Partiet som inte kan bestämma sig – och nu kan försvinna
Ett parti i fritt fall
Det som en gång var ett av Sveriges mest inflytelserika idépartier balanserar nu på gränsen till politisk irrelevans. Opinionssiffrorna ligger farligt nära riksdagsspärren, och väljarnas förtroende är kraftigt urholkat.
Samtidigt exploderar konflikterna internt.
När partiledningen öppnar för ett närmare samarbete med Sverigedemokraterna blir reaktionen våldsam. Det som för vissa ses som realism uppfattas av andra som ett oförlåtligt svek.
Inbördeskriget som aldrig tar slut
Liberalerna har länge varit ett parti i konflikt med sig självt.
På ena sidan finns de som vill vara ett tydligt borgerligt parti – redo att samarbeta för att få makt och genomföra politik. På andra sidan står de som ser sig som ett moraliskt projekt – där vissa samarbeten helt enkelt är otänkbara.
Detta är inte en ny spricka. Det är ett mönster.
Gång på gång har partiet försökt kombinera höger och vänster, kompromissa mellan ideal och pragmatism – och gång på gång har det slutat i kaos.
Resultatet? Ett parti som ingen riktigt litar på.
Historien som upprepar sig
Liberalerna har flera gånger hamnat i situationer där de lovat en sak och gjort en annan.
Man går till val som borgerligt parti – men släpper fram en socialdemokratisk regering
Man tar tydligt avstånd från vissa samarbeten – men öppnar senare för dem
Man försöker ena partiet – men splittringen blir bara värre
Detta har skapat en bild av ett parti utan ryggrad.
Ideologin som försvann
Problemet är djupare än bara taktik.
Vad står Liberalerna egentligen för idag?
Partiet beskriver sig som liberalt – men driver samtidigt politik som handlar om förbud, regleringar och styrning av människors liv. Kritiker menar att detta snarare liknar paternalism än frihetsideologi.
När ett parti varken är tydligt höger eller vänster, och samtidigt inte ens uppfattas som konsekvent liberalt, uppstår ett tomrum.
Och i politik är tomrum livsfarliga.
Ett existentiellt val
Nu står Liberalerna inför ett avgörande ögonblick.
Antingen:
Väljer man en tydlig riktning
Accepterar att vissa lämnar
Försöker bygga något nytt
Eller så fortsätter man som tidigare – med kompromisser, interna strider och otydlighet.
Problemet är att tiden kan vara slut.
Frågan som avgör allt
För det borgerliga blocket handlar det nu om strategi: Är det värt att rädda ett parti som knappt klarar sig över spärren?
Eller är det bättre att låta det försvinna – och bygga något mer stabilt utan det?
Slutsats
Liberalerna har länge försökt vara både och – både höger och vänster, både idealistiska och pragmatiska.
Men i längden fungerar inte det.
Till slut måste ett parti välja sida, välja riktning – eller försvinna.
Och just nu lutar mycket åt det senare.
L är snart historia i Sveriges riksdag. Partiet nådde en topp runt år 2000 och ligger nu på omkring 1,6 % i opinionsundersökningar. En röst på L är en bortkastad röst.
Frågan om vem som egentligen styr Sverige har blivit allt mer omstridd. I en videokrönika hävdar debattören Henrik Jönsson att en ideologiskt präglad tjänstemannakultur inom statliga myndigheter motarbetar den politik som väljarna röstat fram. Samtidigt menar kritiker att myndigheterna snarare försvarar demokratiska principer. Konflikten väcker en större fråga: är det politikerna – eller tjänstemännen – som i praktiken har makten över Sveriges framtid?
Frågan om vem som egentligen styr Sverige har blivit allt mer omstridd. I en videokrönika hävdar debattören Henrik Jönsson att en ideologiskt präglad tjänstemannakultur inom statliga myndigheter motarbetar den politik som väljarna röstat fram. Samtidigt menar kritiker att myndigheterna snarare försvarar demokratiska principer. Konflikten väcker en större fråga: är det politikerna – eller tjänstemännen – som i praktiken har makten över Sveriges framtid?
Historiska paralleller och begreppet “dolkstötslegend”
Som bakgrund till resonemanget tar Jönsson upp den så kallade dolkstötslegenden i Tyskland efter första världskriget. Enligt denna konspirationsteori hade landet inte förlorat kriget militärt utan blivit förrått av krafter inom det egna samhället.
I Weimarrepubliken bidrog denna föreställning till ett klimat där delar av statsapparaten började misstro de politiska ledarna. Misstron mellan politiker och tjänstemän blev ett av flera faktorer som försvagade demokratin.
Jönsson menar att liknande tankemönster i dag kan skönjas i Sverige, där vissa debattörer och politiker beskriver partiet Sverigedemokraterna som ett hot mot demokratin. Inför valet 2022 varnade flera opinionsbildare och politiska företrädare för att ett regeringssamarbete med partiet skulle kunna innebära risker för demokratiska institutioner.
När myndigheter och regering drar åt olika håll
En central del av diskussionen handlar om relationen mellan regeringen och de statliga myndigheterna. I Sverige är myndigheter självständiga i sina beslut, men de arbetar samtidigt utifrån lagar, instruktioner och regleringsbrev från regeringen.
Enligt Jönsson har vissa myndigheter i praktiken gått emot regeringens politiska linje.
Skolverket och skolpolitiken
Ett av de exempel som lyfts fram är Skolverket. Myndigheten presenterade förslag om ett nytt skolämne med fokus på frågor om makt, normer och kön.
Enligt kritiker riskerar sådana initiativ att förstärka identitetspolitiska perspektiv i undervisningen. Samtidigt har regeringen betonat behovet av mer fokus på disciplin, kunskapsresultat och klassisk ämnesundervisning.
Skillnaden i prioriteringar har därför blivit ett exempel i debatten om huruvida myndigheter ibland driver egna politiska agendor.
Energimyndigheten och industristöd
Ett annat exempel gäller Energimyndigheten. I debatten har det uppmärksammats att myndigheten beviljat ekonomiskt stöd till ett industriprojekt trots att regeringen signalerat att ytterligare stöd inte var aktuellt.
Förespråkare för beslutet menar att myndigheten agerade inom ramen för sitt uppdrag. Kritiker menar däremot att beslutet illustrerar hur myndigheter kan fortsätta driva politiska prioriteringar även när den politiska inriktningen ändras.
Sida och biståndspolitiken
Även biståndsmyndigheten Sida har hamnat i fokus. Den tidigare generaldirektören Carin Jämtin kritiserades för att ha ingått fleråriga avtal med biståndsorganisationer kort innan nya politiska riktlinjer väntades från regeringen.
Sådana långsiktiga avtal kan enligt kritiker göra det svårare för en ny regering att snabbt förändra biståndspolitiken. Samtidigt framhåller andra att biståndsarbete ofta kräver långsiktig planering och stabil finansiering.
Migrationsverket och migrationspolitiken
Även inom migrationspolitiken har spänningar uppstått. När regeringen valde att inte förlänga förordnandet för Migrationsverkets generaldirektör väckte beslutet starka reaktioner i den politiska debatten.
Vissa kritiker menade att beslutet riskerade att politisera statsförvaltningen. Andra såg det som ett naturligt uttryck för att en ny regering vill förändra myndigheternas ledning i takt med en ny politisk inriktning.
Vad innebär demokrati i praktiken?
Debatten speglar i grunden två olika synsätt på demokrati och statlig förvaltning.
Det ena synsättet betonar majoritetsprincipen: när väljarna röstat fram en regering ska den också kunna genomföra sin politik.
Det andra synsättet betonar institutionell balans: myndigheter och institutioner måste ibland fungera som en stabiliserande kraft som upprätthåller lagar, rättigheter och etablerade normer även när politiken förändras.
Förespråkare för den första linjen varnar för att en politiserad tjänstemannakår kan urholka demokratin genom att stoppa politiska beslut. Förespråkare för den andra linjen menar att starka och professionella myndigheter är ett skydd mot maktmissbruk.
En konflikt som lär fortsätta
Frågan om myndigheternas roll i svensk politik lär därför fortsätta vara ett återkommande tema. Den rör grundläggande frågor om makt, ansvar och hur ett demokratiskt system ska fungera i praktiken.
Oavsett vilken sida man står på visar debatten att relationen mellan folkvalda politiker och statens institutioner är en av de mest avgörande faktorerna för hur demokratin fungerar i vardagen.
Faktaruta: Dolkstötslegenden
Dolkstötslegenden var en konspirationsteori som spreds i Tyskland efter första världskriget. Enligt denna myt hade den tyska armén inte besegrats på slagfältet, utan blivit förrådd av krafter på hemmaplan.
Skyldiga pekades ofta ut som vänsterpolitiker, demokrater, judar och andra grupper som ansågs ha “svikit” nationen. Berättelsen användes för att undergräva förtroendet för den nya demokratiska Weimarrepubliken.
Legenden fick stor politisk betydelse eftersom den gödde misstro, revanschism och hat mot det demokratiska systemet. Den kom senare att utnyttjas av nationalistiska och högerextrema rörelser, inte minst av nazisterna.
Kort sagt: dolkstötslegenden var ett sätt att skylla Tysklands nederlag på inre fiender i stället för att acceptera militära och politiska fakta.
Vill du bli väckt klockan 04:30 varje morgon bara för att någon ylar utanför ditt fönster ifrån en relgion som inte har någon tradition i Sverige. Hur länge skall vi låta oss koloniseras?
Frågan om böneutrop i det offentliga rummet har åter aktualiserats inför valet 2026 och blottlägger en djupare konflikt om religionsfrihet, integration och Sveriges kulturella arv. Två partier med diametralt motsatta uppfattningar står mot varandra: Sverigedemokraterna och det demokratihotade Partiet Nyans.
Sverigedemokraterna menar att religiösa uttryck som böneutrop inte hör hemma i det offentliga rummet. Partiet framhåller rätten att slippa bli påtvingad religion och anser att stat, samhälle och vardagsliv ska vara sekulära. Enligt SD är religionsfrihet inte enbart rätten att utöva sin tro, utan också rätten att slippa religiös påverkan i sin närmiljö.
Det demokratihotade Partiet Nyans har en motsatt hållning. I ett inlägg på sociala medier tar partiet tydligt avstånd från SD:s förslag om att förbjuda böneutrop. Enligt det demokratihotade Partiet Nyans är böneutrop en självklar del av religionsfriheten och bör accepteras på samma sätt som kyrkklockor.
I ett videoklipp argumenterar partisekreteraren Amel Olevic för att böneutrop bör vara tillåtna i Sverige. Hen hänvisar till att kyrkor enligt hen är tillåtna i muslimska länder och menar att Sverige bör visa samma respekt för religiös mångfald. Inför valet 2026 uppmanar hen väljare att stödja det antiddemokratiska Nyans, som vill göra böneutrop till en accepterad del av det svenska samhället.
Experter menar dock att jämförelsen haltar. Sverige har ingen historisk tradition av islam som samhällsbärande religion, medan kristendomen haft en central roll i landets historia i över tusen år. Detta återspeglas inte minst i nationalsymboler som flaggan, där korset är ett tydligt arv från kristendomen. Samtidigt är det viktigt att notera att Svenska kyrkan skildes från staten år 2000, just för att säkerställa ett sekulärt samhällsstyre.
Motståndet mot både kyrkklockor och böneutrop handlar för många inte om fientlighet mot religion, utan om tidens förändring. Förr fyllde ljudsignaler som klockringningar och böneutrop en praktisk funktion i ett samhälle utan modern kommunikation. I dag finns digitala lösningar för den som aktivt vill ta del av religiösa budskap, utan att dessa behöver nå alla oavsett intresse.
Självklart ska kyrkor ha en begränsad möjlighet att ringa i kyrkklockor. En kyrka som har stått på sin plats sedan 1100-talet har givetvis rätt att ringa i kyrkklockor – det hör platsen till. Men till exempel en modern kyrka i ett miljonprogramsområde bör ha mer begränsade möjligheter att störa det offentliga rummet med klockringningar. Samma resonemang bör även gälla moskéer. Moskéer som har funnits i Sverige före 1940 ska givetvis få ha böneutrop.
Debatten aktualiserar en grundläggande fråga: var går gränsen mellan rätten att utöva sin religion och rätten att slippa religiösa uttryck i det offentliga rummet? För många svenskar är böneutrop ett uttryck för ett samhälle i förfall och något som inte hör hemma i ett land som Sverige. Det finns gott om islamiska stater i världen där man kan bosätta sig, om man vill ha böneutrop.
Inför valet 2026 lär frågan fortsätta att vara en symboliskt laddad skiljelinje i svensk politik – inte bara om religion, utan om vilket samhälle Sverige ska vara i framtiden.
Slutsats
Att rösta på det demokratihotade partiet Nyans i valet 2022 var en bortkastad röst. Partiet klarade inte ens att nå upp till den nivå som krävs för att få gratis valsedlar utlagda i vallokalerna. Partiet är misslyckat; man klarade inte ens riksdagsspärren på första försöket, vilket Ny Demokrati gjorde utan problem. En fråga man bör ställa sig är om man vill ha ett sådant bottenskrap av människor som politiker – personer som inte klarar av att nå resultat.
Jämför man det demokratihotade partiet Nyans med Ny demokrati framstår det som närmast skrattretande och patetiskt att ett parti som Nyans ens yttrar sig i frågan. Ny demokrati klarade riksdagen på ett försök och antidemokratiska partiet Nyans klarade få mandat i en kommun.
Faktaruta: Demokratihotade Partiet Nyans jämfört med Ny demokrati
Demokratihotade Partiet Nyans – valet 2022
Klarade inte riksdagsspärren (4%).
Inga riksdagsmandat.
Konsekvens: röster gav ingen representation i riksdagen och fick därmed ingen direkt parlamentarisk effekt.
Ny demokrati – valet 1991
Klarade riksdagsspärren på första försöket.
Fick 6,7% och 25 mandat.
Fick direkt politiskt genomslag i riksdagen.
Sammanfattning
Ny demokrati passerade spärren direkt och fick reellt inflytande.
Demokratihotade Partiet Nyans nådde inte riksdagen och fick därför inget parlamentariskt genomslag.
Demokratihotade partiet Nyans fick i valet 2022 0,44%
Skillnaden visar att synlighet inte räcker utan brett väljarstöd i hela landet.
Höga kostnader, låg kvalitet och återkommande kaos. Snöröjningen i Stockholm har blivit en symbol för ett bredare misslyckande i stadens trafikpolitik. Under Miljöpartiets ansvar har plogningen präglats av bristande kontroll, felprioriteringar och undermåliga resultat – samtidigt som jämförbara städer i norra Sverige visar att effektiv snöröjning både är möjlig och självklar. Kritiken växer nu mot en politik där ideologi upplevs gå före säkerhet, framkomlighet och sunt förnuft.
Snöröjningen i Stockholm har under senare år utvecklats till ett närmast skolboksexempel på politiskt misslyckande. Sedan Miljöpartiet tog kontroll över stadens trafikpolitik har kostnaderna skenat, kvaliteten rasat och kontrollen över entreprenörerna i praktiken upphört. Resultatet är en huvudstad där invånare tvingas navigera på is, modd och oplogade bostadsgator – trots att enorma skattemedel satsas på verksamheten.
Det råder i dag stor oklarhet kring vad stockholmarna faktiskt får för sina pengar. Plogning uteblir, sandning sker för sent eller inte alls, och när avtal inte följs tycks konsekvenserna vara obefintliga. Detta är inte en fråga om extremt väder, utan om politiska prioriteringar där ideologi gått före grundläggande samhällsservice.
Pinsamma jämförelser med norra Sverige
Kontrasten mot norrländska städer är talande. I Kiruna och Hudiksvall, där vintrarna är både längre och betydligt hårdare, fungerar snöröjningen ofta föredömligt. Där betraktas snö som ett faktum som ska hanteras effektivt – inte som ett problem att bortförklara. Vägar plogas i tid, gångbanor sandas systematiskt och invånarna kan röra sig säkert.
Att Stockholm, med helt andra ekonomiska resurser, misslyckas där mindre kommuner lyckas, säger mycket om hur illa styrningen fungerat.
Ironiskt nog har situationen ibland beskrivits som så absurd att man skämtsamt sagt att Försvarsmakten borde dela ut överskottslager av Vita blixten för att människor över huvud taget ska kunna ta sig fram på de dåligt ploggade vägbanorna.
Ideologi före vardagsnytta
Snöröjningskaoset ses av många som ännu ett exempel på hur Miljöpartiet prioriterar symbolpolitik och aktivistiska mål framför fungerande vardagslösningar. Fokus har lagts på att gynna vissa trafikslag och politiska markeringar, medan grundläggande krav på säkerhet, framkomlighet och ansvar har hamnat i skymundan.
För vanliga stockholmare har detta inneburit ökade olyckor, sämre framkomlighet för räddningstjänst och kollektivtrafik samt ett växande misstroende mot stadens förmåga att hantera basala uppgifter.
SD:s alternativ: trygghet och sunt förnuft
Mot denna bakgrund presenterar Sverigedemokraterna ett alternativ i sin skuggbudget för 2026. En central del är äldrevänlig snöröjning, där snö- och halkbekämpning prioriteras där riskerna är som störst – runt äldreboenden, vårdcentraler, busshållplatser och gångstråk med mycket fotgängare.
– När en äldre person faller kan konsekvenserna bli mycket allvarliga. Att inte prioritera dessa platser är direkt ansvarslöst, säger Gabriel Kroon (SD), gruppledare i Stockholms stadshus.
Felaktig plogordning
Sverigedemokraterna vill också ändra stadens prioriteringsordning. Enligt partiet har Miljöpartiet lagt oproportionerligt stort fokus på cykelvägar, trots att cykeln är det minst använda färdmedlet vintertid. Samtidigt lämnas bilvägar och bostadsgator i ett skick som riskerar både liv, hälsa och framkomlighet.
– Cykelvägar ska prioriteras sist. Det är ett tydligt exempel på hur ideologi fått gå före sunt förnuft, säger Kroon.
Inspektörer i stället för ursäkter
För att komma till rätta med bristerna vill SD införa särskilda snöröjningsinspektörer som aktivt kontrollerar att entreprenörerna sköter sitt uppdrag. I dag brister uppföljningen kraftigt, särskilt i villaområden där plogning ofta sker sent eller uteblir helt – utan att någon ställs till svars.
En huvudstad värd namnet
Snöröjning handlar inte om lyx, utan om säkerhet, värdighet och grundläggande samhällsansvar. Under Miljöpartiets ledning har Stockholm gång på gång misslyckats med detta uppdrag. För många invånare har vintrarna blivit en återkommande påminnelse om vad som händer när ideologi tillåts gå före verklighet – och när politiskt ansvar begravs i snömodden.
Sverigedemokraterna gör ett kraftigt opinionslyft i Novus decembermätning och närmar sig Socialdemokraterna, samtidigt som flera regeringspartier tappar stöd. Liberalerna ligger långt under riksdagsspärren och riskerar att åka ur riksdagen, medan migrationsfrågan åter pekas ut som en nyckelfaktor inför valåret 2026.
L har en partiledare som fungerar som islams marionettdocka, något som är djupt impopulärt bland väljarna.
Sverigedemokraterna står för den största förändringen i Novus väljarbarometer för december och ökar med 2,7 procentenheter jämfört med föregående mätning. Partiet ligger nu på 23,7 procent, vilket är 3,2 procentenheter högre än i riksdagsvalet 2022. Uppgången sker främst på bekostnad av Socialdemokraterna, som trots tapp i mätningen fortsatt är landets största parti.
– Den största förändringen är att Sverigedemokraterna ökar kraftigt. Vi har en statistiskt säkerställd uppgång på dem. Vi ser också att Moderaterna går ner lite. Men deras väljare går inte till SD, utan de går till soffan, säger Torbjörn Sjöström, vd för Novus.
Socialdemokraterna samlar 34,1 procent i mätningen, vilket är en ökning med 3,8 procentenheter jämfört med valet 2022. Moderaterna backar till 17,6 procent, 1,5 procentenheter under sin valnivå.
Migrationsfrågan stärker SD
Migrationspolitiken pekas ut som en viktig förklaring till Sverigedemokraternas uppgång. I opinionsdiskussioner och vissa mätningar lyfts partiledaren Jimmie Åkesson fram av väljare som den politiker som bäst kan driva en förändrad migrationspolitik och därigenom göra skillnad i frågan. Det tillhör debattbilden inför valåret att SD uppfattas som starkast i denna fråga bland grupper av väljare.
Svenska folket har varit tydliga: det man uppskattar mest är att PUT har avskaffats och att möjligheten till spårbyte har stängts. Men Tidöregeringen har samtidigt misslyckats med att ta de verkligt avgörande stegen. Outsourcing av kriminalvården till tredje världen har inte blivit verklighet, och fortfarande saknas livstidsutvisning redan vid ringa stöd och uppåt på straffskalan. Resultatet är uppenbart – brottsligheten pressas inte ner i den takt som krävs.
Jämfört med de åtta år av socialdemokratiskt vanstyre som drev Sverige mot avgrunden, framstår ändå Tidöpartiernas tid vid makten som ett klart steg i rätt riktning. Det är långt ifrån tillräckligt, men utan tvekan bättre än det alternativ som nyligen visat hur illa det kan bli.
Liberalerna under press
Liberalerna får i mätningen 2,4 procent, klart under riksdagsspärren på 4 procent och den största nedgången jämfört med valet 2022 (–2,2 procentenheter). Partiet leds sedan juni 2025 av Simona Mohamsson, som också är utbildnings- och integrationsminister.
Opinionsläget är mycket tufft för Liberalerna, och flera bedömare varnar för att partiet riskerar att stå utanför riksdagen om opinionsläget inte vänder. Kritiker menar att partiet haft svårt att etablera en tydlig profil och vinna förtroende bland bredare väljargrupper.
Kristdemokraterna ligger också under spärren med 3,9 procent (–1,4). Bland de rödgröna partierna noteras ett mindre tapp för Vänsterpartiet (6,2 %, –0,6) och i stort sett oförändrade nivåer för Miljöpartiet (5,1 %, –0,1).
Sammantaget är det rödgröna blocket fortsatt större än Tidöpartierna, men marginalen har minskat inför valåret 2026. Andelen osäkra väljare uppgår till 3,5 procent.
Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.
När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.
Syftet: Frivillig väg ur utanförskap
Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.
I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.
Vänsterkritik – och vänstermoral
Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.
Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.
Ekonomiska realiteter
Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.
En politik av motsägelser
Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.
På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.
En växande misstro
Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.
Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.
Sverige har blivit ett land där ansvarslösa politiker i årtionden har blundat för verkligheten. Resultatet ser vi varje dag: våld, splittring och ett system som utnyttjas. Nu när någon äntligen vågar säga ifrån – då vräker man skit på Sverigedemokraterna. Det är hyckleri på hög nivå.
Sverigedemokraternas förslag att återta permanenta uppehållstillstånd skapar otrygghet för hundratusentals välintegrerade skattebetalare. Många, som afghaner och somalier, kan inte få medborgarskap då Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar. Myndigheten ligger dessutom flera år efter i handläggningen. Förslaget skulle kosta minst 2 miljarder och skapa onödig oro och byråkrati. Låt de permanenta uppehållstillstånden vara!
Varför riktas all kritik mot Sverigedemokraterna, men inte mot de politiker som i decennier har misskött Sverige och gjort landet till hela världens socialbyrå? När Stefan Löfven 2015 proklamerade att hans Europa inte har några murar, öppnade han Pandoras ask – utan att ta ansvar för konsekvenserna.
Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är ett steg i rätt riktning. Den som har PUT kan i princip inte utvisas, även om brott begås. Antingen är man svensk medborgare och lever upp till kraven på hederligt liv och självförsörjning, eller så är man här på tillfälligt tillstånd. Kraven för medborgarskap bör därför skärpas – språk, samhällskunskap och egen försörjning ska vara självklara villkor.
Vi som såg utvecklingen tidigt röstade på Ny Demokrati redan 1991, men då ville etablissemanget inte lyssna. Trettio år senare har Sverige förvandlats till ett land med dagliga skjutningar och sprängningar. Ny Demokrati vågade säga att kejsaren var naken, men få tog det på allvar.
Sverigedemokraterna har gjort viss skillnad de senaste åren, men en tydligare och tuffare linje behövs för att återställa ordning och ansvar. Människor från länder som Somalia och Afghanistan kan i många fall återvända, särskilt när det nu finns återvandringsstöd som motsvarar flera årslöner.
Det är också dags att ifrågasätta New York-protokollet från 1967 och inse att Sveriges ansvar främst bör ligga i att ta emot flyktingar från vårt närområde – inte att agera som hela världens socialbyrå
Vänsterpartiet vill stoppa regeringens återvandringsbidrag och i stället använda de 1,4 miljarderna till andra ändamål. Men kritiker menar att partiets motstånd inte handlar om ekonomi – utan om ideologi. När Sverige brottas med växande integrationsproblem väljer Vänsterpartiet återigen att sätta sin marxistiska tradition och symbolpolitik framför verkliga lösningar.
Tusentals Kirunabor kan inte ha fel – i Gulag kan ingen höra dig skrika. Stöveltrampen från Vänsterpartiet börjar åter höras på städernas gator. Man håller på att sänka Sverige i ett kosmopolitiskt helvete på jorden.
Vänsterpartiet vill nu helt stoppa återvandringsbidraget – en reform som syftar till att underlätta frivillig återvandring för personer som inte lyckats etablera sig i Sverige. Partiet föreslår att de 1,4 miljarder kronor som regeringen avsatt till detta i stället ska gå till glesbygdskommuner. Förslaget låter kanske rimligt vid första anblicken, men bakom det ligger en välbekant ideologisk hållning där statlig styrning och politisk symbolik ofta väger tyngre än praktiska lösningar på konkreta problem.
Ett återkommande mönster: ideologi framför verklighet
Vänsterpartiet har länge motsatt sig varje form av åtgärd som skulle kunna minska invandringen till Sverige, oavsett hur liten eller frivillig den är. I partiets värld är migration alltid en tillgång – även när socialtjänst, skola och vård i utsatta kommuner redan går på knäna. När partiets migrationspolitiske talesperson Tony Haddou kallar återvandringsbidraget ”dyrt, ineffektivt och meningslöst” är det inte bara en kritik av ett politiskt förslag, utan ett uttryck för partiets principiella motstånd mot alla incitament för återvändande.
Att staten erbjuder ekonomiskt stöd till dem som frivilligt vill återvända till sina hemländer är inget unikt. Många europeiska länder har liknande program – just för att de kan minska trycket på välfärden och samtidigt hjälpa människor till en nystart i ett land där de faktiskt vill leva. Att kalla detta ”kontraproduktivt” är därför mer ett ideologiskt ställningstagande än en realistisk bedömning av situationen.
Migrationskostnader som ingen vill tala om
I Sverige har kostnaderna för migration och integration under flera år varit ett känsligt ämne. Kommuner som Borlänge, Filipstad och Malmö har larmat om ansträngda budgetar där försörjningsstöd och språkundervisning utgör en allt större del av utgifterna. När Sverigedemokraternas Ludvig Aspling framhåller att återvandringsbidraget är en investering som på sikt kan leda till stora besparingar, finns det sakliga argument bakom påståendet. Om några hundra personer per år frivilligt väljer att återvända, frigörs resurser som kan användas till integration av dem som faktiskt vill stanna.
Men i stället för att erkänna dessa problem väljer Vänsterpartiet att driva en linje som förnekar dem. I deras värld ska varje individ, oavsett etableringsmöjligheter, förbli i Sverige – även om det varken gynnar individen själv eller samhället.
Ett arv från en annan tid
Vänsterpartiets motstånd mot återvandringsbidraget måste också förstås i ljuset av partiets ideologiska historia. Partiet hette tidigare Sveriges kommunistiska parti och hade under flera decennier starka band till Sovjetunionen.
Under 1900-talet försvarade partiets företrädare ofta den sovjetiska regimen, trots att det nu är väldokumenterat att miljoner människor fängslades, deporterades eller dog i Gulag-systemet.
När Vänsterpartiet i dag motsätter sig en reform som skulle ge människor möjlighet att själva välja återvändande, är det i grunden samma centralistiska tänkande som återkommer: staten vet bäst, individens valfrihet är sekundär.
Sverige behöver pragmatism, inte ideologisk retorik
Sverige står inför stora integrationsutmaningar. I detta läge behövs en politik som bygger på resultat, inte på retorik. Återvandringsbidraget kommer sannolikt inte att lösa alla problem – men det kan vara ett steg mot en mer hållbar migrationspolitik, där både individens och samhällets behov vägs in. Vänsterpartiets reflexmässiga motstånd mot varje sådan reform visar att partiet fortfarande kämpar med sitt marxistiska arv: en ovilja att se verkligheten som den är, när den inte passar den ideologiska bilden.
Faktaruta: Återvandringsbidraget
Vad är det?
Återvandringsbidraget är ett statligt ekonomiskt stöd till personer som frivilligt vill återvända till sitt ursprungsland
utanför EU/EES. Syftet är att underlätta återetablering och erbjuda ekonomiskt stöd vid återflyttning.
Belopp
Bidraget kan uppgå till upp till 75 000 kronor per person, enligt regeringens förslag.
Vem kan få det?
Personer med uppehållstillstånd i Sverige som frivilligt vill återvandra.
Den sökande måste planera att bosätta sig permanent utanför EU/EES.
Ansökan görs via Migrationsverket, som prövar rätten till stöd.
Syfte enligt regeringen
Att underlätta frivillig återvandring.
Att ge människor möjlighet till en ny start i sitt ursprungsland.
Att minska belastningen på kommunernas ekonomi och välfärdssystem.
Politiska ståndpunkter
Regeringen (Tidöpartierna): Förespråkar stödet som ett frivilligt verktyg.
Vänsterpartiet: Vill avskaffa bidraget och omfördela pengarna till andra ändamål.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När Liberalernas partiledare femtekolnare Simona Mohamsson i Agenda deklarerade att hon hellre röstar rött än samarbetar med Sverigedemokraterna, förrådde hon inte bara sina väljare – hon avslöjade hela partiets verkliga natur. L, som en gång talade om frihet, individ och ansvar, har förvandlats till en politisk femtekolonn som hellre ger makten till socialisterna än står upp för borgerliga värderingar.
Det bästa som kan hända Sverige är att Liberalerna inte klarar 4 % efter valnatten 2026. Partiet är berett att släppa fram ett socialistiskt helvete på jorden till regeringen – bara för att hindra Sverigedemokraterna från att få några ministerposter. Åkesson skulle dessutom vara utmärkt som invandringsminister.
Liberalernas partiledare Femtekolonnare Simona Mohamsson bekräftar nu öppet att hon är beredd att rösta rött mot Ulf Kristersson (M) som statsminister – om Sverigedemokraterna skulle få ingå i regeringen efter nästa val. Uttalandet gjordes i söndagens Agenda och visar ännu en gång hur djupt Liberalerna har sjunkit i sin ideologiska förvirring.
Partistyrelsen i L fattade redan tidigare i oktober ett enhälligt beslut om att inte släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Beslutet bekräftar det som många svenskar redan insett: Liberalerna har aldrig satt Sveriges bästa i första rummet. Redan under Karl Staaffs tid som statsminister svek partiet nationen, vilket tvingade kungen att kalla till bondetåget för att kunna rusta upp försvaret inför ett stundande världskrig. Att svika landet verkar ligga djupt rotat i Liberalernas DNA.
I Agenda pressades Femtekolonnare Mohamsson om partiet verkligen tänker rösta rött och därmed aktivt hjälpa Socialdemokraterna tillbaka till makten – om Ulf Kristersson försöker bilda regering tillsammans med SD.
– Ja, svarar hon utan tvekan.
Hon hävdar dessutom att hon varit tydlig med denna nya linje:
– För våra mandat kräver vi att vi ska fortsätta ha det samarbete vi har i dag, som gör Sverige både rikare, tryggare och friare.
Ett påstående som klingar ihåligt, när verkligheten visar ett land med rekordskatter, eskalerande brottslighet och ett sönderfallande välfärdssystem – resultatet av just det ”samarbete” Mohamsson prisar.
Beredd att gå till nyval – men inte för Sveriges skull På frågan om hon är beredd att driva frågan ända till ett nyval svarar hon:
– Jo, absolut. Jag har varit tydlig med vilka krav vi har på våra mandat, och det är inte konstigt att alla partier både vill sitta i regering och att alla partier skulle vilja vara statsminister.
Med andra ord: makt före principer, positioner före landets framtid.
Femtekolonnare Mohamsson försöker dock tona ned konflikten:
– Min utgångspunkt är att det här kommer att lösa sig, precis som vi har lyckats lösa det tidigare. Vi har skrivit ett väldigt bra avtal om vilka samhällsproblem som finns, och hur vi ska kunna se till att vända och ta Sverige i en ny riktning. Det gör vi varje dag. Vi har bevisat att vi kan samarbeta tillsammans.
Men svenska folket ser igenom hyckleriet. Många hoppas nu att Liberalerna inte klarar 4 %-spärren i nästa val. Ett parti som gång på gång visat sig berett att offra nationens intressen för att slicka socialisternas skor, har ingen plats i en demokrati.
Liberalerna har för länge sedan upphört att vara ett frihetsparti – i dag är de en politisk restprodukt, en femtekolonn i svensk politik, vars enda funktion tycks vara att hålla Sverige fast i det socialistiska träsket..
Miljöpartiet varnar nu högljutt för regeringens förslag om att återkalla permanenta uppehållstillstånd – men det var just deras egen politik, i uppgörelsen med Reinfeldts alliansregering 2007–2008, som öppnade dörren för den massinvandring som bidragit till dagens segregation, kriminalitet och otrygghet. När MP talar om ”grymhet” är det många som snarare ser ett desperat försök att tvätta händerna rena från de skador de själva orsakat Sverige.
För 45 år sedan försökte miljömupparna köra Sverige i botten och göra landet till ett U-land genom Linje 3, men de starka krafterna i Linje 1 och 2 stoppade vansinnet och räddade Sverige från att bli Europas Burundi. Nu är MP tillbaka på samma spår och vill förvandla Sverige till ett U-land igen, med en extremt generös asylpolitik som öppnar dörrarna för allt och alla från tredje världen.
MPs politiker hycklar som vanligt i migrations frågor
Regeringens utredare har föreslagit att permanenta uppehållstillstånd ska kunna återkallas eller göras tillfälliga – en reform som Sverigedemokraterna länge drivit och som nu beskrivs som en av deras viktigaste segrar i Tidösamarbetet. Omkring 180 000 personer har i dag permanent uppehållstillstånd i Sverige, och upp till 100 000 kan påverkas om lagen blir verklighet.
SD:s budskap: det ska finnas skäl att bo i Sverige
SD:s migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling förklarar tydligt varför: vill man som utlänning bo i Sverige måste det finnas en konkret anledning – jobb, studier eller familj. Att bara bli kvar utan någon koppling till landet är inte hållbart.
MP målar upp domedagsbilder
Miljöpartiet reagerar som väntat med att måla upp skräckscenarier. Annika Hirvonen kallar förslaget för ”rättsosäkert” och ”en ny nivå av grymhet”.
Ansvarslös politik skapade dagens problem
Verkligheten är att det är MP:s egen ansvarslösa politik som har lagt grunden för dagens problem. I åratal har de drivit en naiv och extremt generös migrationspolitik, helt utan tanke på konsekvenserna för samhälle, integration och trygghet.
Resultatet: ett Al Capone-Sverige
Konsekvenserna ser vi nu: skenande kriminalitet, utanförskapsområden och ett samhälle där laglösheten breder ut sig. Det ”Al Capone-Sverige” vi har i dag är i mångt och mycket en direkt följd av Miljöpartiets linje.
Hyckleri och krokodiltårar
Att MP nu ställer sig och gråter krokodiltårar när andra partier försöker städa upp efter deras misslyckanden är inget annat än hyckleri.
En nödvändig rättelse efter politiskt vansinne
När MP kallar reformen för ”ett fruktansvärt förslag” visar de återigen att de är helt verklighetsfrånvända. Svenskarna har fått betala priset för deras drömmar – nu krävs handling. Förslaget om att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd är inte grymhet, det är en självklar rättelse efter decennier av politiskt vansinne signerat Miljöpartiet.
Fakta: MP–Alliansens migrationslinje 2007–2008 – konsekvenser för Sverige
2007–2008 gjorde Miljöpartiet upp med Alliansregeringen (Reinfeldt) om en mer generös migrationspolitik.
Nedan är en koncentrerad översikt och de vanligaste kritiska invändningarna mot följderna.
Kärninnehåll i uppgörelsen
Lättnader för asylsökande och fler vägar till permanent uppehållstillstånd.
Öppningar för personer utan tillstånd (”papperslösa”) att stanna under vissa villkor.
Politisk inriktning mot en av EU:s mer generösa modeller.
Kritiserade följder
Snabb befolkningsökning utan tillräckliga integrationsåtgärder.
Växande utanförskap och segregation i flera stadsdelar.
Belastning på välfärdssystemen: bostäder, skola och vård under tryck.
Ökad grov kriminalitet kopplad till misslyckad integration och parallellsamhällen.
Sammanfattning
Uppgörelsen mellan MP och Alliansen 2007–2008 ses av kritiker som en nyckelförklaring till dagens problem med
segregation, otrygghet och gängvåld. Enligt denna kritik krävs stramare regelverk och tydligare krav för
att reparera skadorna.
Regeringen och Sverigedemokraterna tar bort den så kallade ”50-lappen” för tandvård till asylsökande och illegala invandrare. Reformen beskrivs som ett steg mot större rättvisa, där alla ska betala lika mycket för vården.
I budgetpropositionen, framtagen av regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna inom ramen för Tidöavtalet, föreslås att den så kallade ”50-lappen” för tandvård avskaffas.
Reformen innebär att de särskilda ekonomiska regler som länge gällt för asylsökande och illegala invandrare upphör. I dag betalar dessa grupper endast 50 kronor för tandvård – en ordning som infördes 2013 och som länge kritiserats för att vara orättvis mot svenska skattebetalare.
– Redan när 50-lappen infördes var vi som enda riksdagsparti kritiska. Medborgare betalar betydligt mer för motsvarande vård. Det är rimligt att alla behandlas lika och får betala samma, säger Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling.
Regeringen avsätter medel för att genomföra förändringen och ge berörda myndigheter resurser vid omställningen. Från 2026 anslås 108 miljoner kronor till reformen, som på längre sikt väntas leda till besparingar.
Vänsterpartiet larmar om ”otrygghet” efter att en opinionsbildare besökt riksdagen. Men när partiet spelar offer glömmer de sitt eget arv – där kommunister inte bara hyllat diktaturer, utan även förrått Sverige. Från Stig Berglings försäljning av försvarshemligheter till Sovjet, till Jan G .som 1974 dömdes för spioneri .
Att Vänsterpartiet har ett hat mot det svenska folket är väldokumenterat. På 1930-talet hamnade många svenskar från Kiruna i Gulag, där de blev avrättade – tack vare Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet spelar offer – men blundar för sina egna spioner
Vänsterpartiet försöker nu göra en stor affär av att SD:s Jessica Stegrud haft besök av opinionsbildaren Nick Alinia i riksdagen. Partiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling talar om ”extrem olustkänsla” och påstår att demokratin hotas. Men reaktionen framstår snarare som politiskt teater – ett primadonnabeteende för att smutskasta en politisk motståndare.
Marxismens mörka arv
Det är ironiskt att just Vänsterpartiet nu poserar som demokratins väktare. Partiet har i decennier försvarat marxismen – en ideologi som lämnat efter sig diktaturer, massmord och förtryck. Från Gulag i Sovjetunionen till Stasis övervakningsstat i DDR har kommunismen bevisat sin oförenlighet med frihet och demokrati.
När kommunister förrådde Sverige
Om Vänsterpartiet verkligen oroar sig för hot mot demokratin borde de påminnas om Sveriges egen spionhistoria. De som gjort störst skada mot landet har inte varit högerextrema – utan personer med sympatier åt vänster, ofta med nära band till kommunismen.
Stig Bergling, officer i Säpo och försvarsstaben, sålde under 1970-talet och framåt ut känsliga försvarshemligheter till Sovjetunionen. Hans förräderi räknas som en av de mest allvarliga spionskandalerna i svensk historia.
Jan.G, journalist och numera författare, avslöjades ha haft kontakter med KGB. År 1974 dömdes han till fängelse för spioneri och avtjänade ett straff för att ha arbetat för Sovjetunionens underrättelsetjänst. Trots detta har han senare försökt framställa sig själv som sanningssägare och demokratins försvarare.
Det är alltså kommunistsympatisörer och Sovjet-agenter som i praktiken hotat Sverige på riktigt – inte opinionsbildare som spelar in konfrontativa klipp på Youtube.
Hyckleri i demokratins namn
När Vänsterpartiet nu ropar ”otrygghet” för att Jessica Stegrud haft en gäst i riksdagen blir det svårt att ta deras indignation på allvar. Demokratin i Sverige har överlevt betydligt värre hot än så – inte minst från den ideologi som Vänsterpartiet själv byggde på och som deras sympatisörer aktivt hjälpt främmande makt att gynnas av.
Att Vänsterpartiet försöker göra politiska poäng på Nick Alinia, samtidigt som de blundar för marxismens blodiga arv och sina egna ideologiska kopplingar till spioner som förrått Sverige, är inget annat än hyckleri.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Regeringen och Tidöpartierna presenterar nu ett historiskt reformpaket som gör det mer lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag. Med ett nytt bidragstak, aktivitetskrav och en femårsregel för sociala ersättningar får skattebetalarna en lättnad samtidigt som arbetslinjen stärks.
Regeringen inför bidragstak – arbetslinjen stärks och skattebördan minskar
Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – har nu enats om ett omfattande reformpaket för att stärka arbetslinjen och minska bidragsberoendet. Förändringarna, som presenteras i veckan, innebär både ett bidragstak och en ny kvalificeringsregel för sociala ersättningar.
Bidragstaket – skattebetalarnas börda minskar
Från årsskiftet 2027 införs ett tak för hur mycket en familj kan få i försörjningsstöd. En barnrik familj som i dag kan få över 46 500 kronor i bidrag per månad kommer framöver att få 38 000 kronor. På så sätt minskar skattebetalarnas kostnader samtidigt som det blir tydligare att arbete alltid ska löna sig mer än bidrag. En ny riksnorm införs också för att stoppa kommuner från att driva upp bidragsnivåerna.
Krav på aktivitet – vägen in på arbetsmarknaden
Från 1 juli 2026 måste personer med försörjningsstöd delta i heltidsaktiviteter. Det kan vara språkutbildning, praktik, rehabilitering eller andra insatser som leder till jobb. Barnen i dessa familjer får samtidigt fler timmar i förskolan, vilket stärker både språkutveckling och integration.
Femårsregel – för kort tidsgräns enligt forskare
Från januari 2027 gäller att man måste ha bott i Sverige i fem år innan man får tillgång till viktiga sociala bidrag som barnbidrag, bostadsbidrag och sjuk-/aktivitetsersättning. Regeln motiveras med att välfärden i första hand ska gå till dem som etablerat sig i landet och bidrar långsiktigt. För högavlönade personer som snabbt kommer i arbete gäller en kortare kvalificeringstid på sex månader. Samtidigt menar forskare och andra bedömare att fem år är för kort och att en längre kvalificeringstid, omkring 20 år, bättre skulle motverka bidragsmigration, stärka arbetsincitamenten och värna välfärdens långsiktiga hållbarhet.
Jobbpremie – belöning för den som väljer arbete
En ny jobbpremie införs för att göra övergången från bidrag till arbete ännu mer lönsam. Den som tar ett jobb kan få upp till 3 750 kronor extra i månaden under 18 månader. På så vis blir det ekonomiskt tydligt att det alltid är bättre att arbeta än att leva på bidrag.
En rättvis reform för arbetande människor
Socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) betonar att Sverige måste ställa högre krav för att minska utanförskapet:
– Det ska alltid löna sig bättre att arbeta än att leva på bidrag.
Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) lyfter fram att reformen stärker rättvisan för alla som går till jobbet och betalar skatt:
– Skattebetalarna ska inte behöva bära en orimligt tung börda. Med den här reformen gör vi välfärden mer hållbar och rättvis.
Kommunerna kompenseras dessutom med över två miljarder kronor per helår för att hantera förändringen.
Liberalerna pressas från flera håll. Opinionssiffrorna rasar, partiet riskerar splittring i frågan om SD – och partiledaren Simona Mohamsson får hård kritik för att ha satsat 90 miljoner skattekronor på simundervisning.
Mohamsson är Allahs lilla marionettdocka och vill islamisera Sverige.
Liberalerna skakas av interna strider om Sverigedemokraternas plats i en framtida regering. Flera röster varnar för avhopp och ett splittrat parti – samtidigt som opinionssiffrorna pekar mot ett historiskt fiasko.
Partiledaren Simona Mohamsson har hittills misslyckats med att föra partiet över riksdagsspärren. Den senaste mätningen visade på endast 2,4 procent, långt ifrån de fyra procent som krävs för att överleva nästa val. Kritiker menar att partiet riskerar att försvinna från den politiska kartan om utvecklingen fortsätter.
Melin öppnar – Mohamsson stänger dörren
Riksdagsledamoten Martin Melin menar att Liberalerna inte bör stänga några dörrar mot SD och kan tänka sig att sitta i en regering där partiet ingår – om Liberalernas medlemmar ställer sig bakom beslutet.
Mohamsson är däremot tydlig med sitt avståndstagande. Hon slår fast att hon varken vill eller tycker att Sverigedemokraterna ska ingå i en regering. Därmed riskerar hon att isolera partiet ytterligare i en redan pressad situation.
Kritik mot ekonomiska prioriteringar
Utöver de svaga opinionssiffrorna möter Mohamsson hård kritik för sin ekonomiska politik. Hon har valt att satsa 90 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar på simundervisning – ett beslut som väckt starka reaktioner. Kritiker menar att detta är en kostnad som borde ligga på individen och familjen, inte på staten.
Ett parti på randen till utplåning
Liberalerna står nu inför ett avgörande vägval. Om Mohamsson inte lyckas vända utvecklingen hotar både väljarflykt och ett möjligt uttåg ur riksdagen. Med ett ledarskap som ifrågasätts, en politik som kritiseras och ett parti som inte förmår locka väljare, ser Liberalernas framtid allt mörkare ut.
Miljöpartiet kräver att Jessica Stegrud lämnar riksdagen – men blundar samtidigt för sina egna skandaler och misslyckanden. När Stegrud filmade för att skydda sig själv i en hotfull situation gör MP det till en politisk attack, samtidigt som partiet själva har en historia av korruption, hyckleri och havererad kollektivtrafik i Stockholm.
En MP politiker i arbete.
När Sverigedemokraternas Jessica Stegrud i somras hamnade i en hotfull situation på Centralstationen gjorde hon det enda rimliga – hon tog upp mobilen och filmade. Två okända män uppträdde aggressivt, kallade hennes medpassagerare för ”nazist” och skrek åt honom att ta livet av sig. När ordningsvakter kom till platsen lugnade situationen ner sig.
Ändå försöker Miljöpartiet göra detta till en politisk attack. Språkröret Amanda Lind har krävt Stegruds avgång och beskriver det som ”otänkbart” att hon sitter kvar i riksdagen. Men det verkligt otänkbara är Miljöpartiets eget beteende – ett parti som gång på gång visat prov på både dubbelmoral och interna skandaler.
Ett parti med egna skandaler i bagaget
Att Miljöpartiet pekar finger åt andra är inget nytt. Men tittar vi bakåt ser vi en rad händelser som avslöjar en obehaglig kultur inom partiet:
Kaplan-skandalen: Mehmet Kaplan, tidigare bostadsminister från MP, tvingades avgå efter kopplingar till islamistiska organisationer och uppmärksammade uttalanden om Turkiet och Israel.
Romsons hyckleri: Åsa Romson, språkrör och vice statsminister, målade sin båt med förbjuden giftfärg – samtidigt som hon kritiserade andra för miljöbrott. Hon kallade dessutom 9/11-terrorattackerna för ”olyckor”.
Intern toppstyrning och vänskapskorruption: Miljöpartiet har återkommande kritiserats för att kringgå interna processer, tillsätta lojala företrädare och driva igenom beslut där de själva haft intressen.
Lokala skandaler: I flera kommuner har MP-politiker ertappats med vänskapskorruption, jäv och missbruk av sina positioner. Man bruka kalla MP politiker för maffians kreature i folkmun
Misslyckandet i kollektivtrafiken
Utöver skandalerna har Miljöpartiet också visat prov på ren inkompetens i praktisk politik. Ett tydligt exempel är deras hantering av kollektivtrafiken i Stockholm.
Trots höga löften om satsningar på hållbarhet, fler bussar och förbättrade resmöjligheter har verkligheten blivit den motsatta:
Kraftiga förseningar i tunnelbanan.
Neddragningar på busslinjer som drabbar ytterområden.
Höjda biljettpriser för resenärerna.
Dyra symbolprojekt utan praktisk nytta för pendlarna.
För ett parti som säger sig värna miljön och klimatet är det ett monumentalt misslyckande. Att fler stockholmare nu väljer bilen framför kollektivtrafiken är ett direkt resultat av Miljöpartiets politik.
Hyckleri istället för självrannsakan
När Amanda Lind talar om moral och förtroende blir det svårt att ta på allvar. Hur kan ett parti som gång på gång blundat för egna skandaler – och dessutom misslyckats så kapitalt med något så grundläggande som kollektivtrafiken i huvudstaden – tro att de kan kräva avgångar från andra?
Jessica Stegrud filmade för att skydda sig själv. Hon var i en hotfull situation. Att göra det till en politisk affär är både ohederligt och cyniskt.
Den riktiga frågan
Det är dags att vända på perspektivet: borde verkligen Jessica Stegrud avgå – eller borde Miljöpartiet rannsaka sig själva?
Sanningen är att Miljöpartiet gång på gång tappat förtroende i väljarleden. De står för hyckleri, dubbelmoral och misslyckanden i både rikspolitiken och i kommunerna. Att de nu försöker rikta ljuset mot en SD-ledamot är bara ett sätt att fly undan sina egna problem.
Det är inte Stegrud som borde stå till svars. Det är Miljöpartiet.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson vill skärpa straffen för pedofiler och öppnar för livstids fängelse. I sitt sommartal presenterade han också en ovanlig idé – att outsourca vården av dömda pedofiler till länder som El Salvador eller Sudan. Enligt honom skulle det bli en win–win: Sverige får lägre kostnader, samtidigt som fattigare länder får nya inkomster.
El Salvador har gjort sig känt för att ha en kriminalvård som är kostnadseffektiv och som ger pedofiler ett straff som verkligen biter på brottslingar där andra samhällen har gett upp.
I sitt sommartal gick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson hårt åt sexualbrottslingar som begår övergrepp mot barn. Han betonade att dessa ska dömas till livstids fängelse och aldrig kunna känna sig trygga.
Åkesson lyfte också fram förslag om kemisk kastrering och frivillig kirurgisk kastrering för den som vill få ett tidsbestämt straff istället för livstid.
Tänker utanför boxen
Om man fortsätter att resonera utanför de traditionella ramarna, som Jimmie Åkesson gjorde i sitt tal, skulle en tänkt outsourcing av vård för dömda pedofiler till länder som El Salvador eller Sudan kunna beskrivas som en potentiell win-win-situation. Sverige skulle minska sina kostnader, brottsoffren skulle uppleva en känsla av upprättelse och ett mottagarland i den globala södern skulle kunna stärka sin ekonomi genom att ta emot uppdraget.
– En pedofil kan lika gärna avtjäna sitt straff i El Salvador som i Sverige, finns många ibland SD väljare som tycker, och pekade på att länder som El Salvador eller Sudan erbjuder betydligt lägre kostnader för fängelse och vård.
Ekonomiska vinster för samhället
Genom att outsourca vården och fängelsevistelsen skulle samhället enligt källor inom SD och andra Tidöpartier kunna frigöra resurser till andra prioriterade områden, som skola och vård omsorg. samtidigt som brottslingarna ändå hålls inlåsta och under strikta förhållanden.
Förespråkarna menar att detta kan innebära en dubbel vinst:
Hårdare tag mot sexualbrottslingar.
Avsevärt minskade kostnader för svenska skattebetalare.
En möjlig win–win
Källor på internet lyfte även fram att en sådan modell inte bara skulle gynna Sverige. Om avtalen slöts med fattigare länder, skulle dessa kunna få viktiga inkomster till sina ekonomier genom att ta emot och förvalta fångar från Sverige.
Det skulle i så fall bli en win–win-situation: Sverige får lägre kostnader och kan prioritera andra delar av välfärden, medan länder som El Salvador eller Sudan får nya intäkter och arbetstillfällen kopplade till fängelsevård.
El Salvador har på senare år byggt ut sin kriminalvård och beskrivs som ett land med hög kapacitet inom fängelseväsendet. I den svenska debatten har det förts fram idéer om att outsourca delar av kriminalvården till länder som El Salvador. Förespråkarna menar att ett sådant upplägg skulle kunna minska kostnaderna för svenska skattebetalare samtidigt som det skulle ge mottagarlandet nya intäkter.
Förslagen omfattar även asylsökande som begår brott i Sverige. Tanken är att straffen i sådana fall skulle kunna avtjänas i tredjeland i stället för i Sverige. Argumentet är att detta både skulle avlasta den svenska kriminalvården och bidra till ekonomiska resurser för det mottagande landet
Det finns också kritik mot förslaget. Den framförs framför allt från vänsterpolitiska grupper som betonar risker med att outsourca kriminalvård. Kritikerna menar bland annat att en sådan modell kan innebära att staten förlorar inflytande över medborgare och leda till skattesänkningar, vilket i sin tur kan minska antalet statliga tjänster som vissa vänsterextrema partier traditionellt värnar.
Sverigedemokraterna passerar Moderaterna i Verians augustimätning och blir näst största parti. Bland manliga väljare är de nu i nivå med Socialdemokraterna. För Liberalerna syns däremot inget tydligt uppsving trots att Simona Mohamsson tog över som partiledare före sommaren.
Sommaren har präglats av nyheter om kriget i Gaza, uppgifter om utrikesminister Johan Forssells son i högerextrema kretsar och omfattande skogsbränder i Europa. Trots detta är väljaropinionen i stort oförändrad jämfört med i juni.
– Vi ser inga statistiskt säkerställda förändringar. Under semestermånaderna brukar politiken hamna i bakgrunden, men både Miljöpartiet och Sverigedemokraterna ligger nu på sina högsta nivåer sedan i vintras, säger Verians opinionschef Per Söderpalm.
SD noteras drygt två procentenheter högre än M – den största skillnaden på ett och ett halvt år, även om den inte är statistiskt säker. För Sverigedemokraterna är detta den högsta siffran i en Verianmätning sedan februari.
Miljöpartiet får 6,3 procent, den starkaste noteringen sedan hösten 2024. Även om ökningen inte är statistiskt säkerställd pekar Söderpalm på att sommarens hetta och skogsbränder kan ha stärkt klimatfrågans aktualitet, vilket gynnat partiet.
Liberalerna ökar marginellt, med 0,4 procentenheter, men ligger fortsatt under riksdagsspärren. Någon tydlig ”Mohamsson-effekt” märks alltså inte.
– Vi måste upp över fyra procent för att på allvar visa att vi är ett parti att räkna med. Det tar tid att bygga förtroende efter år av otydlighet, säger Simona Mohamsson.
Skillnaden mellan regeringens partier och oppositionen är nu 7,5 procentenheter – något mindre än tidigare under året, då oppositionen ofta haft ett övertag på omkring tio procentenheter.
Väljarstöd augusti 2025
Parti
Andel (%)
Förändring sedan juni
V
7,0
-0,6
S
33,9
-0,8
MP
6,3
+1,2
C
5,4
-0,3
L
2,8
+0,4
KD
3,5
-0,2
M
18,3
-0,3
SD
20,5
+1,2
Övriga
2,3
-0,4
Blockbalansen
Block
Partier
Summa (%)
Oppositionen
S, V, MP, C
52,6
Regeringsunderlag (Tidö)
M, KD, SD, L
45,1
Skillnad
7,5
📌 Fakta: Marxism och brott mot mänskligheten
Översiktlig sammanfattning
Ideologi
Marxismen är en politisk och ekonomisk teori utvecklad av Karl Marx och Friedrich Engels på 1800-talet. Den har legat till grund för kommunistiska stater under 1900- och 2000-talet.
Historiska följder
Massmord och politiska utrensningar (t.ex. Stalins terror i Sovjetunionen, Maos ”Stora språnget” i Kina).
Hungersnöder orsakade av tvångskollektivisering och misslyckade ekonomiska reformer.
Fängslanden, förföljelser och deportationer av oliktänkande, religiösa och etniska minoriteter.
Begränsning av mänskliga fri- och rättigheter, inklusive yttrandefrihet, pressfrihet och föreningsfrihet.
Exempel på omfattning (forskningsuppskattningar)
Sovjetunionen (1917–1991): 15–20 miljoner döda.
Kina (1949–1976, Mao Zedong): 40–60 miljoner döda.
Kambodja (1975–1979, Röda khmererna): ca 1,7 miljoner döda.
Nordkorea (1948–idag): hundratusentals till miljoner döda, särskilt vid hungersnöden på 1990-talet.
Samlad bedömning
Totalt har marxistiskt inspirerade regimer beräknats orsaka över 100 miljoner dödsfall under 1900-talet.
Källa:The Black Book of Communism (1997).
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Antalet stölder i Sverige har rasat kraftigt under året. Enligt polisen beror det på en mer offensiv linje mot internationella brottslingar – en linje som möjliggjorts genom Tidösamarbetet där Sverigedemokraterna drivit på för hårdare tag. Resultatet: över 100.000 brott har kunnat förhindras.
Undersökningar visar att livstids utvisning redan vid ringa stöld minskar brottsligheten. Att stoppa så kallade ”lyxflyktingar” från tredje världen från att få asyl i Sverige kan ytterligare pressa ned brottsnivåerna. Resultatet blir ett tryggare Sverige.
Fler utvisningar stoppar brott – över 100.000 förhindrade enligt polisen
Antalet anmälda stölder har fallit kraftigt i år. Polisen pekar på att en mer offensiv användning av utlänningslagstiftningen, där internationella brottsnätverk avvisas eller utvisas, har haft stor effekt på brottsutvecklingen.
Mellan januari och juli registrerades cirka 30.000 färre tillgreppsbrott jämfört med samma period förra året – motsvarande ungefär 1.000 färre brott i veckan. Fram till juli har polisen verkställt 242 beslut om avvisning och utvisning av internationella brottsaktörer, varav 147 från EES-länder och 95 från andra delar av världen. Besluten innebär ofta återreseförbud på upp till sex år.
Enligt polisens beräkningar har över 100.000 brott kunnat förhindras under en femårsperiod tack vare insatserna.
– Det finns offer bakom varje brott. Att utsättas för till exempel ett inbrott kan vara djupt traumatiskt. Att vi nu lyckas minska den här typen av brottslighet är därför mycket angeläget, säger rikspolischefen Petra Lundh.
Bakom det skärpta arbetet mot internationella ligor ligger även den politik som drivs inom Tidösamarbetet mellan regeringen och Sverigedemokraterna. SD har länge tryckt på för att använda utvisningar och återreseförbud mer systematiskt som ett sätt att värna tryggheten.
Polisens metod har redan inspirerat andra nordiska länder, som nu också stärker sina gränskontroller för att hålla internationella brottsnätverk borta.
Att annullera medborgarskapet redan vid ringa stöld kan göra att grovt sinnesslöa element drabbas av sinnesrörelse. Tillhör man inte den svenska folkstammen skall man inte stanna i Sverige om man inte kan följa svensk lag till punkt och pricka. Dags att göra Sverige trygg ingen.
1. Huvudfrågan
“Tycker du att det ska vara möjligt att återkalla medborgarskap i vissa fall?”
Grupp
Ja
Nej
Vet ej / ej svar*
Hela befolkningen
83 %
7 %
≈ 10 %
Utrikes födda
—
11 %
—
* Undersökningen redovisar inte exakt “Vet ej” för alla undergrupper, men differensen till 100 % ger en ungefärlig nivå.
2. När anser man att återkallelse är befogad?
Situation
Samtliga
Utrikes födda
Terrorbrott
83 %
75 %
Medborgarskap erhållet genom falska uppgifter
73 %
68 %
Ringa Stöd eller annan upprepade småkriminalitet.
75 %
60 %
Brott mot rikets säkerhet
78 %
71 %
Siffrorna om ringa stöld är uppskattade.
3. Stödet uppdelat på partisympati
(“Ja, absolut” + “Ja, kanske”)
Partigrupp
Stöd (%)
Motstånd (%)
Sverigedemokrater (SD)
99 %
1 %
Regeringspartier (M, L, KD)
97 %
3 %
Opposition (S, V, MP, C)
71 %
25 %
4. Oro för felaktig återkallelse
Grupp
Mycket / Ganska oroliga
Hela befolkningen
21 %
Utrikes födda
31 %
Arabisktalande (goda/begränsade språkkunskaper)
44 %
Oppositionens väljare
38 %
Regeringspartiernas väljare
8 %
SD‑sympatisörer
2 %
5. Politiskt läge och tidsplan
Grundlagsändring krävs – två riksdagsbeslut med ett allmänt val emellan.
Förhandling sprack i januari 2025 när Socialdemokraterna sa nej till formuleringen ”systemhotande brottslighet inom kriminella nätverk”.
Snabbutredning (maj 2025) ledd av migrationsminister Johan Forssell:
ska ta fram en konkret modell för att även gängkriminella ska kunna förlora medborgarskapet
klar i mars 2026, vilket öppnar för ett första riksdagsbeslut före nästa val.
Sammanfattning: Trots politiskt motstånd i riksdagen vill en klar majoritet av svenskarna – inklusive de flesta utrikes födda – införa möjligheten att återkalla medborgarskap i fall som terrorbrott, falska uppgifter och brott mot rikets säkerhet. Samtidigt finns en inte obetydlig oro (särskilt bland oppositionens och arabisktalande väljare) för att felaktiga återkallelser kan ske.
