Innehållsförteckning
- Starka protester mot gruvplaner – lokalbefolkningen känner sig överkörd
- Fyndigheterna ägs inte av Sverige
- Ett varnande exempel från historien
- ”Vi är inget råvarulager åt omvärlden”
- Opinionen splittrad – men protesterna växer
- Dricksvattnet i fara
- Regeringen öppnar för att köra över kommunerna
- Vinsterna hamnar utomlands – riskerna stannar kvar
- Naturvärden och livsprojekt hotas
Starka protester mot gruvplaner – lokalbefolkningen känner sig överkörd
Redan på 1970-talet identifierade SGU mineralrikedomarna i Jämtland. 2005 återupptogs prospekteringar, och sedan dess har kampen mot gruvplanerna vuxit. Nu har situationen blivit mer akut, enligt Nina Bixo Jacobsson, som menar att regeringens plötsliga omsvängning i gruvpolitiken gör hotet mer verkligt än någonsin.
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) pekar ut gruvbrytning som ett sätt att lösa klimatkrisen och hävdar att Sverige måste bli självförsörjande på strategiskt viktiga metaller. Men kritiker menar att retoriken är vilseledande – och att självförsörjningen bara är en fasad.
Fyndigheterna ägs inte av Sverige
– Det är inte Sverige som kommer äga de här tillgångarna. Det är utländska företag, säger Nina Bixo Jacobsson.
Hon pekar på att Sverige saknar teknik för att förädla uran och vanadin. I praktiken innebär det att råvarorna utvinns här, skickas utomlands för bearbetning – och säljs tillbaka till högt pris. Miljöriskerna stannar kvar i Sverige. Vinsterna görs någon annanstans.
– Det är djupt oansvarigt att kalla detta för självförsörjning, säger hon.
Trots dessa invändningar väljer regeringen att driva på. Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) framhåller genom sin pressekreterare att fler gruvor behövs för att minska EU:s beroende av ryska råvaror.
Ett varnande exempel från historien
Erfarenheterna från Ranstad, där uran utvanns i slutet av 1960-talet, visar vilka konsekvenser alunskifferbrytning kan få. Läckande lakvatten med tungmetaller och radioaktivitet förgiftade omgivningarna. Än idag kräver området efterkontroller.
”Vi är inget råvarulager åt omvärlden”
Irene Sandberg bor i Åbbåsen, ett område som varit föremål för gruvplaner i två decennier. Hon upplever att staten behandlar Jämtland som en råvarukoloni.
– Vi bor här. Vi har rätt att säga nej. Men regeringen vill ta ifrån oss det inflytandet, säger hon.
Hon riktar skarp kritik mot statens och bolagens attityd, och menar att det handlar om att köra över lokalbefolkningen till förmån för kortsiktig vinst.
– Tekniken som föreslås är inte säker. Att kalla den ”bäst kända” betyder bara ”minst dåliga”, säger hon.
Kristdemokraten Bertil Sivertsson kallar situationen ett övergrepp på Jämtlands natur och demokrati:
– Staten tar resurserna – men lämnar oss med avfallet.
Opinionen splittrad – men protesterna växer
Över 2 000 personer demonstrerade i Östersund i mars 2025. Samtidigt säger vissa, som entreprenören Carl-Gunnar Malm, att gruvan skulle skapa jobb och minska pendlingen. Men även han medger att många som stödjer projektet inte vågar säga det öppet.
Dricksvattnet i fara
Storsjön försörjer över 55 000 personer med dricksvatten. Kommunpolitiker från Berg, Krokom, Åre och Östersund motsätter sig brytning i alunskiffer nära sjön.
– Det är orimligt att experimentera med våra viktigaste resurser, säger kommunstyrelsens ordförande i Bergs kommun, Therese Kärngård (S).
– Det här handlar om vår framtid. Vi kan inte låta Storsjön bli nästa Ranstad, säger Effie Kurlos (C).
Regeringen öppnar för att köra över kommunerna
Regeringen vill nu avskaffa kommunernas vetorätt vid gruvetableringar – och samtidigt häva det nuvarande förbudet mot uranbrytning.
Romina Pourmokhtari försvarar detta med att om Sverige inte bryter uran så kommer någon annan att göra det. Kritiker menar att detta är ett cyniskt argument som blundar för de långsiktiga konsekvenserna för miljö, hälsa och lokalsamhällen.
– Regeringen är beredd att offra miljön och demokratin för att tillfredsställa gruvlobbyn, säger Effie Kurlos.
Vinsterna hamnar utomlands – riskerna stannar kvar
Kommunerna kräver att om Sverige ska tala om självförsörjning, måste det också finnas lagkrav som säkerställer att råvarorna stannar i landet.
– Det är orimligt att vi riskerar vår miljö medan utländska bolag skördar vinsterna, säger Kurlos.
Aura Energy, det australiska bolaget bakom gruvplanerna i Oviken, har inte velat kommentera. I en tidigare debattartikel menade bolaget att lokalt motstånd inte får stå i vägen för nationell energiförsörjning.
Naturvärden och livsprojekt hotas
Gudni Augustsson och Lena Fernlund bor bara 300 meter från ett föreslaget gruvområde. De har byggt upp ett liv med djurhållning och naturbete rikt på sällsynta arter.
– Det känns absurt att vi kanske får en urangruva som granne, säger Gudni.
Paret är fast beslutna att kämpa vidare. Men osäkerheten tär.
– Det är som att leva i limbo. Ska vi laga taket? Flytta? Vänta? säger Lena.
Hon för arvet vidare från sin mamma, som också kämpade mot gruvplanerna.
– Vi ger inte upp. Om vi gör det, har vi redan förlorat, säger hon.