Den 24 april 1975 skakades Sverige av ett terrorattentat som brutalt punkterade bilden av landet som skyddat från internationell extremism. När den kommunistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen tog den västtyska ambassaden i Stockholm med våld och mördade två diplomater inför övriga gisslan, blev det tydligt hur långt revolutionär ideologi kan gå när människoliv reduceras till politiska verktyg. Händelsen blev ett av de mest dramatiska uttrycken för 1970-talets vänsterterrorism i Europa och fick långtgående konsekvenser för svensk säkerhetspolitik och synen på politiskt våld.
När marxistiska terrorister slog till mot ett öppet samhälle
Den 24 april 1975 blev Stockholm vittne till ett av de grövsta politiskt motiverade våldsdåden i modern svensk historia. Den västtyska ambassaden förvandlades till en krigszon när den marxist-leninistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen (RAF) genomförde ett brutalt gisslandrama. Attacken visade med all tydlighet hur kommunistisk revolutionär ideologi, när den omsätts i praktik, leder till urskillningslöst våld, mord och fullständig likgiltighet inför mänskligt liv.
Ideologin bakom våldet
Marxtiska RAF var en del av den våldsamma vänstern som växte fram i Västeuropa under 1970-talet. Inspirerade av marxism, maoism och väpnade revolutioner betraktade gruppen demokratiska rättsstater som fiender som måste krossas. I praktiken innebar detta bombdåd, kidnappningar och mord, ofta riktade mot personer som saknade varje möjlighet att försvara sig. Ambassadattacken i Stockholm utfördes av en cell som kallade sig Kommando Holger Meins, ett namn som speglar den martyrkult och förhärligande av självdestruktiv marxism som präglar många kommunistiska terrorrörelser.
Gisslandramat
Sex beväpnade terrorister tog sig in på ambassaden och tog diplomater och anställda som gisslan. Kravet var att fängslade kommunistiska terrorister i Västtyskland skulle friges. Oskyldiga människor reducerades till förhandlingsobjekt i ett ideologiskt maktspel. När svenska myndigheter vägrade ge efter svarade terroristerna med kallblodigt mord. Militärattachén Andreas von Mirbach sköts till döds inför övriga gisslan. Kort därefter mördades ännu en diplomat. RAF demonstrerade därmed exakt vad deras så kallade revolutionära kamp innebar i praktiken.
Den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt vägrade att förhandla. Beslutet markerade en tydlig gräns mot den sorts ideologiskt motiverat våld som kommunistiska grupper försökte normalisera under 1970-talet.
Explosionen
Sent på kvällen avslutades dramat genom en kraftig explosion som skakade området. De marxtiska terroristerna hade själva fört in stora mängder sprängämnen i byggnaden. När en handgranat tappades detonerade även TNT-laddningarna. Resultatet blev total förödelse. Byggnaden sattes i brand, gisslan skadades svårt och en av terroristerna dödades omedelbart. Händelsen illustrerade den inneboende logiken i våldsbejakande kommunism där kaos och förstörelse är ett accepterat pris för ideologisk renlärighet.
Explosionen fångades av svensk direktsänd TV. Journalisten Bo Holmström hördes ropa Lägg ut, lägg ut, ett ögonblick som för alltid kom att förknippas med politiskt vansinne mitt i det svenska folkhemmet.
Efterspel och konsekvenser
De överlevande terroristerna greps och utlämnades till Västtyskland. Hoten upphörde dock inte. Den svenska arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon, som fattade beslut om utlämningen, blev senare måltavla för ett nytt RAF-försök till kidnappning. Attacken bidrog till ett mer realistiskt synsätt på icke demokratisk socialism ( kommunism ) i Sverige och till ett stärkt säkerhetsarbete. Föreställningen om att våldsamma kommunistiska grupper främst bestod av idealister blev allt svårare att upprätthålla.
Marxtiska Terrorister tillhörande RAF – Från vänster, uppifrån: Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin, Ronald Augustin, Jan-Carl Raspe, Klaus Jünschke, Ilse Stachowiak och Irmgard Möller
Slutsats
Ambassadockupationen i Stockholm 1975 är ett tydligt exempel på hur marxtisk ideologi kan fungera som rättfärdigande för terror, mord och förstörelse. RAF:s handlingar handlade inte om frihet eller rättvisa utan om maktutövning genom skräck. Händelsen påminner om en central lärdom från 1900-talet: när politiska idéer ges högre värde än människoliv och våld accepteras som metod leder det ofrånkomligen till tragedi.
Kommunismen har ofta framställts som en befrielseideologi byggd på jämlikhet och solidaritet. I praktiken har den gång på gång resulterat i diktatur, terror och massdöd. Under 1900-talet användes kommunistiska idéer för att rättfärdiga statligt förtryck, svältkatastrofer, arbetsläger och politiska utrensningar som krävde tiotals miljoner människoliv. Samtidigt inspirerade marxismen även våldsamma extremistgrupper i demokratiska länder. Denna text belyser kommunismens negativa konsekvenser och visar hur en utopisk ideologi kunde bli ett av historiens mest destruktiva politiska projekt.
Snart kan marxismen bödlar ha ministerposter i en regering ledd av Anderssonskan.
Kommunismens brott och konsekvenser: Terror, förtryck och våld i ideologins namn
Kommunismen gör anspråk på att ställa sig på de förtrycktas sida mot alla slags orättvisor, ändå har kommunistiska regimer gjort sig skyldiga till terror och svåra förbrytelser. Hur kunde en ideologi om jämlikhet och rättvisa leda till massvåld och förtryck? I denna artikel granskas de destruktiva aspekterna av kommunismen och marxismen – från statligt förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och massvåld under kommunistiska diktaturer, särskilt i Sovjetunionen och Kina, till våldsdåd och terrorism i västvärlden i marxismens namn. Artikeln belyser historiska exempel, dödssiffror och ideologiska motiv för att ge en upplysande bild av kommunismens mörka arv.
Marxismens ideologi och vägen till diktatur
Karl Marx och Friedrich Engels idéer syftade till att befria arbetarklassen från kapitalistiskt förtryck och skapa ett klasslöst, jämlikt samhälle. Samtidigt inrymde marxismen en revolutionär logik där våld kunde ses som nödvändigt för att störta den gamla ordningen. Begreppet ”proletariatets diktatur” kom i praktiken att fungera som en legitimering av att ett revolutionärt parti tog den absoluta makten och slog ner all opposition.
I Sovjetunionen utvecklade Lenin denna tanke till ett system där partiet, som påstod sig representera proletariatet, ansåg sig ha rätt att styra utan folkligt mandat. Motstånd definierades inte som politisk oenighet utan som fiendskap. Den hemliga polisen byggdes ut, och terror etablerades som ett verktyg för att befästa makten. När staten börjar kategorisera människor efter klass och ursprung blir individens rättigheter sekundära: människor förföljs inte för vad de gjort, utan för vad de anses vara. Den avhumaniserande logiken öppnar för massvåld, utrensningar och kollektiv bestraffning.
Terror och massvåld i Sovjetunionen under Lenin och Stalin
Efter maktövertagandet 1917 följde inbördeskrig och politiskt kaos, vilket möttes med en brutal våldspolitik. ”Röda terrorn” 1918–1921 innebar summariska avrättningar av verkliga eller påstådda motståndare. Samtidigt bidrog tvångsrekvirering av mat till hungersnöd 1921–22 där omkring fem miljoner människor dog. Regimen såg svält som ett instrument för kontroll: lidandet kunde knäcka bondemotstånd och underlätta statens grepp.
När Stalin tog över efter Lenins död byggdes terrorn ut till en totalitär samhällsordning. Tvångskollektiviseringen innebar att bönder som motsatte sig politiken stämplades som ”kulaker” och förklarades som en klass som skulle krossas. Massdeportationer, avrättningar och brutala kampanjer drabbade miljontals.
Under 1932–33 följde en av de mest fruktansvärda svältkatastroferna i modern europeisk historia: Holodomor i Ukraina. Staten drev in spannmålskvoter, spärrade områden och hindrade människor från att fly. Resultatet blev flera miljoner döda. Många forskare menar att svälten inte bara var en följd av misslyckad politik utan även en medvetet förvärrad katastrof för att slå ner motstånd och tvinga fram underkastelse.
Stora utrensningen 1936–38 visade terrorapparatens fulla kraft. Massgripanden, tortyr, skenrättegångar och avrättningar blev en rutin. Hundratusentals sköts, och ännu fler skickades till arbetsläger. Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Vänsterpartiets ideologi
Gulag-systemet institutionaliserade tvångsarbete och lidande. Miljontals människor spärrades in i läger under omänskliga förhållanden, där svält, kyla, sjukdomar och misshandel ledde till massdöd. Också etniska grupper drabbades av kollektiv bestraffning genom deportationer under krigsåren, där tiotusentals dog under transport och i exil.
De samlade dödstalen för Stalins system är omstridda i detalj men omfattningen är enorm. Ofta nämns omkring 20 miljoner dödsoffer i Sovjetunionen kopplade till avrättningar, läger och svält. Oavsett exakt siffra var förtrycket systematiskt, statsorganiserat och långvarigt, och det skapade ett samhälle där rädsla och lydnad ersatte frihet och rättssäkerhet.
Massdöd och förtryck i Kina under Mao Zedong
Kinas kommunistregim under Mao Zedong utvecklade en extremt våldsam form av politisk mobilisering, där kampanjer återkom i vågor och riktades mot nya ”fiender”. Redan under 1950-talet skedde brutala utrensningar och jordreformer där stora grupper jordägare och ”klassfiender” dödades eller skickades till läger. Systemet med ärftliga klassstämplar gjorde förföljelsen långvarig och socialt ärftlig: barn och barnbarn kunde straffas för sina föräldrars bakgrund.
Den största katastrofen kom med Stora språnget framåt 1958–62. Maos politiska projekt pressade fram orealistiska produktionsmål, förbjöd privat jordbruk och tvingade in befolkningen i kollektiv. När jordbruket kollapsade fortsatte staten ändå att ta ut spannmål, och lokala funktionärer manipulerade siffror för att undgå bestraffning. Matbristen blev en massvält där tiotals miljoner människor dog. Uppskattningar varierar, men intervallet 30–45 miljoner döda nämns ofta. Det som gör tragedin särskilt mörk är att systemet fortsatte trots tydliga signaler om katastrof, och att staten under lång tid vägrade erkänna orsakerna.
När Mao senare inledde Kulturrevolutionen 1966–76 fördjupades samhällsdestruktionen. Ungdomar organiserades till Röda gardet och uppmanades angripa lärare, intellektuella, partifunktionärer och ”borgerliga” element. Offentliga skamritualer, misshandel, tortyr och dödligt våld spreds över landet. Miljoner människor fängslades, förvisades, berövades utbildning och arbete eller drevs i desperation till sammanbrott och död. Kulturarv förstördes systematiskt när allt som inte passade den revolutionära renlärigheten skulle rensas ut.
Mao-tidens sammanlagda dödstal är omdebatterade, men i flera historiska uppskattningar hamnar totalsiffran på tiotals miljoner. Det som står klart är att staten använde ideologi som vapen: den omvandlade politik till moralisk renhet, och moralisk renhet till legitimt våld.
Våld och terrorism i västvärlden i marxismens namn
Marxismens revolutionära retorik inspirerade även väpnade grupper i demokratiska länder, där unga radikaler ansåg att våld var ett berättigat medel mot ”systemet”. Även om skalan inte kan jämföras med statsterror i diktaturer visar dessa exempel hur ideologisk övertygelse kan sänka tröskeln för brottslighet och terror.
Röda armé-fraktionen i Västtyskland bedrev under flera decennier en kampanj av bankrån, bombdåd, kidnappningar och mord. Gruppen rättfärdigade sin verksamhet som antiimperialistisk klasskamp och såg demokratins institutioner som förklädd fascism. Resultatet blev ett spår av döda och skadade, samt ett samhällsklimat präglat av rädsla och polarisation.
demokratins institutioner som förklädd fascism
Vänsterpartiets kamrater i Tyskland
FARC i Colombia började som en marxist-leninistisk bondegerilla men utvecklades över tid till en aktör som finansierade sig genom kidnappningar, utpressning och narkotikahandel. Konflikten i Colombia blev en långvarig tragedi där civilbefolkningen drabbades hårdast. Även om ansvaret för våldet delades mellan flera aktörer bidrog FARC kraftigt till ett krig som kostade hundratusentals liv och skapade massflykt, trauma och social söndring.
Weather Underground i USA genomförde bombdåd mot statliga mål. Gruppen försökte ofta undvika dödsoffer, men normaliserade ändå politiskt våld och bidrog till en spiral där extremism och motåtgärder gödde varandra. Att en del av våldet var ”symboliskt” ändrar inte att metoden var terroristisk: skrämsel, sabotage och hot som politiskt verktyg.
Diktatur, terror och massödd, marxismen grundpelare
Kommunismens historia visar hur en utopisk idé kan användas för att motivera praktiskt taget obegränsad brutalitet. När ett parti eller en ledare hävdar att man företräder ”folket” och samtidigt definierar motståndare som ”folkets fiender”, försvinner gränserna för vad som anses tillåtet. Diktatur, terror och massdöd kan framställas som nödvändiga steg på vägen mot en bättre framtid.
De värsta konsekvenserna syns i de kommunistiska diktaturernas statssystem: massavrättningar, läger, svältkatastrofer och kollektiv bestraffning som drabbade oskyldiga i industriell skala. I västvärlden blev följderna mindre i antal men ändå destruktiva: terrorism, mord, kidnappningar och ett politiskt klimat där våldet sågs som moraliskt legitimt.
Det negativa arvet handlar inte bara om dödstal utan om hur samhällen deformeras när rädsla, angiveri och politisk renlärighet får ersätta rättsstat, pluralism och mänskliga rättigheter. Kommunismens brott visar att när en ideologi gör anspråk på absolut sanning och ser människor som medel för ett historiskt mål, kan den bli en motor för förtryck i stället för befrielse.
Att minnas offren och tala om övergreppen är avgörande. Inte för att trivialisera rättviseideal, utan för att slå fast en gräns: inga samhällsvisioner, hur storslagna de än är, kan ursäkta terror, svält som vapen, massfängslanden och systematiska brott mot mänskligheten.
Vänsterpartiet högkvarter på Kungsgatan 84 finasierad med Sovjetiska blodspengar
Fastigheten på Kungsgatan 84 i Stockholm köptes 1937–1938 av Sveriges kommunistiska parti, föregångare till Vänsterpartiet. Historisk forskning visar att köpet möjliggjordes med sovjetiska medel, främst de så kallade ryska oljepengarna.
Naftasyndikatet och pengarna
Pengarna härrörde från det sovjetägda oljebolaget AB Naftasyndikat, som 1928–1937 drev hundratals bensinstationer i Sverige. Bolagets ekonomichef Einar Kruse ansvarade samtidigt för SKP:s finanser. Vittnesmål från avhoppare, polis- och Säpo-rapporter samt senare forskning visar att överskott från Naftasyndikatet fördes över till partiet från cirka 1936.
Köpet av partihögkvarteret
Kort därefter kunde SKP köpa Kungsgatan 84 för en summa motsvarande cirka 19 miljoner kronor i dagens penningvärde – en investering partiet annars saknat ekonomiska möjligheter till. Något enskilt kvitto saknas, men den samlade evidensen ger bred historisk konsensus: utan sovjetiskt stöd hade köpet inte varit möjligt.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Ett brutalt terrordåd mot judiska civila i Australien har åter aktualiserat frågan om hur västerländska demokratier ska hantera intoleranta och våldsbejakande ideologier. Med utgångspunkt i Karl Poppers toleransparadox argumenterar denna artikel för att islamistisk extremism inte kan mötas med relativisering eller tystnad, utan kräver tydliga gränser och ett aktivt försvar av det öppna samhällets grundläggande värden.
När toleransen inte längre skyddar
Det började som ett firande. Ljus tändes, sånger sjöngs och familjer samlades för att uppmärksamma chanukka – en högtid som i generationer symboliserat motstånd mot förtryck och rätten att utöva sin tro. Men på Bondi Beach i Australien förvandlades glädjen till skräck. Skotten kom utan förvarning. När det var över låg sexton människor döda.
Nyheten spreds snabbt över världen. Ännu ett antisemitiskt terrordåd. Ännu en plats där judar attackerats just för att de är judar. Och ännu en gång ställdes samma obekväma frågor: hur kunde detta hända – och varför känns det som om det förr eller senare ändå skulle ske?
Ett samhälle som tvekar
När detaljerna blev kända stod det klart att gärningsmännen drevs av islamistisk extremism. Symboler kopplade till IS hittades i deras fordon. Polisen bekräftade att attacken var ideologiskt motiverad. Australiens premiärminister talade om extremism, men diskussionen stannade snart vid välbekanta formuleringar om sammanhållning och vikten av att inte dra förhastade slutsatser.
Det var inte första gången. Och det är just detta som oroar.
För i västvärlden finns i dag en djupt rotad rädsla för att peka ut intolerans när den kommer i religiös form. I stället för att dra tydliga gränser väljer institutioner ofta att mildra, relativisera eller omtolka. I Australien tolkades öppna rop om våld mot judar vid demonstrationer som ”missförstånd”. Orden tvättades rena, trots att budskapet var tydligt för alla som ville se.
Karl Poppers varning
Redan efter andra världskriget varnade filosofen Karl Popper för just detta. I sin berömda toleransparadox slog han fast att ett tolerant samhälle inte kan vara gränslöst tolerant. Om intolerans tillåts växa ostört kommer den till slut att förgöra det öppna samhället inifrån.
Poppers poäng var inte att förbjuda åsikter eller kväsa oliktänkande. Tvärtom. Men han menade att grupper som öppet hotar andras frihet och rätt till liv inte kan mötas med samma överseende som fredliga meningsmotståndare. Tolerans är ingen självmordsprincip.
Ändå är det just detta västvärlden gång på gång tycks pröva.
Ord som föregår våld
Efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 hördes slagord om att ”eskalera motståndet” och ”globalisera intifadan” på gator och torg i flera västländer. För många lät det som politisk retorik. För andra – framför allt judar – var innebörden glasklar. Historien har lärt dem vad dessa ord betyder i praktiken.
Bondi Beach blev ett bevis på att ord inte stannar vid ord. Retorik normaliserar våld. När uppmaningar till eskalering får stå oemotsagda, när antisemitism kläs i aktivistiska eller akademiska termer, då sänks tröskeln. Förr eller senare är det någon som tar nästa steg.
Ett mönster, inte en slump
Från New York till Madrid, från London till Paris, Berlin, Nice och Stockholm – listan över islamistiska terrordåd i väst är lång. Varje gång följs de av samma ritual: politiker uppmanar till lugn, medier betonar att extremism inte representerar alla muslimer, och samtalet flyttas snabbt från ideologi till socioekonomiska förklaringar.
Samtidigt visar internationella rapporter att antisemitism och stöd för politiskt våld är utbrett i jihadistiska miljöer. Tiotusentals islamistiska terrorattacker har genomförts globalt sedan slutet av 1970-talet. Majoriteten av dem under det senaste decenniet.
Detta är inte ett randfenomen. Det är ett mönster.
Rädslan att säga nej
I Europa har rädslan för att uppfattas som intolerant lett till långtgående eftergifter. Organisationer med antidemokratiska värderingar har tilldelats offentliga medel. Religiösa normer har tillåtits påverka skolor, offentliga institutioner och jämställdhetsarbete. Samtidigt har kritik ofta avfärdats som ”islamofobi”, oavsett innehåll.
Kontrasten mot hur antisemitism bemöts är slående. När judiska mål attackeras följer inga stora solidaritetsupprop, inga kampanjer, inga symboliska manifestationer i samma omfattning. I stället ifrågasätts ofta de som öppet visar judiska symboler – som om deras blotta synlighet vore provokativ.
Frågan som inte går att undvika
Detta handlar inte om människor från Mellanöstern, och inte om muslimer som individer. Miljontals muslimer lever fredligt i väst, delar demokratiska värderingar och bidrar till samhället. De är inte problemet.
Frågan som västvärlden måste våga ställa är en annan: Är islamism – som ideologi och politiskt projekt – förenlig med liberal demokrati?
Allt fler tecken pekar på att svaret är nej.
När gränserna suddas ut
Bondi Beach var inte en isolerad tragedi. Det var ännu ett varningsskott. Ett samhälle som inte längre vågar försvara sina grundprinciper riskerar att förlora dem. Inte i ett dramatiskt ögonblick, utan långsamt – genom undanflykter, tystnad och välmenande relativisering.
Karl Popper hade rätt. Ett öppet samhälle överlever inte genom att blunda för intolerans, utan genom att stå emot den.
Och frågan är inte om västvärlden har råd att dra tydliga gränser – utan om den har råd att låta bli.
Greta Thunbergs deltagande i den så kallade Freedom Flotilla, som stoppades av Israel på väg mot Gaza, har väckt kraftiga reaktioner världen över. Händelsen, som sammanföll med årsdagen av Hamas terrordåd den 7 oktober, har förvandlats till en symbolisk strid om sanningen – mellan aktivister som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter och kritiker som varnar för att bli verktyg i ett propagandakrig.
När Greta Thunberg i början av oktober deltog i den så kallade Freedom Flotilla, ett fartygståg med destination Gaza, fick händelsen snabbt stor internationell uppmärksamhet. Syftet med resan uppgavs vara att bryta Israels blockad av Gazaremsan – en blockad som aktivister länge beskrivit som illegal, men som enligt FN:s bedömning från 2011 är tillåten enligt internationell rätt som en säkerhetsåtgärd mot vapeninförsel till Hamas.
Efter att ha stoppats av israelisk kustbevakning deporterades Thunberg och hennes medresenärer till Grekland. Väl på plats anklagade hon Israel för ”folkmord” – ett påstående som fick stort genomslag i svenska medier men som inte ifrågasattes i direktsändning. Samtidigt sammanföll Thunbergs uttalanden med årsdagen av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, då över tusen civila dödades.
Från klimat till konflikt
Greta Thunberg, som slog igenom som klimataktivist 2018, har under de senaste åren alltmer engagerat sig i propalestinska frågor. I sociala medier och på demonstrationer har hon talat om behovet av att ”stoppa ockupationen” och ”avsluta apartheidsystemet”. Hon har även använt slagordet ”From the river to the sea” – en formulering som i debatten ofta tolkas som ett krav på att staten Israel ska upphöra att existera.
Thunberg har förklarat sitt engagemang med att ”rasism” ligger bakom västvärldens ovilja att agera mot Israels agerande i Gaza. Kritiker menar däremot att hennes ställningstaganden har glidit över i politisk propaganda och att de riskerar att förvärra polariseringen i Europa.
FN:s linje och aktivisternas påståenden
Den israeliska sjöblockaden mot Gaza har flera gånger varit föremål för internationella granskningar. En FN-rapport från 2011 konstaterade att blockaden ”infördes som en legitim säkerhetsåtgärd för att förhindra vapeninförsel” och att den därmed inte strider mot internationell lag. Samma rapport slog fast att humanitärt bistånd till Gaza bör ske via godkända landövergångar i samråd med Israel och den palestinska myndigheten.
Trots detta beskriver flottiljens arrangörer, bland dem den Londonbaserade aktivisten Zaher Birawi, blockaden som ett folkrättsbrott. Birawi har i flera sammanhang kopplats till den palestinska organisationen Hamas, något han själv tillbakavisat. Enligt israeliska underrättelsekällor är den så kallade Palestinian Conference for Palestinians Abroad (PCPA), som Birawi leder, nära knuten till Hamas och fungerar som dess representant i Europa. Några oberoende bekräftelser på dessa uppgifter har dock inte publicerats av västerländska medier.
En kampanj med global räckvidd
Freedom Flotillan har beskrivits som en professionellt organiserad påverkanskampanj, med direktsända uppdateringar, flerspråkiga videoklipp och stor aktivitet i sociala medier. Enligt rapporter i internationell press lockade aktivisternas innehåll över sex miljoner tittare under de första dagarna.
Den brasilianske influencern Thiago Ávila, som deltog i flottiljen, har öppet beskrivit resan som en politisk handling och uttryckt beredskap att ”offra livet” för den palestinska saken. I iranska medier har deltagarna kallats ”martyrer” vars uppoffringar ska ”väcka Europa ur sin slummer”.
Samtidigt har israeliska myndigheter uppgett att flera av fartygen ägs via skalbolag kopplade till personer inom Hamas’ nätverk. Aktivisterna själva avvisar dessa påståenden och beskriver resan som en ”fredlig humanitär insats”.
Svensk mediedebatt och reaktioner
Thunbergs agerande har utlöst en omfattande debatt i Sverige. Medan flera kultur- och ledarskribenter på Dagens Nyheter och Aftonbladet beskrivit hennes engagemang som modigt och symboliskt viktigt för ”Sverigebilden”, har kritiker varnat för att hennes retorik riskerar att normalisera antisemitism.
En särskilt uppmärksammad debatt uppstod när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin bar en slipsnål med Davidsstjärna i solidaritet med Sveriges judar. Aftonbladets Jonna Sima beskrev gesten som ”oansvarig” eftersom den ”kunde uppfattas som provocerande”. Kritiker menade att detta i sig var ett uttryck för den typ av antisemitism som just nu tilltar i Europa.
Ett växande propagandakrig
Enligt israeliska underrättelsetjänster använder Hamas västerländska aktivister för att påverka opinionen i Europa och försvaga stödet för Israel. Organisationens ledning har öppet deklarerat att attacken den 7 oktober ”förde den palestinska saken tillbaka till rampljuset” och att man inte kommer lägga ner vapnen förrän ”Palestina är fritt från floden till havet”.
Samtidigt uppges USA:s fredsplan – där frigivning av israeliska gisslan och israelisk reträtt från delar av Gaza ingår – ha fått stöd från den israeliska regeringen. Hamas har däremot meddelat att man inte accepterar avtalet i sin nuvarande form.
En fråga om ansvar och konsekvens
Frågan många nu ställer sig är vad som händer när symboliska aktioner får verkliga geopolitiska konsekvenser. Thunbergs flottilj har av anhängare beskrivits som ett humanitärt initiativ – men av kritiker som ett inslag i ett globalt propagandakrig som gynnar Hamas och förlänger konflikten.
Oavsett tolkning illustrerar händelsen hur en rörelse som en gång handlade om klimat och miljö nu blivit en del av ett laddat geopolitiskt drama.
När världen ser på – mellan Gaza, Tel Aviv, Bryssel och Stockholm – återstår frågan: handlar kampen om frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter? Eller om inflytande, identitet och ideologisk krigsföring?
Namn: Hamas (Islamiska motståndsrörelsen), med den väpnade grenen Al-Qassam-brigaderna.
Grundat: 1987 i Gaza under första intifadan. Ideologi: sunnimuslimsk islamism och palestinsk nationalism. Kontroll: de facto-styre i Gaza sedan 2007.
Terrorstämpling: Utnämnt till terroristorganisation av bl.a. USA och EU. (Även andra länder/organisationer har liknande beslut.)
Metoder som tillskrivs Hamas (urval):
Suicidattacker mot civila mål i Israel, särskilt under andra intifadan (tidigt 2000-tal).
Omfattande raketbeskjutning från Gaza mot israeliska städer och samhällen.
Gränsöverskridande räder, gisslantagningar och användning av tunnelnät för militära syften.
Dokumenterade våldsdåd (exempel – ej komplett lista):
2001: Sprängdåd utanför Dolphinarium-diskoteket i Tel Aviv (21 civila dödade).
2002: Självmordsbomb på påskmiddagen i Netanya (Park Hotel) – 30 dödade.
Återkommande: Raketattacker mot civila mål i Israel (bl.a. 2008–2009, 2014, 2021 och därefter).
7 oktober 2023: Massattack i södra Israel med omkring 1 200 dödade och 251 personer tagna som gisslan.
Rättsliga/mänskliga rättigheter: Internationella aktörer har bedömt att Hamas-anknutna attacker inkluderar avsiktliga attacker mot civila, vilket utgör brott mot internationell humanitär rätt.
Aktuellt läge (okt 2025): Efter kriget som följde på attacken 7 okt 2023 pågår förhandlingar om eldupphör och utväxling; ett mindre antal gisslan bedöms fortfarande vara vid liv.
USA:s ledning betecknar nu Antifa som en inhemsk terroristorganisation. Beslutet motiveras med uppgifter om organiserat våld, hot mot myndigheter och försök att tysta politiska motståndare genom skrämseltaktik.
Antifa – den dolda maskinen för våld och skräck
De säger sig kämpa för frihet. Men bakom slagorden döljer sig något helt annat. Antifa framträder inte längre som en löst sammansatt proteströrelse, utan som en välorganiserad maskin för våld, hot och skräck.
Myndigheter beskriver en rörelse som förvandlat amerikanska gator till slagfält. I centrum står organiserade upplopp, väpnade konfrontationer med polisen och brutala attacker mot federala tjänstemän. Immigration and Customs Enforcement har blivit ett av deras främsta måltavlor, men hoten stannar inte där – politiker, aktivister och journalister har gång på gång utsatts för Antifas iskalla metod: doxxning, där privat information publiceras för att tysta och skrämma.
Antifa arbetar metodiskt. De rekryterar unga människor, formar dem till radikaliserade kämpar och släpper sedan ut dem i en kamp som inte bara riktas mot enskilda myndigheter, utan mot själva grundvalen för den amerikanska rättsstaten. Bakom kulisserna används krypterade kanaler, dolda finansieringsflöden och sofistikerade metoder för att hålla verksamheten hemlig och undgå rättsväsendets blick.
Men bilden blir ännu mörkare. Antifa uppges också samarbeta med andra grupper och nätverk, i syfte att sprida politiskt våld och tysta laglig opposition. Målet är klart: att med hot och skrämsel uppnå politiska vinster – en strategi som bär alla kännetecken på inhemsk terrorism.
Nu slår USA:s ledning tillbaka. Antifa har officiellt betecknats som en inhemsk terroristorganisation. Det innebär att myndigheter får order om att använda alla tillgängliga resurser för att tränga in i rörelsens skuggvärld, slå sönder dess operationer och rikta strålkastaren även mot de som finansierar våldet.
För kritikerna är detta en nödvändig markering. Antifa har, menar de, för länge fått härja i det fördolda och bygga sina nätverk av skräck. Nu beskrivs kampen mot rörelsen som en fråga om att försvara både lagen och demokratin – innan fler gator förvandlas till slagfält i kaosets namn.
Donald Trump vill sätta ner foten mot Antifa – en rörelse som länge beskrivits som samhällsfarlig och subversiv. Med sitt besked om att klassa dem som en terroristorganisation pekar han ut vänsterextremismen som ett hot mot ordning och demokrati, både i USA och i länder som Sverige där liknande grupperingar varit aktiva.
USA:s president Donald Trump har återigen riktat fokus mot Antifa, den vänsterextrema rörelse som under senare år uppmärksammats för våldsamma aktioner och konfrontationer. I ett uttalande på torsdagen slog Trump fast att han vill klassa Antifa som en större terroristorganisation – ett steg som han menar är nödvändigt för att skydda samhällsordningen.
Antifa, som är en förkortning av ”anti-fascister”, beskrivs ofta som en löst sammansatt rörelse snarare än en formell organisation. I praktiken består den av nätverk av aktivister som regelbundet dyker upp vid demonstrationer och protester. Officiellt säger sig grupperna stå emot fascism och nazism, men deras metoder har ofta kritiserats för att vara våldsamma, destruktiva och i många fall direkt odemokratiska.
Trumps besked är ett svar på en växande oro i USA. Antifa har under de senaste åren blivit en central aktör i samband med oroligheter i flera städer, där demonstrationer förvandlats till kravaller och där butiker plundrats, byggnader vandaliserats och poliser attackerats. ”Antifa är sjuk, farlig och en radikal vänsterröra”, skrev Trump på sociala medier, samtidigt som han krävde utredningar av dem som finansierar rörelsen.
Även i Sverige har Antifa-grupper varit aktiva, framför allt i storstäder. Här har de gjort sig kända för att sabotera politiska möten, angripa meningsmotståndare och använda hot för att tysta kritiker. Säpo har tidigare varnat för våldsbejakande vänsterextremism, där just Antifa-inspirerade grupper spelar en roll.
Trump får stöd från flera republikanska senatorer, bland andra Bill Cassidy, som menar att Antifa utnyttjar legitima samhällsprotester för att skapa kaos och våld. Redan 2019 lade Cassidy tillsammans med Ted Cruz fram ett förslag om att fördöma rörelsen som en terrororganisation.
Även om det i nuläget saknas en formell lagstiftning i USA för att klassa inhemska rörelser som terrororganisationer, markerar Trumps besked en tydlig politisk linje: våldsbejakande extremism på vänsterkanten ska tas på lika stort allvar som på högerkanten.
Frågan är högaktuell också i Sverige, där debatten om extremism ofta koncentreras kring högerextrema grupper, men där vänsterextrema nätverk ofta får mindre uppmärksamhet. Trumps initiativ kan därför ses som en väckarklocka – både för USA och för Europa – om att hotet från Antifa inte får underskattas.
År 2015 blev ett vägskäl i svensk historia. Sverige tog emot rekordmånga asylsökande, samtidigt som bilden av landet som en humanitär stormakt spreds både här hemma och internationellt. Många såg det som en fortsättning på en lång tradition av generositet – från Folke Bernadottes vita bussar efter andra världskriget till solidariteten med dagens Ukraina. Men skillnaden var tydlig: där Europa en gång hjälpte människor från ett sönderbombat närområde, tog Sverige nu rollen som hela världens socialbyrå.
Det spreds en romantiserad bild av Sverige, då Sverige tog emot extrema mängder fejk-flyktingar ifrån framförallt MENA-området. Många härleder detta till Folke Bernadottes vita bussar som efter andra världskriget hämtade flyktingar från sönderbombat Europa. Vänsterpartiets kamrat Stalin brandbombade bland annat Riga och Tallinn 1944, så det fanns ett behov av att rädda flyktingar till Sverige.
Men det finns en stor skillnad: vita bussarna hämtade människor efter en konflikt i Europa, precis som vi idag står upp för Ukraina. Men 2015 att vi skulle vara hela världens socialbyrå blev väldigt fel.
Innan 2015 var Sverige redan väldigt förstört av mångkulturen. Redan på 1980-talet hade vi bedrivit en alltför generös asylpolitik. 1991 lyckades fritänkarna i Ny Demokrati klara 4 %-spärren med 6 %. Tyvärr blev Ny Demokratis framgång för snabb, och tre år senare åkte man ur riksdagen, eftersom partiet saknade förmåga att gallra bort dåliga politiker.
Men lek med tanken vilket bättre Sverige det hade blivit om Ny Demokrati hade fått politiskt inflytande. De stod hårdare för en stram invandringspolitik, lägre skatter – allt sånt som får ett land att gå framåt och bli bättre. Istället upphävde man t.ex. Luciabeslutet och Sverige fick en alldeles för liberal invandringspolitik. Inte ens efter 11 september 2001 gjorde man något för att stoppa invasionen av muhammedaner från MENA.
Så har åren gått. Mångkulturen har expanderat som en cancerböld på Moder Sveas samhälleskropp. Med mångkulturen kommer brottslighet som inte ens existerade på 70–80-talet. Det värsta som hände under 70-talet var när Vänsterpartiets kamrater i någon tysk terroristgrupp mördade vid Tysklands ambassad.
Och vilket Sverige fick vi 2015, efter att Löfven hetsat massorna med att hans Europa inte bygger några murar?
Dagliga skjutningar och sprängningar, en välfärd som knappt fungerar. Hade det funnits veteraner vid livet från första världskriget, så hade de drömt sig tillbaka till den vård de erhöll på västfronten 1917, om de hade fått uppleva den vård som Region Stockholm erbjuder sina invånare idag.
Visst, Sverige behöver invandrare, men vi måste välja ut dem som man väljer anställda till ett företag eller plockar spelare till ett elitelag i fotboll. Man kan inte släppa in vem som helst som vill ha arbetstillstånd eller asyl i Sverige. Släpper man in fel människor, då måste man snabbt gallra bort dem och returnera dem till hemlandet – precis som man returnerar en trasig TV vid leverans.
Vi behöver inte plocka arbetskraftsinvandrare utanför EU. EU består av över 300 miljoner invånare. Självklart ska vi hjälpa andra europeiska länder om de behöver fly, men låt oss begränsa asylrätten innanför Europas gränser och ifrån länder som firar jul och påsk.
Exklusiva uppgifter från USA visar hur palestinier från Gaza, med hjälp av organisationen Heal Palestine, nyligen tagit sig in i landet – trots löften om att inga palestinska flyktingar skulle tas emot. Detta borde vara en väckarklocka för Sverige. Om islamistiska nätverk kan kringgå amerikanska myndigheter, vad hindrar att samma sak sker här?
I Gaza styr Hamas, en rörelse med tydliga kopplingar till terrorism. Varje person som lämnar Gaza riskerar att vara påverkad eller till och med direkt kopplad till denna islamistiska miljö. Ändå lyckades Heal Palestine organisera resor hela vägen till USA – med visum som på något sätt godkänts.
Sverige redan utsatt
Vi i Sverige vet redan hur illa det kan gå när kontrollen brister. Vi har tagit emot tusentals migranter utan tillräcklig bakgrundskontroll. Resultatet har blivit parallellsamhällen, ökad islamistisk radikalisering och grogrund för terrordåd. Säpo varnar regelbundet för hotnivån, men politiken fortsätter öppna dörrar.
Fallet med Heal Palestine visar att organisationer som säger sig vara ”humanitära” i själva verket kan fungera som kanaler för att föra in islamister i västländer. Sverige måste inse att vi är lika sårbara.
Låt inte islamister gömma sig bakom flyktingstatus
Det är naivt att tro att alla som kallar sig ”flyktingar” från Gaza är oskyldiga. Hamas använder civilbefolkningen som skydd, men också som täckmantel. Hur vet vi att de som kommer inte är radikaliserade eller direkt lojala med terrororganisationer?
Att ta emot människor från Gaza utan stenhård kontroll är att spela rysk roulette med svensk säkerhet.
Sverige behöver tydliga gränser
Vi måste dra en gräns här. Inga fler generösa visum till människor från konfliktzoner där islamistiska grupper dominerar. Inga fler samarbeten med organisationer som Heal Palestine – tvärtom borde deras verksamhet granskas och förbjudas i Sverige.
Om USA, med sina enorma säkerhetsresurser, kan bli infiltrerat, hur mycket enklare är det då inte att utnyttja Sverige, med vår svaga migrationskontroll?
Skydda svenska folket först
Svenska folket har aldrig röstat för att islamister från Gaza ska flytta in i våra förorter. Vi har aldrig röstat för att våra städer ska bli tillhåll för radikala miljöer. Staten har ett ansvar – att skydda oss i första hand.
Därför måste vi agera nu. Dra lärdom av USA\:s misstag. Stäng dörren för islamistiska nätverk, stärk säkerhetskontrollerna och sätt stopp för organisationer som försöker kringgå systemet.
Vi kan inte tillåta att Sveriges framtid offras på naivitetens altare.
Det skattefinansierade, statliga SVT väljer att kalla terroristen Osama Krayem för ”svensk” – trots att hans bakgrund och lojalitet tydligt härstammar från ett land i MENA-regionen och inte från Sverige.
Stridspilot mördades brutalt – Osama Krayem riskerar ännu en livstidsdom
Den svenske medborgaren Osama Krayem, ursprungligen från Malmö, åtalas nu för att ha deltagit i en av Islamiska statens mest brutala avrättningar – mordet på en jordansk stridspilot som brändes levande i Syrien 2014.
Stockholms tingsrätt meddelar i dag dom i målet. Om Krayem fälls kan han dömas till sin andra livstidsdom.
Krayem häktades i sin utevaro i januari 2025, misstänkt för att ha deltagit i mordet på piloten från det jordanska flygvapnet. Dådet inträffade i slutet av 2014 och har beskrivits som ett av de mest grymma illdåden IS utförde under konflikten i Syrien, enligt Åklagarmyndigheten.
Rättegången mot Osama Krayem inleddes i juni i år. På torsdagen meddelar tingsrätten om han anses skyldig till grov krigsförbrytelse och terroristbrott. Åklagaren yrkar på livstids fängelse – vilket i så fall skulle bli Krayems andra dom av detta slag.
Han är sedan tidigare dömd till 30 års fängelse i Frankrike för delaktighet i terrorattackerna i Paris 2015, samt till livstids fängelse i Belgien för sin medverkan i bombdåden i Bryssel 2016.
Anklagas för att ha deltagit i filmad avrättning
Dagens dom gäller avrättningen av den jordanske piloten Muath al-Kasasbeh, vars stridsflygplan sköts ner över Syrien den 24 december 2014. Piloten tillfångatogs av IS utanför Raqqa och hölls fången i en metallbur, där han senare brändes levande – en gärning som filmades och användes i en propagandavideo som fick stor spridning.
Osama Krayem misstänks ha medverkat till mordet genom att föra piloten till buren och därefter vakta den. I en belgisk utredning identifierades han i videomaterialet tillsammans med andra maskerade IS-medlemmar – bland annat genom ett ärr över det högra ögonbrynet.
– Det är en ytterst brutal film där piloten utnyttjas som ett verktyg i IS propagandaapparat. Ingen annan har tidigare ställts inför rätta för just detta dåd, och Osama Krayem är den förste som nu åtalas, sade vice chefsåklagare Henrik Olin i en intervju med SVT tidigare i år.
Förnekar brott – men medger närvaro
Krayem har erkänt att han befann sig på platsen där avrättningen ägde rum, men han förnekar varje form av delaktighet i själva gärningen.
Han överlämnades till svenska myndigheter i mars 2025. När rättegången i Sverige avslutats är planen att han återförs till Frankrike för att fortsätta avtjäna sitt straff där.
Uppvuxen i Sverige – med rötter i Mellanöstern
Osama Krayem växte upp i Malmö, men har sina rötter i Mellanöstern. Hans föräldrar var palestinska flyktingar från Syrien, vilket gör att han tillhör en familj med bakgrund i den arabisk-palestinska diasporan. Trots sin svenska uppväxt kom han under sena tonåren att radikaliseras, vilket ledde till att han lämnade Sverige för att ansluta sig till terrororganisationen Islamiska staten (IS).
Sverige måste sluta låtsas vara en humanitär stormakt.
Trots delaktighet i några av de mest avskyvärda terrordåden i modern tid kommer han sannolikt få behålla sitt medborgarskap – eftersom svensk lagstiftning är svag, feg och fullständigt tandlös när det gäller att skydda landet från individer som hatar det.
Krayems familj tog sig in i Sverige som ”flyktingar”, bara för att sedan kräva försörjning från världens mest skattetyngda befolkning. Resultatet? En av deras söner blir IS-terrorist och deltar i att bränna människor levande framför kameran.
Är det inte dags att vakna? Sverige är inte – och kan inte längre låtsas vara – en humanitär stormakt. Det kostar. Det krossar samhällen.
När Sverige lekte stormakt på 1700-talet fick Karl XII ta konsekvenserna – med en kula genom huvudet i Norge den 30 november. När ska dagens ledare ta ansvar för konsekvenserna av sitt vansinne? Det ”mångkulturella projektet” har havererat. Sverige kan inte vara hela världens socialbyrå.
Faktaruta: Namnets ursprung
Namnet är arabiskt. Förnamnet Osama (أسامة) är ett vanligt mansnamn i arabvärlden och betyder ”lejon” eller ”lejonlik” på klassisk arabiska.
Efternamnet Krayem (ibland stavat Qrayem eller Kraim) har också arabiskt ursprung; det härleds från ordet karīm (”ädel”, ”generös”) och förekommer främst i Libanon, Syrien och Palestina – alltså i den levantinska delen av Mellanöstern.
Den mest kända bäraren, Osama Krayem, är visserligen född och uppvuxen i Malmö, men hans föräldrar var palestinska flyktingar från Syrien. Hans fullständiga namn speglar därför familjens palestinsk-syriska bakgrund och språkliga rötter i arabiskan.
