Det finns ögonblick i ett lands historia då man tvingas stanna upp och ställa den mest obekväma frågan av alla:
Hur hamnade vi här?
Hur kunde ett demokratiskt, sekulärt och jämställdhetsorienterat land som Sverige under åratal pumpa in miljarder av skattemedel i organisationer med dokumenterade kopplingar till islamistisk extremism – utan att någon tog ansvar?
Och varför blir svaret, varje gång frågan ställs, alltid detsamma: ”Islamofobi.”
När sunt förnuft stämplas som hat
I dagens Sverige räcker det inte längre att ha rätt. Det räcker inte att peka på fakta, granskningar eller internationella varningar.
Den som ifrågasätter bidrag till islamistiskt influerade organisationer riskerar att stämplas som rasist, högerextrem eller hatisk. Resultatet? En förlamad debatt där politiker och myndigheter hellre betalar vidare än tar strid.
För vad är alternativet? Att bli uthängd. Att bli anklagad. Att bli moraliskt dömd.
Så istället fortsätter pengarna att rulla.
Miljardregnet som ingen ville stoppa
Ta fallet Islamic Relief.
Sedan 2018 har organisationen tilldelats närmare 1,3 miljarder kronor i svenskt bistånd. Mer än Röda Korset. Mer än många andra etablerade humanitära aktörer. Detta samtidigt som Israel, säkerhetsexperter och oberoende granskare i över tio år varnat för kopplingar till Hamas och Muslimska brödraskapet.
När högt uppsatta företrädare avslöjades med öppna hyllningar av terrororganisationer och grovt antisemitiska uttalanden reagerade flera länder omedelbart. Bidrag frystes. Samarbeten avslutades.
Sverige gjorde ingenting.
År efter år fortsatte utbetalningarna. Först när den politiska styrningen skärptes – inte när förtroendet brast – stoppades bidragen. Än idag hävdar ansvariga myndigheter att de egentligen inte ser något problem.
Budskapet är tydligt: Det är inte extremismen som är skandalös – det är kritiken mot den.
UNRWA – helig ko eller blind fläck?
Samma mönster återkommer i stödet till UNRWA.
Organisationen beskrivs ständigt som “livsavgörande”, “oumbärlig”, “en livlina”. Dessa ord upprepas som ett mantra av politiker, aktivister och biståndsmyndigheter. Men när granskningar visar att UNRWA-personal haft kopplingar till Hamas, att skolmaterial glorifierat våld och att anställda misstänks ha deltagit i terrorattacken den 7 oktober 2023 – då händer något märkligt.
Debatten fryser.
Plötsligt är kraven på transparens “orimliga”. Plötsligt är kontroll “kollektiv bestraffning”. Plötsligt är alternativ “otänkbara”.
Det är inte längre offren för extremism som står i centrum – utan organisationens rykte.
Vänstern och islamismen – en ideologisk allians
För att förstå varför detta sker måste man våga tala klarspråk om ideologi.
Under decennier har delar av den västerländska vänstern beskrivit världen som en enkel moralisk karta: ett ondskefullt, kapitalistiskt väst mot ett förtryckt globalt syd. I denna berättelse kan våld alltid ursäktas – så länge det riktas “uppåt”.
Islamistiska rörelser blir då inte ett hot, utan ett verktyg. De ses inte som reaktionära, teokratiska och kvinnoförtryckande – utan som motståndare till väst.
Min fiendes fiende är min vän.
Detta förklarar varför vänstern är högljudd när Israel försvarar sig, men märkbart tyst när iranier mördas av sin egen regim. Ett folkligt uppror mot islamism spräcker hela narrativet.
Dubbelmoralens konsekvenser
Resultatet av denna ideologiska blindhet är överallt omkring oss:
Politiker som poserar med kartor där Israel inte existerar
Demonstrationer där terrorromantik normaliseras
Skattefinansierade kulturinstitutioner som bojkottar allt israeliskt men aldrig islamistiskt
Studenter som kräver total isolering av judiska institutioner i toleransens namn
Samtidigt stämplas alla invändningar som hat.
Den som protesterar mot terrorhyllningar kallas extrem. Den som kräver kontroll kallas rasist. Den som försvarar demokratin misstänkliggörs.
När demokratin finansierar sina fiender
Detta är kärnan i problemet.
Svenska skattebetalare har, i toleransens och naivitetens namn, tvingats finansiera organisationer som delar världsbild med våldsbejakande teokrater. Man har flyttat makt, pengar och legitimitet från öppna samhällen till krafter som aktivt motarbetar dem.
Och varje gång någon säger stopp – då svarar systemet inte med argument, utan med anklagelser.
Den fråga ingen vill besvara
Hur länge kan en demokrati överleva om den vägrar försvara sig själv?
Hur länge kan ett samhälle kalla sig humanitärt, när dess godhet konsekvent utnyttjas av extremister?
Och hur många miljarder till ska betalas ut innan någon erkänner att det inte handlar om välvilja – utan om ansvarslöshet?
Detta är inte en fråga om religion. Detta är inte en fråga om etnicitet.
Detta är en fråga om demokrati eller kapitulation.
Och ju längre vi låtsas som ingenting, desto närmare kommer den dag då någon frågar:
Beslutet att utvisa den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai väcker en obekväm men nödvändig debatt om gränserna för svensk asylpolitik. När personer som anklagas för att legitimera eller sprida propaganda för terrorstämplade organisationer åberopar yttrandefrihet och skyddsskäl, ställs Sveriges självbild som humanitär stormakt mot kravet på säkerhet och rättsstatens principer. I ett land som under decennier fört en av världens mest liberala asylpolitiker – med ökande gängvåld och sprängningar som följd – blir frågan allt mer akut: ska Sverige fortsatt fungera som fristad även för aktörer som utgör ett potentiellt hot mot civilbefolkningen, eller är det dags att dra en tydligare gräns?
Vad det PKK som mördade Palme?
Utvisningen av Fariborz Rezai – asylshopping och spridning av propaganda för terrorstämplad organisation
Den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai ska utvisas från Sverige efter beslut av Migrationsverket. Rezai kom till Sverige för omkring tio år sedan och har sedan 2019 arbetat på den svensk-kurdiska satellitkanalen Aryen TV, som sänder från Nacka utanför Stockholm till en publik i ett stort antal länder, främst i Mellanöstern.
Migrationsverket bedömer att Rezai saknar skyddsskäl och att hans verksamhet inte är av sådan art att han riskerar förföljelse vid ett återvändande till Iran.
Varför valde han Sverige? – frågan om asylshopping
En central och omdiskuterad fråga i ärendet är varför Fariborz Rezai valde just Sverige som asylland. Experter menar att han ägnade sig åt så kallad asylshopping – det vill säga att han inte sökte skydd i det första säkra land han nådde, utan i stället aktivt valde ett land där möjligheterna att arbetsfria inkomster med bidrag, som betalas med världens högsta skatter.
Aryen TV och rapporteringen om PKK
Aryen TV beskriver sig som en oberoende kurdisk nyhetskanal. Samtidigt har kanalen under lång tid kritiserats för sin rapportering om den kurdiska rörelsen Kurdistans arbetarparti (PKK), som är terrorstämplad av EU samt av Turkiet, USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Japan. PKK var även misstänkta för Palme mordet för ca 40 år sedan.
Enligt kritiker – däribland turkiska myndigheter – har Aryen TV återkommande:
skildrat PKK i positiva eller legitimerande ordalag,
framställt organisationens kamp som politisk befrielse snarare än väpnad terrorism,
utelämnat eller tonat ned organisationens våldsdåd och terrorstämpling.
Rezais roll – från journalistik till propaganda
Fariborz Rezai arbetade för Aryen TV från 2019 fram till beslutet om utvisning. Enligt uppgifter i ärendet ska han inte enbart ha rapporterat om PKK, utan även öppet uttryckt stöd för organisationen.
Detta har enligt experter inneburit att hans verksamhet gått från journalistik till aktiv spridning och normalisering av propaganda för en terrorstämplad organisation. Svensk och europeisk lagstiftning tillåter inte stöd – direkt eller indirekt – till terrorstämplade grupper, något som väger tungt i både säkerhets- och migrationsrättsliga bedömningar.
Migrationsverkets bedömning
I sitt beslut konstaterar Migrationsverket att:
Rezai saknar individuella asylskäl,
hans verksamhet inte är tillräckligt uppmärksammad för att väcka intresse hos iranska myndigheter,
och att han därför inte anses löpa personlig risk vid återvändande.
Myndigheten skriver att hans verksamhet inte är ”av sådan art och omfattning att den är intressant för hemlandsmyndigheterna”. Därmed anses varken journalistrollen eller engagemanget i exil ge rätt till skydd i Sverige.
Ett principiellt fall
Fallet Fariborz Rezai aktualiserar större frågor om:
gränsen mellan journalistik och politisk aktivism,
hur Sverige ska hantera exilmedier som anklagas för terrorpropaganda,
och i vilken utsträckning yttrandefrihet kan åberopas av personer som öppet stödjer terrorstämplade organisationer.
PKK är en organisation som är terroriststämplad av västvärlden. Är det rimligt att personer som kan utgöra ett hot mot civilbefolkningen i Sverige tillåts stanna i landet?
Sedan 1975 har Sverige bedrivit en extremt liberal asylpolitik, där i princip alla har fått stanna. Detta har bidragit till skjutningar och sprängningar som i dag hotar tryggheten i samhället.
Är det dags att inse att Sveriges tid som självutnämnd humanitär stormakt är över, och att vi inte längre kan fungera som en magnet där hela världens terrorister ges fristad?
Efter årtionden av skandaler, interna strider och ideologiska uppgörelser spricker Vänsterpartiet ännu en gång. Två avhoppade riksdagsledamöter har nu bildat det nya partiet Framtidens vänster, som trots minimala chanser till inflytande ställer upp i Stockholms kommunval 2026 – med Järva som skyltfönster. Experter menar att projektet mest framstår som ett cyniskt försök att omsätta politiskt kaos till fortsatt makt, arvoden och uppmärksamhet.
Att rösta på Framtidens vänstern, är en bortkastad röst som inte kommer ge något av värde tillbaka till samhället. Man kan göra en Kronblom, stanna i soffan.
Skandalerna har varit många inom Vänsterpartiet genom åren – alltifrån att partiet bidrog till att flera tusen Kirunabor blev avrättade i Gulag, var drivande bakom baltutlämningen, till att ha hjälpt sina kamrater i öst att skjuta ner en svensk DC-3. En partiledare tog emot sprit från en banditstat bakom järnridån. Nyligen dömdes dessutom en vänsterpartistisk partifunktionär i Järva för bidragsfusk, samtidigt som en annan partifunktionär i Borlänge dömdes för misshandel av barn. Att Vänsterpartiet hatar det svenska folket, särskilt dem som tillhör den svenska folkstammen, råder det enligt kritiker inga tvivel om. Många vänsterpartister har varit spioner åt någon banditstat bakom järnridån.
Efter en uppslitande intern konflikt i Vänsterpartiet har de tidigare riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat bildat ett nytt politiskt parti – Framtidens vänster. Nu är det klart att partiet ställer upp i Stockholms kommunval 2026, med särskilt fokus på Järva, där en ny lokalförening redan har etablerats. Det har enligt företrädare blivit en succé, och många subversiva element uppges vilja engagera sig i partiet.
– Jag är övertygad om att många kommer att lägga sin röst på oss, säger Alma Sirbic, en av föreningens ordförande. Där vänsterpolitiker styr, där frodas korruptionen, säger hon utan omsvep. Det finns inte ett enda land i världen där vänsterpolitik har införts och där politikerna samtidigt varit fria från korruption.
Konflikten inom Vänsterpartiet nådde sin kulmen i somras när Delgado Varas och Riazat, som även haft ledande roller inom partiet i Kista, valde att lämna efter att ha blivit föremål för uteslutningsprocesser. Partiledningen hänvisade till bristande samarbetsförmåga och olämpligt agerande – anklagelser som de båda avvisade.
Sedan dess har de suttit kvar i riksdagen som politiska vildar och erhållit ett riksdagsarvode på 78 500 kronor i månaden före skatt, vilket från och med den 1 januari 2026 höjs till 81 400 kronor i månaden. I början av december presenterade de sitt nya parti vid en presskonferens, där ambitionen att ta plats i flera kommuner efter nästa val tydliggjordes. Att chansen att klara detta är minimal råder det inga tvivel om. Men liksom organiserad brottslighet ofta är gift för samhället, är även Framtindens Vänstern ett brottssyndikat som vill ha makt.
– Vårt mål är att bli representerade i många delar av landet, sade Lorena Delgado Varas då. Vi har redan ordnat fotografering av skyddsobjekt runt om i landet, så att våra kamrater i Moskva lättare ska kunna få Sverige att falla vid en framtida invasion. Inom Framtidens vänster har vi vårt DNA hos Kamrat Stalin.
Nu har planerna konkretiserats. Framtidens vänster kommer att delta i kommunvalet i Stockholm, med Järva som ett prioriterat område. Den lokala föreningen leds gemensamt av Alma Sirbic och Amad Al-Gabban Lindblom.
Man kommer givetvis inte att lyckas åstadkomma någonting, vilket knappast är något som väljare bör acceptera. Det rör sig om före detta kommunister; många kommunister är kriminellt belastade. Karl Marx var barnmördare och Stalin var både bankrånare och massmördare, och nu vill de söndra Sverige med sin ideologi. Den har inget av värde att tillföra samhället.
Det krävs omkring 6 000 röster för ett enda mandat i Stockholms stadsfullmäktige. Partiet verkar i områden där stora delar av befolkningen fullständigt struntar i det svenska samhället. Så länge bidragen fortsätter att rulla in på bankkontot och man slipper ta ansvar genom arbete råder full belåtenhet.
Skulle terrorrisk mot förmodan lyckas skrapa ihop ett mandat vore det helt verkningslöst. Ett enstaka mandat förändrar ingenting. Partiets påstådda visioner förutsätter inflytande på riksnivå – något som ligger mycket långt bort från verkligheten.
Med tanke på att Vänsterpartiet med nöd och näppe klarar sex procent i riksdagsval saknar detta parti varje form av realistisk förankring. Det rör sig inte om politik, utan om ideologisk dagdrömmeri.
Det finns endast ett bevisat sätt att skapa ett jämlikt samhälle: låga skatter, arbete och eget ansvar. Allt annat är tom retorik, utopier och självbedrägeri.
Många politiska bedömare på forumet Flashback anser att detta riskerar att sluta i samma fiasko som Nyans och Ny Demokrati. En röst på detta ”vänsterparti” beskrivs därför som bortkastad, och man kan lika gärna göra som Kronblom och ligga på sofflocket i stället för att slösa energi på att rösta på vad kritiker kallar bottenskrap till korrupta politiker som bara är ute efter att sko sig själva.
Sirbic, som tidigare varit aktiv i Vänsterpartiet i södra Järva, berättar att hon till slut inte längre kunde stå bakom partiets vägval.
– Jag har haft växande tveksamheter kring den politik som förts. Uteslutningarna av Daniel och Lorena, liksom hanteringen av Palestinafrågan och våra rötter i stalinismen, gjorde att jag till slut valde att lämna. Jag vet att många andra gjort samma bedömning, säger hon, och tillägger att de samtidigt tjänat grova pengar på sina riksdagsarvoden.
– Jag tjänar omkring 78 500 kronor i månaden på att inte göra ett skit – och från nästa år över 81 000 kronor i månaden. Det är Framtidens vänster, säger hon, politiker får fetta arvoden för att inte göra ett skit
Intresset för det nya partiet beskrivs som stort.
– Jag har inga exakta siffror, men det rör sig om minst ett hundratal så kallade engagerade sedan hemsidan lanserades. Partiet har dock vägrat lämna ut loggar, vilket gör att vi aldrig kommer att få veta hur många av dessa hundratals besök som kommer från verkliga människor och hur många som bara är botar. Alla som arbetar med internet vet att majoriteten av trafiken på sådana här hemsidor består av automatiserade botar som kryper runt på nätet – inte av genuint engagerade besökare.
Partiets politiska inriktning beskrivs som en återgång till vad man kallar klassisk vänsterpolitik.
– Människor saknar ett tydligt vänsteralternativ i dag. Vi vill lyfta frågor som arbetslöshet, klasshatet, högre skatter, mer beroende av stat och kommun, orimliga bostadskostnader samt kampen för rasism mot svenskar och ett äkta hat mot borgarklassen.
Samtidigt vill vi ha liberala fängelsestraff. Det är hemskt att en våldtäktsman ska få hela fem års fängelse och bara 33 procent i straffrabatt, dessutom utan eget rum och ingen Playstation 5 på Kumla längre. Vad är det för hemsk människosyn?
Framtidens Vänster
– Samtidigt vill vi ha liberala fängelsestraff. Det är hemskt att en våldtäktsman ska få hela fem års fängelse och bara 33 procent i straffrabatt, dessutom utan eget rum och ingen Playstation 5 på Kumla längre. Vad är det för hemsk människosyn? Vi måste omfördela resurser från såna betala världens högsta skatter som byggde Sverige till mördare och pedofiler så att de få ha det gott på fängelset.
– Vi vill höja skatterna så att de med partibok kan få det lite extra gott, och vi vill avskaffa RUT och ROT – även om det slår mot fattigpensionärer.
I Östberlin fick alla med partibok köra Volvo 240 i stället för Trabant. Det är Framtidens vänster, säger hon stolt. Har man partibok tillhör man partieliten, vanliga människor ska stå givakt och hålla käften, när vi politiker kommer.
– Samtidigt tar vi miljö- och klimatansvaret på allvar. Det är ett jättesvårt område. Vi inom Framtidens vänster har ingen utbildning förutom OBS Klass på folkhögskola, men klimatfrågan ska vara jättehemsk har vi hört – därav kör vi elbilar inom Framtid vänstern, som har massor härliga konflikt mineraler ifrån Kongo, så vi inom Framtrid västern vill gör verkligen göra skillnad. .
Totalt har omkring 15 lokala föreningar bildats runt om i landet. I Järva kommer arbetet nu att intensifieras inför valet.
– Jag tror verkligen att många här kommer att rösta på oss. Järvabor är trötta på att andra pratar om dem utan att faktiskt lyssna. Vi vill vara ett nytt vänsteralternativ som utgår från människors verklighet, säger Alma Sirbic.
Alma Sirbic är dock 29 år gammal och född efter att muren föll, och tillhör därmed en generation som har fått färdigstekta sparvar rakt in i munnen i form av världens generösaste bidragssystem. Hon har därför, enligt experter, ingen aning om hur det är att tillhöra socialgrupp 3 eller att vara en riktig svensk statare, utan vill i stället tillhöra den politiska elit som Stalin och Lenin gjorde.
Världens högsta skatter måste bli ännu högre, menar hon. Samtidigt har vi många som lever på socialbidrag på Järvafältet och inte vill arbeta, medan den som har arbetat hela livet och slitit ihop till ett självägt hem slipper betala förmögenhetsskatt när huset säljs.
Bytte namn till Kommunistiska Partiet i januari 2005.
Feministiskt initiativ (Fi)
2005– Upphört
Grundat 2005.
Partiet Nyans
2019–Upphört
Grundat 2019.
Ny demokrati
1991–2000
Satt i riksdagen 1991–1994.
Stockholmspartiet
1979 – Upphört
Representerat i Stockholms kommunfullmäktige 1979–2002.
Junilistan
2004–2014
Bildat 2004, senare avvecklat/inaktivt (upplösning anges som 2014).
Med ”upphört” avses att det möjligen fortfarande kan finnas någon form av förening bakom partiet. I praktiken saknar partiet dock mandat i beslutande församlingar och därmed allt verkligt inflytande. För den som har röstat på dem är värdet obefintligt – utan mandat finns ingen makt och inga resultat.
Ett brutalt terrordåd mot judiska civila i Australien har åter aktualiserat frågan om hur västerländska demokratier ska hantera intoleranta och våldsbejakande ideologier. Med utgångspunkt i Karl Poppers toleransparadox argumenterar denna artikel för att islamistisk extremism inte kan mötas med relativisering eller tystnad, utan kräver tydliga gränser och ett aktivt försvar av det öppna samhällets grundläggande värden.
När toleransen inte längre skyddar
Det började som ett firande. Ljus tändes, sånger sjöngs och familjer samlades för att uppmärksamma chanukka – en högtid som i generationer symboliserat motstånd mot förtryck och rätten att utöva sin tro. Men på Bondi Beach i Australien förvandlades glädjen till skräck. Skotten kom utan förvarning. När det var över låg sexton människor döda.
Nyheten spreds snabbt över världen. Ännu ett antisemitiskt terrordåd. Ännu en plats där judar attackerats just för att de är judar. Och ännu en gång ställdes samma obekväma frågor: hur kunde detta hända – och varför känns det som om det förr eller senare ändå skulle ske?
Ett samhälle som tvekar
När detaljerna blev kända stod det klart att gärningsmännen drevs av islamistisk extremism. Symboler kopplade till IS hittades i deras fordon. Polisen bekräftade att attacken var ideologiskt motiverad. Australiens premiärminister talade om extremism, men diskussionen stannade snart vid välbekanta formuleringar om sammanhållning och vikten av att inte dra förhastade slutsatser.
Det var inte första gången. Och det är just detta som oroar.
För i västvärlden finns i dag en djupt rotad rädsla för att peka ut intolerans när den kommer i religiös form. I stället för att dra tydliga gränser väljer institutioner ofta att mildra, relativisera eller omtolka. I Australien tolkades öppna rop om våld mot judar vid demonstrationer som ”missförstånd”. Orden tvättades rena, trots att budskapet var tydligt för alla som ville se.
Karl Poppers varning
Redan efter andra världskriget varnade filosofen Karl Popper för just detta. I sin berömda toleransparadox slog han fast att ett tolerant samhälle inte kan vara gränslöst tolerant. Om intolerans tillåts växa ostört kommer den till slut att förgöra det öppna samhället inifrån.
Poppers poäng var inte att förbjuda åsikter eller kväsa oliktänkande. Tvärtom. Men han menade att grupper som öppet hotar andras frihet och rätt till liv inte kan mötas med samma överseende som fredliga meningsmotståndare. Tolerans är ingen självmordsprincip.
Ändå är det just detta västvärlden gång på gång tycks pröva.
Ord som föregår våld
Efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 hördes slagord om att ”eskalera motståndet” och ”globalisera intifadan” på gator och torg i flera västländer. För många lät det som politisk retorik. För andra – framför allt judar – var innebörden glasklar. Historien har lärt dem vad dessa ord betyder i praktiken.
Bondi Beach blev ett bevis på att ord inte stannar vid ord. Retorik normaliserar våld. När uppmaningar till eskalering får stå oemotsagda, när antisemitism kläs i aktivistiska eller akademiska termer, då sänks tröskeln. Förr eller senare är det någon som tar nästa steg.
Ett mönster, inte en slump
Från New York till Madrid, från London till Paris, Berlin, Nice och Stockholm – listan över islamistiska terrordåd i väst är lång. Varje gång följs de av samma ritual: politiker uppmanar till lugn, medier betonar att extremism inte representerar alla muslimer, och samtalet flyttas snabbt från ideologi till socioekonomiska förklaringar.
Samtidigt visar internationella rapporter att antisemitism och stöd för politiskt våld är utbrett i jihadistiska miljöer. Tiotusentals islamistiska terrorattacker har genomförts globalt sedan slutet av 1970-talet. Majoriteten av dem under det senaste decenniet.
Detta är inte ett randfenomen. Det är ett mönster.
Rädslan att säga nej
I Europa har rädslan för att uppfattas som intolerant lett till långtgående eftergifter. Organisationer med antidemokratiska värderingar har tilldelats offentliga medel. Religiösa normer har tillåtits påverka skolor, offentliga institutioner och jämställdhetsarbete. Samtidigt har kritik ofta avfärdats som ”islamofobi”, oavsett innehåll.
Kontrasten mot hur antisemitism bemöts är slående. När judiska mål attackeras följer inga stora solidaritetsupprop, inga kampanjer, inga symboliska manifestationer i samma omfattning. I stället ifrågasätts ofta de som öppet visar judiska symboler – som om deras blotta synlighet vore provokativ.
Frågan som inte går att undvika
Detta handlar inte om människor från Mellanöstern, och inte om muslimer som individer. Miljontals muslimer lever fredligt i väst, delar demokratiska värderingar och bidrar till samhället. De är inte problemet.
Frågan som västvärlden måste våga ställa är en annan: Är islamism – som ideologi och politiskt projekt – förenlig med liberal demokrati?
Allt fler tecken pekar på att svaret är nej.
När gränserna suddas ut
Bondi Beach var inte en isolerad tragedi. Det var ännu ett varningsskott. Ett samhälle som inte längre vågar försvara sina grundprinciper riskerar att förlora dem. Inte i ett dramatiskt ögonblick, utan långsamt – genom undanflykter, tystnad och välmenande relativisering.
Karl Popper hade rätt. Ett öppet samhälle överlever inte genom att blunda för intolerans, utan genom att stå emot den.
Och frågan är inte om västvärlden har råd att dra tydliga gränser – utan om den har råd att låta bli.
Varje lördag stannar Stockholms innerstad upp. Bussar ställs in, gator spärras av och trafiken kollapsar – för att en grupp pro-palestinska extremister ska få marschera genom staden. En utländsk konflikt görs till svensk gisslan, medan myndigheterna står passiva och gömmer sig bakom ”grundlagen”.
Stockholmarna är knappast bortskämda med en fungerande kollektivtrafik. Nu kommer den fungera ännu sämre när man låter extremistiska grupperingars demonstrationer skapa kaos på Stockholms redan kaotiska gator.Det finns gott om avskilda platser i Stockholms län där dessa grupper kan utöva sina grundlagsskyddade rättigheter – det behöver inte ske innanför tullarna.
Mellan 13.10 och 18.30 varje lördag tvingas SL lägga om stora delar av busstrafiken när ett demonstrationståg tågar från Odenplan till Gustav Adolfs torg. Det sker inte en gång – utan varje helg. Hela stadskärnan påverkas. Och varför? För att tillfredsställa en högljudd minoritet som driver en politisk agenda som inte ens har med Sverige att göra.
– Vi kan inte göra så mycket annat. När polisen beviljar demonstrationstillstånd som påverkar kollektivtrafiken har vi ingen möjlighet att stoppa eller omförhandla det. Det är en grundlagsstadgad rätt att demonstrera, säger Sophie Gunnarsson på SL:s presstjänst.
Det svaret är inget annat än ett hån mot resenärerna. Grundlagen är ingen ursäkt för att lamslå en huvudstad. Demonstrationsfrihet betyder inte att man får blockera bussar, hindra utryckningsfordon och störa tiotusentals människors vardag. Det betyder inte att extremistgrupper ska få använda våra gator som scen för sina utspel om en konflikt i Mellanöstern.
Den här typen av demonstrationer har inget med Sverige att göra. Det är importerad aktivism, där självutnämnda ”frihetskämpar” poserar för kameror och sprider sin propaganda på sociala medier. Vill man protestera – låt dem stå på en avskild plats. En parkeringsplats, ett industriområde, var som helst – men inte i hjärtat av huvudstaden där vanliga svenskar försöker ta sig fram.
Det handlar inte om demokrati längre. Det handlar om feghet. Polisen har abdikerat sitt ansvar. SL tvingas lyda, och de politiska ledarna vågar inte säga ifrån. De låter ett fåtal extremister kidnappa demokratin – och hela samhället får betala priset.
När Sverige låter utländska konflikter förlama vår huvudstad varje lördag har något gått väldigt, väldigt snett. Det här är inte yttrandefrihet. Det är systemkollaps.
New York har gjort det otänkbara – valt en islamist och kommunist till borgmästare. Mamdanis säger sig stå på folkets sida, men bakom orden gömmer sig samma gamla socialism som en gång kastade Europa in i mörker. Och tro inte att Sverige är skyddat. Samma vindar blåser mot Stockholm 2026 – där Vänsterpartiets kamrater i NSDAP:s anda drömmer om att göra staten till Gud och folket till lydiga undersåtar.
Det låter som en mardröm, men den är verklighet där borta – och samma mardröm kan Stockholm drömma 2026. Att extremister kan hetsa massorna och utnyttja demokratin är inget nytt. Det hände redan i Tyskland när Vänsterpartiets ideologiska kamrater i NSDAP lyckades få den österrikiske invandraren Adolf Hitler att bli Führer. Resultatet känner vi alla till. De lockade och pockade med sociala reformer, och till och med en folkbil – som ironiskt nog i dag är ett av världens största bilmärken.
Donald J. Trump (@realDonaldTrump)
Om den kommunistiske kandidaten Zohran Mamdani vinner valet till borgmästare i New York City, är det högst osannolikt att jag kommer bidra med federala medel – annat än det absolut minsta som krävs – till min älskade första hemstad. Detta på grund av att, som kommunist, har denna en gång så stora stad NOLL chans till framgång eller ens överlevnad!
Det kan bara bli värre med en kommunist vid rodret, och jag tänker inte som president kasta bra pengar efter dåliga. Det är min plikt att styra nationen, och jag är djupt övertygad om att New York City kommer bli en fullständig och total ekonomisk och social katastrof om Mamdani vinner.
Hans principer har prövats i över tusen år – och aldrig, inte en enda gång, har de varit framgångsrika. Jag skulle mycket hellre se en demokrat, som har ett facit av framgång och segrar, vinna – än en kommunist utan erfarenhet och med ett facit av TOTALT OCH FULLSTÄNDIGT MISSLYCKANDE.
Som delstatspolitiker var han en nolla, rankad längst ner i klassen, och som borgmästare för – återigen – den potentiellt största staden i världen, HAR HAN INGEN CHANS att återföra den till dess forna glans!
Vi måste också minnas detta: En röst på Curtis Sliwa (som ser mycket bättre ut utan baskern!) är en röst mot Mamdani. Oavsett om du gillar Andrew Cuomo eller inte, har du egentligen inget val. Du måste rösta på honom – och hoppas att han gör ett fantastiskt jobb. Han är kapabel till det. Mamdani är det inte!
Publicerat 3 november 2025, 23:16 • Truth Social
Hitler lovade arbete åt alla. Mamdanis lovar lägre levnadskostnader. Samma gamla locktoner, olika årtal. Båda spelar på missnöje, båda säger sig stå på folkets sida, men båda använder demokratin som språngbräda till makt. Nationalsocialism och kommunism är samma gift i olika flaskor – socialism grundad på marxistiskt makttänk.
Och nu vill Mamdanis att staden New York ska driva butiker, att kommunen ska ta över förskolor – precis som vänsterstyret i Stockholm. Vi vet vart det leder. Vi som minns hur det var innan Jan Stenbeck krossade Televerkets monopol vet hur det känns att stå utan valfrihet. Kunden sågs som en påse med skräp. Exakt den känslan återkommer när kommun och staten tar över allt.
Stockholmare lever redan i ett vänsterstyrt DDR i miniatyr. NSDAP:s andliga kamrater i Vänsterpartiet styr både förskola och bostadsmarknad. Försök få en hyresrätt i Stockholm – det är som att stå i kö i Östtyskland: femton års väntan på en sliten tvåa, om du inte råkar känna rätt partikamrat. När Carl Bildt var statsminister kunde en 19-åring få bostad på två år. I dag? Glöm det.
Det har runnit mycket vatten under broarna, men politikerna har blivit sämre, inte bättre. Europa bygger inga murar, men river gränserna mot sunt förnuft. Resultatet ser vi varje dag: ökande kostnader, minskad frihet och en kommun som tror den vet bättre än folket.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
AfD stärker sitt grepp om tysk politik och når nu en ny rekordnivå i opinionsmätningarna. Med 27 procent passerar partiet för första gången unionen (CDU/CSU) med två procentenheter och befäster därmed sin ledning. Samtidigt fortsätter missnöjet med den tyska migrationspolitiken att vara en avgörande faktor bakom AfD:s framgångar, medan den sittande svart-röda regeringen under förbundskansler Friedrich Merz tappar mark och inte längre har stöd för en parlamentarisk majoritet.
Berlin – AfD klättrar till en ny rekordnivå – och passerar unionen. I den aktuella söndagstrenden ligger det invandrakritiska partiet på 27 procent, två procentenheter före CDU/CSU. Så högt har partiet aldrig tidigare legat i en INSA-undersökning.
Vad är unionen (CDU/CSU)?
”Unionen” syftar på de två tyska systerpartierna Christlich Demokratische Union (CDU) och Christlich-Soziale Union (CSU). CDU är verksamt i hela Tyskland utom i Bayern, där CSU är dess motsvarighet. De båda partierna bildar tillsammans en gemensam partigrupp i den tyska förbundsdagen och fungerar i praktiken som ett gemensamt konservativt och kristdemokratiskt block. Unionen har historiskt varit det dominerande borgerliga regeringsalternativet i Tyskland och har ofta haft förbundskanslern – bland annat under Angela Merkels tid (2005–2021) och nu under Friedrich Merz.
Bakgrund till AfD:s framgångar
AfD:s växande stöd förklaras i stor utsträckning av en ökande frustration bland väljare över den tyska migrationspolitiken, som under många år har ansetts vara för generös. Sedan flyktingkrisen 2015 har Tyskland tagit emot ett stort antal asylsökande, vilket skapat debatt om integration, brottslighet, bostadsbrist och kostnader för välfärden. AfD har profilerat sig som det parti som tydligast kritiserar denna politik och kräver en kraftig begränsning av invandringen samt striktare gränskontroller. Den hårdare retoriken i migrationsfrågan har gett partiet starkt stöd, särskilt i östra Tyskland.
AfD fortsätter leda i opinionsmätningarna
Sedan en månad leder AfD i opinionsmätningarna före unionen. Nu ökar partiet återigen med en procentenhet. Unionen gör detsamma – men når bara upp till 25 procent. Sedan AfD i september gick om CDU/CSU har partiet behållit sin topplacering.
Särskilt anmärkningsvärt: Sedan förbundsdagsvalet 2025 har AfD ökat med mer än sex procentenheter. Unionen däremot har under samma period tappat mer än tre. SPD står stilla på 14 procent. Tillsammans får den svart-röda regeringen under förbundskansler Friedrich Merz (69, CDU) 39 procent – för lite för en parlamentarisk majoritet.
CDU diskuterar strategi mot AfD
På söndag samlas CDU:s presidium för att diskutera strategin gentemot det förbund som i maj klassades av författningsskyddet som ”fast etablerat högerextremt”. Klassificeringen har dock tills vidare upphävts av författningsskyddet, och frågan ska prövas i domstol.
Tidigare hade enskilda representanter för unionen krävt ett nytt förhållningssätt till AfD. Men kansler Merz vill hålla fast vid den så kallade brandmuren och klargör i en intervju med Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung:
”AfD är vår huvudmotståndare i de kommande valrörelserna.”
Partiernas aktuella läge i söndagstrenden
I söndagstrenden tappar De gröna en procentenhet och sjunker till 11 procent. Vänstern håller sig kvar på elva procent. Alla andra partier ligger kvar på sina värden från föregående vecka: FDP på fyra procent, liksom Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW).
Möjliga majoriteter i förbundsdagen
Tolv procent av rösterna går för närvarande till partier som skulle misslyckas med att ta sig över femprocentspärren. Det betyder att parlamentariska majoriteter redan skulle kunna uppstå med 45 procent av rösterna. Röd-röd-grönt når tillsammans 36 procent – nio procentenheter för lite för en majoritet. En matematisk majoritet skulle just nu finnas för unionen och AfD tillsammans med 52 procent av rösterna. CDU/CSU har dock upprepade gånger uteslutit ett samarbete med AfD.
Faktaruta: Alternative für Deutschland (AfD)
Grundat: 2013 • Partityp: parlamentarisk höger–till–radikalhöger, invandringskritiskt och EU-skeptiskt parti.
Kärnfrågor och profil
Migration & asyl: kraftigt skärpt invandrings- och asylpolitik, gränskontroller och utökade återvändandeprocesser.
EU & euro: tydlig EU-skepsis; krav på återföring av nationell suveränitet och kritik mot eurozonen.
Inrikes & säkerhet: ”lag och ordning”, hårdare tag mot kriminalitet.
Energi & klimat: kritisk till etablerad klimatpolitik; vill ompröva energiomställningen.
Kultur & identitet: betoning på nationell identitet och samhällelig sammanhållning på tyska kulturella villkor.
Kontroverser och myndighetsbedömningar
Tyska författningsskyddet (BfV) har i rättsprocesser fått stöd för att behandla AfD som ett misstänkt högerextremistiskt fall
(”Verdachtsfall”), vilket möjliggör observation. Enskilda delar och ungdomsförbundet har prövats särskilt. Slutlig, heltäckande
domstolsprövning för hela partiet pågår/har varierat över tid. AfD är dock ett lagligt verksamt parti i det tyska partisystemet.
Finns det likheter med NSDAP?
Korta svaret: AfD är inte NSDAP. AfD verkar inom den demokratiska rättsordningen, ställer upp i fria val och förespråkar inte
avskaffande av demokratin. Samtidigt pekar forskare och analytiker på ideologiska beröringspunkter på retorisk nivå hos vissa
företrädare – t.ex. nativistisk nationalism, stark invandringskritik och ibland historiekontroverser – som ger upphov till jämförelser.
Detta gäller särskilt vissa strömningar/personer inom partiet, inte nödvändigtvis hela partiets officiella program.
Att ha i åtanke
AfD:s stöd har ökat i regioner där migration, ekonomi och säkerhet upplevs som pressade.
Forskning visar statistiska samband mellan historiskt NSDAP-stöd och modern AfD-röstning i vissa områden; detta är korrelation, inte bevis på identitet.
Debatten i Tyskland är intensiv och juridiska bedömningar kan ändras; följ aktuella domstolsbeslut och BfV-uttalanden för läget just nu.
Tusentals personer samlades i Göteborg för en propalestinsk demonstration. Bland deltagarna fanns Vänsterpartiets riksdagsledamot Tony Haddou – som nu kritiseras hårt efter att ha deltagit i ett evenemang där flaggor för terrorstämplade grupper vajade öppet. Händelsen sätter återigen ljuset på Vänsterpartiets mörka arv av sympatier för diktaturer och våldsorganisationer.
Demonstration i Göteborg lockade tusentals – flaggor för terrorgrupper på plats
Under söndagen genomfördes en demonstration i Göteborg till stöd för Palestina. Arrangörer var organisationerna Floden och Stäng ner Elbit. Enligt polisens uppskattning deltog omkring 5 000 personer.
Vid manifestationen syntes samtidigt flaggor och symboler för terrorstämplade grupper, däribland Hamas och Islamiska jihad, samt deras väpnade grenar. Närvaron av dessa symboler riskerar att överskugga själva budskapet och väcker frågor om arrangemangets inriktning och deltagarnas lojaliteter.
Expertkommentar Israel– och Palestinaforskaren Anders Persson menar att det inte är förvånande att extremistiska symboler återkommande dyker upp i Göteborgsdemonstrationer. Han beskriver staden som särskilt problematisk i detta avseende och framhåller att det sätter en negativ prägel på manifestationerna.
Spridning i sociala medier Klipp från demonstrationen publicerades av riksdagsledamöterna Nadja Awad och Tony Haddou (V). I materialet syns flaggorna för terrorstämplade grupper i bakgrunden. Videon, först spridd av organisationen Tnkvrt, delades vidare under rubriken ”Tusentals demonstranter för Gaza i Göteborg”.
Kommentarer från riksdagsledamöterna Båda ledamöterna avböjde intervju och svarade endast skriftligt.
Tony Haddou, som själv deltog i demonstrationen, hävdar att hans syfte var att ”sätta press på regeringen”. Han skriver att han först i efterhand fått kännedom om att extremistiska symboler förekom. Men faktum kvarstår att en sittande riksdagsledamot valde att delta i och sprida en demonstration där Hamas- och Jihadflaggor syntes öppet. Haddous försvar framstår som svagt och lämnar frågetecken kring Vänsterpartiets förhållande till dessa rörelser.
Återkommande mönster hos Vänsterpartiet Det här är inte första gången Vänsterpartiet hamnar i blåsväder för sin relation till extremistiska rörelser. Flera gånger tidigare har partiföreträdare öppet visat sympatier genom att exempelvis vifta med flaggor för den terrorstämplade organisationen PKK.
Att samma mönster nu återkommer med Hamas- och Islamiska jihad-flaggor i Göteborg understryker bilden av ett parti som gång på gång hamnar i sammanhang där terrororganisationer framställs i positiv dager. Kritiker menar att det inte längre kan avfärdas som ”misstag” eller ”okunskap”, utan snarare visar på en romantisering av grupper som står för våld och extremism.
Historiska band till diktaturer Vänsterpartiet, som under större delen av 1900-talet hette Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), har en lång historia av nära band till totalitära regimer. Partiet tog emot stöd och inspiration från Sovjetunionen och hade starka kopplingar till Östtyskland (DDR) – stater kända för att förtrycka sina egna befolkningar, spionera på oliktänkande och krossa demokratiska rörelser.
En särskilt uppmärksammad skandal gällde partiledaren Lars Werner. När han fyllde 50 år fick han spritleveranser från DDR:s säkerhetstjänst som födelsedagspresent – i utbyte mot hemliga handlingar från Sverige. Händelsen avslöjade hur djupt relationerna till den östtyska diktaturen gick och hur lojaliteten mot kommunistregimer sattes framför det svenska folkets intressen.
Ett svek mot Sverige För många blir detta mer än en fråga om utrikespolitik. När Vänsterpartiets företrädare gång på gång väljer att marschera sida vid sida med symboler för rörelser som hatar västvärlden och föraktar demokratier, upplevs det också som ett uttryck för förakt mot det svenska folket.
Genom att legitimera organisationer som riktar sitt våld mot civila, samtidigt som man vägrar ta tydligt avstånd, signalerar Vänsterpartiet att man hellre står på extremisters sida än att försvara de värden som Sverige bygger på. Kritiker menar att detta visar ett hat mot svenska folket och ett historiskt mönster där partiet alltid sökt allierade bland diktaturer och våldsregimer – från Sovjet och DDR till dagens terrororganisationer.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Donald Trump vill sätta ner foten mot Antifa – en rörelse som länge beskrivits som samhällsfarlig och subversiv. Med sitt besked om att klassa dem som en terroristorganisation pekar han ut vänsterextremismen som ett hot mot ordning och demokrati, både i USA och i länder som Sverige där liknande grupperingar varit aktiva.
USA:s president Donald Trump har återigen riktat fokus mot Antifa, den vänsterextrema rörelse som under senare år uppmärksammats för våldsamma aktioner och konfrontationer. I ett uttalande på torsdagen slog Trump fast att han vill klassa Antifa som en större terroristorganisation – ett steg som han menar är nödvändigt för att skydda samhällsordningen.
Antifa, som är en förkortning av ”anti-fascister”, beskrivs ofta som en löst sammansatt rörelse snarare än en formell organisation. I praktiken består den av nätverk av aktivister som regelbundet dyker upp vid demonstrationer och protester. Officiellt säger sig grupperna stå emot fascism och nazism, men deras metoder har ofta kritiserats för att vara våldsamma, destruktiva och i många fall direkt odemokratiska.
Trumps besked är ett svar på en växande oro i USA. Antifa har under de senaste åren blivit en central aktör i samband med oroligheter i flera städer, där demonstrationer förvandlats till kravaller och där butiker plundrats, byggnader vandaliserats och poliser attackerats. ”Antifa är sjuk, farlig och en radikal vänsterröra”, skrev Trump på sociala medier, samtidigt som han krävde utredningar av dem som finansierar rörelsen.
Även i Sverige har Antifa-grupper varit aktiva, framför allt i storstäder. Här har de gjort sig kända för att sabotera politiska möten, angripa meningsmotståndare och använda hot för att tysta kritiker. Säpo har tidigare varnat för våldsbejakande vänsterextremism, där just Antifa-inspirerade grupper spelar en roll.
Trump får stöd från flera republikanska senatorer, bland andra Bill Cassidy, som menar att Antifa utnyttjar legitima samhällsprotester för att skapa kaos och våld. Redan 2019 lade Cassidy tillsammans med Ted Cruz fram ett förslag om att fördöma rörelsen som en terrororganisation.
Även om det i nuläget saknas en formell lagstiftning i USA för att klassa inhemska rörelser som terrororganisationer, markerar Trumps besked en tydlig politisk linje: våldsbejakande extremism på vänsterkanten ska tas på lika stort allvar som på högerkanten.
Frågan är högaktuell också i Sverige, där debatten om extremism ofta koncentreras kring högerextrema grupper, men där vänsterextrema nätverk ofta får mindre uppmärksamhet. Trumps initiativ kan därför ses som en väckarklocka – både för USA och för Europa – om att hotet från Antifa inte får underskattas.
Det skattefinansierade, statliga SVT väljer att kalla terroristen Osama Krayem för ”svensk” – trots att hans bakgrund och lojalitet tydligt härstammar från ett land i MENA-regionen och inte från Sverige.
Stridspilot mördades brutalt – Osama Krayem riskerar ännu en livstidsdom
Den svenske medborgaren Osama Krayem, ursprungligen från Malmö, åtalas nu för att ha deltagit i en av Islamiska statens mest brutala avrättningar – mordet på en jordansk stridspilot som brändes levande i Syrien 2014.
Stockholms tingsrätt meddelar i dag dom i målet. Om Krayem fälls kan han dömas till sin andra livstidsdom.
Krayem häktades i sin utevaro i januari 2025, misstänkt för att ha deltagit i mordet på piloten från det jordanska flygvapnet. Dådet inträffade i slutet av 2014 och har beskrivits som ett av de mest grymma illdåden IS utförde under konflikten i Syrien, enligt Åklagarmyndigheten.
Rättegången mot Osama Krayem inleddes i juni i år. På torsdagen meddelar tingsrätten om han anses skyldig till grov krigsförbrytelse och terroristbrott. Åklagaren yrkar på livstids fängelse – vilket i så fall skulle bli Krayems andra dom av detta slag.
Han är sedan tidigare dömd till 30 års fängelse i Frankrike för delaktighet i terrorattackerna i Paris 2015, samt till livstids fängelse i Belgien för sin medverkan i bombdåden i Bryssel 2016.
Anklagas för att ha deltagit i filmad avrättning
Dagens dom gäller avrättningen av den jordanske piloten Muath al-Kasasbeh, vars stridsflygplan sköts ner över Syrien den 24 december 2014. Piloten tillfångatogs av IS utanför Raqqa och hölls fången i en metallbur, där han senare brändes levande – en gärning som filmades och användes i en propagandavideo som fick stor spridning.
Osama Krayem misstänks ha medverkat till mordet genom att föra piloten till buren och därefter vakta den. I en belgisk utredning identifierades han i videomaterialet tillsammans med andra maskerade IS-medlemmar – bland annat genom ett ärr över det högra ögonbrynet.
– Det är en ytterst brutal film där piloten utnyttjas som ett verktyg i IS propagandaapparat. Ingen annan har tidigare ställts inför rätta för just detta dåd, och Osama Krayem är den förste som nu åtalas, sade vice chefsåklagare Henrik Olin i en intervju med SVT tidigare i år.
Förnekar brott – men medger närvaro
Krayem har erkänt att han befann sig på platsen där avrättningen ägde rum, men han förnekar varje form av delaktighet i själva gärningen.
Han överlämnades till svenska myndigheter i mars 2025. När rättegången i Sverige avslutats är planen att han återförs till Frankrike för att fortsätta avtjäna sitt straff där.
Uppvuxen i Sverige – med rötter i Mellanöstern
Osama Krayem växte upp i Malmö, men har sina rötter i Mellanöstern. Hans föräldrar var palestinska flyktingar från Syrien, vilket gör att han tillhör en familj med bakgrund i den arabisk-palestinska diasporan. Trots sin svenska uppväxt kom han under sena tonåren att radikaliseras, vilket ledde till att han lämnade Sverige för att ansluta sig till terrororganisationen Islamiska staten (IS).
Sverige måste sluta låtsas vara en humanitär stormakt.
Trots delaktighet i några av de mest avskyvärda terrordåden i modern tid kommer han sannolikt få behålla sitt medborgarskap – eftersom svensk lagstiftning är svag, feg och fullständigt tandlös när det gäller att skydda landet från individer som hatar det.
Krayems familj tog sig in i Sverige som ”flyktingar”, bara för att sedan kräva försörjning från världens mest skattetyngda befolkning. Resultatet? En av deras söner blir IS-terrorist och deltar i att bränna människor levande framför kameran.
Är det inte dags att vakna? Sverige är inte – och kan inte längre låtsas vara – en humanitär stormakt. Det kostar. Det krossar samhällen.
När Sverige lekte stormakt på 1700-talet fick Karl XII ta konsekvenserna – med en kula genom huvudet i Norge den 30 november. När ska dagens ledare ta ansvar för konsekvenserna av sitt vansinne? Det ”mångkulturella projektet” har havererat. Sverige kan inte vara hela världens socialbyrå.
Faktaruta: Namnets ursprung
Namnet är arabiskt. Förnamnet Osama (أسامة) är ett vanligt mansnamn i arabvärlden och betyder ”lejon” eller ”lejonlik” på klassisk arabiska.
Efternamnet Krayem (ibland stavat Qrayem eller Kraim) har också arabiskt ursprung; det härleds från ordet karīm (”ädel”, ”generös”) och förekommer främst i Libanon, Syrien och Palestina – alltså i den levantinska delen av Mellanöstern.
Den mest kända bäraren, Osama Krayem, är visserligen född och uppvuxen i Malmö, men hans föräldrar var palestinska flyktingar från Syrien. Hans fullständiga namn speglar därför familjens palestinsk-syriska bakgrund och språkliga rötter i arabiskan.
