På 1970-talet avslöjades att Socialdemokraterna hade en hemlig polis – IB. En organisation som i praktiken fungerade som Sveriges egen Stasi eller Gestapo, där oliktänkande och journalister kunde hamna i fängelse på lösa grunder.

Nu verkar historien upprepa sig. Samma parti tycks vilja skapa en digital variant – IB 2.0 – för internet. Ett övervakningssystem där den som uttrycker en ”fel” åsikt riskerar att få hembesök. Den som driver kampanjer eller ställer fel frågor kan snabbt stämplas som en ”trollfabrik”.

Vi ser början på en modern häxjakt, en digital version av 1600-talets häxbränningar – där makten avgör vem som är ond och vem som får brännas på åsikternas bål.

Resultatet blir ett samhälle där gränsen mellan brott och åsikt suddas ut, och där rädslan för att säga fel ersätter den fria debatten

I svensk politik växer kravet på statlig närvaro i våra digitala rum. Socialdemokraterna har lanserat idén om särskilda “nätpoliser” som ska patrullera internet, med målet att bekämpa hot, hat och desinformation. Förespråkarna menar att detta skyddar barn, motverkar kriminalitet och renodlar samtalsklimatet. Kritiker varnar för att åtgärden i praktiken öppnar dörren för åsiktskontroll och ett sluttande plan mot censur. Var går gränsen för yttrandefrihet – och vad händer med ett samhälle där politiker vill bestämma vad som får sägas?

Från trygghet till övervakning

Idén om en nätpolis presenteras som en ordningsfråga: att komma åt hot, grooming, hatstormar och organiserade trollfabriker. I paketet ingår dessutom krav på skarpa ID-kopplingar mellan konton och individer, vilket skulle ge staten – och därmed politiken – betydligt större möjligheter att övervaka, identifiera och ingripa mot användare.

Förespråkarnas logik är enkel: mer identitet, mer ansvar, mindre missbruk. Men samma mekanismer som gör det lättare att lagföra verkliga brott gör det också lättare att kartlägga oliktänkande, tysta obekväma röster och kyla yttrandefriheten. När definitionen av “skadligt” glider från hot till hat – och vidare till “mishagliga” uttryck – uppstår en gråzon där lagligt tal riskerar att behandlas som brottsligt.

Politiken som måttstock

Det blir särskilt problematiskt när politiska ledare själva använder retorik som misstänkliggör meningsmotståndare. Om samma maktsfär som kräver nätpoliser också antyder att kritiker drivs av “främmande makt” eller “förpestar samhällsklimatet”, då är distansen mellan ordningsåtgärd och åsiktsbekämpning kort. Ett statligt verktyg som kan identifiera, flagga och begränsa röster online blir lätt en megafon för den rådande maktens världsbild.

Europa visar hur gränserna suddas ut

På EU-nivå har “illegalt hat” och “skadligt innehåll” blivit allt mer centrala begrepp. Uppförandekoder, lagstiftning och tillsyn har pressat plattformar att rensa innehåll för att undvika politiska påföljder. När hat och hot likställs i praktiken förskjuts gränsen mellan olagligt och lagligt tal. Resultatet blir en privatförvaltad censur – skött av plattformar under politiskt tryck – snarare än rättssäker prövning i domstol.

Lärdomar från Storbritannien

I Storbritannien har registreringen av “icke-kriminella hatincidenter” illustrerat hur övervakning kan expandera bortom brott. Polisen har uppmanats att notera uttalanden som uppfattas som kränkande, även när inget brott begåtts. Konsekvensen blir en kylande effekt: medborgare börjar självcensurera för att undvika flaggning, utredningar eller beslag – trots att de inte brutit mot lagen. Den sortens “mjuk” åsiktskontroll riskerar att normalisera hårdare ingripanden.

Public service som stridsfråga

I Sverige sammanfaller nätpolis-idén med en tilltagande konflikt om public service. Kritiken från höger handlar om urval, vinklar och att rollen som “garant för sanningen” blivit politiserad. Vänstern pekar på public service som demokratisk grundbult och vill förstärka skyddet. Oavsett ståndpunkt är sambandet tydligt: ju mer inflytande staten har över både medieinfrastruktur och normer för vad som anses “acceptabelt tal”, desto större blir risken att makten börjar kurera verklighetsbilden.

Rättsstat eller moralstat?

Det legitima målet – att bekämpa verkliga brott på nätet – kräver skarpa, rättssäkra verktyg: tydliga lagar, proportionerliga tvångsmedel, oberoende domstolar och hög beviströskel. Det är väsensskilt från att låta moralpoliser, uppförandekoder eller politiskt färgade definitioner styra vad som får sägas. Rättsstaten hanterar gärningar; moralstaten väger åsikter.

Riskerna med ID-tvång

Att koppla alla konton till juridisk identitet kan tyckas praktiskt, men det slår mot:

• Visselblåsare och minoriteter som behöver anonymitet för att våga tala.
• Regimkritiker och dissidenter – även i framtida politiska lägen.
• Vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen utan livslång digital spårbarhet.

När anonymiteten döps om till “ansvarslöshet” försvinner ett av nätets viktigaste skydd för svaga röster.

Ett bättre spår: brott, bevis, dom

Vägen framåt är inte åsiktskontroll utan konsekvent rättstillämpning:

1. Avgränsa till verkliga brott (hot, ofredande, utpressning, barnövergrepp, bedrägeri).
2. Respektera lagligt men stötande tal – obehag är inte brott.
3. Tydliga, prövbara definitioner – inga gummiparagrafer om “skadlighet”.
4. Domstolsprövning före nedtagning där det är praktiskt möjligt, inte efterhandscensur via plattforms­tryck.
5. Stark anonymitetsrätt med proportionerliga undantag vid misstanke om grova brott och domstolsbeslut.

Slutsats: Trygghet kräver frihet

Historien lär oss att kontroll alltid säljs in som trygghet. Men när staten börjar patrullera våra åsikter riskerar vi att ersätta tryggheten i rättsstaten med tystnaden i övervakningsstaten. Om Sverige vill vara ett öppet, robust samhälle måste vi våga försvara både säkerheten och friheten – inte offra den ena för en illusion av den andra.

Nätpolisen framställs som en sköld mot hotet där ute. I praktiken riskerar den att bli en klubba mot oliktänkande här inne. Det är inte trygghet. Det är kontroll.