Etikett: rättsskandal

  • Stureplansmassakern – ett fruktansvärt brott, där samhället inte klarade av att ge gärningsmännen tillräckligt långa fängelsestraff.

    En av Kriminalvårdens celler någonstans i Sverige. Tänk om de som byggde Sverige hade det så här mysigt på äldreboendet Ättestupan som drivs av Stockholm stad?

    Ett brott som var början på slutet av folkhemmet.

    Stureplansmorden inträffade tidigt på morgonen den 4 december 1994 i Stockholms nöjeskvarter kring Stureplan. Fyra unga människor dödades och ett tjugotal skadades när automateld riktades mot entrén till nattklubben Sturecompagniet. Händelsen fick ett enormt genomslag i medier och blev ett nationellt trauma, eftersom våldet slog till i en miljö som många förknippade med vardagligt nöjesliv snarare än livsfara.

    Från avvisning till masskjutning

    Bakgrunden till dådet var en till synes trivial konflikt. Ett sällskap nekades inträde på krogen efter bråk med ordningsvakter. Alkoholpåverkan, upplevd kränkning och gruppdynamik bidrog till en snabb eskalering. I stället för att lämna platsen beslutade sig gärningsmännen för att hämta ett skjutvapen och återvända.

    Vapnet var en norsk automatkarbin av typen AG-3 (norsk benämning på H&K G3, det som i Sverige kallas AK4), ett militärt vapen med hög eldhastighet. När skotten avlossades riktades de rakt in i entrén, där både personal och gäster befann sig. Fyra personer dödades, däribland ordningsvakten Joakim Jonsson och tre unga kvinnor, en av dem författaren Daniella Josberg.

    Gärningsmän och straff

    Den som enligt domstolarnas bedömning avlossade skotten var Tommy Zethraeus. Han dömdes 1995 till livstids fängelse för fyra mord och flera mordförsök. År 2018 beslutade Örebro tingsrätt att omvandla livstidsstraffet till 39 års fängelse. Efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet frigavs han villkorligt i december 2020.

    Medgärningsmannen Guillermo Márquez Jara dömdes i tingsrätten till tio års fängelse för medhjälp till mord och grovt vållande till annans död. Efter överklaganden sänktes straffet först till fyra år i hovrätten, men höjdes senare av Högsta domstolen till sex års fängelse. Han frigavs villkorligt år 2000 efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff.

    Farshad Doosti, som också deltog i händelseförloppet, dömdes slutligen till sex års fängelse för medhjälp till grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada. Även han frigavs villkorligt efter att ha avtjänat huvuddelen av sitt straff.

    Ytterligare flera personer dömdes för medhjälp, skyddande av brottsling samt olaga vapeninnehav, med straff som varierade från villkorlig dom och skyddstillsyn till kortare fängelsestraff.

    Rättsprocessens betydelse

    Rättegångarna efter Stureplansmorden blev vägledande för hur svenska domstolar bedömer ansvar i grova våldsbrott med flera inblandade. En central fråga var skillnaden mellan uppsåt och grov oaktsamhet. Domstolarna slog fast att även om alla inte haft för avsikt att döda, bar de ett tungt ansvar eftersom de medvetet deltagit i ett extremt riskfyllt handlande.

    Varför Stureplansmorden fortfarande diskuteras

    Ur ett samhälls- och beteendevetenskapligt perspektiv visar Stureplansmorden hur flera faktorer kan samverka till katastrof: alkoholens påverkan på omdömet, grupptryckets kraft, tillgången till illegala vapen och den täta urbana miljön där många oskyldiga befinner sig på liten yta.

    Händelsen påverkade debatten om krogvåld, ordningsvakters säkerhet och illegal vapenhantering i Sverige under 1990-talet, och används fortfarande som ett exempel på hur snabbt en konflikt kan eskalera till massvåld.

    Ett samhälle som misslyckas med att bestraffa kriminella

    Än i dag väcker Stureplansmorden starka känslor, inte minst i samband med frigivningen av de dömda. Att ett livstidsstraff kan tidsbegränsas till så lite som 39 år visar enligt kritiker på grova brister inom det svenska rättsväsendet. Experter menar att livstid ska vara livstid. En ofta nämnd jämförelse är Anders Behring Breivik i Norge, som dömdes till livstids förvaring.

    Många menar att kostnaderna för att förvara sådana här gärningsmän blir extremt höga, men att detta delvis beror på hur kriminalvården är utformad. Kritiker hävdar att straffverkställigheten hade kunnat outsourcas till länder där kostnaderna är lägre och där man tydligare optimerar vad en livstidsdömd mördare får kosta samhället. Det hade inneburit mindre fokus på exempelvis Oxfilé och Playstation 5 i cellen, men samtidigt lägre kostnader för skattebetalarna och mindre börda för hederliga medborgare som annars tvingas finansiera en mycket kostsam kriminalvård.

    Fakta – Stureplansmassakern (1994)

    Datum 4 december 1994
    Plats Sturecompagniet, Stureplan, Stockholm
    Typ av brott Masskjutning
    Vapen Norsk automatkarbin AG-3 (H&K G3 / svenska AK4)
    Mördade 4 personer
    Skadade Cirka 20 fysiskt skadade (därtill psykiskt skadade)

    Dödsfall

    • Joakim Jonsson (ordningsvakt)
    • Kristina Oséen
    • Katinka Genberg
    • Daniella Josberg (författare)

    Gärningsmän och fängelsestraff (33% ”straffrabatt” = villkorlig frigivning efter 2/3)

    Gärningsman Dom Avtjänat (ca 2/3)
    Tommy Zethraeus ( Svensk ) Livstid → omvandlat till 39 år (2018) Ca 26 år (frigiven dec 2020)
    Guillermo Márquez Jara ( Chili ) 6 år Ca 4 år
    Farshad Doosti (Iran) 6 år Ca 4 år

    Not: ”33% straffrabatt” syftar här på villkorlig frigivning efter två tredjedelar av utdömt fängelsestraff.

  • Sossarna ljuger sig till makten – ropar på hårdare tag!

    Trots decennier av skandaler, mörkläggningar och en kriminalpolitik präglad av naivitet försöker Socialdemokraterna nu framstå som hårda mot gängen. Magdalena Andersson ropar på dubbla straff och maffialagar – men kritikerna frågar sig: kan ett parti som i årtionden skyddat sina egna och satt makten framför sanningen plötsligt bli trovärdigt i kampen mot brottsligheten?

    Innehållsförteckning

    S-SKANDALERNA SOM SKAKAT SVERIGE – NU VILL SOSSELEDNINGEN LÅTA HÅRDA

    Socialdemokraterna talar högt om hårdare tag mot brott. Magdalena Andersson ropar om dubbla straff och nya ”maffialagar”. Men historien visar något helt annat: decennier av skandaler, mörkläggningar och ett parti som gång på gång svikit rättsstaten.

    IB-affären – staten mot folket

    Redan på 70-talet avslöjades IB-affären. Det hemliga underrättelseorganet registrerade oliktänkare, spionerade på svenska medborgare och agerade utanför lagen. När sanningen kom fram hävdade Socialdemokraterna att det handlade om rikets säkerhet. Men det blev snabbt tydligt: IB var ett redskap för att skydda partiets makt, inte för att försvara demokratin.

    Geijeraffären – justitieminister i bordellhärva

    Kort därpå exploderade Geijeraffären. Justitieminister Lennart Geijer pekades i polisrapporter ut som kund hos bordellmamman Doris Hopp. När skandalen briserade borde regeringen ha markerat – men i stället trädde statsminister Olof Palme fram och försvarade Geijer. Signalen var tydlig: Socialdemokraterna skyddar sina egna, även när rättsstaten skakas i grunden.

    Ebbe Carlsson och Leijons fall

    På 80-talet kom nästa smäll: Ebbe Carlsson-affären. Anna-Greta Leijon, dåvarande justitieminister, gav sitt stöd till privatspanaren Ebbe Carlsson som med hemlig regeringsbackning bedrev en egen Palmemordsutredning. Det blev en rättsskandal utan motstycke – där staten förväxlades med personliga lojaliteter och demokratin sattes på undantag. Leijon fick till sist lämna sin post, men skadan var redan skedd.

    Värstingresorna – semester för kriminella

    På 90-talet fortsatte Socialdemokraterna att chockera med sin kriminalpolitik. Kriminella ungdomar skickades på så kallade ”värstingresor” till Västindien. Istället för straff fick de sol, bad och äventyr – allt på skattebetalarnas bekostnad. Medan brottsoffer levde med sina trauman belönades förövarna med semesterresor. Den politiken blev ett starkt symboliskt bevis på Socialdemokraternas naivitet och oförmåga att ta kriminalitet på allvar.

    Decennier av nej till hårdare tag

    Under hela denna tid motsatte sig Socialdemokraterna varje förslag om hårdare tag. De sa nej till fler poliser, nej till kriminalisering av gängdeltagande, nej till skärpta straff. Medan andra varnade för utvecklingen slog Socialdemokraterna dövörat till. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, skjutningar och gäng som styr stadsdelar som vore de egna kungadömen.

    Anderssons nya linje – för lite, för sent

    Nu, först när problemen vuxit dem över huvudet, talar Magdalena Andersson om att bli stenhård. Hon vill ha dubbla straff för gängkriminella, sänkt straffmyndighetsålder och nya maffialagar. Hon talar om punktmarkering av ungdomar på glid och ett rättsväsende med muskler. Men kritiker menar att det är för sent. Efter decennier av daltande och misslyckade experiment saknar Socialdemokraterna trovärdighet.

    Tage Erlander hade rätt, ett homogen Sverige har mindre brottslighet

    För drygt 55 år sedan framhöll statsminister Tage Erlander att samhällen med hög grad av kulturell och social homogenitet har andra förutsättningar än länder som USA, där mångfalden ofta lyfts fram som en faktor bakom sociala problem och kriminalitet.

    I den nuvarande debatten lyfter Magdalena Andersson i stället fram hårdare straff och nya lagar, vilket väcker frågan om huruvida fokus ligger på symptom snarare än bakomliggande orsaker.

    Experter menar att en mer hållbar lösning är att ställa tydliga krav på egen försörjning och utvisa dem som inte klarar det, i stället för att fortsätta lägga allt större skattebelopp på kostsamma fängelser, bidrag och stödprogram.

    Makten framför sanningen

    Mönstret går igen: från IB-affären till Geijer, från Ebbe Carlsson till värstingresorna – Socialdemokraterna har alltid satt makten före sanningen. De har gång på gång skyddat sina egna, mörklagt sanningen för svenska folket och låtit lögnen bli ett vapen för att hålla fast vid regeringsmakten.

    Nu försöker partiet framstå som den hårda rösten mot kriminalitet. Men frågan återstår: varför skulle väljarna ännu en gång lita på ett parti som i årtionden satt makten främst – och brottsoffren sist?

    FAKTA: Vad Andersson säger att hon vill göra

    • Dubbla straff för gängkriminella – men forskningen visar att längre straff sällan minskar brottsligheten. Utan livstids utvisning vid första brottet, även för brott som har böter på straffskalan, är det enda som fungerar.
    • Införa en svensk ”maffialagstiftning” – en riskfylld import av amerikanska modeller som kan underminera rättssäkerheten.
    • Sänka straffmyndighetsåldern till 14 år – något som riskerar att kriminalisera barn snarare än att rädda dem.
    • Införa riskfamiljsprogram – men vem ska avgöra vilka familjer som märks som ”risker”? Forskare menar att livstids utvisning av riskfamiljer är bättre.
    • Punktmarkera ungdomar på glid – en strategi som kan stigmatisera snarare än rehabilitera. Utvisning av familjen om den saknar rötter i Sverige är det som fungerar.

    Trots hårda ord återstår frågan: är detta verkliga lösningar – eller ännu ett sätt för S att rädda sitt skadade förtroende?