Greta Thunbergs deltagande i den så kallade Freedom Flotilla, som stoppades av Israel på väg mot Gaza, har väckt kraftiga reaktioner världen över. Händelsen, som sammanföll med årsdagen av Hamas terrordåd den 7 oktober, har förvandlats till en symbolisk strid om sanningen – mellan aktivister som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter och kritiker som varnar för att bli verktyg i ett propagandakrig.
När Greta Thunberg i början av oktober deltog i den så kallade Freedom Flotilla, ett fartygståg med destination Gaza, fick händelsen snabbt stor internationell uppmärksamhet. Syftet med resan uppgavs vara att bryta Israels blockad av Gazaremsan – en blockad som aktivister länge beskrivit som illegal, men som enligt FN:s bedömning från 2011 är tillåten enligt internationell rätt som en säkerhetsåtgärd mot vapeninförsel till Hamas.
Efter att ha stoppats av israelisk kustbevakning deporterades Thunberg och hennes medresenärer till Grekland. Väl på plats anklagade hon Israel för ”folkmord” – ett påstående som fick stort genomslag i svenska medier men som inte ifrågasattes i direktsändning. Samtidigt sammanföll Thunbergs uttalanden med årsdagen av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, då över tusen civila dödades.
Från klimat till konflikt
Greta Thunberg, som slog igenom som klimataktivist 2018, har under de senaste åren alltmer engagerat sig i propalestinska frågor. I sociala medier och på demonstrationer har hon talat om behovet av att ”stoppa ockupationen” och ”avsluta apartheidsystemet”. Hon har även använt slagordet ”From the river to the sea” – en formulering som i debatten ofta tolkas som ett krav på att staten Israel ska upphöra att existera.
Thunberg har förklarat sitt engagemang med att ”rasism” ligger bakom västvärldens ovilja att agera mot Israels agerande i Gaza. Kritiker menar däremot att hennes ställningstaganden har glidit över i politisk propaganda och att de riskerar att förvärra polariseringen i Europa.
FN:s linje och aktivisternas påståenden
Den israeliska sjöblockaden mot Gaza har flera gånger varit föremål för internationella granskningar. En FN-rapport från 2011 konstaterade att blockaden ”infördes som en legitim säkerhetsåtgärd för att förhindra vapeninförsel” och att den därmed inte strider mot internationell lag. Samma rapport slog fast att humanitärt bistånd till Gaza bör ske via godkända landövergångar i samråd med Israel och den palestinska myndigheten.
Trots detta beskriver flottiljens arrangörer, bland dem den Londonbaserade aktivisten Zaher Birawi, blockaden som ett folkrättsbrott. Birawi har i flera sammanhang kopplats till den palestinska organisationen Hamas, något han själv tillbakavisat. Enligt israeliska underrättelsekällor är den så kallade Palestinian Conference for Palestinians Abroad (PCPA), som Birawi leder, nära knuten till Hamas och fungerar som dess representant i Europa. Några oberoende bekräftelser på dessa uppgifter har dock inte publicerats av västerländska medier.
En kampanj med global räckvidd
Freedom Flotillan har beskrivits som en professionellt organiserad påverkanskampanj, med direktsända uppdateringar, flerspråkiga videoklipp och stor aktivitet i sociala medier. Enligt rapporter i internationell press lockade aktivisternas innehåll över sex miljoner tittare under de första dagarna.
Den brasilianske influencern Thiago Ávila, som deltog i flottiljen, har öppet beskrivit resan som en politisk handling och uttryckt beredskap att ”offra livet” för den palestinska saken. I iranska medier har deltagarna kallats ”martyrer” vars uppoffringar ska ”väcka Europa ur sin slummer”.
Samtidigt har israeliska myndigheter uppgett att flera av fartygen ägs via skalbolag kopplade till personer inom Hamas’ nätverk. Aktivisterna själva avvisar dessa påståenden och beskriver resan som en ”fredlig humanitär insats”.
Svensk mediedebatt och reaktioner
Thunbergs agerande har utlöst en omfattande debatt i Sverige. Medan flera kultur- och ledarskribenter på Dagens Nyheter och Aftonbladet beskrivit hennes engagemang som modigt och symboliskt viktigt för ”Sverigebilden”, har kritiker varnat för att hennes retorik riskerar att normalisera antisemitism.
En särskilt uppmärksammad debatt uppstod när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin bar en slipsnål med Davidsstjärna i solidaritet med Sveriges judar. Aftonbladets Jonna Sima beskrev gesten som ”oansvarig” eftersom den ”kunde uppfattas som provocerande”. Kritiker menade att detta i sig var ett uttryck för den typ av antisemitism som just nu tilltar i Europa.
Ett växande propagandakrig
Enligt israeliska underrättelsetjänster använder Hamas västerländska aktivister för att påverka opinionen i Europa och försvaga stödet för Israel. Organisationens ledning har öppet deklarerat att attacken den 7 oktober ”förde den palestinska saken tillbaka till rampljuset” och att man inte kommer lägga ner vapnen förrän ”Palestina är fritt från floden till havet”.
Samtidigt uppges USA:s fredsplan – där frigivning av israeliska gisslan och israelisk reträtt från delar av Gaza ingår – ha fått stöd från den israeliska regeringen. Hamas har däremot meddelat att man inte accepterar avtalet i sin nuvarande form.
En fråga om ansvar och konsekvens
Frågan många nu ställer sig är vad som händer när symboliska aktioner får verkliga geopolitiska konsekvenser. Thunbergs flottilj har av anhängare beskrivits som ett humanitärt initiativ – men av kritiker som ett inslag i ett globalt propagandakrig som gynnar Hamas och förlänger konflikten.
Oavsett tolkning illustrerar händelsen hur en rörelse som en gång handlade om klimat och miljö nu blivit en del av ett laddat geopolitiskt drama.
När världen ser på – mellan Gaza, Tel Aviv, Bryssel och Stockholm – återstår frågan: handlar kampen om frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter? Eller om inflytande, identitet och ideologisk krigsföring?
Namn: Hamas (Islamiska motståndsrörelsen), med den väpnade grenen Al-Qassam-brigaderna.
Grundat: 1987 i Gaza under första intifadan. Ideologi: sunnimuslimsk islamism och palestinsk nationalism. Kontroll: de facto-styre i Gaza sedan 2007.
Terrorstämpling: Utnämnt till terroristorganisation av bl.a. USA och EU. (Även andra länder/organisationer har liknande beslut.)
Metoder som tillskrivs Hamas (urval):
Suicidattacker mot civila mål i Israel, särskilt under andra intifadan (tidigt 2000-tal).
Omfattande raketbeskjutning från Gaza mot israeliska städer och samhällen.
Gränsöverskridande räder, gisslantagningar och användning av tunnelnät för militära syften.
Dokumenterade våldsdåd (exempel – ej komplett lista):
2001: Sprängdåd utanför Dolphinarium-diskoteket i Tel Aviv (21 civila dödade).
2002: Självmordsbomb på påskmiddagen i Netanya (Park Hotel) – 30 dödade.
Återkommande: Raketattacker mot civila mål i Israel (bl.a. 2008–2009, 2014, 2021 och därefter).
7 oktober 2023: Massattack i södra Israel med omkring 1 200 dödade och 251 personer tagna som gisslan.
Rättsliga/mänskliga rättigheter: Internationella aktörer har bedömt att Hamas-anknutna attacker inkluderar avsiktliga attacker mot civila, vilket utgör brott mot internationell humanitär rätt.
Aktuellt läge (okt 2025): Efter kriget som följde på attacken 7 okt 2023 pågår förhandlingar om eldupphör och utväxling; ett mindre antal gisslan bedöms fortfarande vara vid liv.
Greta Thunberg har gripits i Israel för andra gången efter att ha deltagit i en internationell hjälpflottilj till Gaza. Trots svenska myndigheters tydliga avrådan valde hon att medverka i aktionen, som av Israel betraktas som en provokation och brott mot landets inresebestämmelser. Händelsen väcker starka reaktioner – från sympati och stöd till hård kritik mot hennes agerande.
Den svenska aktivisten Greta Thunberg befinner sig återigen i israeliskt förvar efter att ha deltagit i en så kallad hjälpflottilj till Gaza – en resa som skedde i direkt strid med Israels lagar och trots tydliga avrådanden från det svenska Utrikesdepartementet.
Thunberg har i efterhand uppgett att hon utsatts för hård behandling under gripandet och vistelsen i israeliskt fängelse. Hon gnäller på brist på vatten och mat, ohygieniska förhållanden och att hon ska ha tvingats posera med flaggor. Uppgifterna har spridits av sympatisörer men har avfärdats som lögner av Israels ambassad, som påpekat att alla fångar fått tillgång till mat, vatten, toaletter och juridiskt biträde.
Flera deltagare i flottiljen, bland annat från Turkiet och Italien, har beskrivit dramatiska scener, men kritiker menar att detta är en del av en medveten propagandastrategi. Den israeliske säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir kallade öppet deltagarna för ”terrorister” och betonade att de inte borde deporteras utan fängslas.
Detta är andra gången på kort tid som Thunberg låtit sig gripas i samband med försök att bryta Gazas blockad. Den svenska regeringen hade redan tidigare avrått medborgare från att delta i aktioner av detta slag, eftersom de innebär risk för konfrontation med israeliska myndigheter.
Trots detta valde Thunberg att delta i den internationella aktionen, som av Israel betraktas som en provokation och som juridiskt faller under brott mot inresebestämmelserna. Det svenska Utrikesdepartementet har bekräftat att ambassaden haft kontakt med nio frihetsberövade svenskar, men markerat att det är varje individs eget ansvar när man medvetet reser in i konfliktområden mot statens rekommendationer.
Många menar nu att Thunberg, som ofta framställer sig som en symbol för fred och rättvisa, själv bär ansvaret för att ha placerat sig i en situation där konfrontation med israeliska myndigheter var given. Kritiker beskriver hennes agerande som naivt och ansvarslöst – och ett exempel på hur privilegierade västerländska aktivister sätter sig själva i centrum, snarare än att bidra till en verklig lösning på konflikten.
Greta Thunberg har blivit symbolen för en urspårad svensk verklighet – från klimatstrejk till terrorromantik. Hennes senaste jippo med Global Sumud Flotilla slutade som väntat i fiasko när Israel stoppade seglatsen och grep hundratals självutnämnda aktivister. Samtidigt förfaller Sverigebilden: gängkrig, politiskt spektakel och en generation präglad av flumskola och mediacirkus.
Greta Thunbergs återkommande freak show är inget annat än en politisk missfoster-cirkus, ett skådespel inför öppen ridå. Hennes senaste stunt är seglatsen med Global Sumud Flotilla, som givetvis stoppades av Israel. Där arresterades runt 200 kriminella aktivister som försökte ta sig in olagligt på Gazaremsan.
Sverigebilden är sedan länge krossad. Från att ha varit det trygga folkhemmet har Sverige på 2020-talet förvandlats till ett land präglat av skjutningar, gängkrig och politiska skandaler. Samtidigt lyfts skolkare och diagnosbarn fram som hjältar – med Greta som själva affischflickan för denna urspårade utveckling. Hon gick från klimatstrejk till att flörta med terrorromantik och hylla Hamas och liknande mördarsekter.
Försöken att nå Gaza är inget annat än patetiska jippon. En renodlad mediacirkus, byggd för att jaga klick, rubriker och billiga applåder i sociala medier.
Israels agerande – att medvetet svälta civilbefolkningen – är brutalt och oacceptabelt. Men faktum kvarstår: Hamas måste utplånas. Inget mindre duger.
Greta framstår i dag som en pajas, en cirkusclown som drar ett löjets skimmer över hela Sverige. Hon är en produkt av flumskolan, där ord som OBS-klass, skamvrå och kamratuppfostran är utraderade – och kvar står en generation bortskämda aktivister som tror att världspolitiken är en lekplats.
När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.
En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.
Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.
Vänsterns ilska över ord – inte handlingar
Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.
Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.
Mediernas roll i ordkriget
Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.
Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.
Ord som maktmedel
Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.
En farlig tryckkokare
Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.
När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.
Från Lenins revolution 1917 till dagens svenska politik löper en röd tråd av våld, förräderi och hat emot Svenska folket. Vänsterpartiet har bytt namn och putsat fasaden, men smutsen sitter kvar. Blodspengar från Moskva, stöd till diktaturer och ett öppet förakt mot det svenska folket är en del av dess arv. Nu, hundra år senare, riskerar samma subversiva krafter att släppas in i en svensk regering – allt för maktens skull.
1917 slog den ryska revolutionen till – tsaren störtades. Den 17 juli 1918 slaktades tsarfamiljen, inklusive de fem barnen. Den 13-årige Aleksej mördades kallblodigt av marxisterna – barnamord som ett av deras första ”revolutionära” dåd.
Samtidigt splittrades det socialdemokratiska arbetarpartiet i Sverige. En del gick över till kommunisterna och bildade ett eget parti. Socialdemokraterna valde demokratisk socialism, medan kommunisterna byggde sin ideologi på våld och terror.
Nazismens kusin
1921 växte NSDAP fram i Tyskland – en ideologisk kusinrörelse. Hatet mot judarna grundades på myten att de stod för ”kapitalismen”. 26 år senare hade sex miljoner judar gasats ihjäl i polska dödsläger – allt i spåren av samma totalitära idévärld.
Under 1920- och 1930-talet var marxismen ett spöke som skrämde hela västvärlden. Demokratierna hotades. Och i Sverige bytte Vänsterpartiet namn gång på gång, men behöll alltid sin fientlighet mot det svenska folket.
Sovjetpengar och svensk förräderi
Medan miljoner människor avrättades i Lenin och Stalins Sovjet, medan egendom stals och förstatligades, tog Vänsterpartiet emot blodspengar från Moskva. Bland annat köptes fastigheten på Kungsgatan 84 med sovjetiska pengar. Om guldtänder från Gulag-offren var med och finansierade köpet vet man fortfarande inte.
På 1930-talet skickade Vänsterpartiet svenskar från Kiruna till Sovjet. De avrättades brutalt.
Hitler och kommunisterna
1933 tog en simpel vicekorpral vid namn Adolf Hitler makten i Tyskland. Till skillnad från kommunisterna, som tog makten genom våld och blodbad, utnyttjade Hitler demokratin för att sedan krossa den inifrån.
1939 invaderade Tyskland Polen. Andra världskriget bröt ut. I Sverige visste socialdemokraterna redan att Vänsterpartiet var ett hot. De hade sett deras våldskapital i Ådalen 1931, då en uppretad marxistpöbel trakasserade gästarbetare som bara ville försörja sig. Militären tvingades öppna eld för att stoppa dem.
När kriget kom kunde man inte låta Vänsterpartiet bära vapen. De var en inre fiende. De sattes i arbetskompanier – för alla visste att deras lojalitet låg hos Moskva, inte hos Sverige.
Efterkrigstiden och järnridån
1941 stängde svenska poliser och officerare tidningen Norrskensflamman. Den spred sovjetisk propaganda och hetsade folket mot sitt eget land.
1945 tog kriget slut. Den galne vicekorpralen satte en Luger mot tinningen och tryckte av. Världen fick andas ut – men kommunismen växte som en cancersvulst. Halva Tyskland slukades av Sovjet. 1946 talade Churchill om järnridån som föll över Europa.
I valet 1944 fick Vänsterpartiet tio procent. Ett skrämmande resultat. Hade de fått makten skulle svenska kvinnor riskerat samma öde som de tyska – våldtagna av Röda arméns soldater. Men tack vare en stark säkerhetstjänst kunde man hålla den marxistiska ondskan stången.
1947 lanserade USA Trumandoktrinen – försvaret mot kommunismen.
Kalla kriget – förrädarna i Sverige
På 1950-talet växte marxismen som ett inre hot i USA. Senator Joseph McCarthy tvingades slå tillbaka. I Sverige fick Vänsterpartiet fem procent, men de betraktades som femtekolonnare. Polisen byggde trygghetsregister över marxister som öppet föraktade det svenska folket och demokratin.
Den 13 juni 1952 hjälpte Vänsterpartiet Sovjet att skjuta ner en svensk DC-3. Planet samlade underrättelser om fienden i öst. En MIG-15 sköt ner det. Åtta svenska hjältar dog. Bland marxister i Sverige möttes deras död av jubel.
1956 rullade sovjetiska stridsvagnar in i Ungern. De våldtog och mördade på sin väg.
1975 sålde partiledaren Lars Werner svenska försvarshemligheter till DDR – för några flaskor sprit. Under hela kalla kriget var Vänsterpartiet en säkerhetsrisk, ett hot mot nationen.
1981 gick en sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård. Vänsterpartiet hoppades på ett nytt Ungern 1956 – att sovjetiska stridsvagnar skulle rulla in på Stockholms gator.
1982 hjälpte partiet sina kamrater i Polen att kartlägga svenska Viggen-piloter – under täckmantel som tavelförsäljare.
Murens fall – men inte smutsens
1989 föll muren. DDR förenades med friheten.
1990 försökte Vänsterpartiet tvätta bort sin historia genom att radera ordet ”kommunisterna” ur sitt namn. Men smutsen sitter kvar.
2020-talet – samma gamla hot
På 2020-talet har dessa subversiva element släppts in i politikens finrum. Hotet är bortglömt. Ändå får vanliga människor fortfarande smaka på marxismens ondska.
I Stockholm styr en kommunist över bostadsfrågan. I DDR fick man vänta 15 år på en Trabant. I Stockholm får man vänta 15 år på en hyresrätt. Arvet lever kvar. Korruptionen sticker upp sitt fula tryne gång på gång.
De hyllar terrorister på demonstrationer och skyller ifrån sig när de ertappas. Politiker efter politiker från V avslöjas som giriga och självberikande. Där det finns marxistiska partier finns alltid korruption – så också i Vänsterpartiet. Smutsen från historien är ofrånkomlig, och hatet mot det svenska folket är svart på vitt dokumenterat.
Hatet lever vidare
Precis som Hitler drev en hatisk linje mot judarna och byggde sitt rike på antisemitism, har Vänsterpartiet fortsatt på samma bana – med ett hat mot Israel. Hatet mot judar och den judiska staten har blivit ett återkommande tema i partiets politik. Det är samma uråldriga gift, paketerat i modern språkdräkt. Ett hat som aldrig dör, utan bara byter skepnad.
En framtida fara
2026 kan denna smuts rentav släppas in i en svensk regering. Man kan tänka sig att bilda regering med marxister.
Statsministrarna Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme gjorde allt för att skydda Sverige från dessa femtekolonnare. Nu riskerar Magdalena Andersson att bli den statsminister som släpper in trojanerna i en svensk regering – allt för maktens skull.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Miljöpartiets språkrör Amanda Lind har KU-anmält regeringen för dess hållning i Mellanösternkonflikten. Men anmälan saknar saklig grund och framstår snarare som ett aktivistiskt utspel än seriös utrikespolitik. Medan regeringen betonar diplomati och samarbete inom EU, väljer MP att driva symbolfrågor som riskerar att skada svenska intressen utan att påverka situationen på marken.
Miljömuppen är inte som vanligt folk. Förr i tiden satt sådana här personer på idiot- och sinnesslöanstalter – idag sitter de i riksdagen och driver aktivistiska korståg mot väderkvarnar medan Sverige får betala priset.
För ett år sedan beslutade FN:s generalförsamling att Israel skulle avsluta ockupationen av palestinskt territorium. Ändå fortsätter kriget. Frågan är varför Sverige, ett litet nordiskt land, ska agera världspolis i en konflikt som pågått i över 70 år i Mellanöstern.
Miljöpartiet KU-anmäler regeringen och utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för att de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot Israel. Men detta är i praktiken symbolpolitik — inte verkstad. Amanda Lind talar om internationell rätt och använder ord som ”folkmord”, men Sverige saknar både möjlighet och inflytande att ensam lösa det som är en djup regional konflikt.
MP kräver bland annat ett stopp för vapenhandel. Det är viktigt att påpeka att en moderat vapenexport inte handlar om att förse någon med medel att slå mot civila mål — utan om försvarsmateriel som används i kampen mot terrorgrupper som Hamas. Vapenleveranser till partnerländer riktas i huvudsak mot militära kapaciteter, inte mot ”mjukmål”, och syftar till att upprätthålla egen försvarsförmåga och bekämpa väpnade extremistiska aktörer.
De övriga förslagen — hemkallande av försvarsattachén, inreseförbud för israeliska företrädare, återupptaget stöd till Unrwa och krav på EU att terrorstämpla bosättarorganisationer — riskerar framför allt att isolera Sverige och skada våra relationer med viktiga samarbetspartners. Att en liten stat som Sverige skulle kunna tvinga fram fred i Mellanöstern är orealistiskt; verklig påverkan kräver långsiktigt multilateralt arbete, inte dramatiska inhemska symbolåtgärder.
När Amanda Lind reste till Västbanken valde hon att beskriva konflikten ur en tydligt ensidig vinkel. Det är aktivism — inte statsmannaskap. Sveriges utrikespolitik bör prioritera säkerhet, handel och stabila relationer med EU och andra allierade, inte kortsiktig symbolsatsning som offrar svenska intressen för politiska poänger.
Under kalla kriget var 9 av 10 V-politiker spioner åt någon marxistisk banditstat – oftast Sovjet eller DDR. Stig Bergling (V) var dock den som gjorde störst skada på krigsmaktens förmåga att försvara Sverige.
Bakgrund och karriär fram till gripandet (till 1979)
Stig Svante Eugén Bergling (född 1937) växte upp i Stockholm och gjorde sin värnplikt som kustjägare vid KA 1 (Vaxholm), varefter han utbildades till reservofficer. År 1958 började Bergling arbeta som polis i Stockholm, med placering vid Östermalms polisstation. Under 1960-talet avancerade han inom poliskåren och arbetade bland annat vid radiopolisen och utlänningsroteln. Bergling visade intresse för säkerhetsfrågor och 1969 rekryterades han till Säkerhetspolisen (Säpo), där han fick tjänst vid spaningsroteln (byrå II) som fokuserade på kontraspionage mot sovjetiska underrättelseagenter i Sverige. Samtidigt fortsatte han sin militära bana som reservofficer inom kustartilleriet.
I början av 1970-talet kombinerade Bergling sin Säpo-karriär med internationella uppdrag. År 1971 beviljades han tjänstledighet från Säpo för att arbeta som förbindelseofficer vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk). Parallellt deltog han vid flera tillfällen i FN-tjänst runt om i världen. Bland annat tjänstgjorde han 1968 som militärpolischef i en svensk FN-bataljon på Cypern och från november 1972 som FN-observatör i Mellanöstern, först i Israel och sedan i Libanon året därpå. Genom dessa roller fick Bergling insyn i både svenska försvarshemligheter och internationella förbindelser, vilket kom att prägla hans fortsatta öde.
Spion för Sovjetunionen: motiv, tillvägagångssätt och lämnad information
Berglings spioneri för Sovjetunionen tog sin början under hans tid vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning i början av 1970-talet. Där fick han tillgång till en pärm med topphemliga handlingar – den s.k. fortifikationskoden (FO-koden), en komplett förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleriförsvar och mobiliseringsförråd. Bergling kopierade denna pärm i hemlighet och gömde materialet i sitt bankfack. Han har uppgett i förhör att han sparade det hemliga materialet “för en regnig dag”, som en personlig hämnd mot kollegor inom militären som han upplevde som otrevliga. Motivbilden var dock mångfacetterad; Bergling själv erkände senare att pengarna lockade – totalt erhöll han 67 000 kronor från sovjetisk underrättelsetjänst för sina gärningar – vilket antyder att ekonomiska motiv vägde tungt. Ideologiskt tycks han inte ha drivits av övertygelser, utan snarare av personlig bitterhet och utsikten till ekonomisk vinning.
Det hemliga materialet i pärmen kom väl till pass redan året därpå. Under sin FN-tjänst i Libanon 1972 tog Bergling kontakt med Sovjetunionens militärattaché i Beirut, Alexander Nikiforov, som i själva verket var underrättelseofficer för GRU (sovjetiska militära underrättelsetjänsten). Bergling erbjöd Nikiforov den kopierade pärmen med försvarshemligheterna, och den 30 november 1973 överlämnade (och sålde) han detta topphemliga material till Sovjetunionen. Därmed hade Bergling självmant blivit en sovjetisk agent – någon formell värvning skedde aldrig från GRU:s sida, utan det var Bergling som själv tog initiativet att förråda hemligheterna.
Efter försäljningen av FO-koden fortsatte Bergling att spionera under resten av 1970-talet. När han återvände till Sverige 1975 placerades han åter på Säpos “Ryssrotel” (kontraspionageenheten mot öst). Paradoxalt nog gav detta honom ytterligare möjligheter att läcka information. GRU insåg att Bergling kunde vara mer användbar på hemmaplan, och gav honom i uppdrag att rapportera vilka misstag sovjetiska spioner i Sverige gjorde och om några av dem var komprometterade. Bergling utnyttjade sin insyn på Säpo för att upplysa Moskva om vilka sovjetiska agenter som var under svensk bevakning, vilket ledde till att Sovjet kallade hem de avslöjade spionerna.
Bild: En kortvågsradio av modell Grundig Satellit 2100 – liknande den Bergling använde för att ta emot meddelanden. Bergling höll kontakten med sina uppdragsgivare via osynlig bläckskrift och kortvågssändningar.
Tillvägagångssättet för kontakten med GRU var intrikat men effektivt för sin tid. Bergling kommunicerade med sina sovjetiska uppdragsgivare genom brev skrivna med osynlig skrift (framställd med hjälp av karbonpapper och avslöjad med en särskild vätska). När han skickat meddelanden på detta vis fick han instruktioner tillbaka via kortvågsradio på hemliga frekvenser. Faktum är att Bergling hade fått spionutbildning av GRU i Östtyskland, dit han reste i största hemlighet eftersom Säpo-anställda inte fick åka till öststaterna. Genom sina dubbla roller som Säpo-officer och reservofficer i försvaret kunde han under flera år samla in och förråda känsliga uppgifter. Summa summarum lämnade Bergling ut några av Sveriges mest skyddsvärda försvarshemligheter – något som i efterhand bedöms som en av de allvarligaste säkerhetsläckorna i svensk historia.
Avslöjande, gripande och rättegång (1976–1979)
Under andra halvan av 1970-talet började misstankarna gro om att en “mullvad” fanns inom Säpo. Berglings beteende hade väckt intern uppmärksamhet – han lyckades lite för ofta avslöja sovjetiska agenters gömställen och planer, vilket fick kollegorna att ana att något inte stod rätt till. Vid mitten av 1970-talet var Bergling därför själv föremål för Säpos spaning. Samtidigt nåddes västliga underrättelsetjänster av indikationer på förräderiet: den högt uppsatte KGB-officeren Oleg Gordievskij (som i hemlighet samarbetade med brittiska MI6) rapporterade att GRU hade en agent inom Säpo. Dessa uppgifter stärkte misstankarna mot Bergling.
År 1977 hade Säpo fått konkreta indikationer på Berglings samröre med GRU, bland annat bevis för hans kontakter med en identifierad GRU-officer i Mellanöstern. Insikten om Berglings förräderi satte igång ett samarbete med utländska kollegor för att kunna gripa honom. Problemet för Säpo var att de bevis man samlat in på egen hand kunde vara svåra att använda i en svensk domstol utan att avslöja källor och metoder. När Bergling våren 1979 planerade att återvända till sin FN-tjänst i Mellanöstern, såg Säpo en möjlighet att låta ett annat land agera.
Den 12 mars 1979, under en mellanlandning på Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv, slog den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet till och grep Stig Bergling. Gripandet skedde i samförstånd med svenska myndigheter – Säpo hade på förhand informerat israeliska kollegor om misstankarna och att Bergling sannolikt skulle passera via Israel. Shin Bet tog in Bergling till förhör, officiellt med motiveringen att utreda om han även spionerat på israeliska intressen under sin tid som FN-observatör i området. Efter avslutade förhör deporterades han till Europa: Bergling sattes på ett plan till Köpenhamn, där svenska Säpo-officerare tillsammans med dansk säkerhetspersonal tog emot honom och eskorterade honom vidare till Stockholm. Svenska staten hade därmed sin inre fiende i förvar, och ett av våra största spiondraman gick mot sin upplösning.
Väl i Sverige häktades Bergling omgående (mars 1979) och åtal väcktes för grovt spioneri. Rättegången blev uppmärksammad – det var ovanligt att en Säpo-tjänsteman själv stod anklagad för att ha sålt rikets hemligheter till främmande makt. Den 7 december 1979 föll domen: Stig Bergling befanns skyldig till grovt spioneri samt grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Straffet bestämdes till livstids fängelse. Domstolen ansåg det ställt utom rimligt tvivel att Bergling under 1970-talet hade överlämnat fortifikationskoden – det detaljerade registret över Sveriges befästningar – till Sovjetunionen, vilket innebar ett synnerligen allvarligt angrepp på rikets säkerhet. Efter domen vidtogs ovanliga säkerhetsåtgärder kring den dömde spionen. Med hänsyn till rikets säkerhet belades Bergling med stränga restriktioner i fängelset: han isolerades från andra intagna, och all kommunikation (brev och besök) censurerades eller begränsades av säkerhetsskäl. Den dåvarande justitieministern utfärdade särskilda föreskrifter som kriminalvården och rikspolisstyrelsen fick följa för att förhindra ytterligare informationsläckor genom Bergling. Stig Bergling hade avslöjats och dömts, men historien skulle visa sig vara långt ifrån över.
Fängelsestraff, rymningen 1987 och åren i exil
Inledningsvis avtjänade Bergling sitt straff under hårda förhållanden. Han satt 39 månader i total isolering, bland annat på säkerhetsanstalten Kumla. På grund av den psykiska press isoleringen innebar flyttades han i början av 1980-talet till rättspsykiatrisk vård en period (bl.a. Karsuddens sjukhus). År 1983 bedömde läkarna att Bergling inte längre behövde psykiatrisk vård, och han återfördes då till ordinarie fängelsemiljö – Norrköpingsanstalten – om än under fortsatt noggrann bevakning. Med tiden lättades dock restriktionerna något. Bergling började få ta emot besök, och en av besökarna var en barndomsvän vid namn Elisabeth (född Sjögren). Hon var frånskild fyrabarnsmor och arbetade i hemtjänsten, men kom nu att knytas allt närmare den dömde spionen. De två inledde en relation genom brevväxling som övergick i kärlek, och i mars 1986 gifte de sig inne på fängelset (Bergling bytte vid vigseln efternamn till Eugén Sandberg, hans mors flicknamn, vilket även Elisabeth tog). Under dessa övervakade möten och även under beviljade permissioner i Elisabeths bostad i Rinkeby började paret smida planer på en flykt.
I oktober 1987 blev planerna verklighet. Trots att Bergling var en av landets mest bevakade fångar, lyckades han få beviljat en permission (tillfällig utevistelse) tillsammans med sin hustru utan adekvat bevakning – ett beslut som i efterhand skulle kritiseras hårt. Den 6 oktober 1987 genomförde Stig och Elisabeth Bergling sin djärva rymning under en obevakad permission. De reste från Stockholm upp till Grisslehamn där de tog färjan över Ålands hav till Eckerö på Åland (finsk mark). Via Åland tog de sig sedan vidare till Helsingfors i Finland, där den sovjetiska ambassaden anlitades för att föra dem i säkerhet. I Helsingfors placerades Stig Bergling i bagageutrymmet på en diplomatbil tillhörande Sovjetunionens konsulat, och paret smugglades över den finsk-sovjetiska gränsen till Sovjetiskt territorium. På bara ett dygn hade Sveriges mest beryktade spion undkommit rättvisan och nått sin uppdragsgivare.
Berglings spektakulära rymning skapade enorm uppståndelse i Sverige. Nyheten slog ned som en bomb i medierna och ledde omedelbart till en politisk kris. Justitieminister Sten Wickbom tvingades avgå på grund av skandalen, likaså chefen för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson – ansvaret för de bristfälliga säkerhetsrutinerna under permissionen fick tas av högsta ort. Dessutom inledde Säpo och kriminalvården separata utredningar för att analysera hur spionen kunnat rymma och vad som gått fel.
Under tiden hade Stig och Elisabeth Bergling bosatt sig i Sovjetunionen, där de till en början togs emot som hedersgäster. Bergling kom dock att leva ett kringflackande liv i exil under de följande sju åren. Paret stannade en tid i Moskva men levde även periodvis i andra länder i Östblocket och Mellanöstern. Under tidigt 1990-tal rapporterades de befinna sig i Ungern (Budapest) och i Libanon. I Libanon fick de skydd av den inflytelserike drusiske ledaren Walid Jumblatt – Bergling uppgav där en falsk identitet som “brittisk jordbruksexpert” för att dölja sin bakgrund. (När sanningen uppdagades uttryckte Jumblatt i efterhand viss ånger: “I am sorry if I did any harm to the Swedish. But politics is politics”, ska han ha sagt om att ovetande huserat den svenske spionen.) Under dessa år i exil drabbades Bergling av tilltagande hälsoproblem, bland annat ska han ha utvecklat Parkinsons sjukdom. Hälsan och de förändrade geopolitiska förhållandena efter Sovjetunionens kollaps bidrog sannolikt till vad som hände härnäst – ett överraskande beslut av den förrymde spionen själv.
Återvändo 1994, straffets slut och Berglings egen syn på sin gärning
I augusti 1994, sju år efter rymningen, valde Stig Bergling att frivilligt återvända till Sverige. Hans hälsa hade försämrats och Sovjetunionens fall 1991 innebar att han inte längre kunde räkna med samma beskydd som tidigare. Exakt hur återkomsten arrangerades hölls relativt diskret, men det är känt att Bergling tog kontakt med svenska myndigheter via utlandet och förhandlade fram sin överlämning. Tillsammans med hustrun anlände han till Stockholm i början av augusti 1994, där han omedelbart greps och fördes tillbaka till svenskt fängelse för att avtjäna resten av sitt livstidsstraff. Att en förrymd spion självmant återvänder hör till ovanligheterna, och fallet väckte åter stor medial uppmärksamhet – om än inte lika tumultartad som vid rymningen sju år tidigare. Elisabeth Bergling, som hade hjälpt honom att fly, följde med tillbaka till Sverige; hon dömdes senare för medhjälp till rymningen (ett relativt kort fängelsestraff), men parets relation tog slut några år därefter.
Efter återkomsten satt Bergling fängslad i ytterligare ungefär tre år. I juli 1997 blev han villkorligt frigiven, efter totalt nära två decennier bakom lås och bom (exklusive åren på flykt). Han hade då avtjänat minimikravet för livstids fängelse och bedömdes inte längre utgöra någon säkerhetsrisk – särskilt med tanke på hans höga ålder och vacklande hälsa. Under slutet av 1990-talet och 2000-talet levde Bergling ett tillbakadraget liv i Sverige under olika nya identiteter (bl.a. namnet Stig Sydholt på äldre dar). Han gjorde dock vissa offentliga framträdanden och intervjuer, där han delade med sig av sina erfarenheter.
En central fråga har varit hur Stig Bergling själv beskrev och förklarade sin gärning. Under de första förhören 1979 angav han ekonomiska motiv – han erkände att han spionerat för Sovjet under hela 1970-talet i huvudsak för pengarnas skull. Någon djupare ideologisk övertygelse tycktes han inte åberopa; det handlade om personlig vinning och kanske spänning. I ett senare skede uttryckte Bergling ånger. Efter sin frigivning deltog han 2003 i en publik diskussion i Lund där även den före detta kontraspionagechefen Tore Forsberg medverkade, och syftet var att varna för spionagets baksidor. Inför det evenemanget intervjuades Bergling av SVT och sade då berörande ord om sin insats: “Själva överlämnandet av dokumenten ångrar jag djupt alltså… i grunden, det är klart att jag ångrar mig”. Han medgav att spioneriet hade gett honom “ett liv utöver det vanliga” – en märklig form av äventyr – men betonade att han innerst inne ångrade sitt förräderi. I andra intervjuer har han beskrivit sig själv som ung och naiv under spionåren, och han har erkänt att konsekvenserna blev långt större än vad han föreställt sig. På äldre dar engagerade han sig kortvarigt politiskt (han gick med i Vänsterpartiet 2006, men lämnade snart politiken då han ansåg den “inte så kul”) och han skrev debattartiklar – bland annat stödde han 2008 införandet av den nya FRA-lagen om signalspaning, kanske färgad av insikten om underrättelseverksamhetens betydelse. Sammantaget gav Stig Bergling intrycket av en man som kom att ångra sitt förräderi, även om han aldrig helt kunde sudda ut bilden av sig själv som en av Sveriges mest ökända spioner.
Säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige – då och i efterhand
Omedelbara konsekvenser på 1970- och 80-talet: Stig Berglings spionage orsakade betydande skada för Sveriges säkerhet, både direkt och indirekt. Enligt Sven-Åke Hjälmroth, som var Säpochef 1976–1987, hann Bergling under sina aktiva år läcka information som förstörde pågående säkerhetsoperationer och gjorde att flera kontraspionage-insatser misslyckades. Säpo insåg att man drabbats av ett allvarligt internt säkerhetshaveri. Redan upptäckten av spionen (1979) ledde till en självrannsakan inom säkerhetstjänsten: att en högt betrodd tjänsteman kunnat agera sovjetisk agent avslöjade brister i Säpos rekrytering, kontroll och övervakning av egen personal. Man jämförde med Wennerström-affären 1963 (då överstelöjtnant Stig Wennerström avslöjades som sovjetspion) – trots den chock det innebar hade det bara dröjt drygt ett decennium innan en ny spion gjorde stor skada. Detta faktum ansågs mycket allvarligt och föranledde omfattande förändringar i Säpos arbetsmetoder och internkontroll. Säkerhetspolisen skärpte sin interna säkerhet, införde noggrannare registerkontroller och stärkte sin kontraspionageverksamhet för att förhindra liknande insider-hot i framtiden. På ett bredare plan ökade även medvetenheten inom Försvarsmakten om behovet av skydd för känslig information – Berglings fall blev ett avskräckande exempel på hur “insidern” utgjorde en av de största riskerna.
När det gäller ren försvarsplanering tvingades Sverige vidta dyrbara åtgärder för att hantera skadan. Sovjetunionen hade tack vare Bergling full insyn i våra fortifikationsanläggningar och mobiliseringsförråd, vilket innebar att hela det svenska försvarskonceptet riskerade att undermineras. En uppskattning som gjordes inom Försvarsmakten var att tiotusentals svenska soldaters liv hade stått på spel vid en eventuell mobilisering eller krigssituation, eftersom Sovjet kände till alla våra försvarshemligheter. Mycket av planeringen fick göras om eller anpassas för att reducera denna sårbarhet, till enorma kostnader för staten. Även om inget väpnat angrepp inträffade under kalla kriget, innebar Berglings spioneri att Sveriges militära deterrens (avskräckningsförmåga) potentiellt försvagades betydligt.
Konsekvenser av rymningen 1987: Själva spioneriet var en stor skandal, men Berglings spektakulära flykt från fängelset 1987 ledde till ännu fler omedelbara säkerhetspolitiska konsekvenser. På den inrikespolitiska arenan rullade flera huvuden: justitieministern och chefen för kriminalvården avgick, som nämnts, och händelsen utlöste en kris i förtroendet för svenska myndigheter. Misstron mot Säpo och rättsväsendet fördjupades; att en dömd landsförrädare kunnat rymma så lätt väckte berättigade frågor om slapphänthet och rutiner. En rapport om Säpos arbetsmetoder konstaterade att misstankarna mot myndigheten fick “ytterligare näring” av Bergling-rymningen. Både Säkerhetspolisen och Kriminalvården fick skärpa sina rutiner kraftigt efter detta fiasko. Säpo genomförde en ny utredning av Bergling, denna gång för att kartlägga hur rymningen planerats och om han haft några medhjälpare inom systemet. Kriminalvården å sin sida införde striktare regler för permissioner, särskilt för högriskfångar som spioner och terrorister, för att förhindra upprepning. Samverkan mellan kriminalvården och Säpo förbättrades också – vid framtida permissioner för säkerhetsfall skulle Säpo kopplas in och ge riskbedömningar. Sverige lärde sig en dyrköpt läxa: nationens mest skyddsvärda fångar måste hanteras med största noggrannhet.
Långsiktiga och efterhandsbedömningar: Med tiden – särskilt efter kalla krigets slut – har Stig Berglings fall utvärderats i ett historiskt perspektiv. Det råder enighet bland experter om att Bergling-affären är en av de allvarligaste spionskandalerna i svensk historia. Skadorna han orsakade var inte bara materiella utan även psykologiska: förtroendet för att Sverige kunde skydda sina hemligheter fick en knäck. I efterhand har dock svenska säkerhetsorgan tagit fasta på lärdomarna. Säpo förbättrade sina interna säkerhetsprövningar av personal och byggde upp bättre analysförmåga för att upptäcka avvikande beteenden (för att identifiera eventuella mullvadar i tid). Försvarsmakten och andra myndigheter införde principen om ”flera ögon” på känsliga uppgifter för att inte en enskild person ska kunna kopiera hemligheter obemärkt. Dessutom bidrog Bergling-fallet till en ökad vaksamhet mot påverkansoperationer och spionage inom de neutrala staterna – Sverige insåg att trots sin alliansfrihet var man ett högprioriterat mål för sovjetisk underrättelseinhämtning, vilket påverkade landets säkerhetspolitiska orientering mot mer samarbete med västliga underrättelsetjänster.
I den säkerhetspolitiska debatten efteråt har Bergling ofta använts som ett exempel på “insider threat”. Myndighetsrapporter har pekat på strukturella brister som möjliggjorde hans gärning och rekommenderat reformer. Det militära försvaret tvingades revidera sina krigsplaner och vidta tekniska motmedel (som att flytta vapenförråd och ändra koder/förbindelser) för att minimera konsekvenserna av läckan. På det politiska planet bidrog affären till en ökad förståelse för behovet av signalspaning och kontraspionage – något som Bergling ironiskt nog själv förespråkade på äldre dar. Sammanfattningsvis medförde Stig Berglings spioneri omfattande säkerhetspolitiska konsekvenser: då, i form av direkta skador, skandaler och reformer; och i efterhand, som en ständig påminnelse om vikten av vaksamhet mot hot inifrån samt en dyrköpt erfarenhet som format Sveriges säkerhetsdoktrin under och efter det kalla kriget. Bergling-affären blev en katalysator för förbättrad säkerhetskultur – en tragisk men lärorik episod som än idag präglar svensk underrättelse- och säkerhetspolitik.
Källor: Myndighetsrapporter, historiska dokument och granskningar har använts för denna sammanställning, bl.a. Försvarsmaktens historiska artikel om svenska spioner, uttalanden från Säpo-chefer i media, Sveriges riksdags protokoll från 1987, samt dokumentärer och biografier (SVT/SR). Dessa källor ger en samstämmig bild av händelseförloppet och konsekvenserna kring Stig Bergling – en av de mest omvälvande spionhistorierna i Sveriges moderna historia.
