Stockholm.homes

Etikett: Iran

  • USA:s attack mot Iran splittrar opinionen – frihetsjubel, oro och politisk strid

    USA:s och Israels attack mot Iran har utlöst kraftiga reaktioner världen över. Medan vissa ser angreppet som en möjlighet att bryta mullornas decennielånga makt över landet, varnar andra för att militärt våld sällan leder till stabil demokrati. Samtidigt har debatten blivit starkt polariserad – inte minst i Sverige, där synen på Iran, Israel och USA återigen blottlägger djupa politiska skiljelinjer.

    När USA och Israel attackerade mål i Iran väckte det omedelbart starka reaktioner runt om i världen. För vissa uppfattades angreppet som början på slutet för den islamiska republikens teokratiska styre. För andra framstod det som ett farligt och folkrättsstridigt militärt ingripande. Reaktionerna har därför blivit kraftigt polariserade – både internationellt och i Sverige.

    En regim präglad av förtryck

    Sedan den islamiska revolutionen 1979 har Iran styrts som en religiös teokrati där landets högsta ledare, ayatollan, har avgörande makt över staten. Regimen bygger på ett system där religiös lag – sharia – påverkar stora delar av samhället.

    Kritiker menar att detta har lett till omfattande inskränkningar av mänskliga rättigheter. Kvinnor är enligt lag tvungna att bära slöja, oppositionella riskerar fängelse eller hårda straff och homosexualitet kan bestraffas med dödsstraff. Människorättsorganisationer har under många år dokumenterat tortyr, massarresteringar och hårda ingripanden mot protester.

    Under senare år har flera stora demonstrationer brutit ut i landet, ofta utlösta av ekonomisk kris, politiskt missnöje eller protester mot slöjtvång. Demonstrationerna har regelbundet slagits ned med våld av säkerhetsstyrkor.

    USA:s och Israels motiv

    USA och Israel har länge betraktat Iran som ett strategiskt hot. Ett centralt argument har varit Irans misstänkta kärnvapenprogram och landets stöd till militanta grupper i regionen, däribland Hamas, Hizbollah och Houthirörelsen.

    Från amerikanskt håll har attacken därför motiverats med både självförsvar och regional säkerhet. Företrädare för USA har också framhållit att en försvagning av den iranska regimen kan ge det iranska folket möjlighet att själva förändra sitt politiska system.

    Jubel bland vissa iranier

    I den iranska diasporan – alltså iranier som lever utanför landet – har nyheten i vissa fall mötts av jubel. Många oppositionella har länge hoppats på ett slut på mullornas styre och ser varje försvagning av regimen som ett möjligt steg mot demokratiska förändringar.

    Flera exiliranier beskriver händelsen som ett historiskt ögonblick och jämför den med andra politiska brytpunkter, exempelvis Berlinmurens fall. Samtidigt är situationen på marken i Iran fortfarande osäker, och det är oklart hur utvecklingen kan komma att påverka landets politiska framtid.

    Kritiken: krig bygger sällan demokrati

    Samtidigt har kritiken varit omfattande. Kritiker – från både vänster och höger – menar att militärt våld sällan leder till stabil demokrati. Erfarenheterna från Irak, Libyen och Afghanistan används ofta som exempel på hur regimförändringar genom krig kan leda till långvarig instabilitet.

    En annan invändning gäller folkrätten. En del jurister och politiker hävdar att en attack mot ett annat land utan tydligt mandat från FN:s säkerhetsråd kan bryta mot internationell rätt.

    I Sverige har debatten bland annat förts av politiker, analytiker och tidigare diplomater som menar att militärt angrepp riskerar att förvärra situationen i regionen.

    Den svenska debatten

    I Sverige har diskussionen blivit starkt politiserad. Vissa debattörer menar att kritiker av attacken indirekt försvarar den iranska regimen genom att fokusera mer på USA:s och Israels agerande än på regimens brott mot mänskliga rättigheter.

    Andra menar tvärtom att man kan fördöma både den iranska regimen och samtidigt motsätta sig ett militärt angrepp. De hävdar att det inte är rimligt att framställa frågan som ett val mellan stöd till diktaturen eller stöd till krig.

    Vad händer nu?

    Vad som faktiskt kommer att ske i Iran är svårt att förutse. Flera scenarier diskuteras av analytiker:

    • fortsatt militär eskalation i regionen
    • intern maktkamp inom den iranska regimen
    • ökade folkliga protester
    • eller en långvarig period av politisk instabilitet

    Många experter menar att även om en auktoritär regim försvagas är vägen till ett stabilt demokratiskt system ofta lång och komplicerad.

    En fråga utan enkla svar

    Situationen i Iran illustrerar en återkommande konflikt i internationell politik: hur omvärlden ska förhålla sig till auktoritära regimer. Ska man prioritera diplomati och sanktioner – eller kan militärt ingripande ibland vara legitimt?

    Frågan saknar enkla svar. Vad som däremot är tydligt är att utvecklingen i Iran kommer att fortsätta vara en central fråga för både Mellanöstern och världspolitiken under lång tid framöver.

  • Svensk bidragsislamism – när naivitet blir ett hot mot demokratin

    Det finns ögonblick i ett lands historia då man tvingas stanna upp och ställa den mest obekväma frågan av alla:

    Hur hamnade vi här?

    Hur kunde ett demokratiskt, sekulärt och jämställdhetsorienterat land som Sverige under åratal pumpa in miljarder av skattemedel i organisationer med dokumenterade kopplingar till islamistisk extremism – utan att någon tog ansvar?

    Och varför blir svaret, varje gång frågan ställs, alltid detsamma:
    ”Islamofobi.”

    När sunt förnuft stämplas som hat

    I dagens Sverige räcker det inte längre att ha rätt.
    Det räcker inte att peka på fakta, granskningar eller internationella varningar.

    Den som ifrågasätter bidrag till islamistiskt influerade organisationer riskerar att stämplas som rasist, högerextrem eller hatisk. Resultatet? En förlamad debatt där politiker och myndigheter hellre betalar vidare än tar strid.

    För vad är alternativet?
    Att bli uthängd.
    Att bli anklagad.
    Att bli moraliskt dömd.

    Så istället fortsätter pengarna att rulla.

    Miljardregnet som ingen ville stoppa

    Ta fallet Islamic Relief.

    Sedan 2018 har organisationen tilldelats närmare 1,3 miljarder kronor i svenskt bistånd. Mer än Röda Korset. Mer än många andra etablerade humanitära aktörer. Detta samtidigt som Israel, säkerhetsexperter och oberoende granskare i över tio år varnat för kopplingar till Hamas och Muslimska brödraskapet.

    När högt uppsatta företrädare avslöjades med öppna hyllningar av terrororganisationer och grovt antisemitiska uttalanden reagerade flera länder omedelbart. Bidrag frystes. Samarbeten avslutades.

    Sverige gjorde ingenting.

    År efter år fortsatte utbetalningarna. Först när den politiska styrningen skärptes – inte när förtroendet brast – stoppades bidragen. Än idag hävdar ansvariga myndigheter att de egentligen inte ser något problem.

    Budskapet är tydligt:
    Det är inte extremismen som är skandalös – det är kritiken mot den.

    UNRWA – helig ko eller blind fläck?

    Samma mönster återkommer i stödet till UNRWA.

    Organisationen beskrivs ständigt som “livsavgörande”, “oumbärlig”, “en livlina”. Dessa ord upprepas som ett mantra av politiker, aktivister och biståndsmyndigheter. Men när granskningar visar att UNRWA-personal haft kopplingar till Hamas, att skolmaterial glorifierat våld och att anställda misstänks ha deltagit i terrorattacken den 7 oktober 2023 – då händer något märkligt.

    Debatten fryser.

    Plötsligt är kraven på transparens “orimliga”.
    Plötsligt är kontroll “kollektiv bestraffning”.
    Plötsligt är alternativ “otänkbara”.

    Det är inte längre offren för extremism som står i centrum – utan organisationens rykte.

    Vänstern och islamismen – en ideologisk allians

    För att förstå varför detta sker måste man våga tala klarspråk om ideologi.

    Under decennier har delar av den västerländska vänstern beskrivit världen som en enkel moralisk karta: ett ondskefullt, kapitalistiskt väst mot ett förtryckt globalt syd. I denna berättelse kan våld alltid ursäktas – så länge det riktas “uppåt”.

    Islamistiska rörelser blir då inte ett hot, utan ett verktyg. De ses inte som reaktionära, teokratiska och kvinnoförtryckande – utan som motståndare till väst.

    Min fiendes fiende är min vän.

    Detta förklarar varför vänstern är högljudd när Israel försvarar sig, men märkbart tyst när iranier mördas av sin egen regim. Ett folkligt uppror mot islamism spräcker hela narrativet.

    Dubbelmoralens konsekvenser

    Resultatet av denna ideologiska blindhet är överallt omkring oss:

    • Politiker som poserar med kartor där Israel inte existerar
    • Demonstrationer där terrorromantik normaliseras
    • Skattefinansierade kulturinstitutioner som bojkottar allt israeliskt men aldrig islamistiskt
    • Studenter som kräver total isolering av judiska institutioner i toleransens namn

    Samtidigt stämplas alla invändningar som hat.

    Den som protesterar mot terrorhyllningar kallas extrem.
    Den som kräver kontroll kallas rasist.
    Den som försvarar demokratin misstänkliggörs.

    När demokratin finansierar sina fiender

    Detta är kärnan i problemet.

    Svenska skattebetalare har, i toleransens och naivitetens namn, tvingats finansiera organisationer som delar världsbild med våldsbejakande teokrater. Man har flyttat makt, pengar och legitimitet från öppna samhällen till krafter som aktivt motarbetar dem.

    Och varje gång någon säger stopp – då svarar systemet inte med argument, utan med anklagelser.

    Den fråga ingen vill besvara

    Hur länge kan en demokrati överleva om den vägrar försvara sig själv?

    Hur länge kan ett samhälle kalla sig humanitärt, när dess godhet konsekvent utnyttjas av extremister?

    Och hur många miljarder till ska betalas ut innan någon erkänner att det inte handlar om välvilja – utan om ansvarslöshet?

    Detta är inte en fråga om religion.
    Detta är inte en fråga om etnicitet.

    Detta är en fråga om demokrati eller kapitulation.

    Och ju längre vi låtsas som ingenting, desto närmare kommer den dag då någon frågar:

    Varför stoppade ni det inte – när ni hade chansen

    Säg till så tar vi nästa steg.

  • ”Journalist” med kopplingar till terroriststämplade PKK skall få åka hem.

    Beslutet att utvisa den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai väcker en obekväm men nödvändig debatt om gränserna för svensk asylpolitik. När personer som anklagas för att legitimera eller sprida propaganda för terrorstämplade organisationer åberopar yttrandefrihet och skyddsskäl, ställs Sveriges självbild som humanitär stormakt mot kravet på säkerhet och rättsstatens principer. I ett land som under decennier fört en av världens mest liberala asylpolitiker – med ökande gängvåld och sprängningar som följd – blir frågan allt mer akut: ska Sverige fortsatt fungera som fristad även för aktörer som utgör ett potentiellt hot mot civilbefolkningen, eller är det dags att dra en tydligare gräns?

    Vad det PKK som mördade Palme?

    Utvisningen av Fariborz Rezai – asylshopping och spridning av propaganda för terrorstämplad organisation

    Den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai ska utvisas från Sverige efter beslut av Migrationsverket. Rezai kom till Sverige för omkring tio år sedan och har sedan 2019 arbetat på den svensk-kurdiska satellitkanalen Aryen TV, som sänder från Nacka utanför Stockholm till en publik i ett stort antal länder, främst i Mellanöstern.

    Migrationsverket bedömer att Rezai saknar skyddsskäl och att hans verksamhet inte är av sådan art att han riskerar förföljelse vid ett återvändande till Iran.

    Varför valde han Sverige? – frågan om asylshopping

    En central och omdiskuterad fråga i ärendet är varför Fariborz Rezai valde just Sverige som asylland. Experter menar att han ägnade sig åt så kallad asylshopping – det vill säga att han inte sökte skydd i det första säkra land han nådde, utan i stället aktivt valde ett land där möjligheterna att arbetsfria inkomster med bidrag, som betalas med världens högsta skatter.

    Aryen TV och rapporteringen om PKK

    Aryen TV beskriver sig som en oberoende kurdisk nyhetskanal. Samtidigt har kanalen under lång tid kritiserats för sin rapportering om den kurdiska rörelsen Kurdistans arbetarparti (PKK), som är terrorstämplad av EU samt av Turkiet, USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Japan. PKK var även misstänkta för Palme mordet för ca 40 år sedan.

    Enligt kritiker – däribland turkiska myndigheter – har Aryen TV återkommande:

    • skildrat PKK i positiva eller legitimerande ordalag,
    • framställt organisationens kamp som politisk befrielse snarare än väpnad terrorism,
    • utelämnat eller tonat ned organisationens våldsdåd och terrorstämpling.

    Rezais roll – från journalistik till propaganda

    Fariborz Rezai arbetade för Aryen TV från 2019 fram till beslutet om utvisning. Enligt uppgifter i ärendet ska han inte enbart ha rapporterat om PKK, utan även öppet uttryckt stöd för organisationen.

    Detta har enligt experter inneburit att hans verksamhet gått från journalistik till aktiv spridning och normalisering av propaganda för en terrorstämplad organisation. Svensk och europeisk lagstiftning tillåter inte stöd – direkt eller indirekt – till terrorstämplade grupper, något som väger tungt i både säkerhets- och migrationsrättsliga bedömningar.

    Migrationsverkets bedömning

    I sitt beslut konstaterar Migrationsverket att:

    • Rezai saknar individuella asylskäl,
    • hans verksamhet inte är tillräckligt uppmärksammad för att väcka intresse hos iranska myndigheter,
    • och att han därför inte anses löpa personlig risk vid återvändande.

    Myndigheten skriver att hans verksamhet inte är ”av sådan art och omfattning att den är intressant för hemlandsmyndigheterna”. Därmed anses varken journalistrollen eller engagemanget i exil ge rätt till skydd i Sverige.

    Ett principiellt fall

    Fallet Fariborz Rezai aktualiserar större frågor om:

    • gränsen mellan journalistik och politisk aktivism,
    • hur Sverige ska hantera exilmedier som anklagas för terrorpropaganda,
    • och i vilken utsträckning yttrandefrihet kan åberopas av personer som öppet stödjer terrorstämplade organisationer.

    PKK är en organisation som är terroriststämplad av västvärlden. Är det rimligt att personer som kan utgöra ett hot mot civilbefolkningen i Sverige tillåts stanna i landet?

    Sedan 1975 har Sverige bedrivit en extremt liberal asylpolitik, där i princip alla har fått stanna. Detta har bidragit till skjutningar och sprängningar som i dag hotar tryggheten i samhället.

    Är det dags att inse att Sveriges tid som självutnämnd humanitär stormakt är över, och att vi inte längre kan fungera som en magnet där hela världens terrorister ges fristad?

  • Familj ifrån Iran få åka hem. Win win för Svenska folket

    Familjen Ghorbani-Masoudi från Iran står inför utvisning efter sju år i Sverige – ett fall som återigen riktar strålkastarljuset mot landets migrationspolitik. Kritiker menar att Sverige länge lockat asylsökande från länder långt utanför Europa genom ett alltför generöst system, där spårbyte blivit ett sätt att kringgå asylprocessen. Frågan väcks nu om skyddsskäl ibland används som svepskäl och om åren av liberal migrationspolitik underminerat asylsystemets legitimitet.

    Den kristna familjen Ghorbani-Masoudi från Iran har bott i Norsjö i sju år, men enligt beslut från Migrationsverket måste de lämna landet inom tre veckor. Fallet har väckt lokal oro, men lyfter också en större debatt om svensk migrationspolitik och hur asylsystemet används.

    Familjen kom till Sverige 2018. Föräldrarna arbetar och deras 14-årige son Parham går i Norsjöskolan.

    Efter regeländringen kring så kallat spårbyte kan personer med avslag på asylansökan inte längre stanna enbart på grund av arbete. Spårbyte har länge kritiserats som ett sätt att kringgå asylprocessen, eftersom det möjliggjort permanent vistelse trots avvisat skyddsbehov.

    En återkommande kritik mot systemet är att många söker sig långt bort från första säkra landet – i detta fall till Sverige – trots att skydd kunnat sökas betydligt närmare hemlandet. Kritiker menar att detta visar att Sverige lockar genom ett generöst välfärdssystem snarare än strikta skyddsbedömningar.

    Familjen hävdar att de inte kan återvända till Iran på grund av konvertering till kristendom. Men det finns de som menar att hot om religiös förföljelse ofta överdrivs i dessa ärenden och ses som ett svepskäl för att få stanna i landet. Experter menar att det bör krävas tydligare och mer konkret bevisning för att åberopa sådana skäl.

    Migrationsminister Johan Forssell (M) framhåller att spårbytesystemet avskaffades då det ansågs medföra risker för fusk, missbruk och att människor utnyttjas.

    Experter menar att svensk migrationspolitik varit för generös och att spårbytet är ett tydligt exempel på detta misslyckande.

    Återvandring en vinstaffär för Svenska folket

    Ålder vid återvandring Kvarvarande år (till 83) Undviken framtida kostnad (”vinst”)
    20 år 63 år 4 662 000 kr
    30 år 53 år 3 922 000 kr
    40 år 43 år 3 182 000 kr
    50 år 33 år 2 442 000 kr
    60 år 23 år 1 702 000 kr

    Att låta en asylflykting stanna i Sverige trots låg etablering innebär en betydande ekonomisk belastning. Enligt beräkningar kan samhället spara omkring 4,6 miljoner kronor om en 20-årig asylsökande återvänder. Beloppet exkluderar samhällskostnader kopplade till eventuell brottslighet.

    Om man räknar med att varje asylflykting kostar cirka 4,6 miljoner kronor under sin livstid i Sverige, så skulle det i teorin innebära att staten slipper omkring 230 miljarder kronor i framtida utgifter om 50 000 personer lämnar landet.

    Det är 230 miljarder som skulle kunna gå till skola och vård och omsorg, om Sverige målmedvetet börjar returnera dysfunktionella människor från tredje världen tillbaka till sina hemländer.

    Fakta: Vad var spårbyte?

    Spårbyte infördes 2008 som del av reformen för arbetskraftsinvandring. Det innebar att en person som fått avslag på sin asylansökan, men som arbetat under asylprocessen, kunde ansöka om arbetstillstånd utan att lämna Sverige.

    Så fungerade spårbyte

    • Gällde asylsökande utanför EU/EES med avslagen asylansökan.
    • Anmälan skulle ske inom kort efter avslaget (ofta två veckor).
    • Kraven motsvarade villkor för arbetstillstånd, inkl. lön enligt kollektivavtal.

    Kritik och missbruk

    • Bakdörr: Möjliggjorde att personer utan asylskäl ändå kunde få stanna.
    • Urholkade reglerad invandring: Utvisningsbeslut fick begränsad effekt.
    • Risk för fusk: Skenanställningar och utnyttjande av arbetstagare förekom.
    • Bristande myndighetskontroll: Otillräcklig granskning av ansökningar.

    Konsekvenser för Sverige enligt kritiker

    • Försvagat förtroende för asylsystemet.
    • Svårt att verkställa utvisningar.
    • Växande skuggsamhälle och underbetalda jobb.
    • Ökade kostnader genom utdragna processer.

    Avskaffande

    • Avskaffades som en del av en stramare migrationspolitik.
    • Från och med 1 april 2025 kan spårbyte inte längre användas.
    • Sökande hänvisas till att ansöka om arbetstillstånd från utlandet.