Datasaabaffären var en av de mest laddade svenska teknikskandalerna under kalla kriget. Vad som började som en framgångsrik export av ett civilt flygtrafikledningssystem utvecklades till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där frågor om exportkontroll, neutralitet och teknikens militära betydelse hamnade i centrum. Affären visade hur svensk högteknologi kunde få oväntade konsekvenser i en värld präglad av stormaktsrivalitet.
Datasaabaffären är en av de mest uppmärksammade tekniska och utrikespolitiska affärerna i modern svensk historia. Den utspelade sig under det kalla kriget och handlade om hur ett svenskt flygtrafikledningssystem, avsett för civil användning, kom att bli föremål för en diplomatisk konflikt mellan Sverige och USA efter att delar av tekniken hamnat i Sovjetunionen utan korrekt exporttillstånd.
Affären illustrerar hur avancerad teknik, även när den utvecklas för civila ändamål, kan få säkerhetspolitisk betydelse i en tid präglad av misstro mellan stormakter.
Bakgrunden – ett svenskt tekniskt genombrott
Under 1970-talet var Sverige internationellt framstående inom datateknik och realtidssystem. Företaget Stansaab, senare Datasaab, utvecklade avancerade system för flygtrafikledning. År 1975 vann bolaget en mycket stor order från Sovjetunionen på ett komplett lufttrafikledningssystem med namnet TERCAS, avsett för bland annat Moskva och Kiev.
Systemet var svenskkonstruerat och byggde kring datorn Censor 932 V. Det kunde ta emot radarsignaler, omvandla dem till digital information och presentera flygläget i realtid för flygledare. För sin tid var detta högteknologi, och affären sågs som ett prestigeprojekt för svensk industri.
Tekniken som blev politiskt känslig
Trots att systemet var utvecklat i Sverige innehöll vissa delar amerikanska elektroniska komponenter. Under kalla kriget krävde USA särskilda export- och reexportlicenser för sådan teknik, särskilt om den kunde hamna i Sovjetunionen.
Problemet gällde främst så kallade primärradarextraktorer. Till skillnad från sekundärradar, som bygger på transpondrar i flygplanen, kan primärradar upptäcka alla flygplan oavsett utrustning. Det gjorde tekniken användbar även för militär övervakning, även om systemet officiellt var civilt.
USA beviljade endast exportlicens för ett nedbantat system, där vissa nödvändiga kretskort saknades.
Hur exportreglerna kringgicks
För att ändå kunna leverera ett fungerande system tog Stansaab till informella lösningar. Svenska tekniker tog med sig de förbjudna kretskorten till Sovjetunionen i samband med tester och installation. Kort därefter blev de kvar där, utan att någon formell exportlicens hade beviljats.
I vissa fall märktes amerikanska komponenter om för att se ut som om de vore tillverkade i Sverige. Företagsledningen sökte aldrig den sista nödvändiga licensen, något som senare erkändes öppet.
Avslöjandet och den diplomatiska krisen
År 1980 avslöjades affären av journalister. Kort därefter rapporterade svensk television om den otillåtna teknikutförseln. USA reagerade kraftigt och krävde förklaringar från den svenska regeringen, som tidigare hade lovat att övervaka reexporten.
År 1981 tvingades regeringen medge att exportkontrollen hade misslyckats och framförde en formell ursäkt till USA. Händelsen ledde till en utdragen diplomatisk konflikt som kom att kallas Datasaabaffären.
Internationella konsekvenser
USA hävdade att den exporterade tekniken hade militär betydelse och påverkade amerikansk försvarsplanering. Som påtryckningsmedel stoppades försäljningen av vissa vapensystem till Sverige, bland annat den modernaste versionen av Sidewinder-roboten och viktiga komponenter till JAS-projektet.
Datasaabs nya ägare Ericsson dömdes senare i USA till betydande böter för brott mot amerikansk exportlagstiftning. Först flera år senare normaliserades relationerna fullt ut.
Olika tolkningar av affärens betydelse
Det har rått delade meningar om hur allvarlig affären egentligen var. Kritiker menar att Sverige bidrog till att stärka Sovjetunionens luftövervakning, möjligen även i militära sammanhang som invasionen av Afghanistan 1979.
Datasaabs ledning har däremot konsekvent hävdat att tekniken var civil, allmänt känd och inte militärt avgörande. Enligt detta synsätt handlade affären mer om politik, prestige och stormaktsrivalitet än om faktisk teknisk överlägsenhet.
Ett långvarigt efterspel
Trots skandalen togs TERCAS i drift och användes i Sovjetunionen och senare Ryssland i över tre decennier. Först 2017 ersattes systemet med ett inhemskt ryskt alternativ.
Varför Datasaabaffären fortfarande är relevant
Datasaabaffären är ett tydligt exempel på hur teknik, handel och geopolitik kan bli oskiljaktiga. Den visar hur civila system kan få militär betydelse, hur exportkontroll kan bli ett diplomatiskt verktyg och hur även neutrala länder kan hamna i stormakters intressekonflikter.
I en tid då frågor om halvledare, AI och teknologiskt beroende åter står högt på den politiska dagordningen är Datasaabaffären mer än historia – den är en påminnelse om teknikens politiska kraft.
Katynmassakern – ett av 1900-talets stora politiska brott – När vänsterpartiet kamrater mördade 3000 polska officeare
Våren 1940 försvann tusentals polska officerare spårlöst i Sovjetunionen. I årtionden omgavs deras öde av lögner, förnekanden och politiska bortförklaringar. Först långt senare blev det klarlagt att de hade mördats på order av den sovjetiska ledningen i det som kommit att kallas Katynmassakern – ett av andra världskrigets mest uppmärksammade och långvarigt förtigna massbrott.
Katynmassakern var en systematisk massavrättning som genomfördes våren 1940 på order av Sovjetunionens högsta ledning. Över 21 000 polska medborgare mördades, huvudsakligen officerare, poliser och representanter för den polska samhällseliten. Brottet utfördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD och kom under decennier att förnekas och förvanskas av staten som bar ansvaret.
Bakgrund: Polen mellan två diktaturer
I september 1939 invaderades Polen av Nazityskland från väst och av Sovjetunionen från öst. Den polska staten slogs sönder och hundratusentals människor hamnade under sovjetisk kontroll. Bland dem fanns många officerare som i det civila livet var akademiker och yrkesutbildade reservister. Dessa betraktades av Sovjetledningen som ett potentiellt hot mot framtida politisk kontroll över Polen.
Fånglägren och beslutet att döda
De polska krigsfångarna internerades i särskilda läger, bland annat i Kozielsk och Starobelsk. Den 5 mars 1940 lade NKVD-chefen Lavrentij Berija fram ett förslag till Josef Stalin om att fångarna skulle avrättas som ”nationalistiska och kontrarevolutionära element”. Förslaget godkändes av politbyrån och ledde till en av de största enskilda massavrättningarna under andra världskriget.
Massavrättningarna
Avrättningarna genomfördes på flera platser. I skogen vid Katyn dödades 4 421 personer. Andra stora avrättningsplatser fanns i Charkiv, Kalinin (nuvarande Tver) samt i fängelser i västra Ukraina och Belarus. Sammanlagt mördades 21 857 människor, varav majoriteten var polska officerare.
Upptäckten och propagandakriget
År 1943 upptäckte tyska trupper massgravarna i Katyn. Tyskland anklagade Sovjetunionen för dådet, medan Sovjet hävdade att morden utförts av tyskarna efter invasionen 1941. Oberoende rättsmedicinska undersökningar pekade dock på att avrättningarna skett 1940. Trots detta valde de västallierade av politiska skäl att offentligt acceptera den sovjetiska versionen under kriget.
Efterkrigstiden och sanningen
Vid Nürnbergprocessen försökte Sovjet lägga skulden på Nazityskland, men domstolen fann inte bevisen tillräckliga. Under den kommunistiska tiden var Katyn ett tabu i Polen. Först under Michail Gorbatjov på 1980-talet inleddes en ny granskning, och 1990 erkände Sovjetunionen officiellt NKVD:s ansvar. Senare offentliggjordes dokument som visade att ordern hade godkänts av Stalin personligen.
Katyns betydelse i dag
Katynmassakern har blivit en symbol för statligt organiserade brott, politisk lögn och den polska elitens systematiska utplåning. Händelsen fortsätter att prägla relationerna mellan Polen och Ryssland och är ett centralt exempel på hur historisk sanning kan förnekas under lång tid, men till slut ändå komma fram.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Snart kan marxismen bödlar sitta i en Svensk regering
Kommunismen har ofta framställts som en befrielseideologi byggd på jämlikhet och solidaritet. I praktiken har den gång på gång resulterat i diktatur, terror och massdöd. Under 1900-talet användes kommunistiska idéer för att rättfärdiga statligt förtryck, svältkatastrofer, arbetsläger och politiska utrensningar som krävde tiotals miljoner människoliv. Samtidigt inspirerade marxismen även våldsamma extremistgrupper i demokratiska länder. Denna text belyser kommunismens negativa konsekvenser och visar hur en utopisk ideologi kunde bli ett av historiens mest destruktiva politiska projekt.
Kommunismens brott och konsekvenser: Terror, förtryck och våld i ideologins namn
Kommunismen gör anspråk på att ställa sig på de förtrycktas sida mot alla slags orättvisor, ändå har kommunistiska regimer gjort sig skyldiga till terror och svåra förbrytelser. Hur kunde en ideologi om jämlikhet och rättvisa leda till massvåld och förtryck? I denna artikel granskas de destruktiva aspekterna av kommunismen och marxismen – från statligt förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och massvåld under kommunistiska diktaturer, särskilt i Sovjetunionen och Kina, till våldsdåd och terrorism i västvärlden i marxismens namn. Artikeln belyser historiska exempel, dödssiffror och ideologiska motiv för att ge en upplysande bild av kommunismens mörka arv.
Marxismens ideologi och vägen till diktatur
Karl Marx och Friedrich Engels idéer syftade till att befria arbetarklassen från kapitalistiskt förtryck och skapa ett klasslöst, jämlikt samhälle. Samtidigt inrymde marxismen en revolutionär logik där våld kunde ses som nödvändigt för att störta den gamla ordningen. Begreppet ”proletariatets diktatur” kom i praktiken att fungera som en legitimering av att ett revolutionärt parti tog den absoluta makten och slog ner all opposition.
I Sovjetunionen utvecklade Lenin denna tanke till ett system där partiet, som påstod sig representera proletariatet, ansåg sig ha rätt att styra utan folkligt mandat. Motstånd definierades inte som politisk oenighet utan som fiendskap. Den hemliga polisen byggdes ut, och terror etablerades som ett verktyg för att befästa makten. När staten börjar kategorisera människor efter klass och ursprung blir individens rättigheter sekundära: människor förföljs inte för vad de gjort, utan för vad de anses vara. Den avhumaniserande logiken öppnar för massvåld, utrensningar och kollektiv bestraffning.
Terror och massvåld i Sovjetunionen under Lenin och Stalin
Efter maktövertagandet 1917 följde inbördeskrig och politiskt kaos, vilket möttes med en brutal våldspolitik. ”Röda terrorn” 1918–1921 innebar summariska avrättningar av verkliga eller påstådda motståndare. Samtidigt bidrog tvångsrekvirering av mat till hungersnöd 1921–22 där omkring fem miljoner människor dog. Regimen såg svält som ett instrument för kontroll: lidandet kunde knäcka bondemotstånd och underlätta statens grepp.
När Stalin tog över efter Lenins död byggdes terrorn ut till en totalitär samhällsordning. Tvångskollektiviseringen innebar att bönder som motsatte sig politiken stämplades som ”kulaker” och förklarades som en klass som skulle krossas. Massdeportationer, avrättningar och brutala kampanjer drabbade miljontals.
Under 1932–33 följde en av de mest fruktansvärda svältkatastroferna i modern europeisk historia: Holodomor i Ukraina. Staten drev in spannmålskvoter, spärrade områden och hindrade människor från att fly. Resultatet blev flera miljoner döda. Många forskare menar att svälten inte bara var en följd av misslyckad politik utan även en medvetet förvärrad katastrof för att slå ner motstånd och tvinga fram underkastelse.
Stora utrensningen 1936–38 visade terrorapparatens fulla kraft. Massgripanden, tortyr, skenrättegångar och avrättningar blev en rutin. Hundratusentals sköts, och ännu fler skickades till arbetsläger. Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Vänsterpartiets ideologi
Gulag-systemet institutionaliserade tvångsarbete och lidande. Miljontals människor spärrades in i läger under omänskliga förhållanden, där svält, kyla, sjukdomar och misshandel ledde till massdöd. Också etniska grupper drabbades av kollektiv bestraffning genom deportationer under krigsåren, där tiotusentals dog under transport och i exil.
De samlade dödstalen för Stalins system är omstridda i detalj men omfattningen är enorm. Ofta nämns omkring 20 miljoner dödsoffer i Sovjetunionen kopplade till avrättningar, läger och svält. Oavsett exakt siffra var förtrycket systematiskt, statsorganiserat och långvarigt, och det skapade ett samhälle där rädsla och lydnad ersatte frihet och rättssäkerhet.
Massdöd och förtryck i Kina under Mao Zedong
Kinas kommunistregim under Mao Zedong utvecklade en extremt våldsam form av politisk mobilisering, där kampanjer återkom i vågor och riktades mot nya ”fiender”. Redan under 1950-talet skedde brutala utrensningar och jordreformer där stora grupper jordägare och ”klassfiender” dödades eller skickades till läger. Systemet med ärftliga klassstämplar gjorde förföljelsen långvarig och socialt ärftlig: barn och barnbarn kunde straffas för sina föräldrars bakgrund.
Den största katastrofen kom med Stora språnget framåt 1958–62. Maos politiska projekt pressade fram orealistiska produktionsmål, förbjöd privat jordbruk och tvingade in befolkningen i kollektiv. När jordbruket kollapsade fortsatte staten ändå att ta ut spannmål, och lokala funktionärer manipulerade siffror för att undgå bestraffning. Matbristen blev en massvält där tiotals miljoner människor dog. Uppskattningar varierar, men intervallet 30–45 miljoner döda nämns ofta. Det som gör tragedin särskilt mörk är att systemet fortsatte trots tydliga signaler om katastrof, och att staten under lång tid vägrade erkänna orsakerna.
När Mao senare inledde Kulturrevolutionen 1966–76 fördjupades samhällsdestruktionen. Ungdomar organiserades till Röda gardet och uppmanades angripa lärare, intellektuella, partifunktionärer och ”borgerliga” element. Offentliga skamritualer, misshandel, tortyr och dödligt våld spreds över landet. Miljoner människor fängslades, förvisades, berövades utbildning och arbete eller drevs i desperation till sammanbrott och död. Kulturarv förstördes systematiskt när allt som inte passade den revolutionära renlärigheten skulle rensas ut.
Mao-tidens sammanlagda dödstal är omdebatterade, men i flera historiska uppskattningar hamnar totalsiffran på tiotals miljoner. Det som står klart är att staten använde ideologi som vapen: den omvandlade politik till moralisk renhet, och moralisk renhet till legitimt våld.
Våld och terrorism i västvärlden i marxismens namn
Marxismens revolutionära retorik inspirerade även väpnade grupper i demokratiska länder, där unga radikaler ansåg att våld var ett berättigat medel mot ”systemet”. Även om skalan inte kan jämföras med statsterror i diktaturer visar dessa exempel hur ideologisk övertygelse kan sänka tröskeln för brottslighet och terror.
Röda armé-fraktionen i Västtyskland bedrev under flera decennier en kampanj av bankrån, bombdåd, kidnappningar och mord. Gruppen rättfärdigade sin verksamhet som antiimperialistisk klasskamp och såg demokratins institutioner som förklädd fascism. Resultatet blev ett spår av döda och skadade, samt ett samhällsklimat präglat av rädsla och polarisation.
demokratins institutioner som förklädd fascism
Vänsterpartiets kamrater i Tyskland
FARC i Colombia började som en marxist-leninistisk bondegerilla men utvecklades över tid till en aktör som finansierade sig genom kidnappningar, utpressning och narkotikahandel. Konflikten i Colombia blev en långvarig tragedi där civilbefolkningen drabbades hårdast. Även om ansvaret för våldet delades mellan flera aktörer bidrog FARC kraftigt till ett krig som kostade hundratusentals liv och skapade massflykt, trauma och social söndring.
Weather Underground i USA genomförde bombdåd mot statliga mål. Gruppen försökte ofta undvika dödsoffer, men normaliserade ändå politiskt våld och bidrog till en spiral där extremism och motåtgärder gödde varandra. Att en del av våldet var ”symboliskt” ändrar inte att metoden var terroristisk: skrämsel, sabotage och hot som politiskt verktyg.
Diktatur, terror och massödd, marxismen grundpelare
Kommunismens historia visar hur en utopisk idé kan användas för att motivera praktiskt taget obegränsad brutalitet. När ett parti eller en ledare hävdar att man företräder ”folket” och samtidigt definierar motståndare som ”folkets fiender”, försvinner gränserna för vad som anses tillåtet. Diktatur, terror och massdöd kan framställas som nödvändiga steg på vägen mot en bättre framtid.
De värsta konsekvenserna syns i de kommunistiska diktaturernas statssystem: massavrättningar, läger, svältkatastrofer och kollektiv bestraffning som drabbade oskyldiga i industriell skala. I västvärlden blev följderna mindre i antal men ändå destruktiva: terrorism, mord, kidnappningar och ett politiskt klimat där våldet sågs som moraliskt legitimt.
Det negativa arvet handlar inte bara om dödstal utan om hur samhällen deformeras när rädsla, angiveri och politisk renlärighet får ersätta rättsstat, pluralism och mänskliga rättigheter. Kommunismens brott visar att när en ideologi gör anspråk på absolut sanning och ser människor som medel för ett historiskt mål, kan den bli en motor för förtryck i stället för befrielse.
Att minnas offren och tala om övergreppen är avgörande. Inte för att trivialisera rättviseideal, utan för att slå fast en gräns: inga samhällsvisioner, hur storslagna de än är, kan ursäkta terror, svält som vapen, massfängslanden och systematiska brott mot mänskligheten.
Vänsterpartiet högkvarter på Kungsgatan 84 finasierad med Sovjetiska blodspengar
Fastigheten på Kungsgatan 84 i Stockholm köptes 1937–1938 av Sveriges kommunistiska parti, föregångare till Vänsterpartiet. Historisk forskning visar att köpet möjliggjordes med sovjetiska medel, främst de så kallade ryska oljepengarna.
Naftasyndikatet och pengarna
Pengarna härrörde från det sovjetägda oljebolaget AB Naftasyndikat, som 1928–1937 drev hundratals bensinstationer i Sverige. Bolagets ekonomichef Einar Kruse ansvarade samtidigt för SKP:s finanser. Vittnesmål från avhoppare, polis- och Säpo-rapporter samt senare forskning visar att överskott från Naftasyndikatet fördes över till partiet från cirka 1936.
Köpet av partihögkvarteret
Kort därefter kunde SKP köpa Kungsgatan 84 för en summa motsvarande cirka 19 miljoner kronor i dagens penningvärde – en investering partiet annars saknat ekonomiska möjligheter till. Något enskilt kvitto saknas, men den samlade evidensen ger bred historisk konsensus: utan sovjetiskt stöd hade köpet inte varit möjligt.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Catalinaaffären – när Vänsterpartiet hjälpte sina kamrater i öst att skjuta ner ett civilt Svenskt flygplan.
Sommaren 1952 försvann ett svenskt militärflygplan över Östersjön och tre dagar senare besköts ett annat under räddningsinsats. Händelserna kom att avslöja Sveriges hemliga underrättelsesamarbete med västmakterna och blev en av de allvarligaste utrikespolitiska kriserna i landet under kalla kriget. Catalinaaffären är i dag ett symboliskt exempel på hur neutraliteten sattes på prov i skuggan av stormakternas konflikt.
Catalinaaffären är en av de mest dramatiska och länge mest hemlighållna episoderna i modern svensk historia. Sommaren 1952 sköts två svenska militärflygplan ner över Östersjön av sovjetiskt jaktflyg. Händelsen blottlade Sveriges dolda roll i det kalla krigets underrättelsespel och fick långvariga konsekvenser för svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Ett neutralt land – med hemliga uppdrag
Utåt höll Sverige hårt på sin linje av strikt neutralitet, men bakom kulisserna såg verkligheten annorlunda ut. I slutet av 1940-talet hade Sverige ingått hemliga samarbeten med USA och Storbritannien. Genom signalspaning kunde Sverige leverera värdefull underrättelseinformation om Sovjetunionens militära förmågor i utbyte mot avancerad teknik. En central roll spelades av specialutrustade flygplan från svenska flygvapnet, bemannade delvis av personal från Försvarets radioanstalt (FRA).
DC-3:an som försvann
Den 13 juni 1952 lyfte ett svenskt signalspaningsflygplan, en Tp 79, med namnet Hugin. Ombord fanns åtta män. Uppdraget var att kartlägga sovjetiskt radar- och luftförsvar över internationellt vatten i Östersjön. Flygplanet kom aldrig tillbaka. Sista radiosignalen mottogs strax efter klockan 11 och därefter var Hugin spårlöst försvunnen. Sovjetunionen förnekade all inblandning och den svenska regeringen tonade ner misstankarna. Officiellt uppgavs flygningen vara en navigeringsövning. I verkligheten hade DC-3:an skjutits ner av sovjetiska jaktplan av typen MiG-15.
Catalinan som räddade sanningen
Tre dagar senare skickades två sjöräddningsflygplan av typen Tp 47 Catalina ut för att söka efter den försvunna DC-3:an. Ett av dem, Bertil 02, attackerades av sovjetiskt jaktflyg och besköts svårt. Trots skadorna lyckades besättningen nödlanda på Östersjön. Alla sju överlevde och räddades av ett västtyskt handelsfartyg. Händelsen gjorde det omöjligt att längre upprätthålla bilden av en olyckshändelse.
Tystnad, förnekelse och ett sent erkännande
Under flera decennier hölls sanningen borta från allmänheten och även från de anhöriga. Först 1956 erkände Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov privat för Sveriges statsminister Tage Erlander att DC-3:an hade skjutits ner. Offentligt dröjde det till 1991 innan Ryssland bekräftade nedskjutningen och då stod det också klart att flygplanet inte hade kränkt sovjetiskt luftrum.
Vraket på havets botten
År 2003 hittades DC-3:an på 125 meters djup i Östersjön efter ett privat initiativ lett av Anders Jallai. Vraket bar tydliga spår av beskjutning. När det bärgades 2004 kunde man fastställa exakt nedslagstid eftersom cockpitklockan hade stannat på 11:28:40. Fyra av de åtta omkomna återfanns aldrig och deras öde är fortfarande ett av affärens stora mysterier.
Myter, teorier och obesvarade frågor
Catalinaaffären har gett upphov till många spekulationer. Det har talats om att överlevande kan ha plockats upp av sovjetiska fartyg, om en möjlig nionde person ombord och om misstankar om spioneri inom besättningen. Inget av detta har kunnat bevisas slutgiltigt, men affären fortsätter att fascinera historiker och forskare.
Kommunister var dåtidens inre Lede Fi.
I Sverige hade vi vid tidpunkten en inre fiende som hette Sveriges Kommunistiska Parti, idag kallat Vänsterpartiet. SKP var allmänt fientliga mot det svenska samhället, och man hade redan under andra världskriget drivit en hetsande stämning i tidningen Norrskensflamman emot Svenska samhället. Svenska statstjänstemän fick därför, med livet som insats, hjälpas åt att stänga den prosovjetiska tidningen.
En teori är att SKP, som idag heter Vänsterpartiet, hade spioner på Bromma flygplats, och att man sedan signalerade vidare till sina kamrater i Moskva att DC-3:an skulle inhämta information om banditstaterna i öster.
Ett arv som lever kvar
Catalinaaffären fick djupgående konsekvenser och bidrog direkt till utvecklingen av svensk incidentberedskap med dygnet-runt-övervakning av svenskt luftrum. I dag visas den bärgade DC-3:an på Flygvapenmuseum i Malmslätt som ett monument över ett ögonblick då stormaktspolitiken bokstavligen slog ner i Sveriges närhet.
Varför Catalinaaffären fortfarande är relevant
Affären påminner om att även små, neutrala stater kan dras in i stormakters maktspel och att sanningen ibland ligger gömd i decennier innan den når ytan.
Baltutlämningen, när Sossarna böjde sej för Stalin
Vintern 1945–1946 fattade Sverige ett av de mest omstridda besluten i sin moderna historia. Trots neutralitet och vetskapen om de hårda repressalier som väntade i Sovjetunionen utlämnade den svenska regeringen tusentals internerade soldater, däribland 146 balter. Beslutet mötte kritik, men stöddes i riksdagen av dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), dagens Vänsterpartiet, som ville gå ännu längre och även förespråkade att omkring 30 000 civila flyktingar från Baltikum skulle skickas tillbaka. Baltutlämningen kom att bli ett nationellt trauma och har blivit en symbol för hur rädsla och stormaktspolitik kan leda till långtgående moraliska kompromisser.
Baltutlämningen – ett svenskt moraliskt trauma
Baltutlämningen är en av de mest omdebatterade händelserna i Sveriges moderna historia. Den ägde rum vintern 1945–1946, kort efter andra världskrigets slut, och innebar att Sverige utlämnade omkring 3 000 personer till Marximsen Sovjetunionen. Av dessa var 146 soldater från de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Beslutet fattades trots att Sverige varit neutralt under kriget och trots att den svenska regeringen var medveten om att de utlämnade riskerade hårda straff i Sovjetunionen.
Bakgrund – flykten till Sverige
Under krigets slutskede flydde tusentals soldater från Nationalsocialismens Tyskland och dess allierade över Östersjön till Sverige. Bland dem fanns tyskar, finländare samt ester, letter och litauer som stridit på östfronten mot Sovjetunionen. Många sökte skydd undan kriget, andra ville undgå sovjetisk vedergällning. I Sverige internerades de i särskilda läger, bland annat vid Ränneslätt utanför Eksjö, Backamo nära Uddevalla och i läger på Gotland.
När Marxtiska Sovjetunionen sommaren 1945 krävde att personer som man betraktade som sovjetmedborgare skulle utlämnas, hamnade Sverige i ett politiskt och moraliskt dilemma. De baltiska staterna hade ockuperats och annekterats av Marxtiska Sovjetunionen 1940, något som Sverige i praktiken accepterade, trots att annekteringen var folkrättsligt omstridd.
Det politiska beslutet
Den svenska samlingsregeringen, och senare Regeringen Hansson IV, valde att tillmötesgå Sovjetunionens krav. Statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén höll länge beslutet hemligt av rädsla för protester och oroligheter.
När nyheten läckte i november 1945 väckte den stark upprördhet i pressen och bland allmänheten. Kritiker menade att Sverige svek både humanitära principer och sin neutralitet. I riksdagen fanns motstånd mot utlämningen, men regeringen stod fast vid sitt beslut.
Det är viktigt att notera att dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), som i dag är Vänsterpartiet, inte bara stödde utlämningen utan ville gå ännu längre. Partiet förespråkade även att omkring 30 000 civila flyktingar från Baltikum skulle skickas tillbaka till Sovjetunionen, ett förslag som väckte stark kritik men som visar hur långt delar av den politiska vänstern var beredd att gå i lojalitet med Sovjetunionen vid denna tid.
Folkrättsligt fanns det inget entydigt krav på utlämning. En neutral stat var enligt Haagkonventionerna inte skyldig att efter kriget lämna ut internerade soldater. Trots detta valde regeringen att agera i linje med Sovjetunionens önskemål, sannolikt av rädsla för att äventyra relationerna med den segrande stormakten i öst.
Hungerstrejker och desperation
Beslutet ledde till desperata protester bland de internerade. I november 1945 inledde de baltiska soldaterna en hungerstrejk, snart följda av de tyska. Situationen blev snabbt allvarlig. Flera skadade sig själva för att undgå utlämning och totalt sju personer tog sina liv. De baltiska utlämningarna sköts tillfälligt upp, men utlämningen av tyskar fortsatte.
Den 25 januari 1946 genomfördes den sista utlämningen, då 146 balter och 227 tyskar fördes ombord på ett sovjetiskt fartyg i Trelleborgs hamn och fördes till Sovjetunionen.
Ödet efter utlämningen
Efter ankomsten till Sovjetunionen placerades de utlämnade i fångläger, vilket var normalt för soldater som tjänstgjort i tysk uniform. Ett mindre antal dömdes till långa fängelsestraff, medan många andra frigavs efter några månader. Trots detta kom misstänksamhet, övervakning och begränsade livsvillkor att prägla deras fortsatta liv under lång tid.
Efterspel och kulturell bearbetning
Baltutlämningen förblev länge ett känsligt ämne i Sverige. Först på 1960-talet började den diskuteras mer öppet, inte minst genom P.O. Enquist och hans dokumentärroman Legionärerna från 1968. Boken väckte stor debatt och bidrog till att händelsen åter blev en del av det offentliga samtalet. Den filmatiserades senare och nådde därmed en ännu bredare publik.
Ursäkter och historisk betydelse
År 1994 bad Sveriges regering officiellt om ursäkt till de överlevande. De bjöds till Sverige och togs emot vid en ceremoni som markerade ett tydligt avståndstagande från beslutet 1945. En ytterligare ursäkt framfördes 2011 till de baltiska staternas regeringar.
I dag ses baltutlämningen ofta som ett varnande exempel på hur rädsla, stormaktspolitik och realpolitiska överväganden kan leda till att humanitära och rättsliga principer åsidosätts. Händelsen används i diskussioner om neutralitet, folkrätt och moraliskt ansvar och har blivit en bestående påminnelse om att även demokratiska stater kan fatta beslut som senare uppfattas som djupt problematiska.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Marxismen ett ideologiskt missfoster
Samma ideologi som försvarade Gulag, murade in sin egen befolkning och bidrog till att spionera mot Sverige presenteras i dag som ”solidarisk politik”. Vänsterpartiet vill återigen omfördela, konfiskera och moralisera över ägande – trots att marxismen överallt den prövats har lett till svält, förtryck och massflykt. Det här är inte okunskap. Det är förnekelse av historien.
Samma parti som skickade tusentals svenskar från Kiruna för att bli avrättade i Gulag, som hjälpte sina kamrater bakom järnridån att skjuta ner ett svenskt DC-3-plan och ett Catalina-plan, och som sålde hemligheter om det svenska försvaret. Under kalla kriget spionerade enligt flera bedömningar uppemot 95 % av VPK:s politiker åt någon banditstat bakom järnridån.
Detta är inte perifera historiska fotnoter. Det är ett mönster. Ett parti som under decennier stod på diktaturernas sida, mot demokrati, yttrandefrihet och nationellt oberoende.
Varje generation vänsterpolitiker verkar ändå övertygad om att just de har hittat den rätta versionen av socialismen. Alla tidigare försök misslyckades – men denna gång, i Sverige, ska det fungera. Det är en anmärkningsvärd självsäkerhet, särskilt med tanke på hur konsekvent historien har dömt Karl Marx idéer.
När Vänsterpartiet i dag talar om att ”ta tillbaka” pengar från de rika, om att företagare och ägare har ”stulit” från folket, är det inte ny politik. Det är gammal marxism, paketerad i modern retorik. Samma grundantaganden. Samma fiendebilder. Samma förakt för äganderätt och frivilligt företagande.
Och varje gång denna ideologi har prövats i praktiken har resultatet blivit detsamma: ekonomiskt sammanbrott, varubrist och i förlängningen mänskligt lidande.
Venezuela – politiskt beslutad kollaps
Venezuela är skolboksexemplet. Ett land med världens största oljereserver och som för bara några decennier sedan hade högre levnadsstandard än flera europeiska länder. När Chávez införde prisregleringar, tvångsnationaliseringar och konfiskerade privata företag – helt i Marx och Lenins anda – kollapsade produktionen. Jordbruket slogs sönder, livsmedelsföretag stängdes och butikshyllorna tömdes.
Resultatet blev massvält, barn som dör av undernäring och över sju miljoner människor på flykt. Detta var inget naturfenomen. Det var politiskt beslutat.
DDR – muren som erkännande av misslyckande
DDR var tvunget att mura in sin egen befolkning för att hindra människor från att fly. Den socialistiska staten kunde inte konkurrera med sin kapitalistiska granne – inte i produktivitet, inte i löner, inte i livskvalitet. Köer, ransoneringskort och ständig brist var vardag.
När muren föll sprang människor inte mot socialismen. De flydde från den.
Kuba – 60 år av stagnation och repression
Kuba har i över 60 år levt under marxistiskt styre. Staten kontrollerar ekonomin, lönerna och företagen. Resultatet är ett land där högutbildade läkare tjänar mindre än taxichaufförer som får dricks i dollar. Där kött, mjölk och ris ransoneras. Där unga människor riskerar fängelse för att protestera mot staten.
Detta är inte ett undantag. Det är systemets logiska slutpunkt.
Nordkorea – ideologin i sin renaste form
Nordkorea visar marxismen i sin mest groteska form: total statlig kontroll, ingen privat äganderätt och återkommande svältkatastrofer där hundratusentals människor dött – trots internationellt bistånd. Ett samhälle där staten kontrollerar allt, utom sin egen förmåga att försörja befolkningen.
Den stora lögnen
Ändå hör vi samma argument igen: ”De rika kan sänka priserna om de vill.” Som om priser vore moraliska val snarare än ekonomiska konsekvenser. Som om företag fortsätter investera när politiker hotar med konfiskation och straffskatter. Som om kapital stannar i länder där ägande demoniseras.
Marxismen bygger på en grundläggande lögn: att välstånd kan omfördelas i all oändlighet utan att först skapas. När incitamenten försvinner, försvinner också investeringarna, innovationerna och jobben. Kvar blir staten – och tomma löften.
Sveriges verkliga framgång
Sverige är ett av världens rikaste länder just för att vi valde marknadsekonomi, äganderätt och företagande. Inte trots dem – utan tack vare dem. Våra mest framgångsrika perioder har byggt på arbete, entreprenörskap och frihet, inte på statlig tvångsstyrning och ideologisk dogmatism.
Att nu romantisera idéer som historiskt har lett till svält, ofrihet och massflykt är inte modigt. Det är ansvarslöst.
Marxismen är ett ideologiskt missfoster – Det misslyckas varje gång.
- När? Oktober–november 1956 (centralt: 23 okt–4 nov).
- Vad hände? Massprotester och uppror bröt ut i Ungern mot den sovjetstödda kommunistregimen och mot Sovjetunionens kontroll.
- Bakgrund (kort): Missnöje med politiskt förtryck, censur, säkerhetspolis, ekonomiska problem och sovjetisk dominans.
- Viktiga händelser: Demonstrationer i Budapest 23 oktober; strider mellan upprorsmän och regimstyrkor; reformkommunisten Imre Nagy blev regeringschef och utlovade förändringar.
- Sovjetisk insats: Sovjetunionen slog ner upproret militärt. En storskalig invasion inleddes 4 november 1956.
- Efterspel: János Kádár installerades som ledare. Repression följde; Nagy greps och avrättades senare (1958).
- Konsekvenser: Tusentals döda (exakta siffror varierar i källor) och omkring 200 000 ungrare flydde landet.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Vänsterpartiet gör Stalin Stolt – Vill tvånsocialisera Danderyd.
När Vänsterpartiet nu vill tvinga kommuner som Danderyd att bygga fler hyresrätter, handlar det inte om rättvisa – utan om makt. Bakom talet om ”blandade områden” döljer sig samma gamla dröm om centralstyrning och social ingenjörskonst. Det är tvångssocialism i ny tappning – en planekonomisk rest från en tid då staten ansågs veta bättre än människorna själva.
Innehållsförteckning
- Planekonomins återkomst – i svensk tappning
- Danderyd som syndabock – klasspolitik i sin renaste form
- En farlig ideologisk drivkraft
- Tvång är inte rättvisa – det är makt
- Låt människor välja – inte tvingas
Vänsterpartiet vill ha blandad bebyggelse i alla områden – villor och radhus i utsatta stadsdelar och hyreshus i villaområden. Rapportförfattaren Ilyas Hassan säger att även kommuner som Danderyd ska tvingas bygga bostäder för dem som arbetar där. Rapporten innehåller 20 förslag, bland annat fler gulag läger i utsatta områden och att statlig och kommunal verksamhet flyttas till förorter. Målet är att sprida den marxitiska ondskan. Han vill göra Stalin Stolt.
Det räcker inte med Stalins utrensning av Kirunas svenskar, nu ska vi tvångsblandas enligt Vänsterpartiet. Det gäller att göra Stalin stolt.
Samma parti som skickade att tusentals Svenskar ifrån Kiruna att bli ihjäl gasade i det marxtiska sovjet, Vänsterpartiet har än en gång avslöjat sitt rätta jag. Under helgen presenterade partiet ett bostadspolitiskt förslag som väckt starka reaktioner: kommuner med hög andel villor – som Danderyd – ska tvingas bygga fler hyresrätter. Syftet sägs vara att skapa ”blandade bostadsområden”. I verkligheten handlar det om något helt annat: ett försök att omfördela människor med politiska medel – ett socialt ingenjörsprojekt i klassisk socialistisk anda.
Det är samma gamla tanke i ny förpackning: staten och partiet vet bättre än medborgarna själva.
Planekonomins återkomst – i svensk tappning
Vänsterpartiets förslag är inget annat än en form av modern planekonomi. Det är inte marknaden, individen eller kommunen som ska avgöra hur människor bor – utan staten. Den typen av centralstyrning är raka motsatsen till frihet och ansvar, och har historiskt sett alltid lett till ineffektivitet, missnöje och kontroll.
Sovjetunionen försökte skapa jämlikhet genom tvång. Resultatet blev brist, elände och ofrihet. Nu vill Vänsterpartiet upprepa samma misstag – i mildare form – genom att detaljstyra Sveriges kommuner. Det är inte progressivt. Det är ideologiskt bakåtsträvande.
Danderyd som syndabock – klasspolitik i sin renaste form
Johanna Hornberger (M), kommunstyrelsens ordförande i Danderyd, har rätt när hon kallar förslaget ett direkt angrepp på den lokala demokratin. Vänsterpartiet har inte ens representation i kommunen, men vill ändå att staten ska krossa det kommunala självstyret för att genomdriva sin ideologiska agenda.
Det är inget annat än klasspolitik i sin mest föraktfulla form. Man pekar ut välmående områden som fiender, inte för att lösa bostadsbristen, utan för att uppnå politisk hämnd mot människor som lyckats. Det handlar inte om rättvisa – det handlar om avund och makt.
En farlig ideologisk drivkraft
Vänsterpartiets retorik om ”blandade områden” låter human, men under ytan ligger samma idé som i alla socialistiska projekt: kollektivets vilja ska ersätta individens frihet. Man vill forma samhället efter en ideologisk mall, inte efter människors egna val.
Vi har sett det förr: tvångsförflyttningar, centralstyrning, bostadspolitik som ignorerar verkligheten. Östtysklands grå betongförorter var ett resultat av just den sortens tänkande – där staten ”visste bäst”.
Och nu, 2025, tycks Vänsterpartiet vilja återuppväcka denna tradition. När man vill tvinga kommuner att bygga enligt partiets ideologiska karta snarare än medborgarnas behov, skulle till och med Stalin nicka igenkännande – och kanske känna sig lite stolt.
För det handlar inte längre om politik, utan om makt över människors liv.
Tvång är inte rättvisa – det är makt
Att tvinga kommuner att bygga på ett visst sätt är inte demokrati. Det är mjuk auktoritarism, maskerad till jämlikhetspolitik. Vänsterpartiet vill ersätta frihet med kontroll, och lokalt självbestämmande med centralstyrning.
Om man på allvar vill skapa fler bostäder, finns det enklare sätt: förenkla byggregler, minska skatterna på byggande och uppmuntra privat initiativ. Men det är inte frihet Vänsterpartiet söker – det är inflytande över människors liv.
Låt människor välja – inte tvingas
Ett fritt samhälle bygger på valfrihet, ansvar och respekt för demokratin. Människor ska själva få avgöra var och hur de vill bo. Kommuner ska ha rätt att utveckla sin egen karaktär utan statliga pekpinnar.
Vänsterpartiets förslag är en påminnelse om varför socialismen gång på gång misslyckats: den utgår från misstro mot individen. Det är inte frihet, inte jämlikhet, och definitivt inte rättvisa.
Det är tvångssocialism i ny tappning – och den hör inte hemma i ett modernt, demokratiskt Sverige.
Ideologi
Marxismen bygger på Karl Marx och Friedrich Engels teorier om klasskamp, kapitalismens avskaffande och ett samhälle där produktionsmedlen ägs gemensamt.
Historiska konsekvenser
Under 1900-talet omsattes marxismen i praktiken genom kommunistiska regimer i bland annat Sovjetunionen, Kina, Nordkorea och Kambodja. Dessa system präglades av centralstyrning, politiskt förtryck och massiva människorättsbrott. Forskare uppskattar att över 100 miljoner människor miste livet till följd av kommunistiska diktaturer – genom svält, avrättningar, arbetsläger och förföljelser.
Sovjetunionens inflytande
Under kalla kriget stödde Sovjetunionen kommunistpartier runt om i världen, inklusive i Sverige. Den svenska säkerhetstjänsten (Säpo) betraktade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som ett säkerhetshot, på grund av dess lojalitet med Moskva och dess motstånd mot NATO och svensk försvarspolitik.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Så vill Vänsterpartiet sparka undan benen för fattigpensionärerna genom att slopa RUT-avdraget.
Vänsterpartiets historiska bagage gör sig åter påmint – från 30-talets samröre med Sovjet till 50-talets DC-3-affär. I dag fortsätter partiet att driva politik som enligt kritiker slår hårt mot vanliga svenskar, som när RUT-avdraget hotas i deras senaste skuggbudget. Frågan väcks om det verkligen är klokt att ge ett parti med så mörkt förflutet inflytande över en svensk regering.
Vänsterpartiets mörka historia gör sig ännu en gång påmind. På 30-talet skickades tusentals svenskar till Stalins Sovjet för att dö i Gulag. På 50-talet hjälpte de sina kamrater att skjuta ner en DC-3 och en Catalina, så att tappra svenska män stupade. Då skickade man fattiga människor att dö i marxismens Sovjet, och nu vill man hindra fattigpensionärer – som har byggt Sverige – från att få lite skattereduktion för hjälp i hemmet.
I stället hänvisar man till dysfunktionella tjänster som drivs av kommunen, där valfriheten är noll. Personalen som ska städa kan knappt svenska, och man plockar bottenskrapet från arbetsmarknaden för att utföra så kallade fixartjänster.
I Vänsterpartiets skuggbudget för 2026 vill man ta bort RUT-avdraget, så att fattigpensionärer inte längre har råd att anlita städhjälp eller hjälp i trädgården. Ännu en gång visar detta parti sitt fula femtekolonnar-tryne och sitt öppna hat mot det svenska folket.
Vänsterpartiet har alltid hatat Sverige – partiledaren Werner sålde ut landet för några flaskor sprit till DDR på 70-tale
För när diktaturens kreatur i Vänsterpartiet styr, då ska alla gå i kommunal förskola, busstrafiken ska drivas av SL och vi ska alla stå i kö. Endast när man har partibok kan man få gå före. En ledare, ett parti och åsikt är motto.
Det är väldigt anmärkningsvärt om något parti vill släpa in dessa femtekolonnare i en regering. Inte ens under brinnande världskrig fick kommunister vara med och styra Sverige – deras plats var i ett arbetskompani utan vapen i hand. Nu kan dessa maktkåta sossar vara villiga att ge dessa subversiva element till och med ministerposter. Det svenska samhället har tillräckligt med problem med korruption – ska man verkligen låta korrupta politiker få ministerposter bara för att ett litet marginaliserat kommunistparti ska få lite makt?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Vänsterpartiet spelar offer – men blundar för sitt egna Svenskhat.
Vänsterpartiet larmar om ”otrygghet” efter att en opinionsbildare besökt riksdagen. Men när partiet spelar offer glömmer de sitt eget arv – där kommunister inte bara hyllat diktaturer, utan även förrått Sverige. Från Stig Berglings försäljning av försvarshemligheter till Sovjet, till Jan G .som 1974 dömdes för spioneri .
Innehållsförteckning
- Vänsterpartiet spelar offer – men blundar för sina egna spioner
- Marxismens mörka arv
- När kommunister förrådde Sverige
- Hyckleri i demokratins namn
Vänsterpartiet spelar offer – men blundar för sina egna spioner
Vänsterpartiet försöker nu göra en stor affär av att SD:s Jessica Stegrud haft besök av opinionsbildaren Nick Alinia i riksdagen. Partiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling talar om ”extrem olustkänsla” och påstår att demokratin hotas. Men reaktionen framstår snarare som politiskt teater – ett primadonnabeteende för att smutskasta en politisk motståndare.
Marxismens mörka arv
Det är ironiskt att just Vänsterpartiet nu poserar som demokratins väktare. Partiet har i decennier försvarat marxismen – en ideologi som lämnat efter sig diktaturer, massmord och förtryck. Från Gulag i Sovjetunionen till Stasis övervakningsstat i DDR har kommunismen bevisat sin oförenlighet med frihet och demokrati.
När kommunister förrådde Sverige
Om Vänsterpartiet verkligen oroar sig för hot mot demokratin borde de påminnas om Sveriges egen spionhistoria. De som gjort störst skada mot landet har inte varit högerextrema – utan personer med sympatier åt vänster, ofta med nära band till kommunismen.
- Stig Bergling, officer i Säpo och försvarsstaben, sålde under 1970-talet och framåt ut känsliga försvarshemligheter till Sovjetunionen. Hans förräderi räknas som en av de mest allvarliga spionskandalerna i svensk historia.
- Jan.G, journalist och numera författare, avslöjades ha haft kontakter med KGB. År 1974 dömdes han till fängelse för spioneri och avtjänade ett straff för att ha arbetat för Sovjetunionens underrättelsetjänst. Trots detta har han senare försökt framställa sig själv som sanningssägare och demokratins försvarare.
Det är alltså kommunistsympatisörer och Sovjet-agenter som i praktiken hotat Sverige på riktigt – inte opinionsbildare som spelar in konfrontativa klipp på Youtube.
Hyckleri i demokratins namn
När Vänsterpartiet nu ropar ”otrygghet” för att Jessica Stegrud haft en gäst i riksdagen blir det svårt att ta deras indignation på allvar. Demokratin i Sverige har överlevt betydligt värre hot än så – inte minst från den ideologi som Vänsterpartiet själv byggde på och som deras sympatisörer aktivt hjälpt främmande makt att gynnas av.
Att Vänsterpartiet försöker göra politiska poäng på Nick Alinia, samtidigt som de blundar för marxismens blodiga arv och sina egna ideologiska kopplingar till spioner som förrått Sverige, är inget annat än hyckleri.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
SL tar tillbaka bussar i egen regi – socialismens återkomst på skattebetalarnas bekostnad
Efter tre decennier av upphandlad trafik planerar SL att köra bussar i egen regi från 2029. Beslutet drivs av Vänsterpartiet och kräver hundramiljoners investeringar – samtidigt som risken för dyrare drift och sämre flexibilitet väcker farhågor om att ideologi går före resenärernas behov.
Efter tre decennier av privat drift ska SL åter börja köra bussar i egen regi. Från sommaren 2029 planerar regionen att ta över 30 linjer och runt hundra bussar i Upplands Väsby och Sigtuna – ett område som i dag sköts av Transdev.
Bakom beslutet står Vänsterpartiet, som i åratal drivit kravet på att återföra kollektivtrafiken till politisk styrning. Regionrådet Anna Sehlin (V) beskriver det som en historisk seger och hoppas att fler avtal följer efter.
Men priset blir högt. SL måste investera 200 miljoner i ett nytt IT-system, samtidigt som tidigare utredningar visat att drift i egen regi riskerar bli upp till 30 procent dyrare. För resenärerna väntar inte fler avgångar eller billigare biljetter – bara nya kostnader gömda i skatteuttaget.
Socialism i praktiken
Att just Vänsterpartiet applåderar detta är ingen överraskning. Partiet, som under lång tid öppet stödde Sovjetunionen, har aldrig gjort upp med sitt kommunistiska förflutna. Vänsterpartiet bidrog till att tusentals svenskar från Kiruna skickades för att gasas ihjäl i det marxistiska Sovjet.
Idén om att staten alltid vet bäst genomsyrar fortfarande deras politik.
När kollektivtrafiken börjar hacka, bussar inte går i tid och biljettpriserna stiger – då kan man slänga en tanke åt Vänsterpartiet. Historien visar gång på gång att socialism inte levererar fungerande samhällsservice, allra minst effektiv kollektivtrafik.
Oppositionen varnar
Moderaterna kallar beslutet ett dyrt experiment. Oppositionsregionrådet Kristoffer Tamsons (M) säger:
– Vi kommer att riva upp det här så fort vi får chansen. Ambulanskaoset är inget vi vill se i kollektivtrafiken.
Frågan är alltså om Stockholm återigen gör sig beroende av politiska prestigeprojekt. Istället för fungerande trafik riskerar skattebetalarna att få finansiera Vänsterpartiets nostalgiska dröm om planekonomi – och resenärerna står kvar på hållplatsen, väntandes på en buss som aldrig kommer.
Fakta: Kollektivtrafik under kommunistiska regimer
- Bussar och tåg är ofta överfulla, gamla och i dåligt skick.
- Reservdelar saknas och köerna kan vara timslånga.
- Många tvingas lifta eftersom kollektivtrafiken inte räcker till.
- Tågen är mycket långsamma och körs på bristfälliga spår.
- Elavbrott gör att trafiken i Pyongyang kan stå still i timmar.
- Vanliga medborgare har ofta inte råd med biljetter.
- Starkt subventionerad men drabbad av förseningar och underhållsbrist.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Marxismen bödlar kan inte hålla sams : Fullt bråk inom kommunistpartiet Vänsterpartiet
Vänsterpartiets kris – ett parti fjättrat av sitt förflutna
De senaste dagarnas uppslitande händelser inom Vänsterpartiet har ånyo visat, att detta parti aldrig helt förmått frigöra sig från de inre motsättningar som sedan länge härjat dess organisation. Riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas har nu, efter hot om uteslutning, valt att lämna partiet. I sina avskedsord riktade de skarpa anklagelser mot ledningen, vilken de betecknade såsom en ”stalinistisk organisation”.
Det faktum att de båda nu ämnar kvarstanna i riksdagen såsom politiska vildar, med fulla arvoden intakta, har väckt berättigad harm. Många menar att deras beslut styrts mer av ekonomiskt hänsynstagande än av politisk övertygelse, och att deras handlande innebär ett svek gentemot de väljare som i god tro anförtrott dem sitt mandat.
Vänsterpartiet, en gång benämnt Vänsterpartiet kommunisterna, bär på ett tungt och dubbelt arv. Under efterkrigstidens år stod partiet i intim förbindelse med Moskva, och dess företrädare höll länge dörren på glänt mot regimer vilka satte likhetstecken mellan samhällsordning och statlig kontroll. Kritiker har ofta påmint om hur lojaliteten med Sovjetunionen alltför ofta vägde tyngre än troheten till demokratins principer.
Än i dag kvarstår samma oro. Statsvetenskapliga iakttagare erinrar oss om faran med att marxistiska idéer ges inträde i parlamentariska system. Erfarenheterna från andra länder vittnar om hur krav på revolutionär förändring ständigt hamnar i konflikt med det demokratiska samhällets fundament: kompromissviljan, pluralismen och respekten för oliktänkande.
Lika illavarslande är de följder som kan iakttas när staten ikläder sig rollen som företagare. Erfarenheterna från DDR visar hur statliga monopol förvandlade vardagens nödtorft till ett trögt och byråkratiskt maskineri. Den enskilde medborgaren ställdes där inför undermåliga varor och oändliga väntetider. Valfriheten inskränktes, kvaliteten föll, och i planekonomins namn offrades både individens behov och det gemensammas väl.
Frågan som nu tornar upp sig är huruvida Vänsterpartiet i sin nuvarande form kan frigöra sig från det förflutnas bojor och finna en väg som förenar folklig förankring med lojalitet till det demokratiska statsskicket. Misslyckas detta företag, riskerar partiet att återigen bindas vid de skuggor som en gång höll det fånget.
Därmed måste den principiella frågan ställas: har ett vänsterparti, med sina rötter i marxismen, verkligen någon plats i Sveriges riksdag? Det vore otänkbart att en organisation som hyllade Adolf Hitler tillerkändes representation i rikets högsta beslutande församling. Likväl synes det för många fullt accepterat, att ett parti vars grundidéer hämtats ur marxismens doktrin får behålla sitt säte. Ty i sin innersta kärna är nationalsocialism och marxism två förgreningar av samma ideologiska stam – skilda till formen, men lika till andan.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V vill införa DDR modell i SL trafiken
SL:s elbuss-satsning hotas av nya rättsprocesser – och notan kan bli 140 miljoner dyrare varje år. Vänsterpartiet vill stoppa upphandlingarna helt och införa statlig busstrafik i DDR-stil, medan Miljöpartiet rycker på axlarna och kallar miljardhaveriet ”normalt”. Under tiden får resenärerna stå och betala priset.
140-miljonerssmäll hotar SL – tvist om bussar kan stoppa elplanerna
Stockholmarna riskerar att få betala dyrt för bussbråket mellan trafikjättarna.
När VR vann upphandlingen om nya bussavtal för Järfälla, Upplands-Bro, Södertälje och Nykvarn såg allt ljust ut. Elbussar skulle rulla från 2026 – och SL skulle spara hundratals miljoner.
Men nu har Nobina, som kör idag, satt stopp. Bolaget har överklagat – och kräver att allt görs om.
Kostar 140 miljoner extra – varje år
Överklagandet kan dra ut på tiden. Och då tvingas SL förlänga avtalet med Nobina. Resultatet: fortsatt dieseldrift.
Enligt Trafikförvaltningen blir det en extra nota på 140 miljoner kronor om året.
Vänsterpartiet: ”SL borde ta över allt”
Vänsterpartiet ser situationen som ett bevis på att systemet havererat.
– Vi måste fråga oss vad vi håller på med. Privatiseringarna fungerar inte, säger Anna Sehlin (V).
Hon vill att SL själva kör bussarna.
DDR-modellen – ett varnande exempel
Men förslaget får hård kritik. Att staten tar över riskerar att bli ett nytt DDR-scenario.
I det forna Östtyskland körde staten all kollektivtrafik. Resultatet? Kaos, köer, trasiga bussar och usel service.
Att Stockholm skulle få ”ordning och reda” genom statlig drift är enligt kritikerna en illusion. Det leder istället till byråkrati, högre kostnader och sämre resenärsupplevelse.
Nobina: ”Upphandlingarna fungerar inte”
Även Nobina håller med om att systemet är trasigt.
– Vi vill ha en dialog om framtiden, utan tvister och nödavtal som förstör kollektivtrafiken, säger presschefen David Erixon.
MP: ”Överklaganden är normalt” – möter kritik
Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) försvarar situationen.
– Det är mer regel än undantag att stora upphandlingar överklagas. Och vi brukar få rätt, säger han.
Men svaret väcker ilska. Kritiker menar att Fendert accepterar kaoset som ”normalt”. Varje år som fastnar i domstol kostar skattebetalarna miljoner – och resenärerna får vänta på elbussarna.
Resenärerna förlorar – politikerna skyller på varandra
Resultatet blir att stockholmarna får betala notan.
Vänsterpartiet vill tillbaka till en statlig modell som liknar DDR. Miljöpartiet rycker på axlarna och säger att överklaganden hör till.
Och under tiden fortsätter miljonrullningen – medan resenärerna får vänta på en modernare och billigare busstrafik
4 mörka kapitel i Vänsterpartiets historia
- Kopplingar till Sovjetunionen och DDR Partiet (då Sveriges Kommunistiska Parti/VPK) hade under lång tid stark lojalitet mot Moskva och nära band till DDR. Regimen i Östtyskland försvarades ofta trots omfattande förtryck.
- Kirunasvenskarna Svenska arbetare som emigrerade till Sovjet på 1920–30-talen drabbades av utrensningar, tvångsarbete och förföljelser. Partiledningen försvarade länge Sovjet och teg om övergreppen, vilket lämnade Kirunasvenskarna utan stöd.
- Baltutlämningen 1945–46 Sverige utlämnade över 140 baltiska soldater och officerare till Sovjetunionen. Dåvarande kommunistpartiet stödde utlämningen och drev linjen att följa Sovjets krav—beslut som i efterhand setts som ett moraliskt haveri.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
S-politiker driver tvångsblandning av villaområden – men själv bor hon i dansk idyll
Innehållsförteckning
- Hyresgästföreningen vill bygga 600 000 hyresrätter på villatomter
- Socialdemokraternas nya linje: integration med piska
- Dubbelmoral: Redar kräver förändring i Sverige – bor i villa i Köpenhamn
- Oklart om Redar ens är folkbokförd i Sverige
- En politik för andra – aldrig för sig själva
Socialdemokraternas och Hyresgästföreningens visionsbild av hur ett framtida villaområde i Bromma kan se ut, när man blandar in mångkulturen. Att bära tung skyddsväst kommer bli det nya svarta.
Hyresgästföreningen vill bygga 600 000 hyresrätter på villatomter
I slutet av maj presenterade Hyresgästföreningen, nära lierad med Socialdemokraterna, rapporten ”Sveriges bästa villaområden”. Förslaget är kontroversiellt: nära 600 000 hyresrätter ska byggas i landets mest attraktiva villaområden. Djursholm i Stockholm, Långedrag i Göteborg och Bellevue i Malmö pekas ut som exempel.
Planen är radikal. Varje villatomt ska kunna styckas och ge plats åt hyreshus, vilket i praktiken innebär att villaägare riskerar att få hyreshus på granntomten – oavsett vad de tycker.
Hyresgästföreningen framhåller klimatnytta, integration och ”ökad social dynamik”. Men kritiker varnar för tvångspolitik som slår direkt mot de som arbetat hårt för att köpa ett hus i dessa områden.
Socialdemokraternas nya linje: integration med piska
Bara en vecka senare höll Socialdemokraterna kongress och antog ett nytt partiprogram med fokus på ”att bryta segregationen”. Budskapet är tydligt: samhällsplanering ska användas för att blanda befolkningen.
Det handlar inte om frivillighet. I partiprogrammet talas om att använda både morot och piska. Invandrare ska flyttas in i svenskdominerade villaområden, medan de som inte vill bo ”blandat” riskerar indragna socialbidrag. Samtidigt har villaägare som får sina tomter styckade inget att säga till om.
Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar försvarar linjen och kallar den för ”en helomvändning” av bostadspolitiken – en kursändring som enligt kritikerna närmast kan beskrivas som tvångsblandning på bostadsmarknaden.
Dubbelmoral: Redar kräver förändring i Sverige – bor i villa i Köpenhamn
Samtidigt som Redar tar på sig rollen som frontfigur för den nya politiken, publicerar hon bilder på sociala medier där hon själv sitter i en villaträdgård och njuter av sommaren. Men idyllen ligger inte i Sverige – utan i Köpenhamn.
Tillsammans med sin sambo, den danske politikern och spindoktorn Uffe Tang, bor hon i ett attraktivt område i Danmarks huvudstad. Där riskerar hon inte att få villatomten tvångsavstyckad eller ett hyreshus på granntomten.
För svenska villaägare väntar en helt annan verklighet. Det Socialdemokraterna vill pracka på andra lever deras egna toppar tryggt utan.
Oklart om Redar ens är folkbokförd i Sverige
Frågetecknen kring Redars boendesituation blir allt fler. Hon har bott i Danmark i många år men sitter ändå i Sveriges riksdag. Hon har dessutom skyddade personuppgifter, vilket gör det oklart om hon över huvud taget är folkbokförd i Sverige. Skatteverket vägrar kommentera.
En politik för andra – aldrig för sig själva
Historien om Lawen Redar är talande för Socialdemokraternas nya bostadspolitik. Vanliga villaägare ska tvingas acceptera radikala ingrepp i sina bostadsområden. Men politikerna själva bor tryggt i sina egna villor, utom räckhåll för den verklighet de skapar åt andra.
Faktaruta: Tvångsförflyttningar och egendomsindragningar som Socialdemokraterna och Hyresgästföreningen har som förebild
-
Sovjetunionen (Stalin-eran, 1930–50-tal)
Miljontals bönder fördrevs under tvångskollektiviseringen. Kulaker (självägande bönder) fick sin egendom indragen och många deporterades till Gulag-läger. -
Kina (Mao Zedong, 1950–70-tal)
Under ”Stora språnget framåt” tvångskollektiviserades jordbruket; familjer förlorade jord, boskap och hus och förflyttades till folkkommuner. Under ”Kulturrevolutionen” konfiskerades privat egendom från påstådda ”klassfiender”. -
Kambodja (Khmer Rouge, 1975–79)
Stadsbefolkning, särskilt i Phnom Penh, tvångsförflyttades till landsbygden för arbete i jordbrukskollektiv. All privat egendom förstatligades. -
Östtyskland (DDR, 1950–80-tal)
Jordbrukare och företagare pressades eller tvingades in i statliga kollektiv (LPG). ”Grenzgebietspolitik” ledde till tvångsförflyttningar av människor nära gränsen mot Västtyskland.
Denna sammanställning är avsedd som neutral, faktabaserad information.
Socialdemokraterna släpper in femtekolonnare i sitt parti.
År 2035 införs sharialagar. Traditionella svenska högtider som midsommar klassas som hedniska och förbjuds. Samhället har blivit oigenkännligt.
Dündar Güngör, ordförande för Socialdemokraterna i Rosengård och ledamot i Malmö kommunfullmäktige, anser att Id al-Adha bör betraktas som en svensk högtid. I en intervju med Sydsvenskan berättar han att firandet på Örtagårdstorget kombinerar Sveriges nationaldag och den islamiska offerhögtiden i ett gemensamt arrangemang. – Vi firar två svenska högtider på samma dag, även om inte alla vill acceptera att de är det, säger Güngör. Han uttrycker ingen förståelse för svenskar som motsätter sig erkännandet av muslimska högtider som en del av det svenska samhället. Uttalandet har väckt debatt, särskilt i ljuset av kritik från djurrättsorganisationer mot djurhanteringen under Id al-Adha, där slakt utan bedövning förekommer i vissa länder.
Föreställ dig att Sverige hade blivit ockuperat under kalla kriget, av Sovjetunionen. Ryska soldater överallt. Ett felsteg, en fel mening om den store marxistledaren – och du hade ställts mot en vägg och skjutits. Det var verkligheten för miljontals människor bakom järnridån.
Idag står vi inför en ny form av ockupation. Det handlar inte längre om stridsvagnar och gevär – utan om en totalitär ideologi som har infiltrerat våra institutioner, skolor, bostadsområden och politiska partier. Denna ideologiska angripare heter islam. Den är inte här för att anpassa sig. Den är här för att ta över.
Så fort någon vågar kritisera islam, eller påpeka dess destruktiva inverkan, svarar de muslimska massorna med hot, upplopp och brutalt våld. Koranbränningar har blottat hur snabbt dessa grupper mobiliserar sitt hat och sitt våldskapital mot det svenska samhället. Toleransen från vår sida har blivit deras vapen.
Vi har själva öppnat dörrarna. Låtit denna ideologi breda ut sig som en cancersvulst i vårt samhälle. Vi har gett den bostäder, bidrag, inflytande – och nu kräver dess företrädare att vi erkänner deras högtider som svenska. Vi ser nu hur svenska politiker – ofta utan djupare band till vår historia, utan förfäder som försvarade detta land – försöker omskriva vad som är svenskt. De kallar Id al-Adha en ”svensk högtid”.
Det är lika verklighetsfrånvänt som om vi skulle tvingas fira 9 maj – den ryska segerdagen – eller 4 juli, USA:s nationaldag. Högtider som inte har något att göra med vår kultur, vår historia eller vår identitet. Det är inte assimilation. Det är kapitulation.
Och det slutar inte där. Det börjar med högtider. Det slutar med lagar. Om Sverige en dag styrs enligt sharia – vare sig i sunni- eller shiaform – då är det slut på midsommar, jul, kräftskivor och lucia. Då blir allt vi förknippar med frihet, ljus, musik och tradition förbjudet.
Midsommar – vår kanske mest älskade högtid – skulle raderas:
• Alkohol: förbjudet
• Dans: förbjudet
• Lättkläddhet: förbjudet
• Musik: censurerad
• Glädje i det offentliga rummet: förbjudet
Vi står inte längre inför en hypotetisk fara. Den är här. Den är redan inne i våra beslutande rum. Och om vi inte sätter stopp – nu – så förlorar vi mer än vårt land. Vi förlorar vår själ.
Vad skulle sharialagar innebära i Sverige?
Om sharialagar infördes som rättssystem i Sverige skulle det innebära stora förändringar jämfört med dagens sekulära lagstiftning. Här är några centrala skillnader:
- Religiös lagstiftning: Svenska lagar bygger på demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Sharia bygger på religiösa texter, vilket skulle innebära att lagen inte längre är sekulär.
- Ojämställd familjerätt: Män har i många tolkningar av sharia starkare juridisk ställning än kvinnor vid arv, skilsmässa och vårdnad. Detta strider mot svensk jämställdhetslagstiftning.
- Begränsad yttrandefrihet: Kritik mot religion kan straffas hårt enligt sharia. I Sverige är religionskritik tillåten enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
- Hårda straff: I vissa tolkningar tillämpas kroppsliga straff, t.ex. piskrapp eller amputation. Detta skulle bryta mot svensk lag som förbjuder grym och omänsklig behandling.
- Könssegregering: Sharia föreskriver ofta strikt åtskillnad mellan kvinnor och män i det offentliga rummet. I Sverige gäller likabehandling oavsett kön.
- Religiösa påbud: Tvingande klädkoder (t.ex. hijab) och förbud mot vissa livsmedel skulle kunna införas, vilket inskränker individens frihet.
Sammanfattningsvis skulle ett införande av sharialagar stå i direkt konflikt med svensk grundlag, rättsstatens principer och internationella konventioner om mänskliga rättigheter.
Stig Bergling – Vänsterpartisten som förrådde Sverige åt sina kamrater i Moskva.
Bakgrund och karriär fram till gripandet (till 1979)
Stig Svante Eugén Bergling (född 1937) växte upp i Stockholm och gjorde sin värnplikt som kustjägare vid KA 1 (Vaxholm), varefter han utbildades till reservofficer. År 1958 började Bergling arbeta som polis i Stockholm, med placering vid Östermalms polisstation. Under 1960-talet avancerade han inom poliskåren och arbetade bland annat vid radiopolisen och utlänningsroteln. Bergling visade intresse för säkerhetsfrågor och 1969 rekryterades han till Säkerhetspolisen (Säpo), där han fick tjänst vid spaningsroteln (byrå II) som fokuserade på kontraspionage mot sovjetiska underrättelseagenter i Sverige. Samtidigt fortsatte han sin militära bana som reservofficer inom kustartilleriet.
I början av 1970-talet kombinerade Bergling sin Säpo-karriär med internationella uppdrag. År 1971 beviljades han tjänstledighet från Säpo för att arbeta som förbindelseofficer vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk). Parallellt deltog han vid flera tillfällen i FN-tjänst runt om i världen. Bland annat tjänstgjorde han 1968 som militärpolischef i en svensk FN-bataljon på Cypern och från november 1972 som FN-observatör i Mellanöstern, först i Israel och sedan i Libanon året därpå. Genom dessa roller fick Bergling insyn i både svenska försvarshemligheter och internationella förbindelser, vilket kom att prägla hans fortsatta öde.
Spion för Sovjetunionen: motiv, tillvägagångssätt och lämnad information
Berglings spioneri för Sovjetunionen tog sin början under hans tid vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning i början av 1970-talet. Där fick han tillgång till en pärm med topphemliga handlingar – den s.k. fortifikationskoden (FO-koden), en komplett förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleriförsvar och mobiliseringsförråd. Bergling kopierade denna pärm i hemlighet och gömde materialet i sitt bankfack. Han har uppgett i förhör att han sparade det hemliga materialet “för en regnig dag”, som en personlig hämnd mot kollegor inom militären som han upplevde som otrevliga. Motivbilden var dock mångfacetterad; Bergling själv erkände senare att pengarna lockade – totalt erhöll han 67 000 kronor från sovjetisk underrättelsetjänst för sina gärningar – vilket antyder att ekonomiska motiv vägde tungt. Ideologiskt tycks han inte ha drivits av övertygelser, utan snarare av personlig bitterhet och utsikten till ekonomisk vinning.
Det hemliga materialet i pärmen kom väl till pass redan året därpå. Under sin FN-tjänst i Libanon 1972 tog Bergling kontakt med Sovjetunionens militärattaché i Beirut, Alexander Nikiforov, som i själva verket var underrättelseofficer för GRU (sovjetiska militära underrättelsetjänsten). Bergling erbjöd Nikiforov den kopierade pärmen med försvarshemligheterna, och den 30 november 1973 överlämnade (och sålde) han detta topphemliga material till Sovjetunionen. Därmed hade Bergling självmant blivit en sovjetisk agent – någon formell värvning skedde aldrig från GRU:s sida, utan det var Bergling som själv tog initiativet att förråda hemligheterna.
Efter försäljningen av FO-koden fortsatte Bergling att spionera under resten av 1970-talet. När han återvände till Sverige 1975 placerades han åter på Säpos “Ryssrotel” (kontraspionageenheten mot öst). Paradoxalt nog gav detta honom ytterligare möjligheter att läcka information. GRU insåg att Bergling kunde vara mer användbar på hemmaplan, och gav honom i uppdrag att rapportera vilka misstag sovjetiska spioner i Sverige gjorde och om några av dem var komprometterade. Bergling utnyttjade sin insyn på Säpo för att upplysa Moskva om vilka sovjetiska agenter som var under svensk bevakning, vilket ledde till att Sovjet kallade hem de avslöjade spionerna.
Tillvägagångssättet för kontakten med GRU var intrikat men effektivt för sin tid. Bergling kommunicerade med sina sovjetiska uppdragsgivare genom brev skrivna med osynlig skrift (framställd med hjälp av karbonpapper och avslöjad med en särskild vätska). När han skickat meddelanden på detta vis fick han instruktioner tillbaka via kortvågsradio på hemliga frekvenser. Faktum är att Bergling hade fått spionutbildning av GRU i Östtyskland, dit han reste i största hemlighet eftersom Säpo-anställda inte fick åka till öststaterna. Genom sina dubbla roller som Säpo-officer och reservofficer i försvaret kunde han under flera år samla in och förråda känsliga uppgifter. Summa summarum lämnade Bergling ut några av Sveriges mest skyddsvärda försvarshemligheter – något som i efterhand bedöms som en av de allvarligaste säkerhetsläckorna i svensk historia.
Avslöjande, gripande och rättegång (1976–1979)
Under andra halvan av 1970-talet började misstankarna gro om att en “mullvad” fanns inom Säpo. Berglings beteende hade väckt intern uppmärksamhet – han lyckades lite för ofta avslöja sovjetiska agenters gömställen och planer, vilket fick kollegorna att ana att något inte stod rätt till. Vid mitten av 1970-talet var Bergling därför själv föremål för Säpos spaning. Samtidigt nåddes västliga underrättelsetjänster av indikationer på förräderiet: den högt uppsatte KGB-officeren Oleg Gordievskij (som i hemlighet samarbetade med brittiska MI6) rapporterade att GRU hade en agent inom Säpo. Dessa uppgifter stärkte misstankarna mot Bergling.
År 1977 hade Säpo fått konkreta indikationer på Berglings samröre med GRU, bland annat bevis för hans kontakter med en identifierad GRU-officer i Mellanöstern. Insikten om Berglings förräderi satte igång ett samarbete med utländska kollegor för att kunna gripa honom. Problemet för Säpo var att de bevis man samlat in på egen hand kunde vara svåra att använda i en svensk domstol utan att avslöja källor och metoder. När Bergling våren 1979 planerade att återvända till sin FN-tjänst i Mellanöstern, såg Säpo en möjlighet att låta ett annat land agera.
Den 12 mars 1979, under en mellanlandning på Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv, slog den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet till och grep Stig Bergling. Gripandet skedde i samförstånd med svenska myndigheter – Säpo hade på förhand informerat israeliska kollegor om misstankarna och att Bergling sannolikt skulle passera via Israel. Shin Bet tog in Bergling till förhör, officiellt med motiveringen att utreda om han även spionerat på israeliska intressen under sin tid som FN-observatör i området. Efter avslutade förhör deporterades han till Europa: Bergling sattes på ett plan till Köpenhamn, där svenska Säpo-officerare tillsammans med dansk säkerhetspersonal tog emot honom och eskorterade honom vidare till Stockholm. Svenska staten hade därmed sin inre fiende i förvar, och ett av våra största spiondraman gick mot sin upplösning.
Väl i Sverige häktades Bergling omgående (mars 1979) och åtal väcktes för grovt spioneri. Rättegången blev uppmärksammad – det var ovanligt att en Säpo-tjänsteman själv stod anklagad för att ha sålt rikets hemligheter till främmande makt. Den 7 december 1979 föll domen: Stig Bergling befanns skyldig till grovt spioneri samt grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Straffet bestämdes till livstids fängelse. Domstolen ansåg det ställt utom rimligt tvivel att Bergling under 1970-talet hade överlämnat fortifikationskoden – det detaljerade registret över Sveriges befästningar – till Sovjetunionen, vilket innebar ett synnerligen allvarligt angrepp på rikets säkerhet. Efter domen vidtogs ovanliga säkerhetsåtgärder kring den dömde spionen. Med hänsyn till rikets säkerhet belades Bergling med stränga restriktioner i fängelset: han isolerades från andra intagna, och all kommunikation (brev och besök) censurerades eller begränsades av säkerhetsskäl. Den dåvarande justitieministern utfärdade särskilda föreskrifter som kriminalvården och rikspolisstyrelsen fick följa för att förhindra ytterligare informationsläckor genom Bergling. Stig Bergling hade avslöjats och dömts, men historien skulle visa sig vara långt ifrån över.
Fängelsestraff, rymningen 1987 och åren i exil
Inledningsvis avtjänade Bergling sitt straff under hårda förhållanden. Han satt 39 månader i total isolering, bland annat på säkerhetsanstalten Kumla. På grund av den psykiska press isoleringen innebar flyttades han i början av 1980-talet till rättspsykiatrisk vård en period (bl.a. Karsuddens sjukhus). År 1983 bedömde läkarna att Bergling inte längre behövde psykiatrisk vård, och han återfördes då till ordinarie fängelsemiljö – Norrköpingsanstalten – om än under fortsatt noggrann bevakning. Med tiden lättades dock restriktionerna något. Bergling började få ta emot besök, och en av besökarna var en barndomsvän vid namn Elisabeth (född Sjögren). Hon var frånskild fyrabarnsmor och arbetade i hemtjänsten, men kom nu att knytas allt närmare den dömde spionen. De två inledde en relation genom brevväxling som övergick i kärlek, och i mars 1986 gifte de sig inne på fängelset (Bergling bytte vid vigseln efternamn till Eugén Sandberg, hans mors flicknamn, vilket även Elisabeth tog). Under dessa övervakade möten och även under beviljade permissioner i Elisabeths bostad i Rinkeby började paret smida planer på en flykt.
I oktober 1987 blev planerna verklighet. Trots att Bergling var en av landets mest bevakade fångar, lyckades han få beviljat en permission (tillfällig utevistelse) tillsammans med sin hustru utan adekvat bevakning – ett beslut som i efterhand skulle kritiseras hårt. Den 6 oktober 1987 genomförde Stig och Elisabeth Bergling sin djärva rymning under en obevakad permission. De reste från Stockholm upp till Grisslehamn där de tog färjan över Ålands hav till Eckerö på Åland (finsk mark). Via Åland tog de sig sedan vidare till Helsingfors i Finland, där den sovjetiska ambassaden anlitades för att föra dem i säkerhet. I Helsingfors placerades Stig Bergling i bagageutrymmet på en diplomatbil tillhörande Sovjetunionens konsulat, och paret smugglades över den finsk-sovjetiska gränsen till Sovjetiskt territorium. På bara ett dygn hade Sveriges mest beryktade spion undkommit rättvisan och nått sin uppdragsgivare.
Berglings spektakulära rymning skapade enorm uppståndelse i Sverige. Nyheten slog ned som en bomb i medierna och ledde omedelbart till en politisk kris. Justitieminister Sten Wickbom tvingades avgå på grund av skandalen, likaså chefen för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson – ansvaret för de bristfälliga säkerhetsrutinerna under permissionen fick tas av högsta ort. Dessutom inledde Säpo och kriminalvården separata utredningar för att analysera hur spionen kunnat rymma och vad som gått fel.
Under tiden hade Stig och Elisabeth Bergling bosatt sig i Sovjetunionen, där de till en början togs emot som hedersgäster. Bergling kom dock att leva ett kringflackande liv i exil under de följande sju åren. Paret stannade en tid i Moskva men levde även periodvis i andra länder i Östblocket och Mellanöstern. Under tidigt 1990-tal rapporterades de befinna sig i Ungern (Budapest) och i Libanon. I Libanon fick de skydd av den inflytelserike drusiske ledaren Walid Jumblatt – Bergling uppgav där en falsk identitet som “brittisk jordbruksexpert” för att dölja sin bakgrund. (När sanningen uppdagades uttryckte Jumblatt i efterhand viss ånger: “I am sorry if I did any harm to the Swedish. But politics is politics”, ska han ha sagt om att ovetande huserat den svenske spionen.) Under dessa år i exil drabbades Bergling av tilltagande hälsoproblem, bland annat ska han ha utvecklat Parkinsons sjukdom. Hälsan och de förändrade geopolitiska förhållandena efter Sovjetunionens kollaps bidrog sannolikt till vad som hände härnäst – ett överraskande beslut av den förrymde spionen själv.
Återvändo 1994, straffets slut och Berglings egen syn på sin gärning
I augusti 1994, sju år efter rymningen, valde Stig Bergling att frivilligt återvända till Sverige. Hans hälsa hade försämrats och Sovjetunionens fall 1991 innebar att han inte längre kunde räkna med samma beskydd som tidigare. Exakt hur återkomsten arrangerades hölls relativt diskret, men det är känt att Bergling tog kontakt med svenska myndigheter via utlandet och förhandlade fram sin överlämning. Tillsammans med hustrun anlände han till Stockholm i början av augusti 1994, där han omedelbart greps och fördes tillbaka till svenskt fängelse för att avtjäna resten av sitt livstidsstraff. Att en förrymd spion självmant återvänder hör till ovanligheterna, och fallet väckte åter stor medial uppmärksamhet – om än inte lika tumultartad som vid rymningen sju år tidigare. Elisabeth Bergling, som hade hjälpt honom att fly, följde med tillbaka till Sverige; hon dömdes senare för medhjälp till rymningen (ett relativt kort fängelsestraff), men parets relation tog slut några år därefter.
Efter återkomsten satt Bergling fängslad i ytterligare ungefär tre år. I juli 1997 blev han villkorligt frigiven, efter totalt nära två decennier bakom lås och bom (exklusive åren på flykt). Han hade då avtjänat minimikravet för livstids fängelse och bedömdes inte längre utgöra någon säkerhetsrisk – särskilt med tanke på hans höga ålder och vacklande hälsa. Under slutet av 1990-talet och 2000-talet levde Bergling ett tillbakadraget liv i Sverige under olika nya identiteter (bl.a. namnet Stig Sydholt på äldre dar). Han gjorde dock vissa offentliga framträdanden och intervjuer, där han delade med sig av sina erfarenheter.
En central fråga har varit hur Stig Bergling själv beskrev och förklarade sin gärning. Under de första förhören 1979 angav han ekonomiska motiv – han erkände att han spionerat för Sovjet under hela 1970-talet i huvudsak för pengarnas skull. Någon djupare ideologisk övertygelse tycktes han inte åberopa; det handlade om personlig vinning och kanske spänning. I ett senare skede uttryckte Bergling ånger. Efter sin frigivning deltog han 2003 i en publik diskussion i Lund där även den före detta kontraspionagechefen Tore Forsberg medverkade, och syftet var att varna för spionagets baksidor. Inför det evenemanget intervjuades Bergling av SVT och sade då berörande ord om sin insats: “Själva överlämnandet av dokumenten ångrar jag djupt alltså… i grunden, det är klart att jag ångrar mig”. Han medgav att spioneriet hade gett honom “ett liv utöver det vanliga” – en märklig form av äventyr – men betonade att han innerst inne ångrade sitt förräderi. I andra intervjuer har han beskrivit sig själv som ung och naiv under spionåren, och han har erkänt att konsekvenserna blev långt större än vad han föreställt sig. På äldre dar engagerade han sig kortvarigt politiskt (han gick med i Vänsterpartiet 2006, men lämnade snart politiken då han ansåg den “inte så kul”) och han skrev debattartiklar – bland annat stödde han 2008 införandet av den nya FRA-lagen om signalspaning, kanske färgad av insikten om underrättelseverksamhetens betydelse. Sammantaget gav Stig Bergling intrycket av en man som kom att ångra sitt förräderi, även om han aldrig helt kunde sudda ut bilden av sig själv som en av Sveriges mest ökända spioner.
Säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige – då och i efterhand
Omedelbara konsekvenser på 1970- och 80-talet: Stig Berglings spionage orsakade betydande skada för Sveriges säkerhet, både direkt och indirekt. Enligt Sven-Åke Hjälmroth, som var Säpochef 1976–1987, hann Bergling under sina aktiva år läcka information som förstörde pågående säkerhetsoperationer och gjorde att flera kontraspionage-insatser misslyckades. Säpo insåg att man drabbats av ett allvarligt internt säkerhetshaveri. Redan upptäckten av spionen (1979) ledde till en självrannsakan inom säkerhetstjänsten: att en högt betrodd tjänsteman kunnat agera sovjetisk agent avslöjade brister i Säpos rekrytering, kontroll och övervakning av egen personal. Man jämförde med Wennerström-affären 1963 (då överstelöjtnant Stig Wennerström avslöjades som sovjetspion) – trots den chock det innebar hade det bara dröjt drygt ett decennium innan en ny spion gjorde stor skada. Detta faktum ansågs mycket allvarligt och föranledde omfattande förändringar i Säpos arbetsmetoder och internkontroll. Säkerhetspolisen skärpte sin interna säkerhet, införde noggrannare registerkontroller och stärkte sin kontraspionageverksamhet för att förhindra liknande insider-hot i framtiden. På ett bredare plan ökade även medvetenheten inom Försvarsmakten om behovet av skydd för känslig information – Berglings fall blev ett avskräckande exempel på hur “insidern” utgjorde en av de största riskerna.
När det gäller ren försvarsplanering tvingades Sverige vidta dyrbara åtgärder för att hantera skadan. Sovjetunionen hade tack vare Bergling full insyn i våra fortifikationsanläggningar och mobiliseringsförråd, vilket innebar att hela det svenska försvarskonceptet riskerade att undermineras. En uppskattning som gjordes inom Försvarsmakten var att tiotusentals svenska soldaters liv hade stått på spel vid en eventuell mobilisering eller krigssituation, eftersom Sovjet kände till alla våra försvarshemligheter. Mycket av planeringen fick göras om eller anpassas för att reducera denna sårbarhet, till enorma kostnader för staten. Även om inget väpnat angrepp inträffade under kalla kriget, innebar Berglings spioneri att Sveriges militära deterrens (avskräckningsförmåga) potentiellt försvagades betydligt.
Konsekvenser av rymningen 1987: Själva spioneriet var en stor skandal, men Berglings spektakulära flykt från fängelset 1987 ledde till ännu fler omedelbara säkerhetspolitiska konsekvenser. På den inrikespolitiska arenan rullade flera huvuden: justitieministern och chefen för kriminalvården avgick, som nämnts, och händelsen utlöste en kris i förtroendet för svenska myndigheter. Misstron mot Säpo och rättsväsendet fördjupades; att en dömd landsförrädare kunnat rymma så lätt väckte berättigade frågor om slapphänthet och rutiner. En rapport om Säpos arbetsmetoder konstaterade att misstankarna mot myndigheten fick “ytterligare näring” av Bergling-rymningen. Både Säkerhetspolisen och Kriminalvården fick skärpa sina rutiner kraftigt efter detta fiasko. Säpo genomförde en ny utredning av Bergling, denna gång för att kartlägga hur rymningen planerats och om han haft några medhjälpare inom systemet. Kriminalvården å sin sida införde striktare regler för permissioner, särskilt för högriskfångar som spioner och terrorister, för att förhindra upprepning. Samverkan mellan kriminalvården och Säpo förbättrades också – vid framtida permissioner för säkerhetsfall skulle Säpo kopplas in och ge riskbedömningar. Sverige lärde sig en dyrköpt läxa: nationens mest skyddsvärda fångar måste hanteras med största noggrannhet.
Långsiktiga och efterhandsbedömningar: Med tiden – särskilt efter kalla krigets slut – har Stig Berglings fall utvärderats i ett historiskt perspektiv. Det råder enighet bland experter om att Bergling-affären är en av de allvarligaste spionskandalerna i svensk historia. Skadorna han orsakade var inte bara materiella utan även psykologiska: förtroendet för att Sverige kunde skydda sina hemligheter fick en knäck. I efterhand har dock svenska säkerhetsorgan tagit fasta på lärdomarna. Säpo förbättrade sina interna säkerhetsprövningar av personal och byggde upp bättre analysförmåga för att upptäcka avvikande beteenden (för att identifiera eventuella mullvadar i tid). Försvarsmakten och andra myndigheter införde principen om ”flera ögon” på känsliga uppgifter för att inte en enskild person ska kunna kopiera hemligheter obemärkt. Dessutom bidrog Bergling-fallet till en ökad vaksamhet mot påverkansoperationer och spionage inom de neutrala staterna – Sverige insåg att trots sin alliansfrihet var man ett högprioriterat mål för sovjetisk underrättelseinhämtning, vilket påverkade landets säkerhetspolitiska orientering mot mer samarbete med västliga underrättelsetjänster.
I den säkerhetspolitiska debatten efteråt har Bergling ofta använts som ett exempel på “insider threat”. Myndighetsrapporter har pekat på strukturella brister som möjliggjorde hans gärning och rekommenderat reformer. Det militära försvaret tvingades revidera sina krigsplaner och vidta tekniska motmedel (som att flytta vapenförråd och ändra koder/förbindelser) för att minimera konsekvenserna av läckan. På det politiska planet bidrog affären till en ökad förståelse för behovet av signalspaning och kontraspionage – något som Bergling ironiskt nog själv förespråkade på äldre dar. Sammanfattningsvis medförde Stig Berglings spioneri omfattande säkerhetspolitiska konsekvenser: då, i form av direkta skador, skandaler och reformer; och i efterhand, som en ständig påminnelse om vikten av vaksamhet mot hot inifrån samt en dyrköpt erfarenhet som format Sveriges säkerhetsdoktrin under och efter det kalla kriget. Bergling-affären blev en katalysator för förbättrad säkerhetskultur – en tragisk men lärorik episod som än idag präglar svensk underrättelse- och säkerhetspolitik.
Källor: Myndighetsrapporter, historiska dokument och granskningar har använts för denna sammanställning, bl.a. Försvarsmaktens historiska artikel om svenska spioner, uttalanden från Säpo-chefer i media, Sveriges riksdags protokoll från 1987, samt dokumentärer och biografier (SVT/SR). Dessa källor ger en samstämmig bild av händelseförloppet och konsekvenserna kring Stig Bergling – en av de mest omvälvande spionhistorierna i Sveriges moderna historia.