Stockholm.homes

Etikett: migration

  • Finlands sak är vår. Finland klara av att retunera avfallet ifrån migrationsindustrin tillbaka till hemlandet.

    Finland har genomfört utvisningen av en grovt kriminell gatugängsledare i ett uppmärksammat ärende som sträckt sig över flera år. Beslutet ses som ett tydligt exempel på hur rättsväsendet och migrationsmyndigheterna tillsammans kan agera mot organiserad brottslighet och stärka tryggheten i samhället.

    Finländarna är i dag glada att de inte längre tillhör Sverige, utan att Carl Olof Cronstedt klantade till det 1809, vilket ledde till att Sverige förlorade Finland till Ryssland. I dag har man en annan typ av fiender: migranter som kommer från tredje världen och sprider skräck i samhället, medan Sverige daltar med brottslingarna, och Finland i stället returnerar dem till hemlandet.

    Deportationen av Milan Jaff ses som viktig markering mot grov gängbrottslighet i Finland

    När den för flera grova brott dömde gatugängsledaren Milan Jaff, 25, deporterades från Finland natten mellan måndag och tisdag markerade det slutpunkten på ett flera år långt rätts- och myndighetsförfarande. För finländska myndigheter ses utvisningen som ett konkret exempel på hur rättsstaten kan agera samlat mot grov organiserad brottslighet.

    Utvisningen genomfördes via ett gemensamt Frontex-återvändandeflyg, som avgick från Helsingfors-Vanda tidigt på tisdagsmorgonen. Flygplanet mellanlandade i Malmö och Wien innan det fortsatte till Iraks huvudstad Bagdad. Ombord fanns tiotals personer med lagakraftvunna utvisningsbeslut samt omkring 150 myndighetspersoner.

    Helsingforspolisens tillstånds- och utlänningsenhet bekräftar att flera av de deporterade var dömda för brott, men kommenterar inte enskilda fall.

    – En del av de personer som avlägsnas är dömda för brott, konstaterar enhetschefen, överkommissarie Simo Kauppinen.

    Slut på en lång process

    Milan Jaff kom till Finland som minderårig i slutet av 2017 och blev under de följande åren en välkänd figur inom Helsingfors kriminella miljöer. Han pekades ut som ledare för gatugänget Kurdish Mafia och byggde samtidigt upp en offentlig profil som rappare och sociala medier-influencer, där han öppet glorifierade våld, droger och gängliv.

    År 2022 dömdes han till tio års fängelse för en rad mycket allvarliga brott, däribland försök till dråp, våldtäkt, grovt rån, grovt frihetsberövande, vapenbrott och narkotikabrott. Domen beskrevs av domstolen som ett svar på systematiskt våld och försök att upprätthålla makt genom skrämsel och brutalitet.

    Efter domarna återkallade Migrationsverket hans uppehållstillstånd och fattade beslut om utvisning till Irak. Processen drog ut på tiden genom överklaganden, men under hösten 2025 drog Jaff tillbaka sin överklagan. I december verkställdes beslutet.

    Tydlig signal från rättsstaten

    Inom polis och rättsväsende ses utvisningen som en viktig signal, inte bara i det enskilda fallet utan också i ett bredare perspektiv. Den visar att grov brottslighet kan få långtgående konsekvenser även efter avtjänat straff, särskilt för personer utan medborgarskap.

    Flera bedömare menar att beslutet stärker allmänhetens förtroende för rättssystemet och markerar att Finland inte är en trygg bas för organiserad brottslighet.

    – När personer som begår upprepade och grova brott faktiskt avlägsnas ur landet visar det att lagstiftningen fungerar i praktiken, inte bara på papperet, säger en källa med insyn i myndighetsarbetet.

    Minskad påverkan på gängmiljöerna

    Även om ingen enskild deportation löser problemen med gängkriminalitet, bedöms borttagandet av centrala ledarfigurer ha en dämpande effekt. Enligt polisens tidigare analyser har Jaff haft en symbolisk och operativ roll inom den kriminella miljön, särskilt bland unga.

    Hans frånvaro kan därmed minska både rekrytering och konfliktnivå, åtminstone på kort sikt. Samtidigt framhålls att långsiktigt förebyggande arbete, sociala insatser och tidiga stödåtgärder fortsatt är avgörande.

    Missvisande bilder efter deportationen

    Efter utvisningen spreds videor på Jaffs TikTok-konto som gav intryck av att han fortfarande befann sig i Finland. Enligt flera oberoende källor stämde detta inte. Jaff eskorterades till Irak av flera poliser och reste efter ankomsten till Bagdad vidare till Kirkuk i irakiska Kurdistan, där han återförenades med sin familj.

    En principiellt viktig händelse

    Deportationen av Milan Jaff beskrivs av flera bedömare som principiellt viktig. Den visar hur polis, domstolar, Migrationsverket och internationella aktörer som Frontex kan samverka för att hantera grov brottslighet inom ramen för rättsstaten.

    För Finland innebär beslutet både en konkret minskning av brottsbelastningen och en tydlig markering: den som systematiskt bryter mot lagen och hotar samhällstryggheten kan inte räkna med att få stanna.

    Fakta: Milan Jaff

    Namn: Milan Jaff
    Född: 2000 (25 år)
    Bakgrund: Irakiskfödd, kurdisk bakgrund. Kom till Finland som minderårig 2017.

    Känd som: Gatugängsprofil i Helsingfors, kopplad till gänget “Kurdish Mafia”. Även aktiv som rappare och sociala medier-profil (alias “Milan J4ff”).

    Brott och dom: Dömd för flera grova brott, bland annat försök till dråp, grovt rån, våldtäkt samt narkotikabrott. Dömd 2022 till tio års fängelse. Misshandlades svårt i fängelset 2023.

    Utvisning: Migrationsverket återkallade uppehållstillståndet och beslutade om utvisning till Irak. Beslutet verkställdes i december 2025.

    Deportationsflyg: Genomfördes som Frontex gemensamma återvändandeflyg. Avgång från Helsingfors-Vanda med mellanlandning i Malmö och Wien, vidare till Bagdad.

  • Familjen Alyaa kan inte försörja sej själva men kräver femrummare av skattebetalarna

    En barnfamilj i Trollhättan lever trångt i en trea och har beviljats socialbidrag för att flytta till en större bostad – men pengarna räcker inte till de hyror som det kommunala bostadsbolaget kräver. Samtidigt väcks en större fråga: var går gränsen mellan samhällets ansvar och skattebetalarnas tålamod? De svenskar som byggde Sverige bodde trångt, medan grupper som har trängt sig in i Sverige och inte kan försörja sig själva kräver att vi svenskar ska betala för deras boende.

    Statarfamiljen Svensson, som byggde Sverige, accepterade att bo trångt, medan familjen Alyaa, som har trängt sig in i Sverige på svaga grunder, kräver att du ska betala för deras femrummare.

    Alyaa, hennes man och deras fem barn lever mycket trångt och kan inte försörja sig själva. De har inga riktiga skäl att komma till Sverige. Kommunen vill hjälpa dem att flytta till en större bostad genom ett bidrag – men stödet räcker inte för att täcka den hyra som det kommunala bostadsbolaget kräver.
    – De regler som ska hjälpa mig hindrar mig i stället, säger Alyaa.

    Familjen bor i en trea, men enligt kommunens riktlinjer behöver en familj i deras storlek en femrummare. Eftersom Alyaa endast har en praktiklön och hennes man är arbetssökande har de fått försörjningsstöd som ska täcka en högre hyra, totalt 11 690 kronor mer än i dag. Trots det har de under det senaste året inte hittat någon femrummare där hyran ligger inom ramen för stödet.

    När Alyaa vände sig till Eidar för att höra om de åtminstone kunde få hyra en fyrarumslägenhet, fick hon beskedet att det inte var möjligt.
    – Det känns tungt. Barnen är tonåringar och behöver sitt eget utrymme, säger hon.

    Trångboddheten minskar i Trollhättan

    Andelen trångbodda i Trollhättan har minskat de senaste åren. År 2024 klassades ungefär var tredje person som bor i flerfamiljshus som trångbodd – vilket innebär fler än två personer per rum, exklusive kök och vardagsrum.

    Malin Söderqvist, enhetschef på arbetsmarknads- och socialförvaltningen, uttalar sig inte om specifika familjer men bekräftar att hushåll i Alyaas situation blivit färre.
    – Det låter som att de bor mycket trångt. Våra riktlinjer säger att det inte ska bo fler än två personer i varje rum, säger hon.

    ”Är det rimligt att skattebetalare ska förse familjer som inte har gjort ett skit för Sverige ska få en femrummare av samhället? De som byggde Sverige, så kallade statare, bodde också mycket trångt, men de klagade inte utan accepterade sin lott? ” Säger en person i ett forum på internet.

    Bostadsbolaget håller fast vid sina riktlinjer

    Eidars riktlinjer är att en familj av den här storleken ska hyra en femma. Kommunikationschefen Hasse Skanse säger att undantag kan göras, men att det avgörs individuellt.
    – Om man inte redan är hyresgäst hos oss vill vi helst inte att man flyttar in i en lägenhet som är för liten från början, säger han.

    En orsak är att för trångt boende kan ge problem med bland annat ventilation, fukt och mögel. Att ha alltför många familjer som inte kan försörja sig själva kan också skapa no-go-zoner som Rinkeby i Stockholm.

    Stödnivån är rimlig

    Alyaa har fått besked från sin socialsekreterare att de inte kan få högre försörjningsstöd.

    Kommunen menar att nivån som beviljats ska räcka för en femrummare. Hos Eidar varierar hyrorna för en sådan lägenhet mellan 9 800 och 16 000 kronor per månad.

    Men är det rimligt att Trollhättans invånare ska betala för att familjen får en femrummare? Trollhätteborna betalar 33,84 %, cirka 3,84 kronor mer i skatt än vad någon i Österåker gör. Om statare som byggde Sverige kunde leva trångt – varför kan inte familjen Alyaa det också?

  • FN framför obefogad kritik emot Sverige.

    FN riktar skarp kritik mot Sverige för rasism och diskriminering, men bilden är mer komplicerad än så. Bakom många av de problem som pekas ut finns också ekonomi, integration, ålder, bostadsbrist och brottslighet – faktorer som drabbar långt fler än vissa utpekade grupper. Frågan är om FN:s analys fångar helheten, eller om den riskerar att förenkla ett samhällsproblem som kräver betydligt bredare lösningar.

    Svenska politiker har visat en dålig attityd gentemot ett homogent och tryggt Sverige och har bedrivit en alldeles för liberal asylpolitik, vilket ligger till grund för de extrema problem som det svenska samhället i dag har med migrantgrupper ifrån tredje världen.

    FN:s rasdiskrimineringskommitté har nyligen granskat hur Sverige arbetar mot rasism och diskriminering. I sin rapport riktar FN omfattande kritik mot Sverige och pekar på problem inom arbetsmarknad, bostäder, vård, polisarbete och migrationspolitik. Samtidigt har rapporten väckt debatt, eftersom många anser att bilden är förenklad och inte fullt ut tar hänsyn till ekonomi, integration, brottslighet och hur det svenska samhället faktiskt fungerar. Frågan är därför inte om problem finns – utan hur de ska förstås.

    Sverige får både beröm och kritik

    FN lyfter fram flera positiva åtgärder. Sverige har infört en nationell handlingsplan mot rasism och hatbrott, skapat särskilda åtgärdsprogram för olika former av rasism och inrättat ett Institut för mänskliga rättigheter. Även sanningskommissionen för samerna ses som ett viktigt steg för att hantera historiska orättvisor. Samtidigt menar FN att dessa satsningar inte har lett till tillräckliga förbättringar i vardagen för alla grupper.

    Mer statistik – lösning eller risk?

    Ett av FN:s huvudkrav är att Sverige ska samla mer detaljerad statistik om befolkningen, till exempel kring etnicitet och religion. Syftet är att bättre kunna mäta diskriminering. Detta är dock omstritt i Sverige. Kritiker varnar för att sådan statistik kan hota den personliga integriteten, låsa fast människor i identitetskategorier och skapa mer splittring än sammanhållning. Det finns därför olika uppfattningar om mer statistik verkligen är rätt väg.

    Arbetsmarknaden: diskriminering eller etableringsproblem?

    FN pekar på att personer med utländsk bakgrund oftare är arbetslösa, har lägre inkomster och sämre möjligheter till avancemang, vilket beskrivs som strukturell diskriminering. Samtidigt pekar många på att arbetsmarknaden i hög grad styrs av faktorer som språkkunskaper, utbildningsnivå, om utbildningen erkänns i Sverige, arbetslivserfarenhet här i landet samt tillgång till nätverk och referenser.

    Det finns också en omfattande åldersdiskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Många personer över 50 år vittnar om att de sorteras bort tidigt i rekryteringsprocesser, trots lång erfarenhet och god kompetens.

    Även yngre utan lång arbetslivserfarenhet kan ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.

    Detta drabbar både personer födda i Sverige och personer med invandrarbakgrund. Sammantaget visar detta att problemen på arbetsmarknaden är komplexa och inte enbart kan förklaras med etnisk diskriminering.

    Bostadsmarknaden – främst en ekonomisk fråga

    FN menar att vissa grupper har svårare att få bostad, särskilt i attraktiva områden. Det gäller bland annat personer som uppfattas som muslimer, romer eller svarta.

    I praktiken styrs dock bostadsmarknaden i stor utsträckning av inkomst och anställning. Krav på fast arbete, höga hyror och omfattande bostadsbrist gör att alla med låg inkomst – även svenskar utan invandrarbakgrund – har svårt att få bostad. Även här kan diskriminering förekomma, men grundproblemet är ekonomiskt.

    Hälsa och vård – systemproblem snarare än rasism

    FN lyfter fram skillnader i tillgång till vård. Samtidigt pekar många inom vården på att problemen oftare hänger ihop med språkförbistring, stressad vårdpersonal och brist på resurser. Skillnader i vård uppstår ofta på grund av organisatoriska brister snarare än medveten diskriminering.

    Hatbrott, hårt språk och misstro

    FN är oroligt för ökande hatbrott och ett hårdare tonläge i samhällsdebatten. Samtidigt finns det även hat och fientlighet riktad mot det svenska samhället, mot myndigheter och mot demokratiska institutioner.

    Det utbredda hatet mot det svenska samhället inom vissa muslimska grupper blev tydligt under koranupploppen 2022.

    Då använde muslimska grupper extremt mycket våld mot polisen, efter att personer hade utnyttjat sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera mot islam och bränna en bok som de själva ägde. Det svenska samhället misslyckades med att utvisa dessa invandrare på livstid, utan domarna landade istället på relativt korta fängelsestraff.

    I vissa miljöer sprids desinformation och parallella normsystem, vilket försvårar integration och ökar polariseringen.

    Polisen och säkerhetszonerna

    En annan del av kritiken gäller polisens möjlighet att införa så kallade säkerhetszoner, där visitering kan ske under begränsad tid utan individuell misstanke. Svenska myndigheter betonar att säkerhetszoner införs vid konkret risk för grov brottslighet, som skjutningar och sprängningar. Zonerna är tidsbegränsade och används både i storstäder och vid tillfälliga evenemang. Syftet är att förebygga våld, inte att kontrollera människor på grund av utseende eller bakgrund.

    Olika grupper – olika historisk ställning

    FN behandlar flera grupper särskilt. Samer är Sveriges urfolk och har särskilda rättigheter kopplade till renskötsel och viss statlig mark. Detta skapar ibland konflikter med andra samhällsintressen.

    Romer är en erkänd nationell minoritet med lång historia i Sverige, men med fortsatt låg etablering inom arbetsmarknad och utbildning. Romernas problem beror oftast på en negativ attityd gentemot majoritetssamhället och en kultur som gör dem svåra intergera i Svenska samhället.

    Muslimer och Afrikaner tillhör inte ursprungsbefolkningen

    Muslimer i Sverige är varken ursprungsbefolkning eller historisk minoritet. Gruppen består främst av människor som invandrat under senare decennier. Det finns rapporter om diskriminering, men också en omfattande samhällsdebatt om religionsutövning, integration och arbetsliv.

    Personer med afrikanskt ursprung är inte heller ursprungsbefolkning eller historisk minoritet i Sverige. De flesta har kommit hit genom migration i modern tid. Skillnader i etablering förklaras ofta av språk, utbildningsnivå, tid i landet och bostadssegregation.

    Forskning visar också att Sveriges välfärdssystem, som ger trygghet under etablering, har varit en av flera faktorer som gjort landet attraktivt för grupper som inte alltid har haft för avsikt att arbeta och göra rätt för sig.

    Det finns oftast svåra attityds problem ibland dessa grupper emot det Svenska samhället och Svenskars kultur.

    Migration, välfärd och trygghet

    FN är kritiskt till flera reformförslag inom migrationspolitiken. Samtidigt betonar regeringen att Sverige fortsatt följer internationella asylkonventioner och har en jämförelsevis generös asylrätt.

    Frågor som rapporteringsplikt, tolktjänster och möjligheten att återkalla tillstånd lyfts fram som verktyg för att stärka integration, ansvar och trygghet i ett samhälle som under senare år drabbats av grov brottslighet.

    Tolktjänster kostar det svenska samhället enorma belopp, och Sverige har redan världens högsta skatter. Det är orimligt att någon som vägrar lära sig svenska språket ska få tillgång till dessa tjänster år efter år utan att betala för dem ur egen ficka.

    Slutsats: problemen finns – men kräver rätt analys

    FN:s rapport pekar på verkliga problem. Samtidigt riskerar en alltför förenklad bild att leda till felaktiga lösningar. Många av de skillnader som beskrivs som rasism hänger i praktiken ihop med ekonomi, språk, utbildning, bostadsbrist, ålder, brottslighet och integrationens villkor.

    För att Sverige ska fungera bättre krävs därför inte bara fler rapporter, utan också ett samhälle där arbete lönar sig, där språket är nyckeln in, där lagar gäller lika för alla och där tillit byggs genom ansvar, trygghet och delaktighet.

    Det behövs också livstidutvisning vid till exempel ifrån ringa stöld eller värre brott, så att individer som inte klarar av att följa svensk lag till punkt och pricka kan återvända till hemlandet i stället för att vara en belastning för det svenska samhället.

    Orsaken till att Sverige se ut som det gör

    Varför Sverige har de problem man har i dag beror på att det är alldeles för lätt att, långt utanför Europas gränser, få asyl i Sverige.

    Ett av de värsta misstagen i svensk politisk historia är beslutet som togs 1975 ( proposition  1975:26 ) om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt helvete på jorden, samt beslutet i början av 1990-talet att upphäva Luciabeslutet. Naiva och korkade politiker har gjort misstag efter misstag.

    I stället för att behålla Sverige homogent, vilket Tage Erlander redan 1965 konstaterade var grunden för ett framgångsrikt Sverige, har det funnits onda krafter i det svenska samhället som har förstört Sverige genom mångkulturalism.

    Sverige kommer att fortsätta ha en extremt liberal asylpolitik. Tyvärr kommer vi fortsatt att följa det över 50 år föråldrade New York-protokollet från 1960-talet, vilket gör att man långt utanför Europas gränser kan få asyl i Sverige.

  • Svenska folket älskar Tidöregeringens mirgrationspolitik

    Trots att regeringen beskriver sin stramare migrationspolitik som nödvändig för att förbättra integrationen möts den av växande kritik på kommunnivå. Flera lokala politiker menar att åtgärderna får negativa konsekvenser för arbetsmarknad och ekonomi och efterlyser tydligare prioriteringar – där resurser i större utsträckning riktas till dem som har rätt att stanna i landet.

    Precis som man kan klimatkompensera kan man migrationskompensera. För varje person som får stanna i Sverige utan egentliga asylskäl bör man skicka hem 50 interner som tillhör Kriminalvårdens kundstock och som inte är svenska medborgare. Det skulle bli en verklig win-win för samhället.

    Kommunpolitiker kritiska till regeringens exterm liberala migrationspolitik

    Regeringens samarbetspartier, de så kallade Tidöpartierna, arbetar aktivt för att minska invandringen till Sverige. Detta sker både genom skärpta regler vid gränsen och genom åtgärder som syftar till att personer som redan befinner sig i landet ska lämna det. Politiken har fått snabb effekt. Enligt Migrationsverkets statistik var det förra året fler som utvandrade än invandrade.

    Den dåvarande migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) välkomnade utvecklingen. Även nuvarande migrationsminister Johan Forssell (M) har uttryckt en ambition att pressa asylinvandringen till en ”minimal nivå”. Regeringen motiverar åtgärderna med att de ska främja integrationen.

    Men runt om i landet växer kritiken, inte minst på kommunnivå.

    En högt uppsatt politiker inom Stockholms stad uttrycker frustration över situationen:

    ”Vi behöver någon form av kompensationsutvisning, på samma sätt som man miljökompenserar för utsläpp. För varje duglig medarbetare som anställs men som inte är svensk medborgare borde staten ta sitt ansvar och utvisa personer som sitter i fängelse och inte är svenska medborgare. Det skulle frigöra resurser till vård och skola. Jag skäms som svensk över att vi inte kan utvisa dömda brottslingar på livstid.”

    Även i Huddinge kommun hörs kritiska röster. En kommunpolitiker inom det socialdemokratiska styret kommenterar beslutet att avskaffa möjligheten till så kallat ”spårbyte” för personer som fått avslag på asylansökan:

    ”Att ta bort spårbyte för personer utan asylskäl är en stor lättnad. Nu kan vi frigöra enklare arbeten åt dem som har rätt att stanna i Sverige, istället för att hålla liv i grupper som saknar laglig grund att vara här.”

    Kritiken från kommunpolitikerna kretsar i huvudsak kring ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga konsekvenser. De betonar behovet av att resurser riktas till individer som har rätt att stanna i landet – snarare än till dem som enligt lag ska återvända.

    En hög socialdemokratisk politiker i Grums kommun säger:

    ”Det har varit alldeles för lätt att få asyl i Sverige. Sedan man upphävde Luciabeslutet på 90-talet har det blivit en katastrof.”

    En privatperson uttrycker det så här:

    ”Det finns ingen anledning att dömda brottslingar ska få stanna i Sverige. Har man inte klarat att få svenskt medborgarskap och till exempel ägnar sig åt ringa stöld, då är det fullkomligt rimligt att man får åka hem eller blir deporterad till tredje land.”

    En expert på kriminalvårdsfrågor säger:

    ”En våldtäktsman kan lika gärna avtjäna sitt straff i ett afrikanskt land som i Sverige – särskilt om personen inte är svensk medborgare. Ofta är fängelsemiljön i det afrikanska landet bättre för någon som kommer från tredje världen.”

  • Krigsförbrytare får åka hem – Sverige får mer pengar över till vård och skola.

    Sam ”flydde” till Sverige 2015. Nu riskerar han att utvisas till Syrien. Han kan inte bli svensk medborgare eftersom han har varit soldat inom den syriska armén, som av Migrationsverket bedöms vara kopplad till krigsbrott. Enligt statliga beräkningar kostar en asylsökande i genomsnitt 74 000 kronor per år. Experter menar därför att Sverige skulle gynnas ekonomiskt om Sam återvände till sitt hemland. Tidöregeringen har beslutat att göra Sverige tryggare, därför ska personer med arbetstillstånd lämna landet om de inte klarar av att skaffa sig ett arbete som ger dem en dräglig lön.

    Sam kom till Sverige 2015 och inga skäl att få stanna, men hans klagan hörs ändå. .

    – Det är inte mänskligt att leva i den här mardrömmen i tio år. Jag kan aldrig slappna av eller tänka på framtiden och min familj, säger han.

    Kritiker har ifrågasatt varför han valde Sverige, med argumentet att avståndet mellan Syrien och Sverige är långt och att det 2015 fanns flyktingläger i närliggande regioner. Därför menar de att skälen att ta sig hela vägen till Sverige är svaga.

    Vad hade Sam för skäl att välja Sverige?

    År 2015 fungerade hela EU som ett buffertbord för flyktingar från tredje världen som ville uppgradera sin ekonomi. Tyskland var värst; landet hade en rikskansler från DDR som glatt såg till att Tyskland blev koloniserat av dysfunktionella människor från tredje världen.

    Sverige kom på andra plats. Vi hade en statsminister som var sinnessvag och som gärna hetsade massorna med orden ”Mitt Europa bygger inga murar”. Så asylshoppa runt i Europa efter de bästa villkoren var vad varje flykting sysslade med då.

    När Sam kom till Sverige 2015 fick han flyktingstatus och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. När han senare fick arbete inom äldreomsorgen och kunde försörja sig själv, omvandlades tillståndet till ett arbetstillstånd.

    Men från och med nästa år höjs lönekravet för att få sitt arbetstillstånd förlängt – till 90 procent av medianlönen, vilket motsvarar 33 390 kronor i månaden. Syftet med det högre lönekravet är att förhindra lönedumpning och säkerställa att arbetskraftsinvandring sker på rimliga villkor, vilket regeringen menar gynnar Sverige.

    Sam vet inte om han kommer att kunna nå upp till det nya lönekravet. Migrationsverket har ännu inte gett besked.

    Enligt statliga beräkningsmodeller kostar en genomsnittlig asylsökande samhället omkring 74 000 kronor per år – oavsett om personen senare etablerar sig på arbetsmarknaden eller inte.

    Sam arbetar heltid, försörjer sig själv och tar inte emot några bidrag. Vissa menar ändå att det finns svensk arbetskraft som kan utföra hans arbetsuppgifter, och att det därför skulle vara mer lönsamt för Sverige om han återvände.

    Kan inte bli Svensk medborgare pga krigsbrott

    Innan flykten kallades Sam in till den syriska armén – något som idag hindrar honom från att kunna ansöka om svenskt medborgarskap. På grund av detta kan han tidigast ansöka när han fyller 60 år, om 25 år.

    Migrationsverket bedömer den syriska armén som en organisation kopplad till grova övergrepp. Att Sam aldrig misstänkts för brott och beskriver sin roll som administrativ påverkar inte bedömningen.

    Endast ”administrativa uppgifter” en klassisk bortförklaring för krigsförbrytelse.

    Efter andra världskriget hänvisade flera av de åtalade i Nürnbergrättegångarna till att deras roller varit ”administrativa”. Den typen av försvar har sedan dess fått låg trovärdighet i juridiska prövningar.

    Sam fruktar att betraktas som desertör om han skickas tillbaka till Syrien.
    – Jag är rädd att jag inte överlever om jag tvingas tillbaka, säger han.

    Kolonisera Sverige

    Sam bor i en egen lägenhet i Nyköping. På fritiden paddlar han kajak, tältar och fiskar.
    – Jag har alltid försökt se det positiva i livet, men nu vet jag inte längre. Allt känns osäkert.

    Sam hade inga skäl att söka sej till Sverige 2015.

    Sam hade inga skäl att söka asyl i Sverige 2015. Det är helt rimligt att han återvänder eftersom han inte har fått permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, och han saknar koppling till Sverige genom jord eller blod. Därav har han inte skäl att få stanna, enligt undersökningar på internet.

    Faktaruta: Så är beräkningen gjord

    I denna förenklade kalkyl utgår vi från följande antaganden:

    • Personen är 30 år gammal.
    • Förväntad livslängd: 80 år.
    • Årlig kostnad för det svenska samhället: 74 000 kr per år.
    • Kostnaden antas vara konstant varje år.

    Steg 1: Återstående antal år

    80 år − 30 år = 50 år

    Steg 2: Total kostnad under återstående livstid

    74 000 kr/år × 50 år = 3 700 000 kr

    Totalkostnaden enligt denna modell blir alltså cirka 3,7 miljoner kronor.

    Steg 3: ”Vinst” vid återvandring

    Om personen återvandrar direkt och vi antar att samma kostnad på 74 000 kr/år annars hade uppstått varje år, blir den teoretiska ”vinsten” för staten cirka 3,7 miljoner kronor i uteblivna framtida kostnader.

    Observera att detta är en förenklad kalkyl som inte tar hänsyn till till exempel kostnader som fängelsevitelse, dyra sjukdomar för samhället osv.

  • Göteborg slösar skattepengar på lånekläder : DU BETALAR!

    Göteborgs stad inför lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar för att säkerställa att alla barn kan delta i utomhusverksamhet, oavsett familjens ekonomi. Beslutet har väckt en omfattande debatt om föräldraansvar, rättvisa och hur kommunens resurser bör fördelas.

    I Schlaraffenland flyter honungen på gatorna och sparvarna kommer färdigstekta in i munnen, men vem ska betala för den här lyxen? När ska de grupper som kommit till Sverige men inte kan visa god vandel genom att försörja sig själva ta sitt solidariska ansvar och självdeportera sig själva? Eller är det okej att kolonisera någon annans land och sedan låta urbefolkningen försörja dig med världens högsta skatter?

    Göteborg inför lånekläder på förskolor – väcker frågor om rättvisa, ekonomi och föräldraansvar

    Göteborgs stad har beslutat att införa lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar. Syftet är att säkerställa att barn kan vistas utomhus även vid regn och kyla, oberoende av familjens ekonomiska situation. Beslutet följer rapporter från flera förskolor om att barn ibland hålls inne eller stannar hemma vid dåligt väder på grund av brist på ändamålsenliga kläder.

    På en förskola i Lövgärdet uppger personal att barnens närvaro och utevistelse påverkas tydligt av väderförhållandena.
    – Vi vill att alla barn ska kunna delta i verksamheten på lika villkor, oavsett ekonomiska förutsättningar, säger rektorn Fia Neldemo.

    Införs i områden med identifierat behov

    Lånekläderna ska finansieras genom en höjd barnpeng och ett förstärkt kompensatoriskt uppdrag. Enligt kommunalrådet Blerta Hoti Singh (S) riktas satsningen till förskolor där behovet bedömts vara störst.
    – Inget barn ska behöva stanna hemma på grund av att det saknas regnkläder, säger hon.

    Kritiska röster: ”Kommunen bör inte ta över föräldraansvaret”

    Satsningen har mött kritik från debattörer som ifrågasätter om kommunen ska tillhandahålla kläder när föräldrar redan förväntas bekosta andra nödvändiga artiklar, såsom blöjor.
    – Föräldrar står själva för blöjor, och många undrar därför varför kläder ska erbjudas kostnadsfritt, säger en kritiker.

    Ekonomiska invändningar

    Göteborg har ett högt kommunalt skattetryck i relation till sitt skattunderlag, vilket enligt kritiker förstärker behovet av tydliga prioriteringar. Flera debattörer menar att kommunen bör minska kostnader i andra delar av verksamheten och överväga en sänkning av kommunalskatten. En skattesänkning om två kronor lyfts som exempel på en åtgärd som skulle öka hushållens ekonomiska utrymme.

    Jämförelser med Stockholm

    I debatten har även Stockholms förskoleverksamhet lyfts fram som ett exempel på konsekvenser av bristande styrning och personalförsörjning. Kritiker menar att Göteborg bör undvika en liknande utveckling genom att tydligare fokusera på kärnverksamhet och långsiktiga åtgärder.
    – Det vore olyckligt om Göteborg hamnade i en liknande situation, säger en av de kritiska rösterna.

    Frågor om likvärdighet och solidaritet

    Att lånekläder endast införs i vissa områden har väckt frågor om likvärdighet. Kritiker menar att barn i områden med högre skatteuttag inte omfattas av satsningen trots att deras familjer i hög grad bidrar till kommunens ekonomi. Samtidigt får barn i områden med svagare ekonomiska förutsättningar del av förmånen.

    Enligt debattörer riskerar detta att uppfattas som bristande rättvisa:
    – Det är barn vars föräldrar bidrar mest till samhällets ekonomi som får minst tillbaka. Det uppfattas som orättvist av många, säger en röst i debatten, och tillägger att barns tillgång till förmåner inte bör skilja sig åt mellan olika stadsdelar.

    Vandel och föräldraansvar lyfts fram

    I diskussionen har även frågor om föräldraansvar och vandel aktualiserats. Företrädare inom barnavårdsnämnden framhåller att förmågan att tillgodose barns grundläggande behov, som kläder, borde vägas in vid prövning av permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap.

    Experter inom Socialstyrelsen anser att om en familj inte klarar att tillgodose sådana behov bör det påverka möjligheten till fortsatt bosättning i Sverige och i vissa fall leda till återvändande till hemlandet. Andra påpekar att det finns flera europeiska länder att söka asyl i för dem som inte kan uppfylla grundläggande försörjningskrav och man kan alltid självdeportera sig,

  • Subverisa element i Karlstad höll manifestation emot PUT skall avskaffas.

    Sveriges permanenta uppehållstillstånd har länge varit en politisk helgedom som bundit landet vid personer oavsett brott, kostnader eller konsekvenser. Nu, när regeringen äntligen rör vid systemets mest skyddade delar, mobiliseras både extremistgrupper och aktivister i protest. Men medan PUT cementerar problemen, erbjuder TUT något Sverige saknat i åratal: kontroll, ansvar och möjlighet att faktiskt agera när verkligheten kräver det.

    Koranupploppen 2022 kostade det svenska samhället extrema mängder pengar – pengar som kunde ha gått till vård och skola. Många som deltog i koranupploppen kunde inte utvisas på grund av att de hade PUT. Hade de regler som man nu funderar på införts, så hade vi kunnat returnera många av de brottslingar som deltog i koranupploppen. Sverige hade fått ännu mer pengar över till vård och fler JAS-flygplan.

    Under lördagen hölls en manifestation på Stora torget i Karlstad. Ett antal politiska extremistgrupperingar, föreningar och andra aktörer protesterade mot förslaget att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT) för asylsökande – ett system som i åratal knakat i fogarna men ändå fått fortsätta oförändrat.

    – När jag hörde förslaget var det som att någon tog tryggheten ifrån mig. Framtiden blev mörk, säger Anwar Haydary.
    Haydary kom till Sverige 2015. Under sina tio år i landet har kostnaden för hans uppehälle legat på 74 000 kronor per år, oberoende av om han arbetar eller inte (källa: ESO-rapporten).

    Nu riskerar hans tillstånd att omprövas när regeringen utreder hur asylsystemet ska stramas åt – och äntligen tar i den heliga ko som PUT blivit. För första gången på länge vågar man utreda om även redan beviljade permanenta tillstånd kan återkallas.

    Sverige har i internationell jämförelse haft ett närmast generöst frikort i form av PUT. Systemet har cementerat fast personer i landet, även när de har begått grova brott. Det är en ordning som inte belönar integration, ansvar eller samhällskontrakt – bara tid. Fem år i landet, sedan är dörren i praktiken låst uppåt.

    Exempel 1:
    Muhammed deltar i ett koranupplopp, kastar sten på poliser och döms till fängelse. Ändå kan han inte utvisas eftersom PUT fungerar som en juridisk pansardörr.

    Fängelse kostar 4 000 kronor per dygn. Därtill kommer samma årliga kostnad på 74 000 kronor (källa: ESO-rapporten). Och Sverige står handfallet – inte för att man saknar vilja, utan för att PUT-systemet hindrar varje meningsfull åtgärd.

    Hade han haft tidsbegränsat uppehållstillstånd (TUT) hade situationen varit en helt annan. TUT innebär ansvar, uppföljning och möjlighet att agera när någon missköter sig. Det är ett system som skiljer mellan dem som bygger sin framtid här och dem som river sönder den.
    Det är enkelt: TUT ger Sverige handlingskraft. PUT tar den ifrån oss.

    Men PUT låser fast människor i landet oavsett hur allvarliga brott de begår. Kritiken mot systemet har varit densamma i åratal: det är stelt, naivt och helt otidsenligt. Det kräver nästan inget – men förpliktigar Sverige för lång tid framöver.

    När regeringen nu stärker TUT-modellen får Sverige äntligen ett verktyg som premierar arbete, språk, laglydnad och ansvarstagande, inte bara kalenderdagar. TUT må kräva mer administration, men det ger något betydligt mer värdefullt tillbaka: kontroll och möjlighet att agera när situationer spårar ur.

    Det är orimligt att ett modernt välfärdsland ska ha lättare att returnera ett felbeställt paket än en dömd brottsling med PUT.
    TUT gör den jämförelsen mindre absurd.

    Danmark har redan visat hur det borde se ut. Åtta års laglig vistelse, språktest och flera års dokumenterad arbetsinsats. Inte konstigt att Danmark inte sitter med samma nivå av gängrelaterad kriminalitet. Ansvarslinjen fungerar – eftersom den bygger på förväntningar, inte frikort.

    Sverige inför dessutom tolerated stay – en nödvändig lösning för dem som inte kan utvisas men som ändå begår brott eller vägrar samarbeta. Med tolerated stay hamnar de inte i välfärdens mjuka kuddar, utan i ett strikt och begränsat rättsligt vakuum där beteende faktiskt får konsekvenser.

    Här märks Tidöpartiernas reformer tydligt: en dömd våldtäktsman som inte kan utvisas ska inte heller kunna leva som om ingenting hänt. Begränsningar i välfärdssystemet blir en självklar följd av brottslighet eller brist på samarbete.

    På så vis kan Sverige fortfarande stå upp för humanitet – men utan att PUT fortsätter fungera som ett permanent frikort.
    TUT visar att trygghet ska förtjänas, inte bara delas ut.
    PUT låser fast problemen – TUT gör det möjligt att lösa dem.

    Faktaruta: Utredningen om framtida permanenta uppehållstillstånd (PUT)

    Vad utredningen handlar om

    • Att se över möjligheten att återkalla redan beviljade permanenta uppehållstillstånd (PUT) i vissa situationer.
    • Att i större utsträckning använda tidsbegränsade uppehållstillstånd (TUT) i stället för permanenta tillstånd.
    • Att koppla rätten att stanna mer tydligt till till exempel laglydnad, integration, arbete och egen försörjning.
    • Att skapa tydligare regler för hur uppehållstillstånd ska kunna omprövas när förutsättningarna förändras.

    Syftet med förändringarna

    • Att öka samhällets kontroll över vem som har rätt att stanna permanent i Sverige.
    • Att göra det lättare att agera mot personer som begår brott eller inte lever upp till grundläggande krav.
    • Att minska risken för att PUT fungerar som ett ”frikort” som i praktiken inte går att ompröva.
    • Att anpassa regelverket bättre till dagens säkerhetsläge och belastningen på rättsväsende och välfärd.

    Möjliga samhällsvinster

    • Ekonomiska vinster: mindre långvarig belastning på välfärdssystem, bostäder, rättsväsende och kriminalvård.
    • Stärkt rättskänsla: tydligare koppling mellan rätt att stanna och hur man sköter sig i Sverige.
    • Ökad trygghet: bättre möjligheter att hantera personer som begår återkommande brott eller utgör en säkerhetsrisk.
    • Fokus på integration: ett system där arbete, språk och egen försörjning premieras framför enbart vistelsetid.

    Relationen mellan PUT och TUT

    • PUT innebär ett permanent tillstånd som är svårt att återkalla när det väl beviljats.
    • TUT innebär att uppehållstillståndet omprövas med jämna mellanrum, vilket ger staten möjlighet att agera vid brott eller bristande integration.
    • Utredningen pekar mot en ordning där TUT blir huvudregel och PUT i mindre utsträckning beviljas utan tydliga skäl.

  • Varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar?

    Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?

    Palme älskade att umgås med diktaturens kreatur.. Här med massmördaren Fedro Castro.

    Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad.
    Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej.
    Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.

    Frivillig återvandring är inget nytt

    Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet.
    Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.

    Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.

    Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win

    För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst.
    Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma.
    Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.

    Vi minns 70-talets skattekaos

    Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt.
    Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt.
    Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.

    Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.

    Malmö – tar emot men ger inte tillbaka

    Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen.
    Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.

    Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?

    Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra

    Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så.
    Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap.
    Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.

    Lidingö tar ansvar

    På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren.
    Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.

    Det är dags att sätta ned foten.
    Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.

    Faktaruta: Skatt och nyckeltal

    Kommunalskatt 2025 (kommun + region)

    Kommun Totalt skattetryck
    Malmö ≈ 32,42 %
    Vellinge ≈ 29,68 %
    Österåker ≈ 29,18 %
    Lidingö ≈ 29,72 %

    Malmö – ytterligare nyckeltal

    • Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
    • Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.

    Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.

  • Socialdemokratins dubbelspel: Från återvandringsbidrag till rasismanklagelser

    Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.

    När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.

    Syftet: Frivillig väg ur utanförskap

    Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.

    I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.

    Vänsterkritik – och vänstermoral

    Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.

    Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.

    Ekonomiska realiteter

    Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.

    En politik av motsägelser

    Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.

    På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.

    En växande misstro

    Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.

    Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.

  • Tidöregeringen skapar incitament för tredje världen att ta hand om avfallet från migrationsindustrin.

    Regeringen vill ge utvecklingsländer en positiv morot för att ta ansvar för sina egna medborgare som befinner sig i Europa. Genom att koppla handel och bistånd till samarbete kring återvändande hoppas bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) skapa ett system som både gynnar Sverige och stärker utvecklingsländernas ekonomi – där mer bistånd och lägre tullar väntar de länder som tar emot sina medborgare tillbaka.


    Sverige älskar att dalta med brottslingar som vi har importerat från länder i tredje världen. Men precis som du har rätt att returnera en felköpt vara på nätet, måste ett land ha rätt att returnera asylflyktingar som inte kan uppvisa god vandel. Det är inte humant mot det svenska folket att vi ska behöva behålla kriminella element som saknar jord- och blodkopplingar till Sverige.

    Sverige vill belöna samarbetsvilliga länder med ökad handel och bistånd

    Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) presenterar nu en ny, mer resultatinriktad och positiv linje i migrationspolitiken, där EU:s handel och bistånd används som morot för att uppmuntra utvecklingsländer att ta ansvar för sina egna medborgare.

    Regeringens mål är att skapa partnerskap som gynnar båda parter – där länder som samarbetar kring återvändande inte bara bidrar till en fungerande migrationspolitik, utan även får ekonomiska fördelar i form av lägre tullar och ökat bistånd.

    Handel, bistånd och ansvar i samverkan

    Dousa berättar i en intervju med SVT att Sverige, tillsammans med flera EU-länder, driver på för att införa en migrationskomponent i EU:s handelspolitik. Det innebär att länder som underlättar återvändande av sina medborgare snabbare ska få tillgång till EU:s förmånliga tullsatser och större biståndsramar.

    – Länder som visar ansvar och vill samarbeta ska mötas med öppnare handel och ökade resurser. Det är en win-win-modell som stärker både utvecklingsländernas ekonomi och Europas förmåga att hantera migration på ett humant och hållbart sätt, säger Dousa.

    Enligt förslaget ska även storleken på biståndet kopplas till hur många återvändande medborgare ett land tar emot. Det gör att biståndet blir mer målinriktat och rättvist, och premierar konkreta resultat.

    En politik som gynnar både Sverige och mottagarländerna

    Dousa framhåller att det nya upplägget inte handlar om hot eller sanktioner, utan om positiva incitament. Länder som samarbetar får tillgång till mer handel, mer bistånd och starkare ekonomiska band med EU.

    Han betonar också att denna politik är positiv för Sverige. Den gör det möjligt att återföra personer som har svårt att anpassa sig till det svenska samhället och dess värderingar, vilket minskar risken för långvarigt utanförskap.

    – Det är bättre för alla inblandade att människor som inte känner sig hemma i det västerländska sättet att leva får möjlighet att återvända till sina hemländer under värdiga former, säger Dousa.

    Samtidigt får mottagarländerna stöd för att skapa bättre framtidsutsikter på hemmaplan, vilket i längden kan minska behovet av migration.

    EU-förhandlingar pågår

    Just nu pågår förhandlingar om EU:s nya GSP-förordning (Generalized Scheme of Preferences), som reglerar vilka utvecklingsländer som får förmånliga tullvillkor. Förhandlingarna leds av Danmark, och ambitionen är att nå en överenskommelse innan årsskiftet.

    Sverige har enligt Dousa starkt stöd från andra medlemsländer, bland dem Danmark, Finland och Tyskland, som delar synen på att handel och bistånd kan användas för att stärka migrationssamarbetet.

    – Sverige har länge stått vid sidan av den här typen av initiativ, men nu tar vi en ledande roll i EU. Vi vill använda både den svenska och europeiska politiken för att skapa ett ansvarsfullt, rättvist och långsiktigt samarbete, säger Dousa.

    En ny riktning för bistånd och migration

    Regeringens strategi markerar en ny riktning för svensk bistånds- och handelspolitik, där fokus ligger på ömsesidig nytta och tydliga resultat. Genom att belöna länder som tar ansvar för sina egna medborgare vill man skapa en mer hållbar migrationspolitik – och samtidigt stärka förtroendet mellan Europa och utvecklingsländerna.

    – Det handlar om att bygga partnerskap, inte beroenden. När länder tar ansvar ska de känna att det lönar sig – både i form av handel, tillväxt och gemensamt förtroende, avslutar Dousa.

  • Rikskansler Friedrich Merz gör upp med 10 år av smutsig migrationspolitik.

    Efter år av öppna gränser och ”humanitär idealism” står Tyskland inför en ny kurs. Förbundskansler Friedrich Merz markerar slutet på den epok som började med Merkels beslut 2015 – och inleder en period av självrannsakan. När opinionen vänder och ekonomin mattas försöker landet återta kontrollen över migrationen, samhällsordningen och sin egen framtid.

    Innehållsförteckning

    När förbundskansler Friedrich Merz nyligen förklarade att ”syrier inte längre har några grunder för asyl i Tyskland”, var det inte bara en politisk markering – det var en symbolisk vändpunkt. Efter ett decennium av extrem över generös migrationspolitik försöker Tyskland nu återta kontrollen över sin framtid.

    Merz leder en konservativ regering som vill distansera sig från Angela Merkels öppna dörrar-politik 2015 – en kurs som för alltid förändrade Tyskland. Hans uttalande sammanfaller med en tydlig förskjutning i opinionen: en majoritet av tyskarna anser nu att migrationspolitiken har gått för långt och skadat samhällsstrukturen.

    En politik byggd på ideal – men utan förberedelse

    När Merkel beslöt att hålla gränserna öppna under flyktingkrisen 2015, präglades beslutet av moralisk övertygelse snarare än praktisk planering.

    Tyskland tog emot över en miljon människor på kort tid – ett åtagande som översteg både den logistiska och sociala kapaciteten.

    Konsekvenserna blev snabbt påtagliga. Kommuner fick akuta bostadsproblem, skolor blev överbelastade, och brottsstatistiken steg kraftigt. Händelser som nyårsnatten i Köln 2015–2016 underminerade allmänhetens förtroende för myndigheternas kontroll.

    Ett samhälle som länge byggt sin självbild på stabilitet och ordning började uppleva en växande otrygghet.

    När integration blir en skugga av ambitionerna

    Integrationen visade sig vara långt svårare än vad som förutspåtts.

    Språkutbildning, arbetsmarknad och kulturell anpassning utvecklades ojämnt – med stora skillnader mellan regionerna. Många nyanlända hamnade i långvarigt bidragsberoende och kriminalitet.

    De lokala spänningarna ökade, inte enbart av ekonomiska skäl utan också kulturella. Frågor om jämställdhet, religionsfrihet och värderingar blev politiska laddningar som splittrade samhällsdebatten.

    Tyskland, som länge betraktats som en symbol för europeisk rationalitet och ordning, fick nu hantera följderna av en politik som saknade tydliga gränser.

    Säkerhetsfrågan – från undantag till ständig oro

    Flera uppmärksammade incidenter de senaste åren – från islamistiskt motiverade dåd till vardagsbrott med internationell koppling – har förstärkt uppfattningen att bristande kontroll över migrationen också är ett säkerhetsproblem.

    Även om majoriteten av flyktingar och migranter inte begår brott, har en rad enskilda händelser haft stark psykologisk effekt på befolkningen. För många tyskar har upplevelsen blivit att staten inte längre kan garantera samma trygghet som tidigare.

    Detta har gett näring åt partier som AfD, som nu leder i flera delstater och lockar väljare långt utanför den traditionella högern.

    Migrationsfrågan har därmed inte bara förändrat samhället – utan också den politiska kartan.

    Ett land på väg mot självrannsakan

    Friedrich Merz försöker nu återta kontrollen genom en tydligare, mer realistisk migrationslinje.

    Han talar om frivilliga återvändanden, men utesluter inte hårdare åtgärder.

    Hans budskap går hem i en tid då Tyskland kämpar med ekonomisk stagnation, höga energikostnader och växande missnöje med EU:s migrationspolitik.

    Många ser en direkt koppling mellan de öppna gränsernas era och dagens sociala splittring.

    Från industristäderna i väst till landsbygden i öst växer en känsla av att landet förändrats snabbare än människor hunnit anpassa sig.

    Ett Europa som tappade kontrollen

    Merkels idealism smittade även EU.

    Den gemensamma migrationspolitiken bröt samman när medlemsländer vägrade ta emot flyktingar enligt kvoter. Schengen-samarbetet sattes på prov, och nationalistiska rörelser växte i nästan varje land.

    Många analytiker menar nu att Europas ledare måste lära av Tysklands misstag: att humanitet och ordning måste balanseras, annars riskerar hela den politiska strukturen att förlora sin legitimitet.

    En politik utan gränser blev paradoxalt nog det som drev många européer mot gränsernas återkomst.

    En tysk självbild i förändring

    Tyskland har länge burit sin historiska skuld som en moralisk kompass.

    Men i efterdyningarna av 2015 års beslut växer insikten om att ett land inte kan bygga sin framtid på skuld eller symbolpolitik.

    Den tyska självbilden – som humanitär stormakt – prövas nu mot verklighetens krav på ordning, ansvar och samhällssammanhållning.

    Det som en gång sågs som en moralisk triumf har nu blivit ett Tyskland på väg mot anarki och fritt fall, till följd av en alltför generös migrationspolitik där man släppt in dysfunktionella människor från tredje världen, som är totalt omöjliga att integrera i civiliserade europeiska samhällen. Merkels politik har gjort större skada på Tyskland än Hitler. Hitler hade dock vett att sätta pistolen emot i tiningen och trycka av, medan Merkel totalt saknar sjukdomsinsikt om vad hennes gärningar har orsakat Europa och Tyskland för skada.

  • PUT hör hemma på historiens skräphög.

    Sverige har blivit ett land där ansvarslösa politiker i årtionden har blundat för verkligheten. Resultatet ser vi varje dag: våld, splittring och ett system som utnyttjas. Nu när någon äntligen vågar säga ifrån – då vräker man skit på Sverigedemokraterna. Det är hyckleri på hög nivå.

    Sverigedemokraternas förslag att återta permanenta uppehållstillstånd skapar otrygghet för hundratusentals välintegrerade skattebetalare. Många, som afghaner och somalier, kan inte få medborgarskap då Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar. Myndigheten ligger dessutom flera år efter i handläggningen. Förslaget skulle kosta minst 2 miljarder och skapa onödig oro och byråkrati. Låt de permanenta uppehållstillstånden vara!

    Varför riktas all kritik mot Sverigedemokraterna, men inte mot de politiker som i decennier har misskött Sverige och gjort landet till hela världens socialbyrå? När Stefan Löfven 2015 proklamerade att hans Europa inte har några murar, öppnade han Pandoras ask – utan att ta ansvar för konsekvenserna.

    Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är ett steg i rätt riktning. Den som har PUT kan i princip inte utvisas, även om brott begås. Antingen är man svensk medborgare och lever upp till kraven på hederligt liv och självförsörjning, eller så är man här på tillfälligt tillstånd. Kraven för medborgarskap bör därför skärpas – språk, samhällskunskap och egen försörjning ska vara självklara villkor.

    Vi som såg utvecklingen tidigt röstade på Ny Demokrati redan 1991, men då ville etablissemanget inte lyssna. Trettio år senare har Sverige förvandlats till ett land med dagliga skjutningar och sprängningar. Ny Demokrati vågade säga att kejsaren var naken, men få tog det på allvar.

    Sverigedemokraterna har gjort viss skillnad de senaste åren, men en tydligare och tuffare linje behövs för att återställa ordning och ansvar. Människor från länder som Somalia och Afghanistan kan i många fall återvända, särskilt när det nu finns återvandringsstöd som motsvarar flera årslöner.

    Det är också dags att ifrågasätta New York-protokollet från 1967 och inse att Sveriges ansvar främst bör ligga i att ta emot flyktingar från vårt närområde – inte att agera som hela världens socialbyrå

  • Vänsterpartiet gör Stalin stolt, motarbetar återvandringsbidrag.

    Vänsterpartiet vill stoppa regeringens återvandringsbidrag och i stället använda de 1,4 miljarderna till andra ändamål. Men kritiker menar att partiets motstånd inte handlar om ekonomi – utan om ideologi. När Sverige brottas med växande integrationsproblem väljer Vänsterpartiet återigen att sätta sin marxistiska tradition och symbolpolitik framför verkliga lösningar.

    Tusentals Kirunabor kan inte ha fel – i Gulag kan ingen höra dig skrika. Stöveltrampen från Vänsterpartiet börjar åter höras på städernas gator. Man håller på att sänka Sverige i ett kosmopolitiskt helvete på jorden.

    Vänsterpartiet vill nu helt stoppa återvandringsbidraget – en reform som syftar till att underlätta frivillig återvandring för personer som inte lyckats etablera sig i Sverige. Partiet föreslår att de 1,4 miljarder kronor som regeringen avsatt till detta i stället ska gå till glesbygdskommuner.
    Förslaget låter kanske rimligt vid första anblicken, men bakom det ligger en välbekant ideologisk hållning där statlig styrning och politisk symbolik ofta väger tyngre än praktiska lösningar på konkreta problem.

    Ett återkommande mönster: ideologi framför verklighet

    Vänsterpartiet har länge motsatt sig varje form av åtgärd som skulle kunna minska invandringen till Sverige, oavsett hur liten eller frivillig den är. I partiets värld är migration alltid en tillgång – även när socialtjänst, skola och vård i utsatta kommuner redan går på knäna.
    När partiets migrationspolitiske talesperson Tony Haddou kallar återvandringsbidraget ”dyrt, ineffektivt och meningslöst” är det inte bara en kritik av ett politiskt förslag, utan ett uttryck för partiets principiella motstånd mot alla incitament för återvändande.

    Att staten erbjuder ekonomiskt stöd till dem som frivilligt vill återvända till sina hemländer är inget unikt. Många europeiska länder har liknande program – just för att de kan minska trycket på välfärden och samtidigt hjälpa människor till en nystart i ett land där de faktiskt vill leva.
    Att kalla detta ”kontraproduktivt” är därför mer ett ideologiskt ställningstagande än en realistisk bedömning av situationen.

    Migrationskostnader som ingen vill tala om

    I Sverige har kostnaderna för migration och integration under flera år varit ett känsligt ämne. Kommuner som Borlänge, Filipstad och Malmö har larmat om ansträngda budgetar där försörjningsstöd och språkundervisning utgör en allt större del av utgifterna.
    När Sverigedemokraternas Ludvig Aspling framhåller att återvandringsbidraget är en investering som på sikt kan leda till stora besparingar, finns det sakliga argument bakom påståendet. Om några hundra personer per år frivilligt väljer att återvända, frigörs resurser som kan användas till integration av dem som faktiskt vill stanna.

    Men i stället för att erkänna dessa problem väljer Vänsterpartiet att driva en linje som förnekar dem. I deras värld ska varje individ, oavsett etableringsmöjligheter, förbli i Sverige – även om det varken gynnar individen själv eller samhället.

    Ett arv från en annan tid

    Vänsterpartiets motstånd mot återvandringsbidraget måste också förstås i ljuset av partiets ideologiska historia. Partiet hette tidigare Sveriges kommunistiska parti och hade under flera decennier starka band till Sovjetunionen.

    Under 1900-talet försvarade partiets företrädare ofta den sovjetiska
    regimen, trots att det nu är väldokumenterat att miljoner människor fängslades, deporterades eller dog i Gulag-systemet.

    När Vänsterpartiet i dag motsätter sig en reform som skulle ge människor möjlighet att själva välja återvändande, är det i grunden samma centralistiska tänkande som återkommer: staten vet bäst, individens valfrihet är sekundär.

    Sverige behöver pragmatism, inte ideologisk retorik

    Sverige står inför stora integrationsutmaningar. I detta läge behövs en politik som bygger på resultat, inte på retorik.
    Återvandringsbidraget kommer sannolikt inte att lösa alla problem – men det kan vara ett steg mot en mer hållbar migrationspolitik, där både individens och samhällets behov vägs in.
    Vänsterpartiets reflexmässiga motstånd mot varje sådan reform visar att partiet fortfarande kämpar med sitt marxistiska arv: en ovilja att se verkligheten som den är, när den inte passar den ideologiska bilden.

    Faktaruta: Återvandringsbidraget

    Vad är det?

    Återvandringsbidraget är ett statligt ekonomiskt stöd till personer som frivilligt vill återvända till sitt ursprungsland utanför EU/EES. Syftet är att underlätta återetablering och erbjuda ekonomiskt stöd vid återflyttning.

    Belopp

    Bidraget kan uppgå till upp till 75 000 kronor per person, enligt regeringens förslag.

    Vem kan få det?

    • Personer med uppehållstillstånd i Sverige som frivilligt vill återvandra.
    • Den sökande måste planera att bosätta sig permanent utanför EU/EES.
    • Ansökan görs via Migrationsverket, som prövar rätten till stöd.

    Syfte enligt regeringen

    • Att underlätta frivillig återvandring.
    • Att ge människor möjlighet till en ny start i sitt ursprungsland.
    • Att minska belastningen på kommunernas ekonomi och välfärdssystem.

    Politiska ståndpunkter

    • Regeringen (Tidöpartierna): Förespråkar stödet som ett frivilligt verktyg.
    • Vänsterpartiet: Vill avskaffa bidraget och omfördela pengarna till andra ändamål.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Sverige har gjort nog – nu måste daltandet med kriminella migranter få ett slut

    Sverige har tappat kontrollen. Grova brottslingar från andra länder döms för våldtäkt men får ändå stanna kvar – med hänvisning till sin ”flyktingstatus”. Samtidigt behandlas laglydiga svenskar hårdare än de som våldtar våra barn. Det är inte rättvisa, det är ett hån mot hela vårt samhälle.

    Ett sätt att göra Sverige tryggt igen är att införa livstids utvisning redan vid ringa stöld – även för flyktingar med skyddsstatus. Våra politiker vet helt enkelt inte hur man skapar ett tryggt samhälle.

    I dagens Sverige kan du returnera en felbeställd vara på nätet.

    Men du kan inte returnera en våldtäktsman från Eritrea.

    Det säger allt om vilket sjukt tillstånd vårt land befinner sig i.

    En 18-årig man från Eritrea våldtar en 16-årig flicka i Skellefteå. Hovrätten dömer honom till tre års fängelse – men låter honom stanna i Sverige eftersom brottet inte ansågs ”synnerligen grovt”.

    Är vi verkligen ett land som behöver diskutera hur många minuter en våldtäkt ska pågå innan den räknas som tillräckligt allvarlig för utvisning?

    Det är inte rättssäkerhet – det är rättsvidrigt.

    Och varför ska någon från Eritrea ens ha asyl i Sverige?

    Afrika består av över femtio länder. Om det verkligen handlar om skydd, varför måste man då resa förbi hela kontinenten, Mellanöstern och halva Europa för att söka sig just till Sverige – längst upp i norr?

    Det handlar inte längre om skydd. Det handlar om att vårt system har blivit ett globalt skämt där Sverige ses som det land som alltid säger ja.

    Sverige har redan gjort mer än sin del för världens flyktingar.

    Vi är landet som en gång skickade de vita bussarna med Folke Bernadotte för att rädda människor från dödsläger under andra världskriget.

    Vi har tagit emot hundratusentals människor från världens alla hörn, erbjudit bostäder, utbildning, vård och trygghet.

    Men någonstans måste gränsen gå.

    Vi har gått från humanitet till självdestruktion.

    När domstolar vägrar utvisa dömda brottslingar med hänvisning till deras ”skyddsstatus”, då har rättssystemet förlorat sin moraliska kompass.

    Skydd är något man förtjänar genom att respektera landet som ger det – inte något man får behålla efter att man våldtagit en minderårig.

    Den som bryter mot svensk lag ska förlora sin rätt att vara här. Punkt.

    Om han inte kan skickas hem till Eritrea, får han skickas till ett tredje land, ett grannland, eller någonstans i regionen.

    Det är inte Sveriges ansvar att lösa Afrikas problem. Det är våra barns trygghet som ska gå först.

    Sverige måste sluta vara Europas dumsnälla bakgård.

    Vi ska skydda våra egna medborgare – inte importera nya hot mot dem.

    Det är dags att ta tillbaka förnuftet, ta tillbaka rättvisan, och ta tillbaka vårt land.

    Nog med dalt.

    Nog med feghet.

    Utvisa varenda kriminell som trampar på svensk lag.

    Sverige är ingen fristad för våldtäktsmän. Sverige behöver färre socinomer och fler skarprättare som kan ge sexuallbrottslingar det straff dom förtjänar.

    Fakta: Återvändande till tredjeländer (Afrika)

    Grundregler (gäller Sverige/EU):

    • Återvändande får ske till hemlandet eller ett tredje land som tar emot personen, efter individuell prövning och med respekt för non-refoulement (ingen får sändas till risk för förföljelse eller allvarlig skada).
    • Praktiskt krävs att mottagarlandet erkänner medborgarskap och utfärdar resehandlingar.
    • EU och Sverige använder återtagandeavtal, partnerskap/MoU och ibland visapåtryckningar för att få stater att ta emot egna medborgare.

    Sveriges “säkra ursprungsländer” (påverkar snabbare prövning, ej Afrika): Albanien, Bosnien och Hercegovina, Chile, Kosovo, Mongoliet, Nordmakedonien, Serbien. Källa: Migrationsverket/Föreskrift 13 jan 2025; AIDA/ECRE 2025.

    Exempel: aktuella EU-samarbeten/tryckmedel i Afrika (återtagande/retur):

    Land Samarbetstyp / läge Källnot
    Egypten EU lyfter fram förstärkt samverkan för återvändanden; föreslaget på EU-lista över “säkra ursprungsländer” för snabbare handläggning. Reuters 16 apr 2025.
    Tunisien EU-samarbete om migration/retur; föreslaget som “säkert ursprungsland” på EU-nivå för snabbare avslag/återvändande. Reuters 16 apr 2025.
    Mauretanien EU anger fördjupat migrationssamarbete inkl. återvändanden. Reuters 28 juni 2024.
    Marocko Prioriterat EU-samarbete om återvändanden; nämns av EU som nyckel för att höja returgraden. Reuters 28 juni 2024.
    Etiopien EU har skärpt visumregler som påtryckning p.g.a. bristande återtagandesamarbete. AP News 2024.
    Kap Verde Formellt EU-återtagandeavtal (EUR-Lex); visar att bindande avtal i Afrika förekommer, om än sällsynt. EUR-Lex, avtalstext.

    EU-nivå: Returer till tredjeländer ökade under slutet av 2024; Kommissionen driver ett nytt regelverk för effektivare återvändanden, inkl. ömsesidigt erkännande av återvändandebeslut och “return hubs” i tredjeländer (med rättssäkerhetskrav).

    Källor: Eurostat 31 mars 2025; AP News 2025; SIEPS 2025.

    Viktigt: Varje ärende bedöms individuellt. Återvändande kan ske om personen saknar skyddsskäl/har fått avslag eller förlorat skydd, och om mottagarlandet accepterar inresa. Svensk/EU-lag förbjuder återvändande där risk för förföljelse eller tortyr finns. Oftast fölföljesle påhittade hjärnspöken hos migranter, så det kan ljuga till sej PUT

  • AfD är tyskland största parti.

    AfD stärker sitt grepp om tysk politik och når nu en ny rekordnivå i opinionsmätningarna. Med 27 procent passerar partiet för första gången unionen (CDU/CSU) med två procentenheter och befäster därmed sin ledning. Samtidigt fortsätter missnöjet med den tyska migrationspolitiken att vara en avgörande faktor bakom AfD:s framgångar, medan den sittande svart-röda regeringen under förbundskansler Friedrich Merz tappar mark och inte längre har stöd för en parlamentarisk majoritet.

    Innehållsförteckning


    AfD klättrar till ny rekordnivå – går om unionen

    Berlin – AfD klättrar till en ny rekordnivå – och passerar unionen. I den aktuella söndagstrenden ligger det invandrakritiska partiet på 27 procent, två procentenheter före CDU/CSU. Så högt har partiet aldrig tidigare legat i en INSA-undersökning.

    Vad är unionen (CDU/CSU)?

    ”Unionen” syftar på de två tyska systerpartierna Christlich Demokratische Union (CDU) och Christlich-Soziale Union (CSU).
    CDU är verksamt i hela Tyskland utom i Bayern, där CSU är dess motsvarighet.
    De båda partierna bildar tillsammans en gemensam partigrupp i den tyska förbundsdagen och fungerar i praktiken som ett gemensamt konservativt och kristdemokratiskt block.
    Unionen har historiskt varit det dominerande borgerliga regeringsalternativet i Tyskland och har ofta haft förbundskanslern – bland annat under Angela Merkels tid (2005–2021) och nu under Friedrich Merz.

    Bakgrund till AfD:s framgångar

    AfD:s växande stöd förklaras i stor utsträckning av en ökande frustration bland väljare över den tyska migrationspolitiken, som under många år har ansetts vara för generös.
    Sedan flyktingkrisen 2015 har Tyskland tagit emot ett stort antal asylsökande, vilket skapat debatt om integration, brottslighet, bostadsbrist och kostnader för välfärden.
    AfD har profilerat sig som det parti som tydligast kritiserar denna politik och kräver en kraftig begränsning av invandringen samt striktare gränskontroller.
    Den hårdare retoriken i migrationsfrågan har gett partiet starkt stöd, särskilt i östra Tyskland.

    AfD fortsätter leda i opinionsmätningarna

    Sedan en månad leder AfD i opinionsmätningarna före unionen.
    Nu ökar partiet återigen med en procentenhet. Unionen gör detsamma – men når bara upp till 25 procent.
    Sedan AfD i september gick om CDU/CSU har partiet behållit sin topplacering.

    Särskilt anmärkningsvärt: Sedan förbundsdagsvalet 2025 har AfD ökat med mer än sex procentenheter.
    Unionen däremot har under samma period tappat mer än tre.
    SPD står stilla på 14 procent.
    Tillsammans får den svart-röda regeringen under förbundskansler Friedrich Merz (69, CDU) 39 procent – för lite för en parlamentarisk majoritet.

    CDU diskuterar strategi mot AfD

    På söndag samlas CDU:s presidium för att diskutera strategin gentemot det förbund som i maj klassades av författningsskyddet som ”fast etablerat högerextremt”.
    Klassificeringen har dock tills vidare upphävts av författningsskyddet, och frågan ska prövas i domstol.

    Tidigare hade enskilda representanter för unionen krävt ett nytt förhållningssätt till AfD.
    Men kansler Merz vill hålla fast vid den så kallade brandmuren och klargör i en intervju med Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung:

    ”AfD är vår huvudmotståndare i de kommande valrörelserna.”

    Partiernas aktuella läge i söndagstrenden

    I söndagstrenden tappar De gröna en procentenhet och sjunker till 11 procent.
    Vänstern håller sig kvar på elva procent.
    Alla andra partier ligger kvar på sina värden från föregående vecka:
    FDP på fyra procent, liksom Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW).

    Möjliga majoriteter i förbundsdagen

    Tolv procent av rösterna går för närvarande till partier som skulle misslyckas med att ta sig över femprocentspärren.
    Det betyder att parlamentariska majoriteter redan skulle kunna uppstå med 45 procent av rösterna.
    Röd-röd-grönt når tillsammans 36 procent – nio procentenheter för lite för en majoritet.
    En matematisk majoritet skulle just nu finnas för unionen och AfD tillsammans med 52 procent av rösterna.
    CDU/CSU har dock upprepade gånger uteslutit ett samarbete med AfD.

    Faktaruta: Alternative für Deutschland (AfD)

    Grundat: 2013 • Partityp: parlamentarisk höger–till–radikalhöger, invandringskritiskt och EU-skeptiskt parti.

    Kärnfrågor och profil

    • Migration & asyl: kraftigt skärpt invandrings- och asylpolitik, gränskontroller och utökade återvändandeprocesser.
    • EU & euro: tydlig EU-skepsis; krav på återföring av nationell suveränitet och kritik mot eurozonen.
    • Inrikes & säkerhet: ”lag och ordning”, hårdare tag mot kriminalitet.
    • Energi & klimat: kritisk till etablerad klimatpolitik; vill ompröva energiomställningen.
    • Kultur & identitet: betoning på nationell identitet och samhällelig sammanhållning på tyska kulturella villkor.

    Kontroverser och myndighetsbedömningar

    Tyska författningsskyddet (BfV) har i rättsprocesser fått stöd för att behandla AfD som ett misstänkt högerextremistiskt fall (”Verdachtsfall”), vilket möjliggör observation. Enskilda delar och ungdomsförbundet har prövats särskilt. Slutlig, heltäckande domstolsprövning för hela partiet pågår/har varierat över tid. AfD är dock ett lagligt verksamt parti i det tyska partisystemet.

    Finns det likheter med NSDAP?

    Korta svaret: AfD är inte NSDAP. AfD verkar inom den demokratiska rättsordningen, ställer upp i fria val och förespråkar inte avskaffande av demokratin. Samtidigt pekar forskare och analytiker på ideologiska beröringspunkter på retorisk nivå hos vissa företrädare – t.ex. nativistisk nationalism, stark invandringskritik och ibland historiekontroverser – som ger upphov till jämförelser. Detta gäller särskilt vissa strömningar/personer inom partiet, inte nödvändigtvis hela partiets officiella program.

    Att ha i åtanke

    • AfD:s stöd har ökat i regioner där migration, ekonomi och säkerhet upplevs som pressade.
    • Forskning visar statistiska samband mellan historiskt NSDAP-stöd och modern AfD-röstning i vissa områden; detta är korrelation, inte bevis på identitet.
    • Debatten i Tyskland är intensiv och juridiska bedömningar kan ändras; följ aktuella domstolsbeslut och BfV-uttalanden för läget just nu.

  • L snart ett minne blott i Sveriges riksdag

    Liberalerna kämpar i dag på existensminimum, med opinionssiffror som hotar att utplåna partiet. Den nya ledaren Simona Mohamsson har misslyckats med att vända trenden; förtroendet rasar och partiet framstår som en kronisk patient utan riktning. Samtidigt som L dukar under cementerar Socialdemokraternas Magdalena Andersson sin ledande position, trots en åttaårig regeringsperiod vars migrationspolitik kritiseras hårt för att ha skapat ett ’Al Capone-Sverige’ på ruinerna av det gamla folkhemmet.

    Simona Mohamsson har inte sina rötter i Sverige och tillhör inte den svenska folkstammen. Ytterligare ett liberalt experiment med en partiledare som inte har något att ge Sverige.

    Liberalerna står på ruinens brant. Nästa val kan mycket väl bli slutet för partiet som en gång nådde tvåsiffriga siffror i opinionen. I dag kämpar det för sin överlevnad runt 2 procent – ett desperat parti utan riktning, utan idéer och utan trovärdig ledning.

    Sedan Simona Mohamsson tog över för drygt tre månader sedan har hon försökt sätta en personlig prägel med budskapet om en ”blågul islam” och berättelsen om sitt eget integrationslyft. Resultatet? En politisk flopp.

    Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. Enligt Novus vet över en femtedel av väljarna inte ens vem hon är. Och bland dem som faktiskt känner till henne växer misstron snabbt. TV4 rapporterar att hela 47 procent nu har ganska eller mycket litet förtroende för L-ledaren – en ökning med 9 procentenheter sedan augusti.

    – Just nu är hon ingen tillgång. Det är den bistra sanningen, säger Torbjörn Sjöström på Novus till TV4.

    Samtidigt cementerar Magdalena Andersson (S) sin position som landets mest förtroendeingivande partiledare med 46 procent, följd av Ulf Kristersson (M) på 30 och Jimmie Åkesson (SD) på 25.

    Liberalernas problem är inte längre tillfälliga svackor – de är kroniska. Partiet framstår i dag som en politisk patient på konstgjord andning, utan idéer som engagerar och utan ledarskap som övertygar.

    Men det man kan frågasätta sig är att folk har förtroende för Anderssonskan. Socialdemokraterna styrde Sverige i åtta år, det enda man gjorde var att fylla landet med dysfunktionella migranter ifrån tredje världen. Vi hade en svagbegåvad statsminister vars Europa inte byggde några murar, resultatet ser vi i dag: ett Al Capone-Sverige, ett kosmopolitiskt helvete på jorden byggt på samma leråker som det klassiska folkhemmet.”

  • Invasion av lyxflyktingar som vill in i Storbritannien

    Trots att tusentals människor varje månad korsar Engelska kanalen och uppger sig fly från nöd och förföljelse visar allt fler tecken på en ny typ av migrant: unga, välklädda män som dokumenterar sin resa på sociala medier, festar i läger på franska kusten och ser Storbritannien som ett land av möjligheter snarare än skydd. Kritiker menar att systemet nu lockar ”lyxflyktingar” – inte nödställda – och att landet står inför en växande kris av egen konstruktion.

    Innehållsförteckning

    När illegala migranter blir symbolen för ett system som tappat kontrollen

    Överfarterna över Engelska kanalen har på kort tid utvecklats från ett humanitärt nödläge till en symbol för ett djupare politiskt och socialt misslyckande. Varje dag anländer hundratals personer i småbåtar till den brittiska kusten – många utan identitetshandlingar, utan asylskäl och med oklar bakgrund.

    Enligt brittiska myndigheter har över 100 000 personer korsat kanalen sedan 2018. Kostnaden för mottagande, boende och rättsprocesser uppskattas till över 3 miljarder pund årligen, och antalet fortsätter öka trots regeringens löften om att ”stoppa båtarna”.

    Från hjälpsökande till gränsöverskridare

    Det som en gång sågs som flyktingvågor från krigshärjade områden har i stor utsträckning ersatts av ekonomisk migration – unga män från stabila länder som ser Storbritannien som en chans till ett nytt liv, inte en fristad från krig.

    Den virala videon som nu cirkulerar visar en sådan person: en man som kallar sig Madap Pasa, tidigare bosatt i Stockholm, som öppet filmar sin resa genom Europa på väg mot de franska stränderna. I videoklipp på sociala medier poserar han med vapen, skryter och beskriver resan till Storbritannien som en självklar framgång.

    Hans uppträdande väcker frågor: är detta verkligen bilden av en asylsökande i nöd, eller av en person som utnyttjar systemets svagheter?

    Tryggheten urholkas

    Flera brittiska polischefer har varnat för att grupper av unga män som anländer utan bakgrundskontroll snabbt försvinner in i skuggsamhällen. I flera städer har lokala invånare rapporterat om ökad otrygghet, misshandel, stölder och sexuella trakasserier i områden där tillfälliga migrantboenden etablerats.

    Människor som levt hela sina liv i små städer i Kent, Yorkshire och norra England berättar nu om hur hotell i deras närhet omvandlats till permanenta mottagningscenter – ofta utan samråd med kommuner eller invånare. ”Vi har inte längre något att säga till om i vårt eget samhälle”, säger en invånare i Folkestone.

    Systemet gynnar cynism

    Trots att majoriteten av migranterna som korsar kanalen saknar giltiga asylskäl, utvisas mindre än 2 %. Resten blir kvar – ofta i åratal – tack vare överklaganden och långsamma rättsprocesser. Många går under jorden, andra får tillgång till sjukvård, utbildning och socialbidrag under tiden deras fall prövas.

    Det brittiska gränssystemet har med tiden förlorat sin trovärdighet. Även de som en gång stött flyktingmottagande menar nu att situationen är ohållbar. Förtroendet för myndigheterna sjunker, samtidigt som extrema rörelser på både höger och vänster vinner mark.

    När humanitet möter verklighet

    Frågan är inte längre om Storbritannien är ett generöst land – det är det. Frågan är hur länge ett land kan fortsätta bära en politik där illegala inträden inte leder till konsekvenser, där de som följer reglerna hamnar längst bak i kön, och där cyniska människosmugglare tjänar på ett sönderfallande system.

    När bilder som de på Madap Pasa sprids i sociala medier, som en självsäker influencer snarare än en nödställd flykting, är det lätt att förstå varför så många britter nu känner sig svikna.

    Migrationen över Engelska kanalen handlar inte längre bara om människor i behov – den handlar om gränser, ansvar och respekt för lagar. Om politikerna inte återtar kontrollen, riskerar Storbritannien att förlora mer än bara sin gräns – man förlorar tilltron till själva rättsstaten.

    Fakta: Engelska kanalen & småbåtskorsningar

    • Längd: ca 560 km
    • Bredd: 34–240 km (närmast i Strait of Dover ≈ 34 km)
    • Djup (medel/max): ~63 m / upp till ~174 m (Hurd’s Deep)
    • Småbåtsankomster (kalenderår 2024): ca 37 000 personer
    • År t.o.m. juni 2025 (rullande 12 mån): 43 309 personer
    • Högtrafik senaste veckan: t.ex. 1 075 ankomster registrerades 8 okt 2025 (15 båtar)
    • Totalt sedan 2018: ~168 000 småbåtsankomster (t.o.m. juni 2025)

    Källor: UK Home Office (småbåtssiffror), Oxford Migration Observatory, English Channel – översikt, House of Commons Library.

  • Arbetskraftsinvandringen är ett misslyckande

    Arbetskraftsinvandringen har blivit ett dyrt misslyckande. Sverige behöver inte fler lågavlönade arbetare från tredje världen när EU redan rymmer över en halv miljard människor att rekrytera från. Det enda undantaget är högutbildade specialister – inte mopedbud som kör ut mat.

    Systemet har blivit ett misslyckande. Det har lett till att människor från tredje världen kommit hit för lågavlönade jobb, samtidigt som Sverige redan har hög arbetslöshet och svårt att integrera de invandrare som redan bor här.

    Regeringens beslut att höja lönekraven till 80 eller 90 procent av medianlönen är i grunden bra. Det försvårar för oseriösa arbetsgivare som vill dumpa löner och importera billig arbetskraft. Här gör Liberalerna faktiskt rätt som ställer sig bakom en sådan linje. På 1990-talet skämde partiet ut Sverige genom att upphäva Luciabeslutet – en politisk kapitulation som öppnade dörren för den kosmopolitiska oordning som sedan förvandlade Sverige till dagens problemtyngda samhälle. Den gången svek Liberalerna sitt ansvar. Den här gången tar de, åtminstone i denna fråga, ett steg i rätt riktning.

    Men även om lönekraven är ett steg framåt, löser de inte det stora problemet: Sverige behöver inte den här typen av arbetskraftsinvandring alls.

    EU har över en halv miljard invånare. Här finns redan en enorm tillgång på arbetskraft – både kvalificerad och okvalificerad. Det finns ingen anledning att importera människor från länder utanför unionen för jobb som kan utföras av arbetslösa i Sverige eller andra EU-länder.

    Den enda arbetskraft som Sverige eventuellt behöver från länder utanför EU är högutbildade specialister – ingenjörer, forskare och andra med spetskompetens. För dem ligger lönerna redan så högt att lönedumpning inte är en risk.

    Att ta hit mopedbud som kör ut mat eller andra låglöneyrken är däremot helt onödigt. Det bidrar varken till välstånd eller integration – tvärtom förvärrar det problemen.

    Arbetskraftsinvandringen borde kallas vid sitt rätta namn: ett misslyckande. Sverige måste i stället ta ansvar för arbetsmarknaden inom EU och för de människor som redan finns här.

  • ”Yes, we can! Äntligen får Ghasem åka hem till sitt hemland

    Han kom hit som tonåring, fick chansen i skola och jobb – men aldrig för att stanna. I åtta år har Ghasem Alizadeh klamrat sig kvar i Sverige utan asylskäl. Nu sätter Migrationsverket stopp – och det är precis så rättsstaten ska fungera.

    Ghasem Alizadeh föddes i Iran, där hans föräldrar bott sedan de lämnat Afghanistan. Han har aldrig ens satt sin fot i sitt hemland. Ändå kom han till Sverige 2015, 16 år gammal, och sökte asyl.

    Redan från början var det tydligt att hans chanser var obefintliga. Han gick i skolan men lyckades dåligt och medger själv att han inte presterade särskilt bra. Senare fick han visserligen ett jobb på Ikea i Uddevalla, men det förändrar inte sakförhållandena: arbete och sociala kontakter är inte asylskäl.

    När beslutet om utvisning kom i september påstår han att kollegor reagerade starkt. Men det är hans ord. Oberoende bekräftelse saknas. Vad som däremot är klarlagt är att han aldrig haft någon rätt att stanna. De tillfälliga uppehållstillstånd han fått har enbart varit frukten av politiska speciallösningar – framför allt den så kallade gymnasielagen, en lag som tillät tusentals unga utan skyddsbehov att stanna några år extra.

    Nu är det slut. Migrationsverket har sagt nej – och med all rätt.

    – Att Afghanistan är farligt betyder inte att alla automatiskt får stanna. Sverige har redan enorma kostnader för migration och kan inte vara hela världens försörjningsbyrå, säger Didzis Melbiksis, presskommunikatör på Migrationsverket.

    Han påminner också om att Ghasem själv uppgett att han är afghansk medborgare och hazar. Ja, hazarer är en utsatt minoritet – men det gör inte alla hazarer till flyktingar.

    Det här är kärnan i problemet. Under åratal har Ghasem klamrat sig kvar i Sverige utan att någonsin presentera faktiska asylskäl. Att han under tiden lärt sig språket, fått ett jobb och byggt upp ett socialt nätverk förändrar ingenting. Det ger honom inte rätt att stanna.

    Sverige har redan världens högsta skatter, och varje krona behövs till vård, försvar, skola och omsorg för dem som faktiskt har rätt att bo här. På 1960-talet hade Sverige världens tredje största flygvapen – i dag har vi bara en spillra kvar och några få slitna JAS-plan. Samtidigt som vårt eget försvar har försvagats, har vi öppnat gränserna och importerat problem utifrån. Vi måste lägga fokus på att skydda oss mot den yttre lede fi, inte släppa in nya hot från främmande länder. Att låta personer utan asylskäl, som Ghasem, fortsätta belasta systemet är orättvist både mot skattebetalarna och mot dem som verkligen behöver skydd.

    Sverige kan inte längre vara ett land där känslor och tyckande väger tyngre än lag och ordning. Lagen är tydlig: saknas skyddsgrund ska man återvända.

    Migrationsverket gör det som måste göras. Det är Ghasem som envist hållit sig kvar i ett land där han aldrig haft rätt att stanna.

  • Fjollträsk starke man : Jan Jönsson

    I Norrland kallas Stockholm skämtsamt för Fjollträsk. Och få politiker lever upp till det öknamnet som Jan Jönsson – en liberalfjolla som radat upp misslyckande efter misslyckande

    Innehållsförteckning

    År 2002 nådde L/FP en topp på 14 procent – skälet var att partiet då började tala om att ställa högre krav på mirgranter. Sverige har sedan 1975 fört en alltför generös asyl- och migrationspolitik, vilket har gett oss det Sverige vi ser i dag.

    Liberalerna – ett parti utan resultat men med stort ansvar för Sveriges problem

    Jan Jönsson gillar att framställa sig själv som en politiker med humor, som tar strid med symboler och kampanjfilmer. Men bakom skratten döljer sig en obekväm sanning: han är en symbol för Liberalernas totala misslyckande i Stockholm.

    Han lovade att vara ’gängens värsta fiende’. I stället blev han en åskådare när gängkriminaliteten exploderade. Skjutningar, sprängningar och rekryteringen av barn har blivit vardag i Stockholm. Och vad gjorde Jan Jönsson? Klädde sig i drag. Kasta järnrör framför kameran. Spelade clown i sociala medier. Han levererade en freak show – inte resultat.

    Det är politik reducerad till PR. Och stockholmare betalar priset – i form av otrygga gator, rädda ungdomar och en stad som slits sönder av våld.

    Liberalernas skuld

    Men ansvaret stannar inte vid Jan Jönsson. Liberalerna som parti bär ett tungt ansvar för att Sverige ser ut som det gör i dag. Det var just L som på 1990-talet drev igenom att det så kallade Luciabeslutet revs upp – vilket öppnade dörren för en massinvandring som Sverige aldrig hade förutsättningar att hantera.

    Resultatet blev att stora grupper från dysfunktionella miljöer i tredje världen fick asyl utan att integrationen fungerade. Här lades grunden för den segregation och den kriminalitet som nu river sönder landet.

    Liberalerna, partiet som påstår sig stå för ordning och utbildning, var med och byggde den verklighet vi i dag lever med: parallellsamhällen, misslyckad integration och gäng som växer sig starkare för varje år.

    På väg mot riksdagsspärren

    I dag kämpar partiet för sin överlevnad. Opinionssiffrorna pekar mot att L knappt klarar fyraprocentsspärren i nästa val – och kanske är det talande. Väljarna har tröttnat på partiets velande, dess interna strider och dess oförmåga att leverera något konkret.

    Hotet från Jan Jönsson att lämna politiken om L öppnar för SD-ministrar är närmast komiskt. Han har redan visat vad hans politik leder till: fler skjutningar, fler tomma ord och fler kampanjer som ingen längre tar på allvar.

    Det ironiska är att Liberalerna en gång faktiskt kunde vinna väljarnas förtroende. I början av 2000-talet gjorde partiet succéval när man drev frågan om tydligare krav, bland annat högre språkkrav för invandrare. Då talade man klarspråk om integration och väljarna belönade modet. Men den tiden är förbi.

    Slutsats

    Liberalerna bär ett historiskt ansvar för dagens problem och ett dagsaktuellt ansvar för Stockholms misslyckande. Jan Jönsson är inte gängens värsta fiende – han är en symbol för politikens impotens. Och hans parti, som en gång skulle vara Sveriges liberala kraft, har reducerats till ett sargat skämt på gränsen till riksdagsspärren.

  • Nederländerna på väg in i politiskt stormväder

    Nederländerna står inför ett avgörande ögonblick. Efter år av växande missnöje med migration, bostadsbrist och bristande integration ser allt fler väljare Geert Wilders som den som vågar tala klarspråk och erbjuda en ny kurs. Från hans historiska seger 2023 till dagens oroligheter i Haag löper en röd tråd: folket kräver förändring.

    Innehållsförteckning

    En tidig höstdag i Haag förvandlades en mångkulturell-kritisk demonstration till en våldsam uppgörelse. Svarta flaggor vajade, föremål kastades mot polis och en polisbil sattes i brand när tusentals invandringskritiska demonstranter fyllde gatorna. Polisen svarade med vattenkanoner och tårgas, men våldet hann ändå skaka både huvudstaden och det politiska etablissemanget.

    Mitt i kaoset attackerades partihögkvarteret för D66, ett mittenliberalt parti, vilket fick partiledaren Rob Jetten att reagera kraftigt:

    ”Pack. Ni håller era händer borta från politiska partier. Om ni tror ni kan skrämma oss, så misstar ni er.”

    Bilder från protesterna visade deltagare med flaggor som påminde om det gamla nazistpartiet NSB, en symbol som många nederländare reagerade starkt på. Men för många deltagare handlade protesten framför allt om frustration över ett asylsystem som länge upplevts som orättvist och ohållbart.

    En nation på väg mot förändring

    Redan i november 2023 fick Geert Wilders sitt stora genombrott. Hans Frihetsparti (PVV) fördubblade sitt mandatantal i parlamentsvalet och gick från 17 till 37 platser i underhuset. Resultatet blev ett tecken på att en stor del av befolkningen ville se en annan kurs för landet.

    Wilders själv uttryckte känslan efter valet:

    ”Jag var tvungen att nypa mig i armen.”

    Hans kampanj byggde på krav om ett stopp för asylmottagande, en folkomröstning om EU och en tydlig politik för att försvara Nederländernas identitet. Han förde fram budskapet med större eftertänksamhet än tidigare, vilket gjorde att ännu fler väljare kände att han kunde representera deras oro.

    Priset för en generös asylpolitik

    Under lång tid har Nederländerna haft en mycket generös asylrätt. Det har lett till växande problem som blivit omöjliga att ignorera. Kommuner kämpar med att ordna boenden i redan trångbodda områden, och välfärdssystemet pressas hårt.

    Kritiker pekar på att parallellsamhällen har vuxit fram i vissa förorter där arbetslösheten är högre, skolresultaten sämre och kriminaliteten större än i andra delar av landet. Polisen har varnat för att unga rekryteras till narkotikagäng, särskilt i Rotterdam och Amsterdam, vilket bidragit till våld och skjutningar.

    Bostadsbristen är en annan konfliktpunkt. Många unga nederländare vittnar om att de inte hittar en egen lägenhet, samtidigt som nyanlända ofta prioriteras i akuta boendelösningar. Dessutom har kulturella skillnader kring jämställdhet och yttrandefrihet skapat konflikter, där journalister och lärare i flera fall hotats när de uttryckt sig kritiskt om religion.

    För Wilders och hans väljare är detta bevis på att systemet inte fungerar. Hans budskap har därför blivit ett löfte om att återställa ordningen och sätta den nederländska befolkningen i första rummet.

    Mellan hopp och hot

    När demonstranter blockerade motorvägen A12 och kallade sitt agerande en kamp mot en ”asyltsunami” visade det att migrationsfrågan är landets stora skiljelinje. Samtidigt markerade Wilders tydligt att våld inte hör hemma i den politiska kampen.

    Premiärminister Dick Schoof kallade våldsscenerna i Haag ”chockerande och helt oacceptabla”, men för många väljare kvarstår frågan om den nuvarande politiska kursen verkligen kan lösa problemen.

    Europas nya karta

    Wilders framgångar är en del av en större europeisk trend där partier som kräver stramare asylpolitik och starkare nationellt självbestämmande vinner mark. Giorgia Meloni i Italien har redan visat att det är möjligt att kombinera tydliga budskap med ansvarstagande regeringsarbete, och Ungerns Viktor Orbán gratulerade Wilders med orden:

    ”Vindarna av förändring är här. Grattis!”

    Trots sin seger måste Wilders fortfarande bygga koalitioner. Men hans styrka är större än tidigare, och många ser honom nu som den enda som på allvar vågar ta tag i migrationskrisen och sätta Nederländernas intressen först.

    En korsväg

    Från jubelnatten 2023 till gatustriderna 2025 löper en röd tråd: folket har tröttnat på en politik som inte fungerar. Migrationsfrågan har fällt regeringar, skapat folkstormar och utlöst våld på gatorna.

    Frågan är nu om valet i oktober blir början på en ny väg – en väg där Geert Wilders får chansen att genomföra de förändringar många nederländare länge har efterfrågat.

  • Tidöregeringen skärper reglerna för anhöriginvandring

    I över trettio år har Sverige fört en destruktiv migrationspolitik som öppnat dörrarna för asylsökande från hela världen. Resultatet är ett mångkulturellt helvete där människor som inte ens kan försörja sig själva tillåts hämta hit sina anhöriga. Ett svek som kommer att plåga svenskar i generationer.

    Innehållsförteckning

    Anhöriginvandringen stramas åt – men för kort väntetid

    Tidöregeringen har presenterat förslag om att skärpa reglerna för anhöriginvandring. Förslagen går i rätt riktning genom att ställa högre krav på försörjning, bostad och etablering, men en central del väcker kritik: kravet på att ha bott i Sverige i minst två år innan anhöriga kan ansöka.

    Två år i landet räcker inte för verklig integration. Under så kort tid hinner man varken bygga upp en stabil ekonomi eller långsiktigt visa att man är etablerad i samhället. Risken finns att anhöriga kommer till Sverige innan den som är här själv hunnit få fäste – vilket underminerar hela syftet med reglerna.

    Ett mer ansvarsfullt krav vore att höja gränsen till minst tio år. Först då har man hunnit etablera sig på arbetsmarknaden, bygga ett stabilt liv och visa att man på riktigt kan försörja anhöriga.

    I övrigt innebär förslaget skärpta försörjningskrav, snävare definition av vilka som räknas som anhöriga samt trygghetsregler för ungdomar som fyllt 18 men fortfarande går i skolan. Arbetskraftsinvandrare och EU-medborgare undantas från förändringarna, som föreslås träda i kraft 1 januari 2027.

    Regeringen vill visa handlingskraft, men om väntetiden inte förlängs kraftigt riskerar reformen att bli mer symbolisk än verkningsfull.

    Mångkulturen förstör Sverige.

    Sverige är idag ett mångkulturellt katastrofområde. I över 30 år har politikerna öppnat dörrarna på vid gavel och förvandlat landet till en experimentverkstad för naiv massinvandring. Resultatet är kriminalitet, segregation och ett samhälle som faller isär framför våra ögon.

    Att tillåta människor som inte ens kan stå på egna ben att dessutom hämta hit sina anhöriga är ett hån mot alla svenskar som varje dag kämpar för att försörja sig själva. Sverige har till och med gått så långt att man tagit emot asylsökande från världens alla hörn – trots att de inte har någon som helst koppling till vårt land eller vår kontinent.

    Detta är inget annat än ett landsförräderi. Generationer av svenskar kommer tvingas leva med konsekvenserna: otrygghet, splittring och ett land som inte längre känns igen.

  • Sossarna förvandlar Lidingö till Rinkeby 2.0

    Sossearistokraterna predikar för folket men lever själva i lyx. Svenssons pressas med världens högsta skatter för att betala sossarnas samhällsexperiment. I stället för att ta ansvar och stoppa kollapsen vägrar de tala om den enda lösningen: ett omfattande återvandrings- och deporteringsprogram för dysfunktionella migranter. Kan man inte försörja sig själv som utomeuropeisk asylsökande, ska man deporteras.

    Moderaterna och Lidingöpartiet säger sig värna självstyret, men i själva verket handlar motståndet mot Socialdemokraternas integrations- och bostadspolitik om vilka människor man vill hålla borta från Lidingö.

    Integration kräver att alla kommuner tar ansvar, annars ökar segregationen. Vi socialdemokrater vill att människor med olika inkomster och bakgrund ska kunna bo tillsammans genom starkare allmännytta, bättre bostadsbidrag och fler bostäder där behovet är störst.

    Det handlar inte om tvång, utan om riktning. Problemet för M och LP är inte besluten i sig, utan att Lidingö också behöver ta ansvar. Bakom orden om ”självstyre” döljer sig en ovilja att välkomna nya grannar.

    Annica Grimlund
    Gruppledare Socialdemokraterna Lidingö
    Ewa Lantz
    Ordförande Socialdemokraterna Lidingö

    Det är en djupt obehaglig attityd dessa sossar visar. De kräver att vi alla ska bära skulden för det ruttna samhälle de själva har skapat. Socialdemokraterna har i princip styrt Sverige oavbrutet sedan 1945. Det är deras politik som byggt miljonprogrammens ghetton, deras naiva tro på ett Europa utan gränser som öppnat dörren. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, mord och en ohejdad kriminalitet – hela den mångkulturella misären de tvingat på oss.

    Nu vill de ta nästa steg i sitt samhällsexperiment: tvångsblandning. Hårdarbetande människor som slitit ett helt liv och levt på blodpudding för att köpa sig ett värdigt hem ska nu tvångsblandas med dysfunktionell import från tredje världen.

    Det för tankarna direkt till DDR. Pamparna åkte runt i sina blänkande Volvo 240 medan vanligt folk fick stå i kö för en Trabant som knappt rullade. Skillnaden? I dag är det våra bostadsområden och vår trygghet som sossarna offrar för sina idéer. Likheten är slående – folket får betala priset medan sosse eliten skyddar sig själva.

  • Dekret ifrån Sossepampen, det är ”rasism” att inte vilja bo ibland mångkultur.

    Föreställ dig att du slitit i åratal för att lämna en sliten tvåa i ett DDR betongkomplex från 70-talet. Du har jobbat, sparat och äntligen lyckats flytta till en villa i ett lugnt, välmående område. Men tro inte för en sekund att du ska få njuta av frukten av ditt slit – nej, för plötsligt knackar storebror Socialdemokraten på dörren och förklarar att ditt område nu ska ”tvångsblandas”.

    Villakvarteren som byggdes för hundra år sedan? Där ska det resas nya miljonprogramskolosser, i bästa DDR-anda. Grattis! Din hårt förvärvade klassresa ska rivas upp för att partiet ska kunna genomföra sitt senaste sociala ingenjörsexperiment.

    Och kritiken mot detta? Den avfärdas förstås som ”rasism”. För vad annars? När argumenten tryter tar sossen fram sitt favoritkort. Du är inte orolig för att dina barns skolor ska förändras eller att din villa ska tappa i värde – nej, du är bara ”rädd för hudfärg”. Så enkelt är det i den socialdemokratiska sagovärlden.

    På senaste kongressen klubbade de alltså igenom sitt nya integrationsprogram. Officiellt handlar det om att ”bryta segregationen”. I praktiken innebär det att staten ska tala om var du ska bo och vilka grannar du ska ha. Du har kämpat för en trygg tillvaro, men Socialdemokraterna tycker tydligen att du behöver lite påtvingad spänning i livet.

    Attenius själv försöker låta lugnande: det är ”frivilligt” och ”långsiktigt”. Jo tjena. Frivilligt – så länge du accepterar att flytta dit staten pekar, annars kan du vinka adjö till bidragen. Långsiktigt – för att det tar tid att bygga om hela Sverige till ett socialt experiment på steroider.

    Så här ser alltså den stora visionen ut: du får gärna arbeta, betala skatt och slita för att skapa ett bättre liv. Men i slutändan är det ändå partiet som avgör vilken granne du får – för de vet ju alltid bäst.

    Kort sagt: kämpa på, gör din klassresa, köp din villa. Men tro inte att du äger ditt eget liv. Socialdemokraterna har redan bestämt att staten gör det åt dig.

  • Från ett tryggt folkhem till ett mångkulturell Al Carpone Sverige. Sverige rasar trygghetsindex.

    Sverige var en gång världens tryggaste folkhem. Nu toppar vi istället listorna över skjutningar, sprängningar och gängkrig. Global Peace Index 2025 visar att Sverige rasat till plats 35 – och blivit Europas stora varningsexempel.

    Innehållsförteckning

    Det nya mångkulturella Al Capone-Sverige – inte längre i topp i trygghetsindex. I dag ligger flera gamla Warszawapaktstater före Sverige.

    Sverige rasar i trygghetsindex – massinvandring och gängkrig bakom utvecklingen

    Sverige var en gång folkhemmet.
    Ett land präglat av trygghet, sammanhållning och social stabilitet

    Vi lever i ett homogent land, vi har en befolkning som i sin helhet är detsamma, nästan, som en enda stor familj, med samma språk, samma religion, samma kultur, samma traditioner. Det ger oss ovärderliga fördelar när det gäller att hålla samman vårt folk.”

    Statsminister Tage Erlander, 1965

    Tager Erlander sa i ett tal 1965, Vi lever i ett homogent land, vi har en befolkning som i sin helhet är detsamma, nästan, som en enda stor familj, med samma språk, samma religion, samma kultur, samma traditioner. Det ger oss ovärderliga fördelar när det gäller att hålla samman vårt folk.”

    Han tillade också att Sverige inte hade de problem som exempelvis USA brottades med på den tiden – rasism, segregation och sociala konflikter.

    Men femtio år senare är bilden en helt annan.

    Ras i trygghetsindex

    I den nya rapporten Global Peace Index 2025 hamnar Sverige på plats 35.
    Det är ett dramatiskt fall från de topplaceringar landet tidigare hade. Ingen annan nation i Europa har tappat så många placeringar i trygghet. Se tabellen längst ner på sidan

    Från homogent folkhem till splittrat mångkulturellt land

    Sedan slutet av 1970-talet har Sverige genomgått en av de snabbaste demografiska förändringarna i Europa.
    Massinvandringen har förvandlat landet från relativt homogent till mångkulturellt helvete på jorden.

    Med detta har också problem vuxit fram:

    • Parallellsamhällen där svenska lagar trängs undan av klanstrukturer.
    • Etniska konflikter som spiller över i kriminalitet.
    • Social oro i utsatta områden.

    Gängvåldet som chockar världen

    Sverige har i dag flest dödsskjutningar per capita i hela EU.
    Kriminella nätverk med rötter i Mellanöstern, Balkan och Afrika styr delar av storstädernas förorter.

    Skjutningar och sprängningar sker numera i bostadsområden, nära skolor och lekplatser. Civila, ibland barn, har dödats i våldet.

    Detta har gjort att bilden av Sverige som ett tryggt land är på väg att helt raseras, även internationellt.

    Välfärden under press

    Massinvandringen har också påverkat den svenska välfärdsmodellen.

    • Vårdköerna har blivit längre.
    • Bostadsbristen har förvärrats.
    • Skolorna har fått ökade problem med språkbarriärer och ordning.

    Arbetslösheten bland utrikes födda är betydligt högre än bland inrikes födda. Kostnaderna för integration och bidragssystem har skjutit i höjden, samtidigt som resultaten uteblivit.

    Från trygghet till militarisering

    När brottsligheten skenar svarar staten med fler poliser, hårdare lagar och högre försvarsbudget.
    Men enligt Global Peace Index ses den utvecklingen som en försämring – ökad militarisering innebär minskad fredlighet.

    Resultatet blir att Sverige halkar ännu längre ner i rankingen.

    Sverige blundar – och betalar priset

    Sverige har blivit landet där medborgarskap delas ut som snabbmat.
    Människor som inte ens är födda här får på rekordtid samma rättigheter som svenskar som byggt landet i generationer. Utan krav, utan motprestation – bara ett svenskt pass i handen.

    Och när de sedan begår brott?
    Då händer nästan ingenting.

    I stället för att utvisas får de stanna kvar. Småbrott, stölder, misshandel – gång på gång låter rättsstaten dem gå fria från det straff som skulle vara självklart: att lämna landet.

    Detta är inte barmhärtighet.
    Det är självdestruktivt vansinne.

    Kriminella skrattar åt svenska lagar, samtidigt som vanliga människor får leva med skjutningar, rån och sprängdåd.

    Den här svagheten och naiviteten är en av de största orsakerna till att Sverige fallit från folkhem till våldshemmavid.

    Från förebild till varningsexempel

    Island, Irland och Nya Zeeland toppar listan som världens tryggaste länder.
    Sverige sticker ut i motsatt riktning.

    Det land som en gång var en internationell förebild för trygghet, välfärd och stabilitet har blivit ett avskräckande exempel.

    Från Tage Erlanders homogena folkhem – till dagens mångkulturella helvete på jorden.

    Rank Land Poäng Förändring
    1🇮🇸 Island1.095↔︎
    2🇮🇪 Irland1.260↔︎
    3🇳🇿 Nya Zeeland1.282↑ 2
    4🇦🇹 Österrike1.294↓ 1
    5🇨🇭 Schweiz1.294↓ 1
    6🇸🇬 Singapore1.297↔︎
    7🇵🇹 Portugal1.371↑ 1
    8🇩🇰 Danmark1.393↓ 1
    9🇸🇮 Slovenien1.409↑ 3
    10🇫🇮 Finland1.420↑ 1
    11🇨🇿 Tjeckien1.429↓ 2
    12🇯🇵 Japan1.440↑ 3
    13🇲🇾 Malaysia1.469↑ 1
    =14🇳🇱 Nederländerna1.491↓ 1
    =14🇨🇦 Kanada1.491↓ 5
    16🇧🇪 Belgien1.492↑ 1
    17🇭🇺 Ungern1.500↓ 4
    18🇦🇺 Australien1.505↑ 1
    19🇭🇷 Kroatien1.509↓ 2
    20🇩🇪 Tyskland1.533↓ 3
    21🇧🇹 Bhutan1.538↔︎
    =22🇱🇻 Lettland1.558↑ 5
    =22🇱🇹 Litauen1.558↑ 1
    24🇪🇪 Estland1.559↓ 2
    25🇪🇸 Spanien1.578↑ 2
    26🇲🇺 Mauritius1.593↓ 3
    27🇶🇦 Qatar1.594↑ 1
    28🇸🇰 Slovakien1.609↑ 1
    29🇧🇬 Bulgarien1.610↑ 1
    30🇬🇧 Storbritannien1.634↑ 2
    31🇰🇼 Kuwait1.642↔︎
    32🇳🇴 Norge1.644↓ 8
    33🇮🇹 Italien1.662↑ 1
    34🇲🇪 Montenegro1.705↑ 5
    35🇸🇪 Sverige1.709↓ 2
    36🇵🇱 Polen1.713↑ 3
    37🇲🇳 Mongoliet1.719↑ 8
    =38🇷🇴 Rumänien1.721↑ 2
    =38🇻🇳 Vietnam1.721↑ 1
    40🇹🇼 Taiwan1.730↓ 2
    41🇰🇷 Sydkorea1.736↑ 2
    42🇴🇲 Oman1.738↓ 5
    43🇧🇼 Botswana1.743↑ 2
    44🇹🇱 Östtimor1.752↑ 7
    45🇬🇷 Grekland1.764↑ 3
    46🇦🇷 Argentina1.768↑ 5
    47🇱🇦 Laos1.783↑ 1
    48🇺🇾 Uruguay1.784↔︎
    49🇮🇩 Indonesien1.787↑ 2
    50🇳🇦 Namibia1.794↑ 7
    51🇲🇰 Nordmakedonien1.799↓ 2
    52🇦🇱 Albanien1.812↓ 7
    =52🇦🇪 Förenade Arabemiraten1.812↑ 2
    54🇨🇷 Costa Rica1.836↓ 1
    55🇬🇲 Gambia1.855↑ 16
    56🇰🇿 Kazakstan1.875↑ 5
    57🇸🇱 Sierra Leone1.887↑ 2
    58🇦🇲 Armenien1.893↑ 10
    =59🇲🇬 Madagaskar1.895↓ 6
    =59🇧🇦 Bosnien och Hercegovina1.895↓ 3
    61🇬🇭 Ghana1.898↓ 3
    62🇨🇱 Chile1.899↔︎
    63🇽🇰 Kosovo1.908↓ 3
    =64🇷🇸 Serbien1.914↓ 1
    =64🇿🇲 Zambia1.914↑ 9
    66🇲🇩 Moldavien1.918↑ 2
    67🇺🇿 Uzbekistan1.926↑ 2
    68🇨🇾 Cypern1.933↓ 1
    69🇸🇳 Senegal1.936↑ 5
    70🇱🇷 Liberia1.939↑ 6
    71🇲🇼 Malawi1.955↑ 14
    72🇯🇴 Jordanien1.957↓ 2
    73🇹🇿 Tanzania1.965↑ 6
    74🇫🇷 Frankrike1.967↓ 4
    75🇵🇾 Paraguay1.981↑ 2
    =76🇳🇵 Nepal1.987↑ 8
    =76🇦🇴 Angola1.987↑ 1
    78🇰🇬 Kirgizistan1.988↑ 10
    79🇹🇯 Tadzjikistan1.996↑ 5
    =79🇩🇴 Dominikanska republiken1.996↓ 3
    81🇹🇳 Tunisien1.998↓ 6
    82🇬🇶 Ekvatorialguinea2.004↑ 15
    83🇧🇴 Bolivia2.005↓ 10

  • Metoden som fungera :Nolltolerans och livstids utvisning redan vid ringa stöld får brottsligheten ner till minimum.

    Tio års bidragsstopp och livstids utvisning redan vid ringa stöld.
    Förslaget beskrivs som signalpolitik som fungerar : alla svenskar blir vinnare när kostnaderna för kriminalvården sjunker och brottslingar skickas hem direkt – utan prövningar, utan pardon.

    Innehållsförteckning

    Nyanlända ska hållas borta från bidrag i tio år – och den som begår minsta brott ska utvisas för livet.
    Förslaget beskrivs som en signalpolitik där alla svenskar blir vinnare: lägre kostnader för kriminalvården, nolltolerans mot brott och ett Sverige som sätter gränser.

    ”Utvisa direkt – svenskarna blir vinnare”

    Förslag: 10 års bidragsstopp och livstids utvisning vid stöld

    Ett nytt stenhårt förslag i migrationsdebatten: Nyanlända ska hållas borta från bidrag i tio år – och den som begår minsta brott ska omedelbart skickas hem för gott.

    Mindre kostnader för svenskarna

    Forskare vid Uppsala universitet menar att alla svenskar blir vinnare. Kostnaderna för kriminalvården sjunker när dömda migranter inte längre sitter i svenska fängelser, utan skickas ut ur landet direkt

    Blind utvisning

    Utvisningen ska ske automatiskt – utan prövningar, överklaganden eller långbänk. En enda dom ska räcka för att man aldrig mer ska kunna stanna i Sverige eller bli medborgare. För att snabba upp processen kan AI-domare ta över. De dömer objektivt och räknar ut den verkliga kostnaden brottsligheten orsakat samhället – utan tvekan, utan pardon.”

    Nolltoleransmodell

    Inspirationen kommer från New Yorks nolltolerans på 1990-talet, då brottsligheten rasade när även småbrott gav hårda konsekvenser. Samma tänk föreslås nu för Sverige: inga undantag, inga andra chanser.

    Signal till hela världen

    Med 10 års bidragskarantän och blind utvisning vid brott skulle Sverige skicka en glasklar signal: här gäller arbete och laglydnad – inte bidrag och brott. Dessutom skulle skattetrycket minska.

  • Sverigedemokraterna gör skillnad, kriminella få åka hem för gott.

    Antalet stölder i Sverige har rasat kraftigt under året. Enligt polisen beror det på en mer offensiv linje mot internationella brottslingar – en linje som möjliggjorts genom Tidösamarbetet där Sverigedemokraterna drivit på för hårdare tag. Resultatet: över 100.000 brott har kunnat förhindras.

    Undersökningar visar att livstids utvisning redan vid ringa stöld minskar brottsligheten. Att stoppa så kallade ”lyxflyktingar” från tredje världen från att få asyl i Sverige kan ytterligare pressa ned brottsnivåerna. Resultatet blir ett tryggare Sverige.

    Fler utvisningar stoppar brott – över 100.000 förhindrade enligt polisen

    Antalet anmälda stölder har fallit kraftigt i år. Polisen pekar på att en mer offensiv användning av utlänningslagstiftningen, där internationella brottsnätverk avvisas eller utvisas, har haft stor effekt på brottsutvecklingen.

    Mellan januari och juli registrerades cirka 30.000 färre tillgreppsbrott jämfört med samma period förra året – motsvarande ungefär 1.000 färre brott i veckan. Fram till juli har polisen verkställt 242 beslut om avvisning och utvisning av internationella brottsaktörer, varav 147 från EES-länder och 95 från andra delar av världen. Besluten innebär ofta återreseförbud på upp till sex år.

    Enligt polisens beräkningar har över 100.000 brott kunnat förhindras under en femårsperiod tack vare insatserna.

    – Det finns offer bakom varje brott. Att utsättas för till exempel ett inbrott kan vara djupt traumatiskt. Att vi nu lyckas minska den här typen av brottslighet är därför mycket angeläget, säger rikspolischefen Petra Lundh.

    Bakom det skärpta arbetet mot internationella ligor ligger även den politik som drivs inom Tidösamarbetet mellan regeringen och Sverigedemokraterna. SD har länge tryckt på för att använda utvisningar och återreseförbud mer systematiskt som ett sätt att värna tryggheten.

    Polisens metod har redan inspirerat andra nordiska länder, som nu också stärker sina gränskontroller för att hålla internationella brottsnätverk borta.

  • Svenska folkets pengar ska gå till Sverige – inte till arabisering

    Innehållsförteckning

    Sverige har i årtionden bedrivit en fullständigt oansvarig asylpolitik. Vi har öppnat dörrarna för allt och alla som begärt asyl, utan kontroll och utan konsekvenstänk. Resultatet är ett Al Capone-samhälle där extrem brottslighet, våld och otrygghet har blivit vardag.

    Svenska folket tvångsbeskattas för att finansiera SVT – ett mediehus som kostar mer än flera av världens största strömningstjänster. Trots detta används skattemedel till att producera innehåll på språk utan historiska rötter i Sverige. När arabiska nu gått om finska som största invandrarspråk är det inte en naturlig utveckling, utan resultatet av åratal av politiskt misslyckande. Frågan är: hur länge ska skattebetalarna acceptera detta slöseri?

    ’Arabiska är Sveriges näst största språk men har liten plats i media, trots många erfarna journalister. En svensk-arabiskspråkig plattform skulle ge relevant innehåll, motverka desinformation och stärka integrationen. Genom samarbete mellan SVT, SR och UR kan Sverige skapa en trovärdig kanal som speglar mångfald, bygger förtroende och stärker demokratin i ett mångkulturellt samhälle.

    Åsikte ovan kommer ifrån någon journalist på SVT som inte har sina rötter i Sverige.

    Tvångsbeskattning av svenska folket

    Svenska folket tvingas idag betala en obligatorisk skatt för SVT – en institution vars kostnad vida överstiger flera kommersiella strömningstjänster. Det är inget annat än ett hån mot skattebetalarna att dessa medel används för att producera innehåll på språk som varken är officiella minoritetsspråk eller har någon historisk koppling till vårt land.

    Politisk vanvård bakom utvecklingen

    Att arabiska gått om finska som största invandrarspråk är inte en naturlig utveckling, utan resultatet av decenniers politiskt haveri, där ansvariga regeringar låtit asylinvandringen från tredje världen eskalera utan kontroll.

    Marknadens villkor – inte skattebetalarnas börda

    Jan Stenbeck bevisade redan 1987 att det går att utmana monopolet på marknadens villkor, utan att lägga en krona på skattebetalarnas rygg. I dag är det enklare än någonsin att starta en egen tv- eller radiokanal via internet.

    Stoppa slöseriet – försvara demokratin

    Den som vill sända på arabiska får göra det med privata medel – inte genom att slösa bort våra surt förvärvade skattekronor på att bygga parallella mediestrukturer för grupper som saknar historiska rötter i Sverige. Allt annat är ett direkt svek mot både folkets vilja och demokratins kärna.

    Ställ krav på integration – inte undantag

    Personer från länder utanför EU bör möta tydliga krav. Inom ett år i Sverige ska man kunna tala god svenska utan kraftig brytning. Klarar man inte det bör uppehållstillstånd inte förlängas. Flyttar man till England förväntas man tala engelska, och flyttar man till Sverige ska man tala svenska – eller åtminstone engelska – för att kunna delta i samhället.

    Sverige förlorar på ohämmad invandring

    Sverige har inte vunnit något på att släppa in stora grupper från MENA-området.

    Fakta: Vad kostar SVT jämfört med strömningstjänster?

    • SVT:s årliga budget (2024): ca 5,2 miljarder kronor
    • Kostnad per hushåll: ca 1 347 kr/år (via skatten)
    Tjänst Pris/mån Pris/år
    Netflix (Standard) ca 129 kr ca 1 548 kr
    Disney+ ca 89 kr ca 1 068 kr
    Max (HBO) ca 99 kr ca 1 188 kr
    Prime Video ca 59 kr ca 708 kr

    Observera: Priser och paket ändras regelbundet. Jämförelsen avser listpriser i Sverige.

  • Liberalerna vill importera billig arbetskraft från tredje världen för att dumpa lönerna i Sverige.

    Innehållsförteckning

    På 90-talet upphävde liberalen Bengt Westerberg Luciabeslutet och tjänade en stor slant på det. Därmed dränktes Sverige av dysfunktionella migranter från tredje världen. Resultatet blev det Al Capone-Sverige vi ser i dag. Nu vill L plocka hit lönedumpad arbetskraft utanför EU när vi har 10 % arbetslöshet.

    Högt arbetslöshetstal – men Liberalerna vill stoppa skärpt krav

    Sverige har i dag omkring 10 procents arbetslöshet – samtidigt tvekar nu arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) om att genomföra Tidöpartiernas gemensamma plan på att höja försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare till 100 procent av medianlönen.

    Från 13 000 kr till medianlön

    I nuläget krävs en lön på 29 680 kronor i månaden, motsvarande 80 procent av medianlönen, för arbetstillstånd. Fram till 2023 låg gränsen så lågt som 13 000 kronor. En höjning till medianlönens nivå, cirka 37 100 kronor, har setts som ett sätt att förhindra att lågkvalificerad arbetskraft dumpas in på arbetsmarknaden. Men nu vill Liberalerna dra i handbromsen – med hänvisning till att arbetsgivare varnat för konsekvenser.

    EU:s fria rörlighet – men Liberalernas fokus ligger utanför

    Kritiker påpekar att Liberalerna blundar för den grundläggande skillnaden: inom EU råder fri rörlighet för arbetskraft. Svenska arbetsgivare kan redan i dag rekrytera personal från andra EU-länder – utan byråkratiska hinder och kan sätta det löner man vill. Trots detta vill Liberalerna hålla dörren öppen för lågkvalificerad arbetskraft från länder utanför EU, där lönenivåerna ofta ligger långt under svenska.

    Risk för lönedumpning och exploatering

    Att hålla kvar låga lönekrav riskerar att cementera just de problem som modellen påstås lösa. Lönedumpning pressar hela lönebildningen nedåt, medan arbetare importeras till villkor som varken gynnar dem själva eller seriösa svenska arbetsgivare. Resultatet blir en B-arbetsmarknad där utländska arbetstagare exploateras för låga löner, medan arbetslösa i Sverige och EU lämnas utanför.

    152 undantag – men huvudfrågan kvarstår

    Britz har även avfärdat undantagslistan med 152 bristyrken, framtagen av Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, som ”felkonstruerad”. Men det större problemet kvarstår: varför vill Liberalerna bromsa ett beslut som både skyddar svenska löntagare och utnyttjar den arbetskraft som redan finns tillgänglig – både inom Sverige och genom EU:s fria rörlighet – istället för att fortsätta importera billig arbetskraft från tredje land?

    Fakta: Matbudslöner (Foodora) & kritik mot studentvisum som arbetskraft

    Exempel – vad tjänar ett Foodora-bud (2025):

    • Garanterad timlön: 125,45–150 kr/h från 1 maj 2025 (130,90–155,90 kr/h från 1 maj 2026).
    • Distansersättning: 4 kr per km mellan restaurang och kund (ersätter tidigare modell).
    • Tillägg: bl.a. förbättrade natt-tillägg och reglerad mertid/övertid enligt avtal.
    • Obs: Cykel- och mopedbuden omfattas av kollektivavtal; bilbud (via DH Logistics) saknar ännu avtal.

    Kritik – studentvisum som väg till lågavlönat arbete:

    • Myndighetsrapporter har varnat för att uppehållstillstånd för studier kan missbrukas för att arbeta i stället för att studera.
    • Det pekas på risker för lönedumpning och arbetskraftsexploatering när personer tas in på studenttillstånd till låga löner och osäkra villkor.
    • Regeringskansliet har utrett åtgärder för att minska missbruket av studenttillstånd och stärka skyddet mot exploatering.

    Källor i korthet: Transport/Transportarbetaren (Foodora-avtalet 2025), Migrationsverket/EOA (2022), Ds 2024:31 (Regeringskansliet).

  • Tre år efter överfallet – Luna lär sig gå igen, medan Sverige fortfarande blundar för riskerna

    För tre år sedan utsattes nioåriga Luna i Skellefteå för en av de mest brutala våldtäkterna i svensk historia. Gärningsmannen var en nyanländ från tredje världen som aldrig borde ha fått stanna i landet. I dag, tolv år gammal, kämpar Luna fortfarande för att lära sig gå igen – samtidigt som Sverige fortsätter en migrationspolitik som riskerar att skapa fler offer.

    Innehållsförteckning

    Det har gått tre år sedan den då nioåriga Luna attackerades på en lekplats i Skellefteå. Hon utsattes för en av de mest brutala våldtäkterna i modern tid och fick hjärnan svårt skadad när gärningsmannen, en nyligen anländ migrant från Etiopien, försökte slå ihjäl henne.

    I dag är Luna tolv år gammal. Hon tränar fortfarande på att återfå sina grundläggande förmågor – att sitta själv, hålla balansen och långsamt ta steg framåt. Med hjälp av familj och assistenter kan hon numera gå i en halvtimme åt gången. Hon har dessutom börjat återvända till skolan, om än i en särskild miljö med speciallärare.

    Föräldrarna beskriver vardagen som en kamp, men också som en seger för varje liten förbättring. Att se Luna sträcka sig efter löv från träd under sina promenader symboliserar både hennes viljestyrka och familjens målmedvetenhet.

    Ett brott som kunde ha förhindrats

    Samtidigt går det inte att blunda för frågan som hela händelsen väcker: varför befann sig gärningsmannen i Sverige överhuvudtaget?

    Han hade kommit hit som asylsökande från tredje världen. Trots bristfälliga uppgifter om bakgrund och identitet, trots varningssignaler om ett riskbeteende, fick han vistas fritt i landet. Resultatet blev en tragedi som skakade Sverige – och som förstörde livet för en liten flicka och hennes familj.

    Fallet är inte unikt. Under årtionden har Sverige tagit emot hundratusentals personer från länder präglade av våld, klankultur och islamistisk extremism, ofta utan att kunna verifiera deras identitet eller bakgrund. Konsekvenserna har blivit tydliga: ökad grov kriminalitet, hedersvåld, parallellsamhällen – och i det här fallet, en bestialisk attack mot ett barn.

    Lex Luna – en lag född ur ett misslyckande

    Efter dådet infördes ”Lex Luna”, en lag som innebär att skolor i vissa fall måste informera polis och myndigheter om elever som uppvisar farligt beteende. Men sanningen är att lagen aldrig hade behövts om Sverige haft en ansvarsfull migrationspolitik från början.

    Ingen asylprocess i världen kan med säkerhet avslöja vilka som är potentiella förövare. Ändå har Sverige gång på gång öppnat sina gränser, driven av en naiv idé om humanitet, utan att väga in riskerna för den egna befolkningen.

    Hur många fler offer krävs?

    Luna kämpar i dag för att lära sig gå, medan gärningsmannen avtjänar sitt straff. Men frågan som hela Sverige borde ställa sig är: hur många fler barn ska behöva bli offer för samma politiska misstag? Hur många fler ”Lex” måste stiftas innan ansvariga politiker inser att grundproblemet ligger i att vi släppt in människor från kulturer och miljöer som är fundamentalt oförenliga med trygghet och säkerhet i Sverige?

    Sverige behöver sätta sin egen befolkning först

    Det borde vara en självklarhet: statens första plikt är att skydda sina egna medborgare. Att istället prioritera asylsökande från tredje världen – ofta utan ID-handlingar, ofta med våldsamma bakgrunder – är ett svek.

    Luna och hennes familj lever med konsekvenserna varje dag. Det minsta politikerna kan göra är att lära av misstaget. Sverige måste dra åt migrationskranen, införa hårdare kontroller, och i första hand se till tryggheten för sina egna medborgare.

  • Sverige måste dra lärdom av USA:s misstag – stoppa islamistiska nätverk som Heal Palestine

    Exklusiva uppgifter från USA visar hur palestinier från Gaza, med hjälp av organisationen Heal Palestine, nyligen tagit sig in i landet – trots löften om att inga palestinska flyktingar skulle tas emot. Detta borde vara en väckarklocka för Sverige. Om islamistiska nätverk kan kringgå amerikanska myndigheter, vad hindrar att samma sak sker här?

    Innehållsförteckning

    I Gaza styr Hamas, en rörelse med tydliga kopplingar till terrorism. Varje person som lämnar Gaza riskerar att vara påverkad eller till och med direkt kopplad till denna islamistiska miljö. Ändå lyckades Heal Palestine organisera resor hela vägen till USA – med visum som på något sätt godkänts.

    Sverige redan utsatt

    Vi i Sverige vet redan hur illa det kan gå när kontrollen brister. Vi har tagit emot tusentals migranter utan tillräcklig bakgrundskontroll. Resultatet har blivit parallellsamhällen, ökad islamistisk radikalisering och grogrund för terrordåd. Säpo varnar regelbundet för hotnivån, men politiken fortsätter öppna dörrar.

    Fallet med Heal Palestine visar att organisationer som säger sig vara ”humanitära” i själva verket kan fungera som kanaler för att föra in islamister i västländer. Sverige måste inse att vi är lika sårbara.

    Låt inte islamister gömma sig bakom flyktingstatus

    Det är naivt att tro att alla som kallar sig ”flyktingar” från Gaza är oskyldiga. Hamas använder civilbefolkningen som skydd, men också som täckmantel. Hur vet vi att de som kommer inte är radikaliserade eller direkt lojala med terrororganisationer?

    Att ta emot människor från Gaza utan stenhård kontroll är att spela rysk roulette med svensk säkerhet.

    Sverige behöver tydliga gränser

    Vi måste dra en gräns här. Inga fler generösa visum till människor från konfliktzoner där islamistiska grupper dominerar. Inga fler samarbeten med organisationer som Heal Palestine – tvärtom borde deras verksamhet granskas och förbjudas i Sverige.

    Om USA, med sina enorma säkerhetsresurser, kan bli infiltrerat, hur mycket enklare är det då inte att utnyttja Sverige, med vår svaga migrationskontroll?

    Skydda svenska folket först

    Svenska folket har aldrig röstat för att islamister från Gaza ska flytta in i våra förorter. Vi har aldrig röstat för att våra städer ska bli tillhåll för radikala miljöer. Staten har ett ansvar – att skydda oss i första hand.

    Därför måste vi agera nu. Dra lärdom av USA\:s misstag. Stäng dörren för islamistiska nätverk, stärk säkerhetskontrollerna och sätt stopp för organisationer som försöker kringgå systemet.

    Vi kan inte tillåta att Sveriges framtid offras på naivitetens altare.

  • Woke – från Frankfurtskolan till reklamfiaskon: när ideologin kör över verkligheten

    Innehållsförteckning

    En jeansreklam med Hollywoodstjärnan Sydney Sweeney pekades nyligen ut som fascistisk och till och med nazistisk av amerikanska vänsterdebattörer. Bakom attackerna ligger inte en oro för byxor – utan en ideologisk kamp om vem som får kontrollera samhällets normer.

    När marknadsföring, film och politik kidnappas av ideologi blir resultatet ofta detsamma: ekonomiska fiaskon, politisk dubbelmoral – och i värsta fall livsfarliga konsekvenser för de mest utsatta.

    Ideologins rötter: en hundraårig strategi

    Woke-kulturens rötter går tillbaka till Frankfurtskolan i början av 1900-talet. Där drogs slutsatsen att samhällets makt inte bara låg i politik och ekonomi, utan i kulturens värderingar. Skolor, kyrkor, medier och populärkultur blev verktyg för att förändra västvärldens normer i socialistisk riktning.

    När idéerna spreds till amerikanska universitet omvandlades de till det vi i dag kallar kritisk teori. Den bärs nu fram av aktivister, forskare och kulturproducenter – från Hollywood till svenska debattredaktioner.

    Reklam som ideologiskt slagfält

    Sydney Sweeney-reklamen är bara ett av flera exempel där reklamen kidnappats av ideologi.

    • Disney gjorde Snövit till feministisk ikon. Resultatet: miljardfiasko och tomma biosalonger.
    • Bud Light anlitade en transaktivist för att signalera inkludering. Följden: bojkotter, kollapsande försäljning och miljardförluster.
    • Jaguar slängde ut sin ikoniska jaguar och lanserade en identitetspolitisk kampanj på en rosa planet. Reaktionen: massivt raseri och ett PR-haveri.

    Gemensamt: publiken uppfattade inte kampanjerna som inkluderande, utan som klumpiga försök till indoktrinering. När företag sätter ideologiska pekpinnar framför berättelser och produkter straffas de – skoningslöst – av marknaden.

    Lyxåsikternas dubbelmoral

    Trots upprepade fiaskon fortsätter politiker och opinionsbildare att driva på samma linje. Kritiker beskriver det som lyxåsikter – ståndpunkter som signalerar moralisk överlägsenhet, men som alltid drabbar någon annan i praktiken.

    • Flygskam: Magdalena Andersson manade svenskarna att ta tåget – men flög själv.
    • Vindkraft: 80 procent är positiva – men protesterna exploderar så fort turbinerna planeras nära det egna hemmet.
    • Migration: en majoritet stödde generös invandring – men när frågan gällde att själva ta emot en flykting i hemmet var det tyst.

    Svenska kyrkans beslut att ringa klockorna för Gaza är ännu ett exempel: hög moral på avstånd, utan risk för egna konsekvenser. Symbolpolitik på andras bekostnad.

    När idealen blir farliga

    Problemet är att lyxåsikterna inte alltid stannar vid symboler – ibland får de livshotande följder.

    • Könsbekräftande vård: Minderåriga skickades på irreversibla behandlingar i ideologins namn. Resultatet blev unga patienter med permanenta skador.
    • Gängkriminalitet: Politiker och journalister hävdade länge att skjutningar var en “överdrift”. Jan Guillou skrev att hala badkar var farligare än beväpnade tonårsgäng. Samtidigt exploderade sprängdåd – i förorter, inte i deras egna villaområden.
    • Hedersmord och massövergrepp: Statsråd vägrade erkänna hedersvåld av ideologiska skäl. Polisen teg om sexuella övergrepp på festivaler för att inte “spela SD i händerna”. Resultatet: unga kvinnor offrades för att skydda en politisk berättelse.

    Här blir den kritiska teorins verkliga pris synligt: när politiska ideal väger tyngre än människors säkerhet.

    Marknaden – den sista spärren

    Men där politiker och kulturproducenter kan ignorera verkligheten, sätter marknaden en gräns. Disney, Bud Light och Jaguar visar att publiken inte accepterar att bli uppfostrad.

    Konsumenter röstar inte i seminarier – de röstar med plånboken. Och den rösten är skoningslös.

    Det är därför rykten nu säger att Bud Light vill rädda sitt varumärke genom att återgå till klassisk reklam – och åter sätta Sydney Sweeney i centrum. Ironin är total: samma symbol som attackerades som nazistisk kan bli bryggeriets sista chans till överlevnad.

    Slutsats: en kulturkamp med högt pris

    Den så kallade woke-kulturen framstår allt tydligare som en hundraårig strategi för normförändring. Men i mötet med verkligheten har den visat sig bära på en farlig dubbelmoral: symboliska ställningstaganden som kostar andra människor deras trygghet, deras försörjning – ibland deras liv.

    Och när marknaden till slut slår tillbaka står ideologerna handfallna. För i kontrast till politikens symbolspel är marknaden obeveklig: en dålig film floppar, en förlorad kund bojkottar, en sviken publik vänder ryggen.

    Det avslöjar en obekväm sanning: woke-kulturens största fiende är inte dess kritiker – utan verkligheten själv.

    Startsida

  • Frankfurt ett liberalt helvete på jorden.

    2015 hade Sverige en sinnesslö statsminister som inte byggde några murar, och det har vi också märkt. Kriminaliteten efter en alltför generös asylinvandringspolitik har eskalerat de senaste 30 åren, men fick en ordentlig topp när vi okontrollerat började ta emot alla lyxflyktingar från MENA-området år 2015, som såg chansen att komma till Sverige och få livstids försörjning av vår välfärd. Men Tyskland har också fått smaka på det mångkulturella helvetet, och med en rikskansler som har sina rötter i DDR öppnades Pandoras ask över Tyskland. Här nedan kan vi läsa om resultatet.

    Innehållsförteckning

    https://www.youtube.com/watch?v=p_kKHvbZ4lE

    Innehållet nedan bygger på youtube filmen i länken, som inte går att bädda in.

    Frankfurt am Main är Tysklands finansiella centrum och hem för Europeiska centralbanken. Men några kvarter från glastäckta bankpalats ligger Bahnhofsviertel – ett kvarter där öppen droghandel, organiserad brottslighet och social misär är vardag. Vår granskning visar hur internationella nätverk, migrationsströmmar och politiska beslut har skapat en parallell ekonomi som myndigheterna har svårt att bryta.

    Från bankdistrikt till öppen drogscen på fem minuter

    Centralstationen, Hauptbahnhof, är navet för Frankfurts kollektivtrafik – och, enligt polisen, en knutpunkt för narkotikaflödet. Ett stenkast därifrån förändras atmosfären drastiskt: från bankkontor och lyxhotell till gator med arabiska, turkiska och dari-skyltar, smårestauranger och spelhallar.

    Lukten av marijuana ligger tung i luften. På hörnen står människor som röker crack. Andra injicerar heroin mitt på dagen. Frankfurt har haft en drogepidemi sedan 1970-talet, men de senaste åren har crack och fentanyl tagit över.

    Grupperna som styr handeln

    Enligt lokala vittnesmål och poliskällor är narkotikamarknaden uppdelad mellan flera aktörer:

    • Balkanmaffian – heroin och crack, smuggelrutten via Balkan.
    • Hells Angels – internationellt MC-nätverk, kontrollerar delar av distributionen och driver beskyddarverksamhet.
    • Nordafrikanska gäng – dominerar gatuförsäljningen av crack och fentanyl.
    • Nyanlända gatuförsäljare – rekryteras av nätverken för att sälja direkt på gatan.

    ”Mafian använder migranter för att sälja drogerna. Vinsterna tvättas genom frisörsalonger, barer och klubbar,” säger en boende.

    En politisk och social bakgrund

    På 1970-talet mötte Frankfurt sin första våg av heroinmissbruk. Staden satsade på skadereducering – fixrum, substitutionsbehandling och lågtröskelvård – vilket minskade dödsfallen men inte handeln.

    Efter 2015, när Tyskland tog emot över en miljon asylsökande, ökade trycket på storstädernas sociala system. Många nyanlända utan jobb och bostad drogs till områden som Bahnhofsviertel, där internationella nätverk redan fanns på plats.

    Efter 2015, när Tyskland tog emot över en miljon asylsökande, ökade trycket på storstädernas sociala system. Många nyanlända utan jobb och bostad drogs till områden som Bahnhofsviertel, där internationella nätverk redan fanns på plats.

    Misstro mot medier och passiv polis

    Att filma i området är riskabelt. Journalister möts ofta av hot och uppmaningar att stänga av kameran. Samtidigt är polisen ständigt närvarande men ingriper sällan mot själva handeln.

    ”Att sälja och ta droger på gatan är okej, men att filma det är inte okej,” säger reportern Kurt.

    ”Vi är på väg att falla sönder i hela Västeuropa. Våra egna människor är hemlösa och beroende, medan utländska kriminella utnyttjar vårt välfärdssystem,” säger Fred, säkerhetsvakt.

    Ekonomin bakom – penningtvätt i dagsljus

    De kriminella vinsterna från droger tvättas genom kontantintensiva verksamheter: frisörsalonger, spelhallar, nattklubbar och barer. I vissa kvarter finns fler frisörsalonger än kunder.

    Faktaruta: Vägen till Bahnhofsviertel – så hänger allt ihop

    1. Internationella nätverk

    • Balkanmaffian – heroinsmuggling via Balkanrutten.
    • Hells Angels – styr delar av distribution och beskydd.
    • Nordafrikanska gäng – crack- och fentanylhandel på gatunivå.

    2. Migrationsströmmar

    • 2015: Tyskland tar emot 1 miljon asylsökande.
    • Brist på bostäder och jobb → koncentration i problemområden.

    3. Gatan som marknad

    • Öppen försäljning av crack, heroin och fentanyl.
    • Användning sker direkt på trottoarer eller i fixrum.

    4. Penningtvätt

    • Frisörsalonger
    • Spelhallar
    • Nattklubbar och barer

    5. Socialpolitikens paradox

    Skadereducering och lågtröskelvård minskar dödsfall – men lämnar kvar en permanent öppen drogscen.

    Ständig polisnärvaro, men lågt tryck på att stoppa handeln.

    Framtiden – ett vägval för staden

    Frankfurt står inför ett strategiskt beslut: fortsätta med socialt fokus och accepterad öppen drogscen, eller bryta mönstret genom hårdare insatser mot de kriminella nätverken.

    Det som händer i Bahnhofsviertel ses av många som en varningssignal – inte bara för Tyskland, utan för hela Västeuropa.

  • Sverige – världens öppna soptunna

    Innehållsförteckning

    Det en gång i tiden så trygga och homogena Sverige, där man kunde lämna dörren olåst, är sedan länge bara ett minne från svunna dagar. Det mångkulturella helvetet på jorden har gett oss ett Sverige med hög kriminalitet och extremt höga skatter.

    Varför tillåts migranter utanför EU fortfarande stanna i Sverige? Jag talar inte om arbetskraftsinvandrare – vi behöver högutbildade specialister från andra utvecklade länder, inte outbildade bidragstagare.

    PUT till vem som helst

    I dag kan människor fortfarande komma från ett land i Afrika eller MENA och på kort tid få permanent uppehållstillstånd här. Vänsterextrema politiker vrålar att vi behöver denna ”arbetskraft” i äldreomsorgen – men verkligheten visar raka motsatsen. Vi har sett äldre och sjuka serveras kattmat till frukost. Kommunerna blundar och fortsätter anställa personer utan språk, utan yrkeskunskap och utan engagemang, på låtsasjobb inom den kommunala verksamheten. I stället för att omedelbart skicka tillbaka dem till hemlandet låter man dem stanna i Sverige till varje pris.

    Bakdörren stängd – frontdörren vidöppen

    Ja, Tidöregeringen har stängt den vidriga bakdörr som tidigare fanns, där illegala kunde få PUT genom spårbyte – det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver absolut inte utomeuropeisk arbetskraft för enkla jobb. EU:s inre marknad består av cirka 300 miljoner invånare – där finns mer än nog människor att rekrytera ifrån om behovet verkligen finns.

    Svenskarna betalar – med tryggheten

    Priset för denna vansinnespolitik betalar vi svenskar – vi som byggt upp landet och bott här i generationer – i form av otrygghet, skenande kriminalitet och en välfärd som bryts ned framför våra ögon. Det som en gång var det trygga och homogena folkhemmet har förvandlats till ett mångkulturellt helvete där laglöshet och våld blivit vardag.

    Vi har redan burit världen på våra axlar

    Vi svenskar har gjort mer än någon annan nation för världens flyktingar. I slutet av andra världskriget skickade vi ner Vita bussarna i Europa för att rädda människor undan den marxistiska ondskan. Men vi har också begått historiska misstag – som när Vänsterpartiet drev på Baltutlämningen.

    Politikens största landsförräderi

    De största sveken i modern tid var att upphäva Luciabeslutet och att fortsätta ta emot migranter från muslimska länder även efter 11 september. Asylrätten till Sverige måste stramas åt till det yttersta – det är fullständigt orimligt att vi ska ta emot kvotflyktingar eller andra flyktingar utanför Europas gränser. Vårt land är inte världens socialkontor, och vi har ingen skyldighet att offra vår trygghet och framtid för att rädda alla andra.

  • Resultatet av Sveriges alltför generösa migrationspolitik – Terrordåd i Tyskland

    En man i 40-årsåldern misstänks för terrorbrott i Tyskland efter en knivattack i staden Wuppertal på onsdagseftermiddagen.

    Enligt uppgifter från tyska myndigheter ska mannen ha gått in i en köttbutik vid 15.30-tiden, tagit en kniv och sedan sprungit ut på gatan. Där ska han ha ropat ”Allahu Akbar” och attackerat en förbipasserande 32-årig man, som fick lindriga skador.

    Polis ingrep snabbt på platsen och sköt gärningsmannen, som nu vårdas på sjukhus.

    Mannen är tunisisk medborgare med permanent uppehållstillstånd i Sverige. Han har bott flera år i landet, är folkbokförd i Stockholmsområdet och har tidigare dömts för bland annat narkotika- och dopningsbrott.

    Tyska åklagare utreder händelsen som ett misstänkt terrorbrott.

  • Fröken Proppmätt ”Moska(ssu)” vill att Sverige att lämna NATO.


    Tack vare den republikanske presidenten Ronald Reagan lyckades Moskva aldrig ockupera Sverige – och just därför kunde fröken proppmätt ens sätta sin fot här. Hon slapp växa upp i ett land där sovjetiska T-34:or rullade på gatorna och där Röda arméns soldater rutinmässigt våldtog den kvinnliga befolkningen under tvång och terror.


    SSU vill att Sverige lämnar Nato, ett år efter att medlemskapet trädde i kraft. Den nyvalda ordföranden Moska Hassas hänvisar till bristande tillit till USA, särskilt om Donald Trump åter blir president. I stället vill SSU se ett fördjupat EU-samarbete kring försvaret.
    Socialdemokraternas regeringsskifte i Natofrågan kom efter Rysslands invasion av Ukraina 2022, men SSU har hela tiden varit kritiska. På helgens kongress beslutade förbundet att aktivt arbeta för ett svenskt Nato-utträde.
    Muf:s ordförande Douglas Thor kritiserar SSU:s linje kraftigt och menar att den gynnar Putin. Han kallar Nato ”Europas bästa skydd” och ifrågasätter SSU:s verklighetsuppfattning.Te

    Texten ni ser ovan är från en debattartikel i någon liberal kvällstidning. Det är intressant – fröken Proppmätt, som ursprungligen kommer från Afghanistan, har blivit inkvoterad som SSU-ordförande. SSU-ordförandeposten har historiskt varit en rak väg in till fina ministerposter i svenska regeringar.

     Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god.

    Per Albin Hanssons beredskapstal hölls 27 augusti 1939 klockan 13.45

    Här ser vi faran med att låta utomnordiska migranter få makt i Sverige – de saknar historisk förankring. Fröken Proppmätt har inte haft någon äldre släkting som kunnat förklara för henne att Sveriges beredskap inte var särskilt god – något till och med socialdemokraterna bedyrade dyrt och hederligt i ett tal 1939.

    Moder Svea fick till slut dra ner trosorna så att herr Adolf kunde köra in den bakvägen sommaren 1940, när tyska trupptransporter tilläts passera genom Sverige till Norge.

    Sedan vill Fröken Proppmätt villkora NATO-medlemskapet så att vi bara ska vara medlemmar när det inte är en republikansk president i Vita huset.

    Vad fröken Proppmätt glömmer är att det var tack vare en republikansk president – Ronald Reagan – som hon kunde komma till Sverige som lyxflykting och få stekta sparvar serverade direkt i munnen. De har uppenbarligen smakat gott, med tanke på att hennes BMI verkar vara högre än hennes IQ.

    Ronald Reagan fick Gorbatjov att riva Berlinmuren, vilket ledde till en period av avspänning – ända fram till Rysslands invasion av Ukraina.

    Det är sorgligt att se att sådana sinnesslöa vrak som fröken Proppmätt kan få höga politiska poster. Sedan pratar samma parti om populism. Är inte detta populism – att välja en sådan kakistokrat som ordförande?

    Socialdemokraterna har varit drivande i nedrustningen av det svenska försvaret i alla tider. Den enda socialdemokratiske statsminister som har drivit en vettig politik var Tage Erlander. Efter att Erlander lämnade tillbaka pennorna till statsverket, har Socialdemokraterna inte gjort mycket rätt vad gäller försvarspolitik.

    Fakta: Hur Ronald Reagan bidrog till Berlinmurens fall

    • Vem? Ronald Reagan, USA:s president 1981–1989.
    • Motparten? Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov.
    • Bakgrund: Berlinmuren byggdes 1961 av Östtyskland för att stoppa flykt från öst till väst. Den blev en symbol för kalla kriget och Sovjetunionens förtryck.
    • Politisk linje: Reagan kallade Sovjet för ”ondskans imperium” och ökade USA:s militärbudget kraftigt för att sätta press på Sovjet.
    • Berömt tal: Den 12 juni 1987 höll Reagan ett tal vid Brandenburger Tor i Västberlin:
      “Mr. Gorbachev, tear down this wall!”
    • Resultat:
      • Gorbatjovs reformer (glasnost & perestrojka) ökade trycket inifrån.
      • Reagans politik stärkte oppositionen i östblocket.
      • Berlinmuren föll den 9 november 1989 efter folkets massiva protester.
    • Sammanfattning: Reagan bidrog genom militärt tryck, tydlig ideologisk linje och stöd till förändringskrafter i öst.

  • Sverige ”stänger inte dörren” för att flyga hit araber direkt från Gaza – trots vårdkris i Sverige

    Innehållsförteckning

    Skattebetalare får stå tillbaka – medan lyxflyktingar från Gaza kan gå rakt förbi vårdkön. Samtidigt ekar ambulanserna tomma i Stockholm. Trots att vård finns att få i närområdet envisas Sverige med att öppna dörren – som om vi vore hela världens akutmottagning.

    Karolinska universitetssjukhuset uppger att det är redo att ta emot ”patienter” från Gaza – ett begrepp som i praktiken ofta innebär att både vårdbehövande och deras anhöriga kommer till Sverige, vilket kan leda till permanent bosättning. Regeringen överväger nu att ge sitt godkännande.

    – Vi har inte sagt nej, vi bedömer löpande situationen, sade sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) i SVT:s Aktuellt.

    Svår vårdkris i Stockholm

    Samtidigt råder allvarlig resursbrist i svensk sjukvård. I Stockholm city fanns nyligen bara en enda ambulans i drift, trots att tre normalt ska vara tillgängliga. Fackliga företrädare kallar situationen ”direkt livsfarlig”. Personalbrist, vakanta arbetspass och pressade resurser gör att vården har svårt att klara av nuvarande belastning – utan att nya, omfattande åtaganden tillkommer.

    Ändå överväger regeringen att lägga ytterligare börda på det svenska systemet genom att flyga patienter från Gaza till Sverige – trots att hjälp finns betydligt närmare.

    Vård kan ges i närområdet

    Länder som Egypten, Jordanien och Libanon har både geografisk närhet och språk- samt kulturmässiga förutsättningar att ge vård och stöd till skadade palestinier. Flera internationella organisationer har personal och resurser stationerade i dessa grannländer. Även Gulfstater som Saudiarabien och Qatar har avancerade sjukhus med hög kapacitet.

    Att transportera patienter till Europa är därför varken det enda alternativet eller nödvändigtvis det mest humanitära, sett till logistik, kultur eller kostnad.

    EU-tryck och svenska överväganden

    Flera europeiska länder, däribland Norge, Tyskland och Slovakien, har redan tagit emot patienter från Gaza – ofta tillsammans med anhöriga. EU och FN uppmanar Sverige att göra detsamma. Hittills har regeringen valt att avvakta.

    – Vi vill prioritera stöd till akuta insatser. Medicinska transporter är ofta långa processer och handlar inte om akutvård, säger Ankarberg Johansson – men poängterar samtidigt att dörren inte är stängd:

    – Det kan vara möjligt. Men det viktiga är att ge vårt stöd till befolkningen för de lider.

    Frågan om rätt prioritering

    Sverige har tidigare tagit emot krigsskadade från Ukraina, men då under helt andra förhållanden. Nu ifrågasätts om det är rimligt att öppna för ännu en vårdintegration – när det redan saknas personal, ambulanser och vårdplatser i Sverige.

    WHO uppskattar att minst 10.000 patienter i Gaza är i behov av specialiserad vård. Men att de måste flygas tusentals kilometer till Sverige eller andra EU-länder är inte en självklarhet. Kritiker menar att det är både ineffektivt och orättvist mot de egna skattebetalarna, när hjälp kan ges på plats eller i regionen – snabbare, billigare och utan att belasta ett redan pressat europeiskt vårdsystem.

    Sammanfattning:
    Regeringen utesluter inte att ta emot patienter från Gaza, trots att svensk sjukvård – särskilt i Stockholm – lider av allvarlig resursbrist. Bland annat har det förekommit att bara en enda ambulans varit i tjänst i hela innerstaden. Kritiker menar att vård istället bör ges i närområdet, där länder som Egypten, Jordanien och Qatar har bättre geografiska och kulturella förutsättningar. Att flyga patienter till Sverige kan bli både dyrt, ineffektivt och orättvist mot skattebetalare och vårdbehövande i Sverige.