Innehållsförteckning

• GPS-övervakning kan skydda barn från gängen – trots Vänsterpartiets motstånd
• Vänsterpartiets gamla reflexer – nya problem
• Skydd – inte straff

GPS-övervakning kan skydda barn från gängen – trots Vänsterpartiets motstånd

Regeringen vill införa GPS-spårning för ungdomar som är omhändertagna av staten – ett nödvändigt och modernt verktyg för att skydda unga från gängrekrytering, minska rymningar och erbjuda alternativ till inlåsning. Men trots detta motsätter sig Vänsterpartiet, återigen, en praktisk lösning på ett verkligt problem.

Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) framhåller att elektronisk övervakning kan ge barn större frihet och skydd i en svår livssituation.

– Många ungdomar jag träffar föredrar detta framför att sitta inlåsta. Det ger rörelseutrymme och kan i vissa fall möjliggöra vistelse i hemmet, säger hon.

Dessutom kan övervakningen fungera som ett skydd mot återrekrytering. Ungdomar som bär en GPS-enhet är mindre intressanta för gängen – de är inte längre osynliga i systemet.

Även Socialdemokraterna välkomnar en utredning, med tydliga krav på rättssäkerhet och individuell bedömning.

Vänsterpartiets gamla reflexer – nya problem

Men Vänsterpartiet reagerar instinktivt negativt. Riksdagsledamoten Gudrun Nordborg (V) kallar GPS-övervakning för ”hemskt”, och menar att Sis-hemmen ska klara sig utan tekniska hjälpmedel – trots att dessa institutioner redan brottas med våld, rymningar och gängpåverkan.

Det är samma gamla reflexer: ideologi framför verklighet. Vänsterpartiet, som aldrig fullt ut gjort upp med sitt stöd till kommunistregimer och som förr öppet försvarade diktaturer med Gulagläger, verkar nu också vilja låsa fast svenska barn i ett föråldrat vårdsystem där kontroll saknas och skydd uteblir.

Men Sverige behöver inte fler ideologiska fängelser. Vi behöver lösningar som fungerar i verkligheten.

Skydd – inte straff

GPS-övervakning handlar inte om att straffa barn. Det handlar om att rädda dem – från gängens påverkan, från att begå nya brott, från att försvinna spårlöst ur vårdens räckvidd.

Det är ingen universallösning, men ett viktigt verktyg – när det används med rättssäkerhet och omtanke. Att Vänsterpartiet hellre ser unga fara illa än att de bär ett diskret armband säger mer om partiets verklighetsflykt än om barnens bästa.

Ska vi välja trygghet och ansvar – eller tillbaka till den ideologiska återvändsgränd där ”barnens bästa” offras för vänsterns prestige?