Etikett: brottsoffer

  • Sverige bränner miljoner på lyxvård av terrorist.

    Sverige fortsätter att ösa skattepengar över en dömd terrorist som kallblodigt mördade oskyldiga människor på Drottninggatan. Samtidigt går äldre utan vård, skolor utan resurser och brottsoffer utan upprättelse. Frågan är enkel men brännande: varför ska svenska folket betala för lyxvård åt en massmördare som för länge sedan förverkat all rätt till vår omsorg?

    När ska Sverige sluta slänga pärlor åt svinen med överlyxig kriminalvård? Med 1 % av BNP borde vi kunna köpa fängelseplatser i ett land som tar emot våra skattepengar i bistånd.

    Slöseri med skattepengar: Lyxvård för en massmördare

    Myndigheten konstaterar att Rakhmat Akilov inte har något ”behov av restaurangbesök”. ”Det skulle kräva extraordinära säkerhetsåtgärder”, skriver man. Bara den meningen säger allt om hur långt Sverige har sjunkit i sin naiva hantering av terrorister.

    Akilov, som kallblodigt mördade fem människor på Drottninggatan 2017, sitter livstidsdömd – men behandlas fortfarande som någon form av skyddsobjekt. Han har sparkat fotbollar hejvilt, gjort Hitlerhälsning mot personalen, ropat slagord och haft en IS-flagga i sin cell. Ändå fortsätter staten att ösa resurser över honom som om han vore en känslig patient snarare än en hänsynslös mördare.

    Hur länge ska svenska skattebetalare tvingas betala för att en dömd terrorist ska få det bättre än många laglydiga svenskar? I ett land där sjuka nekas vård, äldre lämnas ensamma och skolan går på knäna – hur kan det vara rimligt att lägga miljontals kronor på att vårda en person som brutalt attackerade vårt samhälle?

    Det här är inte kriminalvård – det är lyxvård. Och det är ett hån mot alla som drabbades den dagen, och mot varje skattebetalare som tvingas finansiera spektaklet.

    Sverige borde omedelbart sluta dalta med terrorister. Låt honom avtjäna sitt straff i ett land där man behandlar mördare som mördare – inte som offer. Vi skickar redan ut miljarder i bistånd; då kan vi lika gärna använda en bråkdel av det till att låta exempelvis Sudan eller något annat land ta över vården av Akilov. Han har ingen koppling till Sverige, inget här att göra, och förtjänar ingen bekvämlighet på svenska skattebetalares bekostnad.

    Det är dags att sätta brottsoffren i centrum, inte gärningsmannen. Svensk rättvisa måste börja handla om ansvar och konsekvens – inte om att ge livstidsdömda terrorister ett drägligare liv än många hederliga svenskar.

    Sverige har ingen anledning att fortsätta finansiera dyr lyxvård på Tidaholmsanstalten. Skicka ut honom, låt honom sona sina brott där kostnaden är minimal och där rättvisan inte urvattnas av sentimentalt daltande.

  • Tidöregeringen gör skillnad: Kriminellt odjur från Syrien ska inte längre skyddas av systemet

    Innehållsförteckning

    Det här är inte medmänsklighet – det är flathet. Ett samhälle som inte vågar skydda de oskyldiga, men ömkar de skyldiga, har tappat fotfästet.
    När vänsterradikala domare som fröken Proppmätt sitter och dömer, då är det synd om brottslingarna. De som byggde Sverige visste hur man höll ordning – de botade kungamördaren Anckarström med en härlig spöslitning. I dag sitter woke-miffon på domarbänken och tycker synd om förbrytarna.

    Sverige har blivit ett land där grova våldtäktsmän och återfallsförbrytare tillåts stanna – medan offren lämnas med livslånga ärr. Trots domar om utvisning skyddas gärningsmän av byråkrati, överklaganden och internationella konventioner. Fallet med den syriske våldtäktsmannen som fortfarande vistas i Sverige, mer än sex år efter domen, visar hur rättssystemet tappat fotfästet. Samtidigt daltar myndigheterna med brottslingar i stället för att skydda de laglydiga. Många svenskar känner i dag skam över att ett sådant samhälle fått växa fram.

    Ett samhälle som daltar sönder sig självt

    En decemberkväll 2023 grep en polis en man som stulit en bil i Jönköping. Under transporten till stationen märkte polisen, som satt i baksätet, att den misstänkte hela tiden stirrade på hans tjänstevapen. Mannen släpptes senare samma natt.

    När polisen körde hem vid fyratiden på morgonen fick han sitt livs chock. Utanför huset stod en äppelplockare med ett tänt ljus – och på glasverandan satt bil­tjuven från kvällen. Polisen försökte tala med honom men fick inget svar. När sambon inte svarade i telefon och han fick veta att det skulle ta 45 minuter innan en patrull kunde komma, fruktade han det värsta – att mannen dödat hans familj.

    Familjen klarade sig, men upplevelsen lämnade djupa spår. Och händelsen säger allt om ett land som tappat greppet.

    En våldtäktsman som fick stanna

    Den 30-årige mannen, en syrier som kom till Sverige 2015, fick redan året därpå permanent uppehållstillstånd. Kort därefter begick han sina första brott: sexuellt ofredande av en flicka på en skolgård och senare en brutal våldtäkt på en 15-årig flicka under en musikfestival. Flickan fick posttraumatiskt stressyndrom – medan gärningsmannen fick två år och åtta månaders fängelse och utvisning.

    Men utvisningen verkställdes aldrig.

    Ett rättssystem i förfall

    Efter avtjänat straff hävdade mannen att han inte kunde återvända till Syrien – eftersom han riskerade att kallas in i armén. Migrationsöverdomstolen konstaterade att han visserligen kunde ses som flykting, men nekades flyktingstatus då hans brott var alltför grovt. Trots detta är han fortfarande kvar i Sverige, mer än sex år efter domen.

    Senare påstod han att han konverterat till kristendomen, vilket skulle göra det farligt att återvända. Myndigheterna tvivlade, men processen drog ändå ut på tiden. Resultatet: ännu en grovt brottsdömd person som går fri bland svenska medborgare.

    Att något så trivialt som risken att behöva göra militärtjänst i sitt hemland kan stoppa en utvisning är inget annat än ett hån mot brottsoffren. Det är ett massivt misslyckande för det svenska rättssystemet – ett system som gång på gång sätter förövarens rättigheter före allmänhetens trygghet.

    Svensk flathet och bortförklaringar

    Det här är inte bara ett enskilt fall – det är symbolen för ett land som daltar sönder sina brottslingar. Vi ursäktar, förklarar och kompromissar i stället för att skydda de laglydiga.

    Att en våldtäktsman, bil­tjuv och återfallsförbrytare kan bo kvar i Sverige år efter år, trots domstolsbeslut om utvisning, borde väcka vrede. Många svenskar känner i dag skam över att en sådan person ens har fått stanna här. Det handlar inte om brist på regler – det handlar om brist på ryggrad.

    Ett steg i rätt riktning

    Migrationsminister Johan Forssell (M) har visat vilja att bryta denna destruktiva trend. Hans förslag om en ny lag, ”tolerated stay”, innebär att personer som dömts för grova brott inte längre ska få tillfälliga uppehållstillstånd, välfärdsförmåner eller fri rörlighet. De ska tvingas anmäla sig regelbundet hos polisen och förbjudas att lämna sitt område.

    Det är ett steg i rätt riktning – och det är positivt att Forssell vill göra skillnad. Men det är också en skam att det tagit så här lång tid att inse det självklara: att rättsstaten måste skydda de oskyldiga, inte vårda de skyldiga.

    Sverige måste vakna

    Sverige behöver sluta behandla grova brottslingar som missförstådda stackare. Det handlar inte om medmänsklighet – det handlar om konsekvenslöshet.

    Vi har byggt ett system där rättigheter för de värsta förbrytarna väger tyngre än tryggheten för hederliga människor. Vi har blivit ett land som hellre riskerar fler offer än att utvisa en dömd våldtäktsman.

    Det är inte humanitet – det är självdestruktion.