
Simona Mohamsson föreslås bli Liberalernas nya partiledare, enligt Ekot. Flera toppnamn har tackat nej, däribland Romina Pourmokhtari, Lotta Edholm och Erik Ullenhag. Mohamsson är partisekreterare sedan april och har bakgrund i LUF och Göteborgspolitiken.
Vi kan glädjas åt en sak: det blir ingen Westerbergeffekt i valet 2026 heller. Den tänkta partiledaren för Liberalerna, Simona Mohamsson, är inte ens född i Sverige och inte av svenska föräldrar. Ni kan gissa vilken främmande makt hon kommer att stå upp för. Islamiseringen av Sverige kommer att få en boosteffekt om hon blir vald till partiledare.
Ytterligare en ’liberalpolitiker’ som aldrig har varit ute i verkligheten. Hon är 31 år gammal, har aldrig haft ett hederligt jobb i hela sitt liv, utan är bara en politisk broiler – med de rätta åsikterna och ett öppet hat mot SD.
Liberalerna har 2 % av rösterna i den senaste opinionsmätningen – det bästa för Sverige vore om detta parti lämnade riksdagen för gott.
I Tidösamarbetet har L varit en bojsänke. Hade samarbetet fått blomma ut fullt ut, så hade vi fått en mycket tuffare asylpolitik och inte varit så generösa med att dela ut medborgarskap till allt och alla, som vi gör i dag.
Saknar rötter till Sverige.
Simona Mohamsson, född i Hamburg 1994, flyttade till Sverige som sjuåring. Hennes föräldrar har palestinsk och libanesisk bakgrund. Hon växte upp i Överlida, har varit aktiv i LUF, varit socialnämndsordförande i Göteborg och är sedan 2025 Liberalernas partisekreterare.
Hennes efternamn Mohamsson har inget med Sverige att göra, utan är ett patetiskt försök att försvenska namnet Mohammad.
Liberalerna har alltid varit en skam för Sverige
Bengt Westerberg är kanske den politiker som gjort mest skada på Sverige. Han såg till att Luciabeslutet upphävdes på 1990-talet, vilket möjliggjorde en kraftig ökning av ”asylinvandringen” från det forna Jugoslavien.
Bengt Westerberg visade redan vid valet 1991 sitt förakt för demokratin när Ny Demokrati kom in i riksdagen. Ny Demokrati var vid den tiden nytänkande och hade många idéer ’utanför boxen’ som kunde ha fört Sverige framåt. Hade man lyssnat på Ny Demokrati redan 1991, så hade vi troligen inte haft det Al Capone-samhälle vi har idag.
Hans alltför liberala asylpolitik lade grunden till det ”Al Capone-samhälle” vi ser idag – med sprängningar och skjutningar.
Liberalerna ville rusta ned Sveriges försvar inför det stundande världskriget; kungen fick ingripa.
Liberalerna har historiskt fört en svenskfientlig politik. Redan före första världskrigets utbrott ville man rusta ner det svenska försvaret.
Alla kan förstå att detta inte var särskilt begåvat inför ett stundande världskrig. Bl a så drog Karl Staaf regering in finasieringen av F båten,så frivilliga krafter fick finasiera F båten som behövdes för att försvara Sverige i ett brinnade världskrig.
Kungen tvingades därför ingripa genom det så kallade borggårdstalet, vilket ledde till att ca 30 000 bönder från hela Sverige samlades i Stockholm i protest mot Karl Staaffs Sverige fientliga politik.
Det tillverkades till och med askfat föreställande Karl Staaff – han var mycket illa omtyckt som politiker och statsminister.
Det hela slutade med att han lämnade sina politiska uppdrag, när det svenska folket insåg vilken landsförrädare Karl Staaffs var.
Nu får partiet en ny partiledare vars huvudsakliga drivkraft verkar vara ett hat mot Sverige och Sverigedemokraterna.
Westerbergeffekten
Begrepp: Westerbergeffekten
Ursprung: Svensk politik, 1985 års riksdagsval
Uppkallad efter: Bengt Westerberg, då ny partiledare för Folkpartiet (nuvarande Liberalerna)
Beskrivning:
Westerbergeffekten syftar på den starka opinionsmässiga uppgång som Folkpartiet (FP) fick under valrörelsen 1985 efter att Bengt Westerberg tillträtt som partiledare. Partiet gick från att ligga långt under 10 % i opinionsmätningarna till att få 14,2 % av rösterna i valet – ett av Folkpartiets bästa resultat i modern tid.
Orsak:
Effekten anses ha berott på Westerbergs popularitet, hans tydliga profil i sociala frågor och försvar för individens frihet.
Politisk betydelse:
Begreppet används i dag för att beskriva en plötslig och kraftig uppgång i väljarstöd efter ett partiledarskifte.