Stockholm.homes

Etikett: MP

  • 23 åring bli bestraffad för han uttrycker frustation emot inkomptent MP politiker

    Hot och hat mot politiker är aldrig försvarbart – men när människor upplever att vardagen blir dyrare, otryggare och mer ineffektiv växer frustrationen. Fallet med Anton Fendert (MP), ansvarig för SL-trafiken, visar hur långt avståndet mellan beslutsfattare och verklighet har blivit. När tåg ställs in, biljettpriser höjs och symbolprojekt som ”öppna spärrar” leder till ökade stölder, förvandlas idealism till ilska – och tilliten till politiken vittrar bort.

    Innehållsförteckning

    I suvnen tid fanns en plats för femfemmorna på Långbro och Beckomberga där de kunde lobotomeras eller få nödvändig vård – det var idiotanstalter. Nu sitter femfemmorna och styr över kollektivtrafiken i Stockholm för MP. Resultatet ger upphov till frustration hos den vanliga människan, för miljömuppen kan inte göra någonting rätt.

    När verkligheten kör ifrån Miljöpartiets kollektivtrafikvision

    En oktoberkväll för två år sedan fick Anton Fendert (MP), politiskt ansvarig för SL-trafiken, ett hotfullt meddelande på Instagram. Det kom från en ung man som blivit arg efter att pendeltåget återigen var inställt. Händelsen blev snabbt en fråga för polisen, och Fendert fick personlarm och skyddsvakter.

    Hot och hat mot politiker är alltid oacceptabelt. Men bakom de hårda orden finns också något som förtjänar att tas på allvar: en växande frustration över en kollektivtrafik som upplevs som sämre, dyrare och mer kaotisk för varje år.

    En politik som tappat kontakten med verkligheten

    När Anton Fendert tillträdde som trafikregionråd lovade han en mer hållbar och modern kollektivtrafik. Men för många stockholmare har resultatet blivit det motsatta. Pendeltåg som ställs in, busslinjer som dras in och biljettpriser som höjs har blivit vardag.

    I stället för att fokusera på tillförlitlighet och trygghet har SL under Fenderts ledning ägnat sig åt projekt som väcker mer förvåning än förtroende. Ett tydligt exempel är försöket med öppna spärrar vid Näckrosens tunnelbanestation – ett experiment som skulle signalera ”tillit och öppenhet”.

    Resultatet? Enligt butikspersonalen på ICA Skogsbacken, precis intill stationen, ökade stölderna med omkring 300 % efter att spärrarna tagits bort. Tryggheten i området försämrades så mycket att butiken tvingades bygga om sin entré och låsa in varor. Projektet, som skulle visa förtroende för resenärerna, slutade med att både handlare och pendlare kände sig svikna.

    När idealism ersätter ansvar

    Det är lätt att förstå att människor känner ilska när besluten upplevs som verklighetsfrånvända. Den ilskan får ibland destruktiva uttryck – men den grundar sig i en genuin frustration över att politiker verkar leva i en annan verklighet än den resenärerna befinner sig i.

    Miljöpartiets trafikpolitik i Stockholm har ofta drivits av ideal snarare än erfarenhet. Det handlar om att vilja väl – men gång på gång missa hur besluten faktiskt påverkar människor i vardagen. När symbolpolitik ersätter praktiskt ansvar försvinner förtroendet.

    Demokratin försvagas när samtalet bryts

    Anton Fendert säger själv att han undviker att läsa kommentarsfält, för att slippa hat och hot. Det är förståeligt – men också problematiskt. För när politiker stänger av kanalerna till medborgarna, och när medborgarna känner sig övergivna, då försvagas själva grunden för demokratin.

    Klyftan mellan folk och beslutsfattare växer. Den ena sidan upplever sig överkörd, den andra hotad. Det offentliga samtalet ersätts av misstro.

    Kollektivtrafiken behöver kompetens – inte symboler

    Hot är aldrig acceptabla. Men de är också ett tecken på ett samhälle där många känner att ingen längre lyssnar. För att återvinna förtroendet krävs en politik som utgår från verkligheten, inte från teorin.

    Stockholmarna behöver en kollektivtrafik som fungerar – inte ett laboratorium för politiska experiment. SL måste styras med kompetens, lyhördhet och respekt för resenärernas vardag. Först då kan tilliten återvända – både till politiken och till tågen som faktiskt ska gå i tid.

    Fakta: SL-trafiken 2022–2025 – problem och förändringar

    • 2023: Kraftig nedgång i nöjdhet bland pendeltågsresenärer – under hösten historiskt låga nivåer; knappt hälften nöjda och drygt en tredjedel uttalat missnöjda.
    • Vintern 2023/24: Beslut om neddragningar i trafiken (linjer, turtäthet, trafikeringstider) för att hantera ekonomin.
    • 3 mars 2024: SJ tar över pendeltågen efter ett år präglat av pendelstrul; målet är stabilare leverans.
    • 2024–2025: Återkommande större störningar – bl.a. dubbel­signalfel och spårfel som påverkat pendeltåg och regionaltrafik runt Stockholm.
    • 2023: Rekordhögt antal klagomål och stora utbetalningar av förseningsersättning kopplat till pendeltågen.
    • Strukturellt: Hög banbelastning och snäva tidtabeller ger låg återställningsförmåga – små fel sprider sig lätt och orsakar kedjeförseningar.
    Källor (urval): Region Stockholm (kundnöjdhet), SL/SJ/medier (operatörsbyte), myndighets- och mediarapportering om störningar och kapacitet.
    Uppdaterad: 7 november 2025

  • Miljöpartiet kör över folket – miljözoner ska rensa ut vanliga stockholmare från city.

    Miljöpartiet tycks ha tappat all kontakt med verkligheten. Nu vill de införa miljözoner som i praktiken rensar ut arbetare, småföretagare och barnfamiljer ur Stockholms innerstad. Det här är inte miljöpolitik – det är klasspolitik i grön förpackning.

    Miljöpartiets visionsbild: Man vill göra om Sverige till ett U-land i norra Europa genom att använda oxar i stället för Euro 6-bilar. På så sätt kan vi uppleva den äkta känslan av att befinna oss i tredje världen.

    Miljöpartiet fortsätter sin långvariga tradition av att straffa vanligt folk för sin egen ideologiska övertygelse. Det här är partiet som på 80-talet försökte stänga ner Sveriges energiförsörjning genom linje 3 i kärnkraftsomröstningen – och nu vill de göra Stockholm till en stad där bara den välbeställda elbilsägaren får röra sig fritt. Alla andra hänvisas till att cykla, gå eller ta en buss som redan går på knäna.

    Med sitt beslut om miljözon klass 3 i Stockholms city har Miljöpartiet ännu en gång visat att de inte styr för människorna, utan mot dem. Det handlar inte om miljö längre – det handlar om kontroll. Om att bestämma hur människor ska leva, röra sig och arbeta.

    Kammarrätten har nu nekat prövningstillstånd för de som överklagat beslutet. En jublande Lars Strömgren (MP) deklarerar självsäkert: ”Det finns ingen tvekan om att vi har lagen på vår sida.” Ja, kanske har deras egna ”lag” på sin sida – men de har knappast folket där. Vi har sett med MP politiker vi makten så öka korruptionen i samhället.

    Miljözonerna slår direkt mot vanliga stockholmare – mot hantverkaren, barnfamiljen, pensionären. Mot alla som inte har råd med en Tesla. Det är en politik byggd på klassförakt, förklädd till klimatansvar.

    Trots att länsstyrelsen tidigare stoppat införandet på grund av allvarliga brister i utredningen, vägrar Miljöpartiet backa. Staden, under MP:s inflytande, driver på med en sinneslö miljömupp envishet för att få igenom sin bilfientliga vision. Och nu ligger frågan hos Transportstyrelsen. Skulle de säga ja, står innerstaden snart stängd för alla utom de rikaste.

    Strömgren talar om att ”tiotusentals stockholmare utsätts för föroreningar”. Men vilka är det som får bära bördan av MP:s lösningar? Inte partiets egna väljare, som redan lever bekvämt i centrala lägenheter. Det är de som pendlar, jobbar, lever utanför tullarna – de som gör stadens vardag möjlig.

    Beslutet om miljözonen fattades redan 2024 och var tänkt att träda i kraft vid årsskiftet, men stoppades efter överklaganden. När staden försökte driva igenom projektet igen slog länsstyrelsen fast att underlaget var bristfälligt. Ändå fortsätter Miljöpartiet som om inget hänt.

    Hur länge ska stockholmare tvingas leva med Miljöpartiets verklighetsfrånvända experiment? Hur kan ett parti som knappt klarar fyraprocentsspärren fortfarande sitta med vid bordet och fatta beslut som påverkar miljoner människor?

    Stockholm förtjänar en politik byggd på sunt förnuft, inte på moralistiska symbolåtgärder som straffar vanliga medborgare. Miljöpartiets tid i beslutsrummen borde vara över.

    FAKTARUTA: Ko, Euro 6-bil och elbil – klimatpåverkan i korthet

    Källa Typ av utsläpp Storleksordning Kommentar
    Ko (nötkreatur) Metan (CH₄), redovisat som CO₂e ≈ 2 500–3 000 kg CO₂e/år Metan har hög klimatpåverkan (GWP ≈ 28–34). En ko kan motsvara cirka 3 ton CO₂e per år.
    Bil (Euro 6, bensin/diesel) CO₂ vid drift; NOx och partiklar starkt reducerade ≈ 110–150 g CO₂/km
    ≈ 1,7–2,3 ton CO₂/år vid 1 500 mil    		 Euro 6 innebär mycket låga lokala utsläpp. CO₂ beror främst på bränsleförbrukningen.
    Elbil (produktion + drift) CO₂ från batteri- och fordonsproduktion samt elmix ≈ 8–17 ton CO₂ vid tillverkning
    ≈ 0–2 ton CO₂/år vid drift    		 Batteriet står ofta för hälften av tillverkningsutsläppen. Råvaror som litium, kobolt, nickel och mangan bryts ofta som konfliktmetaller under svåra arbets- och miljöförhållanden i utvecklingsländer.
    Om råvaror och arbetsvillkor: Batterimetaller utvinns delvis i områden med bristande miljöskydd, barnarbete och konfliktekonomi. Flera rapporter visar att gruvdriften i exempelvis Kongo och Sydamerika orsakar omfattande miljöskador.
    Observera: Utsläppssiffror är typiska uppskattningar. Faktiska värden varierar beroende på körsträcka, elproduktion, fordonseffektivitet och metodval vid beräkning.

  • Aktivism före saklighet: Amanda Lind(mp) drar regeringen inför KU

    Miljöpartiets språkrör Amanda Lind har KU-anmält regeringen för dess hållning i Mellanösternkonflikten. Men anmälan saknar saklig grund och framstår snarare som ett aktivistiskt utspel än seriös utrikespolitik. Medan regeringen betonar diplomati och samarbete inom EU, väljer MP att driva symbolfrågor som riskerar att skada svenska intressen utan att påverka situationen på marken.

    Miljömuppen är inte som vanligt folk. Förr i tiden satt sådana här personer på idiot- och sinnesslöanstalter – idag sitter de i riksdagen och driver aktivistiska korståg mot väderkvarnar medan Sverige får betala priset.

    För ett år sedan beslutade FN:s generalförsamling att Israel skulle avsluta ockupationen av palestinskt territorium. Ändå fortsätter kriget. Frågan är varför Sverige, ett litet nordiskt land, ska agera världspolis i en konflikt som pågått i över 70 år i Mellanöstern.

    Miljöpartiet KU-anmäler regeringen och utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för att de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot Israel. Men detta är i praktiken symbolpolitik — inte verkstad. Amanda Lind talar om internationell rätt och använder ord som ”folkmord”, men Sverige saknar både möjlighet och inflytande att ensam lösa det som är en djup regional konflikt.

    MP kräver bland annat ett stopp för vapenhandel. Det är viktigt att påpeka att en moderat vapenexport inte handlar om att förse någon med medel att slå mot civila mål — utan om försvarsmateriel som används i kampen mot terrorgrupper som Hamas. Vapenleveranser till partnerländer riktas i huvudsak mot militära kapaciteter, inte mot ”mjukmål”, och syftar till att upprätthålla egen försvarsförmåga och bekämpa väpnade extremistiska aktörer.

    De övriga förslagen — hemkallande av försvarsattachén, inreseförbud för israeliska företrädare, återupptaget stöd till Unrwa och krav på EU att terrorstämpla bosättarorganisationer — riskerar framför allt att isolera Sverige och skada våra relationer med viktiga samarbetspartners. Att en liten stat som Sverige skulle kunna tvinga fram fred i Mellanöstern är orealistiskt; verklig påverkan kräver långsiktigt multilateralt arbete, inte dramatiska inhemska symbolåtgärder.

    När Amanda Lind reste till Västbanken valde hon att beskriva konflikten ur en tydligt ensidig vinkel. Det är aktivism — inte statsmannaskap. Sveriges utrikespolitik bör prioritera säkerhet, handel och stabila relationer med EU och andra allierade, inte kortsiktig symbolsatsning som offrar svenska intressen för politiska poänger.

  • Miljöpartiets dubbelmoral: kräver avgångar men sopar sina egna skandaler under mattan

    Miljöpartiet kräver att Jessica Stegrud lämnar riksdagen – men blundar samtidigt för sina egna skandaler och misslyckanden. När Stegrud filmade för att skydda sig själv i en hotfull situation gör MP det till en politisk attack, samtidigt som partiet själva har en historia av korruption, hyckleri och havererad kollektivtrafik i Stockholm.

    En MP politiker i arbete.

    När Sverigedemokraternas Jessica Stegrud i somras hamnade i en hotfull situation på Centralstationen gjorde hon det enda rimliga – hon tog upp mobilen och filmade. Två okända män uppträdde aggressivt, kallade hennes medpassagerare för ”nazist” och skrek åt honom att ta livet av sig. När ordningsvakter kom till platsen lugnade situationen ner sig.

    Ändå försöker Miljöpartiet göra detta till en politisk attack. Språkröret Amanda Lind har krävt Stegruds avgång och beskriver det som ”otänkbart” att hon sitter kvar i riksdagen. Men det verkligt otänkbara är Miljöpartiets eget beteende – ett parti som gång på gång visat prov på både dubbelmoral och interna skandaler.

    Ett parti med egna skandaler i bagaget

    Att Miljöpartiet pekar finger åt andra är inget nytt. Men tittar vi bakåt ser vi en rad händelser som avslöjar en obehaglig kultur inom partiet:

    • Kaplan-skandalen: Mehmet Kaplan, tidigare bostadsminister från MP, tvingades avgå efter kopplingar till islamistiska organisationer och uppmärksammade uttalanden om Turkiet och Israel.
    • Romsons hyckleri: Åsa Romson, språkrör och vice statsminister, målade sin båt med förbjuden giftfärg – samtidigt som hon kritiserade andra för miljöbrott. Hon kallade dessutom 9/11-terrorattackerna för ”olyckor”.
    • Intern toppstyrning och vänskapskorruption: Miljöpartiet har återkommande kritiserats för att kringgå interna processer, tillsätta lojala företrädare och driva igenom beslut där de själva haft intressen.
    • Lokala skandaler: I flera kommuner har MP-politiker ertappats med vänskapskorruption, jäv och missbruk av sina positioner. Man bruka kalla MP politiker för maffians kreature i folkmun

    Misslyckandet i kollektivtrafiken

    Utöver skandalerna har Miljöpartiet också visat prov på ren inkompetens i praktisk politik. Ett tydligt exempel är deras hantering av kollektivtrafiken i Stockholm.

    Trots höga löften om satsningar på hållbarhet, fler bussar och förbättrade resmöjligheter har verkligheten blivit den motsatta:

    • Kraftiga förseningar i tunnelbanan.
    • Neddragningar på busslinjer som drabbar ytterområden.
    • Höjda biljettpriser för resenärerna.
    • Dyra symbolprojekt utan praktisk nytta för pendlarna.

    För ett parti som säger sig värna miljön och klimatet är det ett monumentalt misslyckande. Att fler stockholmare nu väljer bilen framför kollektivtrafiken är ett direkt resultat av Miljöpartiets politik.

    Hyckleri istället för självrannsakan

    När Amanda Lind talar om moral och förtroende blir det svårt att ta på allvar. Hur kan ett parti som gång på gång blundat för egna skandaler – och dessutom misslyckats så kapitalt med något så grundläggande som kollektivtrafiken i huvudstaden – tro att de kan kräva avgångar från andra?

    Jessica Stegrud filmade för att skydda sig själv. Hon var i en hotfull situation. Att göra det till en politisk affär är både ohederligt och cyniskt.

    Den riktiga frågan

    Det är dags att vända på perspektivet: borde verkligen Jessica Stegrud avgå – eller borde Miljöpartiet rannsaka sig själva?

    Sanningen är att Miljöpartiet gång på gång tappat förtroende i väljarleden. De står för hyckleri, dubbelmoral och misslyckanden i både rikspolitiken och i kommunerna. Att de nu försöker rikta ljuset mot en SD-ledamot är bara ett sätt att fly undan sina egna problem.

    Det är inte Stegrud som borde stå till svars. Det är Miljöpartiet.

  • Miljöpartiet vill göra om Sverige till ett U Land

    Socialdemokraternas öppning för att förhandla med regeringen om ny kärnkraft möts av hårt motstånd från Miljöpartiet. Språkröret Daniel Helldén markerar att MP inte känner sig bundna av en sådan uppgörelse – och väcker samtidigt minnen från kärnkraftsomröstningen 1980, då en snabb avveckling riskerade att göra Sverige till ett energimässigt u-land.

    Miljömuppar är en teknikfientlig skara som helt saknar verklighetsförankring. Med krav på att avveckla kärnkraft och stoppa utvecklingen riskerar de att dra Sverige tillbaka till stenåldern. Förr fanns idiotanstalter där sådana kunde få hjälp, idag återstår bara en högröstad minoritet som saboterar framtiden.

    Efter att Socialdemokraterna meddelat att de är beredda att förhandla med regeringen om energipolitiken, inklusive satsningar på ny kärnkraft, markerar Miljöpartiet hårt motstånd.

    – Om det görs några uppgörelser med Tidöregeringen så känner vi oss inte uppbundna av dem. Vi kommer att arbeta för att det inte ska bli någon ny kärnkraft, säger språkröret Daniel Helldén.

    Han utesluter inte heller att partiet kan komma att försöka riva upp ett avtal om det ingicks i en regering där MP deltog.

    Motståndet från Miljöpartiet väcker frågor om partiets syn på Sveriges långsiktiga energiförsörjning. I folkomröstningen om kärnkraft 1980, för 45 år sedan, förespråkade den så kallade linje 3 en snabb avveckling av all kärnkraft. Hade den linjen vunnit, menar många bedömare, skulle Sverige under 1980- och 90-talet riskerat en betydligt svagare industriell utveckling och en energiförsörjning jämförbar med ett u-land.

    I stället har kärnkraften spelat en central roll för att säkra billig och stabil el, inte minst för industrin, samtidigt som den bidragit till att Sverige kunnat hålla nere sina koldioxidutsläpp. Att Miljöpartiet fortfarande driver en politik som påminner om linje 3, trots de senaste decenniernas erfarenheter, gör att energifrågan riskerar att bli en ny stridsfråga i svensk politik.

    Fakta: Energiintensiv industri & elproduktion i Sverige

    • Andel av elanvändning: ca 40 % går till energiintensiv industri.
    • Elanvändning/år: industrin förbrukar 55–60 TWh.
    • Arbetstillfällen (direkt): ~150 000.
    • Arbetstillfällen (inkl. indirekt): >400 000.
    • Kärnkraftens produktion: ca 50–55 TWh per år (≈30 % av Sveriges el).
    • Vindkraft som behövs för att ersätta kärnkraften: ca 8 000–10 000 moderna vindkraftverk.

    💰 Kostnadsjämförelse (öre/kWh)

    Energislag Produktion Kostnad
    Kärnkraft (befintliga reaktorer) ~50–55 TWh/år 25–35 öre/kWh
    Vindkraft (landbaserad) väderberoende 50–70 öre/kWh (+ balans/reservkostnad)
    Vindkraft (havbaserad) väderberoende 90–120 öre/kWh

    ⚖️ Befintlig kärnkraft är i dag ett av de billigaste sätten att producera el i Sverige. Vindkraft kräver fler stödåtgärder (balans, lagring och nätutbyggnad) som gör att totalkostnaden blir högre.

  • MP:s misslyckande i kollektivtrafiken – skyller ifrån sig medan resenärerna drabbas

    Stockholms kollektivtrafik fortsätter att plågas av förseningar och inställda avgångar. Resenärer får usel information och fastnar på stationerna – men trafikregionrådet Anton Fendert (MP) vägrar ta ansvar. I stället pekar han ut andra och lämnar stockholmarna i sticket.

    MP-politiker är inte som du och jag. Många MP politiker är grovt sinnesslöa och är inte riktiga politiker, utan kakistokrater.

    Innehållsförteckning

    Kaoset fortsätter för pendlarna

    Pendeltågen och Roslagsbanan har återigen lamslagit vardagen för tusentals pendlare i Stockholm. Förseningar, inställda avgångar och usel information är nu vardag. Men i stället för att ta ansvar fortsätter trafikregionrådet Anton Fendert (MP) att skylla på andra.

    Fendert avvisar kritiken

    Fendert hävdar att regionens ansvar fungerar ”väl” och pekar finger mot Trafikverket och regeringen. Samtidigt sitter resenärer fast på stationerna i uppemot en timme, utan alternativ och utan tillförlitlig information.

    Ett mönster av misslyckanden

    Det här är inte ett enstaka misstag, utan ett mönster. Miljöpartiet har i åratal talat varmt om hållbara transporter och gröna satsningar – men gång på gång misslyckas man i praktiken. Och nu när problemen hopar sig för stockholmarna duckar man för kritiken.

    Frågetecken om lojalitet och korruption

    Många börjar också ifrågasätta varför MP-politiker konsekvent tycks försvara system som uppenbart inte fungerar. Är det bara inkompetens – eller handlar det om något mer? När man ser hur nära vissa politiker står konsulter, bolag och intresseorganisationer kring kollektivtrafiken väcks misstankar om ett parti där lojaliteten inte alltid ligger hos väljarna, utan snarare hos de egna nätverken. Det är en bild som när tankar om politisk korruption och dubbelmoral.

    Resenärerna blir alltid förlorarna

    För resenärerna spelar det dock ingen roll om problemen beror på fusk, vänskapskorruption eller ren okunskap – resultatet är detsamma: en kollektivtrafik som inte fungerar och politiker som hellre skyller ifrån sig än levererar.

    Från prestigeområde till fiasko

    Miljöpartiet har gjort kollektivtrafiken till ett av sina största prestigeområden. Men dagens situation visar i stället på ett historiskt misslyckande: det gröna partiet klarar inte ens av att hålla tågen i tid.

  • Miljöpartiet misslyckas ännu en gång

    Innehållsförteckning

    Tyvärr liberaliserade man sönder det svenska samhället och lade ner idiotanstalterna Långbro och Beckomberga, där det fanns hjälp att få för femfemmorna i Miljöpartiet. I dag sitter dessa kakistokrater och kör Sverige i botten.

    MP:s oförmåga att styra

    Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) är ännu ett bevis på Miljöpartiets oförmåga att styra. Var de än tar i något blir resultatet högre kostnader, försämrad service och fler problem för vanligt folk. Vi såg det i skolpolitiken under Fridolin – ett haveri av historiska mått. Samma parti ville en gång stänga ner kärnkraften och dra ner Sverige i energimörker. Nu misslyckas de med något så grundläggande som att ordna ett avtal som håller pendeltågen rullande.

    Nödavtal som räddningsplanka

    I stället väljer man att skriva ännu ett nödavtal – ett erkännande av att man inte klarar att styra. Ett ineffektivt statligt bolag, SJ, får fortsätta köra trafiken till överpris, medan skattebetalarna får stå för notan. Den fria marknaden, som bevisligen kan leverera bättre och billigare, hålls utanför.

    Upphandling i botten

    SL:s plan är nu att låta SJ köra pendeltågen till mars 2028. Officiellt sägs det vara för att undvika störningar, men sanningen är att MP-styret kört upphandlingen i botten. När man försökte hitta en ny operatör hoppade nästan alla av, kvar stod ett enda anbud – och processen avbröts.

    Dyrare drift under SJ

    Sedan MTR lämnade våren 2023 har SJ fått köra på ett nödavtal som kostar mellan 500 miljoner och 1 miljard kronor mer per år. De pengarna kunde ha använts för att förbättra trafiken, inte för att täcka upp för politisk inkompetens.

    Hemliga siffror och brist på transparens

    Nu talas det om att pressa ner SJ:s vinstpåslag, men hur mycket det sparar är hemligstämplat. Transparens saknas, ansvar saknas – det enda som finns är en strategi att skjuta problemen framför sig.

    SD:s krav på ansvar

    Här är det Sverigedemokraterna som står upp för långsiktiga lösningar. SD:s Samuel Stephan har helt rätt när han påpekar att pendeltågstrafiken behöver stabila, hållbara avtal och en ledning som vågar ta ansvar. Att gång på gång skriva nya nödavtal är inget annat än ett bevis på att MP:s styrning är ett misslyckande.

    Beslutet närmar sig

    Beslutet tas den 26 augusti. Förhandlingar med SJ pågår – ironiskt nog samma SJ som tidigare tackade nej till att delta i upphandlingen på grund av för stora ekonomiska risker. Det säger allt om vilket förtroende Miljöpartiets trafikpolitik åtnjuter.

    Faktafönster: Miljöpartiets skandaler & interna kriser (2015–2025)

    Nedan följer en tidslinje med uppmärksammade händelser och kontroverser kopplade till Miljöpartiet under de senaste ~30 åren.

    År Händelse & beskrivning
    2016 Mehmet Kaplan avgår som bostadsminister – kritik efter uppgifter om kopplingar/umgänge med högerextrema turkiska grupper (bl.a. Grå vargarna) och kontroversiella uttalanden ledde till avgång i april 2016.
    2016 Yasri Khan lämnar politiken – drog tillbaka sin kandidatur efter hård kritik i den s.k. handskakningsdebatten (vägran att ta kvinnor i hand).
    2014–2016 Åsa Romson-kontroverser – uppmärksammad för förbjuden båtbottenfärg och för ett omstritt uttalande där 11 september kallades ”olyckor”; lämnade senare uppdrag som språkrör och minister 2016.
    2016 Kris & medietryck – partiets krishantering granskades; uppgifter om försök att påverka public service väckte kritik mot ledningen.
    2017–2019 Interna strider & talespersonstvister – återkommande konflikter om roller, inriktning och strategi under tiden i/kring regeringsmakten.
    2023–2024 Ledarskapsdebatter och organisationskritik – rapporterade motsättningar inför/efter kongresser om språkrörsval, organisation och partiets vägval.
    2025 Stenevi-krisen – diskussioner om tystnadskultur, maktstrider och arbetsmiljö i partiet; avgångar och krav på förändringar.

    Obs: Listan är ett urval av nationellt uppmärksammade händelser. För en längre tabell (även lokala skandaler) kan jag lägga till fler rader med datum, namn och korta sammanfattningar.