För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.
Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock
För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.
Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.
Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.
Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen
Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga.
Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.
När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?
Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.
1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten
Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd.
Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.
Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.
Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått.
På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar.
Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.
Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.
Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå
Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.
En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat.
Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.
| Rank | Land | Skattekvot (%) |
|---|---|---|
| 1 | Frankrike | 43,8 |
| 2 | Danmark | 43,4 |
| 3 | Belgien | 42,8 |
| 4 | Finland | 42,4 |
| 5 | Norge | 41,4 |
| 6 | Österrike | 41,0 |
| 7 | Italien | 40,9 |
| 8 | Sverige | 41,4 |
| 9 | Tyskland | 40,3 |
| 10 | Portugal | 39,4 |
Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi
När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet.
Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga.
Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.
Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende.
Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis.
Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar:
att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.
I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.
Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.
Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.