Etikett: Daniel Källenfors

  • Varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar?

    Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?

    Palme älskade att umgås med diktaturens kreatur.. Här med massmördaren Fedro Castro.

    Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad.
    Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej.
    Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.

    Frivillig återvandring är inget nytt

    Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet.
    Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.

    Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.

    Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win

    För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst.
    Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma.
    Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.

    Vi minns 70-talets skattekaos

    Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt.
    Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt.
    Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.

    Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.

    Malmö – tar emot men ger inte tillbaka

    Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen.
    Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.

    Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?

    Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra

    Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så.
    Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap.
    Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.

    Lidingö tar ansvar

    På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren.
    Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.

    Det är dags att sätta ned foten.
    Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.

    Faktaruta: Skatt och nyckeltal

    Kommunalskatt 2025 (kommun + region)

    Kommun Totalt skattetryck
    Malmö ≈ 32,42 %
    Vellinge ≈ 29,68 %
    Österåker ≈ 29,18 %
    Lidingö ≈ 29,72 %

    Malmö – ytterligare nyckeltal

    • Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
    • Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.

    Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.

  • Varnar: Lidingö kan bli nya Rinkeby, med skottlosningar och spräningar varje natt.

    Innehållsförteckning

    I det nya Al Capone-Sverige ska alla straffas med otrygghet och brottslighet. Det räcker inte med miljonprogrammen – nu ska gruppen som byggde Sverige betala priset. Tung skyddsväst kommer att bli det nya svarta i Socialdemokraternas framtida Sverige.

    Hyresgästföreningen vill förtäta villakvarteren – kritiker rasar: ”Risk för nya ghetton”

    Hyresgästföreningen har tillsammans med konsultbolaget Spacescape tagit fram en rapport som pekar ut de mest ”utvecklingsbara” områdena i Stockholm. Hela fyra ligger på Lidingö – där Torsvik hamnar på andra plats, direkt efter Djursholm.

    – Vi vill skapa bättre integration genom blandade bostäder, säger Hyresgästföreningens chefsekonom Martin Hofverberg.

    Han pekar på trädgårdsstäder med grönska, radhus och låga flerfamiljshus som idealet.

    Men kritiker varnar för att idyllen kan gå samma öde till mötes som 1960- och 70-talets miljonprogram.

    ”Förstör hela områdets karaktär”

    – Det är som att belöna dem som inte integrerat sig genom att ge dem förtur, samtidigt som man straffar dem som jobbat hårt för att kunna bo här, säger han.

    Förnuftig politike rpå Lidingö

    Många Lidingöbor är upprörda över förslaget.

    – Integration handlar inte om att bygga om villaförorter. Risken är att man skapar nya problemområden – precis som i miljonprogrammen, säger Mikael Heinig från Gåshaga.

    Hans fru Birgitta nickar instämmande:

    – Vi behöver fler jobb och bättre utbildning – inte fler hyreshus i villaområden.

    Även Torsviksbon Erik Kotschak är skeptisk:

    – Det finns knappt plats att bygga mer här. Och gör man det ändå så förändras områdets själ, säger han.

    Hård politisk strid på ön

    Förslaget splittrar politikerna på Lidingö. Socialdemokraternas gruppledare Annica Grimlund vill se fler stadsvillor – lägenheter i stora villabyggnader – för att skapa dynamik.

    Men kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) säger blankt nej.

    – Det är som att belöna dem som inte integrerat sig genom att ge dem förtur, samtidigt som man straffar dem som jobbat hårt för att kunna bo här, säger han.

    Och han drar en drastisk jämförelse:

    – Lidingö är mer likt en framgångsrik schweizisk kanton än Malmö eller Rosengård.

    Topp 10: Så kan Stockholms villaområden förvandlas till nya ghetton

    1. Djursholm (Danderyd)
    2. Torsvik (Lidingö)
    3. Askrike (Lidingö)
    4. Ålsten (Stockholm)
    5. Höglandet (Stockholm)
    6. Nockeby (Stockholm)
    7. Kottla-Mölna (Lidingö)
    8. Stocksund (Danderyd)
    9. Hersby (Lidingö)
    10. Storängen (Nacka)

    Faktaruta: Miljonprogrammet (1965–1974)

    Visionen

    • Bygga cirka en miljon bostäder på tio år för att avskaffa bostadsbristen.
    • Höja boendestandard: badrum, centralvärme, bättre ventilation, större ljusinsläpp.
    • Sociala mål: jämlikt boende, rimliga hyror och snabb inflyttning för barnfamiljer.

    Så genomfördes det

    • Statliga lån och kommunala/allmännyttiga bolag drev utbyggnaden.
    • Industrialisering av byggandet: prefabricerade element, storskaliga processer.
    • Modernistisk planering: trafikseparering, stora gårdar, funktionsuppdelade områden.

    Resultatet – plus

    • Överboende och bostadsbrist minskade kraftigt under 1970-talet.
    • Miljontals fick avsevärt bättre standard än i äldre bostadsbeståndet.
    • Nära till natur, grönområden och ofta god kollektivtrafik till centrala lägen.

    Resultatet – problem

    • Stora, likriktade kvarter med brist på blandning av bostäder, verksamheter och service.
    • Social och ekonomisk segregation växte i flera områden över tid.
    • Beroende av bil i vissa lägen; långa avstånd mellan funktioner.
    • Underhållsskuld och renoveringsbehov skapade kostsamma upprustningar senare.

    Efterspel

    • Stora renoverings- och energieffektiviseringsprogram från 1990-talet och framåt.
    • Försök till ”blandstad”: fler lokaler, arbetsplatser och varierade upplåtelseformer.