Min granne, Muhammed, har invandrat till Sverige från ett land i MENA-regionen som flykting. Han talar inte svenska flytande och är för närvarande arbetslös. Trots detta verkar han ha en god ekonomisk situation, eftersom han kör en finare modell av BMW. Detta väcker frågor om hans försörjning och möjlig koppling till den svarta ekonomin eller skuggsamhället, vilket kan kopplas till organiserad brottslighet.
Det jag undrar är: varför kan inte svenska myndigheter redovisa de faktiska kostnaderna för individer som inte bidrar till samhällsekonomin? Det är ofta fokus på att framhålla de positiva effekterna av produktiva invandrare, men vad händer när någon inte bidrar? Vilka är de långsiktiga ekonomiska och sociala kostnaderna för skattebetalarna när en individ har svårt att integreras eller när värderingar och attityder riskerar att skapa ytterligare problem?
Under många år har svenska politiker undvikit att granska denna fråga i detalj. Det är viktigt att förstå både fördelarna och nackdelarna med invandring. På 70- och 80-talet var Lars-Inge Svartenbrandt en av Sveriges mest ökända brottslingar, men trots sin historia var han född i Sverige. Idag står vi inför utmaningen att hantera ett växande antal personer med utländska rötter som är involverade i brottslighet av samma kaliber. Frågan är: hur kan vi hitta rätt balans mellan humanitära åtaganden och samhällsekonomisk hållbarhet?
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.