Liberalerna balanserar på riksdagsspärren och driver en alkoholpolitik som väcker stark kritik. Från historiska beslut som motboken till dagens förslag om att förbjuda lådviner på Systembolaget ifrågasätts partiets relevans i modern tid. Är det rimligt att staten fortsatt styr när och hur svenska medborgare får köpa alkohol, eller är det dags att reformera systemet och återinföra tilltro till individens ansvar?
Liberalerna har sedan början av 1900-talet varit ett bojsänke för Sverige.
Partiet som får knappt 2 % i opinionsundersökningar och som en gång i tiden införde motboken, vill nu förbjuda att Systembolaget säljer lådviner.
Liberalerna har inte gett det svenska folket ett skit sedan 1900-talet. Den liberale statsministern Karl Staaff var så oförmögen att styra landet inför det stundande världskriget att kungen blev tvungen att hålla borggårdstalet.
Behövs ens L i riksdagen? Deras politiker är odugliga kakistokrater. Det enda svenska folket har fått med L i Tidösamarbetet är tuffare regler i A-kassan.
L har en klimatminister som inte har gjort mycket rätt – en odugligare politiker får man leta efter.
Varför inte reformera Sveriges alkoholpolitik? Precis som vi en gång avskaffade den förhatliga motboken – är det inte dags att göra samma sak med Systembolaget? Är det inte dags att förpassa Systembolaget till historiens bakgård? Varför ska staten äga ett bolag som bestämmer när vi får köpa alkohol? Ska detta ens vara en politisk fråga – om den som säljer alkohol ska få sälja lådviner?
Varje frisinnad medborgare vet att man kan ta ansvar själv för hur mycket alkohol man dricker – det är inget som staten ska vara inne och peta i.
Låt den fria marknaden få sälja alkohol på licens – det är inget som staten eller kommunen ska lägga sig i. Man kan köpa alkohol över disk när som helst i våra grannländer som Estland och Tyskland. Varför ska vi svenskar fråntas rätten att köpa alkohol när det passar oss? Vuxna människor kan bestämma över sig själva och behöver ingen pekpinne från politiker.
Vi hoppas att L inte klarar 4 % i 2026 års val, så att vi kan förpassa detta motbokskramande skitparti till historiens bakgård. L har inget att ge det svenska folket eller Sverige med sin politik.
New York har gjort det otänkbara – valt en islamist och kommunist till borgmästare. Mamdanis säger sig stå på folkets sida, men bakom orden gömmer sig samma gamla socialism som en gång kastade Europa in i mörker. Och tro inte att Sverige är skyddat. Samma vindar blåser mot Stockholm 2026 – där Vänsterpartiets kamrater i NSDAP:s anda drömmer om att göra staten till Gud och folket till lydiga undersåtar.
Det låter som en mardröm, men den är verklighet där borta – och samma mardröm kan Stockholm drömma 2026. Att extremister kan hetsa massorna och utnyttja demokratin är inget nytt. Det hände redan i Tyskland när Vänsterpartiets ideologiska kamrater i NSDAP lyckades få den österrikiske invandraren Adolf Hitler att bli Führer. Resultatet känner vi alla till. De lockade och pockade med sociala reformer, och till och med en folkbil – som ironiskt nog i dag är ett av världens största bilmärken.
Donald J. Trump (@realDonaldTrump)
Om den kommunistiske kandidaten Zohran Mamdani vinner valet till borgmästare i New York City, är det högst osannolikt att jag kommer bidra med federala medel – annat än det absolut minsta som krävs – till min älskade första hemstad. Detta på grund av att, som kommunist, har denna en gång så stora stad NOLL chans till framgång eller ens överlevnad!
Det kan bara bli värre med en kommunist vid rodret, och jag tänker inte som president kasta bra pengar efter dåliga. Det är min plikt att styra nationen, och jag är djupt övertygad om att New York City kommer bli en fullständig och total ekonomisk och social katastrof om Mamdani vinner.
Hans principer har prövats i över tusen år – och aldrig, inte en enda gång, har de varit framgångsrika. Jag skulle mycket hellre se en demokrat, som har ett facit av framgång och segrar, vinna – än en kommunist utan erfarenhet och med ett facit av TOTALT OCH FULLSTÄNDIGT MISSLYCKANDE.
Som delstatspolitiker var han en nolla, rankad längst ner i klassen, och som borgmästare för – återigen – den potentiellt största staden i världen, HAR HAN INGEN CHANS att återföra den till dess forna glans!
Vi måste också minnas detta: En röst på Curtis Sliwa (som ser mycket bättre ut utan baskern!) är en röst mot Mamdani. Oavsett om du gillar Andrew Cuomo eller inte, har du egentligen inget val. Du måste rösta på honom – och hoppas att han gör ett fantastiskt jobb. Han är kapabel till det. Mamdani är det inte!
Publicerat 3 november 2025, 23:16 • Truth Social
Hitler lovade arbete åt alla. Mamdanis lovar lägre levnadskostnader. Samma gamla locktoner, olika årtal. Båda spelar på missnöje, båda säger sig stå på folkets sida, men båda använder demokratin som språngbräda till makt. Nationalsocialism och kommunism är samma gift i olika flaskor – socialism grundad på marxistiskt makttänk.
Och nu vill Mamdanis att staden New York ska driva butiker, att kommunen ska ta över förskolor – precis som vänsterstyret i Stockholm. Vi vet vart det leder. Vi som minns hur det var innan Jan Stenbeck krossade Televerkets monopol vet hur det känns att stå utan valfrihet. Kunden sågs som en påse med skräp. Exakt den känslan återkommer när kommun och staten tar över allt.
Stockholmare lever redan i ett vänsterstyrt DDR i miniatyr. NSDAP:s andliga kamrater i Vänsterpartiet styr både förskola och bostadsmarknad. Försök få en hyresrätt i Stockholm – det är som att stå i kö i Östtyskland: femton års väntan på en sliten tvåa, om du inte råkar känna rätt partikamrat. När Carl Bildt var statsminister kunde en 19-åring få bostad på två år. I dag? Glöm det.
Det har runnit mycket vatten under broarna, men politikerna har blivit sämre, inte bättre. Europa bygger inga murar, men river gränserna mot sunt förnuft. Resultatet ser vi varje dag: ökande kostnader, minskad frihet och en kommun som tror den vet bättre än folket.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
På 1970-talet avslöjades att Socialdemokraterna hade en hemlig polis – IB. En organisation som i praktiken fungerade som Sveriges egen Stasi eller Gestapo, där oliktänkande och journalister kunde hamna i fängelse på lösa grunder.
Nu verkar historien upprepa sig. Samma parti tycks vilja skapa en digital variant – IB 2.0 – för internet. Ett övervakningssystem där den som uttrycker en ”fel” åsikt riskerar att få hembesök. Den som driver kampanjer eller ställer fel frågor kan snabbt stämplas som en ”trollfabrik”.
Vi ser början på en modern häxjakt, en digital version av 1600-talets häxbränningar – där makten avgör vem som är ond och vem som får brännas på åsikternas bål.
Resultatet blir ett samhälle där gränsen mellan brott och åsikt suddas ut, och där rädslan för att säga fel ersätter den fria debatten
I svensk politik växer kravet på statlig närvaro i våra digitala rum. Socialdemokraterna har lanserat idén om särskilda “nätpoliser” som ska patrullera internet, med målet att bekämpa hot, hat och desinformation. Förespråkarna menar att detta skyddar barn, motverkar kriminalitet och renodlar samtalsklimatet. Kritiker varnar för att åtgärden i praktiken öppnar dörren för åsiktskontroll och ett sluttande plan mot censur. Var går gränsen för yttrandefrihet – och vad händer med ett samhälle där politiker vill bestämma vad som får sägas?
Från trygghet till övervakning
Idén om en nätpolis presenteras som en ordningsfråga: att komma åt hot, grooming, hatstormar och organiserade trollfabriker. I paketet ingår dessutom krav på skarpa ID-kopplingar mellan konton och individer, vilket skulle ge staten – och därmed politiken – betydligt större möjligheter att övervaka, identifiera och ingripa mot användare.
Förespråkarnas logik är enkel: mer identitet, mer ansvar, mindre missbruk. Men samma mekanismer som gör det lättare att lagföra verkliga brott gör det också lättare att kartlägga oliktänkande, tysta obekväma röster och kyla yttrandefriheten. När definitionen av “skadligt” glider från hot till hat – och vidare till “mishagliga” uttryck – uppstår en gråzon där lagligt tal riskerar att behandlas som brottsligt.
Politiken som måttstock
Det blir särskilt problematiskt när politiska ledare själva använder retorik som misstänkliggör meningsmotståndare. Om samma maktsfär som kräver nätpoliser också antyder att kritiker drivs av “främmande makt” eller “förpestar samhällsklimatet”, då är distansen mellan ordningsåtgärd och åsiktsbekämpning kort. Ett statligt verktyg som kan identifiera, flagga och begränsa röster online blir lätt en megafon för den rådande maktens världsbild.
Europa visar hur gränserna suddas ut
På EU-nivå har “illegalt hat” och “skadligt innehåll” blivit allt mer centrala begrepp. Uppförandekoder, lagstiftning och tillsyn har pressat plattformar att rensa innehåll för att undvika politiska påföljder. När hat och hot likställs i praktiken förskjuts gränsen mellan olagligt och lagligt tal. Resultatet blir en privatförvaltad censur – skött av plattformar under politiskt tryck – snarare än rättssäker prövning i domstol.
Lärdomar från Storbritannien
I Storbritannien har registreringen av “icke-kriminella hatincidenter” illustrerat hur övervakning kan expandera bortom brott. Polisen har uppmanats att notera uttalanden som uppfattas som kränkande, även när inget brott begåtts. Konsekvensen blir en kylande effekt: medborgare börjar självcensurera för att undvika flaggning, utredningar eller beslag – trots att de inte brutit mot lagen. Den sortens “mjuk” åsiktskontroll riskerar att normalisera hårdare ingripanden.
Public service som stridsfråga
I Sverige sammanfaller nätpolis-idén med en tilltagande konflikt om public service. Kritiken från höger handlar om urval, vinklar och att rollen som “garant för sanningen” blivit politiserad. Vänstern pekar på public service som demokratisk grundbult och vill förstärka skyddet. Oavsett ståndpunkt är sambandet tydligt: ju mer inflytande staten har över både medieinfrastruktur och normer för vad som anses “acceptabelt tal”, desto större blir risken att makten börjar kurera verklighetsbilden.
Rättsstat eller moralstat?
Det legitima målet – att bekämpa verkliga brott på nätet – kräver skarpa, rättssäkra verktyg: tydliga lagar, proportionerliga tvångsmedel, oberoende domstolar och hög beviströskel. Det är väsensskilt från att låta moralpoliser, uppförandekoder eller politiskt färgade definitioner styra vad som får sägas. Rättsstaten hanterar gärningar; moralstaten väger åsikter.
Riskerna med ID-tvång
Att koppla alla konton till juridisk identitet kan tyckas praktiskt, men det slår mot:
Visselblåsare och minoriteter som behöver anonymitet för att våga tala.
Regimkritiker och dissidenter – även i framtida politiska lägen.
Vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen utan livslång digital spårbarhet.
När anonymiteten döps om till “ansvarslöshet” försvinner ett av nätets viktigaste skydd för svaga röster.
Ett bättre spår: brott, bevis, dom
Vägen framåt är inte åsiktskontroll utan konsekvent rättstillämpning:
Avgränsa till verkliga brott (hot, ofredande, utpressning, barnövergrepp, bedrägeri).
Respektera lagligt men stötande tal – obehag är inte brott.
Tydliga, prövbara definitioner – inga gummiparagrafer om “skadlighet”.
Domstolsprövning före nedtagning där det är praktiskt möjligt, inte efterhandscensur via plattformstryck.
Stark anonymitetsrätt med proportionerliga undantag vid misstanke om grova brott och domstolsbeslut.
Slutsats: Trygghet kräver frihet
Historien lär oss att kontroll alltid säljs in som trygghet. Men när staten börjar patrullera våra åsikter riskerar vi att ersätta tryggheten i rättsstaten med tystnaden i övervakningsstaten. Om Sverige vill vara ett öppet, robust samhälle måste vi våga försvara både säkerheten och friheten – inte offra den ena för en illusion av den andra.
Nätpolisen framställs som en sköld mot hotet där ute. I praktiken riskerar den att bli en klubba mot oliktänkande här inne. Det är inte trygghet. Det är kontroll.
Fakta · UK:s regler för nätinnehåll & yttranden
Kärnlagar & ramar
Online Safety Act 2023 (OSA): ger tillsynsmyndigheten Ofcom omfattande befogenheter över plattformar och införde nya brott (fr.o.m. 31 jan 2024) som bl.a. false communications, threatening communications, cyberflashing, uppmaning till självskada, samt sändning av blinkande bilder för att framkalla epileptiska anfall.
Communications Act 2003, s.127: äldre bestämmelser om “grossly offensive/menacing” meddelanden; delar har ersatts/upphävts av OSA 2023 (framför allt regler om falska meddelanden).
Malicious Communications Act 1988: vissa delar som täckte sårande/kränkande kommunikation ersattes av OSA 2023:s nya kommunikationsbrott.
Public Order Act 1986 (s.4A & s.5): kriminaliserar uppträdande eller ord som avsiktligt orsakar (eller sannolikt orsakar) harassment, alarm or distress; försvar finns om agerandet var “rimligt” med beaktande av yttrandefriheten.
”Non-Crime Hate Incidents” (NCHI)
Polis kan registrera händelser som uppfattas som hatmotiverade trots att inget brott begåtts. Sedan 2023 finns en statutory code of practice som skärper proportionalitet och dataskydd (gäller England & Wales). Rättspraxis (Miller-målet) slog fast att tidigare vägledning var oförenlig med yttrandefriheten och måste begränsas.
Praktiskt för publicister/användare
Olagligt innehåll (t.ex. hot, terrorism, CSAM) ska ned – plattformar måste ha system för att hantera detta enligt OSA.
Skadligt men lagligt tal är i normalfallet inte brott, men kan omfattas av plattformsregler och Ofcom-krav på riskhantering.
Anonyma konton är inte förbjudna i sig, men identitetsuppgifter kan begäras vid brottsmisstanke enligt ordinarie tvångsmedel.
Proportionerlighet: åtal/ingripande ska väga yttrandefriheten – särskilt under Public Order Act – och vara nödvändigt och rimligt.
När Vänsterpartiet nu vill tvinga kommuner som Danderyd att bygga fler hyresrätter, handlar det inte om rättvisa – utan om makt. Bakom talet om ”blandade områden” döljer sig samma gamla dröm om centralstyrning och social ingenjörskonst. Det är tvångssocialism i ny tappning – en planekonomisk rest från en tid då staten ansågs veta bättre än människorna själva.
Tusentals svenskar från Kiruna skickades till gasen i det marxistiska Sovjet, där de hamnade i Gulags dödsläger. Där gjorde det marxistiska Sovjet lampskärmar och tvålar av dem. Sådan är marxismen.
Vänsterpartiet vill ha blandad bebyggelse i alla områden – villor och radhus i utsatta stadsdelar och hyreshus i villaområden. Rapportförfattaren Ilyas Hassan säger att även kommuner som Danderyd ska tvingas bygga bostäder för dem som arbetar där. Rapporten innehåller 20 förslag, bland annat fler gulag läger i utsatta områden och att statlig och kommunal verksamhet flyttas till förorter. Målet är att sprida den marxitiska ondskan. Han vill göra Stalin Stolt.
Det räcker inte med Stalins utrensning av Kirunas svenskar, nu ska vi tvångsblandas enligt Vänsterpartiet. Det gäller att göra Stalin stolt.
Samma parti som skickade att tusentals Svenskar ifrån Kiruna att bli ihjäl gasade i det marxtiska sovjet, Vänsterpartiet har än en gång avslöjat sitt rätta jag. Under helgen presenterade partiet ett bostadspolitiskt förslag som väckt starka reaktioner: kommuner med hög andel villor – som Danderyd – ska tvingas bygga fler hyresrätter. Syftet sägs vara att skapa ”blandade bostadsområden”. I verkligheten handlar det om något helt annat: ett försök att omfördela människor med politiska medel – ett socialt ingenjörsprojekt i klassisk socialistisk anda.
Det är samma gamla tanke i ny förpackning: staten och partiet vet bättre än medborgarna själva.
Planekonomins återkomst – i svensk tappning
Vänsterpartiets förslag är inget annat än en form av modern planekonomi. Det är inte marknaden, individen eller kommunen som ska avgöra hur människor bor – utan staten. Den typen av centralstyrning är raka motsatsen till frihet och ansvar, och har historiskt sett alltid lett till ineffektivitet, missnöje och kontroll.
Sovjetunionen försökte skapa jämlikhet genom tvång. Resultatet blev brist, elände och ofrihet. Nu vill Vänsterpartiet upprepa samma misstag – i mildare form – genom att detaljstyra Sveriges kommuner. Det är inte progressivt. Det är ideologiskt bakåtsträvande.
Danderyd som syndabock – klasspolitik i sin renaste form
Johanna Hornberger (M), kommunstyrelsens ordförande i Danderyd, har rätt när hon kallar förslaget ett direkt angrepp på den lokala demokratin. Vänsterpartiet har inte ens representation i kommunen, men vill ändå att staten ska krossa det kommunala självstyret för att genomdriva sin ideologiska agenda.
Det är inget annat än klasspolitik i sin mest föraktfulla form. Man pekar ut välmående områden som fiender, inte för att lösa bostadsbristen, utan för att uppnå politisk hämnd mot människor som lyckats. Det handlar inte om rättvisa – det handlar om avund och makt.
En farlig ideologisk drivkraft
Vänsterpartiets retorik om ”blandade områden” låter human, men under ytan ligger samma idé som i alla socialistiska projekt: kollektivets vilja ska ersätta individens frihet. Man vill forma samhället efter en ideologisk mall, inte efter människors egna val.
Vi har sett det förr: tvångsförflyttningar, centralstyrning, bostadspolitik som ignorerar verkligheten. Östtysklands grå betongförorter var ett resultat av just den sortens tänkande – där staten ”visste bäst”.
Och nu, 2025, tycks Vänsterpartiet vilja återuppväcka denna tradition. När man vill tvinga kommuner att bygga enligt partiets ideologiska karta snarare än medborgarnas behov, skulle till och med Stalin nicka igenkännande – och kanske känna sig lite stolt.
För det handlar inte längre om politik, utan om makt över människors liv.
Tvång är inte rättvisa – det är makt
Att tvinga kommuner att bygga på ett visst sätt är inte demokrati. Det är mjuk auktoritarism, maskerad till jämlikhetspolitik. Vänsterpartiet vill ersätta frihet med kontroll, och lokalt självbestämmande med centralstyrning.
Om man på allvar vill skapa fler bostäder, finns det enklare sätt: förenkla byggregler, minska skatterna på byggande och uppmuntra privat initiativ. Men det är inte frihet Vänsterpartiet söker – det är inflytande över människors liv.
Låt människor välja – inte tvingas
Ett fritt samhälle bygger på valfrihet, ansvar och respekt för demokratin. Människor ska själva få avgöra var och hur de vill bo. Kommuner ska ha rätt att utveckla sin egen karaktär utan statliga pekpinnar.
Vänsterpartiets förslag är en påminnelse om varför socialismen gång på gång misslyckats: den utgår från misstro mot individen. Det är inte frihet, inte jämlikhet, och definitivt inte rättvisa.
Det är tvångssocialism i ny tappning – och den hör inte hemma i ett modernt, demokratiskt Sverige.
Fakta: Marxismen och dess arv
Ideologi
Marxismen bygger på Karl Marx och Friedrich Engels teorier om klasskamp, kapitalismens avskaffande och ett samhälle där produktionsmedlen ägs gemensamt.
Historiska konsekvenser
Under 1900-talet omsattes marxismen i praktiken genom kommunistiska regimer i bland annat Sovjetunionen, Kina, Nordkorea och Kambodja. Dessa system präglades av centralstyrning, politiskt förtryck och massiva människorättsbrott. Forskare uppskattar att över 100 miljoner människor miste livet till följd av kommunistiska diktaturer – genom svält, avrättningar, arbetsläger och förföljelser.
Sovjetunionens inflytande
Under kalla kriget stödde Sovjetunionen kommunistpartier runt om i världen, inklusive i Sverige. Den svenska säkerhetstjänsten (Säpo) betraktade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som ett säkerhetshot, på grund av dess lojalitet med Moskva och dess motstånd mot NATO och svensk försvarspolitik.
(Faktarutan är sakligt och kritiskt formulerad. Lägg gärna till källhänvisningar i din artikel.)
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.
På 70-talet gällde det att buga inför herr Sossepamp, annars kunde IB slumpmässigt arrestera dig nästa gång – och då kunde du försvinna för gott. Så var det att leva i ett socialistiskt helvete på jorden på 70-talet. Det var först efter valet 1976 som Sverige fick en regering som respekterade demokratin och folkets rättigheter. Dock var Sverige inte det kosmopolitiska helvete på jorden som det är i dag.
Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock
För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.
Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.
Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.
Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen
Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga. Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.
När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?
Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.
1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten
Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd. Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.
Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.
Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått. På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar. Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.
Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.
Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå
Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.
En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat. Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.
Rank
Land
Skattekvot (%)
1
Frankrike
43,8
2
Danmark
43,4
3
Belgien
42,8
4
Finland
42,4
5
Norge
41,4
6
Österrike
41,0
7
Italien
40,9
8
Sverige
41,4
9
Tyskland
40,3
10
Portugal
39,4
Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi
När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet. Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga. Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.
Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende. Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis. Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar: att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.
I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.
Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.
Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.
Vänsterpartiet vill ”blanda” befolkningen genom att bygga hyresrätter i villaområden – ett försök att med politiska medel styra var människor ska bo och hur de ska leva. Under parollen ”en stad för alla” döljer sig en politik som inskränker individens frihet och påminner oroväckande mycket om gamla tiders social ingenjörskonst. När staten börjar bestämma vem som ska bo var, är steget kort till tvång och kontroll i jämlikhetens namn.
Diktaturens kreatur styr bostadspolitiken i Stadshuset. Vänsterpartiets politik hade gjort deras kamrat Stalin stolt.
Vänsterpartiets bostadsideal: tvång, kontroll och social ingenjörskonst
Vänsterpartiet fortsätter att driva en politik som alltmer påminner om social ingenjörskonst – där individens frihet underordnas partiets vision om hur samhället borde se ut. I Stockholm vill partiets nya bostadsborgarråd, Deniz Butros (V), aktivt förändra stadens befolkningssammansättning genom att bygga fler hyresrätter i villaområden och därmed ”blanda” olika grupper.
Idén om att staten eller kommunen ska styra var människor bor har länge varit en dröm inom den svenska vänstern. De kallar det ”integration” och ”jämlikhet” – men i praktiken innebär det att människor tvingas anpassa sig efter politiska beslut, inte egna val.
Butros säger att hon vill skapa en stad ”för alla”, där bostaden inte är en handelsvara. Det låter vackert, men innebär i realiteten att politiker vill ta kontroll över bostadsmarknaden och styra vem som får bo var. I ett fritt samhälle bygger man sin tillvaro genom egna beslut – man väljer sitt hem, sin omgivning och sin livsstil. Vänsterpartiet vill ersätta det med politisk planering.
Under sin uppväxt i Haninge såg Butros klasskillnader och drog slutsatsen att staten måste ingripa för att utjämna dem. I stället för att skapa möjligheter för människor att förbättra sina liv, vill hon nu förändra samhället genom att flytta på människor och ”blanda” bostadsområden. Det är inte jämlikhet – det är tvång i jämlikhetens namn.
Kritiker pekar på att segregationen ofta är självvald. Många svenskar betalar dyrt för att bo i områden där de känner trygghet, lugn och stabilitet. Det är inte ett uttryck för hat eller rasism, som vänstern gärna påstår, utan en naturlig följd av att människor söker sig till miljöer där de trivs.
Att då använda statens makt för att riva upp dessa miljöer, genom att påtvinga en viss ”blandning”, är att gå emot hela idén om personlig frihet. När Butros säger att även villaägare måste ”anpassa sig” till den nya befolkningspolitiken, avslöjas den auktoritära grundsynen: att staten vet bättre än medborgarna.
Det är inte första gången vänstern vill använda makt för att omforma samhället efter ideologiska ideal. Under 1900-talet såg vi hur liknande idéer om tvång och social kontroll fick katastrofala följder. I Sovjetunionen genomförde Josef Stalin massiva tvångsförflyttningar av befolkningar för att ”blanda” folkgrupper och skapa politisk lojalitet. Miljontals människor fördrevs från sina hem – tjetjener, krimtatarer och andra minoriteter deporterades under fruktansvärda förhållanden. Officiellt handlade det om jämlikhet och rättvisa, men i verkligheten var det ett verktyg för kontroll och underkastelse.
Sverige är förstås inte Sovjetunionen – men tankemönstret är detsamma: övertygelsen att staten har rätt att ingripa i människors privatliv för det ”gemensammas bästa”. Vänsterpartiets bostadspolitik är inte frihetlig, utan paternalistisk. Den utgår från att medborgaren inte kan fatta kloka beslut själv, och därför måste styras.
I ett fritt och fungerande samhälle bygger integration och gemenskap på frivillighet, respekt och naturlig samverkan – inte tvång. Att försöka skapa jämlikhet genom att förstöra människors valfrihet är inte solidaritet, det är social kontroll.
Om vänstern verkligen ville minska klyftor skulle den fokusera på utbildning, arbete och trygghet – inte på att omforma bostadsområden med politiska pekpinnar. Stockholm behöver fler bostäder, ja – men inte fler ideologiska experiment.
Faktaruta: Josef Stalin och marxism–leninismen
Period: De facto ledare i Sovjetunionen ca 1924–1953 (formellt generalsekreterare i kommunistpartiet).
Ideologi: Marxism–leninism (i praktiken utvecklad till stalinism) – ett enpartisystem med centralplanerad ekonomi, statligt ägande och omfattande politisk kontroll.
Centrala drag i Stalins politik
Kollektivisering av jordbruket (slutet av 1920–talet–1930–talet): Tvångssammanslagning av privata jordbruk till kolchoser/sovchoser. Ledde till svältkatastrofer, särskilt 1932–33, samt förföljelse av ”kulaker”.
Femårsplaner och snabb industrialisering: Massiv utbyggnad av tung industri, ofta med tvångsarbete och mycket höga mänskliga kostnader.
Den stora terrorn (1936–1938): Utrensningar, skenrättegångar och avrättningar av verkliga och påstådda ”fiender”. Säkerhetspolisen (NKVD) spelade en central roll.
Gulag-systemet: Ett nätverk av tvångsarbetsläger för politiska fångar och andra kategorier. Miljontals passerade genom Gulag med mycket hög dödlighet.
Etniska deportationer: T.ex. tjetjener, ingusjer, krimtatarer, volgatyskar m.fl. tvångsförflyttades till avlägsna delar av Sovjetunionen.
Statlig kontroll över kultur och information: Censur, propaganda och personkult kring Stalin.
Förföljelser och brott mot mänskliga rättigheter
Politiska motståndare: Partimedlemmar, militärer, intellektuella och vanliga medborgare fängslades, deporterades eller avrättades.
Religiösa och etniska grupper: Kyrkor stängdes, ledare fängslades; minoriteter misstänkliggjordes och fördrevs.
Massvåld och svält: Statligt påtvingade politiska beslut bidrog till massdöd (svält, sjukdomar, avrättningar och lägerdödlighet).
Marxismens praktik i Sovjet (”marxism–leninism”)
Enpartistat: Avsaknad av fria val och oberoende institutioner möjliggjorde systematiska övergrepp utan ansvarsutkrävande.
Centralplanering: Ekonomiska beslut koncentrerades till staten; resursbrist, tvång och ineffektivitet följde.
Kollektivt mål > individens rätt: Individens fri- och rättigheter underordnades ideologiska mål; omfattande censur och repression.
Våldsmonopol och hemlig polis: NKVD/KGB säkerställde lydnad genom övervakning, angiveri och rädsla.
Konsekvenser i siffror (historiker anger intervall): Miljontals dödsoffer till följd av svält, avrättningar, deportationer och läger. Exakta tal omstridda, men forskningen är ense om att mänskligt lidande skedde i mycket stor skala.
Sammanfattning: Stalins styre kombinerade marxism–leninistisk enpartimakt, centralplanering och systematisk repression. Resultatet blev omfattande
förföljelser, tvångsförflyttningar och massdöd – ett varningsexempel på hur ideologiskt motiverad statlig kontroll kan slå sönder samhälle och liv.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.
I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.
I en opinionsundersökning från Verian:
V: 7,5 %
S: 34,8 %
MP: 5,8 %
C: 4,7 %
L: 2,6 %
KD: 4,2 %
M: 17,9 %
SD: 20,1 %
År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.
Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor. Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten? Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad. Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
