Stockholm.homes

Etikett: EU

  • Sverige har gjort nog – nu måste daltandet med kriminella migranter få ett slut

    Sverige har tappat kontrollen. Grova brottslingar från andra länder döms för våldtäkt men får ändå stanna kvar – med hänvisning till sin ”flyktingstatus”. Samtidigt behandlas laglydiga svenskar hårdare än de som våldtar våra barn. Det är inte rättvisa, det är ett hån mot hela vårt samhälle.

    Ett sätt att göra Sverige tryggt igen är att införa livstids utvisning redan vid ringa stöld – även för flyktingar med skyddsstatus. Våra politiker vet helt enkelt inte hur man skapar ett tryggt samhälle.

    I dagens Sverige kan du returnera en felbeställd vara på nätet.

    Men du kan inte returnera en våldtäktsman från Eritrea.

    Det säger allt om vilket sjukt tillstånd vårt land befinner sig i.

    En 18-årig man från Eritrea våldtar en 16-årig flicka i Skellefteå. Hovrätten dömer honom till tre års fängelse – men låter honom stanna i Sverige eftersom brottet inte ansågs ”synnerligen grovt”.

    Är vi verkligen ett land som behöver diskutera hur många minuter en våldtäkt ska pågå innan den räknas som tillräckligt allvarlig för utvisning?

    Det är inte rättssäkerhet – det är rättsvidrigt.

    Och varför ska någon från Eritrea ens ha asyl i Sverige?

    Afrika består av över femtio länder. Om det verkligen handlar om skydd, varför måste man då resa förbi hela kontinenten, Mellanöstern och halva Europa för att söka sig just till Sverige – längst upp i norr?

    Det handlar inte längre om skydd. Det handlar om att vårt system har blivit ett globalt skämt där Sverige ses som det land som alltid säger ja.

    Sverige har redan gjort mer än sin del för världens flyktingar.

    Vi är landet som en gång skickade de vita bussarna med Folke Bernadotte för att rädda människor från dödsläger under andra världskriget.

    Vi har tagit emot hundratusentals människor från världens alla hörn, erbjudit bostäder, utbildning, vård och trygghet.

    Men någonstans måste gränsen gå.

    Vi har gått från humanitet till självdestruktion.

    När domstolar vägrar utvisa dömda brottslingar med hänvisning till deras ”skyddsstatus”, då har rättssystemet förlorat sin moraliska kompass.

    Skydd är något man förtjänar genom att respektera landet som ger det – inte något man får behålla efter att man våldtagit en minderårig.

    Den som bryter mot svensk lag ska förlora sin rätt att vara här. Punkt.

    Om han inte kan skickas hem till Eritrea, får han skickas till ett tredje land, ett grannland, eller någonstans i regionen.

    Det är inte Sveriges ansvar att lösa Afrikas problem. Det är våra barns trygghet som ska gå först.

    Sverige måste sluta vara Europas dumsnälla bakgård.

    Vi ska skydda våra egna medborgare – inte importera nya hot mot dem.

    Det är dags att ta tillbaka förnuftet, ta tillbaka rättvisan, och ta tillbaka vårt land.

    Nog med dalt.

    Nog med feghet.

    Utvisa varenda kriminell som trampar på svensk lag.

    Sverige är ingen fristad för våldtäktsmän. Sverige behöver färre socinomer och fler skarprättare som kan ge sexuallbrottslingar det straff dom förtjänar.

    Fakta: Återvändande till tredjeländer (Afrika)

    Grundregler (gäller Sverige/EU):

    • Återvändande får ske till hemlandet eller ett tredje land som tar emot personen, efter individuell prövning och med respekt för non-refoulement (ingen får sändas till risk för förföljelse eller allvarlig skada).
    • Praktiskt krävs att mottagarlandet erkänner medborgarskap och utfärdar resehandlingar.
    • EU och Sverige använder återtagandeavtal, partnerskap/MoU och ibland visapåtryckningar för att få stater att ta emot egna medborgare.

    Sveriges “säkra ursprungsländer” (påverkar snabbare prövning, ej Afrika): Albanien, Bosnien och Hercegovina, Chile, Kosovo, Mongoliet, Nordmakedonien, Serbien. Källa: Migrationsverket/Föreskrift 13 jan 2025; AIDA/ECRE 2025.

    Exempel: aktuella EU-samarbeten/tryckmedel i Afrika (återtagande/retur):

    Land Samarbetstyp / läge Källnot
    Egypten EU lyfter fram förstärkt samverkan för återvändanden; föreslaget på EU-lista över “säkra ursprungsländer” för snabbare handläggning. Reuters 16 apr 2025.
    Tunisien EU-samarbete om migration/retur; föreslaget som “säkert ursprungsland” på EU-nivå för snabbare avslag/återvändande. Reuters 16 apr 2025.
    Mauretanien EU anger fördjupat migrationssamarbete inkl. återvändanden. Reuters 28 juni 2024.
    Marocko Prioriterat EU-samarbete om återvändanden; nämns av EU som nyckel för att höja returgraden. Reuters 28 juni 2024.
    Etiopien EU har skärpt visumregler som påtryckning p.g.a. bristande återtagandesamarbete. AP News 2024.
    Kap Verde Formellt EU-återtagandeavtal (EUR-Lex); visar att bindande avtal i Afrika förekommer, om än sällsynt. EUR-Lex, avtalstext.

    EU-nivå: Returer till tredjeländer ökade under slutet av 2024; Kommissionen driver ett nytt regelverk för effektivare återvändanden, inkl. ömsesidigt erkännande av återvändandebeslut och “return hubs” i tredjeländer (med rättssäkerhetskrav).

    Källor: Eurostat 31 mars 2025; AP News 2025; SIEPS 2025.

    Viktigt: Varje ärende bedöms individuellt. Återvändande kan ske om personen saknar skyddsskäl/har fått avslag eller förlorat skydd, och om mottagarlandet accepterar inresa. Svensk/EU-lag förbjuder återvändande där risk för förföljelse eller tortyr finns. Oftast fölföljesle påhittade hjärnspöken hos migranter, så det kan ljuga till sej PUT

  • Greta Thunberg, Palestina och propagandakriget – bakom aktivismen som skakar Europa

    Greta Thunbergs deltagande i den så kallade Freedom Flotilla, som stoppades av Israel på väg mot Gaza, har väckt kraftiga reaktioner världen över. Händelsen, som sammanföll med årsdagen av Hamas terrordåd den 7 oktober, har förvandlats till en symbolisk strid om sanningen – mellan aktivister som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter och kritiker som varnar för att bli verktyg i ett propagandakrig.

    Innehållsförteckning

    En kontroversiell seglats

    När Greta Thunberg i början av oktober deltog i den så kallade Freedom Flotilla, ett fartygståg med destination Gaza, fick händelsen snabbt stor internationell uppmärksamhet. Syftet med resan uppgavs vara att bryta Israels blockad av Gazaremsan – en blockad som aktivister länge beskrivit som illegal, men som enligt FN:s bedömning från 2011 är tillåten enligt internationell rätt som en säkerhetsåtgärd mot vapeninförsel till Hamas.

    Efter att ha stoppats av israelisk kustbevakning deporterades Thunberg och hennes medresenärer till Grekland. Väl på plats anklagade hon Israel för ”folkmord” – ett påstående som fick stort genomslag i svenska medier men som inte ifrågasattes i direktsändning. Samtidigt sammanföll Thunbergs uttalanden med årsdagen av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, då över tusen civila dödades.

    Från klimat till konflikt

    Greta Thunberg, som slog igenom som klimataktivist 2018, har under de senaste åren alltmer engagerat sig i propalestinska frågor. I sociala medier och på demonstrationer har hon talat om behovet av att ”stoppa ockupationen” och ”avsluta apartheidsystemet”. Hon har även använt slagordet ”From the river to the sea” – en formulering som i debatten ofta tolkas som ett krav på att staten Israel ska upphöra att existera.

    Thunberg har förklarat sitt engagemang med att ”rasism” ligger bakom västvärldens ovilja att agera mot Israels agerande i Gaza. Kritiker menar däremot att hennes ställningstaganden har glidit över i politisk propaganda och att de riskerar att förvärra polariseringen i Europa.

    FN:s linje och aktivisternas påståenden

    Den israeliska sjöblockaden mot Gaza har flera gånger varit föremål för internationella granskningar. En FN-rapport från 2011 konstaterade att blockaden ”infördes som en legitim säkerhetsåtgärd för att förhindra vapeninförsel” och att den därmed inte strider mot internationell lag. Samma rapport slog fast att humanitärt bistånd till Gaza bör ske via godkända landövergångar i samråd med Israel och den palestinska myndigheten.

    Trots detta beskriver flottiljens arrangörer, bland dem den Londonbaserade aktivisten Zaher Birawi, blockaden som ett folkrättsbrott. Birawi har i flera sammanhang kopplats till den palestinska organisationen Hamas, något han själv tillbakavisat. Enligt israeliska underrättelsekällor är den så kallade Palestinian Conference for Palestinians Abroad (PCPA), som Birawi leder, nära knuten till Hamas och fungerar som dess representant i Europa. Några oberoende bekräftelser på dessa uppgifter har dock inte publicerats av västerländska medier.

    En kampanj med global räckvidd

    Freedom Flotillan har beskrivits som en professionellt organiserad påverkanskampanj, med direktsända uppdateringar, flerspråkiga videoklipp och stor aktivitet i sociala medier. Enligt rapporter i internationell press lockade aktivisternas innehåll över sex miljoner tittare under de första dagarna.

    Den brasilianske influencern Thiago Ávila, som deltog i flottiljen, har öppet beskrivit resan som en politisk handling och uttryckt beredskap att ”offra livet” för den palestinska saken. I iranska medier har deltagarna kallats ”martyrer” vars uppoffringar ska ”väcka Europa ur sin slummer”.

    Samtidigt har israeliska myndigheter uppgett att flera av fartygen ägs via skalbolag kopplade till personer inom Hamas’ nätverk. Aktivisterna själva avvisar dessa påståenden och beskriver resan som en ”fredlig humanitär insats”.

    Svensk mediedebatt och reaktioner

    Thunbergs agerande har utlöst en omfattande debatt i Sverige. Medan flera kultur- och ledarskribenter på Dagens Nyheter och Aftonbladet beskrivit hennes engagemang som modigt och symboliskt viktigt för ”Sverigebilden”, har kritiker varnat för att hennes retorik riskerar att normalisera antisemitism.

    En särskilt uppmärksammad debatt uppstod när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin bar en slipsnål med Davidsstjärna i solidaritet med Sveriges judar. Aftonbladets Jonna Sima beskrev gesten som ”oansvarig” eftersom den ”kunde uppfattas som provocerande”. Kritiker menade att detta i sig var ett uttryck för den typ av antisemitism som just nu tilltar i Europa.

    Ett växande propagandakrig

    Enligt israeliska underrättelsetjänster använder Hamas västerländska aktivister för att påverka opinionen i Europa och försvaga stödet för Israel. Organisationens ledning har öppet deklarerat att attacken den 7 oktober ”förde den palestinska saken tillbaka till rampljuset” och att man inte kommer lägga ner vapnen förrän ”Palestina är fritt från floden till havet”.

    Samtidigt uppges USA:s fredsplan – där frigivning av israeliska gisslan och israelisk reträtt från delar av Gaza ingår – ha fått stöd från den israeliska regeringen. Hamas har däremot meddelat att man inte accepterar avtalet i sin nuvarande form.

    En fråga om ansvar och konsekvens

    Frågan många nu ställer sig är vad som händer när symboliska aktioner får verkliga geopolitiska konsekvenser. Thunbergs flottilj har av anhängare beskrivits som ett humanitärt initiativ – men av kritiker som ett inslag i ett globalt propagandakrig som gynnar Hamas och förlänger konflikten.

    Oavsett tolkning illustrerar händelsen hur en rörelse som en gång handlade om klimat och miljö nu blivit en del av ett laddat geopolitiskt drama.

    När världen ser på – mellan Gaza, Tel Aviv, Bryssel och Stockholm – återstår frågan: handlar kampen om frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter?
    Eller om inflytande, identitet och ideologisk krigsföring?

    Startsida
    Fakta: Hamas

    Namn: Hamas (Islamiska motståndsrörelsen), med den väpnade grenen Al-Qassam-brigaderna.

    Grundat: 1987 i Gaza under första intifadan. Ideologi: sunnimuslimsk islamism och palestinsk nationalism. Kontroll: de facto-styre i Gaza sedan 2007.

    Terrorstämpling: Utnämnt till terroristorganisation av bl.a. USA och EU. (Även andra länder/organisationer har liknande beslut.)

    Metoder som tillskrivs Hamas (urval):

    • Suicidattacker mot civila mål i Israel, särskilt under andra intifadan (tidigt 2000-tal).
    • Omfattande raketbeskjutning från Gaza mot israeliska städer och samhällen.
    • Gränsöverskridande räder, gisslantagningar och användning av tunnelnät för militära syften.

    Dokumenterade våldsdåd (exempel – ej komplett lista):

    • 2001: Sprängdåd utanför Dolphinarium-diskoteket i Tel Aviv (21 civila dödade).
    • 2002: Självmordsbomb på påskmiddagen i Netanya (Park Hotel) – 30 dödade.
    • Återkommande: Raketattacker mot civila mål i Israel (bl.a. 2008–2009, 2014, 2021 och därefter).
    • 7 oktober 2023: Massattack i södra Israel med omkring 1 200 dödade och 251 personer tagna som gisslan.

    Rättsliga/mänskliga rättigheter: Internationella aktörer har bedömt att Hamas-anknutna attacker inkluderar avsiktliga attacker mot civila, vilket utgör brott mot internationell humanitär rätt.

    Aktuellt läge (okt 2025): Efter kriget som följde på attacken 7 okt 2023 pågår förhandlingar om eldupphör och utväxling; ett mindre antal gisslan bedöms fortfarande vara vid liv.

  • Arbetskraftsinvandringen är ett misslyckande

    Arbetskraftsinvandringen har blivit ett dyrt misslyckande. Sverige behöver inte fler lågavlönade arbetare från tredje världen när EU redan rymmer över en halv miljard människor att rekrytera från. Det enda undantaget är högutbildade specialister – inte mopedbud som kör ut mat.

    Systemet har blivit ett misslyckande. Det har lett till att människor från tredje världen kommit hit för lågavlönade jobb, samtidigt som Sverige redan har hög arbetslöshet och svårt att integrera de invandrare som redan bor här.

    Regeringens beslut att höja lönekraven till 80 eller 90 procent av medianlönen är i grunden bra. Det försvårar för oseriösa arbetsgivare som vill dumpa löner och importera billig arbetskraft. Här gör Liberalerna faktiskt rätt som ställer sig bakom en sådan linje. På 1990-talet skämde partiet ut Sverige genom att upphäva Luciabeslutet – en politisk kapitulation som öppnade dörren för den kosmopolitiska oordning som sedan förvandlade Sverige till dagens problemtyngda samhälle. Den gången svek Liberalerna sitt ansvar. Den här gången tar de, åtminstone i denna fråga, ett steg i rätt riktning.

    Men även om lönekraven är ett steg framåt, löser de inte det stora problemet: Sverige behöver inte den här typen av arbetskraftsinvandring alls.

    EU har över en halv miljard invånare. Här finns redan en enorm tillgång på arbetskraft – både kvalificerad och okvalificerad. Det finns ingen anledning att importera människor från länder utanför unionen för jobb som kan utföras av arbetslösa i Sverige eller andra EU-länder.

    Den enda arbetskraft som Sverige eventuellt behöver från länder utanför EU är högutbildade specialister – ingenjörer, forskare och andra med spetskompetens. För dem ligger lönerna redan så högt att lönedumpning inte är en risk.

    Att ta hit mopedbud som kör ut mat eller andra låglöneyrken är däremot helt onödigt. Det bidrar varken till välstånd eller integration – tvärtom förvärrar det problemen.

    Arbetskraftsinvandringen borde kallas vid sitt rätta namn: ett misslyckande. Sverige måste i stället ta ansvar för arbetsmarknaden inom EU och för de människor som redan finns här.

  • Klimatmål mellan vision och verklighet – en analys av Sveriges och Europas gröna strategi

    Sverige missar klimatmålen till 2030. Kritiker talar om svek och framtida katastrofer – men samtidigt växer tvivlen på om målen någonsin varit realistiska. Från grönt stål till vätgas och batterifabriker har miljardprojekt hyllats som lösningar men gång på gång visat sig tekniskt osäkra och ekonomiskt sårbara. Är klimatmålen en nödvändig väg framåt – eller en dyr politisk fantasi?

    Innehållsförteckning

    Sverige kommer inte att nå sina klimatmål till 2030. Beskedet har utlöst starka reaktioner – från oppositionens krav på miljöministerns avgång till larmrapporter om att framtiden står på spel. Samtidigt visar utvecklingen att konflikten om klimatpolitiken inte längre bara handlar om ambitioner, utan om skillnaden mellan vision och genomförbarhet.

    Apokalypsen som politiskt verktyg

    Politiska budskap om klimatet har länge varit präglade av undergångsretorik. Redan 1970-talet fylldes av varningar om att världen hade tio år på sig att undvika katastrofen. Liknande formuleringar återkommer idag, där varje ny varningsklocka placerar slutet tio år framåt i tiden.

    Detta mönster tjänar ett politiskt syfte: att mobilisera väljare genom känslor. Medieforskningen kallar det “emotional framing” – att paketera budskap så att de berör på ett känslomässigt plan snarare än genom siffror och analyser. SVT:s porträtt av musikern och klimataktivisten Stefan Sundström, med nynnande i en trädgård, är ett exempel.

    Problemet är att känslobaserade budskap ofta krockar med den faktiska utvecklingen. När Miljöpartiets dåvarande språkrör Peter Eriksson år 2006 varnade för flera meters havsnivåhöjning till 2026 blev verkligheten en ökning på omkring tio centimeter. Det innebär inte att klimatförändringar är overkliga – men det underminerar förtroendet för politikens prognoser.

    Klimatpolitikens gröna fantasier

    Kritiker pekar idag på att Europas klimatmål bygger på tekniska och ekonomiska antaganden som ännu inte visat sig hållbara.

    • Grönt stål har lyfts fram som en framtidsbransch. Men satsningen Hybrit har lagts på is och flera internationella stålbolag har backat ur. Endast en liten del av världens järnmalm är ens användbar för tekniken, vilket gör produktionen extremt dyr.
    • Koldioxidlagring har fått miljardstöd i Sverige men gång på gång misslyckats. Nya forskarrön visar att potentialen är en tiondel av vad man tidigare trott.
    • Batterier var tänkta att bli svensk industris nya flaggskepp via Northvolt. I stället slutade det i en konkurs som nu beskrivs som en av de mest spektakulära i modern tid.
    • Vätgas presenteras som framtidens bränsle, men hittills rullar inte en enda kommersiell vätgaslastbil på Europas vägar, trots miljardstöd och lagstadgade mål om tankstationer.

    När en teknik är oprövad men redan inräknad i klimatmålen uppstår en klyfta mellan politik och verklighet.

    Ekonomins hårda gränser

    EU:s gröna omställning beskrivs ofta som en nödvändig investering i framtiden. Men ekonomin visar på en annan verklighet. Europas tillväxt släpar efter både USA och Kina, och industrin pressas av höga energipriser och osäkerhet.

    Att samtidigt lova både nettonollmål, förbud mot bensinbilar och massiva industrisatsningar innebär att stora resurser binds upp i projekt som ännu saknar bevisad lönsamhet. Kritiker menar därför att det är fråga om en “fantasiekonomi” – en vision som är politiskt tilltalande men ekonomiskt osäker.

    Det realpolitiska uppvaknandet

    Flera länder börjar nu bromsa. Tyskland oroar sig för sin bilindustri, Frankrike söker undantag, och Storbritannien talar öppet om att skrota nettonollmålen. I Bryssel erkänner enskilda parlamentariker privat att målen är omöjliga att nå – men ingen vill vara först att offentligt ifrågasätta dem.

    Sverige befinner sig i samma spänningsfält. Å ena sidan finns viljan att gå före i klimatpolitiken och behålla en moralisk ledarroll. Å andra sidan finns realiteterna: tekniska hinder, ekonomiska begränsningar och en växande opinion som ifrågasätter kostnaderna.

    Slutsats: mellan ambition och realism

    Klimatförändringarna är en realitet som kräver åtgärder. Men politiken riskerar att förlora förtroende när visioner presenteras som färdiga lösningar utan att tekniken är på plats. Att basera en hel samhällsomställning på oprövade satsningar kan i värsta fall rasera både klimatmålen och ekonomin.

    Frågan är därför inte om Sverige och Europa behöver klimatpolitik – utan om politiken klarar att förena klimatambitionerna med teknisk och ekonomisk realism. Först då kan målen bli mer än visioner på papper.

    Startsida

  • Nederländerna på väg in i politiskt stormväder

    Nederländerna står inför ett avgörande ögonblick. Efter år av växande missnöje med migration, bostadsbrist och bristande integration ser allt fler väljare Geert Wilders som den som vågar tala klarspråk och erbjuda en ny kurs. Från hans historiska seger 2023 till dagens oroligheter i Haag löper en röd tråd: folket kräver förändring.

    Innehållsförteckning

    En tidig höstdag i Haag förvandlades en mångkulturell-kritisk demonstration till en våldsam uppgörelse. Svarta flaggor vajade, föremål kastades mot polis och en polisbil sattes i brand när tusentals invandringskritiska demonstranter fyllde gatorna. Polisen svarade med vattenkanoner och tårgas, men våldet hann ändå skaka både huvudstaden och det politiska etablissemanget.

    Mitt i kaoset attackerades partihögkvarteret för D66, ett mittenliberalt parti, vilket fick partiledaren Rob Jetten att reagera kraftigt:

    ”Pack. Ni håller era händer borta från politiska partier. Om ni tror ni kan skrämma oss, så misstar ni er.”

    Bilder från protesterna visade deltagare med flaggor som påminde om det gamla nazistpartiet NSB, en symbol som många nederländare reagerade starkt på. Men för många deltagare handlade protesten framför allt om frustration över ett asylsystem som länge upplevts som orättvist och ohållbart.

    En nation på väg mot förändring

    Redan i november 2023 fick Geert Wilders sitt stora genombrott. Hans Frihetsparti (PVV) fördubblade sitt mandatantal i parlamentsvalet och gick från 17 till 37 platser i underhuset. Resultatet blev ett tecken på att en stor del av befolkningen ville se en annan kurs för landet.

    Wilders själv uttryckte känslan efter valet:

    ”Jag var tvungen att nypa mig i armen.”

    Hans kampanj byggde på krav om ett stopp för asylmottagande, en folkomröstning om EU och en tydlig politik för att försvara Nederländernas identitet. Han förde fram budskapet med större eftertänksamhet än tidigare, vilket gjorde att ännu fler väljare kände att han kunde representera deras oro.

    Priset för en generös asylpolitik

    Under lång tid har Nederländerna haft en mycket generös asylrätt. Det har lett till växande problem som blivit omöjliga att ignorera. Kommuner kämpar med att ordna boenden i redan trångbodda områden, och välfärdssystemet pressas hårt.

    Kritiker pekar på att parallellsamhällen har vuxit fram i vissa förorter där arbetslösheten är högre, skolresultaten sämre och kriminaliteten större än i andra delar av landet. Polisen har varnat för att unga rekryteras till narkotikagäng, särskilt i Rotterdam och Amsterdam, vilket bidragit till våld och skjutningar.

    Bostadsbristen är en annan konfliktpunkt. Många unga nederländare vittnar om att de inte hittar en egen lägenhet, samtidigt som nyanlända ofta prioriteras i akuta boendelösningar. Dessutom har kulturella skillnader kring jämställdhet och yttrandefrihet skapat konflikter, där journalister och lärare i flera fall hotats när de uttryckt sig kritiskt om religion.

    För Wilders och hans väljare är detta bevis på att systemet inte fungerar. Hans budskap har därför blivit ett löfte om att återställa ordningen och sätta den nederländska befolkningen i första rummet.

    Mellan hopp och hot

    När demonstranter blockerade motorvägen A12 och kallade sitt agerande en kamp mot en ”asyltsunami” visade det att migrationsfrågan är landets stora skiljelinje. Samtidigt markerade Wilders tydligt att våld inte hör hemma i den politiska kampen.

    Premiärminister Dick Schoof kallade våldsscenerna i Haag ”chockerande och helt oacceptabla”, men för många väljare kvarstår frågan om den nuvarande politiska kursen verkligen kan lösa problemen.

    Europas nya karta

    Wilders framgångar är en del av en större europeisk trend där partier som kräver stramare asylpolitik och starkare nationellt självbestämmande vinner mark. Giorgia Meloni i Italien har redan visat att det är möjligt att kombinera tydliga budskap med ansvarstagande regeringsarbete, och Ungerns Viktor Orbán gratulerade Wilders med orden:

    ”Vindarna av förändring är här. Grattis!”

    Trots sin seger måste Wilders fortfarande bygga koalitioner. Men hans styrka är större än tidigare, och många ser honom nu som den enda som på allvar vågar ta tag i migrationskrisen och sätta Nederländernas intressen först.

    En korsväg

    Från jubelnatten 2023 till gatustriderna 2025 löper en röd tråd: folket har tröttnat på en politik som inte fungerar. Migrationsfrågan har fällt regeringar, skapat folkstormar och utlöst våld på gatorna.

    Frågan är nu om valet i oktober blir början på en ny väg – en väg där Geert Wilders får chansen att genomföra de förändringar många nederländare länge har efterfrågat.

  • Arbetskraftsinvandring – lönedumpning på bekostnad av svenska jobb

    Samtidigt som arbetslösheten i Sverige ligger runt 10 procent fylls gatorna av lågbetalda Foodora-bud från andra länder. Arbetskraftsinvandringen, som skulle handla om spetskompetens, har i stället blivit ett verktyg för lönedumpning – trots att Sverige har hela EU att rekrytera ifrån.

    Stockholm svämmar över av cykelbud i rosa jackor. Foodora och andra budbolag har byggt en hel bransch på arbetskraftsinvandrare som arbetar för låga löner och dåliga villkor. Resultatet har blivit lönedumpning – och en allt mer segregerad arbetsmarknad.

    Samtidigt som arbetslösheten i Sverige ligger på runt 10 procent importerar företag arbetskraft för enkla låglönejobb. Det är inte brist på människor i arbetsför ålder här hemma – tvärtom. Många ungdomar och nyanlända går utan arbete, men konkurreras ut när företag hellre hämtar billig arbetskraft utifrån.

    Regeringen och Sverigedemokraterna vill höja lönegolvet till medianlönen, drygt 37 000 kronor. Men Liberalerna, med den nye arbetsmarknadsministern Johan Britz i spetsen, bromsar. Han menar att kravet slår mot ”unga talanger” från utlandet. Men i praktiken betyder det att dörren hålls öppen för fortsatt lönedumpning.

    Och frågan är varför Sverige över huvud taget ska importera lågavlönad arbetskraft från tredje världen. Vi har hela EU att rekrytera ifrån – länder med hög utbildningsnivå, fri rörlighet och närhet till Sverige. Att istället tömma andra delar av världen på kompetens är både kortsiktigt och oansvarigt. Det riskerar att skapa hjärnflykt i de länder som mest behöver sina egna läkare, ingenjörer och lärare – samtidigt som vi här hemma förvärrar arbetslösheten bland våra egna.

    Foodora-buden har blivit symbolen för ett misslyckat system: unga män som kallas ”talanger” i debatten men i verkligheten sliter för småpengar, medan svenska arbetslösa lämnas åt sidan. Arbetskraftsinvandring skulle handla om spetskompetens, men har blivit en ursäkt för att pressa ner löner och villkor.

    Frågan är enkel: ska vi fortsätta importera lågkvalificerad arbetskraft utifrån, eller ta ansvar för de arbetslösa vi redan har i Sverige – och använda EU:s fria rörlighet för att fylla de verkliga kompetensbehoven?

  • Aktivism före saklighet: Amanda Lind(mp) drar regeringen inför KU

    Miljöpartiets språkrör Amanda Lind har KU-anmält regeringen för dess hållning i Mellanösternkonflikten. Men anmälan saknar saklig grund och framstår snarare som ett aktivistiskt utspel än seriös utrikespolitik. Medan regeringen betonar diplomati och samarbete inom EU, väljer MP att driva symbolfrågor som riskerar att skada svenska intressen utan att påverka situationen på marken.

    Miljömuppen är inte som vanligt folk. Förr i tiden satt sådana här personer på idiot- och sinnesslöanstalter – idag sitter de i riksdagen och driver aktivistiska korståg mot väderkvarnar medan Sverige får betala priset.

    För ett år sedan beslutade FN:s generalförsamling att Israel skulle avsluta ockupationen av palestinskt territorium. Ändå fortsätter kriget. Frågan är varför Sverige, ett litet nordiskt land, ska agera världspolis i en konflikt som pågått i över 70 år i Mellanöstern.

    Miljöpartiet KU-anmäler regeringen och utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för att de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot Israel. Men detta är i praktiken symbolpolitik — inte verkstad. Amanda Lind talar om internationell rätt och använder ord som ”folkmord”, men Sverige saknar både möjlighet och inflytande att ensam lösa det som är en djup regional konflikt.

    MP kräver bland annat ett stopp för vapenhandel. Det är viktigt att påpeka att en moderat vapenexport inte handlar om att förse någon med medel att slå mot civila mål — utan om försvarsmateriel som används i kampen mot terrorgrupper som Hamas. Vapenleveranser till partnerländer riktas i huvudsak mot militära kapaciteter, inte mot ”mjukmål”, och syftar till att upprätthålla egen försvarsförmåga och bekämpa väpnade extremistiska aktörer.

    De övriga förslagen — hemkallande av försvarsattachén, inreseförbud för israeliska företrädare, återupptaget stöd till Unrwa och krav på EU att terrorstämpla bosättarorganisationer — riskerar framför allt att isolera Sverige och skada våra relationer med viktiga samarbetspartners. Att en liten stat som Sverige skulle kunna tvinga fram fred i Mellanöstern är orealistiskt; verklig påverkan kräver långsiktigt multilateralt arbete, inte dramatiska inhemska symbolåtgärder.

    När Amanda Lind reste till Västbanken valde hon att beskriva konflikten ur en tydligt ensidig vinkel. Det är aktivism — inte statsmannaskap. Sveriges utrikespolitik bör prioritera säkerhet, handel och stabila relationer med EU och andra allierade, inte kortsiktig symbolsatsning som offrar svenska intressen för politiska poänger.

  • LO och Svenskt Näringsliv i konflikt om arbetskraftsinvandring

    Sverige har EU:s tredje högsta arbetslöshet, men trots hundratusentals arbetslösa här hemma och en halv miljard människor att rekrytera från inom unionen fortsätter arbetskraft hämtas från länder långt utanför Europa. Resultatet blir lönedumpning, svårare integration och en arbetsmarknad som aldrig hittar balans.

    Herr Fackpamp besöker så gärna Svenskt Näringslivs anläggning i Spanien.

    Innehållsförteckning

    Sveriges höga arbetslöshet och rekryteringsproblem

    Sverige har EU:s tredje högsta arbetslöshet, men trots hundratusentals arbetslösa här hemma och en halv miljard människor att rekrytera från inom unionen fortsätter arbetskraft hämtas från länder långt utanför Europa. Resultatet blir lönedumpning, svårare integration och en arbetsmarknad som aldrig hittar balans.

    Dålig matchning förvärrar situationen

    Problemet är inte att det saknas arbetskraft, utan att matchningen fungerar dåligt. Arbetslösheten är särskilt hög bland utrikes födda från tidigare asylländer, där många fastnat i låglönejobb eller helt utanför arbetsmarknaden. Att i det läget öppna dörren för fler utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare riskerar att fördjupa problemen.

    Regeringens lönegolv

    Regeringens nya lönegolv syftar till att stoppa inflödet av lågkvalificerad arbetskraft och styra rekryteringen mot mer kvalificerade tjänster. LO stödjer detta och ser det som ett skydd för den svenska modellen. Svenskt Näringsliv varnar för bromsad tillväxt, men deras argument bortser från att rätt kompetens kan sökas inom EU.

    Arbetskraft finns redan i Europa

    Med en halv miljard människor inom EU finns både kvalificerad och okvalificerad arbetskraft tillgänglig. Att fortsätta importera personal från länder utanför Europa innebär större risk för lönedumpning, ökad segregation och en mer splittrad arbetsmarknad. Sverige borde i första hand använda den arbetskraft som redan finns – både bland de arbetslösa i landet och inom unionen.

    Sverige misslyckas med återvändande av migranter

    Sedan asylkrisen 2015 har Sverige haft stora svårigheter att verkställa återvändande av migranter som saknar egen försörjning och i vissa fall försörjer sig genom kriminalitet. Kritiker beskriver det som ett politiskt misslyckande att över 20 procent av de intagna i svenska fängelser är utländska medborgare – personer som i många fall skulle kunna skickas tillbaka till sina hemländer om uppehållstillstånd drogs tillbaka och återvändandet genomfördes konsekvent.

    EU-länder söker lösningar för återvändande

    Flera EU-länder diskuterar möjligheten att skicka migranter som vägrar återvända till sina hemländer vidare till tredjeland. Ett förslag som lyfts i debatten är att använda samarbetsländer i Afrika – exempelvis Sydsudan, Burundi eller Moçambique – som redan tar emot betydande bistånd från Sverige. Tanken är att dessa länder i utbyte skulle kunna ta emot personer som i dag avtjänar straff i svenska fängelser och som annars riskerar att stanna kvar i landet.

  • Året 2015

    År 2015 blev ett vägskäl i svensk historia. Sverige tog emot rekordmånga asylsökande, samtidigt som bilden av landet som en humanitär stormakt spreds både här hemma och internationellt. Många såg det som en fortsättning på en lång tradition av generositet – från Folke Bernadottes vita bussar efter andra världskriget till solidariteten med dagens Ukraina. Men skillnaden var tydlig: där Europa en gång hjälpte människor från ett sönderbombat närområde, tog Sverige nu rollen som hela världens socialbyrå.

    Det spreds en romantiserad bild av Sverige, då Sverige tog emot extrema mängder fejk-flyktingar ifrån framförallt MENA-området. Många härleder detta till Folke Bernadottes vita bussar som efter andra världskriget hämtade flyktingar från sönderbombat Europa. Vänsterpartiets kamrat Stalin brandbombade bland annat Riga och Tallinn 1944, så det fanns ett behov av att rädda flyktingar till Sverige.

    Men det finns en stor skillnad: vita bussarna hämtade människor efter en konflikt i Europa, precis som vi idag står upp för Ukraina. Men 2015 att vi skulle vara hela världens socialbyrå blev väldigt fel.

    Innan 2015 var Sverige redan väldigt förstört av mångkulturen. Redan på 1980-talet hade vi bedrivit en alltför generös asylpolitik. 1991 lyckades fritänkarna i Ny Demokrati klara 4 %-spärren med 6 %. Tyvärr blev Ny Demokratis framgång för snabb, och tre år senare åkte man ur riksdagen, eftersom partiet saknade förmåga att gallra bort dåliga politiker.

    Men lek med tanken vilket bättre Sverige det hade blivit om Ny Demokrati hade fått politiskt inflytande. De stod hårdare för en stram invandringspolitik, lägre skatter – allt sånt som får ett land att gå framåt och bli bättre. Istället upphävde man t.ex. Luciabeslutet och Sverige fick en alldeles för liberal invandringspolitik. Inte ens efter 11 september 2001 gjorde man något för att stoppa invasionen av muhammedaner från MENA.

    Så har åren gått. Mångkulturen har expanderat som en cancerböld på Moder Sveas samhälleskropp. Med mångkulturen kommer brottslighet som inte ens existerade på 70–80-talet. Det värsta som hände under 70-talet var när Vänsterpartiets kamrater i någon tysk terroristgrupp mördade vid Tysklands ambassad.

    Och vilket Sverige fick vi 2015, efter att Löfven hetsat massorna med att hans Europa inte bygger några murar?

    Dagliga skjutningar och sprängningar, en välfärd som knappt fungerar. Hade det funnits veteraner vid livet från första världskriget, så hade de drömt sig tillbaka till den vård de erhöll på västfronten 1917, om de hade fått uppleva den vård som Region Stockholm erbjuder sina invånare idag.

    Visst, Sverige behöver invandrare, men vi måste välja ut dem som man väljer anställda till ett företag eller plockar spelare till ett elitelag i fotboll. Man kan inte släppa in vem som helst som vill ha arbetstillstånd eller asyl i Sverige. Släpper man in fel människor, då måste man snabbt gallra bort dem och returnera dem till hemlandet – precis som man returnerar en trasig TV vid leverans.

    Vi behöver inte plocka arbetskraftsinvandrare utanför EU. EU består av över 300 miljoner invånare. Självklart ska vi hjälpa andra europeiska länder om de behöver fly, men låt oss begränsa asylrätten innanför Europas gränser och ifrån länder som firar jul och påsk.

  • Grön censur – hotet mot offentlighetsprincipen

    Regeringen vill införa nya sekretessregler för så kallade strategiska nettonollprojekt. Förslaget, som är en del av EU:s gröna giv, kan innebära att statsstödda industrisatsningar skyddas från insyn i upp till 20 år – något som väckt frågor om vad som händer med offentlighetsprincipen och demokratisk transparens.

    Innehållsförteckning

    Den svenska offentlighetsprincipen har i mer än 250 år varit en hörnsten i demokratin och en garant för insyn i maktens korridorer. Men nu föreslår regeringen, i linje med EU:s gröna giv, omfattande inskränkningar som riskerar att göra granskning av skattefinansierade industriprojekt nästintill omöjlig.

    Northvolt som varnande exempel

    Northvolts framgångssaga lyftes länge fram som en symbol för Europas gröna omställning. Men bakom de storslagna visionerna dolde sig en affärsmodell som aldrig levererade. Företaget misslyckades att producera helsvenska batterier och tvingades gång på gång backa från sina löften. Det var tack vare offentlighetsprincipen – genom begärda handlingar och visselblåsare – som kritiker kunde avslöja haverierna. Utan dessa avslöjanden hade sannolikt ännu fler skattemiljarder pumpats in i bolaget innan dess oundvikliga kollaps.

    Den nya sekretesslagen

    Regeringens proposition 2024/25:199, ”Sekretess i vissa ärenden om strategiska nettonollprojekt”, föreslår att statsstödda gröna projekt ska omfattas av sekretess i upp till 20 år. Begreppet “strategiska nettonollprojekt” är medvetet brett och kan omfatta allt från batteritillverkning till grönt stål. Affärsplaner, finansiering, produktionskostnader och leverantörskedjor – allt riskerar att hemligstämplas.

    Förslaget är en del av EU:s Net-Zero Industry Act, där kommissionen beskriver inskränkningen av insyn som “ett unikt tillfälle” för gröna projekt att låsa upp särskilda förmåner. Projekten ges nationell prioritet, snabbare tillståndsprocesser och finansiell rådgivning – samtidigt som offentlig granskning försvåras.

    Myndigheter vill gå ännu längre

    Trots förslagets långtgående konsekvenser har det mötts av påfallande tystnad. Flera svenska myndigheter applåderar i stället sekretesskraven. Energimyndigheten, Advokatsamfundet och Tillväxtverket vill se ännu strängare regler. Region Dalarna ifrågasätter till och med om 20 års sekretess räcker.

    En hotad tradition

    Sverige har en lång tradition av öppenhet. Offentlighetsprincipen infördes 1766 på initiativ av Anders Chydenius och är än i dag unik i världen. Historien visar dock att insynen ofta hotats – från Gustav III:s censur 1772 till begränsningar under andra världskriget och IB-affären på 1970-talet.

    Det nuvarande försöket att inskränka principen innebär att visselblåsare och journalister kan tystas när de försöker granska skattefinansierade gröna projekt. Det riskerar att cementera en politisk kultur där förhoppningar om en “grön revolution” väger tyngre än demokratisk transparens.

    Demokratins värde

    Förespråkare av insyn menar att offentlighetsprincipen inte är ett hinder för utveckling, utan en förutsättning för kloka beslut. Börsnoterade företag är exempel på hur transparens skapar förtroende – där måste verksamhetens ekonomi redovisas öppet. Om gröna projekt inte tål samma granskning, är det snarare deras hållbarhet som bör ifrågasättas än insynens värde.

    Slutsats

    Att inskränka offentlighetsprincipen i klimatpolitikens namn innebär att medborgare fråntas möjligheten att följa hur deras skattepengar används. Om lagförslaget går igenom riskerar Sverige att gå från att vara en internationell förebild i öppenhet till ett land där centrala industrisatsningar sker i skymundan.

    För demokratin är insyn inte en belastning – den är en grundförutsättning. Därför är det nu viktigare än någonsin att försvara offentlighetsprincipen mot försök till grön censur.

    Startsida

  • ARTIFICIELL POLITIK – så saboterar överreglering Europas framtid

    Artificiell politik: Europas vägval i AI-frågan

    Artificiell intelligens (AI) har på kort tid blivit en av de mest omdiskuterade teknologiska förändringarna i modern tid. Tekniken beskrivs av vissa som ett större paradigmskifte än den industriella revolutionen, samtidigt som den möts av skepsis, farhågor och hård reglering – inte minst i Europa.

    Vad är AI?

    AI är ett samlingsnamn för datorsystem som kan identifiera mönster, fatta beslut och kommunicera resultat. De mest avancerade modellerna bygger på så kallade neurala nätverk som tränas på enorma mängder data. Utvecklingen har gått snabbt: på bara några år har AI-modeller gått från enklare text- och bildgenerering till att i tester prestera på nivåer som överträffar människor inom vissa akademiska områden.

    Forskare och företag talar redan om möjligheten till ”superintelligens” – system som kan lösa problem på en nivå bortom mänsklig kapacitet. Optimister menar att detta kan leda till medicinska genombrott, billigare produktion och en kunskapsexplosion, medan kritiker varnar för överdrivna förväntningar eller till och med existentiella risker.

    Historisk skepsis mot ny teknik

    Motstånd mot tekniska framsteg är inget nytt. Redan Sokrates oroade sig för att skriften skulle skada det självständiga tänkandet. Under industrialiseringen slog textilarbetare sönder maskiner som hotade deras arbeten, och i Sverige möttes både kylskåp och hemdatorer inledningsvis med misstro. I backspegeln har dock de flesta tekniska genombrott visat sig omvälvande snarare än förödande.

    Sverige halkar efter

    Trots goda förutsättningar har Sverige tappat i den internationella AI-ligan, från plats 15 till 25 på bara några år. En AI-kommission ledd av Carl-Henrik Svanberg presenterade 75 förslag för att stärka landets position, bland annat satsningar på elförsörjning, datorkraft, forskning och kompetens.

    Regeringen valde dock att endast gå vidare med en mindre del: 60 miljoner kronor till en ”AI-verkstad för offentlig sektor”. Kritiker menar att detta är långt ifrån de strukturella satsningar som krävs för att möta den snabba internationella utvecklingen.

    EU:s AI Act – skydd eller hämsko?

    På europeisk nivå har AI Act blivit ett centralt verktyg för att reglera tekniken. Lagen, som omfattar över 200 sidor, delar in AI-användning i olika riskkategorier och inför omfattande krav på utvecklare och företag. Syftet är att skapa trygghet för medborgare, men flera aktörer varnar för att regelverket kan bli en hämsko för innovation.

    Stora europeiska företag som Siemens och SAP har kallat lagen ”toxiskt för innovation”. Amerikanska teknikjättar har redan skjutit upp lanseringar av nya AI-tjänster i Europa, bland annat Apple och Meta.

    En global konkurrensfråga

    Utvecklingen av AI ses i allt större utsträckning som en geopolitisk fråga. USA och Kina investerar mångmiljardbelopp i datacenter och forskningssatsningar, medan EU riskerar att hamna på efterkälken. En rapport från den tidigare ECB-chefen Mario Draghi visar att Europas konkurrenskraft har minskat markant de senaste två decennierna – och att kontinenten har missat flera avgörande teknologiska skiften.

    Framtiden avgörs nu

    Frågan är om Europa genom reglering kan skapa en balans mellan innovation och säkerhet, eller om kontinenten riskerar att förlora inflytande över en teknik som väntas prägla ekonomi, kultur och politik under de kommande decennierna.

    Valet står mellan att vara en aktiv aktör i AI-utvecklingen – eller att bli beroende av teknik och innovation från andra delar av världen.

    Startsida

  • Vänsterpartiets Kamrat Putin vill dränka Europa med dysfunktionella migranter.

    Innehållsförteckning

    Många V-politiker agerar som renodlade femtekolonnare och visar öppet sitt stöd för banditstater som Ryssland och Palestina. Deras mål tycks vara att undergräva Europa inifrån genom att driva på extrema migrationsströmmar som oundvikligen leder till ökad kriminalitet, social oro och otrygghet. Detta är inget misstag – det är en medveten och cynisk strategi från moderna bolsjeviker som vill splittra och försvaga vår civilisation.

    Putin och Haftar misstänks planera ny migrantkris

    Det har kommit uppgifter om att Vladimir Putin kan ha inlett ett samarbete med den libyske milisledaren Khalifa Haftar för att sätta press på EU genom att skapa en ny migrantkris.

    Oroande flygmönster mellan Libyen och Belarus

    Enligt Europeiska kommissionen har flygtrafiken mellan Benghazi i östra Libyen och Minsk i Belarus ökat markant under de senaste månaderna. Detta mönster väcker misstankar om att resorna kan vara en del av en planerad operation för att öka antalet människor som försöker ta sig in i EU utan tillstånd.

    Likheter med krisen 2021

    Liknande händelser inträffade sommaren 2021, då tusentals migranter flögs till Minsk och sedan hjälptes av den belarusiska regimen att ta sig till provisoriska läger vid gränserna mot Polen, Litauen och Lettland. Där fick de instruktioner om hur de kunde korsa gränsen obemärkt. Analytiker menar att detta då skedde i samordning med Kreml för att avleda uppmärksamheten från de ryska styrkor som förberedde invasionen av Ukraina.

    Hybridattacker som strategi

    Sedan kriget i Ukraina inleddes har Ryssland genomfört flera så kallade hybridattacker mot EU- och Nato-länder som stöder Ukraina. Att använda migration som politiskt påtryckningsmedel är en del av den strategin, menar EU:s migrationskommissionär Magnus Brunner. Han varnar för att Rysslands växande inflytande i Libyen kan användas för att öppna en ny front mot Europa.

    Ryskt militärt stöd till Haftar

    Tecken på detta är redan synliga. Haftar har nyligen visat upp ryska pansarfordon och luftvärnssystem vid en militärparad, och han kontrollerar ett nätverk av människosmugglare som verkar från Libyen – en av de viktigaste rutterna för migration över Medelhavet.

    Belarus fortsatt en migrationshotspot

    Frontex, EU:s gränsbevakningsbyrå, pekar på Belarus som en av de största utmaningarna när det gäller att stoppa illegal migration under 2025. Oppositionella i exil, som Sviatlana Tsikhanouskaja, anklagar Lukasjenko för att utnyttja migranter som ett politiskt verktyg för att sätta press på EU och samtidigt dra ekonomisk nytta av situationen.

    Faktaruta: Vänsterpartiets migrations- och integrationspolitik – en realtisk granskning

    Översikt med realistiska kommentarer kring inriktning och konsekvenser.

    Tema Realism och observationer
    Generös flyktingpolitik Förespråkar permanenta uppehållstillstånd och mer öppna gränser. Realister varnar för ökad belastning på välfärden och omöjliga integrationsutmaningar.
    Familjeåterförening Vill underlätta och utöka återförening. Realister menar att volymerna riskerar överstiga kommunernas mottagningskapacitet.
    Välfärdsfokus Vill bygga ut välfärden för att möta nyanländas behov. Realiter: Tränger undan resurser för andra samhällsgrupper och skapa prioriteringskonflikter.
    Motstånd mot stramare lagar Säger nej till skärpta regler och vill återgå till mer en extremt generös linje. Realister menar att det ökar trycket på asylsystemet och skapar incitament för fler att söka sig till Sverige.
    Syn på EU-politiken Motsätter sig EU:s mer restriktiva migrationslinje. Realister beskriver hållningen som idealistisk och otillräcklig i mötet med praktiska gräns- och kapacitetsproblem.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Sverige ”stänger inte dörren” för att flyga hit araber direkt från Gaza – trots vårdkris i Sverige

    Innehållsförteckning

    Skattebetalare får stå tillbaka – medan lyxflyktingar från Gaza kan gå rakt förbi vårdkön. Samtidigt ekar ambulanserna tomma i Stockholm. Trots att vård finns att få i närområdet envisas Sverige med att öppna dörren – som om vi vore hela världens akutmottagning.

    Karolinska universitetssjukhuset uppger att det är redo att ta emot ”patienter” från Gaza – ett begrepp som i praktiken ofta innebär att både vårdbehövande och deras anhöriga kommer till Sverige, vilket kan leda till permanent bosättning. Regeringen överväger nu att ge sitt godkännande.

    – Vi har inte sagt nej, vi bedömer löpande situationen, sade sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) i SVT:s Aktuellt.

    Svår vårdkris i Stockholm

    Samtidigt råder allvarlig resursbrist i svensk sjukvård. I Stockholm city fanns nyligen bara en enda ambulans i drift, trots att tre normalt ska vara tillgängliga. Fackliga företrädare kallar situationen ”direkt livsfarlig”. Personalbrist, vakanta arbetspass och pressade resurser gör att vården har svårt att klara av nuvarande belastning – utan att nya, omfattande åtaganden tillkommer.

    Ändå överväger regeringen att lägga ytterligare börda på det svenska systemet genom att flyga patienter från Gaza till Sverige – trots att hjälp finns betydligt närmare.

    Vård kan ges i närområdet

    Länder som Egypten, Jordanien och Libanon har både geografisk närhet och språk- samt kulturmässiga förutsättningar att ge vård och stöd till skadade palestinier. Flera internationella organisationer har personal och resurser stationerade i dessa grannländer. Även Gulfstater som Saudiarabien och Qatar har avancerade sjukhus med hög kapacitet.

    Att transportera patienter till Europa är därför varken det enda alternativet eller nödvändigtvis det mest humanitära, sett till logistik, kultur eller kostnad.

    EU-tryck och svenska överväganden

    Flera europeiska länder, däribland Norge, Tyskland och Slovakien, har redan tagit emot patienter från Gaza – ofta tillsammans med anhöriga. EU och FN uppmanar Sverige att göra detsamma. Hittills har regeringen valt att avvakta.

    – Vi vill prioritera stöd till akuta insatser. Medicinska transporter är ofta långa processer och handlar inte om akutvård, säger Ankarberg Johansson – men poängterar samtidigt att dörren inte är stängd:

    – Det kan vara möjligt. Men det viktiga är att ge vårt stöd till befolkningen för de lider.

    Frågan om rätt prioritering

    Sverige har tidigare tagit emot krigsskadade från Ukraina, men då under helt andra förhållanden. Nu ifrågasätts om det är rimligt att öppna för ännu en vårdintegration – när det redan saknas personal, ambulanser och vårdplatser i Sverige.

    WHO uppskattar att minst 10.000 patienter i Gaza är i behov av specialiserad vård. Men att de måste flygas tusentals kilometer till Sverige eller andra EU-länder är inte en självklarhet. Kritiker menar att det är både ineffektivt och orättvist mot de egna skattebetalarna, när hjälp kan ges på plats eller i regionen – snabbare, billigare och utan att belasta ett redan pressat europeiskt vårdsystem.

    Sammanfattning:
    Regeringen utesluter inte att ta emot patienter från Gaza, trots att svensk sjukvård – särskilt i Stockholm – lider av allvarlig resursbrist. Bland annat har det förekommit att bara en enda ambulans varit i tjänst i hela innerstaden. Kritiker menar att vård istället bör ges i närområdet, där länder som Egypten, Jordanien och Qatar har bättre geografiska och kulturella förutsättningar. Att flyga patienter till Sverige kan bli både dyrt, ineffektivt och orättvist mot skattebetalare och vårdbehövande i Sverige.