Han kom hit som tonåring, fick chansen i skola och jobb – men aldrig för att stanna. I åtta år har Ghasem Alizadeh klamrat sig kvar i Sverige utan asylskäl. Nu sätter Migrationsverket stopp – och det är precis så rättsstaten ska fungera.
Ghasem Alizadeh föddes i Iran, där hans föräldrar bott sedan de lämnat Afghanistan. Han har aldrig ens satt sin fot i sitt hemland. Ändå kom han till Sverige 2015, 16 år gammal, och sökte asyl.
Redan från början var det tydligt att hans chanser var obefintliga. Han gick i skolan men lyckades dåligt och medger själv att han inte presterade särskilt bra. Senare fick han visserligen ett jobb på Ikea i Uddevalla, men det förändrar inte sakförhållandena: arbete och sociala kontakter är inte asylskäl.
När beslutet om utvisning kom i september påstår han att kollegor reagerade starkt. Men det är hans ord. Oberoende bekräftelse saknas. Vad som däremot är klarlagt är att han aldrig haft någon rätt att stanna. De tillfälliga uppehållstillstånd han fått har enbart varit frukten av politiska speciallösningar – framför allt den så kallade gymnasielagen, en lag som tillät tusentals unga utan skyddsbehov att stanna några år extra.
Nu är det slut. Migrationsverket har sagt nej – och med all rätt.
– Att Afghanistan är farligt betyder inte att alla automatiskt får stanna. Sverige har redan enorma kostnader för migration och kan inte vara hela världens försörjningsbyrå, säger Didzis Melbiksis, presskommunikatör på Migrationsverket.
Han påminner också om att Ghasem själv uppgett att han är afghansk medborgare och hazar. Ja, hazarer är en utsatt minoritet – men det gör inte alla hazarer till flyktingar.
Det här är kärnan i problemet. Under åratal har Ghasem klamrat sig kvar i Sverige utan att någonsin presentera faktiska asylskäl. Att han under tiden lärt sig språket, fått ett jobb och byggt upp ett socialt nätverk förändrar ingenting. Det ger honom inte rätt att stanna.
Sverige har redan världens högsta skatter, och varje krona behövs till vård, försvar, skola och omsorg för dem som faktiskt har rätt att bo här. På 1960-talet hade Sverige världens tredje största flygvapen – i dag har vi bara en spillra kvar och några få slitna JAS-plan. Samtidigt som vårt eget försvar har försvagats, har vi öppnat gränserna och importerat problem utifrån. Vi måste lägga fokus på att skydda oss mot den yttre lede fi, inte släppa in nya hot från främmande länder. Att låta personer utan asylskäl, som Ghasem, fortsätta belasta systemet är orättvist både mot skattebetalarna och mot dem som verkligen behöver skydd.
Sverige kan inte längre vara ett land där känslor och tyckande väger tyngre än lag och ordning. Lagen är tydlig: saknas skyddsgrund ska man återvända.
Migrationsverket gör det som måste göras. Det är Ghasem som envist hållit sig kvar i ett land där han aldrig haft rätt att stanna.