Årets julklapp är ett deporteringsverk! De släkten som ska komma ska slippa uppleva det mångkulturella helvete på jorden som Sverige har blivit på grund av en alltför liberal migrationspolitik.
Snälla, herr statsminister Kristersson, ge svenska folket ett deporteringsverk i julklapp.
Tidöregeringen har gjort skillnad för det svenska samhället. Ni har avskaffat det förhatliga spårbytet, som var mer hatat än motboken. Nu kan inte ”asylsökande” som saknar asylskäl längre klamra sig kvar i Sverige genom påhittade låtsasjobb, utan nu åker man hem.
Men det svenska folket behöver nu ett deporteringsverk, som med alla till buds stående medel kan returnera dömda brottslingar som saknar svenskt medborgarskap till sina hemländer eller till något annat land i deras hemlands närområde.
Låt varje fängelsedömd brottsling som saknar svenskt medborgarskap få en härlig julklapp: en livstidsutvisning. Så fort det är dags för ”muck” drar man på den kriminella orchen en spottluva och returnerar honom eller henne till hemlandet, eller till ett tredje land som vill ta hand om avfallet. Låt det svenska folket slippa ha kvar kriminella orcher så att Sverige inte besudlas med mer kriminalitet. En våldtäktsman eller barnmördare kan aldrig ha skäl att få stanna i Sverige om personen saknar svenskt medborgarskap.
Ge oss en julklapp där vi slipper läsa i tidningen att en dömd våldtäktsman som saknar medborgarskap, och som ”bara” varit i Sverige sedan 2006, får stanna kvar. Det är vidrigt. Låt varje fängelsedömd migrant som inte är svensk medborgare få en enkel biljett hem eller till ett tredje land som kan ta hand om personen.
Det hade varit årets julklapp till svenska folket.
Två högutbildade vårdanställda utvisas efter nio år i Sverige – ett beslut som väcker starka känslor. Men fallet säger mindre om individernas öde och mer om konsekvenserna av åratal av extremt generösa regler, politisk inkonsekvens och ett migrationssystem som länge saknat både gränser och ansvar.
Något som borde vara självklart när de nya reglerna om PUT blir verklighet är att man börjar rensa i Kriminalvårdens kundstock, där de som saknar jord- och blodsband samt inte tillhör den svenska folkstammen returneras till hemlandet. Eller varför inte lyssna på Kumla-intagna och outsourca vården av dem till Cecot i El Salvador – ett härligt premiumfängelse där man har spetskompetens i att hantera pedofiler och terrorister.
Akademiker i svensk sjukvård
Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh är iranska akademiker som i flera år har arbetat inom svensk sjukvård. Afshad är utbildad hjärtläkare och Zahra utbildad chefssjuksköterska. Familjen kom till Sverige 2016 och har två barn, i dag 15 och 7 år gamla.
Politisk aktivism och flykten från Iran
Afshad var politiskt aktiv mot den islamistiska regimen i Iran och fängslades i tre år. Efter frigivningen levde han fortsatt under övervakning, vilket till slut fick familjen att lämna landet. Trots detta fick familjen avslag på sin asylansökan i Sverige.
Spårbytet – en genväg runt asylsystemet
I stället beviljades de arbetstillstånd genom det så kallade spårbytet – en konstruktion som gjorde det möjligt för asylsökande att stanna kvar genom arbete trots avslag. Båda anställdes vid Södersjukhuset i Stockholm, initialt som undersköterskor. Zahra arbetar i dag på en högspecialiserad operationsavdelning och genomgår kompletterande utbildning vid Karolinska Institutet, med planerad examen i maj 2025.
Regeländringen som satte stopp
Arbetstillstånden löpte ut i april 2025. Arbetsgivaren skickade in ansökan om förlängning i tid och lönevillkoren uppfyllde samtliga krav. Men under våren 2025 avskaffades spårbytet. Resultatet blev att tillstånden inte förlängdes. Enligt nuvarande regelverk måste personer i deras situation lämna Sverige, ansöka om arbetstillstånd från utlandet och invänta beslut där. Familjen har därför fått beslut om utvisning, planerad till början av januari 2026.
Varför just Sverige?
Men den större frågan kvarstår: varför valde familjen just Sverige? Mellan Iran och Sverige ligger åtta länder. Avståndet är cirka 340 mil och flygtiden runt fem timmar. Familjen har varit i Sverige i nio år, saknade enligt myndigheterna asylskäl, men valde ändå att klamra sig fast här – möjliggjort av tidigare regeringars oförmåga att föra en konsekvent och långsiktigt hållbar migrationspolitik.
Den höga kostnaden för en liberal linje
Denna politik har haft ett högt pris. Varje migrant kostar enligt beräkningar samhället cirka 75 000 kronor i nettokostnad även om personen arbetar. Är personen kriminell eller står utanför arbetsmarknaden blir kostnaden betydligt högre. Sverige har sedan tiden för Folke Bernadottes vita bussar fört en av Europas mest liberala asylpolitiker, där det under decennier varit relativt enkelt att få både asyl och arbetstillstånd.
Arbetslöshet, EU – och fortsatt import av arbetskraft
Samtidigt har Sverige omkring 10 procents arbetslöshet och är medlem i EU – en union med cirka 400 miljoner invånare som redan har rätt att fritt bosätta sig och arbeta i landet. Mot den bakgrunden framstår det som anmärkningsvärt att Sverige fortsatt rekryterar arbetskraft från länder utanför EU. De extremt generösa regler som länge gällt har bidragit till det samhällskaos vi i dag ser, med skjutningar, sprängningar och en växande otrygghet.
Dags för en tydlig kursändring
Det är mot denna bakgrund som kursändringen nu måste bli tydlig. Sverige behöver en stramare, mer konsekvent politik där lag, ansvar och egen försörjning står i centrum. Ett nödvändigt steg är att börja gallra kriminalvårdens kundstock. Den som dömts till fängelse och saknar svenskt medborgarskap bör inte ha någon självklar rätt att stanna kvar i landet. Det finns ingen anledning att behålla människor som inte klarar kravet på laglydnad och kan försörja sig själva.
Land skall med lag byggas – på riktigt
Sverige har historiskt byggt sitt samhälle på en tydlig princip: ”Land skall med lag byggas.” Om detta valspråk ska vara mer än tomma ord krävs handling. Det innebär att rättsstaten måste upprätthållas fullt ut – och att det kriminella element som saknar medborgarskap konsekvent avlägsnas från landet.
Faktaruta: Förändringar i migration och arbetstillstånd
Sverige har under lång tid haft en av Europas mer generösa asyl- och migrationspolitiker. Under samma period har landet
samtidigt sett ökade problem kopplade till bland annat gängkriminalitet, överbelastade anstalter och större kostnader inom
rättsväsendet. Flera regeringar har därför aviserat behovet av en stramare och mer konsekvent migrationspolitik.
Den nuvarande Tidöregeringen har beslutat om förändringar som träder i kraft den 1 april 2026. En av dessa är att
den så kallade spårbytesmöjligheten avskaffas. Spårbytet har inneburit att personer som fått avslag på sin asylansökan
ändå kunnat ansöka om och beviljas arbetstillstånd inifrån Sverige.
Samtidigt finns möjligheten att på nytt ansöka om asyl efter en viss tid utanför landet. Enligt nuvarande regelverk kan en ny
asylansökan lämnas in efter fem år, vilket i ett europeiskt perspektiv är en relativt kort tidsperiod.
Regeringen har även beslutat att höja försörjningskraven för arbetstillstånd. Det nya kravet innebär att lönen ska uppgå till
minst 90 procent av medianlönen i Sverige. Syftet är att motverka lönedumpning och minska risken för exploatering av
utländsk arbetskraft.
Efter år av bidragsberoende och kravlöshet gör Tidöregeringen det som tidigare regeringar inte vågat: den återupprättar arbetslinjen. När bidrag sänks för omkring 150 000 hushåll skickas ett tydligt budskap – arbete ska alltid löna sig mer än att leva på andras pengar. Det är en nödvändig kursändring och en win-win för hela samhället.
Att Sverige har blivit känt som det stora Schlaraffenlandet i Norden. Vi har stått högst upp på migrationslistan för folk från tredje världen som har asylshoppat runt i Europa för att se vem som kan ge dem de bästa villkoren utan att behöva arbeta. Men nu gör Tidöregeringen skillnad – man drar åt kranen så att honungen inte längre flyter på våra gator, utan man måste arbeta.
Slut på bidragslivet – Tidöregeringen återupprättar arbetsmoralen i Sverige
Nu räcker det. Efter årtionden av kravlöshet, bidragsexplosion och politisk feghet sätter Tidöregeringen äntligen stopp för ett system som belönat passivitet och straffat arbete. Med den nya bidragsreformen får omkring 150 000 hushåll lägre försörjningsstöd – och det är inte ett problem. Det är poängen.
Sverige har alldeles för länge haft ett system där det i praktiken varit fullt möjligt att leva på andras arbete. Ett system där bidrag staplats på varandra, där arbete inte lönat sig och där politiker blundat för konsekvenserna. Det förändras nu.
Ett system som uppmuntrat bidragsberoende
I dag finns familjer som – helt utan arbetsinkomst – kan få tiotusentals kronor i bidrag varje månad. Regeringen har pekat på exempel där hushåll kan ta emot över 46 500 kronor efter skatt. Det är mer än vad många heltidsarbetande får ut efter år av slit.
Detta är inte välfärd. Det är ett haveri.
När bidrag ger samma eller högre ekonomiskt utfall än arbete försvinner varje drivkraft att ta ansvar för sin egen försörjning. Det är exakt detta system som skapat ett permanent utanförskap – och ett växande bidragsproletariat som hålls kvar i beroende.
Tidöregeringen gör det som borde ha gjorts för länge sedan: man river plåstret.
Arbete ska löna sig – bidrag ska svida
Genom ett bidragstak och en stramare riksnorm sänks försörjningsstödet. Inte för att vara elak, utan för att vara rättvis. Bidrag ska vara en tillfällig livlina – inte ett alternativ till arbete.
Budskapet är glasklart: ✔ Kan du arbeta – då ska du arbeta ✔ Kan du delta i insatser – då ska du göra det ✔ Vägrar du – då förlorar du bidraget
Det är så ett fungerande samhälle ser ut.
Den som påstår sig vara sjuk ska visa det. Den som tackar nej till arbete, rehabilitering eller heltidsaktiviteter ska inte kunna fortsätta leva på skattebetalarnas pengar. Punkt.
Flerbarnsbidragen stramas åt – systemutnyttjandet stoppas
Särskilt viktigt är att regeringen nu sätter stopp för hur bidragssystemet utnyttjats av flerbarnsfamiljer. Från och med det fjärde barnet minskar stödet. Detta är nödvändigt.
Att över 95 procent av större barnfamiljer på försörjningsstöd är utrikesfödda säger allt om hur fullständigt integrationspolitiken havererat. Det är inte rasism att konstatera fakta – det är ansvarstagande.
Barn ska inte växa upp i bidragsberoende. Föräldrar ska försörja sina familjer genom arbete, inte genom att maximera bidrag.
Inga bidrag till skuggsamhället
Tidöregeringen stänger också kranen till skuggsamhället. Den som inte har rätt att vistas i Sverige ska inte heller ha rätt till svenska bidrag. Det borde vara självklart – men har tidigare varit politiskt omöjligt att säga högt.
Nu sägs det. Och det genomförs.
Nödbistånd ska finnas i extrema undantagsfall – inte som ett parallellt välfärdssystem för personer som befinner sig här illegalt.
Detta är en win-win – för alla som gör rätt för sig
Reformen är en ren vinst för samhället:
Fler drivkrafter att arbeta
Färre som fastnar i bidragsberoende
Lägre kostnader för skattebetalarna
Mer resurser till dem som verkligen behöver hjälp
Detta är inte ”hård politik”. Det är fungerande politik.
Tidöregeringen visar att det går att förändra Sverige i grunden när man vågar sätta krav, tala klarspråk och stå upp för arbetslinjen. För första gången på länge premieras ansvar, ansträngning och självförsörjning – inte passivitet.
Bidragsfesten är över. Arbetet är tillbaka. Och Sverige blir starkare för det.
Faktaruta: Regeringens och SD:s bidragsreform (försörjningsstöd)
Vad gäller reformen? Nya regler som stramar åt försörjningsstödet (tidigare kallat socialbidrag) genom förändringar i riksnormen och ett så kallat bidragstak.
Vem påverkas? Regeringen bedömer att cirka 150 000 hushåll kan få lägre försörjningsstöd.
Bidragstak syftar till att begränsa den totala nivån så att arbete lönar sig mer än bidrag.
Flerbarnsfamiljer kan påverkas extra: avdrag planeras från och med det fjärde barnet.
Inga lokala undantag enligt förslaget: kommuner ska inte kunna besluta om högre stöd än riksnormen.
Skärpta krav: mottagare ska stå till arbetsmarknadens förfogande; vid sjukdom kan läkarintyg krävas och deltagande i insatser kan bli obligatoriskt.
Sanktioner: den som uteblir eller vägrar insatser kan få stödet sänkt eller indraget.
Skuggsamhälle: förslaget innebär att personer som inte vistas lagligen i Sverige inte ska ha rätt till bistånd, med mycket begränsat utrymme för nödbistånd.
Obs: Formuleringar och omfattning kan förändras under den fortsatta lagstiftningsprocessen.
Sverige står vid ett vägskäl. Antingen fortsätter vi att ursäkta kriminalitet med bortförklaringar och kostsamma särlösningar – eller så återupprättar vi lag, ordning och ansvar. Ett tryggt samhälle kräver konsekvenser, inte daltande, och ett rättsväsende som sätter svenska medborgares säkerhet före kriminellas bekvämlighet.
Allt fler kräver livstidsutvisning av asylsökande med skyddsbehov från tredje världen som gör sig skyldiga till ringa stöld eller grövre brott. Enligt experter är detta en nödvändig och sund samhällsutveckling: personer som visar asocialt och kriminellt beteende ska omedelbart förlora rätten att vistas i Sverige och konsekvent returneras till sina hemländer – redan vid de första brotten.
Sverige ska bli tryggt igen. Straffen för gängkriminella ska skärpas kraftigt, mängdrabatten ska avskaffas och den övre delen av straffskalan ska användas konsekvent. Tiden är förbi då Sverige styrdes av socialdemokratiska justitieministrar som köpte sextjänster via Bordellmamman Doris och samtidigt införde ett rättssystem präglat av daltande, undfallenhet och symbolpolitik.
Trots detta möts reformerna av kritik. Enligt experter inom rättsväsendet för den nuvarande regeringen en alltför liberal linje. Exempelvis har inte livstidsutvisning införts för ringa stöld. Experter menar dock att utvisning vid ringa stöld och uppåt på straffskalan är nödvändigt.
Resonemanget är dock enkelt: klarar en asylsökande med skyddsbehov inte att leva upp till grundläggande svensk standard för god vandel, då ska personen återvända till sitt hemland.
Det är ett hån mot svenska skattebetalare att tvingas finansiera extrema kostnader för kriminella individer som inte ens tillhör det svenska samhället, men ändå tillåts stanna i landet. Ska Sverige bli tryggt igen måste utlänningar som inte uppfyller kraven på laglydnad och god vandel utvisas utan undanflykter, menar experter inom rättsväsendet.
Logiken är självklar: köper du en TV som inte fungerar har du rätt att lämna tillbaka den. Men när Sverige tar emot en flykting från ett tredje världen land som snattar en Snickers, då påstås det plötsligt vara omöjligt att returnera den missanpassade individen. I stället skickas notan till svenska folket – i form av ökade kostnader, högre skatter och minskad trygghet.
Sam ”flydde” till Sverige 2015. Nu riskerar han att utvisas till Syrien. Han kan inte bli svensk medborgare eftersom han har varit soldat inom den syriska armén, som av Migrationsverket bedöms vara kopplad till krigsbrott. Enligt statliga beräkningar kostar en asylsökande i genomsnitt 74 000 kronor per år. Experter menar därför att Sverige skulle gynnas ekonomiskt om Sam återvände till sitt hemland. Tidöregeringen har beslutat att göra Sverige tryggare, därför ska personer med arbetstillstånd lämna landet om de inte klarar av att skaffa sig ett arbete som ger dem en dräglig lön.
Sam kom till Sverige 2015 och inga skäl att få stanna, men hans klagan hörs ändå. .
– Det är inte mänskligt att leva i den här mardrömmen i tio år. Jag kan aldrig slappna av eller tänka på framtiden och min familj, säger han.
Kritiker har ifrågasatt varför han valde Sverige, med argumentet att avståndet mellan Syrien och Sverige är långt och att det 2015 fanns flyktingläger i närliggande regioner. Därför menar de att skälen att ta sig hela vägen till Sverige är svaga.
Vad hade Sam för skäl att välja Sverige?
År 2015 fungerade hela EU som ett buffertbord för flyktingar från tredje världen som ville uppgradera sin ekonomi. Tyskland var värst; landet hade en rikskansler från DDR som glatt såg till att Tyskland blev koloniserat av dysfunktionella människor från tredje världen.
Sverige kom på andra plats. Vi hade en statsminister som var sinnessvag och som gärna hetsade massorna med orden ”Mitt Europa bygger inga murar”. Så asylshoppa runt i Europa efter de bästa villkoren var vad varje flykting sysslade med då.
När Sam kom till Sverige 2015 fick han flyktingstatus och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. När han senare fick arbete inom äldreomsorgen och kunde försörja sig själv, omvandlades tillståndet till ett arbetstillstånd.
Men från och med nästa år höjs lönekravet för att få sitt arbetstillstånd förlängt – till 90 procent av medianlönen, vilket motsvarar 33 390 kronor i månaden. Syftet med det högre lönekravet är att förhindra lönedumpning och säkerställa att arbetskraftsinvandring sker på rimliga villkor, vilket regeringen menar gynnar Sverige.
Sam vet inte om han kommer att kunna nå upp till det nya lönekravet. Migrationsverket har ännu inte gett besked.
Enligt statliga beräkningsmodeller kostar en genomsnittlig asylsökande samhället omkring 74 000 kronor per år – oavsett om personen senare etablerar sig på arbetsmarknaden eller inte.
Sam arbetar heltid, försörjer sig själv och tar inte emot några bidrag. Vissa menar ändå att det finns svensk arbetskraft som kan utföra hans arbetsuppgifter, och att det därför skulle vara mer lönsamt för Sverige om han återvände.
Kan inte bli Svensk medborgare pga krigsbrott
Innan flykten kallades Sam in till den syriska armén – något som idag hindrar honom från att kunna ansöka om svenskt medborgarskap. På grund av detta kan han tidigast ansöka när han fyller 60 år, om 25 år.
Migrationsverket bedömer den syriska armén som en organisation kopplad till grova övergrepp. Att Sam aldrig misstänkts för brott och beskriver sin roll som administrativ påverkar inte bedömningen.
Endast ”administrativa uppgifter” en klassisk bortförklaring för krigsförbrytelse.
Efter andra världskriget hänvisade flera av de åtalade i Nürnbergrättegångarna till att deras roller varit ”administrativa”. Den typen av försvar har sedan dess fått låg trovärdighet i juridiska prövningar.
Sam fruktar att betraktas som desertör om han skickas tillbaka till Syrien. – Jag är rädd att jag inte överlever om jag tvingas tillbaka, säger han.
Kolonisera Sverige
Sam bor i en egen lägenhet i Nyköping. På fritiden paddlar han kajak, tältar och fiskar. – Jag har alltid försökt se det positiva i livet, men nu vet jag inte längre. Allt känns osäkert.
Sam hade inga skäl att söka sej till Sverige 2015.
Sam hade inga skäl att söka asyl i Sverige 2015. Det är helt rimligt att han återvänder eftersom han inte har fått permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, och han saknar koppling till Sverige genom jord eller blod. Därav har han inte skäl att få stanna, enligt undersökningar på internet.
Faktaruta: Så är beräkningen gjord
I denna förenklade kalkyl utgår vi från följande antaganden:
Personen är 30 år gammal.
Förväntad livslängd: 80 år.
Årlig kostnad för det svenska samhället: 74 000 kr per år.
Kostnaden antas vara konstant varje år.
Steg 1: Återstående antal år
80 år − 30 år = 50 år
Steg 2: Total kostnad under återstående livstid
74 000 kr/år × 50 år = 3 700 000 kr
Totalkostnaden enligt denna modell blir alltså cirka 3,7 miljoner kronor.
Steg 3: ”Vinst” vid återvandring
Om personen återvandrar direkt och vi antar att samma kostnad på 74 000 kr/år
annars hade uppstått varje år, blir den teoretiska ”vinsten” för staten
cirka 3,7 miljoner kronor i uteblivna framtida kostnader.
Observera att detta är en förenklad kalkyl som inte tar hänsyn till till exempel
kostnader som fängelsevitelse, dyra sjukdomar för samhället osv.
Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?
Palme älskade att umgås med diktaturens kreatur.. Här med massmördaren Fedro Castro.
Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad. Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej. Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.
Frivillig återvandring är inget nytt
Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet. Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.
Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.
Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win
För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst. Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma. Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.
Vi minns 70-talets skattekaos
Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt. Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt. Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.
Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.
Malmö – tar emot men ger inte tillbaka
Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen. Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.
Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?
Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra
Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så. Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap. Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.
Lidingö tar ansvar
På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren. Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.
Det är dags att sätta ned foten. Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.
Faktaruta: Skatt och nyckeltal
Kommunalskatt 2025 (kommun + region)
Kommun
Totalt skattetryck
Malmö
≈ 32,42 %
Vellinge
≈ 29,68 %
Österåker
≈ 29,18 %
Lidingö
≈ 29,72 %
Malmö – ytterligare nyckeltal
Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.
Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.
För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.
På 70-talet gällde det att buga inför herr Sossepamp, annars kunde IB slumpmässigt arrestera dig nästa gång – och då kunde du försvinna för gott. Så var det att leva i ett socialistiskt helvete på jorden på 70-talet. Det var först efter valet 1976 som Sverige fick en regering som respekterade demokratin och folkets rättigheter. Dock var Sverige inte det kosmopolitiska helvete på jorden som det är i dag.
Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock
För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.
Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.
Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.
Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen
Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga. Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.
När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?
Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.
1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten
Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd. Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.
Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.
Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått. På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar. Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.
Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.
Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå
Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.
En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat. Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.
Rank
Land
Skattekvot (%)
1
Frankrike
43,8
2
Danmark
43,4
3
Belgien
42,8
4
Finland
42,4
5
Norge
41,4
6
Österrike
41,0
7
Italien
40,9
8
Sverige
41,4
9
Tyskland
40,3
10
Portugal
39,4
Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi
När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet. Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga. Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.
Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende. Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis. Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar: att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.
I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.
Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.
Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.
Regeringen satsar 4,3 miljarder på skolan – men Stockholms S-styre kallar det en bluff. Samtidigt har de själva höjt skatten och låtit pengarna försvinna i byråkrati och extrem politiker löner. Skillnaden är tydlig: Tidöregeringen levererar resurser som gör skillnad för eleverna, medan Socialdemokraterna misslyckas gång på gång.
Stockholmarnas skattepengar slösas bort på överlyxig SFI-undervisning i stället för på svenska skolbarn. Socialdemokraterna klarar inte av att hushålla med de skattepengar de drar in.
S bluffar – Tidöregeringen levererar
Regeringens satsning på 4,3 miljarder kronor till skolan 2026 är historisk. Ändå försöker Stockholms rödgröna styre avfärda den som en ”bluff”. Men sanningen är att Socialdemokraterna själva inte klarar att hålla ordning på skattebetalarnas pengar.
Skolborgarrådet Emilia Bjuggren (S) påstår att satsningen inte räcker. Samtidigt har S redan höjt skatten i Stockholm – utan att resurserna når klassrummen. Stockholmarna betalar mer men ser mindre effekt.
Slöseri i stället för ansvar
S styr med skattehöjningar och växande byråkrati, men pengarna rinner bort på prestigeprojekt och konsulter. Att nu skylla på regeringen är ett sätt att dölja egna misslyckanden och maktmissbruk.
Tidöregeringen satsar på eleverna
Utbildningsminister Simona Mohamsson (L) betonar att det handlar om 14 miljarder över tre år. Pengarna ska stärka kunskapsbidraget, införa nytt betygssystem och avlasta lärarna – satsningar som gör skillnad i klassrummen.
– Staten tar sitt ansvar. Nu förväntar jag mig att även S-styret gör det, säger hon.
Stockholmarnas barn förtjänar bättre
Tidöregeringen levererar. Socialdemokraterna höjer skatter och gnäller. Den 8 oktober får vi svart på vitt om S tänker låta pengarna nå skolorna – eller fortsätta låta skattemedlen försvinna i byråkratin och sky hög politruck löner.
Nu är det slut på att dela ut permanenta uppehållstillstånd som om de låg i flingpaket. Tidöregeringen markerar tydligt – brottslingar och de som inte uppfyller kraven ska packa sina väskor och lämna landet. En ny tid för ordning och trygghet i Sverige har börjat.
Ops! Nu är det slut med att dela ut PUT i flingpaketen – dags för brottslingar att ta sitt pick och pack och åka hem.
”Ett tryggare Sverige – nu görs skillnad”
Det är en kylig höstmorgon i centrala Stockholm. På ett kafé vid Medborgarplatsen sitter Lars, 52, och värmer händerna kring en kopp kaffe. Han beskriver sig själv som ”mannen på gatan” och följer nyheterna lagom mycket. När samtalet kommer in på regeringens planer att kunna ompröva permanenta uppehållstillstånd nickar han gillande.
– Jag tycker det här är bra. Det skapar ordning och reda, och det gör Sverige tryggare för oss alla, säger han och lutar sig tillbaka.
Förslaget, som väntas presenteras av regeringens utredare inom kort, innebär att permanenta uppehållstillstånd i framtiden kan återkallas och ersättas av tillfälliga. Huvudregeln blir omprövning – men den som vill säkra sitt permanenta tillstånd kan alltid ansöka om svenskt medborgarskap och klara kraven som ställs.
Många ser detta som en självklarhet. På torget utanför träffar vi Amina, småbarnsmamma från Södertälje, som tycker att förändringen sänder rätt signaler:
– Jag vill att mina barn ska växa upp i ett tryggt land. Det här visar att man måste ta ansvar och verkligen vilja bli en del av Sverige, säger hon.
Utredaren har också gjort bedömningen att förändringen inte strider mot vare sig grundlagen eller internationella konventioner. Det innebär, enligt många, att Sverige nu får ett mer stabilt och rättssäkert system.
– Tidöregeringen gör skillnad. Äntligen tar någon tag i det här. Vi kan inte bara dela ut permanenta tillstånd hur som helst, säger Lars innan han lämnar kaféet för att gå till jobbet.
Stämningen bland de vi möter är genomgående positiv. Reformerna uppfattas som ett steg mot ordning, långsiktighet och trygghet – ett system där både krav och möjligheter går hand i hand.
– Det här behövs för att göra Sverige tryggt igen, säger Lena och lyfter upp sitt barn i vagnen.
Och när utredningens förslag snart läggs fram väntar många sig just det: en tydlig förändring som stärker både Sverige och framtidstron.
Regeringen och Sverigedemokraterna tar bort den så kallade ”50-lappen” för tandvård till asylsökande och illegala invandrare. Reformen beskrivs som ett steg mot större rättvisa, där alla ska betala lika mycket för vården.
I budgetpropositionen, framtagen av regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna inom ramen för Tidöavtalet, föreslås att den så kallade ”50-lappen” för tandvård avskaffas.
Reformen innebär att de särskilda ekonomiska regler som länge gällt för asylsökande och illegala invandrare upphör. I dag betalar dessa grupper endast 50 kronor för tandvård – en ordning som infördes 2013 och som länge kritiserats för att vara orättvis mot svenska skattebetalare.
– Redan när 50-lappen infördes var vi som enda riksdagsparti kritiska. Medborgare betalar betydligt mer för motsvarande vård. Det är rimligt att alla behandlas lika och får betala samma, säger Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling.
Regeringen avsätter medel för att genomföra förändringen och ge berörda myndigheter resurser vid omställningen. Från 2026 anslås 108 miljoner kronor till reformen, som på längre sikt väntas leda till besparingar.
I över trettio år har Sverige fört en destruktiv migrationspolitik som öppnat dörrarna för asylsökande från hela världen. Resultatet är ett mångkulturellt helvete där människor som inte ens kan försörja sig själva tillåts hämta hit sina anhöriga. Ett svek som kommer att plåga svenskar i generationer.
Anhöriginvandringen stramas åt – men för kort väntetid
Tidöregeringen har presenterat förslag om att skärpa reglerna för anhöriginvandring. Förslagen går i rätt riktning genom att ställa högre krav på försörjning, bostad och etablering, men en central del väcker kritik: kravet på att ha bott i Sverige i minst två år innan anhöriga kan ansöka.
Två år i landet räcker inte för verklig integration. Under så kort tid hinner man varken bygga upp en stabil ekonomi eller långsiktigt visa att man är etablerad i samhället. Risken finns att anhöriga kommer till Sverige innan den som är här själv hunnit få fäste – vilket underminerar hela syftet med reglerna.
Ett mer ansvarsfullt krav vore att höja gränsen till minst tio år. Först då har man hunnit etablera sig på arbetsmarknaden, bygga ett stabilt liv och visa att man på riktigt kan försörja anhöriga.
I övrigt innebär förslaget skärpta försörjningskrav, snävare definition av vilka som räknas som anhöriga samt trygghetsregler för ungdomar som fyllt 18 men fortfarande går i skolan. Arbetskraftsinvandrare och EU-medborgare undantas från förändringarna, som föreslås träda i kraft 1 januari 2027.
Regeringen vill visa handlingskraft, men om väntetiden inte förlängs kraftigt riskerar reformen att bli mer symbolisk än verkningsfull.
Mångkulturen förstör Sverige.
Sverige är idag ett mångkulturellt katastrofområde. I över 30 år har politikerna öppnat dörrarna på vid gavel och förvandlat landet till en experimentverkstad för naiv massinvandring. Resultatet är kriminalitet, segregation och ett samhälle som faller isär framför våra ögon.
Att tillåta människor som inte ens kan stå på egna ben att dessutom hämta hit sina anhöriga är ett hån mot alla svenskar som varje dag kämpar för att försörja sig själva. Sverige har till och med gått så långt att man tagit emot asylsökande från världens alla hörn – trots att de inte har någon som helst koppling till vårt land eller vår kontinent.
Detta är inget annat än ett landsförräderi. Generationer av svenskar kommer tvingas leva med konsekvenserna: otrygghet, splittring och ett land som inte längre känns igen.
Man bör alltid ha i åtanke att svenska journalister i stor utsträckning är politiskt vänstervridna och ofta oförmögna att vara objektiva. För många Södermalmsjournalister är snyftreportage om migranter som inte får stanna i Sverige inte bara en favoritgenre – det är en ideologisk mission.
Snyftjournalistiken som mörkar verkligheten
Den liberala slaskpressen frossar i snyftartiklar – känsloreportage där en Södermalmsjournalist målar migranten som ett offer. Den verkliga bakgrunden lämnas ute, för sanningen riskerar att rasera hela narrativet. Det är ofta först när medborgargranskare på nätet börjar granska fallen som det framkommer att det inte finns något att tycka synd om.
Fallet Femi Leke
Ett färskt exempel är historien om Femi Leke i Södertälje. Han menar att hans 19-årige son drabbas orättvist när han riskerar utvisning. Men lagen är tydlig: vid 18 års ålder är man vuxen och måste själv uppfylla kraven för att få stanna.
Sverige redan mer än generöst
Sverige har en av världens mest liberala migrationslagar, med långtgående möjligheter till arbets- och anhöriginvandring. Att utöka detta till att även omfatta vuxna anhöriga som inte uppfyller kraven är inte rimligt.
Bakom snyfthistorierna
Många som gråter ut i media har i själva verket klamrat sig kvar i Sverige i åratal utan giltiga skäl. Tidöregeringen har påbörjat ett arbete för att stoppa lönedumpning från arbetskraft utanför EU, samtidigt som utrikes födda redan har rekordhög arbetslöshet i Sverige – något som snyftjournalisterna bekvämt väljer att bortse från.
Tydliga gränser behövs
När Femi Leke till slut fick permanent uppehållstillstånd var sonen redan myndig. Migrationsminister Johan Forssell (M) anser att 18-årsgränsen är rimlig, och han väntar på en utredning om hur anhöriginvandringen ska göras mer ändamålsenlig. Trots Sveriges generösa system måste det finnas en gräns mellan barn och vuxna – annars urholkas hela regelverket.
Faktaruta: Så bör snyftartiklar läsas kritiskt
Empati är i grunden något positivt. Men en nackdel med de så kallade ”snyftartiklar” som både liberal press och statliga medier, såsom SVT, ofta publicerar, är att väsentliga fakta inte alltid redovisas.
När en person står inför utvisning har ärendet redan prövats mycket noggrant. Den sökande har haft tillgång till skattefinansierat juridiskt ombud och fått sin sak prövad i flera rättsliga instanser. Beslut fattas först efter en omfattande och flerledd process.
Sverige har dessutom ett av världens mest generösa asylsystem. Detta system har, enligt kritiker, bidragit till en negativ samhällsutveckling. En jämförelse mellan situationen under Tage Erlanders tid som statsminister och dagens läge under Ulf Kristersson visar på en markant ökning av grov kriminalitet och otrygghet under de senaste 60 åren.
Visst finns det ömmande fall, till exempel när barn som är födda här har placerats i fosterfamilj redan som spädbarn. I sådana fall kan samhället låta dem få stanna. Däremot kan man kompensera genom att utvisa andra som inte hör hemma i Sverige – exempelvis 100 fängelseinterner för varje barn som får stanna – och returnera dem direkt till hemlandet utan utdragna domstolsprocesser.
Det en gång i tiden så trygga och homogena Sverige, där man kunde lämna dörren olåst, är sedan länge bara ett minne från svunna dagar. Det mångkulturella helvetet på jorden har gett oss ett Sverige med hög kriminalitet och extremt höga skatter.
Varför tillåts migranter utanför EU fortfarande stanna i Sverige? Jag talar inte om arbetskraftsinvandrare – vi behöver högutbildade specialister från andra utvecklade länder, inte outbildade bidragstagare.
PUT till vem som helst
I dag kan människor fortfarande komma från ett land i Afrika eller MENA och på kort tid få permanent uppehållstillstånd här. Vänsterextrema politiker vrålar att vi behöver denna ”arbetskraft” i äldreomsorgen – men verkligheten visar raka motsatsen. Vi har sett äldre och sjuka serveras kattmat till frukost. Kommunerna blundar och fortsätter anställa personer utan språk, utan yrkeskunskap och utan engagemang, på låtsasjobb inom den kommunala verksamheten. I stället för att omedelbart skicka tillbaka dem till hemlandet låter man dem stanna i Sverige till varje pris.
Bakdörren stängd – frontdörren vidöppen
Ja, Tidöregeringen har stängt den vidriga bakdörr som tidigare fanns, där illegala kunde få PUT genom spårbyte – det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver absolut inte utomeuropeisk arbetskraft för enkla jobb. EU:s inre marknad består av cirka 300 miljoner invånare – där finns mer än nog människor att rekrytera ifrån om behovet verkligen finns.
Svenskarna betalar – med tryggheten
Priset för denna vansinnespolitik betalar vi svenskar – vi som byggt upp landet och bott här i generationer – i form av otrygghet, skenande kriminalitet och en välfärd som bryts ned framför våra ögon. Det som en gång var det trygga och homogena folkhemmet har förvandlats till ett mångkulturellt helvete där laglöshet och våld blivit vardag.
Vi har redan burit världen på våra axlar
Vi svenskar har gjort mer än någon annan nation för världens flyktingar. I slutet av andra världskriget skickade vi ner Vita bussarna i Europa för att rädda människor undan den marxistiska ondskan. Men vi har också begått historiska misstag – som när Vänsterpartiet drev på Baltutlämningen.
Politikens största landsförräderi
De största sveken i modern tid var att upphäva Luciabeslutet och att fortsätta ta emot migranter från muslimska länder även efter 11 september. Asylrätten till Sverige måste stramas åt till det yttersta – det är fullständigt orimligt att vi ska ta emot kvotflyktingar eller andra flyktingar utanför Europas gränser. Vårt land är inte världens socialkontor, och vi har ingen skyldighet att offra vår trygghet och framtid för att rädda alla andra.
