Etikett: Rinkeby

  • Spärrfria Näckrosen – plankarna jublar, butiken blöder

    Spärrarna vid Näckrosens tunnelbana togs bort – och kostnaden skickades rakt till skattebetalarna. På bara månader har plankningen mer än fördubblats, stölderna i Ica-butiken intill skjutit i höjden med 300 procent och småföretagare tvingas agera väktare. Samtidigt kallar Miljöpartiet experimentet för ”kundnöjdhet”.

    Innehållsförteckning

    Att Miljöpartiet gillar att bedriva en ”kasta pärlor till svinen”-politik är välkänt. Det var MP som medvetet förstörde Sverige när man runt 2008 drev en extremt generös asylpolitik – vilket gav oss det Al Capone-Sverige vi har i dag.

    Det är lugnt på torget utanför Näckrosens tunnelbanestation i Solna. Inne i Ica-butiken intill är det stillsamt – men för personalen är vardagen allt annat än trygg.

    – Stölderna har ökat med runt 300 procent, berättar medarbetaren Maya Levan. ”Vi har blivit som hökar på jobbet.”

    ”De plockar olivolja för tusenlappar”

    Kunder med stora väskor rör sig vant bland hyllorna. Ibland köper de en chokladbit, ibland smyger de bara förbi när personalen är upptagen.

    – De har lärt sig att anpassa sig efter oss. Bara nyligen var det en som tog olivolja för flera tusen, säger Maya Levan.

    Köttet är numera inlåst vid kassan. Frysta laxar ställs fram styckvis. Olivoljan portioneras ut.

    ”De springer rakt mot tunnelbanan”

    Personalen är övertygad: det är de öppna spärrarna som gjort det enklare för tjuvarna att fly.
    – Vi ser alltid hur de springer ut mot tunnelbanan, säger Maya Levan.

    Även SL-anställda på stationen bekräftar bilden.
    – Folk går bara rakt igenom. Vi vill ha tillbaka spärrarna, säger en biljettförsäljare som vill vara anonym.

    Oppositionen rasar – kräver stopp

    Moderaternas oppositionsregionråd Kristoffer Tamsons är ursinnig:
    – Tjuvåkning, sjunkande biljettintäkter och ökade stölder är inte acceptabelt. Trafikförvaltningen och polisen måste agera, säger han.

    M kräver omedelbart stopp för projektet – och kompensation till de butiker som drabbats.

    Planka lönar sig – böterna är för låga

    SL:s egna siffror visar att plankningen mer än fördubblats på Näckrosen – från 2 procent till runt 5 procent. I mars var nästan var tionde resenär plankare.

    Och för den som chansar är det rena vinstaffären. Ett månadskort kostar 1 060 kronor. Tre månaders plankning sparar 3 180 kronor.

    Risken? En kontrollavgift på 1 500 kronor – om man ens blir fast. Straffet är så lågt att det i praktiken fungerar som en rabatt.

    MP försvarar sig med ”kundnöjdhet”

    Men trots kritiken håller trafikregionrådet Anton Fendert (MP) fast vid projektet.
    – Kundnöjdheten har ökat och tryggheten är oförändrad, säger han.

    Frågan är bara: vilken kundnöjdhet? Pendlaren som betalar varje dag – eller den som nu kan resa gratis och smita ut genom spärrlinjen med stöldgods i väska?

    London har redan lösningen

    I London blippar resenärerna sitt kort både vid in- och utpassage. Resan registreras automatiskt, systemet är smidigt – och det går inte att planka.

    Resultatet? Högre biljettintäkter, rättvisa och verklig trygghet. Alltså kundnöjdhet på riktigt.

    Småföretagare får ta smällen

    I Solna är facit tydligt: Ica tvingas låsa in varor, personal misstror kunder och plankare slipper undan med både gratis resor och varor värda tusenlappar.

    Ett polistisk expriment som kostar skattepengar.

    Det politiska experimentet kostar – men inte MP. Notan skickas till de butiker och resenärer som alltid försöker göra rätt för sig.

    Politikerna lär sig aldrig. Redan på 90-talet testades öppna spärrlinjer när nya Bagarmossens tunnelbanestation invigdes – ett fiasko. 2007 gjorde man om samma misstag vid Slussen – lika illa. Och nu, 2025, upprepar Miljöpartiet experimentet ännu en gång vid Näckrosen.

    Konsekvenserna kan vem som helst räkna ut: plankning som skjuter i höjden, stölder som exploderar och småföretagare som får agera väktare. På blå linjen, där Näckrosen ligger, markerar stationen snarare gränsen till det som uppfattas som ett civiliserat samhälle. Längre ut på linjen finns stationer som Stockholmspolitikerna helst inte pratar om – områden som ”Jesus pappa glömde”.

    Frågan är enkel: varför görs inte försöken i Rinkeby? Och varför syns inga biljettkontroller bortom Mälarhöjden på röda linjen?

    Faktaruta: Vad kostar plankningen i Stockholm?

    Antagen intäktsbas: 13 mdr kr/år (verksamhetsintäkter, främst biljetter).
    Tummen-regel: Varje 1 procentenhet plankning ≈ 130 mnkr/år i intäktsbortfall.

    Scenario Plankning Årlig intäktsförlust Differens vs 2 %
    Bas (före försök) 2 % ≈ 260 mnkr/år
    Nivå likt Näckrosen 5 % ≈ 650 mnkr/år ≈ +390 mnkr/år
    Värsta fall (toppnivåer) 10 % ≈ 1,3 mdr/år ≈ +1,04 mdr/år
    Nyckelpriser
    • 30-dagarskort: 1 060 kr
    • Kontrollavgift: 1 850 kr
    Break-even för plankning

    För att plankning ska bli dyrare än månadskort krävs att man blir tagen oftare än ~57 % av månaderna (1 060 / 1 850).

    Skaleffekt

    Varje +1 procentenhet plankning ≈ 130 mnkr/år i tapp. +3 pp (2→5 %) ≈ 390 mnkr/år.

    Not: Beräkningarna bygger på officiella uppgifter om verksamhetsintäkter (proxy för biljettintäkter) och kända prisnivåer. Utfallet påverkas av faktisk kontrollfrekvens, betalvilja och resmönster.

  • Socialkakistokraten Wanngård, hon ökade skuldsättning för Stockholmarna på 13 miljard

    Karin Wanngård säger sig ha brutit segregationen och vill sluta på topp. Men verkligheten är en annan. Hon lämnar Stockholm med rekordskulder, växande otrygghet och symbolpolitik som reducerats till boulebanor och pingisbord.

    Att Göran Persson tillhör de mest misslyckade statsministrarna i modern tid, i samma liga som Karl Staaff, Fälldin, Löfven och Palme, råder ingen tvekan om. Han misslyckades totalt med att stoppa den massiva muslimska invandringen efter 11 september 2001 – och det är den avgörande orsaken till det förfallna, otrygga och söndertrasade Sverige vi lever i idag.

    Karin Wanngård. Namnet säger de flesta fortfarande inte mycket, trots att hon i flera år suttit på Stockholms tyngsta politiska stol. Redan 2016, efter två år som finansborgarråd, var hon så okänd att bara var fjärde stockholmare kunde identifiera henne. I dag leder hon staden igen – i koalition med MP och V – och är fortfarande märkligt anonym.

    Men anonym är inte detsamma som ödmjuk. Wanngård har bestämt sig för att kliva av efter nästa mandatperiod. Hon vill sluta på topp. I Dagens Nyheter hyllar hon sig själv för att ha hanterat terrordådet på Drottninggatan och flyktingkrisen. Och inte minst för att ha ”hittat nyckeln” till att bryta segregationen med projektet Fokus Järva.

    Självbilden är monumental. Göran Persson, tidigare ohotad på listan över självbelåtna sossar, får se sig passerad.

    För vad har egentligen hänt i Järva? Mirakel? Nej. Två boulebanor i Akalla. Ett pingisbord på torget. En reparerad ljusskylt i Rinkeby. Lite parkskötsel i egen regi. Symbolpolitik på låg nivå, presenterad som världsnyheter.

    I Skärholmen är bilden ännu mörkare. Här litar inte ens var femte invånare på sin stadsdelsförvaltning. Otryggheten är skyhög, långt över stadens snitt. Och Wanngårds svar? Att skicka ut åtta feriearbetande ungdomar för att fråga folk hur det känns. ”Medborgardialog”, kallar hon det. Ett hån mot alla som lever i otryggheten.

    Samtidigt inrättar styret en tjänst som ”trädstrateg” – en byråkrat som ska dela ut bidrag till grönskötsel. Det är den typen av projekt som kallas ”satsningar”.

    Men bakom kulisserna tornar den obekväma sanningen upp sig: skenande skuldberg. Skatten har höjts till 17,98 kronor. Ändå räcker inte pengarna. På ett år ökade skulden från 62 till 75 miljarder kronor.

    Och ironin? År 2020 anklagade Wanngård det borgerliga styret för just lånepolitik. Då skrev hon själv: ”Därför behöver Stockholm en ny, ansvarstagande, ekonomisk politik.” Exakt den politik hon själv nu har vägrat bedriva.

    Resultat: en stad med rekordskulder, djupa klyftor och ett ledarskap som ersätter verkliga reformer med symbolprojekt.

    Och mitt i detta: Wanngårds ambition att driva igenom ännu fler moskébyggen – trots att Stockholm redan har en överetablering. Ett typexempel på hennes politik: splittrande, dyr, och helt utan förankring i stadens verkliga problem.

    Nästa socialdemokratiska kakistokrat i Stockholm kommer få städa upp efter en ledare som pratat stort, men levererat smått. Karin Wanngård lämnar efter sig en skuldsatt stad, ökad otrygghet och symbolpolitik på löpande band.