Den 24 april 1975 skakades Sverige av ett terrorattentat som brutalt punkterade bilden av landet som skyddat från internationell extremism. När den kommunistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen tog den västtyska ambassaden i Stockholm med våld och mördade två diplomater inför övriga gisslan, blev det tydligt hur långt revolutionär ideologi kan gå när människoliv reduceras till politiska verktyg. Händelsen blev ett av de mest dramatiska uttrycken för 1970-talets vänsterterrorism i Europa och fick långtgående konsekvenser för svensk säkerhetspolitik och synen på politiskt våld.
När marxistiska terrorister slog till mot ett öppet samhälle
Den 24 april 1975 blev Stockholm vittne till ett av de grövsta politiskt motiverade våldsdåden i modern svensk historia. Den västtyska ambassaden förvandlades till en krigszon när den marxist-leninistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen (RAF) genomförde ett brutalt gisslandrama. Attacken visade med all tydlighet hur kommunistisk revolutionär ideologi, när den omsätts i praktik, leder till urskillningslöst våld, mord och fullständig likgiltighet inför mänskligt liv.
Ideologin bakom våldet
Marxtiska RAF var en del av den våldsamma vänstern som växte fram i Västeuropa under 1970-talet. Inspirerade av marxism, maoism och väpnade revolutioner betraktade gruppen demokratiska rättsstater som fiender som måste krossas. I praktiken innebar detta bombdåd, kidnappningar och mord, ofta riktade mot personer som saknade varje möjlighet att försvara sig. Ambassadattacken i Stockholm utfördes av en cell som kallade sig Kommando Holger Meins, ett namn som speglar den martyrkult och förhärligande av självdestruktiv marxism som präglar många kommunistiska terrorrörelser.
Gisslandramat
Sex beväpnade terrorister tog sig in på ambassaden och tog diplomater och anställda som gisslan. Kravet var att fängslade kommunistiska terrorister i Västtyskland skulle friges. Oskyldiga människor reducerades till förhandlingsobjekt i ett ideologiskt maktspel. När svenska myndigheter vägrade ge efter svarade terroristerna med kallblodigt mord. Militärattachén Andreas von Mirbach sköts till döds inför övriga gisslan. Kort därefter mördades ännu en diplomat. RAF demonstrerade därmed exakt vad deras så kallade revolutionära kamp innebar i praktiken.
Den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt vägrade att förhandla. Beslutet markerade en tydlig gräns mot den sorts ideologiskt motiverat våld som kommunistiska grupper försökte normalisera under 1970-talet.
Explosionen
Sent på kvällen avslutades dramat genom en kraftig explosion som skakade området. De marxtiska terroristerna hade själva fört in stora mängder sprängämnen i byggnaden. När en handgranat tappades detonerade även TNT-laddningarna. Resultatet blev total förödelse. Byggnaden sattes i brand, gisslan skadades svårt och en av terroristerna dödades omedelbart. Händelsen illustrerade den inneboende logiken i våldsbejakande kommunism där kaos och förstörelse är ett accepterat pris för ideologisk renlärighet.
Explosionen fångades av svensk direktsänd TV. Journalisten Bo Holmström hördes ropa Lägg ut, lägg ut, ett ögonblick som för alltid kom att förknippas med politiskt vansinne mitt i det svenska folkhemmet.
Efterspel och konsekvenser
De överlevande terroristerna greps och utlämnades till Västtyskland. Hoten upphörde dock inte. Den svenska arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon, som fattade beslut om utlämningen, blev senare måltavla för ett nytt RAF-försök till kidnappning. Attacken bidrog till ett mer realistiskt synsätt på icke demokratisk socialism ( kommunism ) i Sverige och till ett stärkt säkerhetsarbete. Föreställningen om att våldsamma kommunistiska grupper främst bestod av idealister blev allt svårare att upprätthålla.
Marxtiska Terrorister tillhörande RAF – Från vänster, uppifrån: Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin, Ronald Augustin, Jan-Carl Raspe, Klaus Jünschke, Ilse Stachowiak och Irmgard Möller
Slutsats
Ambassadockupationen i Stockholm 1975 är ett tydligt exempel på hur marxtisk ideologi kan fungera som rättfärdigande för terror, mord och förstörelse. RAF:s handlingar handlade inte om frihet eller rättvisa utan om maktutövning genom skräck. Händelsen påminner om en central lärdom från 1900-talet: när politiska idéer ges högre värde än människoliv och våld accepteras som metod leder det ofrånkomligen till tragedi.
Våren 1940 försvann tusentals polska officerare spårlöst i Sovjetunionen. I årtionden omgavs deras öde av lögner, förnekanden och politiska bortförklaringar. Först långt senare blev det klarlagt att de hade mördats på order av den sovjetiska ledningen i det som kommit att kallas Katynmassakern – ett av andra världskrigets mest uppmärksammade och långvarigt förtigna massbrott.
Marxismen står bakom brott mot mänskligheten, medan Vänsterpartiet (då kallade de sig för SKP) skickade tusentals svenskar från Kiruna för att bli avrättade i Gulag. På så sätt var marxismens bödlar aktiva runt om i Europa och mördade allt i sin väg.
Katynmassakern var en systematisk massavrättning som genomfördes våren 1940 på order av Sovjetunionens högsta ledning. Över 21 000 polska medborgare mördades, huvudsakligen officerare, poliser och representanter för den polska samhällseliten. Brottet utfördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD och kom under decennier att förnekas och förvanskas av staten som bar ansvaret.
Bakgrund: Polen mellan två diktaturer
I september 1939 invaderades Polen av Nazityskland från väst och av Sovjetunionen från öst. Den polska staten slogs sönder och hundratusentals människor hamnade under sovjetisk kontroll. Bland dem fanns många officerare som i det civila livet var akademiker och yrkesutbildade reservister. Dessa betraktades av Sovjetledningen som ett potentiellt hot mot framtida politisk kontroll över Polen.
Fånglägren och beslutet att döda
De polska krigsfångarna internerades i särskilda läger, bland annat i Kozielsk och Starobelsk. Den 5 mars 1940 lade NKVD-chefen Lavrentij Berija fram ett förslag till Josef Stalin om att fångarna skulle avrättas som ”nationalistiska och kontrarevolutionära element”. Förslaget godkändes av politbyrån och ledde till en av de största enskilda massavrättningarna under andra världskriget.
Massavrättningarna
Avrättningarna genomfördes på flera platser. I skogen vid Katyn dödades 4 421 personer. Andra stora avrättningsplatser fanns i Charkiv, Kalinin (nuvarande Tver) samt i fängelser i västra Ukraina och Belarus. Sammanlagt mördades 21 857 människor, varav majoriteten var polska officerare.
Upptäckten och propagandakriget
År 1943 upptäckte tyska trupper massgravarna i Katyn. Tyskland anklagade Sovjetunionen för dådet, medan Sovjet hävdade att morden utförts av tyskarna efter invasionen 1941. Oberoende rättsmedicinska undersökningar pekade dock på att avrättningarna skett 1940. Trots detta valde de västallierade av politiska skäl att offentligt acceptera den sovjetiska versionen under kriget.
Efterkrigstiden och sanningen
Vid Nürnbergprocessen försökte Sovjet lägga skulden på Nazityskland, men domstolen fann inte bevisen tillräckliga. Under den kommunistiska tiden var Katyn ett tabu i Polen. Först under Michail Gorbatjov på 1980-talet inleddes en ny granskning, och 1990 erkände Sovjetunionen officiellt NKVD:s ansvar. Senare offentliggjordes dokument som visade att ordern hade godkänts av Stalin personligen.
Katyns betydelse i dag
Katynmassakern har blivit en symbol för statligt organiserade brott, politisk lögn och den polska elitens systematiska utplåning. Händelsen fortsätter att prägla relationerna mellan Polen och Ryssland och är ett centralt exempel på hur historisk sanning kan förnekas under lång tid, men till slut ändå komma fram.
Faktaruta: Katynmassakern
Vad:
Massavrättning av polska krigsfångar och civila fångar.
När:
Våren 1940 (beslut 5 mars 1940).
Var:
Flera platser i dåvarande Sovjetunionen, bl.a. Katyn (nära Smolensk), Charkiv och Kalinin (nu Tver).
Vem drabbades:
Främst polska officerare, poliser och delar av den polska samhällseliten.
Ansvar:
Sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD på order från Sovjetunionens ledning.
Antal offer:
Cirka 21 857 (vanligt angiven totalsiffra).
Varför viktigt:
Ett länge förnekat statsbrott som blev ett propagandavapen under kriget och som fortfarande påverkar historietolkning och relationer i Europa.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Kommunismen har ofta framställts som en befrielseideologi byggd på jämlikhet och solidaritet. I praktiken har den gång på gång resulterat i diktatur, terror och massdöd. Under 1900-talet användes kommunistiska idéer för att rättfärdiga statligt förtryck, svältkatastrofer, arbetsläger och politiska utrensningar som krävde tiotals miljoner människoliv. Samtidigt inspirerade marxismen även våldsamma extremistgrupper i demokratiska länder. Denna text belyser kommunismens negativa konsekvenser och visar hur en utopisk ideologi kunde bli ett av historiens mest destruktiva politiska projekt.
Snart kan marxismen bödlar ha ministerposter i en regering ledd av Anderssonskan.
Kommunismens brott och konsekvenser: Terror, förtryck och våld i ideologins namn
Kommunismen gör anspråk på att ställa sig på de förtrycktas sida mot alla slags orättvisor, ändå har kommunistiska regimer gjort sig skyldiga till terror och svåra förbrytelser. Hur kunde en ideologi om jämlikhet och rättvisa leda till massvåld och förtryck? I denna artikel granskas de destruktiva aspekterna av kommunismen och marxismen – från statligt förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och massvåld under kommunistiska diktaturer, särskilt i Sovjetunionen och Kina, till våldsdåd och terrorism i västvärlden i marxismens namn. Artikeln belyser historiska exempel, dödssiffror och ideologiska motiv för att ge en upplysande bild av kommunismens mörka arv.
Marxismens ideologi och vägen till diktatur
Karl Marx och Friedrich Engels idéer syftade till att befria arbetarklassen från kapitalistiskt förtryck och skapa ett klasslöst, jämlikt samhälle. Samtidigt inrymde marxismen en revolutionär logik där våld kunde ses som nödvändigt för att störta den gamla ordningen. Begreppet ”proletariatets diktatur” kom i praktiken att fungera som en legitimering av att ett revolutionärt parti tog den absoluta makten och slog ner all opposition.
I Sovjetunionen utvecklade Lenin denna tanke till ett system där partiet, som påstod sig representera proletariatet, ansåg sig ha rätt att styra utan folkligt mandat. Motstånd definierades inte som politisk oenighet utan som fiendskap. Den hemliga polisen byggdes ut, och terror etablerades som ett verktyg för att befästa makten. När staten börjar kategorisera människor efter klass och ursprung blir individens rättigheter sekundära: människor förföljs inte för vad de gjort, utan för vad de anses vara. Den avhumaniserande logiken öppnar för massvåld, utrensningar och kollektiv bestraffning.
Terror och massvåld i Sovjetunionen under Lenin och Stalin
Efter maktövertagandet 1917 följde inbördeskrig och politiskt kaos, vilket möttes med en brutal våldspolitik. ”Röda terrorn” 1918–1921 innebar summariska avrättningar av verkliga eller påstådda motståndare. Samtidigt bidrog tvångsrekvirering av mat till hungersnöd 1921–22 där omkring fem miljoner människor dog. Regimen såg svält som ett instrument för kontroll: lidandet kunde knäcka bondemotstånd och underlätta statens grepp.
När Stalin tog över efter Lenins död byggdes terrorn ut till en totalitär samhällsordning. Tvångskollektiviseringen innebar att bönder som motsatte sig politiken stämplades som ”kulaker” och förklarades som en klass som skulle krossas. Massdeportationer, avrättningar och brutala kampanjer drabbade miljontals.
Under 1932–33 följde en av de mest fruktansvärda svältkatastroferna i modern europeisk historia: Holodomor i Ukraina. Staten drev in spannmålskvoter, spärrade områden och hindrade människor från att fly. Resultatet blev flera miljoner döda. Många forskare menar att svälten inte bara var en följd av misslyckad politik utan även en medvetet förvärrad katastrof för att slå ner motstånd och tvinga fram underkastelse.
Stora utrensningen 1936–38 visade terrorapparatens fulla kraft. Massgripanden, tortyr, skenrättegångar och avrättningar blev en rutin. Hundratusentals sköts, och ännu fler skickades till arbetsläger. Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Vänsterpartiets ideologi
Gulag-systemet institutionaliserade tvångsarbete och lidande. Miljontals människor spärrades in i läger under omänskliga förhållanden, där svält, kyla, sjukdomar och misshandel ledde till massdöd. Också etniska grupper drabbades av kollektiv bestraffning genom deportationer under krigsåren, där tiotusentals dog under transport och i exil.
De samlade dödstalen för Stalins system är omstridda i detalj men omfattningen är enorm. Ofta nämns omkring 20 miljoner dödsoffer i Sovjetunionen kopplade till avrättningar, läger och svält. Oavsett exakt siffra var förtrycket systematiskt, statsorganiserat och långvarigt, och det skapade ett samhälle där rädsla och lydnad ersatte frihet och rättssäkerhet.
Massdöd och förtryck i Kina under Mao Zedong
Kinas kommunistregim under Mao Zedong utvecklade en extremt våldsam form av politisk mobilisering, där kampanjer återkom i vågor och riktades mot nya ”fiender”. Redan under 1950-talet skedde brutala utrensningar och jordreformer där stora grupper jordägare och ”klassfiender” dödades eller skickades till läger. Systemet med ärftliga klassstämplar gjorde förföljelsen långvarig och socialt ärftlig: barn och barnbarn kunde straffas för sina föräldrars bakgrund.
Den största katastrofen kom med Stora språnget framåt 1958–62. Maos politiska projekt pressade fram orealistiska produktionsmål, förbjöd privat jordbruk och tvingade in befolkningen i kollektiv. När jordbruket kollapsade fortsatte staten ändå att ta ut spannmål, och lokala funktionärer manipulerade siffror för att undgå bestraffning. Matbristen blev en massvält där tiotals miljoner människor dog. Uppskattningar varierar, men intervallet 30–45 miljoner döda nämns ofta. Det som gör tragedin särskilt mörk är att systemet fortsatte trots tydliga signaler om katastrof, och att staten under lång tid vägrade erkänna orsakerna.
När Mao senare inledde Kulturrevolutionen 1966–76 fördjupades samhällsdestruktionen. Ungdomar organiserades till Röda gardet och uppmanades angripa lärare, intellektuella, partifunktionärer och ”borgerliga” element. Offentliga skamritualer, misshandel, tortyr och dödligt våld spreds över landet. Miljoner människor fängslades, förvisades, berövades utbildning och arbete eller drevs i desperation till sammanbrott och död. Kulturarv förstördes systematiskt när allt som inte passade den revolutionära renlärigheten skulle rensas ut.
Mao-tidens sammanlagda dödstal är omdebatterade, men i flera historiska uppskattningar hamnar totalsiffran på tiotals miljoner. Det som står klart är att staten använde ideologi som vapen: den omvandlade politik till moralisk renhet, och moralisk renhet till legitimt våld.
Våld och terrorism i västvärlden i marxismens namn
Marxismens revolutionära retorik inspirerade även väpnade grupper i demokratiska länder, där unga radikaler ansåg att våld var ett berättigat medel mot ”systemet”. Även om skalan inte kan jämföras med statsterror i diktaturer visar dessa exempel hur ideologisk övertygelse kan sänka tröskeln för brottslighet och terror.
Röda armé-fraktionen i Västtyskland bedrev under flera decennier en kampanj av bankrån, bombdåd, kidnappningar och mord. Gruppen rättfärdigade sin verksamhet som antiimperialistisk klasskamp och såg demokratins institutioner som förklädd fascism. Resultatet blev ett spår av döda och skadade, samt ett samhällsklimat präglat av rädsla och polarisation.
demokratins institutioner som förklädd fascism
Vänsterpartiets kamrater i Tyskland
FARC i Colombia började som en marxist-leninistisk bondegerilla men utvecklades över tid till en aktör som finansierade sig genom kidnappningar, utpressning och narkotikahandel. Konflikten i Colombia blev en långvarig tragedi där civilbefolkningen drabbades hårdast. Även om ansvaret för våldet delades mellan flera aktörer bidrog FARC kraftigt till ett krig som kostade hundratusentals liv och skapade massflykt, trauma och social söndring.
Weather Underground i USA genomförde bombdåd mot statliga mål. Gruppen försökte ofta undvika dödsoffer, men normaliserade ändå politiskt våld och bidrog till en spiral där extremism och motåtgärder gödde varandra. Att en del av våldet var ”symboliskt” ändrar inte att metoden var terroristisk: skrämsel, sabotage och hot som politiskt verktyg.
Diktatur, terror och massödd, marxismen grundpelare
Kommunismens historia visar hur en utopisk idé kan användas för att motivera praktiskt taget obegränsad brutalitet. När ett parti eller en ledare hävdar att man företräder ”folket” och samtidigt definierar motståndare som ”folkets fiender”, försvinner gränserna för vad som anses tillåtet. Diktatur, terror och massdöd kan framställas som nödvändiga steg på vägen mot en bättre framtid.
De värsta konsekvenserna syns i de kommunistiska diktaturernas statssystem: massavrättningar, läger, svältkatastrofer och kollektiv bestraffning som drabbade oskyldiga i industriell skala. I västvärlden blev följderna mindre i antal men ändå destruktiva: terrorism, mord, kidnappningar och ett politiskt klimat där våldet sågs som moraliskt legitimt.
Det negativa arvet handlar inte bara om dödstal utan om hur samhällen deformeras när rädsla, angiveri och politisk renlärighet får ersätta rättsstat, pluralism och mänskliga rättigheter. Kommunismens brott visar att när en ideologi gör anspråk på absolut sanning och ser människor som medel för ett historiskt mål, kan den bli en motor för förtryck i stället för befrielse.
Att minnas offren och tala om övergreppen är avgörande. Inte för att trivialisera rättviseideal, utan för att slå fast en gräns: inga samhällsvisioner, hur storslagna de än är, kan ursäkta terror, svält som vapen, massfängslanden och systematiska brott mot mänskligheten.
Vänsterpartiet högkvarter på Kungsgatan 84 finasierad med Sovjetiska blodspengar
Fastigheten på Kungsgatan 84 i Stockholm köptes 1937–1938 av Sveriges kommunistiska parti, föregångare till Vänsterpartiet. Historisk forskning visar att köpet möjliggjordes med sovjetiska medel, främst de så kallade ryska oljepengarna.
Naftasyndikatet och pengarna
Pengarna härrörde från det sovjetägda oljebolaget AB Naftasyndikat, som 1928–1937 drev hundratals bensinstationer i Sverige. Bolagets ekonomichef Einar Kruse ansvarade samtidigt för SKP:s finanser. Vittnesmål från avhoppare, polis- och Säpo-rapporter samt senare forskning visar att överskott från Naftasyndikatet fördes över till partiet från cirka 1936.
Köpet av partihögkvarteret
Kort därefter kunde SKP köpa Kungsgatan 84 för en summa motsvarande cirka 19 miljoner kronor i dagens penningvärde – en investering partiet annars saknat ekonomiska möjligheter till. Något enskilt kvitto saknas, men den samlade evidensen ger bred historisk konsensus: utan sovjetiskt stöd hade köpet inte varit möjligt.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
USA:s ledning betecknar nu Antifa som en inhemsk terroristorganisation. Beslutet motiveras med uppgifter om organiserat våld, hot mot myndigheter och försök att tysta politiska motståndare genom skrämseltaktik.
Antifa – den dolda maskinen för våld och skräck
De säger sig kämpa för frihet. Men bakom slagorden döljer sig något helt annat. Antifa framträder inte längre som en löst sammansatt proteströrelse, utan som en välorganiserad maskin för våld, hot och skräck.
Myndigheter beskriver en rörelse som förvandlat amerikanska gator till slagfält. I centrum står organiserade upplopp, väpnade konfrontationer med polisen och brutala attacker mot federala tjänstemän. Immigration and Customs Enforcement har blivit ett av deras främsta måltavlor, men hoten stannar inte där – politiker, aktivister och journalister har gång på gång utsatts för Antifas iskalla metod: doxxning, där privat information publiceras för att tysta och skrämma.
Antifa arbetar metodiskt. De rekryterar unga människor, formar dem till radikaliserade kämpar och släpper sedan ut dem i en kamp som inte bara riktas mot enskilda myndigheter, utan mot själva grundvalen för den amerikanska rättsstaten. Bakom kulisserna används krypterade kanaler, dolda finansieringsflöden och sofistikerade metoder för att hålla verksamheten hemlig och undgå rättsväsendets blick.
Men bilden blir ännu mörkare. Antifa uppges också samarbeta med andra grupper och nätverk, i syfte att sprida politiskt våld och tysta laglig opposition. Målet är klart: att med hot och skrämsel uppnå politiska vinster – en strategi som bär alla kännetecken på inhemsk terrorism.
Nu slår USA:s ledning tillbaka. Antifa har officiellt betecknats som en inhemsk terroristorganisation. Det innebär att myndigheter får order om att använda alla tillgängliga resurser för att tränga in i rörelsens skuggvärld, slå sönder dess operationer och rikta strålkastaren även mot de som finansierar våldet.
För kritikerna är detta en nödvändig markering. Antifa har, menar de, för länge fått härja i det fördolda och bygga sina nätverk av skräck. Nu beskrivs kampen mot rörelsen som en fråga om att försvara både lagen och demokratin – innan fler gator förvandlas till slagfält i kaosets namn.
Donald Trump vill sätta ner foten mot Antifa – en rörelse som länge beskrivits som samhällsfarlig och subversiv. Med sitt besked om att klassa dem som en terroristorganisation pekar han ut vänsterextremismen som ett hot mot ordning och demokrati, både i USA och i länder som Sverige där liknande grupperingar varit aktiva.
USA:s president Donald Trump har återigen riktat fokus mot Antifa, den vänsterextrema rörelse som under senare år uppmärksammats för våldsamma aktioner och konfrontationer. I ett uttalande på torsdagen slog Trump fast att han vill klassa Antifa som en större terroristorganisation – ett steg som han menar är nödvändigt för att skydda samhällsordningen.
Antifa, som är en förkortning av ”anti-fascister”, beskrivs ofta som en löst sammansatt rörelse snarare än en formell organisation. I praktiken består den av nätverk av aktivister som regelbundet dyker upp vid demonstrationer och protester. Officiellt säger sig grupperna stå emot fascism och nazism, men deras metoder har ofta kritiserats för att vara våldsamma, destruktiva och i många fall direkt odemokratiska.
Trumps besked är ett svar på en växande oro i USA. Antifa har under de senaste åren blivit en central aktör i samband med oroligheter i flera städer, där demonstrationer förvandlats till kravaller och där butiker plundrats, byggnader vandaliserats och poliser attackerats. ”Antifa är sjuk, farlig och en radikal vänsterröra”, skrev Trump på sociala medier, samtidigt som han krävde utredningar av dem som finansierar rörelsen.
Även i Sverige har Antifa-grupper varit aktiva, framför allt i storstäder. Här har de gjort sig kända för att sabotera politiska möten, angripa meningsmotståndare och använda hot för att tysta kritiker. Säpo har tidigare varnat för våldsbejakande vänsterextremism, där just Antifa-inspirerade grupper spelar en roll.
Trump får stöd från flera republikanska senatorer, bland andra Bill Cassidy, som menar att Antifa utnyttjar legitima samhällsprotester för att skapa kaos och våld. Redan 2019 lade Cassidy tillsammans med Ted Cruz fram ett förslag om att fördöma rörelsen som en terrororganisation.
Även om det i nuläget saknas en formell lagstiftning i USA för att klassa inhemska rörelser som terrororganisationer, markerar Trumps besked en tydlig politisk linje: våldsbejakande extremism på vänsterkanten ska tas på lika stort allvar som på högerkanten.
Frågan är högaktuell också i Sverige, där debatten om extremism ofta koncentreras kring högerextrema grupper, men där vänsterextrema nätverk ofta får mindre uppmärksamhet. Trumps initiativ kan därför ses som en väckarklocka – både för USA och för Europa – om att hotet från Antifa inte får underskattas.
