Innehållsförteckning

• Politikerna sviker – vi ska acceptera att inte kunna sova
• En korrupt utveckling
• Tystnaden som politisk blindfläck

Politikerna sviker – vi ska acceptera att inte kunna sova

Krogbråk, buller och maktspel i Sveriges städer

Samtidigt som restaurangägare varnar för att deras verksamheter hotas av grannklagomål, är det många boende som upplever att deras livskvalitet helt ignoreras. För varje hög basgång och skrikande nattgäster finns det familjer, äldre och vanliga arbetspendlare som tvingas sova med öronproppar – om de ens får sova.

Bullret är inte en ”detaljfråga”, utan påverkar människors hälsa, välbefinnande och vardag. Trots detta verkar flera politiker – särskilt från Liberalerna – vilja sänka skyddet för de som bor i våra stadskärnor.

– Det är som att de tycker man får skylla sig själv om man bor centralt. Men man köper en bostad – inte en nattklubb, säger en boende i Helsingborg som vill vara anonym.

Amir Jawad (L), ordförande i miljönämnden i Helsingborg, föreslår nu att man ska införa så kallade ”differentierade bullernivåer”, där boende i stadskärnor får tåla mer oljud än andra. Kritiker menar att det i praktiken innebär att politiken gör skillnad på människors rätt till lugn – beroende på adress.

– Det är otroligt anmärkningsvärt. Politikerna borde skydda oss, inte lägga sig platt för krogägare med pengar och kontakter, säger en annan granne till en av de aktuella krogarna.

En korrupt utveckling

Kritiker anklagar nu delar av det politiska etablissemanget, särskilt inom L, för att vara påverkade av näringslivsintressen snarare än att försvara invånarnas rätt till trygghet. Genom att ensidigt lyfta fram krogarnas problem – och ignorera de boendes situation – riskerar politiken att framstå som både partisk och korrupt.

– Det här luktar jäv. Man vill ha ett ”levande centrum” på pappret, men vad man i praktiken gör är att lämna boende i sticket, säger en jurist som tidigare drivit miljömål i mark- och miljödomstolen.

Samtidigt visar flera fall, bland annat i Borgholm och Helsingborg, att krogägare lägger hundratusentals kronor på ljudteknik – men inte på dialog med sina grannar. Ofta tas klagomål vidare till myndigheter, som tvingas lägga stora resurser på långdragna processer.

Tystnaden som politisk blindfläck

Det som i krogarnas version framstår som ”någon som klagar på stolar”, är för andra ett ljudligt helvete som pågår flera kvällar i veckan – år efter år. Att politiker ensidigt väljer att lyssna på näringslivet och kräver att boende ska ”anpassa sig” till bullret, väcker frågor om vems intressen man faktiskt företräder.

Att föreslå ”medverkansplikt” för den som klagar på buller – som Amir Jawad gör – kan i praktiken tysta människor från att slå larm. Det är inte dialog, det är maktspråk.