Etikett: kommunekonomi

  • Vänsterpartiet gör Stalin stolt, motarbetar återvandringsbidrag.

    Vänsterpartiet vill stoppa regeringens återvandringsbidrag och i stället använda de 1,4 miljarderna till andra ändamål. Men kritiker menar att partiets motstånd inte handlar om ekonomi – utan om ideologi. När Sverige brottas med växande integrationsproblem väljer Vänsterpartiet återigen att sätta sin marxistiska tradition och symbolpolitik framför verkliga lösningar.

    Tusentals Kirunabor kan inte ha fel – i Gulag kan ingen höra dig skrika. Stöveltrampen från Vänsterpartiet börjar åter höras på städernas gator. Man håller på att sänka Sverige i ett kosmopolitiskt helvete på jorden.

    Vänsterpartiet vill nu helt stoppa återvandringsbidraget – en reform som syftar till att underlätta frivillig återvandring för personer som inte lyckats etablera sig i Sverige. Partiet föreslår att de 1,4 miljarder kronor som regeringen avsatt till detta i stället ska gå till glesbygdskommuner.
    Förslaget låter kanske rimligt vid första anblicken, men bakom det ligger en välbekant ideologisk hållning där statlig styrning och politisk symbolik ofta väger tyngre än praktiska lösningar på konkreta problem.

    Ett återkommande mönster: ideologi framför verklighet

    Vänsterpartiet har länge motsatt sig varje form av åtgärd som skulle kunna minska invandringen till Sverige, oavsett hur liten eller frivillig den är. I partiets värld är migration alltid en tillgång – även när socialtjänst, skola och vård i utsatta kommuner redan går på knäna.
    När partiets migrationspolitiske talesperson Tony Haddou kallar återvandringsbidraget ”dyrt, ineffektivt och meningslöst” är det inte bara en kritik av ett politiskt förslag, utan ett uttryck för partiets principiella motstånd mot alla incitament för återvändande.

    Att staten erbjuder ekonomiskt stöd till dem som frivilligt vill återvända till sina hemländer är inget unikt. Många europeiska länder har liknande program – just för att de kan minska trycket på välfärden och samtidigt hjälpa människor till en nystart i ett land där de faktiskt vill leva.
    Att kalla detta ”kontraproduktivt” är därför mer ett ideologiskt ställningstagande än en realistisk bedömning av situationen.

    Migrationskostnader som ingen vill tala om

    I Sverige har kostnaderna för migration och integration under flera år varit ett känsligt ämne. Kommuner som Borlänge, Filipstad och Malmö har larmat om ansträngda budgetar där försörjningsstöd och språkundervisning utgör en allt större del av utgifterna.
    När Sverigedemokraternas Ludvig Aspling framhåller att återvandringsbidraget är en investering som på sikt kan leda till stora besparingar, finns det sakliga argument bakom påståendet. Om några hundra personer per år frivilligt väljer att återvända, frigörs resurser som kan användas till integration av dem som faktiskt vill stanna.

    Men i stället för att erkänna dessa problem väljer Vänsterpartiet att driva en linje som förnekar dem. I deras värld ska varje individ, oavsett etableringsmöjligheter, förbli i Sverige – även om det varken gynnar individen själv eller samhället.

    Ett arv från en annan tid

    Vänsterpartiets motstånd mot återvandringsbidraget måste också förstås i ljuset av partiets ideologiska historia. Partiet hette tidigare Sveriges kommunistiska parti och hade under flera decennier starka band till Sovjetunionen.

    Under 1900-talet försvarade partiets företrädare ofta den sovjetiska
    regimen, trots att det nu är väldokumenterat att miljoner människor fängslades, deporterades eller dog i Gulag-systemet.

    När Vänsterpartiet i dag motsätter sig en reform som skulle ge människor möjlighet att själva välja återvändande, är det i grunden samma centralistiska tänkande som återkommer: staten vet bäst, individens valfrihet är sekundär.

    Sverige behöver pragmatism, inte ideologisk retorik

    Sverige står inför stora integrationsutmaningar. I detta läge behövs en politik som bygger på resultat, inte på retorik.
    Återvandringsbidraget kommer sannolikt inte att lösa alla problem – men det kan vara ett steg mot en mer hållbar migrationspolitik, där både individens och samhällets behov vägs in.
    Vänsterpartiets reflexmässiga motstånd mot varje sådan reform visar att partiet fortfarande kämpar med sitt marxistiska arv: en ovilja att se verkligheten som den är, när den inte passar den ideologiska bilden.

    Faktaruta: Återvandringsbidraget

    Vad är det?

    Återvandringsbidraget är ett statligt ekonomiskt stöd till personer som frivilligt vill återvända till sitt ursprungsland utanför EU/EES. Syftet är att underlätta återetablering och erbjuda ekonomiskt stöd vid återflyttning.

    Belopp

    Bidraget kan uppgå till upp till 75 000 kronor per person, enligt regeringens förslag.

    Vem kan få det?

    • Personer med uppehållstillstånd i Sverige som frivilligt vill återvandra.
    • Den sökande måste planera att bosätta sig permanent utanför EU/EES.
    • Ansökan görs via Migrationsverket, som prövar rätten till stöd.

    Syfte enligt regeringen

    • Att underlätta frivillig återvandring.
    • Att ge människor möjlighet till en ny start i sitt ursprungsland.
    • Att minska belastningen på kommunernas ekonomi och välfärdssystem.

    Politiska ståndpunkter

    • Regeringen (Tidöpartierna): Förespråkar stödet som ett frivilligt verktyg.
    • Vänsterpartiet: Vill avskaffa bidraget och omfördela pengarna till andra ändamål.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Kulturljudzon i Stockholm – ett helvete på jorden för bostadsrättsägare

    Malmö må vara Sveriges tredje största stad, men ekonomin går på knäna. Trots höga kreditbetyg och glansiga projekt lever kommunen på massiva Robin Hood-bidrag från resten av landet – samtidigt som arbetslöshet och bidragsberoende hör till landets högsta. Nu varnar kritiker för att försöken med kulturljudzoner och politiska experiment snarare gör staden till ett avskräckande exempel. För Stockholm innebär Malmös bidragsmodell att varje invånare i praktiken får betala runt 6 400 kronor extra per år i skatt – bara för att hålla Malmö flytande.

    Innehållsförteckning

    Malmö visar vägen – till kaoset

    I Malmö är det mesta möjligt – men sällan till det bättre. Sedan 2021 har staden en kulturljudzon i Sofielund. Där gäller inte längre vanliga regler om buller och trivsel – nej, här skyddas klubbar, industrier och replokaler från klagomål, medan de boende får vänja sig vid att deras rättigheter har satts på undantag.

    Det låter nästan som en satir, men det är på fullt allvar: Malmö har alltså skapat en frizon för buller, en plats där skakande basgångar, industribuller och nattligt oljud är en del av stadsplaneringen.

    Staden som inte går runt utan Robin Hood

    Men detta är ju Malmö i ett nötskal. En stad som inte klarar sin egen ekonomi, utan måste räddas av Robin Hood-bidrag från resten av Sverige. Utan dessa pengar skulle budgeten falla ihop som ett korthus. Malmö går inte runt på egen kraft – man måste ha hela landets plånbok för att hålla staden vid liv.

    Kakistokrati som norm

    Och politikerna? De verkar mer lämpade för en roll i en svart komedi än i en kommunledning. Besluten påminner alltmer om en kakistokrati – styre av de minst lämpade – där fokus ligger på symbolpolitik och absurda experiment, i stället för trygghet, bostäder och ordning.

    Att låsa fast hela kvarter i evigt buller i stället för att bygga nya bostäder är kanske det tydligaste exemplet hittills.

    Stockholm – varnas!

    Nu pratar vissa om att införa samma modell i Stockholm. Men föreställ dig scenariot: du köper en bostadsrätt för tio miljoner i Hornstull eller på Södermalm – bara för att få reda på att kommunen plötsligt bestämt att ditt område blivit en kulturljudzon. Dina klagomål är ogiltiga, och varje natt fylls din lägenhet av basgångar och industridån.

    Det är inget annat än ett helvete på jorden för bostadsägare – och en total kapitulation för vettig stadsplanering.

    Stockholm borde alltså inte inspireras av Malmö. Tvärtom: huvudstaden borde se kulturljudzonen som ett avskräckande exempel på hur illa det kan gå när kakistokrater får styra.

    Stockholmare får betala priset för Malmös Robin Hood-bidrag

    Det är inte bara Malmöbor som påverkas av stadens ekonomiska modell – hela Sverige dras in. För att Malmö ska kunna ta emot sitt gigantiska Robin Hood-bidrag på 18 500 kronor per invånare 2025, måste andra kommuner skjuta till. För Stockholms del innebär det att varje invånare i praktiken får betala runt 6 400 kronor extra per år i skatt – pengar som inte går till skolor, vård eller trygghet i huvudstaden, utan för att hålla Malmö flytande.

    Fakta: Malmö – ekonomi, arbetslöshet & storlek

    Uppgifter per 2024–2025 (uppdatera vid behov).

    Sveriges 3:e största stad ca 365 600 invånare (kommunen, 2024)
    Budget – totala kostnader (2024) ca 31 miljarder kr
    Resultat/underskott (2024) prognos: underskott ca 61 miljoner kr
    Intäktsmix (2024) skatter & statsbidrag dominerar; övrigt: markförsäljning, avgifter, finansiella intäkter
    Kommunalekonomisk utjämning 2024: ca 7 miljarder kr
    2025: ca 6,8 miljarder kr (≈ 18 500 kr/invånare)
    Arbetslöshet (senaste) ca 12,4 % (nov 2024), upp från 11,9 % nov 2023
    Långtidsarbetslösa ca 5,7 % av arbetskraften (juli 2025), näst högst i landet
    Andel bidragsförsörjda 18,1 % av befolkningen – näst högst i landet
    Externa lån EIB-lån ca 2,6 miljarder kr (2025–2029)
    Kreditrating Högt (AAA / A-1+)