Censurerade delar av Internationalen som garanterat inte sjungs på första maj.
Under några dramatiska år på 1970- och 80-talet stod Sverige på randen till ett systemskifte som hade kunnat förändra landets ekonomi i grunden. Det skedde inte genom revolution eller folkresning, utan genom ett teknokratiskt, fackligt förankrat projekt kallat löntagarfonder – ett begrepp som i efterhand borde ge kalla kårar hos varje försvarare av fri företagsamhet och äganderätt.
Bakom förslaget stod fackföreningsrörelsen LO, med ekonomerna Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond i spetsen. Förslaget var enkelt i sin farlighet: stora, vinstgivande företag skulle tvingas ge ifrån sig en del av sina vinster i form av aktier, som sedan hamnade i särskilda fonder kontrollerade av löntagarorganisationer. På sikt skulle dessa fonder växa, bolag för bolag, tills facket i praktiken kontrollerade stora delar av svenskt näringsliv.
Ideologiskt drivet, ekonomiskt irrationellt
Försvararna försökte klä idén i tekniska termer: solidarisk lönepolitik hade skapat övervinster, dessa skulle nu “återföras” till arbetarna. Men skrapar man lite på ytan står syftet klart: att med politiska medel förskjuta ägande och makt från privata entreprenörer till kollektiva fonder styrda av fackliga funktionärer. Det var, som Meidner själv medgav, ett maktprojekt: att försvaga det privata ägandet i grunden.
Detta är viktigt att förstå: löntagarfonderna var inte en småskalig vinstdelningsmodell. Det var inte incitament för anställda att spara, investera eller äga. Det var ett tvångssystem där vinst blev något staten (eller facket) hade rätt till – oavsett vem som tagit riskerna, skapat affären eller gjort jobbet som företagare.
Förstatligande via bakdörren
Det ursprungliga LO-förslaget innebar att upp till 20 % av vinsten varje år skulle gå till fonderna. Redan efter 20 år kunde dessa ha blivit majoritetsägare i börsens största bolag. Det var alltså ett planerat, långsamt men inexorabelt förstatligande via bakdörren – utan att använda ordet.
Att detta kunde hända i Sverige, ett land med stark privat sektor, säger något om den ideologiska obalansen vid tiden. Istället för att stärka entreprenörskap, innovation och marknadsekonomi valde den politiska makten att sätta näringslivet under facklig kontroll.
När de första konkreta lagförslagen kom 1983, hade LO redan pressat Socialdemokraterna till lydnad. Statsminister Olof Palme försökte sälja in fonderna som “modernisering” – medan finansminister Kjell-Olof Feldt i hemlighet hatade projektet. Hans berömda dikt “Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit…” säger allt.
Företagare flydde landet
Konsekvenserna lät inte vänta på sig. Under fondårens glödheta debatt lämnade flera svenska företagsledare landet – Ingvar Kamprad (IKEA), familjen Rausing (Tetra Pak), familjen Persson (H&M). De flydde inte bara skatter, utan ett klimat där företagare inte längre kände sig välkomna. Deras budskap var tydligt: ni vill att vi ska bygga, investera, anställa – men samtidigt stjäla vår äganderätt och kalla det rättvisa?
Även utländska investerare började tveka inför det svenska experimentet. Att låta politiskt tillsatta fackliga företrädare bli ägare i börsbolag skrämde bort riskkapital och skapade en misstro mot Sverige som marknad.
En folkresning mot fondväldet
Motståndet växte snabbt. Den 4 oktober 1983 samlades 75 000 demonstranter i Stockholm – den största politiska demonstrationen i Sveriges moderna historia. Initiativet kom från småföretagare i Småland och spred sig lavinartat. “Nej till löntagarfonder – för Sveriges bästa” stod det på plakaten.
Denna protest markerade ett uppvaknande. Det visade att svenska folket inte var redo att sälja ut friheten för några fonder i fackets händer. Den borgerliga politiken samlade sig, opinionsvindarna vände, och Socialdemokraterna tvingades snart backa från sina mest radikala ambitioner.
En dyr parentes
Trots protesterna drevs fonderna igenom 1984. Under sju års tid fungerade de som halvstatliga aktieägare. De köpte aktier, förvaltade pengar – och gjorde i praktiken väldigt lite nytta. De lyckades aldrig leverera verkligt inflytande till de anställda, samtidigt som de kostade miljarder i skatteintäkter och skrämde bort investeringar.
När de slutligen avskaffades 1991 av Bildt-regeringen, fanns ingen sorg, ingen protest. Endast lättnad. Kvar fanns en fondförmögenhet på cirka 20 miljarder kronor, som delades upp till forskning, pensionsfonder och kultur. Ironiskt nog blev det borgerliga politiker som till slut gjorde något konstruktivt med pengarna.
Eftermälet – ett ideologiskt haveri
I efterhand har till och med Socialdemokraterna medgett att fonderna var ett misstag. Partiledaren Ingvar Carlsson lovade på 1990-talet att inga nya fonder skulle införas. Det löftet har partiet hållit. Det säger något om hur djup sprickan var – mellan arbetarrörelsens ideologer och folkets verklighet.
Löntagarfonderna är idag ett avskräckande exempel på vad som händer när ideologi går före sunt förnuft. Det var ett försök att riva upp den marknadsekonomi som skapat Sveriges välstånd – med svepande begrepp som “ekonomisk demokrati” som rökridå. Det var ett system där företagare skulle tvingas finansiera sin egen avveckling.
Det är också en lärdom: att fri företagsamhet aldrig kan tas för given. Att hotet mot äganderätten inte alltid kommer i form av nationalisering – utan i långsamma, teknokratiska förslag med till synes goda avsikter.
Slutord: en varning från historien
Sverige klarade sig undan löntagarfonderna i sista stund. Men idén ligger fortfarande och pyr i vissa kretsar. Ung Vänster vill återinföra fonderna. Vänsterdebattörer kallar bankvinster för “övervinster” och föreslår kollektivt ägande som lösning.
Vi har sett den filmen förut. Låt oss aldrig spela in den igen.