Etikett: Drottninggatan

  • Sverige bränner miljoner på lyxvård av terrorist.

    Sverige fortsätter att ösa skattepengar över en dömd terrorist som kallblodigt mördade oskyldiga människor på Drottninggatan. Samtidigt går äldre utan vård, skolor utan resurser och brottsoffer utan upprättelse. Frågan är enkel men brännande: varför ska svenska folket betala för lyxvård åt en massmördare som för länge sedan förverkat all rätt till vår omsorg?

    När ska Sverige sluta slänga pärlor åt svinen med överlyxig kriminalvård? Med 1 % av BNP borde vi kunna köpa fängelseplatser i ett land som tar emot våra skattepengar i bistånd.

    Slöseri med skattepengar: Lyxvård för en massmördare

    Myndigheten konstaterar att Rakhmat Akilov inte har något ”behov av restaurangbesök”. ”Det skulle kräva extraordinära säkerhetsåtgärder”, skriver man. Bara den meningen säger allt om hur långt Sverige har sjunkit i sin naiva hantering av terrorister.

    Akilov, som kallblodigt mördade fem människor på Drottninggatan 2017, sitter livstidsdömd – men behandlas fortfarande som någon form av skyddsobjekt. Han har sparkat fotbollar hejvilt, gjort Hitlerhälsning mot personalen, ropat slagord och haft en IS-flagga i sin cell. Ändå fortsätter staten att ösa resurser över honom som om han vore en känslig patient snarare än en hänsynslös mördare.

    Hur länge ska svenska skattebetalare tvingas betala för att en dömd terrorist ska få det bättre än många laglydiga svenskar? I ett land där sjuka nekas vård, äldre lämnas ensamma och skolan går på knäna – hur kan det vara rimligt att lägga miljontals kronor på att vårda en person som brutalt attackerade vårt samhälle?

    Det här är inte kriminalvård – det är lyxvård. Och det är ett hån mot alla som drabbades den dagen, och mot varje skattebetalare som tvingas finansiera spektaklet.

    Sverige borde omedelbart sluta dalta med terrorister. Låt honom avtjäna sitt straff i ett land där man behandlar mördare som mördare – inte som offer. Vi skickar redan ut miljarder i bistånd; då kan vi lika gärna använda en bråkdel av det till att låta exempelvis Sudan eller något annat land ta över vården av Akilov. Han har ingen koppling till Sverige, inget här att göra, och förtjänar ingen bekvämlighet på svenska skattebetalares bekostnad.

    Det är dags att sätta brottsoffren i centrum, inte gärningsmannen. Svensk rättvisa måste börja handla om ansvar och konsekvens – inte om att ge livstidsdömda terrorister ett drägligare liv än många hederliga svenskar.

    Sverige har ingen anledning att fortsätta finansiera dyr lyxvård på Tidaholmsanstalten. Skicka ut honom, låt honom sona sina brott där kostnaden är minimal och där rättvisan inte urvattnas av sentimentalt daltande.

  • Socialkakistokraten Wanngård, hon ökade skuldsättning för Stockholmarna på 13 miljard

    Karin Wanngård säger sig ha brutit segregationen och vill sluta på topp. Men verkligheten är en annan. Hon lämnar Stockholm med rekordskulder, växande otrygghet och symbolpolitik som reducerats till boulebanor och pingisbord.

    Att Göran Persson tillhör de mest misslyckade statsministrarna i modern tid, i samma liga som Karl Staaff, Fälldin, Löfven och Palme, råder ingen tvekan om. Han misslyckades totalt med att stoppa den massiva muslimska invandringen efter 11 september 2001 – och det är den avgörande orsaken till det förfallna, otrygga och söndertrasade Sverige vi lever i idag.

    Karin Wanngård. Namnet säger de flesta fortfarande inte mycket, trots att hon i flera år suttit på Stockholms tyngsta politiska stol. Redan 2016, efter två år som finansborgarråd, var hon så okänd att bara var fjärde stockholmare kunde identifiera henne. I dag leder hon staden igen – i koalition med MP och V – och är fortfarande märkligt anonym.

    Men anonym är inte detsamma som ödmjuk. Wanngård har bestämt sig för att kliva av efter nästa mandatperiod. Hon vill sluta på topp. I Dagens Nyheter hyllar hon sig själv för att ha hanterat terrordådet på Drottninggatan och flyktingkrisen. Och inte minst för att ha ”hittat nyckeln” till att bryta segregationen med projektet Fokus Järva.

    Självbilden är monumental. Göran Persson, tidigare ohotad på listan över självbelåtna sossar, får se sig passerad.

    För vad har egentligen hänt i Järva? Mirakel? Nej. Två boulebanor i Akalla. Ett pingisbord på torget. En reparerad ljusskylt i Rinkeby. Lite parkskötsel i egen regi. Symbolpolitik på låg nivå, presenterad som världsnyheter.

    I Skärholmen är bilden ännu mörkare. Här litar inte ens var femte invånare på sin stadsdelsförvaltning. Otryggheten är skyhög, långt över stadens snitt. Och Wanngårds svar? Att skicka ut åtta feriearbetande ungdomar för att fråga folk hur det känns. ”Medborgardialog”, kallar hon det. Ett hån mot alla som lever i otryggheten.

    Samtidigt inrättar styret en tjänst som ”trädstrateg” – en byråkrat som ska dela ut bidrag till grönskötsel. Det är den typen av projekt som kallas ”satsningar”.

    Men bakom kulisserna tornar den obekväma sanningen upp sig: skenande skuldberg. Skatten har höjts till 17,98 kronor. Ändå räcker inte pengarna. På ett år ökade skulden från 62 till 75 miljarder kronor.

    Och ironin? År 2020 anklagade Wanngård det borgerliga styret för just lånepolitik. Då skrev hon själv: ”Därför behöver Stockholm en ny, ansvarstagande, ekonomisk politik.” Exakt den politik hon själv nu har vägrat bedriva.

    Resultat: en stad med rekordskulder, djupa klyftor och ett ledarskap som ersätter verkliga reformer med symbolprojekt.

    Och mitt i detta: Wanngårds ambition att driva igenom ännu fler moskébyggen – trots att Stockholm redan har en överetablering. Ett typexempel på hennes politik: splittrande, dyr, och helt utan förankring i stadens verkliga problem.

    Nästa socialdemokratiska kakistokrat i Stockholm kommer få städa upp efter en ledare som pratat stort, men levererat smått. Karin Wanngård lämnar efter sig en skuldsatt stad, ökad otrygghet och symbolpolitik på löpande band.