Datasaabaffären var en av de mest laddade svenska teknikskandalerna under kalla kriget. Vad som började som en framgångsrik export av ett civilt flygtrafikledningssystem utvecklades till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där frågor om exportkontroll, neutralitet och teknikens militära betydelse hamnade i centrum. Affären visade hur svensk högteknologi kunde få oväntade konsekvenser i en värld präglad av stormaktsrivalitet.

Datasaabaffären är en av de mest uppmärksammade tekniska och utrikespolitiska affärerna i modern svensk historia. Den utspelade sig under det kalla kriget och handlade om hur ett svenskt flygtrafikledningssystem, avsett för civil användning, kom att bli föremål för en diplomatisk konflikt mellan Sverige och USA efter att delar av tekniken hamnat i Sovjetunionen utan korrekt exporttillstånd.
Affären illustrerar hur avancerad teknik, även när den utvecklas för civila ändamål, kan få säkerhetspolitisk betydelse i en tid präglad av misstro mellan stormakter.
Bakgrunden – ett svenskt tekniskt genombrott
Under 1970-talet var Sverige internationellt framstående inom datateknik och realtidssystem. Företaget Stansaab, senare Datasaab, utvecklade avancerade system för flygtrafikledning. År 1975 vann bolaget en mycket stor order från Sovjetunionen på ett komplett lufttrafikledningssystem med namnet TERCAS, avsett för bland annat Moskva och Kiev.
Systemet var svenskkonstruerat och byggde kring datorn Censor 932 V. Det kunde ta emot radarsignaler, omvandla dem till digital information och presentera flygläget i realtid för flygledare. För sin tid var detta högteknologi, och affären sågs som ett prestigeprojekt för svensk industri.
Tekniken som blev politiskt känslig
Trots att systemet var utvecklat i Sverige innehöll vissa delar amerikanska elektroniska komponenter. Under kalla kriget krävde USA särskilda export- och reexportlicenser för sådan teknik, särskilt om den kunde hamna i Sovjetunionen.
Problemet gällde främst så kallade primärradarextraktorer. Till skillnad från sekundärradar, som bygger på transpondrar i flygplanen, kan primärradar upptäcka alla flygplan oavsett utrustning. Det gjorde tekniken användbar även för militär övervakning, även om systemet officiellt var civilt.
USA beviljade endast exportlicens för ett nedbantat system, där vissa nödvändiga kretskort saknades.
Hur exportreglerna kringgicks
För att ändå kunna leverera ett fungerande system tog Stansaab till informella lösningar. Svenska tekniker tog med sig de förbjudna kretskorten till Sovjetunionen i samband med tester och installation. Kort därefter blev de kvar där, utan att någon formell exportlicens hade beviljats.
I vissa fall märktes amerikanska komponenter om för att se ut som om de vore tillverkade i Sverige. Företagsledningen sökte aldrig den sista nödvändiga licensen, något som senare erkändes öppet.
Avslöjandet och den diplomatiska krisen
År 1980 avslöjades affären av journalister. Kort därefter rapporterade svensk television om den otillåtna teknikutförseln. USA reagerade kraftigt och krävde förklaringar från den svenska regeringen, som tidigare hade lovat att övervaka reexporten.
År 1981 tvingades regeringen medge att exportkontrollen hade misslyckats och framförde en formell ursäkt till USA. Händelsen ledde till en utdragen diplomatisk konflikt som kom att kallas Datasaabaffären.
Internationella konsekvenser
USA hävdade att den exporterade tekniken hade militär betydelse och påverkade amerikansk försvarsplanering. Som påtryckningsmedel stoppades försäljningen av vissa vapensystem till Sverige, bland annat den modernaste versionen av Sidewinder-roboten och viktiga komponenter till JAS-projektet.
Datasaabs nya ägare Ericsson dömdes senare i USA till betydande böter för brott mot amerikansk exportlagstiftning. Först flera år senare normaliserades relationerna fullt ut.
Olika tolkningar av affärens betydelse
Det har rått delade meningar om hur allvarlig affären egentligen var. Kritiker menar att Sverige bidrog till att stärka Sovjetunionens luftövervakning, möjligen även i militära sammanhang som invasionen av Afghanistan 1979.
Datasaabs ledning har däremot konsekvent hävdat att tekniken var civil, allmänt känd och inte militärt avgörande. Enligt detta synsätt handlade affären mer om politik, prestige och stormaktsrivalitet än om faktisk teknisk överlägsenhet.
Ett långvarigt efterspel
Trots skandalen togs TERCAS i drift och användes i Sovjetunionen och senare Ryssland i över tre decennier. Först 2017 ersattes systemet med ett inhemskt ryskt alternativ.
Varför Datasaabaffären fortfarande är relevant
Datasaabaffären är ett tydligt exempel på hur teknik, handel och geopolitik kan bli oskiljaktiga. Den visar hur civila system kan få militär betydelse, hur exportkontroll kan bli ett diplomatiskt verktyg och hur även neutrala länder kan hamna i stormakters intressekonflikter.
I en tid då frågor om halvledare, AI och teknologiskt beroende åter står högt på den politiska dagordningen är Datasaabaffären mer än historia – den är en påminnelse om teknikens politiska kraft.
Katynmassakern – ett av 1900-talets stora politiska brott – När vänsterpartiet kamrater mördade 3000 polska officeare
Våren 1940 försvann tusentals polska officerare spårlöst i Sovjetunionen. I årtionden omgavs deras öde av lögner, förnekanden och politiska bortförklaringar. Först långt senare blev det klarlagt att de hade mördats på order av den sovjetiska ledningen i det som kommit att kallas Katynmassakern – ett av andra världskrigets mest uppmärksammade och långvarigt förtigna massbrott.

Katynmassakern var en systematisk massavrättning som genomfördes våren 1940 på order av Sovjetunionens högsta ledning. Över 21 000 polska medborgare mördades, huvudsakligen officerare, poliser och representanter för den polska samhällseliten. Brottet utfördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD och kom under decennier att förnekas och förvanskas av staten som bar ansvaret.
Bakgrund: Polen mellan två diktaturer
I september 1939 invaderades Polen av Nazityskland från väst och av Sovjetunionen från öst. Den polska staten slogs sönder och hundratusentals människor hamnade under sovjetisk kontroll. Bland dem fanns många officerare som i det civila livet var akademiker och yrkesutbildade reservister. Dessa betraktades av Sovjetledningen som ett potentiellt hot mot framtida politisk kontroll över Polen.
Fånglägren och beslutet att döda
De polska krigsfångarna internerades i särskilda läger, bland annat i Kozielsk och Starobelsk. Den 5 mars 1940 lade NKVD-chefen Lavrentij Berija fram ett förslag till Josef Stalin om att fångarna skulle avrättas som ”nationalistiska och kontrarevolutionära element”. Förslaget godkändes av politbyrån och ledde till en av de största enskilda massavrättningarna under andra världskriget.
Massavrättningarna
Avrättningarna genomfördes på flera platser. I skogen vid Katyn dödades 4 421 personer. Andra stora avrättningsplatser fanns i Charkiv, Kalinin (nuvarande Tver) samt i fängelser i västra Ukraina och Belarus. Sammanlagt mördades 21 857 människor, varav majoriteten var polska officerare.
Upptäckten och propagandakriget
År 1943 upptäckte tyska trupper massgravarna i Katyn. Tyskland anklagade Sovjetunionen för dådet, medan Sovjet hävdade att morden utförts av tyskarna efter invasionen 1941. Oberoende rättsmedicinska undersökningar pekade dock på att avrättningarna skett 1940. Trots detta valde de västallierade av politiska skäl att offentligt acceptera den sovjetiska versionen under kriget.
Efterkrigstiden och sanningen
Vid Nürnbergprocessen försökte Sovjet lägga skulden på Nazityskland, men domstolen fann inte bevisen tillräckliga. Under den kommunistiska tiden var Katyn ett tabu i Polen. Först under Michail Gorbatjov på 1980-talet inleddes en ny granskning, och 1990 erkände Sovjetunionen officiellt NKVD:s ansvar. Senare offentliggjordes dokument som visade att ordern hade godkänts av Stalin personligen.
Katyns betydelse i dag
Katynmassakern har blivit en symbol för statligt organiserade brott, politisk lögn och den polska elitens systematiska utplåning. Händelsen fortsätter att prägla relationerna mellan Polen och Ryssland och är ett centralt exempel på hur historisk sanning kan förnekas under lång tid, men till slut ändå komma fram.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Snart kan marxismen bödlar sitta i en Svensk regering
Kommunismen har ofta framställts som en befrielseideologi byggd på jämlikhet och solidaritet. I praktiken har den gång på gång resulterat i diktatur, terror och massdöd. Under 1900-talet användes kommunistiska idéer för att rättfärdiga statligt förtryck, svältkatastrofer, arbetsläger och politiska utrensningar som krävde tiotals miljoner människoliv. Samtidigt inspirerade marxismen även våldsamma extremistgrupper i demokratiska länder. Denna text belyser kommunismens negativa konsekvenser och visar hur en utopisk ideologi kunde bli ett av historiens mest destruktiva politiska projekt.

Kommunismens brott och konsekvenser: Terror, förtryck och våld i ideologins namn
Kommunismen gör anspråk på att ställa sig på de förtrycktas sida mot alla slags orättvisor, ändå har kommunistiska regimer gjort sig skyldiga till terror och svåra förbrytelser. Hur kunde en ideologi om jämlikhet och rättvisa leda till massvåld och förtryck? I denna artikel granskas de destruktiva aspekterna av kommunismen och marxismen – från statligt förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och massvåld under kommunistiska diktaturer, särskilt i Sovjetunionen och Kina, till våldsdåd och terrorism i västvärlden i marxismens namn. Artikeln belyser historiska exempel, dödssiffror och ideologiska motiv för att ge en upplysande bild av kommunismens mörka arv.
Marxismens ideologi och vägen till diktatur
Karl Marx och Friedrich Engels idéer syftade till att befria arbetarklassen från kapitalistiskt förtryck och skapa ett klasslöst, jämlikt samhälle. Samtidigt inrymde marxismen en revolutionär logik där våld kunde ses som nödvändigt för att störta den gamla ordningen. Begreppet ”proletariatets diktatur” kom i praktiken att fungera som en legitimering av att ett revolutionärt parti tog den absoluta makten och slog ner all opposition.
I Sovjetunionen utvecklade Lenin denna tanke till ett system där partiet, som påstod sig representera proletariatet, ansåg sig ha rätt att styra utan folkligt mandat. Motstånd definierades inte som politisk oenighet utan som fiendskap. Den hemliga polisen byggdes ut, och terror etablerades som ett verktyg för att befästa makten. När staten börjar kategorisera människor efter klass och ursprung blir individens rättigheter sekundära: människor förföljs inte för vad de gjort, utan för vad de anses vara. Den avhumaniserande logiken öppnar för massvåld, utrensningar och kollektiv bestraffning.
Terror och massvåld i Sovjetunionen under Lenin och Stalin
Efter maktövertagandet 1917 följde inbördeskrig och politiskt kaos, vilket möttes med en brutal våldspolitik. ”Röda terrorn” 1918–1921 innebar summariska avrättningar av verkliga eller påstådda motståndare. Samtidigt bidrog tvångsrekvirering av mat till hungersnöd 1921–22 där omkring fem miljoner människor dog. Regimen såg svält som ett instrument för kontroll: lidandet kunde knäcka bondemotstånd och underlätta statens grepp.
När Stalin tog över efter Lenins död byggdes terrorn ut till en totalitär samhällsordning. Tvångskollektiviseringen innebar att bönder som motsatte sig politiken stämplades som ”kulaker” och förklarades som en klass som skulle krossas. Massdeportationer, avrättningar och brutala kampanjer drabbade miljontals.
Under 1932–33 följde en av de mest fruktansvärda svältkatastroferna i modern europeisk historia: Holodomor i Ukraina. Staten drev in spannmålskvoter, spärrade områden och hindrade människor från att fly. Resultatet blev flera miljoner döda. Många forskare menar att svälten inte bara var en följd av misslyckad politik utan även en medvetet förvärrad katastrof för att slå ner motstånd och tvinga fram underkastelse.
Stora utrensningen 1936–38 visade terrorapparatens fulla kraft. Massgripanden, tortyr, skenrättegångar och avrättningar blev en rutin. Hundratusentals sköts, och ännu fler skickades till arbetsläger. Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Vänsterpartiets ideologi
Gulag-systemet institutionaliserade tvångsarbete och lidande. Miljontals människor spärrades in i läger under omänskliga förhållanden, där svält, kyla, sjukdomar och misshandel ledde till massdöd. Också etniska grupper drabbades av kollektiv bestraffning genom deportationer under krigsåren, där tiotusentals dog under transport och i exil.
De samlade dödstalen för Stalins system är omstridda i detalj men omfattningen är enorm. Ofta nämns omkring 20 miljoner dödsoffer i Sovjetunionen kopplade till avrättningar, läger och svält. Oavsett exakt siffra var förtrycket systematiskt, statsorganiserat och långvarigt, och det skapade ett samhälle där rädsla och lydnad ersatte frihet och rättssäkerhet.
Massdöd och förtryck i Kina under Mao Zedong
Kinas kommunistregim under Mao Zedong utvecklade en extremt våldsam form av politisk mobilisering, där kampanjer återkom i vågor och riktades mot nya ”fiender”. Redan under 1950-talet skedde brutala utrensningar och jordreformer där stora grupper jordägare och ”klassfiender” dödades eller skickades till läger. Systemet med ärftliga klassstämplar gjorde förföljelsen långvarig och socialt ärftlig: barn och barnbarn kunde straffas för sina föräldrars bakgrund.
Den största katastrofen kom med Stora språnget framåt 1958–62. Maos politiska projekt pressade fram orealistiska produktionsmål, förbjöd privat jordbruk och tvingade in befolkningen i kollektiv. När jordbruket kollapsade fortsatte staten ändå att ta ut spannmål, och lokala funktionärer manipulerade siffror för att undgå bestraffning. Matbristen blev en massvält där tiotals miljoner människor dog. Uppskattningar varierar, men intervallet 30–45 miljoner döda nämns ofta. Det som gör tragedin särskilt mörk är att systemet fortsatte trots tydliga signaler om katastrof, och att staten under lång tid vägrade erkänna orsakerna.
När Mao senare inledde Kulturrevolutionen 1966–76 fördjupades samhällsdestruktionen. Ungdomar organiserades till Röda gardet och uppmanades angripa lärare, intellektuella, partifunktionärer och ”borgerliga” element. Offentliga skamritualer, misshandel, tortyr och dödligt våld spreds över landet. Miljoner människor fängslades, förvisades, berövades utbildning och arbete eller drevs i desperation till sammanbrott och död. Kulturarv förstördes systematiskt när allt som inte passade den revolutionära renlärigheten skulle rensas ut.
Mao-tidens sammanlagda dödstal är omdebatterade, men i flera historiska uppskattningar hamnar totalsiffran på tiotals miljoner. Det som står klart är att staten använde ideologi som vapen: den omvandlade politik till moralisk renhet, och moralisk renhet till legitimt våld.
Våld och terrorism i västvärlden i marxismens namn
Marxismens revolutionära retorik inspirerade även väpnade grupper i demokratiska länder, där unga radikaler ansåg att våld var ett berättigat medel mot ”systemet”. Även om skalan inte kan jämföras med statsterror i diktaturer visar dessa exempel hur ideologisk övertygelse kan sänka tröskeln för brottslighet och terror.
Röda armé-fraktionen i Västtyskland bedrev under flera decennier en kampanj av bankrån, bombdåd, kidnappningar och mord. Gruppen rättfärdigade sin verksamhet som antiimperialistisk klasskamp och såg demokratins institutioner som förklädd fascism. Resultatet blev ett spår av döda och skadade, samt ett samhällsklimat präglat av rädsla och polarisation.
demokratins institutioner som förklädd fascism
Vänsterpartiets kamrater i Tyskland
FARC i Colombia började som en marxist-leninistisk bondegerilla men utvecklades över tid till en aktör som finansierade sig genom kidnappningar, utpressning och narkotikahandel. Konflikten i Colombia blev en långvarig tragedi där civilbefolkningen drabbades hårdast. Även om ansvaret för våldet delades mellan flera aktörer bidrog FARC kraftigt till ett krig som kostade hundratusentals liv och skapade massflykt, trauma och social söndring.
Weather Underground i USA genomförde bombdåd mot statliga mål. Gruppen försökte ofta undvika dödsoffer, men normaliserade ändå politiskt våld och bidrog till en spiral där extremism och motåtgärder gödde varandra. Att en del av våldet var ”symboliskt” ändrar inte att metoden var terroristisk: skrämsel, sabotage och hot som politiskt verktyg.
Diktatur, terror och massödd, marxismen grundpelare
Kommunismens historia visar hur en utopisk idé kan användas för att motivera praktiskt taget obegränsad brutalitet. När ett parti eller en ledare hävdar att man företräder ”folket” och samtidigt definierar motståndare som ”folkets fiender”, försvinner gränserna för vad som anses tillåtet. Diktatur, terror och massdöd kan framställas som nödvändiga steg på vägen mot en bättre framtid.
De värsta konsekvenserna syns i de kommunistiska diktaturernas statssystem: massavrättningar, läger, svältkatastrofer och kollektiv bestraffning som drabbade oskyldiga i industriell skala. I västvärlden blev följderna mindre i antal men ändå destruktiva: terrorism, mord, kidnappningar och ett politiskt klimat där våldet sågs som moraliskt legitimt.
Det negativa arvet handlar inte bara om dödstal utan om hur samhällen deformeras när rädsla, angiveri och politisk renlärighet får ersätta rättsstat, pluralism och mänskliga rättigheter. Kommunismens brott visar att när en ideologi gör anspråk på absolut sanning och ser människor som medel för ett historiskt mål, kan den bli en motor för förtryck i stället för befrielse.
Att minnas offren och tala om övergreppen är avgörande. Inte för att trivialisera rättviseideal, utan för att slå fast en gräns: inga samhällsvisioner, hur storslagna de än är, kan ursäkta terror, svält som vapen, massfängslanden och systematiska brott mot mänskligheten.
Vänsterpartiet högkvarter på Kungsgatan 84 finasierad med Sovjetiska blodspengar
Fastigheten på Kungsgatan 84 i Stockholm köptes 1937–1938 av Sveriges kommunistiska parti, föregångare till Vänsterpartiet. Historisk forskning visar att köpet möjliggjordes med sovjetiska medel, främst de så kallade ryska oljepengarna.
Naftasyndikatet och pengarna
Pengarna härrörde från det sovjetägda oljebolaget AB Naftasyndikat, som 1928–1937 drev hundratals bensinstationer i Sverige. Bolagets ekonomichef Einar Kruse ansvarade samtidigt för SKP:s finanser. Vittnesmål från avhoppare, polis- och Säpo-rapporter samt senare forskning visar att överskott från Naftasyndikatet fördes över till partiet från cirka 1936.
Köpet av partihögkvarteret
Kort därefter kunde SKP köpa Kungsgatan 84 för en summa motsvarande cirka 19 miljoner kronor i dagens penningvärde – en investering partiet annars saknat ekonomiska möjligheter till. Något enskilt kvitto saknas, men den samlade evidensen ger bred historisk konsensus: utan sovjetiskt stöd hade köpet inte varit möjligt.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Catalinaaffären – när Vänsterpartiet hjälpte sina kamrater i öst att skjuta ner ett civilt Svenskt flygplan.
Sommaren 1952 försvann ett svenskt militärflygplan över Östersjön och tre dagar senare besköts ett annat under räddningsinsats. Händelserna kom att avslöja Sveriges hemliga underrättelsesamarbete med västmakterna och blev en av de allvarligaste utrikespolitiska kriserna i landet under kalla kriget. Catalinaaffären är i dag ett symboliskt exempel på hur neutraliteten sattes på prov i skuggan av stormakternas konflikt.

Catalinaaffären är en av de mest dramatiska och länge mest hemlighållna episoderna i modern svensk historia. Sommaren 1952 sköts två svenska militärflygplan ner över Östersjön av sovjetiskt jaktflyg. Händelsen blottlade Sveriges dolda roll i det kalla krigets underrättelsespel och fick långvariga konsekvenser för svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Ett neutralt land – med hemliga uppdrag
Utåt höll Sverige hårt på sin linje av strikt neutralitet, men bakom kulisserna såg verkligheten annorlunda ut. I slutet av 1940-talet hade Sverige ingått hemliga samarbeten med USA och Storbritannien. Genom signalspaning kunde Sverige leverera värdefull underrättelseinformation om Sovjetunionens militära förmågor i utbyte mot avancerad teknik. En central roll spelades av specialutrustade flygplan från svenska flygvapnet, bemannade delvis av personal från Försvarets radioanstalt (FRA).
DC-3:an som försvann
Den 13 juni 1952 lyfte ett svenskt signalspaningsflygplan, en Tp 79, med namnet Hugin. Ombord fanns åtta män. Uppdraget var att kartlägga sovjetiskt radar- och luftförsvar över internationellt vatten i Östersjön. Flygplanet kom aldrig tillbaka. Sista radiosignalen mottogs strax efter klockan 11 och därefter var Hugin spårlöst försvunnen. Sovjetunionen förnekade all inblandning och den svenska regeringen tonade ner misstankarna. Officiellt uppgavs flygningen vara en navigeringsövning. I verkligheten hade DC-3:an skjutits ner av sovjetiska jaktplan av typen MiG-15.
Catalinan som räddade sanningen

Tre dagar senare skickades två sjöräddningsflygplan av typen Tp 47 Catalina ut för att söka efter den försvunna DC-3:an. Ett av dem, Bertil 02, attackerades av sovjetiskt jaktflyg och besköts svårt. Trots skadorna lyckades besättningen nödlanda på Östersjön. Alla sju överlevde och räddades av ett västtyskt handelsfartyg. Händelsen gjorde det omöjligt att längre upprätthålla bilden av en olyckshändelse.
Tystnad, förnekelse och ett sent erkännande
Under flera decennier hölls sanningen borta från allmänheten och även från de anhöriga. Först 1956 erkände Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov privat för Sveriges statsminister Tage Erlander att DC-3:an hade skjutits ner. Offentligt dröjde det till 1991 innan Ryssland bekräftade nedskjutningen och då stod det också klart att flygplanet inte hade kränkt sovjetiskt luftrum.
Vraket på havets botten
År 2003 hittades DC-3:an på 125 meters djup i Östersjön efter ett privat initiativ lett av Anders Jallai. Vraket bar tydliga spår av beskjutning. När det bärgades 2004 kunde man fastställa exakt nedslagstid eftersom cockpitklockan hade stannat på 11:28:40. Fyra av de åtta omkomna återfanns aldrig och deras öde är fortfarande ett av affärens stora mysterier.
Myter, teorier och obesvarade frågor
Catalinaaffären har gett upphov till många spekulationer. Det har talats om att överlevande kan ha plockats upp av sovjetiska fartyg, om en möjlig nionde person ombord och om misstankar om spioneri inom besättningen. Inget av detta har kunnat bevisas slutgiltigt, men affären fortsätter att fascinera historiker och forskare.
Kommunister var dåtidens inre Lede Fi.
I Sverige hade vi vid tidpunkten en inre fiende som hette Sveriges Kommunistiska Parti, idag kallat Vänsterpartiet. SKP var allmänt fientliga mot det svenska samhället, och man hade redan under andra världskriget drivit en hetsande stämning i tidningen Norrskensflamman emot Svenska samhället. Svenska statstjänstemän fick därför, med livet som insats, hjälpas åt att stänga den prosovjetiska tidningen.
En teori är att SKP, som idag heter Vänsterpartiet, hade spioner på Bromma flygplats, och att man sedan signalerade vidare till sina kamrater i Moskva att DC-3:an skulle inhämta information om banditstaterna i öster.
Ett arv som lever kvar
Catalinaaffären fick djupgående konsekvenser och bidrog direkt till utvecklingen av svensk incidentberedskap med dygnet-runt-övervakning av svenskt luftrum. I dag visas den bärgade DC-3:an på Flygvapenmuseum i Malmslätt som ett monument över ett ögonblick då stormaktspolitiken bokstavligen slog ner i Sveriges närhet.
Varför Catalinaaffären fortfarande är relevant
Affären påminner om att även små, neutrala stater kan dras in i stormakters maktspel och att sanningen ibland ligger gömd i decennier innan den når ytan.
Baltutlämningen, när Sossarna böjde sej för Stalin
Vintern 1945–1946 fattade Sverige ett av de mest omstridda besluten i sin moderna historia. Trots neutralitet och vetskapen om de hårda repressalier som väntade i Sovjetunionen utlämnade den svenska regeringen tusentals internerade soldater, däribland 146 balter. Beslutet mötte kritik, men stöddes i riksdagen av dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), dagens Vänsterpartiet, som ville gå ännu längre och även förespråkade att omkring 30 000 civila flyktingar från Baltikum skulle skickas tillbaka. Baltutlämningen kom att bli ett nationellt trauma och har blivit en symbol för hur rädsla och stormaktspolitik kan leda till långtgående moraliska kompromisser.

Baltutlämningen – ett svenskt moraliskt trauma
Baltutlämningen är en av de mest omdebatterade händelserna i Sveriges moderna historia. Den ägde rum vintern 1945–1946, kort efter andra världskrigets slut, och innebar att Sverige utlämnade omkring 3 000 personer till Marximsen Sovjetunionen. Av dessa var 146 soldater från de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Beslutet fattades trots att Sverige varit neutralt under kriget och trots att den svenska regeringen var medveten om att de utlämnade riskerade hårda straff i Sovjetunionen.
Bakgrund – flykten till Sverige
Under krigets slutskede flydde tusentals soldater från Nationalsocialismens Tyskland och dess allierade över Östersjön till Sverige. Bland dem fanns tyskar, finländare samt ester, letter och litauer som stridit på östfronten mot Sovjetunionen. Många sökte skydd undan kriget, andra ville undgå sovjetisk vedergällning. I Sverige internerades de i särskilda läger, bland annat vid Ränneslätt utanför Eksjö, Backamo nära Uddevalla och i läger på Gotland.
När Marxtiska Sovjetunionen sommaren 1945 krävde att personer som man betraktade som sovjetmedborgare skulle utlämnas, hamnade Sverige i ett politiskt och moraliskt dilemma. De baltiska staterna hade ockuperats och annekterats av Marxtiska Sovjetunionen 1940, något som Sverige i praktiken accepterade, trots att annekteringen var folkrättsligt omstridd.
Det politiska beslutet
Den svenska samlingsregeringen, och senare Regeringen Hansson IV, valde att tillmötesgå Sovjetunionens krav. Statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén höll länge beslutet hemligt av rädsla för protester och oroligheter.
När nyheten läckte i november 1945 väckte den stark upprördhet i pressen och bland allmänheten. Kritiker menade att Sverige svek både humanitära principer och sin neutralitet. I riksdagen fanns motstånd mot utlämningen, men regeringen stod fast vid sitt beslut.

Det är viktigt att notera att dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), som i dag är Vänsterpartiet, inte bara stödde utlämningen utan ville gå ännu längre. Partiet förespråkade även att omkring 30 000 civila flyktingar från Baltikum skulle skickas tillbaka till Sovjetunionen, ett förslag som väckte stark kritik men som visar hur långt delar av den politiska vänstern var beredd att gå i lojalitet med Sovjetunionen vid denna tid.
Folkrättsligt fanns det inget entydigt krav på utlämning. En neutral stat var enligt Haagkonventionerna inte skyldig att efter kriget lämna ut internerade soldater. Trots detta valde regeringen att agera i linje med Sovjetunionens önskemål, sannolikt av rädsla för att äventyra relationerna med den segrande stormakten i öst.
Hungerstrejker och desperation

Beslutet ledde till desperata protester bland de internerade. I november 1945 inledde de baltiska soldaterna en hungerstrejk, snart följda av de tyska. Situationen blev snabbt allvarlig. Flera skadade sig själva för att undgå utlämning och totalt sju personer tog sina liv. De baltiska utlämningarna sköts tillfälligt upp, men utlämningen av tyskar fortsatte.
Den 25 januari 1946 genomfördes den sista utlämningen, då 146 balter och 227 tyskar fördes ombord på ett sovjetiskt fartyg i Trelleborgs hamn och fördes till Sovjetunionen.
Ödet efter utlämningen
Efter ankomsten till Sovjetunionen placerades de utlämnade i fångläger, vilket var normalt för soldater som tjänstgjort i tysk uniform. Ett mindre antal dömdes till långa fängelsestraff, medan många andra frigavs efter några månader. Trots detta kom misstänksamhet, övervakning och begränsade livsvillkor att prägla deras fortsatta liv under lång tid.
Efterspel och kulturell bearbetning
Baltutlämningen förblev länge ett känsligt ämne i Sverige. Först på 1960-talet började den diskuteras mer öppet, inte minst genom P.O. Enquist och hans dokumentärroman Legionärerna från 1968. Boken väckte stor debatt och bidrog till att händelsen åter blev en del av det offentliga samtalet. Den filmatiserades senare och nådde därmed en ännu bredare publik.
Ursäkter och historisk betydelse
År 1994 bad Sveriges regering officiellt om ursäkt till de överlevande. De bjöds till Sverige och togs emot vid en ceremoni som markerade ett tydligt avståndstagande från beslutet 1945. En ytterligare ursäkt framfördes 2011 till de baltiska staternas regeringar.
I dag ses baltutlämningen ofta som ett varnande exempel på hur rädsla, stormaktspolitik och realpolitiska överväganden kan leda till att humanitära och rättsliga principer åsidosätts. Händelsen används i diskussioner om neutralitet, folkrätt och moraliskt ansvar och har blivit en bestående påminnelse om att även demokratiska stater kan fatta beslut som senare uppfattas som djupt problematiska.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Vänsterpartiet spelar offer – men blundar för sitt egna Svenskhat.
Vänsterpartiet larmar om ”otrygghet” efter att en opinionsbildare besökt riksdagen. Men när partiet spelar offer glömmer de sitt eget arv – där kommunister inte bara hyllat diktaturer, utan även förrått Sverige. Från Stig Berglings försäljning av försvarshemligheter till Sovjet, till Jan G .som 1974 dömdes för spioneri .

Innehållsförteckning
- Vänsterpartiet spelar offer – men blundar för sina egna spioner
- Marxismens mörka arv
- När kommunister förrådde Sverige
- Hyckleri i demokratins namn
Vänsterpartiet spelar offer – men blundar för sina egna spioner
Vänsterpartiet försöker nu göra en stor affär av att SD:s Jessica Stegrud haft besök av opinionsbildaren Nick Alinia i riksdagen. Partiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling talar om ”extrem olustkänsla” och påstår att demokratin hotas. Men reaktionen framstår snarare som politiskt teater – ett primadonnabeteende för att smutskasta en politisk motståndare.
Marxismens mörka arv
Det är ironiskt att just Vänsterpartiet nu poserar som demokratins väktare. Partiet har i decennier försvarat marxismen – en ideologi som lämnat efter sig diktaturer, massmord och förtryck. Från Gulag i Sovjetunionen till Stasis övervakningsstat i DDR har kommunismen bevisat sin oförenlighet med frihet och demokrati.
När kommunister förrådde Sverige
Om Vänsterpartiet verkligen oroar sig för hot mot demokratin borde de påminnas om Sveriges egen spionhistoria. De som gjort störst skada mot landet har inte varit högerextrema – utan personer med sympatier åt vänster, ofta med nära band till kommunismen.
- Stig Bergling, officer i Säpo och försvarsstaben, sålde under 1970-talet och framåt ut känsliga försvarshemligheter till Sovjetunionen. Hans förräderi räknas som en av de mest allvarliga spionskandalerna i svensk historia.
- Jan.G, journalist och numera författare, avslöjades ha haft kontakter med KGB. År 1974 dömdes han till fängelse för spioneri och avtjänade ett straff för att ha arbetat för Sovjetunionens underrättelsetjänst. Trots detta har han senare försökt framställa sig själv som sanningssägare och demokratins försvarare.
Det är alltså kommunistsympatisörer och Sovjet-agenter som i praktiken hotat Sverige på riktigt – inte opinionsbildare som spelar in konfrontativa klipp på Youtube.
Hyckleri i demokratins namn
När Vänsterpartiet nu ropar ”otrygghet” för att Jessica Stegrud haft en gäst i riksdagen blir det svårt att ta deras indignation på allvar. Demokratin i Sverige har överlevt betydligt värre hot än så – inte minst från den ideologi som Vänsterpartiet själv byggde på och som deras sympatisörer aktivt hjälpt främmande makt att gynnas av.
Att Vänsterpartiet försöker göra politiska poäng på Nick Alinia, samtidigt som de blundar för marxismens blodiga arv och sina egna ideologiska kopplingar till spioner som förrått Sverige, är inget annat än hyckleri.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.











