Etikett: kalla kriget

  • Vänsterpartiet , en inre lede fi som hotar Sverige.

    Vänsterpartiet vill locka vårdpersonal med rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor. Men bakom de glättiga förslagen döljer sig kostsamma reformer, oklara löften och en historik som väcker frågor om lojalitet, korruption och kakistokrati. Är Vänsterpartiet en välfärdsvän – eller en säkerhetsrisk för Sverige?

    Åh, tack store kamrat Stalin för att jag får hela 25 % rabatt på ett SL-kort. Nu ska jag verkligen rösta på Vänsterpartiet. Ett parti, en ledare och en åsikt

    Vänsterpartiet lyfter gärna fram vårdpersonalens villkor i sin budget för 2026. Men bakom de vackra orden om solidaritet och välfärd gömmer sig satsningar som redan från början väcker fler frågor än de besvarar.

    De två stora reformerna – rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor – kostar 110 miljoner kronor det första året och därefter 145 miljoner kronor årligen.

    Enligt förslaget ska 45 000 anställda i Region Stockholm få 25 procents rabatt på SL-kortet, motsvarande cirka 2 800 kronor per person och år. Kritiker menar att detta är en dyr reform som i praktiken mest gynnar dem som redan åker kollektivt, snarare än att direkt förbättra arbetsmiljön i vården.

    Genom att man socialiserar Region Stockholm, det vill säga avbolagiserar, pressas lönerna nedåt för vårdanställda. Det blir färre arbetsgivare att välja mellan. Den 25-procentiga rabatten för vårdanställda är 280 kr. Hade man i stället sänkt regionskatten, så hade man fått mer pengar i handen – pengar som man kunnat göra vad man vill med, inte behövt lägga på en biljett för en kollektivtrafik som knappt fungerar.

    Den andra delen – gratis arbetsskor – framställs som en välfärdsreform, men detaljerna är oklara. Ska personalen köpa skorna själva och få ersättning, eller ska regionen göra en dyr upphandling? Om anställda köper själva kan det bli förmånsbeskattat, vilket i praktiken äter upp värdet av ”förmånen”.

    Totalt går 95 miljoner kronor årligen till SL-rabatten, medan skosatsningen utgör en mindre del. Kritiken är tydlig: dessa pengar skulle istället kunna gå till fler kollegor, högre löner och kortare arbetspass – faktorer som verkligen kan förbättra vårdpersonalens vardag och hälsa.

    Vänsterpartiet talar också om att stärka regionens attraktionskraft som arbetsgivare genom ”betald återhämtningstid” för fler grupper. Men vilka grupper det gäller är oklart. Kritiker ser detta som ännu ett exempel på dyra men otydliga reformer utan genomförandeplan.

    En inre fiende?

    Det finns dock ett större problem än dyra budgetposter. Vänsterpartiet har historiskt setts som en inre fiende mot Sverige och det svenska folket. När partiledaren Lars Werner en gång i tiden sålde ut det svenska försvaret för att ordna gratis sprit till sin 50-årsfest satte det tonen: lojaliteten gick inte till Sverige, utan till utländska diktaturer.

    Frågan är vad som händer om Sverige hamnar i krig. Kommer Vänsterpartiet att stå upp för det svenska folket – eller kommer lojaliteten att ligga hos kamrat Putin, precis som de en gång låg hos kamrat Stalin under andra världskriget?

    Korruption och kakistokrati

    Idag finns en oro att V-politiker i kommuner, regioner och riksdagen inte bara driver kostsamma och otydliga reformer – utan också riskerar att utgöra en säkerhetsrisk. Många befarar att en del arbetar i linje med främmande makters intressen.

    Och det stannar inte där. Kritiker menar att det dessutom finns tecken på korruption i partiets sätt att styra. Många V-politiker beskrivs som rena kakistokrater – det vill säga människor som varken har kompetensen eller viljan att leda, men som ändå klamrar sig fast vid makten.

    Under kalla kriget uppskattades att 95 procent av alla VPK-medlemmar var antingen KGB-agenter eller agenter åt Stasi. Frågan som nu ställs är: upprepar historien sig?

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Svenskhatade kommunist bli bostadsborgarråd i Stockholm

    Vänsterpartiet har havererat i Stockholms bostadspolitik. Nu kliver Deniz Butros (V) fram som nytt bostadsborgarråd med samma tomma slagord som tidigare, men utan verkliga lösningar. Partiets misslyckanden, deras ideologiska blindhet och historiska lojalitet mot främmande makt gör att förtroendet är kört i botten. Stockholm förtjänar bättre än ännu ett vänstermisslyckande.

    Nu ska diktaturens kreatur bestämma om du ska få bostad eller inte. I DDR fick man vänta 15 år på att köpa en Trabant – troligen världens sämsta bil. I Stockholm år 2025 får man vänta 15 år på en hyresrätt hos någon av slumvärdarna i allmännyttan. Vänsterpartiet sviker aldrig sitt ideologiska DNA. Kamrat Stalin hade varit stolt över V:s bostadspolitik i huvudstaden.

    När Deniz Butros (V) nu blir bostadsborgarråd i Stockholm presenteras det som en nystart. I själva verket är det ännu en i raden av misslyckade företrädare för en politik som havererat totalt. Hennes ord om att ”Stockholm ska vara en stad för alla” är samma tomma slagord som hennes partikamrater upprepat i årtionden – samtidigt som bostadskön växer, hyrorna skenar och unga tvingas ge upp drömmen om en egen bostad.

    Det här är inte bara inkompetens. Det är en grundläggande systemkollaps som visar varför Vänsterpartiet aldrig kan leverera. Hela deras ideologi bygger på marxismen – en teori som i praktiken alltid slutat i katastrof. Från Sovjet till DDR, från Kuba till Venezuela: resultatet har blivit brist, förfall och ofrihet. Att Vänsterpartiet fortfarande bygger sin politik på dessa idéer visar hur djupt fel partiets fundament är.

    Och glöm inte historien. Under kalla kriget var Vänsterpartiet Moskvas lojala röst i Sverige. Det är väl belagt att flera V-politiker hade nära band till östblocket, och vissa agerade i praktiken som informatörer åt en främmande makt. Det är en skamfläck som aldrig tvättats bort – och som gör att partiet än i dag måste betraktas med misstro.

    Att låta Deniz Butros, ännu en förvaltare av denna ruttna tradition, kliva fram som bostadsborgarråd är inget framsteg. Det är ett steg bakåt, rakt in i samma politiska återvändsgränd som Vänsterpartiet alltid kört fast i. Butros är inte lösningen – hon är själva symbolen för ett parti som gång på gång misslyckas, både i idé och i handling.

    Stockholm förtjänar bättre än DDR-retorik i pressmeddelanden och en politik som leder till fler kölappar, fler löften och fler svek. Vänsterpartiet har haft sin chans, gång på gång. Resultatet är entydigt: de har misslyckats totalt – och kommer aldrig lyckas.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Vänsterpartiet svensk hat genom historien

    Från Lenins revolution 1917 till dagens svenska politik löper en röd tråd av våld, förräderi och hat emot Svenska folket. Vänsterpartiet har bytt namn och putsat fasaden, men smutsen sitter kvar. Blodspengar från Moskva, stöd till diktaturer och ett öppet förakt mot det svenska folket är en del av dess arv. Nu, hundra år senare, riskerar samma subversiva krafter att släppas in i en svensk regering – allt för maktens skull.

    Innehållsförteckning

    Innehållsförteckning

    Revolutionen och början på ondskan

    1917 slog den ryska revolutionen till – tsaren störtades. Den 17 juli 1918 slaktades tsarfamiljen, inklusive de fem barnen. Den 13-årige Aleksej mördades kallblodigt av marxisterna – barnamord som ett av deras första ”revolutionära” dåd.

    Samtidigt splittrades det socialdemokratiska arbetarpartiet i Sverige. En del gick över till kommunisterna och bildade ett eget parti. Socialdemokraterna valde demokratisk socialism, medan kommunisterna byggde sin ideologi på våld och terror.

    Nazismens kusin

    1921 växte NSDAP fram i Tyskland – en ideologisk kusinrörelse. Hatet mot judarna grundades på myten att de stod för ”kapitalismen”. 26 år senare hade sex miljoner judar gasats ihjäl i polska dödsläger – allt i spåren av samma totalitära idévärld.

    Under 1920- och 1930-talet var marxismen ett spöke som skrämde hela västvärlden. Demokratierna hotades. Och i Sverige bytte Vänsterpartiet namn gång på gång, men behöll alltid sin fientlighet mot det svenska folket.

    Sovjetpengar och svensk förräderi

    Medan miljoner människor avrättades i Lenin och Stalins Sovjet, medan egendom stals och förstatligades, tog Vänsterpartiet emot blodspengar från Moskva. Bland annat köptes fastigheten på Kungsgatan 84 med sovjetiska pengar. Om guldtänder från Gulag-offren var med och finansierade köpet vet man fortfarande inte.

    På 1930-talet skickade Vänsterpartiet svenskar från Kiruna till Sovjet. De avrättades brutalt.

    Hitler och kommunisterna

    1933 tog en simpel vicekorpral vid namn Adolf Hitler makten i Tyskland. Till skillnad från kommunisterna, som tog makten genom våld och blodbad, utnyttjade Hitler demokratin för att sedan krossa den inifrån.

    1939 invaderade Tyskland Polen. Andra världskriget bröt ut. I Sverige visste socialdemokraterna redan att Vänsterpartiet var ett hot. De hade sett deras våldskapital i Ådalen 1931, då en uppretad marxistpöbel trakasserade gästarbetare som bara ville försörja sig. Militären tvingades öppna eld för att stoppa dem.

    När kriget kom kunde man inte låta Vänsterpartiet bära vapen. De var en inre fiende. De sattes i arbetskompanier – för alla visste att deras lojalitet låg hos Moskva, inte hos Sverige.

    Efterkrigstiden och järnridån

    1941 stängde svenska poliser och officerare tidningen Norrskensflamman. Den spred sovjetisk propaganda och hetsade folket mot sitt eget land.

    1945 tog kriget slut. Den galne vicekorpralen satte en Luger mot tinningen och tryckte av. Världen fick andas ut – men kommunismen växte som en cancersvulst. Halva Tyskland slukades av Sovjet. 1946 talade Churchill om järnridån som föll över Europa.

    I valet 1944 fick Vänsterpartiet tio procent. Ett skrämmande resultat. Hade de fått makten skulle svenska kvinnor riskerat samma öde som de tyska – våldtagna av Röda arméns soldater. Men tack vare en stark säkerhetstjänst kunde man hålla den marxistiska ondskan stången.

    1947 lanserade USA Trumandoktrinen – försvaret mot kommunismen.

    Kalla kriget – förrädarna i Sverige

    På 1950-talet växte marxismen som ett inre hot i USA. Senator Joseph McCarthy tvingades slå tillbaka. I Sverige fick Vänsterpartiet fem procent, men de betraktades som femtekolonnare. Polisen byggde trygghetsregister över marxister som öppet föraktade det svenska folket och demokratin.

    Den 13 juni 1952 hjälpte Vänsterpartiet Sovjet att skjuta ner en svensk DC-3. Planet samlade underrättelser om fienden i öst. En MIG-15 sköt ner det. Åtta svenska hjältar dog. Bland marxister i Sverige möttes deras död av jubel.

    1956 rullade sovjetiska stridsvagnar in i Ungern. De våldtog och mördade på sin väg.

    1975 sålde partiledaren Lars Werner svenska försvarshemligheter till DDR – för några flaskor sprit. Under hela kalla kriget var Vänsterpartiet en säkerhetsrisk, ett hot mot nationen.

    1981 gick en sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård. Vänsterpartiet hoppades på ett nytt Ungern 1956 – att sovjetiska stridsvagnar skulle rulla in på Stockholms gator.

    1982 hjälpte partiet sina kamrater i Polen att kartlägga svenska Viggen-piloter – under täckmantel som tavelförsäljare.

    Murens fall – men inte smutsens

    1989 föll muren. DDR förenades med friheten.

    1990 försökte Vänsterpartiet tvätta bort sin historia genom att radera ordet ”kommunisterna” ur sitt namn. Men smutsen sitter kvar.

    2020-talet – samma gamla hot

    På 2020-talet har dessa subversiva element släppts in i politikens finrum. Hotet är bortglömt. Ändå får vanliga människor fortfarande smaka på marxismens ondska.

    I Stockholm styr en kommunist över bostadsfrågan. I DDR fick man vänta 15 år på en Trabant. I Stockholm får man vänta 15 år på en hyresrätt. Arvet lever kvar. Korruptionen sticker upp sitt fula tryne gång på gång.

    De hyllar terrorister på demonstrationer och skyller ifrån sig när de ertappas. Politiker efter politiker från V avslöjas som giriga och självberikande. Där det finns marxistiska partier finns alltid korruption – så också i Vänsterpartiet. Smutsen från historien är ofrånkomlig, och hatet mot det svenska folket är svart på vitt dokumenterat.

    Hatet lever vidare

    Precis som Hitler drev en hatisk linje mot judarna och byggde sitt rike på antisemitism, har Vänsterpartiet fortsatt på samma bana – med ett hat mot Israel. Hatet mot judar och den judiska staten har blivit ett återkommande tema i partiets politik. Det är samma uråldriga gift, paketerat i modern språkdräkt. Ett hat som aldrig dör, utan bara byter skepnad.

    En framtida fara

    2026 kan denna smuts rentav släppas in i en svensk regering. Man kan tänka sig att bilda regering med marxister.

    Statsministrarna Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme gjorde allt för att skydda Sverige från dessa femtekolonnare. Nu riskerar Magdalena Andersson att bli den statsminister som släpper in trojanerna i en svensk regering – allt för maktens skull.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • V vill införa DDR modell i SL trafiken

    SL:s elbuss-satsning hotas av nya rättsprocesser – och notan kan bli 140 miljoner dyrare varje år. Vänsterpartiet vill stoppa upphandlingarna helt och införa statlig busstrafik i DDR-stil, medan Miljöpartiet rycker på axlarna och kallar miljardhaveriet ”normalt”. Under tiden får resenärerna stå och betala priset.

    Vänsterpartiets visionsbild av hur SL:s busstrafik ska fungera i egen regi. På Normannenstraße kan ingen höra dig skrika, när Vänsterpartiets hemliga polis förhör dig för att du har kritiserat folkmordspartiet Vänsterpartiet för levererad usel kollektivtrafik.

    140-miljonerssmäll hotar SL – tvist om bussar kan stoppa elplanerna

    Stockholmarna riskerar att få betala dyrt för bussbråket mellan trafikjättarna.

    När VR vann upphandlingen om nya bussavtal för Järfälla, Upplands-Bro, Södertälje och Nykvarn såg allt ljust ut. Elbussar skulle rulla från 2026 – och SL skulle spara hundratals miljoner.

    Men nu har Nobina, som kör idag, satt stopp. Bolaget har överklagat – och kräver att allt görs om.

    Kostar 140 miljoner extra – varje år
    Överklagandet kan dra ut på tiden. Och då tvingas SL förlänga avtalet med Nobina. Resultatet: fortsatt dieseldrift.

    Enligt Trafikförvaltningen blir det en extra nota på 140 miljoner kronor om året.

    Vänsterpartiet: ”SL borde ta över allt”
    Vänsterpartiet ser situationen som ett bevis på att systemet havererat.
    – Vi måste fråga oss vad vi håller på med. Privatiseringarna fungerar inte, säger Anna Sehlin (V).

    Hon vill att SL själva kör bussarna.

    DDR-modellen – ett varnande exempel
    Men förslaget får hård kritik. Att staten tar över riskerar att bli ett nytt DDR-scenario.

    I det forna Östtyskland körde staten all kollektivtrafik. Resultatet? Kaos, köer, trasiga bussar och usel service.

    Att Stockholm skulle få ”ordning och reda” genom statlig drift är enligt kritikerna en illusion. Det leder istället till byråkrati, högre kostnader och sämre resenärsupplevelse.

    Nobina: ”Upphandlingarna fungerar inte”
    Även Nobina håller med om att systemet är trasigt.
    – Vi vill ha en dialog om framtiden, utan tvister och nödavtal som förstör kollektivtrafiken, säger presschefen David Erixon.

    MP: ”Överklaganden är normalt” – möter kritik
    Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) försvarar situationen.
    – Det är mer regel än undantag att stora upphandlingar överklagas. Och vi brukar få rätt, säger han.

    Men svaret väcker ilska. Kritiker menar att Fendert accepterar kaoset som ”normalt”. Varje år som fastnar i domstol kostar skattebetalarna miljoner – och resenärerna får vänta på elbussarna.

    Resenärerna förlorar – politikerna skyller på varandra
    Resultatet blir att stockholmarna får betala notan.

    Vänsterpartiet vill tillbaka till en statlig modell som liknar DDR. Miljöpartiet rycker på axlarna och säger att överklaganden hör till.

    Och under tiden fortsätter miljonrullningen – medan resenärerna får vänta på en modernare och billigare busstrafik

    4 mörka kapitel i Vänsterpartiets historia

    • Kopplingar till Sovjetunionen och DDR Partiet (då Sveriges Kommunistiska Parti/VPK) hade under lång tid stark lojalitet mot Moskva och nära band till DDR. Regimen i Östtyskland försvarades ofta trots omfattande förtryck.
    • Kirunasvenskarna Svenska arbetare som emigrerade till Sovjet på 1920–30-talen drabbades av utrensningar, tvångsarbete och förföljelser. Partiledningen försvarade länge Sovjet och teg om övergreppen, vilket lämnade Kirunasvenskarna utan stöd.
    • Baltutlämningen 1945–46 Sverige utlämnade över 140 baltiska soldater och officerare till Sovjetunionen. Dåvarande kommunistpartiet stödde utlämningen och drev linjen att följa Sovjets krav—beslut som i efterhand setts som ett moraliskt haveri.
    Denna faktaruta sammanfattar välkända historiska uppgifter om partiets tidigare ställningstaganden.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Socialdemokraterna släpper in femtekolonnare i sitt parti.

    År 2033 har Sverige förändrats i grunden. En islamistisk maktkoncentration har vuxit fram, och under täckmantel av nationell kris har grundlagar rivits upp. En attack på en symbolisk statlig byggnad blev startskottet – inom dagar fanns krav på undantagslagar, och inom månader var demokratin avskaffad.
    År 2035 införs sharialagar. Traditionella svenska högtider som midsommar klassas som hedniska och förbjuds. Samhället har blivit oigenkännligt.

    Dündar Güngör, ordförande för Socialdemokraterna i Rosengård och ledamot i Malmö kommunfullmäktige, anser att Id al-Adha bör betraktas som en svensk högtid. I en intervju med Sydsvenskan berättar han att firandet på Örtagårdstorget kombinerar Sveriges nationaldag och den islamiska offerhögtiden i ett gemensamt arrangemang. – Vi firar två svenska högtider på samma dag, även om inte alla vill acceptera att de är det, säger Güngör. Han uttrycker ingen förståelse för svenskar som motsätter sig erkännandet av muslimska högtider som en del av det svenska samhället. Uttalandet har väckt debatt, särskilt i ljuset av kritik från djurrättsorganisationer mot djurhanteringen under Id al-Adha, där slakt utan bedövning förekommer i vissa länder.

    Föreställ dig att Sverige hade blivit ockuperat under kalla kriget, av Sovjetunionen. Ryska soldater överallt. Ett felsteg, en fel mening om den store marxistledaren – och du hade ställts mot en vägg och skjutits. Det var verkligheten för miljontals människor bakom järnridån.

    Idag står vi inför en ny form av ockupation. Det handlar inte längre om stridsvagnar och gevär – utan om en totalitär ideologi som har infiltrerat våra institutioner, skolor, bostadsområden och politiska partier. Denna ideologiska angripare heter islam. Den är inte här för att anpassa sig. Den är här för att ta över.

    Så fort någon vågar kritisera islam, eller påpeka dess destruktiva inverkan, svarar de muslimska massorna med hot, upplopp och brutalt våld. Koranbränningar har blottat hur snabbt dessa grupper mobiliserar sitt hat och sitt våldskapital mot det svenska samhället. Toleransen från vår sida har blivit deras vapen.

    Vi har själva öppnat dörrarna. Låtit denna ideologi breda ut sig som en cancersvulst i vårt samhälle. Vi har gett den bostäder, bidrag, inflytande – och nu kräver dess företrädare att vi erkänner deras högtider som svenska. Vi ser nu hur svenska politiker – ofta utan djupare band till vår historia, utan förfäder som försvarade detta land – försöker omskriva vad som är svenskt. De kallar Id al-Adha en ”svensk högtid”.

    Det är lika verklighetsfrånvänt som om vi skulle tvingas fira 9 maj – den ryska segerdagen – eller 4 juli, USA:s nationaldag. Högtider som inte har något att göra med vår kultur, vår historia eller vår identitet. Det är inte assimilation. Det är kapitulation.

    Och det slutar inte där. Det börjar med högtider. Det slutar med lagar. Om Sverige en dag styrs enligt sharia – vare sig i sunni- eller shiaform – då är det slut på midsommar, jul, kräftskivor och lucia. Då blir allt vi förknippar med frihet, ljus, musik och tradition förbjudet.

    Midsommar – vår kanske mest älskade högtid – skulle raderas:

    • Alkohol: förbjudet
    • Dans: förbjudet
    • Lättkläddhet: förbjudet
    • Musik: censurerad
    • Glädje i det offentliga rummet: förbjudet

    Vi står inte längre inför en hypotetisk fara. Den är här. Den är redan inne i våra beslutande rum. Och om vi inte sätter stopp – nu – så förlorar vi mer än vårt land. Vi förlorar vår själ.

    Vad skulle sharialagar innebära i Sverige?

    Om sharialagar infördes som rättssystem i Sverige skulle det innebära stora förändringar jämfört med dagens sekulära lagstiftning. Här är några centrala skillnader:

    • Religiös lagstiftning: Svenska lagar bygger på demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Sharia bygger på religiösa texter, vilket skulle innebära att lagen inte längre är sekulär.
    • Ojämställd familjerätt: Män har i många tolkningar av sharia starkare juridisk ställning än kvinnor vid arv, skilsmässa och vårdnad. Detta strider mot svensk jämställdhetslagstiftning.
    • Begränsad yttrandefrihet: Kritik mot religion kan straffas hårt enligt sharia. I Sverige är religionskritik tillåten enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
    • Hårda straff: I vissa tolkningar tillämpas kroppsliga straff, t.ex. piskrapp eller amputation. Detta skulle bryta mot svensk lag som förbjuder grym och omänsklig behandling.
    • Könssegregering: Sharia föreskriver ofta strikt åtskillnad mellan kvinnor och män i det offentliga rummet. I Sverige gäller likabehandling oavsett kön.
    • Religiösa påbud: Tvingande klädkoder (t.ex. hijab) och förbud mot vissa livsmedel skulle kunna införas, vilket inskränker individens frihet.

    Sammanfattningsvis skulle ett införande av sharialagar stå i direkt konflikt med svensk grundlag, rättsstatens principer och internationella konventioner om mänskliga rättigheter.

  • Stig Bergling – Vänsterpartisten som förrådde Sverige åt sina kamrater i Moskva.

    Under kalla kriget var 9 av 10 V-politiker spioner åt någon marxistisk banditstat – oftast Sovjet eller DDR. Stig Bergling (V) var dock den som gjorde störst skada på krigsmaktens förmåga att försvara Sverige.

    Bakgrund och karriär fram till gripandet (till 1979)

    Stig Svante Eugén Bergling (född 1937) växte upp i Stockholm och gjorde sin värnplikt som kustjägare vid KA 1 (Vaxholm), varefter han utbildades till reservofficer. År 1958 började Bergling arbeta som polis i Stockholm, med placering vid Östermalms polisstation. Under 1960-talet avancerade han inom poliskåren och arbetade bland annat vid radiopolisen och utlänningsroteln. Bergling visade intresse för säkerhetsfrågor och 1969 rekryterades han till Säkerhetspolisen (Säpo), där han fick tjänst vid spaningsroteln (byrå II) som fokuserade på kontraspionage mot sovjetiska underrättelseagenter i Sverige. Samtidigt fortsatte han sin militära bana som reservofficer inom kustartilleriet.

    I början av 1970-talet kombinerade Bergling sin Säpo-karriär med internationella uppdrag. År 1971 beviljades han tjänstledighet från Säpo för att arbeta som förbindelseofficer vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk). Parallellt deltog han vid flera tillfällen i FN-tjänst runt om i världen. Bland annat tjänstgjorde han 1968 som militärpolischef i en svensk FN-bataljon på Cypern och från november 1972 som FN-observatör i Mellanöstern, först i Israel och sedan i Libanon året därpå. Genom dessa roller fick Bergling insyn i både svenska försvarshemligheter och internationella förbindelser, vilket kom att prägla hans fortsatta öde.

    Spion för Sovjetunionen: motiv, tillvägagångssätt och lämnad information

    Berglings spioneri för Sovjetunionen tog sin början under hans tid vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning i början av 1970-talet. Där fick han tillgång till en pärm med topphemliga handlingar – den s.k. fortifikationskoden (FO-koden), en komplett förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleriförsvar och mobiliseringsförråd. Bergling kopierade denna pärm i hemlighet och gömde materialet i sitt bankfack. Han har uppgett i förhör att han sparade det hemliga materialet “för en regnig dag”, som en personlig hämnd mot kollegor inom militären som han upplevde som otrevliga. Motivbilden var dock mångfacetterad; Bergling själv erkände senare att pengarna lockade – totalt erhöll han 67 000 kronor från sovjetisk underrättelsetjänst för sina gärningar – vilket antyder att ekonomiska motiv vägde tungt. Ideologiskt tycks han inte ha drivits av övertygelser, utan snarare av personlig bitterhet och utsikten till ekonomisk vinning.

    Det hemliga materialet i pärmen kom väl till pass redan året därpå. Under sin FN-tjänst i Libanon 1972 tog Bergling kontakt med Sovjetunionens militärattaché i Beirut, Alexander Nikiforov, som i själva verket var underrättelseofficer för GRU (sovjetiska militära underrättelsetjänsten). Bergling erbjöd Nikiforov den kopierade pärmen med försvarshemligheterna, och den 30 november 1973 överlämnade (och sålde) han detta topphemliga material till Sovjetunionen. Därmed hade Bergling självmant blivit en sovjetisk agent – någon formell värvning skedde aldrig från GRU:s sida, utan det var Bergling som själv tog initiativet att förråda hemligheterna.

    Efter försäljningen av FO-koden fortsatte Bergling att spionera under resten av 1970-talet. När han återvände till Sverige 1975 placerades han åter på Säpos “Ryssrotel” (kontraspionageenheten mot öst). Paradoxalt nog gav detta honom ytterligare möjligheter att läcka information. GRU insåg att Bergling kunde vara mer användbar på hemmaplan, och gav honom i uppdrag att rapportera vilka misstag sovjetiska spioner i Sverige gjorde och om några av dem var komprometterade. Bergling utnyttjade sin insyn på Säpo för att upplysa Moskva om vilka sovjetiska agenter som var under svensk bevakning, vilket ledde till att Sovjet kallade hem de avslöjade spionerna.

    Grundig Satellit 2100
    Bild: En kortvågsradio av modell Grundig Satellit 2100 – liknande den Bergling använde för att ta emot meddelanden. Bergling höll kontakten med sina uppdragsgivare via osynlig bläckskrift och kortvågssändningar.

    Tillvägagångssättet för kontakten med GRU var intrikat men effektivt för sin tid. Bergling kommunicerade med sina sovjetiska uppdragsgivare genom brev skrivna med osynlig skrift (framställd med hjälp av karbonpapper och avslöjad med en särskild vätska). När han skickat meddelanden på detta vis fick han instruktioner tillbaka via kortvågsradio på hemliga frekvenser. Faktum är att Bergling hade fått spionutbildning av GRU i Östtyskland, dit han reste i största hemlighet eftersom Säpo-anställda inte fick åka till öststaterna. Genom sina dubbla roller som Säpo-officer och reservofficer i försvaret kunde han under flera år samla in och förråda känsliga uppgifter. Summa summarum lämnade Bergling ut några av Sveriges mest skyddsvärda försvarshemligheter – något som i efterhand bedöms som en av de allvarligaste säkerhetsläckorna i svensk historia.

    Avslöjande, gripande och rättegång (1976–1979)

    Under andra halvan av 1970-talet började misstankarna gro om att en “mullvad” fanns inom Säpo. Berglings beteende hade väckt intern uppmärksamhet – han lyckades lite för ofta avslöja sovjetiska agenters gömställen och planer, vilket fick kollegorna att ana att något inte stod rätt till. Vid mitten av 1970-talet var Bergling därför själv föremål för Säpos spaning. Samtidigt nåddes västliga underrättelsetjänster av indikationer på förräderiet: den högt uppsatte KGB-officeren Oleg Gordievskij (som i hemlighet samarbetade med brittiska MI6) rapporterade att GRU hade en agent inom Säpo. Dessa uppgifter stärkte misstankarna mot Bergling.

    År 1977 hade Säpo fått konkreta indikationer på Berglings samröre med GRU, bland annat bevis för hans kontakter med en identifierad GRU-officer i Mellanöstern. Insikten om Berglings förräderi satte igång ett samarbete med utländska kollegor för att kunna gripa honom. Problemet för Säpo var att de bevis man samlat in på egen hand kunde vara svåra att använda i en svensk domstol utan att avslöja källor och metoder. När Bergling våren 1979 planerade att återvända till sin FN-tjänst i Mellanöstern, såg Säpo en möjlighet att låta ett annat land agera.

    Den 12 mars 1979, under en mellanlandning på Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv, slog den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet till och grep Stig Bergling. Gripandet skedde i samförstånd med svenska myndigheter – Säpo hade på förhand informerat israeliska kollegor om misstankarna och att Bergling sannolikt skulle passera via Israel. Shin Bet tog in Bergling till förhör, officiellt med motiveringen att utreda om han även spionerat på israeliska intressen under sin tid som FN-observatör i området. Efter avslutade förhör deporterades han till Europa: Bergling sattes på ett plan till Köpenhamn, där svenska Säpo-officerare tillsammans med dansk säkerhetspersonal tog emot honom och eskorterade honom vidare till Stockholm. Svenska staten hade därmed sin inre fiende i förvar, och ett av våra största spiondraman gick mot sin upplösning.

    Väl i Sverige häktades Bergling omgående (mars 1979) och åtal väcktes för grovt spioneri. Rättegången blev uppmärksammad – det var ovanligt att en Säpo-tjänsteman själv stod anklagad för att ha sålt rikets hemligheter till främmande makt. Den 7 december 1979 föll domen: Stig Bergling befanns skyldig till grovt spioneri samt grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Straffet bestämdes till livstids fängelse. Domstolen ansåg det ställt utom rimligt tvivel att Bergling under 1970-talet hade överlämnat fortifikationskoden – det detaljerade registret över Sveriges befästningar – till Sovjetunionen, vilket innebar ett synnerligen allvarligt angrepp på rikets säkerhet. Efter domen vidtogs ovanliga säkerhetsåtgärder kring den dömde spionen. Med hänsyn till rikets säkerhet belades Bergling med stränga restriktioner i fängelset: han isolerades från andra intagna, och all kommunikation (brev och besök) censurerades eller begränsades av säkerhetsskäl. Den dåvarande justitieministern utfärdade särskilda föreskrifter som kriminalvården och rikspolisstyrelsen fick följa för att förhindra ytterligare informationsläckor genom Bergling. Stig Bergling hade avslöjats och dömts, men historien skulle visa sig vara långt ifrån över.

    Fängelsestraff, rymningen 1987 och åren i exil

    Inledningsvis avtjänade Bergling sitt straff under hårda förhållanden. Han satt 39 månader i total isolering, bland annat på säkerhetsanstalten Kumla. På grund av den psykiska press isoleringen innebar flyttades han i början av 1980-talet till rättspsykiatrisk vård en period (bl.a. Karsuddens sjukhus). År 1983 bedömde läkarna att Bergling inte längre behövde psykiatrisk vård, och han återfördes då till ordinarie fängelsemiljö – Norrköpingsanstalten – om än under fortsatt noggrann bevakning. Med tiden lättades dock restriktionerna något. Bergling började få ta emot besök, och en av besökarna var en barndomsvän vid namn Elisabeth (född Sjögren). Hon var frånskild fyrabarnsmor och arbetade i hemtjänsten, men kom nu att knytas allt närmare den dömde spionen. De två inledde en relation genom brevväxling som övergick i kärlek, och i mars 1986 gifte de sig inne på fängelset (Bergling bytte vid vigseln efternamn till Eugén Sandberg, hans mors flicknamn, vilket även Elisabeth tog). Under dessa övervakade möten och även under beviljade permissioner i Elisabeths bostad i Rinkeby började paret smida planer på en flykt.

    I oktober 1987 blev planerna verklighet. Trots att Bergling var en av landets mest bevakade fångar, lyckades han få beviljat en permission (tillfällig utevistelse) tillsammans med sin hustru utan adekvat bevakning – ett beslut som i efterhand skulle kritiseras hårt. Den 6 oktober 1987 genomförde Stig och Elisabeth Bergling sin djärva rymning under en obevakad permission. De reste från Stockholm upp till Grisslehamn där de tog färjan över Ålands hav till Eckerö på Åland (finsk mark). Via Åland tog de sig sedan vidare till Helsingfors i Finland, där den sovjetiska ambassaden anlitades för att föra dem i säkerhet. I Helsingfors placerades Stig Bergling i bagageutrymmet på en diplomatbil tillhörande Sovjetunionens konsulat, och paret smugglades över den finsk-sovjetiska gränsen till Sovjetiskt territorium. På bara ett dygn hade Sveriges mest beryktade spion undkommit rättvisan och nått sin uppdragsgivare.

    Berglings spektakulära rymning skapade enorm uppståndelse i Sverige. Nyheten slog ned som en bomb i medierna och ledde omedelbart till en politisk kris. Justitieminister Sten Wickbom tvingades avgå på grund av skandalen, likaså chefen för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson – ansvaret för de bristfälliga säkerhetsrutinerna under permissionen fick tas av högsta ort. Dessutom inledde Säpo och kriminalvården separata utredningar för att analysera hur spionen kunnat rymma och vad som gått fel.

    Under tiden hade Stig och Elisabeth Bergling bosatt sig i Sovjetunionen, där de till en början togs emot som hedersgäster. Bergling kom dock att leva ett kringflackande liv i exil under de följande sju åren. Paret stannade en tid i Moskva men levde även periodvis i andra länder i Östblocket och Mellanöstern. Under tidigt 1990-tal rapporterades de befinna sig i Ungern (Budapest) och i Libanon. I Libanon fick de skydd av den inflytelserike drusiske ledaren Walid Jumblatt – Bergling uppgav där en falsk identitet som “brittisk jordbruksexpert” för att dölja sin bakgrund. (När sanningen uppdagades uttryckte Jumblatt i efterhand viss ånger: “I am sorry if I did any harm to the Swedish. But politics is politics”, ska han ha sagt om att ovetande huserat den svenske spionen.) Under dessa år i exil drabbades Bergling av tilltagande hälsoproblem, bland annat ska han ha utvecklat Parkinsons sjukdom. Hälsan och de förändrade geopolitiska förhållandena efter Sovjetunionens kollaps bidrog sannolikt till vad som hände härnäst – ett överraskande beslut av den förrymde spionen själv.

    Återvändo 1994, straffets slut och Berglings egen syn på sin gärning

    I augusti 1994, sju år efter rymningen, valde Stig Bergling att frivilligt återvända till Sverige. Hans hälsa hade försämrats och Sovjetunionens fall 1991 innebar att han inte längre kunde räkna med samma beskydd som tidigare. Exakt hur återkomsten arrangerades hölls relativt diskret, men det är känt att Bergling tog kontakt med svenska myndigheter via utlandet och förhandlade fram sin överlämning. Tillsammans med hustrun anlände han till Stockholm i början av augusti 1994, där han omedelbart greps och fördes tillbaka till svenskt fängelse för att avtjäna resten av sitt livstidsstraff. Att en förrymd spion självmant återvänder hör till ovanligheterna, och fallet väckte åter stor medial uppmärksamhet – om än inte lika tumultartad som vid rymningen sju år tidigare. Elisabeth Bergling, som hade hjälpt honom att fly, följde med tillbaka till Sverige; hon dömdes senare för medhjälp till rymningen (ett relativt kort fängelsestraff), men parets relation tog slut några år därefter.

    Efter återkomsten satt Bergling fängslad i ytterligare ungefär tre år. I juli 1997 blev han villkorligt frigiven, efter totalt nära två decennier bakom lås och bom (exklusive åren på flykt). Han hade då avtjänat minimikravet för livstids fängelse och bedömdes inte längre utgöra någon säkerhetsrisk – särskilt med tanke på hans höga ålder och vacklande hälsa. Under slutet av 1990-talet och 2000-talet levde Bergling ett tillbakadraget liv i Sverige under olika nya identiteter (bl.a. namnet Stig Sydholt på äldre dar). Han gjorde dock vissa offentliga framträdanden och intervjuer, där han delade med sig av sina erfarenheter.

    En central fråga har varit hur Stig Bergling själv beskrev och förklarade sin gärning. Under de första förhören 1979 angav han ekonomiska motiv – han erkände att han spionerat för Sovjet under hela 1970-talet i huvudsak för pengarnas skull. Någon djupare ideologisk övertygelse tycktes han inte åberopa; det handlade om personlig vinning och kanske spänning. I ett senare skede uttryckte Bergling ånger. Efter sin frigivning deltog han 2003 i en publik diskussion i Lund där även den före detta kontraspionagechefen Tore Forsberg medverkade, och syftet var att varna för spionagets baksidor. Inför det evenemanget intervjuades Bergling av SVT och sade då berörande ord om sin insats: “Själva överlämnandet av dokumenten ångrar jag djupt alltså… i grunden, det är klart att jag ångrar mig”. Han medgav att spioneriet hade gett honom “ett liv utöver det vanliga” – en märklig form av äventyr – men betonade att han innerst inne ångrade sitt förräderi. I andra intervjuer har han beskrivit sig själv som ung och naiv under spionåren, och han har erkänt att konsekvenserna blev långt större än vad han föreställt sig. På äldre dar engagerade han sig kortvarigt politiskt (han gick med i Vänsterpartiet 2006, men lämnade snart politiken då han ansåg den “inte så kul”) och han skrev debattartiklar – bland annat stödde han 2008 införandet av den nya FRA-lagen om signalspaning, kanske färgad av insikten om underrättelseverksamhetens betydelse. Sammantaget gav Stig Bergling intrycket av en man som kom att ångra sitt förräderi, även om han aldrig helt kunde sudda ut bilden av sig själv som en av Sveriges mest ökända spioner.

    Säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige – då och i efterhand

    Omedelbara konsekvenser på 1970- och 80-talet: Stig Berglings spionage orsakade betydande skada för Sveriges säkerhet, både direkt och indirekt. Enligt Sven-Åke Hjälmroth, som var Säpochef 1976–1987, hann Bergling under sina aktiva år läcka information som förstörde pågående säkerhetsoperationer och gjorde att flera kontraspionage-insatser misslyckades. Säpo insåg att man drabbats av ett allvarligt internt säkerhetshaveri. Redan upptäckten av spionen (1979) ledde till en självrannsakan inom säkerhetstjänsten: att en högt betrodd tjänsteman kunnat agera sovjetisk agent avslöjade brister i Säpos rekrytering, kontroll och övervakning av egen personal. Man jämförde med Wennerström-affären 1963 (då överstelöjtnant Stig Wennerström avslöjades som sovjetspion) – trots den chock det innebar hade det bara dröjt drygt ett decennium innan en ny spion gjorde stor skada. Detta faktum ansågs mycket allvarligt och föranledde omfattande förändringar i Säpos arbetsmetoder och internkontroll. Säkerhetspolisen skärpte sin interna säkerhet, införde noggrannare registerkontroller och stärkte sin kontraspionageverksamhet för att förhindra liknande insider-hot i framtiden. På ett bredare plan ökade även medvetenheten inom Försvarsmakten om behovet av skydd för känslig information – Berglings fall blev ett avskräckande exempel på hur “insidern” utgjorde en av de största riskerna.

    När det gäller ren försvarsplanering tvingades Sverige vidta dyrbara åtgärder för att hantera skadan. Sovjetunionen hade tack vare Bergling full insyn i våra fortifikationsanläggningar och mobiliseringsförråd, vilket innebar att hela det svenska försvarskonceptet riskerade att undermineras. En uppskattning som gjordes inom Försvarsmakten var att tiotusentals svenska soldaters liv hade stått på spel vid en eventuell mobilisering eller krigssituation, eftersom Sovjet kände till alla våra försvarshemligheter. Mycket av planeringen fick göras om eller anpassas för att reducera denna sårbarhet, till enorma kostnader för staten. Även om inget väpnat angrepp inträffade under kalla kriget, innebar Berglings spioneri att Sveriges militära deterrens (avskräckningsförmåga) potentiellt försvagades betydligt.

    Konsekvenser av rymningen 1987: Själva spioneriet var en stor skandal, men Berglings spektakulära flykt från fängelset 1987 ledde till ännu fler omedelbara säkerhetspolitiska konsekvenser. På den inrikespolitiska arenan rullade flera huvuden: justitieministern och chefen för kriminalvården avgick, som nämnts, och händelsen utlöste en kris i förtroendet för svenska myndigheter. Misstron mot Säpo och rättsväsendet fördjupades; att en dömd landsförrädare kunnat rymma så lätt väckte berättigade frågor om slapphänthet och rutiner. En rapport om Säpos arbetsmetoder konstaterade att misstankarna mot myndigheten fick “ytterligare näring” av Bergling-rymningen. Både Säkerhetspolisen och Kriminalvården fick skärpa sina rutiner kraftigt efter detta fiasko. Säpo genomförde en ny utredning av Bergling, denna gång för att kartlägga hur rymningen planerats och om han haft några medhjälpare inom systemet. Kriminalvården å sin sida införde striktare regler för permissioner, särskilt för högriskfångar som spioner och terrorister, för att förhindra upprepning. Samverkan mellan kriminalvården och Säpo förbättrades också – vid framtida permissioner för säkerhetsfall skulle Säpo kopplas in och ge riskbedömningar. Sverige lärde sig en dyrköpt läxa: nationens mest skyddsvärda fångar måste hanteras med största noggrannhet.

    Långsiktiga och efterhandsbedömningar: Med tiden – särskilt efter kalla krigets slut – har Stig Berglings fall utvärderats i ett historiskt perspektiv. Det råder enighet bland experter om att Bergling-affären är en av de allvarligaste spionskandalerna i svensk historia. Skadorna han orsakade var inte bara materiella utan även psykologiska: förtroendet för att Sverige kunde skydda sina hemligheter fick en knäck. I efterhand har dock svenska säkerhetsorgan tagit fasta på lärdomarna. Säpo förbättrade sina interna säkerhetsprövningar av personal och byggde upp bättre analysförmåga för att upptäcka avvikande beteenden (för att identifiera eventuella mullvadar i tid). Försvarsmakten och andra myndigheter införde principen om ”flera ögon” på känsliga uppgifter för att inte en enskild person ska kunna kopiera hemligheter obemärkt. Dessutom bidrog Bergling-fallet till en ökad vaksamhet mot påverkansoperationer och spionage inom de neutrala staterna – Sverige insåg att trots sin alliansfrihet var man ett högprioriterat mål för sovjetisk underrättelseinhämtning, vilket påverkade landets säkerhetspolitiska orientering mot mer samarbete med västliga underrättelsetjänster.

    I den säkerhetspolitiska debatten efteråt har Bergling ofta använts som ett exempel på “insider threat”. Myndighetsrapporter har pekat på strukturella brister som möjliggjorde hans gärning och rekommenderat reformer. Det militära försvaret tvingades revidera sina krigsplaner och vidta tekniska motmedel (som att flytta vapenförråd och ändra koder/förbindelser) för att minimera konsekvenserna av läckan. På det politiska planet bidrog affären till en ökad förståelse för behovet av signalspaning och kontraspionage – något som Bergling ironiskt nog själv förespråkade på äldre dar. Sammanfattningsvis medförde Stig Berglings spioneri omfattande säkerhetspolitiska konsekvenser: då, i form av direkta skador, skandaler och reformer; och i efterhand, som en ständig påminnelse om vikten av vaksamhet mot hot inifrån samt en dyrköpt erfarenhet som format Sveriges säkerhetsdoktrin under och efter det kalla kriget. Bergling-affären blev en katalysator för förbättrad säkerhetskultur – en tragisk men lärorik episod som än idag präglar svensk underrättelse- och säkerhetspolitik.

    Källor: Myndighetsrapporter, historiska dokument och granskningar har använts för denna sammanställning, bl.a. Försvarsmaktens historiska artikel om svenska spioner, uttalanden från Säpo-chefer i media, Sveriges riksdags protokoll från 1987, samt dokumentärer och biografier (SVT/SR). Dessa källor ger en samstämmig bild av händelseförloppet och konsekvenserna kring Stig Bergling – en av de mest omvälvande spionhistorierna i Sveriges moderna historia.