När en moderat riksdagskandidat föreslår att alla konton på sociala medier ska kopplas till e-legitimation väcks oro för vart Sverige är på väg. Förslaget, som sägs skydda demokratin mot hat och hot, riskerar istället att bana väg för ett övervakat samhälle – ett slags digitalt STASI där anonymitet och yttrandefrihet offras i kontrollens namn.
Olle Olson (M) uttrycker stark oro över hur hot och hat tvingat en partiledare att avgå, och menar att detta är ett direkt hot mot demokratin. Han beskriver hur Sverige reagerade med chock och sympati, men snabbt gick vidare som om inget hänt. Demokratin kan rubbas i några dagar, men sedan återgår allt till tystnad. Det är just den här likgiltigheten, menar Olson, som gör samhället sårbart – vi reagerar, men agerar inte.
Han anser att det nu är dags att gå från ord till handling. Hot och hat på nätet gör att människor drar sig för att engagera sig politiskt, och om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt färre vågar ta ansvar. Olson menar att demokratin inte överlever på medkänsla och symboliska inlägg – det behövs konkreta lösningar.
Hans främsta förslag är att införa krav på e-legitimation, som BankID, vid registrering och inloggning på sociala medier och forum. Anonymitet har en viktig roll i diktaturer, men inte i ett fritt land som Sverige. Här borde det vara självklart att varje konto är kopplat till en verifierad identitet. På så sätt får troll och näthatare namn, personnummer och ansvar för sina ord. Det skulle drastiskt minska mängden hot, trakasserier och falska konton.
Vidare vill Olson att polisen ska få starkare resurser för att bekämpa nätbrott. Idag läggs majoriteten av anmälningar om hot på nätet ner utan åtgärd. Han föreslår därför att polisens regionala cyberenheter byggs ut, med särskilt fokus på brott mot politiker och journalister. Straff måste börja tillämpas i praktiken – rättsstaten får inte stå handfallen inför digitala övergrepp.
Olson avslutar med en uppmaning till alla som värnar demokratin: vi måste försvara den tillsammans. Hot och hat får inte bli det nya normala. Genom ansvarstagande, lagstiftning och krav på digital identitet kan Sverige åter bli ett samhälle där demokratin är starkare än hatet.
Anonymiteten på nätet är en demokratisk rättighet – inte ett hot
När Moderaternas Olle Olson föreslår att e-legitimation, som BankID, ska krävas för att få registrera sig på sociala medier, låter det kanske tilltalande vid första anblick. Tanken är att minska hat och hot på nätet. Men förslaget är farligt. Det riskerar att skapa ett digitalt övervakningssamhälle som mer liknar 1984 än en levande demokrati.
Vi måste värna rätten att vara anonym
Anonymiteten på nätet är inte ett problem – den är ett skydd. I en tid där åsikter kan kosta både jobb och trygghet, är möjligheten att uttrycka sig utan att riskera förföljelse avgörande. Det är lätt att tala om ansvar, men betydligt svårare att se vad som händer när staten eller privata företag får makten att registrera, övervaka och identifiera varje medborgare.
Det skulle aldrig accepteras att människor på en 1 maj-demonstration tvingades bära ID-brickor med namn och personnummer synliga för alla. Varför ska det då vara okej på nätet – vår tids största offentliga torg?
Kontroll leder inte till trygghet
De som vill kringgå regler hittar alltid sätt. Vi såg det när registrering av kontantkort infördes – plötsligt började folk använda appar och anonyma tjänster i stället. Att kräva e-legitimation online skulle inte stoppa hatet, bara driva det till mörkare hörn av nätet.
Resultatet? Ett samhälle där vanliga människor tystnar, medan de som redan bryter mot reglerna fortsätter som vanligt. Det är inte trygghet – det är kontroll.
Problemet är inte anonymitet – det är ansvar
Självklart hör hot och hat inte hemma i en demokrati. Men lösningen är inte att övervaka alla, utan att de som driver plattformarna tar större ansvar. Lagar som BBS-lagen finns redan – de behöver tillämpas och uppdateras, inte kringgås genom att inskränka våra rättigheter.
”Troll” på nätet har inget med sagoväsen att göra. Begreppet kommer från trolling inom fisket – att kasta ut ett bete för att locka till hugg. Nätets troll beter sig likadant: de provocerar för att få reaktioner. Men lösningen är inte att förbjuda fiske – det är att sätta tydligare gränser och lära oss att inte nappa.
Friheten måste försvaras
Om vi fortsätter på vägen mot obligatorisk identitetskontroll på nätet, kommer vi snart leva i ett samhälle där varje ord, varje tanke och varje åsikt registreras. Det är ett vidrigt 1984-scenario – inte den fria demokrati vi säger oss vilja skydda.
Yttrandefrihet handlar inte bara om rätten att tala, utan om rätten att tala utan rädsla. Därför måste anonymiteten på nätet bli en grundlagsskyddad rättighet. Den är inte ett hot mot demokratin – den är en av dess sista försvarslinjer.
Från parabolantenner och videovåld till nät-ID och sociala medier – Socialdemokraterna har i decennier försökt tygla allt de inte förstår. När nya idéer eller tekniker hotat partiets kontroll har reflexen varit densamma: förbjuda, reglera, övervaka. Nu vill Magdalena Andersson sätta namn och personnummer på varje internetanvändare i Sverige. Det är inte längre bara politik – det är ett mönster. Ett parti som en gång ville styra etern försöker nu ta greppet om själva nätet.
Socialdemokraterna har genom historien ofta hamnat i strider om förbudspolitik och en vilja att kontrollera medborgarnas val. Från etermediernas barndom till dagens digitala sfär återkommer mönstret: när nya fenomen eller upplevda samhällsproblem uppstår ligger ett förbud eller en reglering nära till hands. Denna granskande artikel belyser en rad konkreta exempel – från piratradio och parabolantenner till videovåld, boxning, sexköp, religiösa friskolor, vinstuttag och nu senast krav på ID-kontroller online – och diskuterar riskerna för övervakning, moralism och inskränkningar i yttrandefriheten som följer i förbudens spår.
Motboken – när staten tog kontroll över glaset
Socialdemokraternas vilja att styra människors liv går ännu längre tillbaka än paraboler och videoband. Redan 1919, mitt under folkhemmets födelse, var det den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting som stod bakom ett av de mest genomgripande övervakningsprojekten i svensk vardagshistoria: motboken. Den infördes som ett system för att reglera svenskarnas alkoholkonsumtion, i ett försök att tygla supandet – men blev i praktiken ett instrument för social kontroll på individnivå.
Varje medborgare fick en personlig bok där varje inköp av sprit noggrant antecknades av Systembolagets personal. Staten bestämde hur mycket en “anständig medborgare” fick dricka, och tjänstemän, kvinnor och arbetare behandlades olika. En ogift kvinna fick ofta ingen motbok alls, medan en man i statlig tjänst kunde få större ranson “eftersom han antogs kunna hantera sitt drickande”. Resultatet blev ett Sverige där staten bokstavligen höll räkningen på folks glas – en sorts analog föregångare till dagens digitala övervakning.
Motboken pågick i över tre decennier, fram till 1955, och är ett av de tydligaste exemplen på Socialdemokratins förmyndarmentalitet i praktiken. Syftet var gott – att minska alkoholskador – men metoden var ren moralbyråkrati. Den byggde på misstro mot medborgarna och en tro på att staten alltid vet bättre. I backspegeln ser man tydligt hur denna logik lever kvar: från motbokens spritkontroll till dagens försök att införa digitala ID-kontroller på nätet går en obruten linje av politiskt tänkande. I Socialdemokraternas värld är individen alltid en potentiell risk – och staten alltid den som måste hålla i nycklarna till flaskan, radion, kroppen eller tangentbordet.
Fri radio och TV under lås och bom
Jack Kotschack, grundare av piratradiostationen Radio Nord, besöker sändarfartygetBon Jourden 30 juni 1962 – stationens sista sändningsdag innan den tvingades tystna under trycket från en ny lag[ .
Etermediernas utveckling i Sverige har präglats av Socialdemokraternas strävan att värna statens kontroll över informationen. Redan på 1950- och 60-talen kämpade partiet hårt mot piratradion. När Radio Nord började sända populär musik och nyheter från ett fartyg utanför territorialvattnen 1961 upplevde den socialdemokratiska regeringen stationen som en direkt provokation.
Myndigheterna svarade med en rad åtgärder för att kväva den oönskade konkurrensen – annonsörer hotades med repressalier och statliga Sveriges Radio fick skyndsamt extra resurser för att lansera Melodiradion (dagens P3) och därmed hindra lyssnarna från att söka sig till piratsändningarna. Regeringen lät till och med riksdagen stifta en speciallag, den beryktade Lex Radio Nord, som förbjöd sådana sändningar. Inför hotet av lagen valde Radio Nords ägare att stänga stationen redan innan förbudet trädde i kraft i augusti 1962. Socialdemokraterna lyckades därmed upprätthålla det statliga mediemonopolet – men på bekostnad av mångfalden i etern.
Samma kontrolliver präglade synen på televisionen. Under decennier hade Sverige endast två TV-kanaler, båda i statlig regi. När satellit-tv och parabolantenner gjorde entré på 1980-talet reagerade vissa socialdemokrater med ryggmärgsreflexen att förbjuda även denna nya teknik. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 drev exempelvis partiets kvinnoförbund – under ledning av den profilerade S-politikern Maj Britt Theorin – kravet att förbjuda privatpersoner att inneha parabolantenner. Tanken var att skydda svenska folket från “oönskad” utländsk påverkan och kommersiellt utbud via satellit. Förslaget ledde aldrig till någon lag och partiledningen tog officiellt avstånd från idén när den kritiserades som otidsenlig – kulturminister Bengt Göransson försäkrade att folk “ska kunna se på de program de vill” även via parabol. I den allmänna debatten har dock ”parabolförbudet” levt kvar som symbol för Socialdemokraternas paternalistiska syn på media. Det må vara en myt att partiet formellt la fram ett parabolförbud, men att tongivande S-företrädare faktiskt förespråkade idén räcker för att ge eko in i våra dagar.
För Socialdemokraterna handlade mediepolitiken länge om att hålla “icke-statliga röster” borta och folket “rent” från kommersialismens inflytande.
Moralpanikens 1980-tal: videovåld och boxningsförbud
När videon slog igenom i början av 1980-talet uppstod en ny frontlinje för socialdemokratisk förbudspolitik. Partiet slöt upp i den breda politiska moralpaniken kring det så kallade videovåldet – våldsamma skräck- och actionfilmer på då nya videoformatet. Tidigare hade staten genom biografcensuren kunnat klippa bort olämpligt innehåll, men plötsligt kunde “våldsfilmer” spridas fritt via videobandspelare i hemmen.
Socialdemokraterna tog strid för att stoppa detta. En borgerlig regering råkade visserligen sitta vid makten just då (1981), men socialdemokratin deltog helhjärtat i korståget. Riksdagen klubbade 1982 med överväldigande majoritet en ny lag – 299 ja-röster mot endast 1 nej – som förbjöd spridning av videogram med rått och sadistiskt våld. Den ende riksdagsledamoten som röstade nej, Folkpartiets Hadar Cars, varnade uttryckligen för att lagen innebar farliga inskränkningar i våra demokratiska rättigheter. Hans varning föll dock för döva öron. Resultatet blev en av världens hårdaste censurlagar för videofilm, där polisrazzior mot videobutiker och rättsfall mot videouthyrare snart blev verklighet. Kritiker har i efterhand dömt ut “videovåldsdebatten” som moralpanik och pekat på hur okunnig och överdriven retoriken var.
Ändå är den ett skolexempel på Socialdemokraternas benägenhet att ta till lagboken och förbud när nya medier oroar – med yttrandefriheten som möjlig måltavla i processen.
Samma anda av förmynderi genomsyrade det svenska boxningsförbudet. Under socialdemokratiskt styre beslutade riksdagen hösten 1969 att förbjuda professionell boxning i Sverige – ett unikt ingrepp i idrottens autonomi. Beslutet motiverades med folkhälsa och moral: proffsboxning ansågs våldsamt, farligt och “osunt” och passade inte in i det folkhem som skulle formas. Hjärnskador riskerades, sades det, och “osnygga ekonomiska intressen” tjänade pengar på våldet. Därför drog man likhetstecken mellan boxning och samhälleligt förfall – sporten påstods förråa samhället i stort.
Förbudslinjen segrade och under de följande årtiondena tvingades svenska boxare utomlands om de ville bli proffs. Först 2007 upphävdes det totala förbudet, efter mycket debatt. I backspegeln menar många att proffsboxningsförbudet främst vilade på moralistiska argument snarare än fakta.
Som debattörerna Johan Forssell och Paolo Roberto skrev redan 2006 var förbudet en del av “samhällets moralpanik” – man gjorde en hederlig sport till något skamligt och drev utövarna i exil, trots att folk ändå kunde se alla matcher via TV eller internet. Än en gång gick Socialdemokraternas förbudsinstinkt före individens frihet att välja, till och med i valet av sport.
Führerns Face – filmen som var för antinazistisk för Sverige
1943 släppte Walt Disney en animerad kortfilm som gjorde succé i USA: Der Fuehrer’s Face. I den hamnar Kalle Anka i en absurd mardröm där han tvingas leva i Nazityskland, marschera till Hitler-marscher, skrika “Heil!” tills han svimmar och jobba som slav i en vapenfabrik. Filmen var genial satir – ett hån mot totalitarismen och en öppen drift med Hitler själv. I USA vann den en Oscar och användes som antipropaganda mot fascismen.
Men i Sverige – det “neutrala” folkhemmet under socialdemokratisk ledning – förbjöds filmen helt. Den svenska censuren slog till direkt: Der Fuehrer’s Face fick inte visas på bio, varken för barn eller vuxna. Motiveringen? Att den var “politiskt olämplig” och riskerade att skada Sveriges diplomatiska relationer med Nazityskland. Det var alltså inte Hitler som förbjöd filmen – det gjorde svenska myndigheter, mitt under en tid då Europa stod i brand.
Detta är ett av de mest pinsamma kapitlen i svensk filmhistoria: en antifascistisk satirfilm totalförbjuds i demokratins namn, för att den ansågs “för provocerande”. Medan Kalle Anka i Disneys version gör uppror mot diktaturen, valde Socialdemokraternas Sverige att böja sig för den. Under täckmantel av “neutralitet” censurerades det fria ordet, precis som i de system man påstod sig stå emot.
I efterhand framstår Der Fuehrer’s Face som en symbol för svensk feghet under andra världskriget – en tid då regeringen hellre tystade en tecknad anka än riskerade att reta upp Hitler. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av förmyndarstatens och feghetens möte: en stat som vågar säga nej till Disney, men inte till diktatur.
Motorsågsmassakern – filmen som skrämde staten och väckte ett folk
När Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) nådde Sverige i slutet av 1970-talet hade Socialdemokraterna och biografcensuren redan byggt ett skyddsnät av regler för vad folket fick se. Filmen totalförbjöds omedelbart för biovisning – den ansågs alltför brutal, för “osvensk”, för farlig. Men något oväntat hände. Förbudet skapade inte avsky, utan nyfikenhet. Svenskarna började i massor importera videobandspelare och kopior av förbjudna filmer från utlandet. I hemliga uthyrningsbutiker och bland vänner cirkulerade VHS-kassetter med titlar som Motorsågsmassakern, Zombie Flesh Eaters och Cannibal Holocaust – filmer som staten inte ville att någon skulle se.
Det ironiska var att Socialdemokraternas kulturpolitiska förmyndarskap fungerade som gratis reklam för det man ville stoppa. Ju hårdare man slog mot “videovåldet”, desto fler svenskar ville se vad som var så farligt. För många blev just Motorsågsmassakern en symbol för friheten att välja själv – en sorts motreaktion mot statlig censur. Videobandspelaren blev rebellens verktyg, ett tyst uppror i vardagsrummet mot ett överbeskyddande etablissemang.
Ajabaja i folkhemmet.
Så paradoxalt nog bidrog Socialdemokraternas försök att skydda svenska folket från “dålig kultur” till att föda hela hemmavideons genombrott. Ur den så kallade videovåldsdebatten föddes inte ett lydigt folk, utan en generation som tröttnat på att staten skulle bestämma vad man fick se, höra och tänka. I det ögonblicket, när Motorsågsmassakern surrade igång på svenska VHS-apparater, började censurens makt sakta dö – en gång för alla.
Sexköpslagen – moralismens triumf och hyckleriets skugga
När Socialdemokraterna 1999 införde den så kallade sexköpslagen var det med storslagna ord om jämställdhet och värdighet. Att köpa sex skulle bli olagligt, men att sälja det tillåtet – ett märkligt juridiskt dubbelspråk som gjorde staten till domare över människors moral snarare än deras handlingar. Förbudet presenterades som en feministisk seger, men i praktiken blev det ett moraliskt korståg. Lagen slog hårdast mot de mest utsatta och drev prostitutionen längre under jord, medan politikerna klappade sig själva på axeln över sin “värdegrund”.
Det ironiska – och djupt hycklande – är att samma parti några decennier tidigare präglades av en helt annan verklighet. På 1970-talet avslöjades att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, en av Socialdemokratins tyngsta profiler, själv varit kund hos prostituerade i Stockholms undre värld. Skandalen, som Palme-regeringen först försökte tysta ner, skakade landet. Samma maktparti som påstod sig stå för anständighet och kvinnofrid hade alltså en justitieminister som personifierade det de senare skulle kriminalisera. När sexköpslagen klubbades 20 år senare var detta kapitel bortglömt i historieskrivningen – men hyckleriet bestod.
Att Socialdemokraterna fortfarande ser sexköpslagen som en moralisk seger säger mycket om partiets självbild. Det är inte resultatet som räknas – prostitutionen finns kvar, om än mer dold – utan känslan av att ha lagstiftat fram godhet. Det är folkhemmets gamla synd: viljan att kontrollera människors liv under förevändningen att “skydda dem”. När politiker som Geijer rörde sig fritt i dubbelmoralens skuggvärld, valde partiet att straffa vanliga människor för samma handlingar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på moralisk hyckleri förklädd till social ingenjörskonst.
. Kvinnoförbundet – samma gren av partiet som tidigare drivit parabolförbudet – lyckades vända partiets inställning och drev igenom att sexköp kriminaliserades. . Resultatet hyllas av många än idag som en feministisk seger och har kopierats av flera länder, men kritiken har heller inte tystnat. Motståndare menar att lagen är symbolpolitik som snarare försvårat för de mest utsatta genom att tvinga prostitution längre under jord. Det övervakande inslaget i sexköpslagen – där polisen exempelvis arbetat med spaning, telefonavlyssning och infiltration för att sätta dit sexköpare – har också ifrågasatts.
Från liberalt håll har man varnat för moralisk klåfingrighet: ett samhälle som förbjuder frivilliga transaktioner mellan vuxna, om än av begripliga skäl, beträder en farlig väg där moral lagstiftas på bekostnad av personlig autonomi. Sexköpslagen illustrerar tydligt hur Socialdemokraternas kontrollambitioner kan sträcka sig ända in i medborgarnas mest privata domäner – i syfte att uppfostra samhället till dygd.
Skolan och välfärden under statens kontroll
På senare år har Socialdemokraterna velat ta ett fastare grepp om skola och välfärd med förbud och restriktioner som verktyg. Ett exempel är frågan om konfessionella friskolor. Partiet har argumenterat att religiös påverkan inte hör hemma i skolan och att staten måste återta den “demokratiska kontrollen” över utbildningen.
Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har Socialdemokraterna drivit linjen att förbjuda nya religiösa friskolor – och helst avskaffa de existerande helt, så fort parlamentariskt stöd kan uppbådas. “Egentligen vill vi förbjuda dessa skolor helt och hållet”, medgav partiet öppet inför valet 2022, men eftersom en riksdagsmajoritet saknas nöjer man sig tills vidare med att stoppa nyetablering. Retoriken handlar om att alla elever ska möta samma kunskapsinnehåll fritt från religiös indoktrinering. Kritiker invänder att förbud mot religiösa friskolor riskerar inskränka föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn och utmanar den grundlagsfästa religionsfriheten. Än en gång står dock Socialdemokraternas princip om likriktning mot individens valfrihet. Istället för att komma åt missförhållanden via tillsyn och krav, väljer man den förbudslinje som känns ideologiskt trygg – i detta fall att hellre förbjuda en hel kategori skolor än att tolerera att vissa barn får morgonbön i skolan.
Parallellt har Socialdemokraterna drivit kravet att ingen ska få göra vinst på välfärden. Det har konkret landat i förslag om ett vinstförbud i friskolor, vårdföretag och andra skattefinansierade verksamheter. “Skolorna i Sverige ska ha fokus på kunskap, inte på vinstjakt”, deklarerade Magdalena Andersson när hon sommaren 2022 lanserade partiets vallöften att förbjuda vinstuttag i skolan och samtidigt stoppa nya religiösa friskolor. Regeringen lät tillsätta en utredning för att ta fram “konkreta förslag” på hur ett vinstförbud skulle kunna utformas utan kryphål.
Även detta steg kan ses som en del av partiets kontrollambitioner – en ovilja att låta marknadslogik råda inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna har sedan länge ogillat att privata bolag gör överskott på skattemedel, men kritiker varnar att ett förbud i praktiken innebär en socialisering av välfärdssektorn via lagstiftning. Här rör det sig mindre om moralism i klassisk bemärkelse och mer om ideologisk kontroll över ekonomin: partiet vill lagstifta fram sin vision av hur välfärden ska drivas, med risken att mångfald och innovation går förlorad. Trots att flera tidigare försök att få igenom vinstförbud har fallit i riksdagen fortsätter Socialdemokraterna driva frågan – en påminnelse om hur djupt rotad förbudsinstinkten är när något uppfattas bryta mot partiets grundvärderingar.
Digital övervakning: ID-krav på internet
I vår digitala era uppstår nya utmaningar – och Socialdemokraternas lösningar ligger kvar i samma tradition av kontroll och begränsningar. Det färskaste exemplet är partiets utspel om att införa ID-kontroller på nätet. Våren 2024, med EU-valet runt hörnet, föreslog partiledare Magdalena Andersson tillsammans med S-toppar i Bryssel att varje konto på stora sociala medieplattformar ska kopplas till en verifierad identitet. . Anonymitet på nätet ska alltså i princip upphöra om Socialdemokraterna får bestämma – allt i kampen mot “fejkkonton”, desinformation och näthat, vilket man menar hotar demokratin. Förslaget, som skulle drivas på EU-nivå, presenterades som en åtgärd mot Sverigedemokraternas så kallade trollfabriker och mot rysk propagandaspridning. . Men kritiken lät inte vänta på sig: experter, piratpartister, jurister och nätaktivister har unisont kallat idén dum och farlig . Att kräva att alla internetanvändare identifierar sig undergräver grundläggande fri- och rättigheter, menar kritikerna, och öppnar dörren för omfattande övervakning och intrång i privatlivet
. Yttrandefriheten online bygger i mångt och mycket på möjligheten att uttrycka sig anonymt – visselblåsare, oppositionella i auktoritära stater, ja även vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen, är beroende av att inte alltid behöva skylta med sitt riktiga namn. Ett statligt påbud om ID-tvång skulle kraftigt kyla av det fria meningsutbytet, varnar motståndarna, och ändå lätt kunna kringgås av illasinnade aktörer.
. Trots de potentiellt allvarliga konsekvenserna för digital frihet förefaller Socialdemokraterna beredda att ta risken. “Makten bör övervakas, inte medborgarna”, replikerade Piratpartiet i en debattartikel och satte fingret på paradoxen i S-förslaget . I jakten på troll riskerar man att övervaka hela befolkningen – en överdrift som tyvärr känns igen när Socialdemokraterna ska lösa ett problem. Förslaget om ID-krav på sociala medier är kanske inte en klassisk lag om förbud, men andas samma anda av kontroll och misstro mot medborgarnas egen förmåga att hantera frihet.
En röd tråd av förbud och förmynderi
Från folkhemserans etermediemonopol till dagens debatter om sociala medier går en röd tråd genom Socialdemokraternas historia: en övertygelse om att staten vet bäst och att samhällets goda värden kan upprätthållas genom att helt enkelt förbjuda det som anses skadligt eller oönskat. Ibland har motiven varit folkhälsan eller jämställdheten, ibland att skydda barn och unga, ibland att bevara “ordning och reda” i välfärden. Inte sällan har intentionerna varit goda.
Men priset för denna förbudspolitik har gång på gång visat sig vara inskränkningar – av yttrandefriheten, av individens rätt att bestämma över sitt liv, av pluralismen i samhällsdebatten. Socialdemokraternas kontrollambitioner har skiftat skepnad genom decennierna: på 1960-talet handlade det om att bokstavligen stänga av radiosändare på öppet hav, på 1980-talet om att klippa sönder videoband, på 1990-talet om att skicka polis efter sexköpare i nattens skugga, och idag om att scanna internetanvändares identiteter. Övervakning, moralism och paternalism går som en underton.
Kritiker menar att denna förbudsiver bottnar i en idé om det myndiga samhället kontra den omyndiga medborgaren – en idé där människor inte anses kloka nog att själva hantera ett ökat informationsutbud, våldsinslag i populärkulturen, farliga sporter, prostitution eller ens sociala medier, utan att staten måste träda in som moralisk väktare och skyddsängel. Risken är uppenbar: att man skapar ett samhällsklimat där frihet under ansvar ersätts av förbud under övervakning. Socialdemokraterna värnar gärna demokratin, men historien visar att de ibland varit beredda att kompromissa med demokratiska friheter för att nå sina mål. I ivern att bygga det man uppfattat som ett bättre samhälle har partiet återkommande velat lägga sin skyddande hand över medborgarna – eller kanske snarare ett fast grepp om deras tyglar.
I en tid då nya hot och fenomen ständigt dyker upp är det frestande att ropa på förbud och kontroll.
Men Socialdemokraternas egen historia kan tjäna som en varnande berättelse. Den visar hur långtgående åtgärder som syftar till att skydda ofta får oönskade bieffekter: monopol och censur kväver innovation och debatt, moraliserande lagar kan driva problemen under jorden istället för att lösa dem, och övervakning undergräver det öppna samhälle man ville försvara. Frågan är om partiet lärt av historien – eller om kontrollviljan är en del av dess DNA. En sak är säker: debatten om förbudspolitik kontra frihet kommer att fortsätta så länge Socialdemokraterna tar till sin traditionella verktygslåda. Och det är upp till oss som medborgare att avgöra var gränsen går mellan ett tryggt, ordnat samhälle och ett överbeskyddande, kontrollerande sådant. Som det gamla talesättet lyder: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – något Socialdemokraterna kanske bör begrunda nästa gång lusten att förbjuda något faller på.
Chat Control – från trygghet till total övervakning
När EU nu driver på för att införa så kallad Chat Control – en lag som ger myndigheter rätt att granska medborgarnas privata meddelanden i jakt på olagligt innehåll – står Socialdemokraterna återigen bland de mest entusiastiska anhängarna. Officiellt handlar det om att skydda barn från övergrepp, men i praktiken innebär det att alla medborgares privata kommunikation kan genomsökas automatiskt av staten eller dess algoritmer. Det är en teknikdröm för varje byråkrat med kontrollbehov – och en mardröm för alla som värnar friheten på nätet.
Det är svårt att inte dra paralleller till DDR:s Stasi, den ökända östtyska säkerhetstjänsten, som byggde sin makt på just övervakning av vanliga människor. Skillnaden är att Stasi behövde tusentals angivare och pappersarkiv för att kartlägga befolkningen – EU:s Chat Control behöver bara några rader kod. Där Stasi smög sig in i folks brev och telefonsamtal ska nu maskiner läsa våra meddelanden i realtid, på jakt efter misstänkta ord och bilder. Skillnaden i teknik är enorm, men principen densamma: staten sätter sig mellan människor och deras kommunikation, i namn av “säkerhet”.
Det mest oroande är att Socialdemokraterna, som en gång kämpade mot åsiktsregistrering och statlig övervakning, nu tycks ha glömt sin egen historia. Partiet som förr talade om frihet från förtryck vill nu att EU:s digitala poliser ska få rätt att titta i varenda chatt, varenda privat bild, varenda viskning i det digitala rummet. Det är inte skydd – det är digital husrannsakan utan misstanke. DDR:s Stasi hade kallat det effektivt.
Vänsterpartiet vill locka vårdpersonal med rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor. Men bakom de glättiga förslagen döljer sig kostsamma reformer, oklara löften och en historik som väcker frågor om lojalitet, korruption och kakistokrati. Är Vänsterpartiet en välfärdsvän – eller en säkerhetsrisk för Sverige?
Åh, tack store kamrat Stalin för att jag får hela 25 % rabatt på ett SL-kort. Nu ska jag verkligen rösta på Vänsterpartiet. Ett parti, en ledare och en åsikt
Vänsterpartiet lyfter gärna fram vårdpersonalens villkor i sin budget för 2026. Men bakom de vackra orden om solidaritet och välfärd gömmer sig satsningar som redan från början väcker fler frågor än de besvarar.
De två stora reformerna – rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor – kostar 110 miljoner kronor det första året och därefter 145 miljoner kronor årligen.
Enligt förslaget ska 45 000 anställda i Region Stockholm få 25 procents rabatt på SL-kortet, motsvarande cirka 2 800 kronor per person och år. Kritiker menar att detta är en dyr reform som i praktiken mest gynnar dem som redan åker kollektivt, snarare än att direkt förbättra arbetsmiljön i vården.
Genom att man socialiserar Region Stockholm, det vill säga avbolagiserar, pressas lönerna nedåt för vårdanställda. Det blir färre arbetsgivare att välja mellan. Den 25-procentiga rabatten för vårdanställda är 280 kr. Hade man i stället sänkt regionskatten, så hade man fått mer pengar i handen – pengar som man kunnat göra vad man vill med, inte behövt lägga på en biljett för en kollektivtrafik som knappt fungerar.
Den andra delen – gratis arbetsskor – framställs som en välfärdsreform, men detaljerna är oklara. Ska personalen köpa skorna själva och få ersättning, eller ska regionen göra en dyr upphandling? Om anställda köper själva kan det bli förmånsbeskattat, vilket i praktiken äter upp värdet av ”förmånen”.
Totalt går 95 miljoner kronor årligen till SL-rabatten, medan skosatsningen utgör en mindre del. Kritiken är tydlig: dessa pengar skulle istället kunna gå till fler kollegor, högre löner och kortare arbetspass – faktorer som verkligen kan förbättra vårdpersonalens vardag och hälsa.
Vänsterpartiet talar också om att stärka regionens attraktionskraft som arbetsgivare genom ”betald återhämtningstid” för fler grupper. Men vilka grupper det gäller är oklart. Kritiker ser detta som ännu ett exempel på dyra men otydliga reformer utan genomförandeplan.
En inre fiende?
Det finns dock ett större problem än dyra budgetposter. Vänsterpartiet har historiskt setts som en inre fiende mot Sverige och det svenska folket. När partiledaren Lars Werner en gång i tiden sålde ut det svenska försvaret för att ordna gratis sprit till sin 50-årsfest satte det tonen: lojaliteten gick inte till Sverige, utan till utländska diktaturer.
Frågan är vad som händer om Sverige hamnar i krig. Kommer Vänsterpartiet att stå upp för det svenska folket – eller kommer lojaliteten att ligga hos kamrat Putin, precis som de en gång låg hos kamrat Stalin under andra världskriget?
Korruption och kakistokrati
Idag finns en oro att V-politiker i kommuner, regioner och riksdagen inte bara driver kostsamma och otydliga reformer – utan också riskerar att utgöra en säkerhetsrisk. Många befarar att en del arbetar i linje med främmande makters intressen.
Och det stannar inte där. Kritiker menar att det dessutom finns tecken på korruption i partiets sätt att styra. Många V-politiker beskrivs som rena kakistokrater – det vill säga människor som varken har kompetensen eller viljan att leda, men som ändå klamrar sig fast vid makten.
Under kalla kriget uppskattades att 95 procent av alla VPK-medlemmar var antingen KGB-agenter eller agenter åt Stasi. Frågan som nu ställs är: upprepar historien sig?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
När DDR:s ökända säkerhetspolis Stasi övervakade sitt folk krävdes tiotusentals agenter, hundratusentals informanter och berg av rullband. I dag kan samma kontroll byggas med några få serverhallar, billig konsumentteknik och AI som aldrig sover. Frågan är inte längre hur – utan vad som händer om en makthungrig regering i Sverige bestämmer sig för att använda verktygen.
I en bunker någonstans i Sverige sitter Vänsterpartiets egen säkerhetstjänst och övervakar så att ingen säger något som inte är woke. Snart kan Svenskens lede fi få ministerposter, och Vänsterpartiets dröm om ett nytt STASI bli verklighet.
Tänk dig att året är 2026. Ett parti med rötter i den ryska revolutionen 1917 och den gamla östtyska marxismen har fått ministerposter i en svensk regering. Under hela 70-talet var socialdemokraterna tvungna att använda prefixet ”demokrati” före ordet ”socialism” för att betona skillnaden mellan de antidemokratiska krafter som finns inom vänstern.
Men 2026 skulle Socialdemokraterna kunna vara så maktkåta att de glömmer vilket parti de släpper in i regeringen.
Retoriken talar om folkets enighet, men bakom kulisserna byggs något som känns kusligt bekant: ett övervakningsmaskineri.
Skillnaden mot DDR:s dagar är tekniken. Där Stasi behövde tusentals agenter räcker i dag några få serverhallar och några hundra lojala tekniker.
Så gjorde marxismen DDR:s Stasi
Stasi var en koloss. Med över 90 000 heltidsanställda och 170 000 informanter blev det världens mest inträngande övervakningsapparat. För att hålla koll på en enda oppositionsfigur kunde man behöva dussintals människor: någon följde efter på gatan, någon lyssnade i telefoncentralen, någon annan satt med hörlurar och rullband. Resultatet blev hyllkilometer av papper, band och protokoll.
Det var effektivt – men också enormt resurskrävande. Stasi hade ett öga på varje hushåll, men det kostade nästan hela statens ryggrad i personal.
Så skulle det se ut i Sverige
I ett Sverige styrt av ett parti med marxtisk bakgrund skulle det se helt annorlunda ut. I dag behöver ingen dra kablar genom väggar eller gömma mikrofoner i blomkrukor. Dagens motsvarighet finns redan i våra fickor: mobilen, datorn, den uppkopplade högtalaren i vardagsrummet.
Med en knapptryckning kan staten aktivera mikrofonen i en telefon och fånga varje ord. Inspelningsutrustning som är inbyggd i en lampa, som ser ut att komma från IKEA, kan direkt rapportera Vänsterpartiet till egna STASI 2.0 kommandocentral.
Och istället för hundratals sekreterare som transkriberar i källare gör AI hela jobbet. Program som Whisper kan i realtid skriva ut exakt vad som sägs – och dessutom analysera: markera nyckelord som “strejk”, “protest” eller “demokrati”.
Algoritmernas öga
I det marxistiska DDR dränktes Stasi av sina egna protokoll. I Sverige 2026 skulle samma data flöda in, men skillnaden är att AI sorterar åt makten. Algoritmer kan sätta ihop vem du träffar, var du rör dig, vad du skriver och till och med förutspå nästa steg.
En oppositionell student som viskar om en demonstration i en chatt skulle inte behöva avlyssnas manuellt. En dator kan flagga konversationen, koppla ihop den med platsdata från mobilen och automatiskt generera en lista över alla som kan tänkas dyka upp. Där Stasi behövde en hel avdelning räcker nu en serverhall i Solna.
Det svenska vardagsrummet som kontrollrum
Skillnaden i resurser är dramatisk. Stasi hade en övervakare per 66 invånare. Ett framtida svenskt “Stasi 2.0” skulle med AI och automatisering kunna bevaka miljoner med bara en bråkdel av den personalstyrkan.
Kameror på gatorna, GPS i bilarna, mobilernas ständiga pingar mot master – allt kan samlas in i realtid. Och medan DDR:s agenter fick anteckna på papper att någon “lämnade hemmet kl. 07.15”, kan en modern övervakningsstat få samma information på en skärm, uppdaterad sekund för sekund.
Frågan till Sverige
I Marxtiska DDR blev ett varnande exempel: en stat som såg alla som potentiella misstänkta och byggde världens mest personaltunga övervakningsapparat. Om något liknande skulle växa fram i Sverige i dag vore det ännu mer effektivt – och ännu svårare att upptäcka.
Det är inte längre bandspelaren i väggen som hotar, utan mobilen i fickan och algoritmerna i molnet. Och frågan vi måste ställa oss är densamma som tyskarna en gång ställde sig inför: vem kontrollerar kontrollanten?
Faktaruta
Från Stasi till ett ”Stasi 2.0”
Teknisk utveckling gör att övervakning som förr krävde tiotusentals människor idag kan automatiseras med AI, serverhallar och uppkopplade enheter.
Stasi i DDR (1950–1989)
~90 000 heltidsanställda.
~170 000 inofficiella informanter.
Praktiskt ~1 övervakare/66 invånare.
10–20 personer i skift för 24/7-övervakning av en individ.
Hyllkilometer av band och protokoll; manuell transkribering och analys.
”Stasi 2.0” (2026) – med modern teknik
AI-transkribering (realtid), nyckelordsdetektering och röstigenkänning.
Automatiserad mobil-/GPS-spårning och ansiktsigenkänning i video.
Molnlagring och sökbar text av stora ljudmängder (t.ex. 168h/vecka per mål).
Bemanning: ett fåtal hundra specialister kan övervaka en hel befolkning där Stasi krävde hundratusentals.
Fokus flyttas från människor till serverhallar och algoritmer.
Risker vid snabb digital övervakning
Nya bilar är uppkopplade: loggar position, körmönster och ibland ljud i kupén; kan nyttjas som spårsändare.
Förbud/utfasning av äldre, ”analoga” bilar minskar möjligheten att färdas utan spår.
Mobiltelefoner, smarta hem och kameranät kan kopplas ihop till en total övervakningsinfrastruktur.
Not: Uppgifterna bygger på historiska data om Stasi samt moderna exempel på AI, GPS, videoanalys och molninfrastruktur. Siffrorna för 2026 är uppskattningar som illustrerar teknikens skala och effektivitet.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Tusentals personer samlades i Göteborg för en propalestinsk demonstration. Bland deltagarna fanns Vänsterpartiets riksdagsledamot Tony Haddou – som nu kritiseras hårt efter att ha deltagit i ett evenemang där flaggor för terrorstämplade grupper vajade öppet. Händelsen sätter återigen ljuset på Vänsterpartiets mörka arv av sympatier för diktaturer och våldsorganisationer.
Demonstration i Göteborg lockade tusentals – flaggor för terrorgrupper på plats
Under söndagen genomfördes en demonstration i Göteborg till stöd för Palestina. Arrangörer var organisationerna Floden och Stäng ner Elbit. Enligt polisens uppskattning deltog omkring 5 000 personer.
Vid manifestationen syntes samtidigt flaggor och symboler för terrorstämplade grupper, däribland Hamas och Islamiska jihad, samt deras väpnade grenar. Närvaron av dessa symboler riskerar att överskugga själva budskapet och väcker frågor om arrangemangets inriktning och deltagarnas lojaliteter.
Expertkommentar Israel– och Palestinaforskaren Anders Persson menar att det inte är förvånande att extremistiska symboler återkommande dyker upp i Göteborgsdemonstrationer. Han beskriver staden som särskilt problematisk i detta avseende och framhåller att det sätter en negativ prägel på manifestationerna.
Spridning i sociala medier Klipp från demonstrationen publicerades av riksdagsledamöterna Nadja Awad och Tony Haddou (V). I materialet syns flaggorna för terrorstämplade grupper i bakgrunden. Videon, först spridd av organisationen Tnkvrt, delades vidare under rubriken ”Tusentals demonstranter för Gaza i Göteborg”.
Kommentarer från riksdagsledamöterna Båda ledamöterna avböjde intervju och svarade endast skriftligt.
Tony Haddou, som själv deltog i demonstrationen, hävdar att hans syfte var att ”sätta press på regeringen”. Han skriver att han först i efterhand fått kännedom om att extremistiska symboler förekom. Men faktum kvarstår att en sittande riksdagsledamot valde att delta i och sprida en demonstration där Hamas- och Jihadflaggor syntes öppet. Haddous försvar framstår som svagt och lämnar frågetecken kring Vänsterpartiets förhållande till dessa rörelser.
Återkommande mönster hos Vänsterpartiet Det här är inte första gången Vänsterpartiet hamnar i blåsväder för sin relation till extremistiska rörelser. Flera gånger tidigare har partiföreträdare öppet visat sympatier genom att exempelvis vifta med flaggor för den terrorstämplade organisationen PKK.
Att samma mönster nu återkommer med Hamas- och Islamiska jihad-flaggor i Göteborg understryker bilden av ett parti som gång på gång hamnar i sammanhang där terrororganisationer framställs i positiv dager. Kritiker menar att det inte längre kan avfärdas som ”misstag” eller ”okunskap”, utan snarare visar på en romantisering av grupper som står för våld och extremism.
Historiska band till diktaturer Vänsterpartiet, som under större delen av 1900-talet hette Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), har en lång historia av nära band till totalitära regimer. Partiet tog emot stöd och inspiration från Sovjetunionen och hade starka kopplingar till Östtyskland (DDR) – stater kända för att förtrycka sina egna befolkningar, spionera på oliktänkande och krossa demokratiska rörelser.
En särskilt uppmärksammad skandal gällde partiledaren Lars Werner. När han fyllde 50 år fick han spritleveranser från DDR:s säkerhetstjänst som födelsedagspresent – i utbyte mot hemliga handlingar från Sverige. Händelsen avslöjade hur djupt relationerna till den östtyska diktaturen gick och hur lojaliteten mot kommunistregimer sattes framför det svenska folkets intressen.
Ett svek mot Sverige För många blir detta mer än en fråga om utrikespolitik. När Vänsterpartiets företrädare gång på gång väljer att marschera sida vid sida med symboler för rörelser som hatar västvärlden och föraktar demokratier, upplevs det också som ett uttryck för förakt mot det svenska folket.
Genom att legitimera organisationer som riktar sitt våld mot civila, samtidigt som man vägrar ta tydligt avstånd, signalerar Vänsterpartiet att man hellre står på extremisters sida än att försvara de värden som Sverige bygger på. Kritiker menar att detta visar ett hat mot svenska folket och ett historiskt mönster där partiet alltid sökt allierade bland diktaturer och våldsregimer – från Sovjet och DDR till dagens terrororganisationer.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Vänsterpartiet har länge försökt skriva om sitt förflutna och tvätta bort banden till öst. Men nya avslöjanden om Clara Lindbloms mejlmygel i en privat bostadstvist visar att kulturen lever kvar. Från Lars Werners spritbidrag från DDR till dagens maktmissbruk i Stockholm – partiet har gång på gång blandat ihop sina egna intressen med folkets förtroende. Och än i dag vet ingen vilka hemligheter som kan ha läckt till lede fi i öster.
När Clara Lindblom nyligen meddelade att hon lämnar posten som borgarråd i Stockholm presenterades det som en personlig fråga om att ”få mer tid för familjen”. Men bilden som framträder vid en närmare granskning är mörkare: ännu en i raden av Vänsterpartiets toppar som fastnat i ett mönster där privata intressen blandas ihop med politiska maktbefogenheter.
Clara Lindbloms mejlhot
Jag tycker det är under all kritik och dessutom djupt oetiskt. För er kännedom kommer kommunfullmäktige i Stockholms stad inom kort dessutom fatta beslut om en ny markanvisningspolicy som gör gällande att skäliga inkomstkrav i fortsättningen kommer vara ett skallkrav för att erhålla markanvisningar från staden.
Jag kommer säkerställa att denna information och våra mailtråden även kommer bolagets ledning och styrelse till handa.
Jag utgår ändå ifrån att detta bemötande inte representerar den bild som bolagsledningen vill att gemene man och beslutsfattare ska ha av [maskerat namn]. Om inte annat kommer ni behöva revidera era inkomst- och tillträdeskrav i händelse av att ni vill erhålla markanvisningar i Stockholms stad även efter att kommunfullmäktige fattat beslut om ny markanvisningspolicy.
Med vänlig hälsning, Clara Lindblom
Bakgrunden är en mejlväxling mellan Lindblom och hennes hyresvärd under 2024. Efter en separation ville hennes ex-partner ta över lägenhetskontraktet, något hyresvärden ifrågasatte med hänvisning till inkomstkrav.
I stället för att lösa frågan som vilken hyresgäst som helst tog Lindblom till sin politiska makt. I mejlen kritiserade hon bolaget för ”arrogant bemötande” och hotade att föra korrespondensen vidare till styrelsen. Samtidigt hänvisade hon till Stockholms stads kommande markanvisningspolicy – som hon själv hade politiskt inflytande över – och påpekade att bolaget kunde riskera sin framtida tillgång till stadens mark om de inte ändrade sig.
Att en folkvald borgarråd använder sin position för att vinna privata fördelar i en bostadstvist är inget annat än maktmissbruk. Det är också ett avslöjande exempel på den kultur som länge funnits inom Vänsterpartiet: att använda partiets makt och kontakter för egna syften.
Werner och DDR – ett beroendeförhållande
Historien går tillbaka långt innan Clara Lindblom. På 1970-talet hade partiledaren Lars Werner regelbundna kontakter med DDR:s ambassad i Stockholm. Inför sin 40-årsdag 1975 bad han uttryckligen om bidrag till alkohol inför festen – och fick det.
I efterhand försökte Werner tona ner saken och hävdade att det bara rörde sig om ”ett par lådor öl och några flaskor brännvin”. Men de östtyska protokollen visar på ett förhållande där VPK och dess ledare såg ambassaden som en resurs för mer än bara politiska diskussioner.
Kamrat Werner informerade om att han tillträder sin [uppgift/tjänst] den 1 juli och på inbjudan av det ungerska partiet kommer att resa till Balatonsjön fram till den 15 juli. Samtidigt informerade kamrat Werner om att han den 25 juli firar sin 40-årsdag och han frågade om ambassaden i detta sammanhang skulle kunna ge ett visst stöd (drycker). Detta lovades.
[underskrift] Dr. Kiesewetter Ambassadör
Distribution:
Kamrat Holdt
Och här väcks de tyngsta frågorna: vad mer än sprit och vänskapsband utbyttes? DDR:s säkerhetstjänst Stasi levde på information. De kartlade, pressade och utnyttjade varje kontakt. Vi vet att Werner träffade dem. Vi vet att han fick förmåner. Men vi vet fortfarande inte om han också delade med sig av känsliga uppgifter om Sverige.
Det är en demokratins blinda fläck: än i dag är det okänt vilka ”hemligheter” som kan ha hamnat i händerna på lede fi i öster.
Samma mönster – då som nu
När man jämför Lars Werners band till DDR med Clara Lindbloms mejlmygel i Stockholm ser man samma underliggande mönster: Vänsterpartiets toppar har återkommande använt sin politiska makt för privata syften, oavsett om det handlat om att tigga sprit från en diktatur eller pressa en hyresvärd i en privat tvist.
Det är inte enskilda olyckor. Det är en kultur. Ett parti som historiskt satt sina egna lojaliteter och fördelar framför folkets förtroende – och som i nutid fortsätter på samma spår.
Demokratins fråga
Clara Lindblom lämnar sitt uppdrag vid kommunfullmäktiges möte den 13 oktober och går vidare till ett nytt jobb utanför politiken. Men frågan kvarstår:
Hur länge kan Vänsterpartiet låtsas att dess gamla skuggor inte påverkar dagens agerande?
Från Lars Werners beroende av DDR till Claras mejlhot i Stockholms stadshus är bilden densamma: ett parti där makten alltför lätt blir ett redskap för egen vinning. Och så länge frågetecknen om det förflutna inte rätas ut kommer Vänsterpartiet fortsätta bära på en skugga som aldrig riktigt försvinner.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
SL:s elbuss-satsning hotas av nya rättsprocesser – och notan kan bli 140 miljoner dyrare varje år. Vänsterpartiet vill stoppa upphandlingarna helt och införa statlig busstrafik i DDR-stil, medan Miljöpartiet rycker på axlarna och kallar miljardhaveriet ”normalt”. Under tiden får resenärerna stå och betala priset.
Vänsterpartiets visionsbild av hur SL:s busstrafik ska fungera i egen regi. På Normannenstraße kan ingen höra dig skrika, när Vänsterpartiets hemliga polis förhör dig för att du har kritiserat folkmordspartiet Vänsterpartiet för levererad usel kollektivtrafik.
140-miljonerssmäll hotar SL – tvist om bussar kan stoppa elplanerna
Stockholmarna riskerar att få betala dyrt för bussbråket mellan trafikjättarna.
När VR vann upphandlingen om nya bussavtal för Järfälla, Upplands-Bro, Södertälje och Nykvarn såg allt ljust ut. Elbussar skulle rulla från 2026 – och SL skulle spara hundratals miljoner.
Men nu har Nobina, som kör idag, satt stopp. Bolaget har överklagat – och kräver att allt görs om.
Kostar 140 miljoner extra – varje år Överklagandet kan dra ut på tiden. Och då tvingas SL förlänga avtalet med Nobina. Resultatet: fortsatt dieseldrift.
Enligt Trafikförvaltningen blir det en extra nota på 140 miljoner kronor om året.
Vänsterpartiet: ”SL borde ta över allt” Vänsterpartiet ser situationen som ett bevis på att systemet havererat. – Vi måste fråga oss vad vi håller på med. Privatiseringarna fungerar inte, säger Anna Sehlin (V).
Hon vill att SL själva kör bussarna.
DDR-modellen – ett varnande exempel Men förslaget får hård kritik. Att staten tar över riskerar att bli ett nytt DDR-scenario.
I det forna Östtyskland körde staten all kollektivtrafik. Resultatet? Kaos, köer, trasiga bussar och usel service.
Att Stockholm skulle få ”ordning och reda” genom statlig drift är enligt kritikerna en illusion. Det leder istället till byråkrati, högre kostnader och sämre resenärsupplevelse.
Nobina: ”Upphandlingarna fungerar inte” Även Nobina håller med om att systemet är trasigt. – Vi vill ha en dialog om framtiden, utan tvister och nödavtal som förstör kollektivtrafiken, säger presschefen David Erixon.
MP: ”Överklaganden är normalt” – möter kritik Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) försvarar situationen. – Det är mer regel än undantag att stora upphandlingar överklagas. Och vi brukar få rätt, säger han.
Men svaret väcker ilska. Kritiker menar att Fendert accepterar kaoset som ”normalt”. Varje år som fastnar i domstol kostar skattebetalarna miljoner – och resenärerna får vänta på elbussarna.
Resenärerna förlorar – politikerna skyller på varandra Resultatet blir att stockholmarna får betala notan.
Vänsterpartiet vill tillbaka till en statlig modell som liknar DDR. Miljöpartiet rycker på axlarna och säger att överklaganden hör till.
Och under tiden fortsätter miljonrullningen – medan resenärerna får vänta på en modernare och billigare busstrafik
4 mörka kapitel i Vänsterpartiets historia
Kopplingar till Sovjetunionen och DDR
Partiet (då Sveriges Kommunistiska Parti/VPK) hade under lång tid stark lojalitet mot Moskva och nära band till DDR. Regimen i Östtyskland försvarades ofta trots omfattande förtryck.
Kirunasvenskarna
Svenska arbetare som emigrerade till Sovjet på 1920–30-talen drabbades av utrensningar, tvångsarbete och förföljelser. Partiledningen försvarade länge Sovjet och teg om övergreppen, vilket lämnade Kirunasvenskarna utan stöd.
Baltutlämningen 1945–46
Sverige utlämnade över 140 baltiska soldater och officerare till Sovjetunionen. Dåvarande kommunistpartiet stödde utlämningen och drev linjen att följa Sovjets krav—beslut som i efterhand setts som ett moraliskt haveri.
Denna faktaruta sammanfattar välkända historiska uppgifter om partiets tidigare ställningstaganden.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
