Sex politiker i Staffanstorp riskerar nu fällande domar – inte för att de misskött sitt uppdrag, utan för att de vägrade ta emot lyxflyktingar från Mellanöstern. I stället ville de prioritera Ukraina, men får nu stå till svars i domstol för att de satte sina egna kommuninvånares intressen först.

När en syrisk familj anlände till Sverige våren 2022 var planen att de skulle bosättas i Staffanstorp. Men kommunstyrelsen hade kort dessförinnan beslutat att stoppa mottagandet av lyxflyktingar, trots att det strider mot gällande lag. Kommunen ville i stället prioritera flyktingar från Ukraina.

Beslutet har lett till att sex kommunpolitiker, däribland kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M), nu står åtalade för grovt tjänstefel.

Familjen uppgav i polisförhör att de blev ledsna och grät över beskedet. Kritiker menar dock att reaktionen är svår att förstå, då de i slutändan placerades i Vellinge – en av landets mest välmående kommuner.

Vem bär ansvaret?

Händelsen har satt fokus på ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och internationella organisationer. Staffanstorps politiker hävdar att de försvarade sina skattebetalare och satte de lokala invånarnas behov främst.

Bakgrunden är FN:s kvotflyktingprogram, där Sverige är bundet av det så kallade New York-protokollet från 1967. Protokollet utvidgade flyktingkonventionen från 1951, som ursprungligen handlade om skydd för människor i Europa efter andra världskriget. I dag omfattar det i praktiken hela världen.

Kritiker menar att systemet är föråldrat. Frågan ställs om det verkligen är rimligt att små länder som Sverige ska ta emot människor från Mellanöstern och Afrika – när flyktingläger redan finns i dessa regioner och när andra, rikare länder i närområdet skulle kunna ta ett större ansvar.

Europa först

Samtidigt betonar många att Sverige självklart bör hjälpa Ukraina. Landet är en del av Europa och står under direkt angrepp från Ryssland. Att stödja ukrainska flyktingar är därför naturligt både ur ett solidaritets- och säkerhetsperspektiv.

Men att ta emot kvotflyktingar från andra världsdelar, långt bortom Europas gränser, väcker större frågor. Är det rimligt att svenska kommuner och skattebetalare ska bära kostnader för människor som inte har någon naturlig koppling till Europa, när behoven redan är akuta i vårt eget närområde?

Demokratins gränser

Åklagaren hävdar att de sex politikerna begått ett brott genom att vägra följa mottagningslagen. Politikerna själva menar att de agerade i enlighet med väljarnas vilja.

Frågan blir då principiell: kan lokalt folkvalda verkligen åtalas för att de vill hjälpa flyktingar från ett europeiskt grannland men säga nej till flyktingar från Mellanöstern? Och är det demokratiskt försvarbart att ett internationellt FN-protokoll från 1967 styr svenska kommuners beslut 2025?