till Bagdad.

  • Krigsförbrytare får åka hem – Sverige får mer pengar över till vård och skola.

    Sam ”flydde” till Sverige 2015. Nu riskerar han att utvisas till Syrien. Han kan inte bli svensk medborgare eftersom han har varit soldat inom den syriska armén, som av Migrationsverket bedöms vara kopplad till krigsbrott. Enligt statliga beräkningar kostar en asylsökande i genomsnitt 74 000 kronor per år. Experter menar därför att Sverige skulle gynnas ekonomiskt om Sam återvände till sitt hemland. Tidöregeringen har beslutat att göra Sverige tryggare, därför ska personer med arbetstillstånd lämna landet om de inte klarar av att skaffa sig ett arbete som ger dem en dräglig lön.

    Sam kom till Sverige 2015 och inga skäl att få stanna, men hans klagan hörs ändå. .

    – Det är inte mänskligt att leva i den här mardrömmen i tio år. Jag kan aldrig slappna av eller tänka på framtiden och min familj, säger han.

    Kritiker har ifrågasatt varför han valde Sverige, med argumentet att avståndet mellan Syrien och Sverige är långt och att det 2015 fanns flyktingläger i närliggande regioner. Därför menar de att skälen att ta sig hela vägen till Sverige är svaga.

    Vad hade Sam för skäl att välja Sverige?

    År 2015 fungerade hela EU som ett buffertbord för flyktingar från tredje världen som ville uppgradera sin ekonomi. Tyskland var värst; landet hade en rikskansler från DDR som glatt såg till att Tyskland blev koloniserat av dysfunktionella människor från tredje världen.

    Sverige kom på andra plats. Vi hade en statsminister som var sinnessvag och som gärna hetsade massorna med orden ”Mitt Europa bygger inga murar”. Så asylshoppa runt i Europa efter de bästa villkoren var vad varje flykting sysslade med då.

    När Sam kom till Sverige 2015 fick han flyktingstatus och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. När han senare fick arbete inom äldreomsorgen och kunde försörja sig själv, omvandlades tillståndet till ett arbetstillstånd.

    Men från och med nästa år höjs lönekravet för att få sitt arbetstillstånd förlängt – till 90 procent av medianlönen, vilket motsvarar 33 390 kronor i månaden. Syftet med det högre lönekravet är att förhindra lönedumpning och säkerställa att arbetskraftsinvandring sker på rimliga villkor, vilket regeringen menar gynnar Sverige.

    Sam vet inte om han kommer att kunna nå upp till det nya lönekravet. Migrationsverket har ännu inte gett besked.

    Enligt statliga beräkningsmodeller kostar en genomsnittlig asylsökande samhället omkring 74 000 kronor per år – oavsett om personen senare etablerar sig på arbetsmarknaden eller inte.

    Sam arbetar heltid, försörjer sig själv och tar inte emot några bidrag. Vissa menar ändå att det finns svensk arbetskraft som kan utföra hans arbetsuppgifter, och att det därför skulle vara mer lönsamt för Sverige om han återvände.

    Kan inte bli Svensk medborgare pga krigsbrott

    Innan flykten kallades Sam in till den syriska armén – något som idag hindrar honom från att kunna ansöka om svenskt medborgarskap. På grund av detta kan han tidigast ansöka när han fyller 60 år, om 25 år.

    Migrationsverket bedömer den syriska armén som en organisation kopplad till grova övergrepp. Att Sam aldrig misstänkts för brott och beskriver sin roll som administrativ påverkar inte bedömningen.

    Endast ”administrativa uppgifter” en klassisk bortförklaring för krigsförbrytelse.

    Efter andra världskriget hänvisade flera av de åtalade i Nürnbergrättegångarna till att deras roller varit ”administrativa”. Den typen av försvar har sedan dess fått låg trovärdighet i juridiska prövningar.

    Sam fruktar att betraktas som desertör om han skickas tillbaka till Syrien.
    – Jag är rädd att jag inte överlever om jag tvingas tillbaka, säger han.

    Kolonisera Sverige

    Sam bor i en egen lägenhet i Nyköping. På fritiden paddlar han kajak, tältar och fiskar.
    – Jag har alltid försökt se det positiva i livet, men nu vet jag inte längre. Allt känns osäkert.

    Sam hade inga skäl att söka sej till Sverige 2015.

    Sam hade inga skäl att söka asyl i Sverige 2015. Det är helt rimligt att han återvänder eftersom han inte har fått permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, och han saknar koppling till Sverige genom jord eller blod. Därav har han inte skäl att få stanna, enligt undersökningar på internet.

    Faktaruta: Så är beräkningen gjord

    I denna förenklade kalkyl utgår vi från följande antaganden:

    • Personen är 30 år gammal.
    • Förväntad livslängd: 80 år.
    • Årlig kostnad för det svenska samhället: 74 000 kr per år.
    • Kostnaden antas vara konstant varje år.

    Steg 1: Återstående antal år

    80 år − 30 år = 50 år

    Steg 2: Total kostnad under återstående livstid

    74 000 kr/år × 50 år = 3 700 000 kr

    Totalkostnaden enligt denna modell blir alltså cirka 3,7 miljoner kronor.

    Steg 3: ”Vinst” vid återvandring

    Om personen återvandrar direkt och vi antar att samma kostnad på 74 000 kr/år annars hade uppstått varje år, blir den teoretiska ”vinsten” för staten cirka 3,7 miljoner kronor i uteblivna framtida kostnader.

    Observera att detta är en förenklad kalkyl som inte tar hänsyn till till exempel kostnader som fängelsevitelse, dyra sjukdomar för samhället osv.

  • Familj ifrån Iran få åka hem. Win win för Svenska folket

    Familjen Ghorbani-Masoudi från Iran står inför utvisning efter sju år i Sverige – ett fall som återigen riktar strålkastarljuset mot landets migrationspolitik. Kritiker menar att Sverige länge lockat asylsökande från länder långt utanför Europa genom ett alltför generöst system, där spårbyte blivit ett sätt att kringgå asylprocessen. Frågan väcks nu om skyddsskäl ibland används som svepskäl och om åren av liberal migrationspolitik underminerat asylsystemets legitimitet.

    Den kristna familjen Ghorbani-Masoudi från Iran har bott i Norsjö i sju år, men enligt beslut från Migrationsverket måste de lämna landet inom tre veckor. Fallet har väckt lokal oro, men lyfter också en större debatt om svensk migrationspolitik och hur asylsystemet används.

    Familjen kom till Sverige 2018. Föräldrarna arbetar och deras 14-årige son Parham går i Norsjöskolan.

    Efter regeländringen kring så kallat spårbyte kan personer med avslag på asylansökan inte längre stanna enbart på grund av arbete. Spårbyte har länge kritiserats som ett sätt att kringgå asylprocessen, eftersom det möjliggjort permanent vistelse trots avvisat skyddsbehov.

    En återkommande kritik mot systemet är att många söker sig långt bort från första säkra landet – i detta fall till Sverige – trots att skydd kunnat sökas betydligt närmare hemlandet. Kritiker menar att detta visar att Sverige lockar genom ett generöst välfärdssystem snarare än strikta skyddsbedömningar.

    Familjen hävdar att de inte kan återvända till Iran på grund av konvertering till kristendom. Men det finns de som menar att hot om religiös förföljelse ofta överdrivs i dessa ärenden och ses som ett svepskäl för att få stanna i landet. Experter menar att det bör krävas tydligare och mer konkret bevisning för att åberopa sådana skäl.

    Migrationsminister Johan Forssell (M) framhåller att spårbytesystemet avskaffades då det ansågs medföra risker för fusk, missbruk och att människor utnyttjas.

    Experter menar att svensk migrationspolitik varit för generös och att spårbytet är ett tydligt exempel på detta misslyckande.

    Återvandring en vinstaffär för Svenska folket

    Ålder vid återvandring Kvarvarande år (till 83) Undviken framtida kostnad (”vinst”)
    20 år 63 år 4 662 000 kr
    30 år 53 år 3 922 000 kr
    40 år 43 år 3 182 000 kr
    50 år 33 år 2 442 000 kr
    60 år 23 år 1 702 000 kr

    Att låta en asylflykting stanna i Sverige trots låg etablering innebär en betydande ekonomisk belastning. Enligt beräkningar kan samhället spara omkring 4,6 miljoner kronor om en 20-årig asylsökande återvänder. Beloppet exkluderar samhällskostnader kopplade till eventuell brottslighet.

    Om man räknar med att varje asylflykting kostar cirka 4,6 miljoner kronor under sin livstid i Sverige, så skulle det i teorin innebära att staten slipper omkring 230 miljarder kronor i framtida utgifter om 50 000 personer lämnar landet.

    Det är 230 miljarder som skulle kunna gå till skola och vård och omsorg, om Sverige målmedvetet börjar returnera dysfunktionella människor från tredje världen tillbaka till sina hemländer.

    Fakta: Vad var spårbyte?

    Spårbyte infördes 2008 som del av reformen för arbetskraftsinvandring. Det innebar att en person som fått avslag på sin asylansökan, men som arbetat under asylprocessen, kunde ansöka om arbetstillstånd utan att lämna Sverige.

    Så fungerade spårbyte

    • Gällde asylsökande utanför EU/EES med avslagen asylansökan.
    • Anmälan skulle ske inom kort efter avslaget (ofta två veckor).
    • Kraven motsvarade villkor för arbetstillstånd, inkl. lön enligt kollektivavtal.

    Kritik och missbruk

    • Bakdörr: Möjliggjorde att personer utan asylskäl ändå kunde få stanna.
    • Urholkade reglerad invandring: Utvisningsbeslut fick begränsad effekt.
    • Risk för fusk: Skenanställningar och utnyttjande av arbetstagare förekom.
    • Bristande myndighetskontroll: Otillräcklig granskning av ansökningar.

    Konsekvenser för Sverige enligt kritiker

    • Försvagat förtroende för asylsystemet.
    • Svårt att verkställa utvisningar.
    • Växande skuggsamhälle och underbetalda jobb.
    • Ökade kostnader genom utdragna processer.

    Avskaffande

    • Avskaffades som en del av en stramare migrationspolitik.
    • Från och med 1 april 2025 kan spårbyte inte längre användas.
    • Sökande hänvisas till att ansöka om arbetstillstånd från utlandet.

  • Tidöregeringen gör skillnad: Kriminellt odjur från Syrien ska inte längre skyddas av systemet

    Innehållsförteckning

    Det här är inte medmänsklighet – det är flathet. Ett samhälle som inte vågar skydda de oskyldiga, men ömkar de skyldiga, har tappat fotfästet.
    När vänsterradikala domare som fröken Proppmätt sitter och dömer, då är det synd om brottslingarna. De som byggde Sverige visste hur man höll ordning – de botade kungamördaren Anckarström med en härlig spöslitning. I dag sitter woke-miffon på domarbänken och tycker synd om förbrytarna.

    Sverige har blivit ett land där grova våldtäktsmän och återfallsförbrytare tillåts stanna – medan offren lämnas med livslånga ärr. Trots domar om utvisning skyddas gärningsmän av byråkrati, överklaganden och internationella konventioner. Fallet med den syriske våldtäktsmannen som fortfarande vistas i Sverige, mer än sex år efter domen, visar hur rättssystemet tappat fotfästet. Samtidigt daltar myndigheterna med brottslingar i stället för att skydda de laglydiga. Många svenskar känner i dag skam över att ett sådant samhälle fått växa fram.

    Ett samhälle som daltar sönder sig självt

    En decemberkväll 2023 grep en polis en man som stulit en bil i Jönköping. Under transporten till stationen märkte polisen, som satt i baksätet, att den misstänkte hela tiden stirrade på hans tjänstevapen. Mannen släpptes senare samma natt.

    När polisen körde hem vid fyratiden på morgonen fick han sitt livs chock. Utanför huset stod en äppelplockare med ett tänt ljus – och på glasverandan satt bil­tjuven från kvällen. Polisen försökte tala med honom men fick inget svar. När sambon inte svarade i telefon och han fick veta att det skulle ta 45 minuter innan en patrull kunde komma, fruktade han det värsta – att mannen dödat hans familj.

    Familjen klarade sig, men upplevelsen lämnade djupa spår. Och händelsen säger allt om ett land som tappat greppet.

    En våldtäktsman som fick stanna

    Den 30-årige mannen, en syrier som kom till Sverige 2015, fick redan året därpå permanent uppehållstillstånd. Kort därefter begick han sina första brott: sexuellt ofredande av en flicka på en skolgård och senare en brutal våldtäkt på en 15-årig flicka under en musikfestival. Flickan fick posttraumatiskt stressyndrom – medan gärningsmannen fick två år och åtta månaders fängelse och utvisning.

    Men utvisningen verkställdes aldrig.

    Ett rättssystem i förfall

    Efter avtjänat straff hävdade mannen att han inte kunde återvända till Syrien – eftersom han riskerade att kallas in i armén. Migrationsöverdomstolen konstaterade att han visserligen kunde ses som flykting, men nekades flyktingstatus då hans brott var alltför grovt. Trots detta är han fortfarande kvar i Sverige, mer än sex år efter domen.

    Senare påstod han att han konverterat till kristendomen, vilket skulle göra det farligt att återvända. Myndigheterna tvivlade, men processen drog ändå ut på tiden. Resultatet: ännu en grovt brottsdömd person som går fri bland svenska medborgare.

    Att något så trivialt som risken att behöva göra militärtjänst i sitt hemland kan stoppa en utvisning är inget annat än ett hån mot brottsoffren. Det är ett massivt misslyckande för det svenska rättssystemet – ett system som gång på gång sätter förövarens rättigheter före allmänhetens trygghet.

    Svensk flathet och bortförklaringar

    Det här är inte bara ett enskilt fall – det är symbolen för ett land som daltar sönder sina brottslingar. Vi ursäktar, förklarar och kompromissar i stället för att skydda de laglydiga.

    Att en våldtäktsman, bil­tjuv och återfallsförbrytare kan bo kvar i Sverige år efter år, trots domstolsbeslut om utvisning, borde väcka vrede. Många svenskar känner i dag skam över att en sådan person ens har fått stanna här. Det handlar inte om brist på regler – det handlar om brist på ryggrad.

    Ett steg i rätt riktning

    Migrationsminister Johan Forssell (M) har visat vilja att bryta denna destruktiva trend. Hans förslag om en ny lag, ”tolerated stay”, innebär att personer som dömts för grova brott inte längre ska få tillfälliga uppehållstillstånd, välfärdsförmåner eller fri rörlighet. De ska tvingas anmäla sig regelbundet hos polisen och förbjudas att lämna sitt område.

    Det är ett steg i rätt riktning – och det är positivt att Forssell vill göra skillnad. Men det är också en skam att det tagit så här lång tid att inse det självklara: att rättsstaten måste skydda de oskyldiga, inte vårda de skyldiga.

    Sverige måste vakna

    Sverige behöver sluta behandla grova brottslingar som missförstådda stackare. Det handlar inte om medmänsklighet – det handlar om konsekvenslöshet.

    Vi har byggt ett system där rättigheter för de värsta förbrytarna väger tyngre än tryggheten för hederliga människor. Vi har blivit ett land som hellre riskerar fler offer än att utvisa en dömd våldtäktsman.

    Det är inte humanitet – det är självdestruktion.

  • PUT hör hemma på historiens skräphög.

    Sverige har blivit ett land där ansvarslösa politiker i årtionden har blundat för verkligheten. Resultatet ser vi varje dag: våld, splittring och ett system som utnyttjas. Nu när någon äntligen vågar säga ifrån – då vräker man skit på Sverigedemokraterna. Det är hyckleri på hög nivå.

    Sverigedemokraternas förslag att återta permanenta uppehållstillstånd skapar otrygghet för hundratusentals välintegrerade skattebetalare. Många, som afghaner och somalier, kan inte få medborgarskap då Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar. Myndigheten ligger dessutom flera år efter i handläggningen. Förslaget skulle kosta minst 2 miljarder och skapa onödig oro och byråkrati. Låt de permanenta uppehållstillstånden vara!

    Varför riktas all kritik mot Sverigedemokraterna, men inte mot de politiker som i decennier har misskött Sverige och gjort landet till hela världens socialbyrå? När Stefan Löfven 2015 proklamerade att hans Europa inte har några murar, öppnade han Pandoras ask – utan att ta ansvar för konsekvenserna.

    Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är ett steg i rätt riktning. Den som har PUT kan i princip inte utvisas, även om brott begås. Antingen är man svensk medborgare och lever upp till kraven på hederligt liv och självförsörjning, eller så är man här på tillfälligt tillstånd. Kraven för medborgarskap bör därför skärpas – språk, samhällskunskap och egen försörjning ska vara självklara villkor.

    Vi som såg utvecklingen tidigt röstade på Ny Demokrati redan 1991, men då ville etablissemanget inte lyssna. Trettio år senare har Sverige förvandlats till ett land med dagliga skjutningar och sprängningar. Ny Demokrati vågade säga att kejsaren var naken, men få tog det på allvar.

    Sverigedemokraterna har gjort viss skillnad de senaste åren, men en tydligare och tuffare linje behövs för att återställa ordning och ansvar. Människor från länder som Somalia och Afghanistan kan i många fall återvända, särskilt när det nu finns återvandringsstöd som motsvarar flera årslöner.

    Det är också dags att ifrågasätta New York-protokollet från 1967 och inse att Sveriges ansvar främst bör ligga i att ta emot flyktingar från vårt närområde – inte att agera som hela världens socialbyrå

  • Vänsterpartiet gör Stalin stolt, motarbetar återvandringsbidrag.

    Vänsterpartiet vill stoppa regeringens återvandringsbidrag och i stället använda de 1,4 miljarderna till andra ändamål. Men kritiker menar att partiets motstånd inte handlar om ekonomi – utan om ideologi. När Sverige brottas med växande integrationsproblem väljer Vänsterpartiet återigen att sätta sin marxistiska tradition och symbolpolitik framför verkliga lösningar.

    Tusentals Kirunabor kan inte ha fel – i Gulag kan ingen höra dig skrika. Stöveltrampen från Vänsterpartiet börjar åter höras på städernas gator. Man håller på att sänka Sverige i ett kosmopolitiskt helvete på jorden.

    Vänsterpartiet vill nu helt stoppa återvandringsbidraget – en reform som syftar till att underlätta frivillig återvandring för personer som inte lyckats etablera sig i Sverige. Partiet föreslår att de 1,4 miljarder kronor som regeringen avsatt till detta i stället ska gå till glesbygdskommuner.
    Förslaget låter kanske rimligt vid första anblicken, men bakom det ligger en välbekant ideologisk hållning där statlig styrning och politisk symbolik ofta väger tyngre än praktiska lösningar på konkreta problem.

    Ett återkommande mönster: ideologi framför verklighet

    Vänsterpartiet har länge motsatt sig varje form av åtgärd som skulle kunna minska invandringen till Sverige, oavsett hur liten eller frivillig den är. I partiets värld är migration alltid en tillgång – även när socialtjänst, skola och vård i utsatta kommuner redan går på knäna.
    När partiets migrationspolitiske talesperson Tony Haddou kallar återvandringsbidraget ”dyrt, ineffektivt och meningslöst” är det inte bara en kritik av ett politiskt förslag, utan ett uttryck för partiets principiella motstånd mot alla incitament för återvändande.

    Att staten erbjuder ekonomiskt stöd till dem som frivilligt vill återvända till sina hemländer är inget unikt. Många europeiska länder har liknande program – just för att de kan minska trycket på välfärden och samtidigt hjälpa människor till en nystart i ett land där de faktiskt vill leva.
    Att kalla detta ”kontraproduktivt” är därför mer ett ideologiskt ställningstagande än en realistisk bedömning av situationen.

    Migrationskostnader som ingen vill tala om

    I Sverige har kostnaderna för migration och integration under flera år varit ett känsligt ämne. Kommuner som Borlänge, Filipstad och Malmö har larmat om ansträngda budgetar där försörjningsstöd och språkundervisning utgör en allt större del av utgifterna.
    När Sverigedemokraternas Ludvig Aspling framhåller att återvandringsbidraget är en investering som på sikt kan leda till stora besparingar, finns det sakliga argument bakom påståendet. Om några hundra personer per år frivilligt väljer att återvända, frigörs resurser som kan användas till integration av dem som faktiskt vill stanna.

    Men i stället för att erkänna dessa problem väljer Vänsterpartiet att driva en linje som förnekar dem. I deras värld ska varje individ, oavsett etableringsmöjligheter, förbli i Sverige – även om det varken gynnar individen själv eller samhället.

    Ett arv från en annan tid

    Vänsterpartiets motstånd mot återvandringsbidraget måste också förstås i ljuset av partiets ideologiska historia. Partiet hette tidigare Sveriges kommunistiska parti och hade under flera decennier starka band till Sovjetunionen.

    Under 1900-talet försvarade partiets företrädare ofta den sovjetiska
    regimen, trots att det nu är väldokumenterat att miljoner människor fängslades, deporterades eller dog i Gulag-systemet.

    När Vänsterpartiet i dag motsätter sig en reform som skulle ge människor möjlighet att själva välja återvändande, är det i grunden samma centralistiska tänkande som återkommer: staten vet bäst, individens valfrihet är sekundär.

    Sverige behöver pragmatism, inte ideologisk retorik

    Sverige står inför stora integrationsutmaningar. I detta läge behövs en politik som bygger på resultat, inte på retorik.
    Återvandringsbidraget kommer sannolikt inte att lösa alla problem – men det kan vara ett steg mot en mer hållbar migrationspolitik, där både individens och samhällets behov vägs in.
    Vänsterpartiets reflexmässiga motstånd mot varje sådan reform visar att partiet fortfarande kämpar med sitt marxistiska arv: en ovilja att se verkligheten som den är, när den inte passar den ideologiska bilden.

    Faktaruta: Återvandringsbidraget

    Vad är det?

    Återvandringsbidraget är ett statligt ekonomiskt stöd till personer som frivilligt vill återvända till sitt ursprungsland utanför EU/EES. Syftet är att underlätta återetablering och erbjuda ekonomiskt stöd vid återflyttning.

    Belopp

    Bidraget kan uppgå till upp till 75 000 kronor per person, enligt regeringens förslag.

    Vem kan få det?

    • Personer med uppehållstillstånd i Sverige som frivilligt vill återvandra.
    • Den sökande måste planera att bosätta sig permanent utanför EU/EES.
    • Ansökan görs via Migrationsverket, som prövar rätten till stöd.

    Syfte enligt regeringen

    • Att underlätta frivillig återvandring.
    • Att ge människor möjlighet till en ny start i sitt ursprungsland.
    • Att minska belastningen på kommunernas ekonomi och välfärdssystem.

    Politiska ståndpunkter

    • Regeringen (Tidöpartierna): Förespråkar stödet som ett frivilligt verktyg.
    • Vänsterpartiet: Vill avskaffa bidraget och omfördela pengarna till andra ändamål.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • ”Yes, we can! Äntligen får Ghasem åka hem till sitt hemland

    Han kom hit som tonåring, fick chansen i skola och jobb – men aldrig för att stanna. I åtta år har Ghasem Alizadeh klamrat sig kvar i Sverige utan asylskäl. Nu sätter Migrationsverket stopp – och det är precis så rättsstaten ska fungera.

    Ghasem Alizadeh föddes i Iran, där hans föräldrar bott sedan de lämnat Afghanistan. Han har aldrig ens satt sin fot i sitt hemland. Ändå kom han till Sverige 2015, 16 år gammal, och sökte asyl.

    Redan från början var det tydligt att hans chanser var obefintliga. Han gick i skolan men lyckades dåligt och medger själv att han inte presterade särskilt bra. Senare fick han visserligen ett jobb på Ikea i Uddevalla, men det förändrar inte sakförhållandena: arbete och sociala kontakter är inte asylskäl.

    När beslutet om utvisning kom i september påstår han att kollegor reagerade starkt. Men det är hans ord. Oberoende bekräftelse saknas. Vad som däremot är klarlagt är att han aldrig haft någon rätt att stanna. De tillfälliga uppehållstillstånd han fått har enbart varit frukten av politiska speciallösningar – framför allt den så kallade gymnasielagen, en lag som tillät tusentals unga utan skyddsbehov att stanna några år extra.

    Nu är det slut. Migrationsverket har sagt nej – och med all rätt.

    – Att Afghanistan är farligt betyder inte att alla automatiskt får stanna. Sverige har redan enorma kostnader för migration och kan inte vara hela världens försörjningsbyrå, säger Didzis Melbiksis, presskommunikatör på Migrationsverket.

    Han påminner också om att Ghasem själv uppgett att han är afghansk medborgare och hazar. Ja, hazarer är en utsatt minoritet – men det gör inte alla hazarer till flyktingar.

    Det här är kärnan i problemet. Under åratal har Ghasem klamrat sig kvar i Sverige utan att någonsin presentera faktiska asylskäl. Att han under tiden lärt sig språket, fått ett jobb och byggt upp ett socialt nätverk förändrar ingenting. Det ger honom inte rätt att stanna.

    Sverige har redan världens högsta skatter, och varje krona behövs till vård, försvar, skola och omsorg för dem som faktiskt har rätt att bo här. På 1960-talet hade Sverige världens tredje största flygvapen – i dag har vi bara en spillra kvar och några få slitna JAS-plan. Samtidigt som vårt eget försvar har försvagats, har vi öppnat gränserna och importerat problem utifrån. Vi måste lägga fokus på att skydda oss mot den yttre lede fi, inte släppa in nya hot från främmande länder. Att låta personer utan asylskäl, som Ghasem, fortsätta belasta systemet är orättvist både mot skattebetalarna och mot dem som verkligen behöver skydd.

    Sverige kan inte längre vara ett land där känslor och tyckande väger tyngre än lag och ordning. Lagen är tydlig: saknas skyddsgrund ska man återvända.

    Migrationsverket gör det som måste göras. Det är Ghasem som envist hållit sig kvar i ett land där han aldrig haft rätt att stanna.

  • LO och Svenskt Näringsliv i konflikt om arbetskraftsinvandring

    Sverige har EU:s tredje högsta arbetslöshet, men trots hundratusentals arbetslösa här hemma och en halv miljard människor att rekrytera från inom unionen fortsätter arbetskraft hämtas från länder långt utanför Europa. Resultatet blir lönedumpning, svårare integration och en arbetsmarknad som aldrig hittar balans.

    Herr Fackpamp besöker så gärna Svenskt Näringslivs anläggning i Spanien.

    Innehållsförteckning

    Sveriges höga arbetslöshet och rekryteringsproblem

    Sverige har EU:s tredje högsta arbetslöshet, men trots hundratusentals arbetslösa här hemma och en halv miljard människor att rekrytera från inom unionen fortsätter arbetskraft hämtas från länder långt utanför Europa. Resultatet blir lönedumpning, svårare integration och en arbetsmarknad som aldrig hittar balans.

    Dålig matchning förvärrar situationen

    Problemet är inte att det saknas arbetskraft, utan att matchningen fungerar dåligt. Arbetslösheten är särskilt hög bland utrikes födda från tidigare asylländer, där många fastnat i låglönejobb eller helt utanför arbetsmarknaden. Att i det läget öppna dörren för fler utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare riskerar att fördjupa problemen.

    Regeringens lönegolv

    Regeringens nya lönegolv syftar till att stoppa inflödet av lågkvalificerad arbetskraft och styra rekryteringen mot mer kvalificerade tjänster. LO stödjer detta och ser det som ett skydd för den svenska modellen. Svenskt Näringsliv varnar för bromsad tillväxt, men deras argument bortser från att rätt kompetens kan sökas inom EU.

    Arbetskraft finns redan i Europa

    Med en halv miljard människor inom EU finns både kvalificerad och okvalificerad arbetskraft tillgänglig. Att fortsätta importera personal från länder utanför Europa innebär större risk för lönedumpning, ökad segregation och en mer splittrad arbetsmarknad. Sverige borde i första hand använda den arbetskraft som redan finns – både bland de arbetslösa i landet och inom unionen.

    Sverige misslyckas med återvändande av migranter

    Sedan asylkrisen 2015 har Sverige haft stora svårigheter att verkställa återvändande av migranter som saknar egen försörjning och i vissa fall försörjer sig genom kriminalitet. Kritiker beskriver det som ett politiskt misslyckande att över 20 procent av de intagna i svenska fängelser är utländska medborgare – personer som i många fall skulle kunna skickas tillbaka till sina hemländer om uppehållstillstånd drogs tillbaka och återvändandet genomfördes konsekvent.

    EU-länder söker lösningar för återvändande

    Flera EU-länder diskuterar möjligheten att skicka migranter som vägrar återvända till sina hemländer vidare till tredjeland. Ett förslag som lyfts i debatten är att använda samarbetsländer i Afrika – exempelvis Sydsudan, Burundi eller Moçambique – som redan tar emot betydande bistånd från Sverige. Tanken är att dessa länder i utbyte skulle kunna ta emot personer som i dag avtjänar straff i svenska fängelser och som annars riskerar att stanna kvar i landet.

  • Politiker Staffanstorp åtalas – för att ha satt sina invånare före Migrationsverkets diktat

    När staten kräver att kommuner ska ta emot kvotflyktingar från Mellanöstern säger Staffanstorp ifrån. Trots höga skatter och begränsade resurser åtalas nu kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) för grovt tjänstefel – för att han vägrade följa Migrationsverkets order. Staffanstorp valde i stället att hjälpa riktiga krigsflyktingar från Ukraina och vägrade bli ett nytt Malmö.

    Innehållsförteckning

    När en syrisk familj anlände till Malmö flygplats i maj 2022 blev de kvarlämnade. Staffanstorps kommun, som fått anvisningen att ta emot dem, vägrade. Bakom beslutet stod kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) – som nu åtalas för grovt tjänstefel.

    Men bakom rubrikerna finns en större verklighet: en liten kommun i Skåne med höga skatter, begränsade resurser och en stark vilja att inte bli ett nytt Malmö.

    Staffanstorp – en pressad kommun

    Staffanstorp är ingen rik storstad. Kommunalskatten är redan högre än i både Lidingö, Vellinge, Täby, Solna, Nacka och Österåker, och ändå pressas kommunen att ta på sig fler kostnader som egentligen borde bäras av staten.

    När Migrationsverket skickar ut sina order är det i praktiken kommuninvånarna som får betala notan – genom högre skatt, minskad välfärd och ökad belastning på skola, vård och bostadsmarknad.

    Prioriterade riktiga flyktingar

    När Ryssland gick till fullskalig attack mot Ukraina strömmade miljoner verkliga krigsflyktingar till Eu. Staffanstorp valde att prioritera dessa, i stället för att ta emot kvotflyktingar från MENA-regionen.

    – Vi kan inte göra båda delar, skrev Sonesson i sitt berömda mejl.

    Kommunen tog emot ukrainare – medan de fyra kvotflyktingarna omplacerades till Vellinge.

    Migrationsverkets verklighetsfrånvända krav

    Staten talar gärna om ”solidaritet” – men det är småkommunerna som tvingas bära konsekvenserna. Samtidigt duckar rika arabstater i Mellanöstern, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar, ansvar för sina egna grannländers flyktingar.

    Varför ska just Sverige – med redan pressade välfärdssystem – agera världens socialkontor, medan oljerika gulfstater stänger dörren?

    ”Vi vill inte bli ett nytt Malmö”

    Staffanstorp har dessutom sett hur Malmö, bara några kilometer bort, utvecklats till ett parallellt samhälle med kriminalitet, segregation och social oro. Där vill man inte hamna.

    Att säga nej till kvotflyktingar är för Staffanstorp inte ett tecken på bristande humanitet – utan på ansvarstagande för kommunens framtid och invånarnas trygghet.

    Politik eller brott?

    Trots att beslutet var politiskt fattat menar åklagaren att Sonesson och hans kollegor gjort sig skyldiga till grovt tjänstefel. Men ska folkvalda politiker verkligen riskera fängelse för att de vägrar blint lyda statens påbud?

    Det här handlar inte bara om en enskild familj. Det handlar om vem som har sista ordet i Sverige – Migrationsverket i Stockholm, eller kommunpolitiker som tar ansvar inför sina egna invånare.

    Skåne – en tradition av att säga ifrån

    Skåne har länge haft en tradition av att stå upp för sina invånare när staten driver igenom politik som slår hårt lokalt. Redan på 1980-talet gick Sjöbo till folkomröstning om flyktingmottagande – och en klar majoritet sade nej. Det var första gången svenska folket direkt fick säga sin mening om invandringspolitiken, och resultatet visade tydligt att många inte accepterade att staten körde över kommunerna.

    I dag, med facit i hand, framstår Sjöbos nej som förutseende. Bara några mil bort har Malmö blivit ett avskräckande exempel på vad en misslyckad migrationspolitik kan leda till: parallella samhällen, kriminalitet och växande otrygghet.

    Sedan dess har Sjöbo blivit en symbol för lokalt motstånd mot en verklighetsfrånvänd flyktingpolitik. När Staffanstorp nu säger ifrån mot att pressas ta emot kvotflyktingar är det i samma anda – en vilja att skydda den egna kommunen från att gå samma väg som Malmö.

    Staten bär ansvaret – inte småkommunerna

    Det är lätt för staten och Migrationsverket att peka finger och kräva ”solidaritet” när det i praktiken är små kommuner som Staffanstorp som får bära bördan. Med redan hög skatt, begränsade resurser och viljan att skydda sina invånare från samma utveckling som Malmö har sett, är det självklart att lokala politiker måste sätta sin kommun först.

    Ansvar för migrationspolitiken ligger hos staten – inte hos mindre kommuner som redan kämpar för att få vardagen att gå ihop. Att åtala folkvalda för att de vågar säga ifrån är inget annat än ett försök att tysta lokalt motstånd mot en politik som gång på gång visat sig ohållbar.