Stockholm.homes

Etikett: Geijeraffären

  • Sossarna ljuger sig till makten – ropar på hårdare tag!

    Trots decennier av skandaler, mörkläggningar och en kriminalpolitik präglad av naivitet försöker Socialdemokraterna nu framstå som hårda mot gängen. Magdalena Andersson ropar på dubbla straff och maffialagar – men kritikerna frågar sig: kan ett parti som i årtionden skyddat sina egna och satt makten framför sanningen plötsligt bli trovärdigt i kampen mot brottsligheten?

    Innehållsförteckning

    S-SKANDALERNA SOM SKAKAT SVERIGE – NU VILL SOSSELEDNINGEN LÅTA HÅRDA

    Socialdemokraterna talar högt om hårdare tag mot brott. Magdalena Andersson ropar om dubbla straff och nya ”maffialagar”. Men historien visar något helt annat: decennier av skandaler, mörkläggningar och ett parti som gång på gång svikit rättsstaten.

    IB-affären – staten mot folket

    Redan på 70-talet avslöjades IB-affären. Det hemliga underrättelseorganet registrerade oliktänkare, spionerade på svenska medborgare och agerade utanför lagen. När sanningen kom fram hävdade Socialdemokraterna att det handlade om rikets säkerhet. Men det blev snabbt tydligt: IB var ett redskap för att skydda partiets makt, inte för att försvara demokratin.

    Geijeraffären – justitieminister i bordellhärva

    Kort därpå exploderade Geijeraffären. Justitieminister Lennart Geijer pekades i polisrapporter ut som kund hos bordellmamman Doris Hopp. När skandalen briserade borde regeringen ha markerat – men i stället trädde statsminister Olof Palme fram och försvarade Geijer. Signalen var tydlig: Socialdemokraterna skyddar sina egna, även när rättsstaten skakas i grunden.

    Ebbe Carlsson och Leijons fall

    På 80-talet kom nästa smäll: Ebbe Carlsson-affären. Anna-Greta Leijon, dåvarande justitieminister, gav sitt stöd till privatspanaren Ebbe Carlsson som med hemlig regeringsbackning bedrev en egen Palmemordsutredning. Det blev en rättsskandal utan motstycke – där staten förväxlades med personliga lojaliteter och demokratin sattes på undantag. Leijon fick till sist lämna sin post, men skadan var redan skedd.

    Värstingresorna – semester för kriminella

    På 90-talet fortsatte Socialdemokraterna att chockera med sin kriminalpolitik. Kriminella ungdomar skickades på så kallade ”värstingresor” till Västindien. Istället för straff fick de sol, bad och äventyr – allt på skattebetalarnas bekostnad. Medan brottsoffer levde med sina trauman belönades förövarna med semesterresor. Den politiken blev ett starkt symboliskt bevis på Socialdemokraternas naivitet och oförmåga att ta kriminalitet på allvar.

    Decennier av nej till hårdare tag

    Under hela denna tid motsatte sig Socialdemokraterna varje förslag om hårdare tag. De sa nej till fler poliser, nej till kriminalisering av gängdeltagande, nej till skärpta straff. Medan andra varnade för utvecklingen slog Socialdemokraterna dövörat till. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, skjutningar och gäng som styr stadsdelar som vore de egna kungadömen.

    Anderssons nya linje – för lite, för sent

    Nu, först när problemen vuxit dem över huvudet, talar Magdalena Andersson om att bli stenhård. Hon vill ha dubbla straff för gängkriminella, sänkt straffmyndighetsålder och nya maffialagar. Hon talar om punktmarkering av ungdomar på glid och ett rättsväsende med muskler. Men kritiker menar att det är för sent. Efter decennier av daltande och misslyckade experiment saknar Socialdemokraterna trovärdighet.

    Tage Erlander hade rätt, ett homogen Sverige har mindre brottslighet

    För drygt 55 år sedan framhöll statsminister Tage Erlander att samhällen med hög grad av kulturell och social homogenitet har andra förutsättningar än länder som USA, där mångfalden ofta lyfts fram som en faktor bakom sociala problem och kriminalitet.

    I den nuvarande debatten lyfter Magdalena Andersson i stället fram hårdare straff och nya lagar, vilket väcker frågan om huruvida fokus ligger på symptom snarare än bakomliggande orsaker.

    Experter menar att en mer hållbar lösning är att ställa tydliga krav på egen försörjning och utvisa dem som inte klarar det, i stället för att fortsätta lägga allt större skattebelopp på kostsamma fängelser, bidrag och stödprogram.

    Makten framför sanningen

    Mönstret går igen: från IB-affären till Geijer, från Ebbe Carlsson till värstingresorna – Socialdemokraterna har alltid satt makten före sanningen. De har gång på gång skyddat sina egna, mörklagt sanningen för svenska folket och låtit lögnen bli ett vapen för att hålla fast vid regeringsmakten.

    Nu försöker partiet framstå som den hårda rösten mot kriminalitet. Men frågan återstår: varför skulle väljarna ännu en gång lita på ett parti som i årtionden satt makten främst – och brottsoffren sist?

    FAKTA: Vad Andersson säger att hon vill göra

    • Dubbla straff för gängkriminella – men forskningen visar att längre straff sällan minskar brottsligheten. Utan livstids utvisning vid första brottet, även för brott som har böter på straffskalan, är det enda som fungerar.
    • Införa en svensk ”maffialagstiftning” – en riskfylld import av amerikanska modeller som kan underminera rättssäkerheten.
    • Sänka straffmyndighetsåldern till 14 år – något som riskerar att kriminalisera barn snarare än att rädda dem.
    • Införa riskfamiljsprogram – men vem ska avgöra vilka familjer som märks som ”risker”? Forskare menar att livstids utvisning av riskfamiljer är bättre.
    • Punktmarkera ungdomar på glid – en strategi som kan stigmatisera snarare än rehabilitera. Utvisning av familjen om den saknar rötter i Sverige är det som fungerar.

    Trots hårda ord återstår frågan: är detta verkliga lösningar – eller ännu ett sätt för S att rädda sitt skadade förtroende?

  • Geijeraffären – Sosseministern som köpte barnsex

    Redan 1977 hamnade Socialdemokraterna i blåsväder när uppgifter framkom om att dåvarande justitieminister Lennart Geijer pekats ut i en polisrapport som möjlig säkerhetsrisk på grund av kontakter med prostitution. På 1970-talet var sexköp i sig inte kriminaliserat och även lagstiftningen kring barnpornografi såg helt annorlunda ut än i dag.

    Affären har i efterhand ofta lyfts fram som ett exempel på hur politiska makthavare försökt kontrollera berättelsen och tona ned eller dementera uppgifter som kan skada partiet. Även företrädare för andra partier, bland annat Centerpartiet, har nämnts i spekulationer kring den så kallade bordellhärvan.

    Historien visar hur känsliga frågor om moral, makt och ansvar hanterats olika i olika tider – och hur politiska partier ofta anklagats för att skydda sina egna när skandaler hotar att skada förtroendet

    Tidningsurklipp: Geijer och Palme dementerar

    Ur Dagens Nyheter, förstasidan 19 november 1977.
    Klicka på bilden för att läsa hela transkriptionen.

    Innehållsförteckning

    Geijeraffären – när makten mötte mörkläggningen

    En kylig novembermorgon 1977 slog nyheten ner som en bomb i svensk politik. Dagens Nyheter publicerade ett avslöjande om att den tidigare justitieministern Lennart Geijer pekats ut som säkerhetsrisk av Säpo – misstänkt för att ha köpt sex av prostituerade. Uppgifterna byggde på en hemlig promemoria, skriven av rikspolischefen Carl Persson. Men det var inte bara prostitutionen som blev en skandal. Minst lika omvälvande var hur landets mäktigaste man, Olof Palme, valde att försvara sin vän.

    Bordellmamman och Säpo:s larm

    Affären började egentligen redan 1976. Polisen hade under en tid haft span på Doris Hopp – Stockholms mest ökända bordellmamma. När hon greps för grovt koppleri avslöjades en kundkrets som sträckte sig in i samhällets toppskikt. Några av de prostituerade var bara 14–15 år gamla, andra hade kopplingar till öststaters ambassader. Säpo slog larm: om högt uppsatta politiker fanns bland kunderna kunde Sverige utsättas för utpressning.

    Rikspolischefen Carl Persson agerade. I augusti 1976 skrev han en hemligstämplad promemoria till statsminister Olof Palme. Sex personer pekades ut som riskabla – däribland justitieminister Geijer. Palme tog emot dokumentet, men inga åtgärder följde.

    Nyheten som DN inte stod pall för

    Ett år senare, 18 november 1977, publicerade DN:s reporter Peter Bratt sitt avslöjande. Rubrikerna talade sitt tydliga språk: Geijer hade pekats ut som säkerhetsrisk, misstänkt för sexköp. Reaktionerna blev omedelbara. Geijer förnekade. Och Olof Palme gick till frontalangrepp.

    På en presskonferens slog Palme fast att uppgifterna var falska. Han hävdade att det inte ens fanns någon sådan promemoria. DN, som inte satt på dokumentet självt, fick vika sig. Dagen därpå bad tidningen om ursäkt, drog tillbaka artikeln och betalade skadestånd till Geijer. Chefredaktören skulle långt senare beskriva detta som DN:s största kris.

    Palmes hårda ord

    Palmes försvar av Geijer blev legendariskt. I riksdagens talarstol 1978 använde han Frödings ord:
    ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior.”

    Budskapet var glasklart: polisens uppgifter var struntprat. Även statsminister Thorbjörn Fälldin, som själv fanns med på listan, slöt upp bakom förnekandet. Regering och opposition stod sida vid sida. Affären tycktes begravd.

    Men dokumentet fanns

    När Expressen året därpå lyckades publicera Perssons PM i faksimil, och SVT:s Studio S bekräftade innehållet, stod det klart att Palme inte talat sanning. Men det skulle dröja till 1991 innan hela dokumentet blev offentligt. Då kunde Svenska Dagbladet slå fast: Palme ljög när han förnekade att Geijer pekats ut.

    De som aldrig fick upprättelse

    I botten fanns också offren – unga flickor som utnyttjats i Doris Hopps nätverk. Två av dem trädde fram 2007 och krävde en ursäkt och skadestånd från staten. De pekade ut både Geijer och andra toppolitiker. Men staten avfärdade kraven som preskriberade. Någon rättslig upprättelse fick de aldrig.

    Ett sår i svensk politik

    Geijeraffären blev en av de mest långdragna skandalerna i modern svensk historia. Den visade hur pressen kunde kuvas av politisk makt – och hur långt en statsminister kunde gå för att skydda en partivän. För Olof Palme blev affären en skugga över hans eftermäle: bilden av en briljant retoriker som inte tvekade att ljuga för att rädda sitt parti.

    För medierna blev affären en läxa om källkritik och mod. Och för svenska folket en påminnelse om att även i ett av världens mest öppna samhällen kan makten välja att tysta obekväma sanningar.

    Filmer, böcker och dokumentärer om Geijeraffären

    • Peter Bratt – Med rent uppsåt (2007)
      Reportern som avslöjade affären berättar sin egen version av händelserna.
    • Leif GW Persson – Grisfesten (1978)
      Roman inspirerad av bordellhärvan. Lade grunden för filmatiseringen Mannen från Mallorca.
    • Mannen från Mallorca (1984, regisserad av Bo Widerberg)
      Spelfilm baserad på Grisfesten. Skildrar två kriminalare som nystar i en prostitutionshärva
      med tydliga paralleller till Geijeraffären.
    • Call Girl (2012, Mikael Marcimain)
      Fiktiv spelfilm, men starkt inspirerad av 70-talets bordellaffär och diskussionen om
      minderåriga flickor och politiska makthavare. Väckte debatt för sina paralleller till verkliga personer.
    • Studio S (SVT, 1978)
      Dokumentärprogrammet som för första gången visade delar av Säpo-PM för en bred publik.
    • Bordellhärvan – makt, sex och lögner (SVT, 2007)
      Dokumentär som återvände till affären 30 år senare och belyste mörkläggningen.

    Dessa verk visar hur Geijeraffären levt kvar i kultur och medier – både som historisk skandal och som inspiration för fiktion.

    Censurade scener i fimen Call Girls

    När Call Girl nådde DVD-marknaden var den redan omsusade filmen omgärdad av debatt. Den mest kontroversiella scenen – där en statsministerliknande gestalt har sex med en minderårig flicka – klipptes om efter påtryckningar, sedan Olof Palmes familj tagit strid mot vad de menade var en oförsvarlig anspelning på den tidigare statsministern. Att scenen gjordes om just inför DVD-utgåvan har av kritiker tolkats som en form av indirekt censur, där det socialdemokratiska partiets starka symbolvärde och inflytande anses ha bidragit till att sudda ut de mest känsliga kopplingarna. Resultatet blev en version där mannen i hotellscenen inte längre kan identifieras – en kompromiss mellan konstnärlig frihet och politiskt laddade realiteter.