Stockholm.homes

Etikett: brottsoffer

  • Livstidsdömd våldtäktsman belönas med permission – du betalar för lyxvården.

    En livstidsdömd våldtäktsman och mordförsöksdömd man, Taher Amini från Afghanistan, beviljas återigen permission – trots att kriminalvården bedömer risken för återfall i sexualbrott som hög. Beslutet blottlägger ett kriminalvårdssystem där ideologisk normalisering väger tyngre än allmänhetens säkerhet och brottsoffrets upprättelse.

    Behöver verkligen en livstidsdömd våldtäktsman permissioner? En cell på 5 m² och ett halsfängelse så att vederbörande inte kan rymma – då håller man kostnaderna nere för vad odjuret kostar svenska skattebetalare. Cirka 30 miljoner kronor kostar det att vårda odjuret i Sverige. Hade man outsourcat vården till något land i tredje världen hade kostnaden varit betydligt lägre.
    skr

    Den livstidsdömde våldtäkts- och mordförsöksdömde Taher Amini, medborgare i Afghanistan, har återigen beviljats permission från fängelset. Beslutet fattas trots att risken för återfall i sexualbrott bedöms som hög. Ändå tillåts han lämna anstalten för restaurangbesök, shopping och vistelse i köpcentrum.

    Detta är inte rehabilitering. Det är ett systematiskt svek mot brottsoffret – och ett tydligt exempel på hur den svenska kriminalvården prioriterar gärningsmannen framför allmänhetens säkerhet.

    Ett av de grövsta våldsbrotten i modern tid

    I april 2022 hittades en ung kvinna svårt skadad i ett övergivet gruvhål i Norberg. Hon hade legat där i omkring ett dygn, skadad och nedkyld, innan förbipasserande hörde hennes rop på hjälp. Gruvhålet var 24 meter djupt. Räddningsinsatsen krävde helikopter.

    Mannen som knuffade ner henne hade först våldtagit och misshandlat henne. Därefter försökte han döda henne genom att kasta ner henne i gruvhålet. När hon mirakulöst överlevde återvände han och kastade tegelstenar mot henne – i ännu ett försök att avsluta det han påbörjat.

    Detta var inte ett impulshandlande. Domstolen slog fast att brottet var planerat.

    Hedersmotiv och uttalad dödsavsikt

    Motivet var att kvinnan vägrat gifta sig med honom. Han hade rest till platsen med avsikten att våldta och döda henne. Rättsläkare vittnade om att kvinnan sannolikt hade avlidit inom kort om hon inte hittats i tid.

    Straffvärdet bedömdes ligga mycket nära fullbordat mord. Domen blev livstids fängelse samt utvisning till Afghanistan efter avtjänat straff, med återreseförbud.

    Detta är alltså den person som den svenska staten nu återkommande låter vistas bland allmänheten.

    Repinköp och fortsatt livsfara

    Efter att ha slängt ner kvinnan i gruvhålet åkte mannen och köpte rep på Biltema. Kvinnan har i förhör berättat att hon fruktade att han skulle försöka få upp henne – inte för att rädda henne, utan för att kunna fullborda mordet.

    Trots detta, trots brottets extrema brutalitet och trots en dokumenterat hög risk för återfall i sexualbrott, anser kriminalvården att permissioner är förenliga med säkerheten.

    En liberal kriminalvård utan förankring i verkligheten

    Av beslutsunderlagen framgår att risken för återfall i sexualbrott bedöms som hög. Ändå beviljas permission. Detta är inte ett misstag – det är ett systemfel.

    Permissionssystemet har urartat till ett verktyg för symbolisk ”normalisering”, även för livstidsdömda sexualförbrytare med dokumenterad farlighet. Livstidsstraffet urholkas när gärningsmän som aldrig borde vistas bland allmänheten tillåts göra just det – gång på gång.

    Att en livstidsdömd våldtäktsman från Afghanistan, dömd för ett planerat hedersrelaterat mordförsök, får promenera i köpcentrum och äta på restaurang är inte human kriminalpolitik. Det är ansvarslöshet.

    Offret betalar priset – staten tar risken

    I denna kriminalvård är det inte offret som står i centrum, utan gärningsmannens upplevelse, behov och rätt till ”återanpassning”. Brottsoffrets livslånga trauma väger uppenbarligen lättare än förövarens rätt till miljöombyte.

    Frågan är hur många varningssignaler som krävs innan den liberala kriminalvården tvingas erkänna sitt misslyckande. När livstidsdömda våldtäktsmän med hög återfallsrisk tillåts vistas bland allmänheten är det inte rättsstaten som visar styrka – det är rättsstaten som abdikerar från sitt ansvar.

    Faktaruta: Vad kostar en livstidsdömd fånge?

    Kriminalvården redovisar en genomsnittlig dygnskostnad för anstaltsplats på cirka 3 773 kr per person och dygn (2023).

    • Per dygn: ca 3 773 kr
    • Per år (365 dygn): ca 1,38 miljoner kr
    • Exempel 10 år: ca 13,8 miljoner kr
    • Exempel 20 år: ca 27,5 miljoner kr

    Observera: Dygnskostnaden påverkas bland annat av beläggning, säkerhetsnivå och bemanning. Siffrorna avser Kriminalvårdens driftkostnader för anstaltsplacering och är ett genomsnitt.

    (För jämförelse: Kriminalvården anger att häkte ligger runt 3 488 kr per dygn och frivård runt 341 kr per dygn, enligt samma redovisning.)

  • Slipper livstidsutvisning för stöld av ostar – det svenska rättssystemet fallerar igen.

    Han hotar att hugga och döda en butiksanställd efter en simpel stöld – ändå belönas han med straffrabatt och en symbolisk utvisning på bara 10 år. Domen i Solna tingsrätt är ett hån mot brottsoffer, företagare och alla laglydiga i Sverige.

    När den vänsterradikala domaren fröken Proppmätt sitter och tycker synd om brottslingar får man endast fjuttiga 10 års utvisning i stället för livstid. Fler och fler svenskar frågar vad det är för fel på Sveriges alltför liberala straffsystem.

    Oststölden som blev rån – och domen som väcker vrede

    En till synes banal stöld i en livsmedelsbutik i Sundbyberg har utvecklats till ett uppmärksammat rättsfall som nu väcker starka reaktioner. En 29-årig man har dömts till ett och ett halvt års fängelse samt utvisning i tio år efter att en stöld eskalerat till våld och dödshot. Domen från Solna tingsrätt kritiseras för att vara alltför mild och för att, enligt kritikerna, sätta förövarens situation före brottsoffrets.

    Händelsen

    Det var i september förra året som mannen gick in på ICA Skogsbacken. Med tom kundkorg men fylld ryggsäck passerade han kassan och lämnade butiken. Personalen reagerade, granskade övervakningsfilmen och såg hur mannen plockat på sig åtta ostar.

    Två anställda följde efter och konfronterade honom på Storskogstorget. Där urartade situationen snabbt. Mannen blev våldsam, slog en av de anställda i ansiktet och uttalade hot om att hugga eller döda. Händelsen, som började som en ringa stöld, fick därmed betydligt allvarligare konsekvenser.

    Från stöld till rån

    Själva stölden bedömdes som ringa, men på grund av våldet och dödshoten rubricerades gärningen som rån. Tingsrätten beskrev omständigheterna som allvarliga. Trots detta landade straffet på 1,5 års fängelse, reducerat med 33 procents straffrabatt, samt en tidsbegränsad utvisning på bara tio år.

    Det är just här som kritiken tar fart. Många menar att straffet framstår som oproportionerligt lågt i förhållande till gärningens allvar, särskilt med tanke på att våld och hot mot liv förekom.

    Kritiken mot domen

    Kritiker pekar på flera aspekter som väcker ilska. Dels straffrabatten, som uppfattas som svår att motivera när våld använts mot butikspersonal. Dels att utvisningen är tidsbegränsad, och att domstolen vägt in gärningsmannens eventuella anknytning till Sverige. Enligt experter inom etik och männskliga rättigheter borde brist på svenskt medborgarskap leda till utvisning utan hänsyn till personliga kopplingar, när allvarliga brott begås.

    Samtidigt menar många att brottsoffret hamnar i skymundan. Näringsidkaren som drabbas av stölden måste själv arbeta in förlusten och dessutom betala moms på varor som aldrig sålts. Den ekonomiska och psykiska belastningen hamnar hos företagaren och de anställda – inte hos gärningsmannen.

    Det är handlaren Sjöqvist som tvingas ta hela smällen, medan svenska domstolar fortsätter att visa större medkänsla med brottslingar än med deras offer. Matpriserna har nått rekordhöga nivåer och beror delvis på att livsmedelshandeln har drabbats av ökade kostnader i form av ringa stölder.

    Ett system som tappat proportionerna?

    Domen beskrivs av kritiker som ett typexempel på hur Sveriges rättssystem prioriterar förövaren framför offret. Våld och dödshot relativiseras, medan gärningsmannens personliga förhållanden ges stort utrymme. Livstids utvisning blir det inte ens vid upprepade brott, utan i stället tidsbegränsningar och rabatter.

    Resultatet, menar experter, är ett samhälle där kriminella möts av mildhet och där laglydiga medborgare och företagare får bära konsekvenserna. Oststölden i Sundbyberg blev ett rån – men domen har för många blivit ännu ett kapitel i berättelsen om ett rättssystem som, enligt dem, tappat sina proportioner.


    Brottslingen kom från Afghanistan och hade inga asylskäl för att få stanna i Sverige. Frågan man kan ställa sig är därför varför han ens släpptes ut i det svenska samhället. Ingen från Afghanistan eller dessa närområden har asylskäl i Sverige. Återigen misslyckas det svenska samhället.

  • Våldtäkter inom hemtjänster som tystas ner och extremt liberala straff för GM.

    När trygghetslarmet blir en inkörsport för övergrepp och kommunala skyddsmekanismer sviker, blottläggs en av välfärdsstatens mörkaste sprickor. Vittnesmål, domar och nedtystade anmälningar pekar mot en obekväm verklighet där gamla, hjälplösa kvinnor utsätts för sexuellt våld av dem som satts att skydda dem – medan ansvariga myndigheter allt för ofta väljer tystnad framför ansvar.

    När välfärden sviker de försvarslösa

    Det börjar med ett larm. En hundraårig kvinna i Stockholm får bröstsmärtor och trycker på trygghetslarmet. Hon förväntar sig hjälp. I stället kliver en hemtjänstanställd in i hennes hem och, enligt domstolens dom, våldtar henne. Hon skriker åt honom att sluta. Han fortsätter.

    När domen faller väcker den starka reaktioner. Gärningen rubriceras inte som grov våldtäkt, och gärningsmannen – som saknar svenskt medborgarskap – utvisas inte. Tingsrätten hänvisar till hans anknytning till Sverige och menar att en utvisning vore oproportionerlig. För många framstår resonemanget som obegripligt: vad är egentligen proportionerligt när offret är helt försvarslöst?

    Fallet är långt ifrån ensamt. I en uppmärksammad video tar samhällsdebattören Henrik Jönsson upp en rad exempel där sexuella övergrepp inom äldreomsorgen inte bara begåtts, utan också – enligt uppgifterna – tystats ned eller hanterats som interna ”avvikelser” snarare än som brott.

    Ett mönster av tystnad

    I Umeå anklagas en hemtjänstanställd för att ha förgripit sig på en kvinna i samband med duschhjälp. Kommunen gör ingen polisanmälan. Mannen arbetar kvar – och fler kvinnor utsätts. I Uppsala våldtas en 85-årig kvinna under ett nattpass, och övergreppet filmas. Hon vågar inte använda larmet, eftersom det går till förövaren själv. Först långt senare leder ärendet till dom, och då framkommer att kommunen känt till misstankarna under lång tid.

    När externa granskningar till slut genomförs riktas skarp kritik mot ledningen. Hela äldrenämnden avgår. En tidigare chef inom äldreomsorgen konstaterar att ”avvikelserna” under senare år ändrat karaktär – från misstag till ren kriminalitet.

    Siffrorna bakom berättelserna

    Enligt uppgifter som förs fram i videon har nära 400 våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts under några få år. I majoriteten av fallen ska övergreppen ha skett inomhus, ofta med en gärningsman som haft någon form av omsorgsrelation till offret. För den som tar del av vittnesmålen framträder bilden av ett system där de mest utsatta – äldre, sjuka och ofta dementa kvinnor – är helt beroende av personalen som släpps in i deras hem.

    Välfärd, personalbrist och svåra frågor

    Berättelsen kopplas vidare till större strukturella frågor. Svensk äldreomsorg lider av kronisk personalbrist, och kommunerna är i dag starkt beroende av utrikes född arbetskraft. Subventionerade anställningar och snabbspår in i välfärden har, enligt kritikerna, lett till bristande kontroll och otillräcklig bakgrundsgranskning.

    Samtidigt beskrivs en ovilja inom både kommuner och rättsväsende att fullt ut använda de lagar som finns, exempelvis möjligheten att yrka på utvisning vid grova brott. Resultatet, menar kritikerna, blir att förövarnas intressen gång på gång väger tyngre än offrens trygghet.

    Ett förtroende som eroderar

    Konsekvenserna är större än de enskilda fallen. När övergrepp inte anmäls, när domar upplevs som milda och när ansvariga chefer undviker konsekvenser, urholkas förtroendet för både välfärden och rättsstaten. Frågan som återkommer är enkel men obehaglig: vad händer med ett samhälle som inte förmår skydda sina allra svagaste?

    Artikeln och videon gör inga anspråk på att ha alla svar. Däremot ställs krav på öppenhet, ansvar och ett tydligare fokus på brottsoffrens rättigheter. För bakom varje siffra och varje juridisk formulering finns en människa som tryckte på sitt larm – och som förväntade sig hjälp.

    Fakta: Bakgrund till artikeln

    Artikeln tar upp påståenden och exempel om sexuella övergrepp inom hemtjänst och äldreomsorg, samt frågor om anmälningar, ansvar och rättslig hantering.

    • Vad som diskuteras: misstänkta/uppmärksammade fall, kommuners hantering (anmälan vs. intern avvikelse), och konsekvenser för förtroendet för välfärden.
    • Varför frågan är svår: många brukare är beroende av omsorgspersonal, kan vara sjuka/dementa och har begränsad möjlighet att berätta eller bevisa vad som hänt.
    • Riskfaktorer som ofta nämns: bristande kontrollrutiner, personalomsättning, ensamarbete i hemmet, och otydliga processer vid misstanke om brott.
    Begrepp i texten
    • Avvikelse: intern rapportering inom vård/omsorg om något som gått fel (ersätter inte polisanmälan vid misstanke om brott).
    • Polisanmälan: formell anmälan till Polismyndigheten vid misstanke om brott.
    • Brukare: personen som tar emot omsorg (t.ex. hemtjänstinsatser).
    Källor och vidare läsning
    • Lägg in dina källor här, t.ex. domstolsdokument, kommungranskningar, nyhetsartiklar. (Ex: Länk 1)
    • (Ex: Länk 2)

    Obs: Byt gärna ut platshållarna mot primärkällor (domar/åklagarbeslut), samt relevanta granskningar och seriösa nyhetskällor.

  • Så kan samhället skydda sej emot onda transmördare.

    Sverige är på väg mot ett övervakningssamhälle där laglydiga medborgare ska granskas som misstänkta, medan dömda sexualbrottslingar skyddas av staten. Politikerna jagar åsikter i privata chattar men låter kända rovdjur gå fria – med skyddad identitet, straffrabatt och noll uppföljning. Det är inte säkerhet, det är ett systemfel.

    Anders Gustaf Dalman
    Skarprättaren Anders Gustaf Dalman var en av de män som byggde Sverige med sin yrkesskicklighet. Han gjorde skillnad i samhället genom att se till att dåliga människor kunde få ett straff som fungerade för dem. Tyvärr fick han ingen efterträdare, och därav kunde monstret ”Vilma” släppas ut i samhället igen. I dag har vi sinnesslöa gråterskor till socionomer som tycker synd om brottslingar och gullar med dem.

    Det finns mord, och så finns det mord som det snackas om. Mordet på JFK, Palme med flera är mord som det pratas om i årtionden, ibland till och med århundraden, som när det gäller Gustaf III. Transmördaren i Rönninge som mördade och troligen styckade en 25-årig kvinna kommer att vara ett mord som det talas om år framöver.

    Transmördaren ”Vilma” är ett exempel på det feltänk som dagens politiker sysslar med.

    I ena änden vill man ha Chat Control – EU:s egen lilla Stasi 2.0 – som ska hålla koll på vad du tycker och tänker i din privata kommunikation med andra. I den andra änden klarar samhället inte av att hålla pedofilen och transvestiten ”Vilma” Andersson under uppsikt.

    Transan ”Vilma” dömdes redan 2019 för försök till människorov av en 10-årig flicka samt barnpornografibrott, men fick bara 2 respektive 4 månaders fängelse, minus den vanliga straffrabatten. Något är fel på ett samhälle där man skyddar farliga brottslingar från att bli spårade av allmänheten och därmed hållas under uppsikt.

    I ”Vilmas” fall är det uppenbart hur fel det är i vårt samhälle: ett sådant monster kan släppas ut ur fängelse med straffrabatt, få skyddad identitet och sedan, sex år senare, styckmörda en ”random” kvinna.

    Anders Gustaf Dalmans yrkesskicklighet gjorde att Änglamakerskan Anna Månsdotter fick det straff hon förtjänade. Om ”Vilma” Andersson skulle få möta en skarprättare 2026 – då sparar vi både pengar och får ett tryggare samhälle.

    I stället för att starta massövervakningsprojekt som Chat Control bör man börja med att övervaka dömda brottslingar.

    Förslag:

    1. Ta bort straffrabatter. Döms man till 2 år och 4 månaders fängelse ska man avtjäna exakt den tiden.
    2. Gör det omöjligt för dömda sexualbrottslingar att få skyddad identitet.
    3. Om en sexualbrottsling slår sig ner i ett område där det finns stora risker ska SMS-varningar skickas till medborgarna i området, så att de kan hjälpa till att hålla monstret under uppsikt.
    4. Gör det brottsligt att hyra ut bostäder eller campingplatser till dömda sexualbrottslingar / terrorister.
    5. Sexualbrottslingar dömda för brott där barn varit inblandade ska inte få bo närmare än 10 mil från skolor eller dagis.
    6. Gör DNA, fingeravtryck, ansiktsdata och annan biometrisk information till öppen data för dömda sexualbrottslingar, terrorister och andra samhällsfarliga personer. Med modern teknik kan man då hålla dessa personer under uppsikt.
    7. Låt staten dela ut bidrag till företag och privatpersoner som köper utrustning som använder denna öppna data för att lättare hitta ovan nämnda brottslingar.
    8. Alla dömda brottslingar enligt ovan ska bära fotboja i minst 20 år efter avtjänat straff. Fotbojan ska automatiskt spela in alla samtal och logga positioner där den rör sig. Manipulerar man eller tar av sig fotbojan ska det leda till ett ännu längre fängelsestraff.
    9. Upprätta lokala straffkolonier där sexualbrottslingar får bo. Det finns gott om övergivna byar i Norrland och på andra mindre orter i Sverige. Lämnar man det område man tilldelats som dömd sexualbrottsling eller terrorist ska man åka direkt i fängelse och sättas i isoleringscell.

    Implementerar man förslagen ovan behövs ingen Chat Control. Vanliga människor ska inte drabbas av den Stasi-hysteri som vissa onda politiker driver. Resurserna ska i stället riktas mot de verkligt farliga individerna.

    En sak ska man ha klart för sig: en pedofil går inte att bota med ett fängelsestraff på 2 år och 4 månader. Den enda som kan göra det enda rätta med med ett monster som ”Vilma” Andersson är en skarprättare, men tyvärr fick aldrig riksskarprättaren Anders Gustaf Dalman någon efterträdare – och därav kan sådana här brott ske.

    Änglamakerskan Anna Månsdotter strax före sin avrättning. Skarprättare Dalman står längst till vänster i bilden och håller bödelsyxan dold bakom ryggen.

  • Sverige bränner miljoner på lyxvård av terrorist.

    Sverige fortsätter att ösa skattepengar över en dömd terrorist som kallblodigt mördade oskyldiga människor på Drottninggatan. Samtidigt går äldre utan vård, skolor utan resurser och brottsoffer utan upprättelse. Frågan är enkel men brännande: varför ska svenska folket betala för lyxvård åt en massmördare som för länge sedan förverkat all rätt till vår omsorg?

    När ska Sverige sluta slänga pärlor åt svinen med överlyxig kriminalvård? Med 1 % av BNP borde vi kunna köpa fängelseplatser i ett land som tar emot våra skattepengar i bistånd.

    Slöseri med skattepengar: Lyxvård för en massmördare

    Myndigheten konstaterar att Rakhmat Akilov inte har något ”behov av restaurangbesök”. ”Det skulle kräva extraordinära säkerhetsåtgärder”, skriver man. Bara den meningen säger allt om hur långt Sverige har sjunkit i sin naiva hantering av terrorister.

    Akilov, som kallblodigt mördade fem människor på Drottninggatan 2017, sitter livstidsdömd – men behandlas fortfarande som någon form av skyddsobjekt. Han har sparkat fotbollar hejvilt, gjort Hitlerhälsning mot personalen, ropat slagord och haft en IS-flagga i sin cell. Ändå fortsätter staten att ösa resurser över honom som om han vore en känslig patient snarare än en hänsynslös mördare.

    Hur länge ska svenska skattebetalare tvingas betala för att en dömd terrorist ska få det bättre än många laglydiga svenskar? I ett land där sjuka nekas vård, äldre lämnas ensamma och skolan går på knäna – hur kan det vara rimligt att lägga miljontals kronor på att vårda en person som brutalt attackerade vårt samhälle?

    Det här är inte kriminalvård – det är lyxvård. Och det är ett hån mot alla som drabbades den dagen, och mot varje skattebetalare som tvingas finansiera spektaklet.

    Sverige borde omedelbart sluta dalta med terrorister. Låt honom avtjäna sitt straff i ett land där man behandlar mördare som mördare – inte som offer. Vi skickar redan ut miljarder i bistånd; då kan vi lika gärna använda en bråkdel av det till att låta exempelvis Sudan eller något annat land ta över vården av Akilov. Han har ingen koppling till Sverige, inget här att göra, och förtjänar ingen bekvämlighet på svenska skattebetalares bekostnad.

    Det är dags att sätta brottsoffren i centrum, inte gärningsmannen. Svensk rättvisa måste börja handla om ansvar och konsekvens – inte om att ge livstidsdömda terrorister ett drägligare liv än många hederliga svenskar.

    Sverige har ingen anledning att fortsätta finansiera dyr lyxvård på Tidaholmsanstalten. Skicka ut honom, låt honom sona sina brott där kostnaden är minimal och där rättvisan inte urvattnas av sentimentalt daltande.

  • Tidöregeringen gör skillnad: Kriminellt odjur från Syrien ska inte längre skyddas av systemet

    Innehållsförteckning

    Det här är inte medmänsklighet – det är flathet. Ett samhälle som inte vågar skydda de oskyldiga, men ömkar de skyldiga, har tappat fotfästet.
    När vänsterradikala domare som fröken Proppmätt sitter och dömer, då är det synd om brottslingarna. De som byggde Sverige visste hur man höll ordning – de botade kungamördaren Anckarström med en härlig spöslitning. I dag sitter woke-miffon på domarbänken och tycker synd om förbrytarna.

    Sverige har blivit ett land där grova våldtäktsmän och återfallsförbrytare tillåts stanna – medan offren lämnas med livslånga ärr. Trots domar om utvisning skyddas gärningsmän av byråkrati, överklaganden och internationella konventioner. Fallet med den syriske våldtäktsmannen som fortfarande vistas i Sverige, mer än sex år efter domen, visar hur rättssystemet tappat fotfästet. Samtidigt daltar myndigheterna med brottslingar i stället för att skydda de laglydiga. Många svenskar känner i dag skam över att ett sådant samhälle fått växa fram.

    Ett samhälle som daltar sönder sig självt

    En decemberkväll 2023 grep en polis en man som stulit en bil i Jönköping. Under transporten till stationen märkte polisen, som satt i baksätet, att den misstänkte hela tiden stirrade på hans tjänstevapen. Mannen släpptes senare samma natt.

    När polisen körde hem vid fyratiden på morgonen fick han sitt livs chock. Utanför huset stod en äppelplockare med ett tänt ljus – och på glasverandan satt bil­tjuven från kvällen. Polisen försökte tala med honom men fick inget svar. När sambon inte svarade i telefon och han fick veta att det skulle ta 45 minuter innan en patrull kunde komma, fruktade han det värsta – att mannen dödat hans familj.

    Familjen klarade sig, men upplevelsen lämnade djupa spår. Och händelsen säger allt om ett land som tappat greppet.

    En våldtäktsman som fick stanna

    Den 30-årige mannen, en syrier som kom till Sverige 2015, fick redan året därpå permanent uppehållstillstånd. Kort därefter begick han sina första brott: sexuellt ofredande av en flicka på en skolgård och senare en brutal våldtäkt på en 15-årig flicka under en musikfestival. Flickan fick posttraumatiskt stressyndrom – medan gärningsmannen fick två år och åtta månaders fängelse och utvisning.

    Men utvisningen verkställdes aldrig.

    Ett rättssystem i förfall

    Efter avtjänat straff hävdade mannen att han inte kunde återvända till Syrien – eftersom han riskerade att kallas in i armén. Migrationsöverdomstolen konstaterade att han visserligen kunde ses som flykting, men nekades flyktingstatus då hans brott var alltför grovt. Trots detta är han fortfarande kvar i Sverige, mer än sex år efter domen.

    Senare påstod han att han konverterat till kristendomen, vilket skulle göra det farligt att återvända. Myndigheterna tvivlade, men processen drog ändå ut på tiden. Resultatet: ännu en grovt brottsdömd person som går fri bland svenska medborgare.

    Att något så trivialt som risken att behöva göra militärtjänst i sitt hemland kan stoppa en utvisning är inget annat än ett hån mot brottsoffren. Det är ett massivt misslyckande för det svenska rättssystemet – ett system som gång på gång sätter förövarens rättigheter före allmänhetens trygghet.

    Svensk flathet och bortförklaringar

    Det här är inte bara ett enskilt fall – det är symbolen för ett land som daltar sönder sina brottslingar. Vi ursäktar, förklarar och kompromissar i stället för att skydda de laglydiga.

    Att en våldtäktsman, bil­tjuv och återfallsförbrytare kan bo kvar i Sverige år efter år, trots domstolsbeslut om utvisning, borde väcka vrede. Många svenskar känner i dag skam över att en sådan person ens har fått stanna här. Det handlar inte om brist på regler – det handlar om brist på ryggrad.

    Ett steg i rätt riktning

    Migrationsminister Johan Forssell (M) har visat vilja att bryta denna destruktiva trend. Hans förslag om en ny lag, ”tolerated stay”, innebär att personer som dömts för grova brott inte längre ska få tillfälliga uppehållstillstånd, välfärdsförmåner eller fri rörlighet. De ska tvingas anmäla sig regelbundet hos polisen och förbjudas att lämna sitt område.

    Det är ett steg i rätt riktning – och det är positivt att Forssell vill göra skillnad. Men det är också en skam att det tagit så här lång tid att inse det självklara: att rättsstaten måste skydda de oskyldiga, inte vårda de skyldiga.

    Sverige måste vakna

    Sverige behöver sluta behandla grova brottslingar som missförstådda stackare. Det handlar inte om medmänsklighet – det handlar om konsekvenslöshet.

    Vi har byggt ett system där rättigheter för de värsta förbrytarna väger tyngre än tryggheten för hederliga människor. Vi har blivit ett land som hellre riskerar fler offer än att utvisa en dömd våldtäktsman.

    Det är inte humanitet – det är självdestruktion.