Stockholm.homes

Etikett: SD

  • Socialdemokraterna visar sitt öppna förakt mot stockholmarna och vägrar diskutera återvandring.

    Trots ökande otrygghet, sprängningar och en havererad integrationspolitik vägrar partiet ens diskutera frivillig återvandring. I stället fortsätter den rödgröna ledningen i Stockholm att låtsas som att problemen inte finns – och tackar nej till varje försök till lösning, bara för att förslaget kommer från fel parti.

    S-styrda Stockholm nobbar återvandring – för att förslaget kommer från SD

    För tio år sedan öppnade Socialdemokraterna Pandoras ask. Genom att göra det enklare än någonsin för asylsökande att komma till Sverige lade de grunden för dagens kris. Då talade man om ”öppna hjärtan” och om ett Europa utan murar – ord som i efterhand framstår som naiva symboler för en politik utan konsekvensanalys.

    Resultatet ser vi nu varje natt. Sprängningar, skjutningar och en växande otrygghet har blivit vardag i många svenska städer. Trots det vägrar Socialdemokraterna erkänna sitt ansvar eller ens diskutera verkliga lösningar som frivillig återvandring. I stället fortsätter partiet att förneka sambanden mellan den egna politiken och de problem som vanliga människor tvingas leva med.

    Flera S-styrda kommuner har den senaste veckan valt att tacka nej till att ens delta i samtal med regeringens samordnare Terésa Zetterblad. Hennes uppdrag är att informera om det kraftigt höjda återvandringsbidraget och visa hur kommunerna kan hjälpa personer som frivilligt vill återvända till sina hemländer.

    Det handlar inte om tvång, utan om en möjlighet – en chans till en ny start för dem som inte lyckats etablera sig i Sverige.

    Men Socialdemokratiskt styrda kommuner, med Stockholm i spetsen, väljer att säga nej.

    Barnsligt partipolitiskt trots

    Stockholms social- och trygghetsborgarråd Alexander Ojanne (S) meddelar i ett brev att staden inte ser någon anledning att delta. Han menar att återvandringsbidraget kan ”försvåra nyanländas etablering” och riskera att människor känner sig ”oönskade”.

    I praktiken betyder det att S hellre låter människor fastna i utanförskap än att erkänna att vissa faktiskt vill återvända frivilligt. Och varför denna vägran? För att initiativet kommer från regeringen – med stöd av Sverigedemokraterna.

    Socialdemokraterna beter sig som barnungar: de vägrar samarbeta bara för att idén inte är deras egen. Ideologin går alltid före verkligheten – även när det drabbar både individ och samhälle.

    En ekonomisk vinst – som S inte vill se

    För Stockholm vore frivillig återvandring en ren vinstaffär. Varje person som lämnar ett långvarigt bidragsberoende frigör resurser i välfärden – i socialtjänst, skola, sjukvård och bostadsmarknad.

    Men i stället för att tänka ekonomiskt och långsiktigt väljer den rödgröna ledningen att stänga dörren. Hellre fortsätta på den inslagna vägen med ökande kostnader, segregation och otrygghet, än att erkänna att regeringen faktiskt har ett poäng.

    Rödgrön kakistokrati

    Stockholm styrs i dag av en rödgrön röra som misslyckas med det mesta. Skatten har höjts två gånger under en mandatperiod – ändå blir ingenting bättre. Tryggheten minskar, vårdköerna växer och bostadsbristen kvarstår.

    Att tacka nej till en kostnadsfri statlig satsning som dessutom kan avlasta kommunens ekonomi visar hur djupt Socialdemokraterna sjunkit i sin prestige. Det är inte ledarskap – det är politisk barnslighet.

    Ideologi framför ansvar

    När regeringen erbjuder kommunerna ett verktyg för att underlätta frivillig återvandring, väljer S att vända ryggen till. De låter hellre tusentals människor stanna i utanförskap än att riskera att ”ge SD rätt”.

    Men verkligheten bryr sig inte om partitaktik. Frivillig återvandring är både humant och ekonomiskt klokt. Det är ett sätt att hjälpa människor hem på egna villkor – samtidigt som Sverige minskar belastningen på ett pressat välfärdssystem.

    Socialdemokraternas vägran är därför inte bara oansvarig. Den är barnslig, självisk och ett hån mot alla som försöker hitta riktiga lösningar på integrationsproblemen.

  • Femtekolonnare Mohamsson (L): Kommer rösta rött till Kristersson om det frisinnade SD ingår i regeringen

    När Liberalernas partiledare femtekolnare Simona Mohamsson i Agenda deklarerade att hon hellre röstar rött än samarbetar med Sverigedemokraterna, förrådde hon inte bara sina väljare – hon avslöjade hela partiets verkliga natur. L, som en gång talade om frihet, individ och ansvar, har förvandlats till en politisk femtekolonn som hellre ger makten till socialisterna än står upp för borgerliga värderingar.

    Det bästa som kan hända Sverige är att Liberalerna inte klarar 4 % efter valnatten 2026. Partiet är berett att släppa fram ett socialistiskt helvete på jorden till regeringen – bara för att hindra Sverigedemokraterna från att få några ministerposter. Åkesson skulle dessutom vara utmärkt som invandringsminister.

    Liberalernas partiledare Femtekolonnare Simona Mohamsson bekräftar nu öppet att hon är beredd att rösta rött mot Ulf Kristersson (M) som statsminister – om Sverigedemokraterna skulle få ingå i regeringen efter nästa val. Uttalandet gjordes i söndagens Agenda och visar ännu en gång hur djupt Liberalerna har sjunkit i sin ideologiska förvirring.

    Partistyrelsen i L fattade redan tidigare i oktober ett enhälligt beslut om att inte släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Beslutet bekräftar det som många svenskar redan insett: Liberalerna har aldrig satt Sveriges bästa i första rummet. Redan under Karl Staaffs tid som statsminister svek partiet nationen, vilket tvingade kungen att kalla till bondetåget för att kunna rusta upp försvaret inför ett stundande världskrig. Att svika landet verkar ligga djupt rotat i Liberalernas DNA.

    I Agenda pressades Femtekolonnare Mohamsson om partiet verkligen tänker rösta rött och därmed aktivt hjälpa Socialdemokraterna tillbaka till makten – om Ulf Kristersson försöker bilda regering tillsammans med SD.

    – Ja, svarar hon utan tvekan.

    Hon hävdar dessutom att hon varit tydlig med denna nya linje:

    – För våra mandat kräver vi att vi ska fortsätta ha det samarbete vi har i dag, som gör Sverige både rikare, tryggare och friare.

    Ett påstående som klingar ihåligt, när verkligheten visar ett land med rekordskatter, eskalerande brottslighet och ett sönderfallande välfärdssystem – resultatet av just det ”samarbete” Mohamsson prisar.

    Beredd att gå till nyval – men inte för Sveriges skull
    På frågan om hon är beredd att driva frågan ända till ett nyval svarar hon:

    – Jo, absolut. Jag har varit tydlig med vilka krav vi har på våra mandat, och det är inte konstigt att alla partier både vill sitta i regering och att alla partier skulle vilja vara statsminister.

    Med andra ord: makt före principer, positioner före landets framtid.

    Femtekolonnare Mohamsson försöker dock tona ned konflikten:

    – Min utgångspunkt är att det här kommer att lösa sig, precis som vi har lyckats lösa det tidigare. Vi har skrivit ett väldigt bra avtal om vilka samhällsproblem som finns, och hur vi ska kunna se till att vända och ta Sverige i en ny riktning. Det gör vi varje dag. Vi har bevisat att vi kan samarbeta tillsammans.

    Men svenska folket ser igenom hyckleriet. Många hoppas nu att Liberalerna inte klarar 4 %-spärren i nästa val. Ett parti som gång på gång visat sig berett att offra nationens intressen för att slicka socialisternas skor, har ingen plats i en demokrati.

    Liberalerna har för länge sedan upphört att vara ett frihetsparti – i dag är de en politisk restprodukt, en femtekolonn i svensk politik, vars enda funktion tycks vara att hålla Sverige fast i det socialistiska träsket..

  • Miljöpartiets dubbelmoral: kräver avgångar men sopar sina egna skandaler under mattan

    Miljöpartiet kräver att Jessica Stegrud lämnar riksdagen – men blundar samtidigt för sina egna skandaler och misslyckanden. När Stegrud filmade för att skydda sig själv i en hotfull situation gör MP det till en politisk attack, samtidigt som partiet själva har en historia av korruption, hyckleri och havererad kollektivtrafik i Stockholm.

    En MP politiker i arbete.

    När Sverigedemokraternas Jessica Stegrud i somras hamnade i en hotfull situation på Centralstationen gjorde hon det enda rimliga – hon tog upp mobilen och filmade. Två okända män uppträdde aggressivt, kallade hennes medpassagerare för ”nazist” och skrek åt honom att ta livet av sig. När ordningsvakter kom till platsen lugnade situationen ner sig.

    Ändå försöker Miljöpartiet göra detta till en politisk attack. Språkröret Amanda Lind har krävt Stegruds avgång och beskriver det som ”otänkbart” att hon sitter kvar i riksdagen. Men det verkligt otänkbara är Miljöpartiets eget beteende – ett parti som gång på gång visat prov på både dubbelmoral och interna skandaler.

    Ett parti med egna skandaler i bagaget

    Att Miljöpartiet pekar finger åt andra är inget nytt. Men tittar vi bakåt ser vi en rad händelser som avslöjar en obehaglig kultur inom partiet:

    • Kaplan-skandalen: Mehmet Kaplan, tidigare bostadsminister från MP, tvingades avgå efter kopplingar till islamistiska organisationer och uppmärksammade uttalanden om Turkiet och Israel.
    • Romsons hyckleri: Åsa Romson, språkrör och vice statsminister, målade sin båt med förbjuden giftfärg – samtidigt som hon kritiserade andra för miljöbrott. Hon kallade dessutom 9/11-terrorattackerna för ”olyckor”.
    • Intern toppstyrning och vänskapskorruption: Miljöpartiet har återkommande kritiserats för att kringgå interna processer, tillsätta lojala företrädare och driva igenom beslut där de själva haft intressen.
    • Lokala skandaler: I flera kommuner har MP-politiker ertappats med vänskapskorruption, jäv och missbruk av sina positioner. Man bruka kalla MP politiker för maffians kreature i folkmun

    Misslyckandet i kollektivtrafiken

    Utöver skandalerna har Miljöpartiet också visat prov på ren inkompetens i praktisk politik. Ett tydligt exempel är deras hantering av kollektivtrafiken i Stockholm.

    Trots höga löften om satsningar på hållbarhet, fler bussar och förbättrade resmöjligheter har verkligheten blivit den motsatta:

    • Kraftiga förseningar i tunnelbanan.
    • Neddragningar på busslinjer som drabbar ytterområden.
    • Höjda biljettpriser för resenärerna.
    • Dyra symbolprojekt utan praktisk nytta för pendlarna.

    För ett parti som säger sig värna miljön och klimatet är det ett monumentalt misslyckande. Att fler stockholmare nu väljer bilen framför kollektivtrafiken är ett direkt resultat av Miljöpartiets politik.

    Hyckleri istället för självrannsakan

    När Amanda Lind talar om moral och förtroende blir det svårt att ta på allvar. Hur kan ett parti som gång på gång blundat för egna skandaler – och dessutom misslyckats så kapitalt med något så grundläggande som kollektivtrafiken i huvudstaden – tro att de kan kräva avgångar från andra?

    Jessica Stegrud filmade för att skydda sig själv. Hon var i en hotfull situation. Att göra det till en politisk affär är både ohederligt och cyniskt.

    Den riktiga frågan

    Det är dags att vända på perspektivet: borde verkligen Jessica Stegrud avgå – eller borde Miljöpartiet rannsaka sig själva?

    Sanningen är att Miljöpartiet gång på gång tappat förtroende i väljarleden. De står för hyckleri, dubbelmoral och misslyckanden i både rikspolitiken och i kommunerna. Att de nu försöker rikta ljuset mot en SD-ledamot är bara ett sätt att fly undan sina egna problem.

    Det är inte Stegrud som borde stå till svars. Det är Miljöpartiet.

  • Tidöregeringen skärper reglerna för anhöriginvandring

    I över trettio år har Sverige fört en destruktiv migrationspolitik som öppnat dörrarna för asylsökande från hela världen. Resultatet är ett mångkulturellt helvete där människor som inte ens kan försörja sig själva tillåts hämta hit sina anhöriga. Ett svek som kommer att plåga svenskar i generationer.

    Innehållsförteckning

    Anhöriginvandringen stramas åt – men för kort väntetid

    Tidöregeringen har presenterat förslag om att skärpa reglerna för anhöriginvandring. Förslagen går i rätt riktning genom att ställa högre krav på försörjning, bostad och etablering, men en central del väcker kritik: kravet på att ha bott i Sverige i minst två år innan anhöriga kan ansöka.

    Två år i landet räcker inte för verklig integration. Under så kort tid hinner man varken bygga upp en stabil ekonomi eller långsiktigt visa att man är etablerad i samhället. Risken finns att anhöriga kommer till Sverige innan den som är här själv hunnit få fäste – vilket underminerar hela syftet med reglerna.

    Ett mer ansvarsfullt krav vore att höja gränsen till minst tio år. Först då har man hunnit etablera sig på arbetsmarknaden, bygga ett stabilt liv och visa att man på riktigt kan försörja anhöriga.

    I övrigt innebär förslaget skärpta försörjningskrav, snävare definition av vilka som räknas som anhöriga samt trygghetsregler för ungdomar som fyllt 18 men fortfarande går i skolan. Arbetskraftsinvandrare och EU-medborgare undantas från förändringarna, som föreslås träda i kraft 1 januari 2027.

    Regeringen vill visa handlingskraft, men om väntetiden inte förlängs kraftigt riskerar reformen att bli mer symbolisk än verkningsfull.

    Mångkulturen förstör Sverige.

    Sverige är idag ett mångkulturellt katastrofområde. I över 30 år har politikerna öppnat dörrarna på vid gavel och förvandlat landet till en experimentverkstad för naiv massinvandring. Resultatet är kriminalitet, segregation och ett samhälle som faller isär framför våra ögon.

    Att tillåta människor som inte ens kan stå på egna ben att dessutom hämta hit sina anhöriga är ett hån mot alla svenskar som varje dag kämpar för att försörja sig själva. Sverige har till och med gått så långt att man tagit emot asylsökande från världens alla hörn – trots att de inte har någon som helst koppling till vårt land eller vår kontinent.

    Detta är inget annat än ett landsförräderi. Generationer av svenskar kommer tvingas leva med konsekvenserna: otrygghet, splittring och ett land som inte längre känns igen.