Stockholm.homes

Etikett: kriminalvård

  • Stureplansmassakern – ett fruktansvärt brott, där samhället inte klarade av att ge gärningsmännen tillräckligt långa fängelsestraff.

    En av Kriminalvårdens celler någonstans i Sverige. Tänk om de som byggde Sverige hade det så här mysigt på äldreboendet Ättestupan som drivs av Stockholm stad?

    Ett brott som var början på slutet av folkhemmet.

    Stureplansmorden inträffade tidigt på morgonen den 4 december 1994 i Stockholms nöjeskvarter kring Stureplan. Fyra unga människor dödades och ett tjugotal skadades när automateld riktades mot entrén till nattklubben Sturecompagniet. Händelsen fick ett enormt genomslag i medier och blev ett nationellt trauma, eftersom våldet slog till i en miljö som många förknippade med vardagligt nöjesliv snarare än livsfara.

    Från avvisning till masskjutning

    Bakgrunden till dådet var en till synes trivial konflikt. Ett sällskap nekades inträde på krogen efter bråk med ordningsvakter. Alkoholpåverkan, upplevd kränkning och gruppdynamik bidrog till en snabb eskalering. I stället för att lämna platsen beslutade sig gärningsmännen för att hämta ett skjutvapen och återvända.

    Vapnet var en norsk automatkarbin av typen AG-3 (norsk benämning på H&K G3, det som i Sverige kallas AK4), ett militärt vapen med hög eldhastighet. När skotten avlossades riktades de rakt in i entrén, där både personal och gäster befann sig. Fyra personer dödades, däribland ordningsvakten Joakim Jonsson och tre unga kvinnor, en av dem författaren Daniella Josberg.

    Gärningsmän och straff

    Den som enligt domstolarnas bedömning avlossade skotten var Tommy Zethraeus. Han dömdes 1995 till livstids fängelse för fyra mord och flera mordförsök. År 2018 beslutade Örebro tingsrätt att omvandla livstidsstraffet till 39 års fängelse. Efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet frigavs han villkorligt i december 2020.

    Medgärningsmannen Guillermo Márquez Jara dömdes i tingsrätten till tio års fängelse för medhjälp till mord och grovt vållande till annans död. Efter överklaganden sänktes straffet först till fyra år i hovrätten, men höjdes senare av Högsta domstolen till sex års fängelse. Han frigavs villkorligt år 2000 efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff.

    Farshad Doosti, som också deltog i händelseförloppet, dömdes slutligen till sex års fängelse för medhjälp till grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada. Även han frigavs villkorligt efter att ha avtjänat huvuddelen av sitt straff.

    Ytterligare flera personer dömdes för medhjälp, skyddande av brottsling samt olaga vapeninnehav, med straff som varierade från villkorlig dom och skyddstillsyn till kortare fängelsestraff.

    Rättsprocessens betydelse

    Rättegångarna efter Stureplansmorden blev vägledande för hur svenska domstolar bedömer ansvar i grova våldsbrott med flera inblandade. En central fråga var skillnaden mellan uppsåt och grov oaktsamhet. Domstolarna slog fast att även om alla inte haft för avsikt att döda, bar de ett tungt ansvar eftersom de medvetet deltagit i ett extremt riskfyllt handlande.

    Varför Stureplansmorden fortfarande diskuteras

    Ur ett samhälls- och beteendevetenskapligt perspektiv visar Stureplansmorden hur flera faktorer kan samverka till katastrof: alkoholens påverkan på omdömet, grupptryckets kraft, tillgången till illegala vapen och den täta urbana miljön där många oskyldiga befinner sig på liten yta.

    Händelsen påverkade debatten om krogvåld, ordningsvakters säkerhet och illegal vapenhantering i Sverige under 1990-talet, och används fortfarande som ett exempel på hur snabbt en konflikt kan eskalera till massvåld.

    Ett samhälle som misslyckas med att bestraffa kriminella

    Än i dag väcker Stureplansmorden starka känslor, inte minst i samband med frigivningen av de dömda. Att ett livstidsstraff kan tidsbegränsas till så lite som 39 år visar enligt kritiker på grova brister inom det svenska rättsväsendet. Experter menar att livstid ska vara livstid. En ofta nämnd jämförelse är Anders Behring Breivik i Norge, som dömdes till livstids förvaring.

    Många menar att kostnaderna för att förvara sådana här gärningsmän blir extremt höga, men att detta delvis beror på hur kriminalvården är utformad. Kritiker hävdar att straffverkställigheten hade kunnat outsourcas till länder där kostnaderna är lägre och där man tydligare optimerar vad en livstidsdömd mördare får kosta samhället. Det hade inneburit mindre fokus på exempelvis Oxfilé och Playstation 5 i cellen, men samtidigt lägre kostnader för skattebetalarna och mindre börda för hederliga medborgare som annars tvingas finansiera en mycket kostsam kriminalvård.

    Fakta – Stureplansmassakern (1994)

    Datum 4 december 1994
    Plats Sturecompagniet, Stureplan, Stockholm
    Typ av brott Masskjutning
    Vapen Norsk automatkarbin AG-3 (H&K G3 / svenska AK4)
    Mördade 4 personer
    Skadade Cirka 20 fysiskt skadade (därtill psykiskt skadade)

    Dödsfall

    • Joakim Jonsson (ordningsvakt)
    • Kristina Oséen
    • Katinka Genberg
    • Daniella Josberg (författare)

    Gärningsmän och fängelsestraff (33% ”straffrabatt” = villkorlig frigivning efter 2/3)

    Gärningsman Dom Avtjänat (ca 2/3)
    Tommy Zethraeus ( Svensk ) Livstid → omvandlat till 39 år (2018) Ca 26 år (frigiven dec 2020)
    Guillermo Márquez Jara ( Chili ) 6 år Ca 4 år
    Farshad Doosti (Iran) 6 år Ca 4 år

    Not: ”33% straffrabatt” syftar här på villkorlig frigivning efter två tredjedelar av utdömt fängelsestraff.

  • Svenska folket älskar Tidöregeringens mirgrationspolitik

    Trots att regeringen beskriver sin stramare migrationspolitik som nödvändig för att förbättra integrationen möts den av växande kritik på kommunnivå. Flera lokala politiker menar att åtgärderna får negativa konsekvenser för arbetsmarknad och ekonomi och efterlyser tydligare prioriteringar – där resurser i större utsträckning riktas till dem som har rätt att stanna i landet.

    Precis som man kan klimatkompensera kan man migrationskompensera. För varje person som får stanna i Sverige utan egentliga asylskäl bör man skicka hem 50 interner som tillhör Kriminalvårdens kundstock och som inte är svenska medborgare. Det skulle bli en verklig win-win för samhället.

    Kommunpolitiker kritiska till regeringens exterm liberala migrationspolitik

    Regeringens samarbetspartier, de så kallade Tidöpartierna, arbetar aktivt för att minska invandringen till Sverige. Detta sker både genom skärpta regler vid gränsen och genom åtgärder som syftar till att personer som redan befinner sig i landet ska lämna det. Politiken har fått snabb effekt. Enligt Migrationsverkets statistik var det förra året fler som utvandrade än invandrade.

    Den dåvarande migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) välkomnade utvecklingen. Även nuvarande migrationsminister Johan Forssell (M) har uttryckt en ambition att pressa asylinvandringen till en ”minimal nivå”. Regeringen motiverar åtgärderna med att de ska främja integrationen.

    Men runt om i landet växer kritiken, inte minst på kommunnivå.

    En högt uppsatt politiker inom Stockholms stad uttrycker frustration över situationen:

    ”Vi behöver någon form av kompensationsutvisning, på samma sätt som man miljökompenserar för utsläpp. För varje duglig medarbetare som anställs men som inte är svensk medborgare borde staten ta sitt ansvar och utvisa personer som sitter i fängelse och inte är svenska medborgare. Det skulle frigöra resurser till vård och skola. Jag skäms som svensk över att vi inte kan utvisa dömda brottslingar på livstid.”

    Även i Huddinge kommun hörs kritiska röster. En kommunpolitiker inom det socialdemokratiska styret kommenterar beslutet att avskaffa möjligheten till så kallat ”spårbyte” för personer som fått avslag på asylansökan:

    ”Att ta bort spårbyte för personer utan asylskäl är en stor lättnad. Nu kan vi frigöra enklare arbeten åt dem som har rätt att stanna i Sverige, istället för att hålla liv i grupper som saknar laglig grund att vara här.”

    Kritiken från kommunpolitikerna kretsar i huvudsak kring ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga konsekvenser. De betonar behovet av att resurser riktas till individer som har rätt att stanna i landet – snarare än till dem som enligt lag ska återvända.

    En hög socialdemokratisk politiker i Grums kommun säger:

    ”Det har varit alldeles för lätt att få asyl i Sverige. Sedan man upphävde Luciabeslutet på 90-talet har det blivit en katastrof.”

    En privatperson uttrycker det så här:

    ”Det finns ingen anledning att dömda brottslingar ska få stanna i Sverige. Har man inte klarat att få svenskt medborgarskap och till exempel ägnar sig åt ringa stöld, då är det fullkomligt rimligt att man får åka hem eller blir deporterad till tredje land.”

    En expert på kriminalvårdsfrågor säger:

    ”En våldtäktsman kan lika gärna avtjäna sitt straff i ett afrikanskt land som i Sverige – särskilt om personen inte är svensk medborgare. Ofta är fängelsemiljön i det afrikanska landet bättre för någon som kommer från tredje världen.”

  • Sverige bränner miljoner på lyxvård av terrorist.

    Sverige fortsätter att ösa skattepengar över en dömd terrorist som kallblodigt mördade oskyldiga människor på Drottninggatan. Samtidigt går äldre utan vård, skolor utan resurser och brottsoffer utan upprättelse. Frågan är enkel men brännande: varför ska svenska folket betala för lyxvård åt en massmördare som för länge sedan förverkat all rätt till vår omsorg?

    När ska Sverige sluta slänga pärlor åt svinen med överlyxig kriminalvård? Med 1 % av BNP borde vi kunna köpa fängelseplatser i ett land som tar emot våra skattepengar i bistånd.

    Slöseri med skattepengar: Lyxvård för en massmördare

    Myndigheten konstaterar att Rakhmat Akilov inte har något ”behov av restaurangbesök”. ”Det skulle kräva extraordinära säkerhetsåtgärder”, skriver man. Bara den meningen säger allt om hur långt Sverige har sjunkit i sin naiva hantering av terrorister.

    Akilov, som kallblodigt mördade fem människor på Drottninggatan 2017, sitter livstidsdömd – men behandlas fortfarande som någon form av skyddsobjekt. Han har sparkat fotbollar hejvilt, gjort Hitlerhälsning mot personalen, ropat slagord och haft en IS-flagga i sin cell. Ändå fortsätter staten att ösa resurser över honom som om han vore en känslig patient snarare än en hänsynslös mördare.

    Hur länge ska svenska skattebetalare tvingas betala för att en dömd terrorist ska få det bättre än många laglydiga svenskar? I ett land där sjuka nekas vård, äldre lämnas ensamma och skolan går på knäna – hur kan det vara rimligt att lägga miljontals kronor på att vårda en person som brutalt attackerade vårt samhälle?

    Det här är inte kriminalvård – det är lyxvård. Och det är ett hån mot alla som drabbades den dagen, och mot varje skattebetalare som tvingas finansiera spektaklet.

    Sverige borde omedelbart sluta dalta med terrorister. Låt honom avtjäna sitt straff i ett land där man behandlar mördare som mördare – inte som offer. Vi skickar redan ut miljarder i bistånd; då kan vi lika gärna använda en bråkdel av det till att låta exempelvis Sudan eller något annat land ta över vården av Akilov. Han har ingen koppling till Sverige, inget här att göra, och förtjänar ingen bekvämlighet på svenska skattebetalares bekostnad.

    Det är dags att sätta brottsoffren i centrum, inte gärningsmannen. Svensk rättvisa måste börja handla om ansvar och konsekvens – inte om att ge livstidsdömda terrorister ett drägligare liv än många hederliga svenskar.

    Sverige har ingen anledning att fortsätta finansiera dyr lyxvård på Tidaholmsanstalten. Skicka ut honom, låt honom sona sina brott där kostnaden är minimal och där rättvisan inte urvattnas av sentimentalt daltande.

  • Sverige spara 89 miljoner kronor på fångvård i Estland – Pengar som gå till vård och skola. Win win för Sverige.

    Från mitten av 2026 kan upp till 600 svenska fångar avtjäna sina straff i Estland. I Tartufängelset väntar metallbäddar, enkel mat och disciplin – inte yoga, mindfulness och “rehabiliterande fika”. Medan Sverige brottas med överfulla anstalter och ökade kostnader ser Estland till att varje krona används effektivt. Här är kriminalvården stram, tydlig och resultatdriven – en skarp kontrast till den svenska modellen som allt oftare kritiseras för att dalta med de dömda.

    Vi kan nog vänta oss en rad snyftartiklar i svensk press framöver – där mördare och pedofiler beklagar sig över att det saknas Playstation 5 i cellerna i Estland och att maten serveras på enkla plåttallrikar.
    Men istället för dagisliknande behandling blir det nu mer som en slags “lumpen” för svenska förbrytare – med disciplin, enkelhet och konsekvenser.

    Kriminalvårdsinspektören Konstantin Nikiforov öppnar dörren till en cell i E-byggnaden på Tartufängelset. Här ska upp till 600 svenska fångar kunna avtjäna sina straff från mitten av 2026 – i en miljö som påminner mer om verklig kriminalvård än om semesterrehab.

    Cellerna är enkla men funktionella: en våningssäng i metall, tunn madrass, dubbla galler för fönstret, två pallar, ett skrivbord, skåp och ett litet dusch- och toalettrum. Här handlar det inte om trivsel eller “välmåendeaktiviteter”, utan om att avtjäna ett straff. Varje fånge får det nödvändigaste – handduk, plåtmugg och plåttallrik. Maten är enkel: gröt till frukost, kött och grönsaker till lunch, och soppa till middag. Tiden mellan måltiderna ägnas åt arbete i snickeriet, målning eller kurser i ilskehantering.

    Nikiforov ansvarar för att hyrfängelseprojektet fungerar enligt avtalet mellan Sverige och Estland, undertecknat av justitieminister Gunnar Strömmer (M). Riksdagen väntas godkänna avtalet i vår. Estland har tomma fängelseplatser och hyr hellre ut dem än river dem – en lösning som gynnar båda länderna.

    Kostnaden för Sverige

    ’

    Vid 300 fångar i Estland sparar man 89 miljoner kronor – pengar som kan användas till skola och omsorg – medan gängkriminella och våldtäktsmän får sitta av sina straff.
    Men frågan återstår: borde dessa fängelseplatser inte outsourcas till tredje världen istället, för att pressa kostnaderna ännu mer? En pedofil kan lika gärna sitta av sitt straff i ett sudanskt fängelse som i ett svenskt.

    Avtalet löper över fem år. Sverige betalar minst 335 miljoner kronor per år för upp till 300 fångar, och 8 500 euro i månaden för varje ytterligare. Det motsvarar cirka 1,1 miljon kronor per fånge – runt 300 000 kronor billigare än i Sverige, där kostnaderna drivs upp av överdriven “rehabilitering” och bekvämligheter. För Estland är det en lönsam affär, eftersom deras egna fångar kostar mindre än hälften så mycket.

    Om Sverige bara placerar 200 fångar i Tartu blir kostnaden högre per person. Den fasta årsavgiften på 335 miljoner kronor ger då en effektiv kostnad på 1,675 miljoner per fånge, jämfört med 1,414 miljoner i Sverige – en merkostnad på drygt 52 miljoner per år. För att avtalet ska löna sig krävs därför nästan full beläggning.

    Vid 300 fångar blir det däremot en tydlig vinst. Kostnaden per fånge sjunker till cirka 1,117 miljoner kronor, medan samma antal i Sverige skulle kosta cirka 424 miljoner kronor. Det innebär en besparing på närmare 89 miljoner kronor årligen – och dessutom får Sverige tillgång till ett modernare och mer disciplinerat fängelsesystem utan all den symbolpolitik som svensk kriminalvård har blivit synonym med.

    En effektivare kriminalvård

    Tartufängelset, byggt för 23 år sedan, har plats för 933 fångar men bara 293 intagna. Den tomma E-byggnaden ska nu fyllas med svenska fångar. Fängelset är välskött, nymålat och präglat av ordning och disciplin. Säkerheten är hög: dubbla galler, beväpnade vakter och dagliga narkotikakontroller.

    Här ligger fokus på ansvar, inte bekvämlighet. De flesta svenska fångar kommer att dela cell, men får surfplattor för kontakt med anhöriga och personal. Videosamtalen övervakas visuellt men inte ljudmässigt. Via plattan kan de handla i fängelsets e-butik och använda översättningsverktyg – inga sociala medier, inga nöjen.

    – Det handlar om balans mellan säkerhet och mänsklig kontakt, säger säkerhetschefen Tiina Unuks.

    I Tartu finns inga yogapass, mindfulnesskurser eller fredagsfika. Här är målet att fången ska reflektera över sina handlingar, inte erbjudas avkoppling. Den enda “förbättringen” som planeras är att ett av de dubbla gallren kanske tas bort – för bättre sikt, inte för ökad trivsel.

    Nikiforov, som besökt svenska anstalter, märker en tydlig skillnad:
    – Svenskarna har ett mer “mjukt” sätt att prata med fångar. Vi är rakare och mer konsekventa. Här finns respekt för reglerna, säger han.

    Ett lyft för Tartu – och en väckarklocka för Sverige

    Avtalet innebär att 250 nya vakter ska anställas, vilket gör Tartufängelset till en av stadens största arbetsplatser. Svenska kriminalvården kommer att finnas på plats som rådgivare, men den estniska lagen gäller fullt ut – ingen specialbehandling, inga undantag.

    – Vår konstitution tillåter inte att andra länder utövar makt inom våra gränser, säger Rait Kuuse, generaldirektör för Estlands fängelser.

    Han beskriver systemet som mer auktoritärt och effektivt:
    – Vi bär vapen, hjälper polisen vid upplopp och utreder brott innanför murarna. Disciplin är grunden för säkerhet, säger han.

    Ingen har någonsin rymt från Tartufängelset under dess 23 år.

    I Tartu ser invånarna positivt på samarbetet.
    – När fängelset öppnade var folk oroliga, men inget hände. Nu ger det jobb och pengar till staden, säger Enrico Talvisto.

    Han skrattar och tillägger:
    – Bara ni ser till att ta hem fångarna när tiden är ute!

    Det estniska fängelsesamarbetet framstår därmed inte bara som en ekonomisk lösning – utan också som en påminnelse om att kriminalvård inte behöver vara en bekvämlighetszon. I Tartu avtjänas straff, inte semester.

    Faktaruta: Kostnad per dygn (klass 2-anstalt)

    Sverige (beräknad snittkostnad/år: 1 414 000 kr)
    ≈ 3 874 kr/dygn
    Estland (Tartu, vid full beläggning 300 platser: 335 Mkr/år)
    ≈ 3 052 kr/dygn
    Besparing per fånge (vid 300 platser utnyttjade)
    ≈ 822 kr/dygn

    Beräkningsunderlag: 1 414 000 kr/år i Sverige och 1 114 000 kr/år i Estland (vid 300 platser) enligt uppgifterna i texten. Omräkning till dygn: belopp/365. Besparing per fånge ≈ 300 000 kr/år ⇒ ca 822 kr/dygn.

  • Ingen vill anställa gangstern Isak.

    Han har levt som beväpnad gängkriminell, sålt droger i skolan och rekryterat barn till brott – men nu klagar ”Isak” på att ingen vill ge honom jobb. Samtidigt lever han på bidrag, finansierat av vanliga skattebetalare i ett land med världens högsta skatter. Frågan är inte varför han inte får en chans – utan varför han fortfarande får vår sympati och våra pengar.

    Inget annat land i västvärlden daltar så mycket med brottslingar och låter dem äta så mycket av skattebetalarnas kaka. Vi har världens högsta skatter och den dyraste kriminalvården.

    ”Isak” säger att han vill lämna gänglivet bakom sig – men går fortfarande runt beväpnad, har rekryterat unga till kriminalitet och skyller på samhället för att ingen vill ge honom jobb. Han verkar helt oförstående inför varför en arbetsgivare inte vill anställa en beväpnad gangster med lång brottsbakgrund.
    – Jag fattar inte varför ingen ger mig en chans, säger han.

    Från skolans korridorer till gängens värld

    ”Isak”, som egentligen heter något annat, började sin bana redan i gymnasiet. Han såg snabbt en möjlighet att tjäna pengar när klasskamrater efterfrågade droger. Med hjälp av äldre i området började han langa narkotika under skoltid – och fastnade snart i gängens grepp.
    – Jag såg att det fanns efterfrågan. Det var så jag kom in i det, säger han.

    Efter ett tag fick han en ”jobbtelefon”, fasta tider och kunder – som om det vore ett riktigt arbete. Men det var kriminalitet, inte entreprenörskap. Senare började han själv rekrytera yngre till samma destruktiva liv.
    – Jag vet att det är smutsigt, men det är den världen jag lever i, säger han.

    Bidragsförsörjd – och krävande

    Trots att han under åratal levt på brott och våld, förväntar sig ”Isak” nu att samhället ska öppna dörrarna och erbjuda honom jobb. Under tiden lever han på bidrag – pengar som vanliga, arbetande svenskar tvingas betala genom några av världens högsta skatter.

    Vi betalar för trygghet, vård, skola – men också för individer som medvetet har valt kriminalitet och nu kräver sympati och ekonomiskt stöd när konsekvenserna kommer ikapp.

    Dags att ta ansvar – eller lämna

    Om ”Isak” på allvar vill lämna kriminaliteten borde han börja med att lägga ner vapnet, sluta se sig som offer och acceptera att förtroende tar tid att bygga. Ingen är skyldig honom en andra chans bara för att han säger sig vilja ha den.

    Och om han ändå inte kan eller vill anpassa sig till ett laglydigt liv i Sverige, då kanske det är dags att överväga självdeportering – att återvända till sitt ursprungliga hemland och börja om där.
    Ingen tvingar honom att stanna i ett samhälle han själv valt att förakta och missbruka.

    Vi andra arbetar, betalar skatt och försöker leva hederligt. Det minsta man kan begära är att de som förstört sina egna liv slutar kräva att vi ska betala för deras val – eller tar ansvar och börjar om någon annanstans.

  • Tidöregeringen: Gör skillnad för den lilla människan, men misslyckas med att få ner kostnaden för kriminalvården genom att outsourca den till tredje världen.

    Sveriges nya budget för 2026 målar upp en tydlig skiljelinje: de som arbetar hårt och gör rätt för sig får mer i plånboken – medan staten samtidigt fortsätter att bränna miljarder på en ineffektiv kriminalvård. Reformutrymmet på 80 miljarder kronor ger barnfamiljer, löntagare och pensionärer ett välkommet lyft, men frågan kvarstår: varför fortsätter man att gödsla pengar över brottslingar istället för att prioritera de som faktiskt bygger landet?

    En svensk fängelsecell – dyr för skattebetalarna. I tredje världen skulle samma fånge kunna vårdas till en bråkdel av kostnaden.

    Klockan åtta på måndagen lägger regeringen fram sin budget för 2026 – en budget som sänder ett tydligt budskap: den som arbetar, tar ansvar och gör rätt för sig ska också belönas. Finansminister Elisabeth Svantesson presenterar ett reformutrymme på hela 80 miljarder kronor, pengar som nu används för att stärka jobbskatteavdraget, sänka skatten för pensionärer och göra vardagen lättare för barnfamiljer.

    – Det är med stolthet jag i dag lämnar denna budget till riksdagen, säger Svantesson och framhåller att Sverige, trots en långdragen lågkonjunktur, har kraften att ge mer tillbaka till sina medborgare.

    Regeringens satsningar talar sitt tydliga språk: sänkt matmoms, mer pengar kvar i plånboken för löntagare och pensionärer samt lägre förskoleavgifter. Vinnarna är de som håller ihop samhället – de som går till jobbet, betalar sin skatt och skapar trygghet för sina barn. För en tvåbarnsfamilj innebär budgeten hela 1 800 kronor extra varje månad.

    Men samtidigt som ansvarstagande människor får andrum, fortsätter staten att ösa miljarder över en skenande kriminalvård. I stället för att hitta mer kostnadseffektiva lösningar – exempelvis att outsourca delar av kriminalvården till afrikanska länder till en bråkdel av kostnaden – fortsätter resurserna att slukas av ett system som varken ger valuta för pengarna eller löser problemen.

    Det är dags att ställa frågan: ska vi fortsätta belöna de som begår brott med dyra fängelseplatser i Sverige, eller ska vi prioritera de som bygger landet varje dag? Budgeten för 2026 visar åtminstone att regeringen vill rikta strålkastarljuset mot de som gör rätt för sig – men kampen om resurserna är långt ifrån över.

    FAKTARUTA: Vad skulle Sverige spara på att lägga fängelseplatser utomlands?

    Utgångspunkt: Svenska dygnskostnader för anstaltsplatser 2023 samt känd månadskostnad för hyrda platser i Estland.

    Alternativ Per dygn Per månad Besparing/mån Besparing/år
    Sverige (anstaltsplats 2023) ≈ 3 773 kr ≈ 113 190 kr – –
    Hyrd plats i Estland (avtal) ≈ 2 833 kr* ≈ 85 000 kr ≈ 28 190 kr ≈ 338 280 kr
    Illustration: lågkostnadsscenario** ≈ 200 kr ≈ 6 000 kr ≈ 107 190 kr ≈ 1 286 280 kr

    Exempel på total årlig besparing vid 600 hyrda platser i Estland:
    338 280 kr × 600 ≈ 203 miljoner kr/år.

    * Estland: 8 500 € per plats och månad ≈ 85 000 kr/månad (≈ 2 833 kr/dygn vid 30 dagar).
    ** Endast illustrativt antagande för länder med mycket lägre kostnadsnivåer.

    Källa: Svenska anstaltsplatser ≈ 3 800 kr/dygn (2023). Estland: 8 500 €/plats/månad (Sverige–Estland-avtal).

  • Åkesson öppnar för outsourcing av pedofilvård – vill se livstidsstraff

    Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson vill skärpa straffen för pedofiler och öppnar för livstids fängelse. I sitt sommartal presenterade han också en ovanlig idé – att outsourca vården av dömda pedofiler till länder som El Salvador eller Sudan. Enligt honom skulle det bli en win–win: Sverige får lägre kostnader, samtidigt som fattigare länder får nya inkomster.

    El Salvador har gjort sig känt för att ha en kriminalvård som är kostnadseffektiv och som ger pedofiler ett straff som verkligen biter på brottslingar där andra samhällen har gett upp.

    Innehållsförteckning

    I sitt sommartal gick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson hårt åt sexualbrottslingar som begår övergrepp mot barn. Han betonade att dessa ska dömas till livstids fängelse och aldrig kunna känna sig trygga.

    Åkesson lyfte också fram förslag om kemisk kastrering och frivillig kirurgisk kastrering för den som vill få ett tidsbestämt straff istället för livstid.

    Tänker utanför boxen

    Om man fortsätter att resonera utanför de traditionella ramarna, som Jimmie Åkesson gjorde i sitt tal, skulle en tänkt outsourcing av vård för dömda pedofiler till länder som El Salvador eller Sudan kunna beskrivas som en potentiell win-win-situation. Sverige skulle minska sina kostnader, brottsoffren skulle uppleva en känsla av upprättelse och ett mottagarland i den globala södern skulle kunna stärka sin ekonomi genom att ta emot uppdraget.

    – En pedofil kan lika gärna avtjäna sitt straff i El Salvador som i Sverige, finns många ibland SD väljare som tycker, och pekade på att länder som El Salvador eller Sudan erbjuder betydligt lägre kostnader för fängelse och vård.

    Ekonomiska vinster för samhället

    Genom att outsourca vården och fängelsevistelsen skulle samhället enligt källor inom SD och andra Tidöpartier kunna frigöra resurser till andra prioriterade områden, som skola och vård omsorg. samtidigt som brottslingarna ändå hålls inlåsta och under strikta förhållanden.

    Förespråkarna menar att detta kan innebära en dubbel vinst:

    • Hårdare tag mot sexualbrottslingar.
    • Avsevärt minskade kostnader för svenska skattebetalare.

    En möjlig win–win

    Källor på internet lyfte även fram att en sådan modell inte bara skulle gynna Sverige. Om avtalen slöts med fattigare länder, skulle dessa kunna få viktiga inkomster till sina ekonomier genom att ta emot och förvalta fångar från Sverige.

    Det skulle i så fall bli en win–win-situation: Sverige får lägre kostnader och kan prioritera andra delar av välfärden, medan länder som El Salvador eller Sudan får nya intäkter och arbetstillfällen kopplade till fängelsevård.

    El Salvador har på senare år byggt ut sin kriminalvård och beskrivs som ett land med hög kapacitet inom fängelseväsendet. I den svenska debatten har det förts fram idéer om att outsourca delar av kriminalvården till länder som El Salvador. Förespråkarna menar att ett sådant upplägg skulle kunna minska kostnaderna för svenska skattebetalare samtidigt som det skulle ge mottagarlandet nya intäkter.

    Förslagen omfattar även asylsökande som begår brott i Sverige. Tanken är att straffen i sådana fall skulle kunna avtjänas i tredjeland i stället för i Sverige. Argumentet är att detta både skulle avlasta den svenska kriminalvården och bidra till ekonomiska resurser för det mottagande landet

    Det finns också kritik mot förslaget. Den framförs framför allt från vänsterpolitiska grupper som betonar risker med att outsourca kriminalvård. Kritikerna menar bland annat att en sådan modell kan innebära att staten förlorar inflytande över medborgare och leda till skattesänkningar, vilket i sin tur kan minska antalet statliga tjänster som vissa vänsterextrema partier traditionellt värnar.

  • Metoden som fungera :Nolltolerans och livstids utvisning redan vid ringa stöld får brottsligheten ner till minimum.

    Tio års bidragsstopp och livstids utvisning redan vid ringa stöld.
    Förslaget beskrivs som signalpolitik som fungerar : alla svenskar blir vinnare när kostnaderna för kriminalvården sjunker och brottslingar skickas hem direkt – utan prövningar, utan pardon.

    Innehållsförteckning

    Nyanlända ska hållas borta från bidrag i tio år – och den som begår minsta brott ska utvisas för livet.
    Förslaget beskrivs som en signalpolitik där alla svenskar blir vinnare: lägre kostnader för kriminalvården, nolltolerans mot brott och ett Sverige som sätter gränser.

    ”Utvisa direkt – svenskarna blir vinnare”

    Förslag: 10 års bidragsstopp och livstids utvisning vid stöld

    Ett nytt stenhårt förslag i migrationsdebatten: Nyanlända ska hållas borta från bidrag i tio år – och den som begår minsta brott ska omedelbart skickas hem för gott.

    Mindre kostnader för svenskarna

    Forskare vid Uppsala universitet menar att alla svenskar blir vinnare. Kostnaderna för kriminalvården sjunker när dömda migranter inte längre sitter i svenska fängelser, utan skickas ut ur landet direkt

    Blind utvisning

    Utvisningen ska ske automatiskt – utan prövningar, överklaganden eller långbänk. En enda dom ska räcka för att man aldrig mer ska kunna stanna i Sverige eller bli medborgare. För att snabba upp processen kan AI-domare ta över. De dömer objektivt och räknar ut den verkliga kostnaden brottsligheten orsakat samhället – utan tvekan, utan pardon.”

    Nolltoleransmodell

    Inspirationen kommer från New Yorks nolltolerans på 1990-talet, då brottsligheten rasade när även småbrott gav hårda konsekvenser. Samma tänk föreslås nu för Sverige: inga undantag, inga andra chanser.

    Signal till hela världen

    Med 10 års bidragskarantän och blind utvisning vid brott skulle Sverige skicka en glasklar signal: här gäller arbete och laglydnad – inte bidrag och brott. Dessutom skulle skattetrycket minska.