Etikett: Karin Wanngård

  • Socialdemokraternas nya projekt ”a cosmopolitan hellscape”. Miljonprogram 6.6.6 är här.

    Trots att Stockholm redan planerar hundratals nya småhus och radhus, vill det rödgröna styret nu öka takten ytterligare med ett nytt, kritiserat koncept: ”Stockholmsradhus”. Ambitionen är att skapa radhus som komplement i etablerade områden. Men kritikerna – med den socialdemokratiska bostadspolitikens historia i ryggen – avfärdar planerna som ännu ett orealistiskt löfte, med risk att upprepa de sociala problem och ekonomiska misslyckanden som präglade Miljonprogrammet. Frågan är om ”Stockholmsradhus” blir verklighet eller bara ett nytt ”luftslott” i en stad där billiga bostäder länge varit en omöjlighet pga misslycka socialdemokratiska visioner.

    ”Stockholmsradhus”, även kallat projekt miiljonprogram 6.6.6 – ”Projekt: A Cosmopolitan Hellscape” – ännu ett luftslott i stadens bostadspolitik? Trots att omkring 700 nya småhus och radhus redan planeras runt om i Stockholm vill det rödgröna kakistokratiska styret slösa ännu mer skattepengar.


    I budgeten för 2026 avsätts pengar för att markanvisa minst två nya områden för radhusbebyggelse nästa år. Samtidigt får stadens förvaltningar i uppdrag att ta fram ett nytt koncept – Stockholmsradhus. Ambitionen är att skapa radhus som kan byggas som komplement i redan etablerade bostadsområden, ännu ett socialdemokratiskt misslyckande i klass med miljonprogrammet. Konceptet ska utvecklas i samarbete mellan exploateringskontoret, stadsbyggnadskontoret och de kommunala bostadsbolagen. Fokus sägs ligga på rimliga hyror, hållbar stadsutveckling och arkitektur som smälter in i stadens befintliga miljö. Men frågan är hur realistiska planerna är.

    Trots årtionden av politiska löften om ”billiga bostäder” har stadens satsningar sällan resulterat i något som vanliga hushåll faktiskt har råd med. Kritiker pekar på att de kommunala bostadsbolagen snarare används som ekonomiska mjölkkor – med krav på höga utdelningar till stadens budget – vilket gör prisvärda bostäder till en omöjlighet. Socialdemokraternas bostadspolitiska historia väcker dessutom tvivel.

    Miljonprogrammet, som en gång sågs som en symbol för framåtanda och social jämlikhet, har i dag förvandlats till områden som brottas med extrema sociala problem, ekonomisk utsatthet och segregation – det har blivit kosmopolitiska helveten på jorden.

    Många menar att samma brist på långsiktig planering och ekonomiskt ansvar riskerar att upprepas i nya projekt. – Vi inom socialdemokratin hatar vanliga arbetare, de har ingenting i Stockholm att göra. Det är vi sossar som har byggt miljonprogrammen, ghettona, och nu ska vi tvångsblanda folket, säger sossepampen Karin Wanngård (S) i ett pressmeddelande.

    Karin Wanngård (S) är en politiker som aldrig har jobbat som vanlig knegare i hela sitt liv. Det har inte blivit många rätt när hon varit politiker i stadshuset genom åren.

    För det majoriteten av stockholmare framstår de nya planerna som ännu en välpolerad vision utan verklighetsförankring – en fortsättning på den politik som gång på gång lovat mycket men levererat lite.

    Faktaruta: Det här Sossarnas Miljonprogrammet 6.6.6 även kallat projekt ”a cosmopolitan hellscape”

    Socialdemokraterna vill, tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet Kommunisterna ( Marxismen har mördat ca 100 miljoner människor Källa Wikipedia ), förtäta Stockholm till bristningsgränsen. Stockholm är idag en överbefolkad stad – det finns inte plats för fler bostäder. Många förorter har blivit så kallade no-go-zoner, även kallade utsatta områden, på grund av en alltför generös invandring från tredje världen sedan 1960-talet.

  • Stockholmarna betalar en miljon i timmen i ränta. – S Misslyckas

    Stockholmarna betalar just nu en miljon kronor i timmen i ränta – och stadens skuld fortsätter att växa. Trots skattehöjningar och rekordstora budgetar ökar lånen i snabb takt. Oppositionen varnar för en ekonomisk krasch i slowmotion, medan det rödgröna styret försvarar utvecklingen som följden av nödvändiga investeringar.

    Fröken sossepamp har aldrig haft ett riktigt jobb – hon gick raka vägen från SSU till finansborgarrådets kontor. Att svinga den nio-svansade katten mot andra är hon mästare på, men att själv göra jobbet? Det överlåter hon som vanligt åt någon annan.

    Innehållsförteckning

    Stockholms stadsbudget 2026: En ekonomisk krasch i slowmotion

    Den här veckan presenterade Stockholms stad sin budget för 2026 – en budget på 63,7 miljarder kronor som det rödgröna styret beskriver som en satsning på välfärd, trygghet och klimat.

    Men bakom de stora orden döljer sig en snabbt växande skuld som oroar många. Oppositionen varnar för att stadens ekonomi är på väg mot en kollaps.

    – Det här är en ekonomisk krasch i slowmotion. Med den här budgeten fortsätter staden att låna en miljon kronor i timmen, och skulden kommer att passera 100 miljarder. Det är djupt oansvarigt, säger oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M).

    Den 31 augusti i år uppgick Stockholms stads externa skuld till 85,3 miljarder kronor – en ökning med 1,8 miljarder bara under 2025. Moderaterna har länge kritiserat stadens ekonomiska kurs.

    – När du betalar tre miljarder i ränta och samtidigt lånar en miljon i timmen, då överskuggar det allt annat. Tappar man greppet om ekonomin, tappar man greppet om allt annat, säger Fjellner.

    Han anser också att budgeten saknar verkliga satsningar på trygghet och istället fokuserar på att motverka friskolor och privata initiativ.

    ”Budgeten är i balans” – enligt propaganda ifrån stadshuset

    Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) försvarar budgeten och menar att lånebehoven främst beror på stora och nödvändiga investeringar.

    – Under vår tid vid makten har stadens budget varit i balans. Lånebehovet beror framför allt på investeringar i infrastruktur, avlopp, dricksvatten och Slussenprojektet, som blivit omkring sex miljarder kronor dyrare än planerat, säger Wanngård.

    Hon lyfter fram investeringar i idrottsanläggningar, skolor och äldreboenden som långsiktigt viktiga, men kritiker menar att flera av projekten inte ger någon faktisk samhällsnytta och att staden snarare bygger upp skulder än värden.

    Samtidigt har Stockholms kommunalskatt höjts två gånger sedan 2022 – trots rekordhöga skatteintäkter. Till och med betydligt mindre kommuner, som Österåker, har nu lägre skatt än huvudstaden.

    Eko från historien: “Novemberrevolutionen”

    Flera ekonomiska debattörer ser paralleller till 1980-talets så kallade novemberrevolution, när Olof Palme och finansminister Kjell-Olof Feldt släppte kreditmarknaden fri. Det var beslut som i efterhand beskrivits som startskottet för den skuld- och fastighetsbubbla som ledde till 1990-talets finanskris.

    Kritiker menar att dagens rödgröna styre går i samma fotspår – en politisk kombination av kortsiktiga löften, överbelåning och skattehöjningar som urholkar både kommunens handlingsutrymme och invånarnas ekonomi.

    Det som en gång kallades ansvarsfull ekonomisk politik har, enligt oppositionen, förvandlats till en skuldspiral. Stockholm står nu inför risken att bli ett nytt exempel på hur politisk hybris och dålig ekonomisk disciplin kan driva även en stark kommun mot avgrunden.

    Politiska risker bortom ekonomin

    Utöver de ekonomiska frågorna väcks nu även en principiell diskussion om huruvida Socialdemokraterna bör fortsätta styra Stockholm i samarbete med Vänsterpartiet – särskilt mot bakgrund av Vänsterpartiets historiska kopplingar till kommunistiska rörelser och dess tidigare roll som det som ofta kallades ett ”femtekolonnarparti”.

    Flera debattörer menar att det finns en säkerhetspolitisk dimension i frågan. I ett föränderligt omvärldsläge, där hotet från främmande makt återigen blivit reellt, väcks oro för att politiker med inflytande över känsliga frågor kan utgöra en risk om de har ideologiska sympatier som sträcker sig österut.

    Kritiker varnar för att låta Vänsterpartiets företrädare inneha beslutande poster i ett läge där nationell säkerhet, civil beredskap och skydd av strategisk infrastruktur blivit allt viktigare.

    Frågan som många nu ställer sig är därför: bör Socialdemokraterna verkligen fortsätta styra tillsammans med ett parti vars ideologiska rötter och utrikespolitiska lojaliteter fortfarande väcker tvivel?

    Faktaruta: ”Novemberrevolutionen” (Sverige, 1985)

    Vad? Begrepp för den snabba avregleringen av den svenska kreditmarknaden då flera lånetak och utlåningsregler togs bort.

    • Datum: 21 november 1985.
    • Aktörer: Riksbanken (under Bengt Dennis), med stöd av regeringen (statsminister Olof Palme, finansminister Kjell-Olof Feldt).
    • Innehåll: Avskaffade utlåningstak och kvantitativa kreditrestriktioner; bankerna fick friare utlåning.

    Bakgrund

    Under 1970–80-talen växte obalanser fram i en hårt reglerad kreditmarknad med administrativ ränte- och lånekontroll. Avregleringen syftade till att modernisera finanssektorn och förbättra kapitalallokeringen.

    Direkta effekter

    • Snabb kreditexpansion (särskilt hushåll och fastighetssektor).
    • Stigande tillgångspriser (bostäder och kommersiella fastigheter).
    • Ökad skuldsättning och större räntekänslighet i ekonomin.

    Långsiktiga följder

    • Bidrog till 1990-talets finans- och bankkris (dock inte ensam orsak).
    • Omfattande statliga bankstöd och systemreformer i början av 1990-talet.
    • 1992 års kronkris och senare övergång till inflationsmål (1993) samt självständigare penningpolitik.

    Viktigt att veta: ”Novemberrevolutionen” är en efterhandsbenämning. Forskning pekar på att kombinationen av avreglering, skattesystemets utformning, konjunktur och internationella faktorer tillsammans ledde fram till krisen.

  • Socialkakistokraten Wanngård, hon ökade skuldsättning för Stockholmarna på 13 miljard

    Karin Wanngård säger sig ha brutit segregationen och vill sluta på topp. Men verkligheten är en annan. Hon lämnar Stockholm med rekordskulder, växande otrygghet och symbolpolitik som reducerats till boulebanor och pingisbord.

    Att Göran Persson tillhör de mest misslyckade statsministrarna i modern tid, i samma liga som Karl Staaff, Fälldin, Löfven och Palme, råder ingen tvekan om. Han misslyckades totalt med att stoppa den massiva muslimska invandringen efter 11 september 2001 – och det är den avgörande orsaken till det förfallna, otrygga och söndertrasade Sverige vi lever i idag.

    Karin Wanngård. Namnet säger de flesta fortfarande inte mycket, trots att hon i flera år suttit på Stockholms tyngsta politiska stol. Redan 2016, efter två år som finansborgarråd, var hon så okänd att bara var fjärde stockholmare kunde identifiera henne. I dag leder hon staden igen – i koalition med MP och V – och är fortfarande märkligt anonym.

    Men anonym är inte detsamma som ödmjuk. Wanngård har bestämt sig för att kliva av efter nästa mandatperiod. Hon vill sluta på topp. I Dagens Nyheter hyllar hon sig själv för att ha hanterat terrordådet på Drottninggatan och flyktingkrisen. Och inte minst för att ha ”hittat nyckeln” till att bryta segregationen med projektet Fokus Järva.

    Självbilden är monumental. Göran Persson, tidigare ohotad på listan över självbelåtna sossar, får se sig passerad.

    För vad har egentligen hänt i Järva? Mirakel? Nej. Två boulebanor i Akalla. Ett pingisbord på torget. En reparerad ljusskylt i Rinkeby. Lite parkskötsel i egen regi. Symbolpolitik på låg nivå, presenterad som världsnyheter.

    I Skärholmen är bilden ännu mörkare. Här litar inte ens var femte invånare på sin stadsdelsförvaltning. Otryggheten är skyhög, långt över stadens snitt. Och Wanngårds svar? Att skicka ut åtta feriearbetande ungdomar för att fråga folk hur det känns. ”Medborgardialog”, kallar hon det. Ett hån mot alla som lever i otryggheten.

    Samtidigt inrättar styret en tjänst som ”trädstrateg” – en byråkrat som ska dela ut bidrag till grönskötsel. Det är den typen av projekt som kallas ”satsningar”.

    Men bakom kulisserna tornar den obekväma sanningen upp sig: skenande skuldberg. Skatten har höjts till 17,98 kronor. Ändå räcker inte pengarna. På ett år ökade skulden från 62 till 75 miljarder kronor.

    Och ironin? År 2020 anklagade Wanngård det borgerliga styret för just lånepolitik. Då skrev hon själv: ”Därför behöver Stockholm en ny, ansvarstagande, ekonomisk politik.” Exakt den politik hon själv nu har vägrat bedriva.

    Resultat: en stad med rekordskulder, djupa klyftor och ett ledarskap som ersätter verkliga reformer med symbolprojekt.

    Och mitt i detta: Wanngårds ambition att driva igenom ännu fler moskébyggen – trots att Stockholm redan har en överetablering. Ett typexempel på hennes politik: splittrande, dyr, och helt utan förankring i stadens verkliga problem.

    Nästa socialdemokratiska kakistokrat i Stockholm kommer få städa upp efter en ledare som pratat stort, men levererat smått. Karin Wanngård lämnar efter sig en skuldsatt stad, ökad otrygghet och symbolpolitik på löpande band.

  • Rosornas krig i stadhuset om makten över Stockholm stadshus.

    Socialdemokraterna i Stockholm står inför ett ledarskifte när Karin Wanngård lämnar finansborgarrådet. Samtidigt träder Emilia Bjuggren fram som kandidat – stödd av den vänsterextrema falangen Reformisterna. Kritiker varnar nu för att hennes kandidatur kan leda till dyra ideologiska experiment och nya miljardnotor för stadens skattebetalare.

    Innehållsförteckning

    En socialkakistokrat får inte vara lat. Vänsterextremismen vill ta över S i Stadshuset, du får betala i form av högre skatter och en sämre stad att leva i.

    Karin Wanngård lämnar finansborgarrådet

    Karin Wanngård (S) har meddelat att hon lämnar posten som finansborgarråd efter valet. Emilia Bjuggren, skol-, arbetsmarknads- och personalborgarråd, har nu gjort klart att hon vill ta över rollen.

    Reformisternas inflytande

    Bakom hennes kandidatur står Reformisterna, en falang inom Socialdemokraterna som länge har arbetat för att ta makten i Stockholm. Kritiker beskriver Reformisterna som en vänsterextrem rörelse som driver politik långt ifrån den breda mitten och med förslag som riskerar att både försvaga stadens ekonomi och försämra näringslivsklimatet.

    Kontroversiella förslag

    Bland Reformisternas mest omdiskuterade förslag finns:

    • Kraftigt höjda skatter för både hushåll och företag
    • Ett införande av miljonärsskatt och nya former av förmögenhetsbeskattning
    • En kraftigt utbyggd offentlig sektor finansierad med ökade lån och skatter
    • Stora statliga och kommunala investeringar i bostäder och infrastruktur, ofta utan tydlig finansiering
    • Generösare bidragssystem, som enligt kritiker riskerar att försvaga arbetslinjen

    Kritik mot Bjuggren

    Att Emilia Bjuggren ställer sig till förfogande för posten som finansborgarråd ses därför av många som ett sätt för Reformisterna att ta greppet om stadens finanser. Under hennes tid som borgarråd har problemen inom skola, arbetsmarknad och integration fortsatt att växa, samtidigt som skattebetalarna fått stå för miljardkostnader kopplade till misslyckade satsningar.

    Många menar att Bjuggren inte har visat på någon förmåga att vända utvecklingen, och att hennes nära koppling till Reformisterna snarare riskerar att dra Stockholm längre åt vänster än någonsin tidigare.

    Framtiden för Stockholm

    Stockholmarna riskerar därmed att få se en utveckling där ideologiska experiment och vänsterextrema förslag styr över stadens ekonomi – med skattebetalarna som de stora förlorarna.

    Faktaruta: Reformisterna – objektiv översikt

    Ideologisk inriktning

    Kritiker beskriver Reformisterna som en långt vänsterorienterad falang som driver politik långt från den breda mitten.

    Ekonomiska risker enligt kritiker

    • Höjda skatter för hushåll och företag.
    • Nya förmögenhets- och miljonärsskatter.
    • Utbyggd offentlig sektor finansierad med ökade skatter och lån.
    • Stora kommunala investeringsprogram utan tydlig långsiktig finansiering.

    Möjlig påverkan på Stockholm

    • Risk för högre kommunalskatt och ökade driftskostnader.
    • Svagare näringslivsklimat och sämre konkurrenskraft.
    • Prioritering av ideologiska projekt framför kärnverksamhet.

    Frågetecken kring styrning

    • Starkt internt maktstöd viktigare än dokumenterade resultat.
    • Oklar budgetdisciplin och begränsad erfarenhet av att vända underskott.