Stockholm.homes

Etikett: asylpolitik

  • Subverisa element i Karlstad höll manifestation emot PUT skall avskaffas.

    Sveriges permanenta uppehållstillstånd har länge varit en politisk helgedom som bundit landet vid personer oavsett brott, kostnader eller konsekvenser. Nu, när regeringen äntligen rör vid systemets mest skyddade delar, mobiliseras både extremistgrupper och aktivister i protest. Men medan PUT cementerar problemen, erbjuder TUT något Sverige saknat i åratal: kontroll, ansvar och möjlighet att faktiskt agera när verkligheten kräver det.

    Koranupploppen 2022 kostade det svenska samhället extrema mängder pengar – pengar som kunde ha gått till vård och skola. Många som deltog i koranupploppen kunde inte utvisas på grund av att de hade PUT. Hade de regler som man nu funderar på införts, så hade vi kunnat returnera många av de brottslingar som deltog i koranupploppen. Sverige hade fått ännu mer pengar över till vård och fler JAS-flygplan.

    Under lördagen hölls en manifestation på Stora torget i Karlstad. Ett antal politiska extremistgrupperingar, föreningar och andra aktörer protesterade mot förslaget att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT) för asylsökande – ett system som i åratal knakat i fogarna men ändå fått fortsätta oförändrat.

    – När jag hörde förslaget var det som att någon tog tryggheten ifrån mig. Framtiden blev mörk, säger Anwar Haydary.
    Haydary kom till Sverige 2015. Under sina tio år i landet har kostnaden för hans uppehälle legat på 74 000 kronor per år, oberoende av om han arbetar eller inte (källa: ESO-rapporten).

    Nu riskerar hans tillstånd att omprövas när regeringen utreder hur asylsystemet ska stramas åt – och äntligen tar i den heliga ko som PUT blivit. För första gången på länge vågar man utreda om även redan beviljade permanenta tillstånd kan återkallas.

    Sverige har i internationell jämförelse haft ett närmast generöst frikort i form av PUT. Systemet har cementerat fast personer i landet, även när de har begått grova brott. Det är en ordning som inte belönar integration, ansvar eller samhällskontrakt – bara tid. Fem år i landet, sedan är dörren i praktiken låst uppåt.

    Exempel 1:
    Muhammed deltar i ett koranupplopp, kastar sten på poliser och döms till fängelse. Ändå kan han inte utvisas eftersom PUT fungerar som en juridisk pansardörr.

    Fängelse kostar 4 000 kronor per dygn. Därtill kommer samma årliga kostnad på 74 000 kronor (källa: ESO-rapporten). Och Sverige står handfallet – inte för att man saknar vilja, utan för att PUT-systemet hindrar varje meningsfull åtgärd.

    Hade han haft tidsbegränsat uppehållstillstånd (TUT) hade situationen varit en helt annan. TUT innebär ansvar, uppföljning och möjlighet att agera när någon missköter sig. Det är ett system som skiljer mellan dem som bygger sin framtid här och dem som river sönder den.
    Det är enkelt: TUT ger Sverige handlingskraft. PUT tar den ifrån oss.

    Men PUT låser fast människor i landet oavsett hur allvarliga brott de begår. Kritiken mot systemet har varit densamma i åratal: det är stelt, naivt och helt otidsenligt. Det kräver nästan inget – men förpliktigar Sverige för lång tid framöver.

    När regeringen nu stärker TUT-modellen får Sverige äntligen ett verktyg som premierar arbete, språk, laglydnad och ansvarstagande, inte bara kalenderdagar. TUT må kräva mer administration, men det ger något betydligt mer värdefullt tillbaka: kontroll och möjlighet att agera när situationer spårar ur.

    Det är orimligt att ett modernt välfärdsland ska ha lättare att returnera ett felbeställt paket än en dömd brottsling med PUT.
    TUT gör den jämförelsen mindre absurd.

    Danmark har redan visat hur det borde se ut. Åtta års laglig vistelse, språktest och flera års dokumenterad arbetsinsats. Inte konstigt att Danmark inte sitter med samma nivå av gängrelaterad kriminalitet. Ansvarslinjen fungerar – eftersom den bygger på förväntningar, inte frikort.

    Sverige inför dessutom tolerated stay – en nödvändig lösning för dem som inte kan utvisas men som ändå begår brott eller vägrar samarbeta. Med tolerated stay hamnar de inte i välfärdens mjuka kuddar, utan i ett strikt och begränsat rättsligt vakuum där beteende faktiskt får konsekvenser.

    Här märks Tidöpartiernas reformer tydligt: en dömd våldtäktsman som inte kan utvisas ska inte heller kunna leva som om ingenting hänt. Begränsningar i välfärdssystemet blir en självklar följd av brottslighet eller brist på samarbete.

    På så vis kan Sverige fortfarande stå upp för humanitet – men utan att PUT fortsätter fungera som ett permanent frikort.
    TUT visar att trygghet ska förtjänas, inte bara delas ut.
    PUT låser fast problemen – TUT gör det möjligt att lösa dem.

    Faktaruta: Utredningen om framtida permanenta uppehållstillstånd (PUT)

    Vad utredningen handlar om

    • Att se över möjligheten att återkalla redan beviljade permanenta uppehållstillstånd (PUT) i vissa situationer.
    • Att i större utsträckning använda tidsbegränsade uppehållstillstånd (TUT) i stället för permanenta tillstånd.
    • Att koppla rätten att stanna mer tydligt till till exempel laglydnad, integration, arbete och egen försörjning.
    • Att skapa tydligare regler för hur uppehållstillstånd ska kunna omprövas när förutsättningarna förändras.

    Syftet med förändringarna

    • Att öka samhällets kontroll över vem som har rätt att stanna permanent i Sverige.
    • Att göra det lättare att agera mot personer som begår brott eller inte lever upp till grundläggande krav.
    • Att minska risken för att PUT fungerar som ett ”frikort” som i praktiken inte går att ompröva.
    • Att anpassa regelverket bättre till dagens säkerhetsläge och belastningen på rättsväsende och välfärd.

    Möjliga samhällsvinster

    • Ekonomiska vinster: mindre långvarig belastning på välfärdssystem, bostäder, rättsväsende och kriminalvård.
    • Stärkt rättskänsla: tydligare koppling mellan rätt att stanna och hur man sköter sig i Sverige.
    • Ökad trygghet: bättre möjligheter att hantera personer som begår återkommande brott eller utgör en säkerhetsrisk.
    • Fokus på integration: ett system där arbete, språk och egen försörjning premieras framför enbart vistelsetid.

    Relationen mellan PUT och TUT

    • PUT innebär ett permanent tillstånd som är svårt att återkalla när det väl beviljats.
    • TUT innebär att uppehållstillståndet omprövas med jämna mellanrum, vilket ger staten möjlighet att agera vid brott eller bristande integration.
    • Utredningen pekar mot en ordning där TUT blir huvudregel och PUT i mindre utsträckning beviljas utan tydliga skäl.

  • Rikskansler Friedrich Merz gör upp med 10 år av smutsig migrationspolitik.

    Efter år av öppna gränser och ”humanitär idealism” står Tyskland inför en ny kurs. Förbundskansler Friedrich Merz markerar slutet på den epok som började med Merkels beslut 2015 – och inleder en period av självrannsakan. När opinionen vänder och ekonomin mattas försöker landet återta kontrollen över migrationen, samhällsordningen och sin egen framtid.

    Innehållsförteckning

    När förbundskansler Friedrich Merz nyligen förklarade att ”syrier inte längre har några grunder för asyl i Tyskland”, var det inte bara en politisk markering – det var en symbolisk vändpunkt. Efter ett decennium av extrem över generös migrationspolitik försöker Tyskland nu återta kontrollen över sin framtid.

    Merz leder en konservativ regering som vill distansera sig från Angela Merkels öppna dörrar-politik 2015 – en kurs som för alltid förändrade Tyskland. Hans uttalande sammanfaller med en tydlig förskjutning i opinionen: en majoritet av tyskarna anser nu att migrationspolitiken har gått för långt och skadat samhällsstrukturen.

    En politik byggd på ideal – men utan förberedelse

    När Merkel beslöt att hålla gränserna öppna under flyktingkrisen 2015, präglades beslutet av moralisk övertygelse snarare än praktisk planering.

    Tyskland tog emot över en miljon människor på kort tid – ett åtagande som översteg både den logistiska och sociala kapaciteten.

    Konsekvenserna blev snabbt påtagliga. Kommuner fick akuta bostadsproblem, skolor blev överbelastade, och brottsstatistiken steg kraftigt. Händelser som nyårsnatten i Köln 2015–2016 underminerade allmänhetens förtroende för myndigheternas kontroll.

    Ett samhälle som länge byggt sin självbild på stabilitet och ordning började uppleva en växande otrygghet.

    När integration blir en skugga av ambitionerna

    Integrationen visade sig vara långt svårare än vad som förutspåtts.

    Språkutbildning, arbetsmarknad och kulturell anpassning utvecklades ojämnt – med stora skillnader mellan regionerna. Många nyanlända hamnade i långvarigt bidragsberoende och kriminalitet.

    De lokala spänningarna ökade, inte enbart av ekonomiska skäl utan också kulturella. Frågor om jämställdhet, religionsfrihet och värderingar blev politiska laddningar som splittrade samhällsdebatten.

    Tyskland, som länge betraktats som en symbol för europeisk rationalitet och ordning, fick nu hantera följderna av en politik som saknade tydliga gränser.

    Säkerhetsfrågan – från undantag till ständig oro

    Flera uppmärksammade incidenter de senaste åren – från islamistiskt motiverade dåd till vardagsbrott med internationell koppling – har förstärkt uppfattningen att bristande kontroll över migrationen också är ett säkerhetsproblem.

    Även om majoriteten av flyktingar och migranter inte begår brott, har en rad enskilda händelser haft stark psykologisk effekt på befolkningen. För många tyskar har upplevelsen blivit att staten inte längre kan garantera samma trygghet som tidigare.

    Detta har gett näring åt partier som AfD, som nu leder i flera delstater och lockar väljare långt utanför den traditionella högern.

    Migrationsfrågan har därmed inte bara förändrat samhället – utan också den politiska kartan.

    Ett land på väg mot självrannsakan

    Friedrich Merz försöker nu återta kontrollen genom en tydligare, mer realistisk migrationslinje.

    Han talar om frivilliga återvändanden, men utesluter inte hårdare åtgärder.

    Hans budskap går hem i en tid då Tyskland kämpar med ekonomisk stagnation, höga energikostnader och växande missnöje med EU:s migrationspolitik.

    Många ser en direkt koppling mellan de öppna gränsernas era och dagens sociala splittring.

    Från industristäderna i väst till landsbygden i öst växer en känsla av att landet förändrats snabbare än människor hunnit anpassa sig.

    Ett Europa som tappade kontrollen

    Merkels idealism smittade även EU.

    Den gemensamma migrationspolitiken bröt samman när medlemsländer vägrade ta emot flyktingar enligt kvoter. Schengen-samarbetet sattes på prov, och nationalistiska rörelser växte i nästan varje land.

    Många analytiker menar nu att Europas ledare måste lära av Tysklands misstag: att humanitet och ordning måste balanseras, annars riskerar hela den politiska strukturen att förlora sin legitimitet.

    En politik utan gränser blev paradoxalt nog det som drev många européer mot gränsernas återkomst.

    En tysk självbild i förändring

    Tyskland har länge burit sin historiska skuld som en moralisk kompass.

    Men i efterdyningarna av 2015 års beslut växer insikten om att ett land inte kan bygga sin framtid på skuld eller symbolpolitik.

    Den tyska självbilden – som humanitär stormakt – prövas nu mot verklighetens krav på ordning, ansvar och samhällssammanhållning.

    Det som en gång sågs som en moralisk triumf har nu blivit ett Tyskland på väg mot anarki och fritt fall, till följd av en alltför generös migrationspolitik där man släppt in dysfunktionella människor från tredje världen, som är totalt omöjliga att integrera i civiliserade europeiska samhällen. Merkels politik har gjort större skada på Tyskland än Hitler. Hitler hade dock vett att sätta pistolen emot i tiningen och trycka av, medan Merkel totalt saknar sjukdomsinsikt om vad hennes gärningar har orsakat Europa och Tyskland för skada.

  • MP vill göra Sverige till ”a cosmopolitan hellscape”

    När Sverige befinner sig i en ekonomiskt svår tid med låg tillväxt, hög inflation och pressade hushåll, väljer Miljöpartiet att driva en politik som riskerar att öka kostnaderna ytterligare. Partiet vill höja drivmedelsskatten, fasa ut kärnkraften och samtidigt göra Sveriges asylpolitik mer generös – en kombination som väcker frågor om både ekonomisk realism och politiskt ansvar.

    Innehållsförteckning

    Miljömuppen är inte som du och jag. I en tid när Sverige var ett tryggt och homogent land satt miljömuppar inlåsta på idiotanstalter som Långbro och Beckomberga. Nu vill de hämnas genom att bestraffa det svenska folket med höga kostnader för bränsle och gör om Sverige till ett ” ”cosmopolitan hellscape”.

    Ekonomisk verklighet möter ideologisk ambition

    Den nuvarande lågkonjunkturen är i stor utsträckning ett arv efter pandemin. Företag kämpar med höga räntor och stigande energipriser, medan hushållen försöker hantera ökade utgifter för mat, el och transporter. I det läget vill Miljöpartiet höja bensinskatten med över två kronor per liter och införa ett system med utsläppsrätter som ytterligare skulle driva upp priset.

    Partiets språkrör Daniel Helldén beskriver det som en nödvändig klimatåtgärd, men effekten riskerar att bli motsatt: dyrare transporter leder till dyrare varor, vilket ökar inflationen och minskar köpkraften. Särskilt landsbygden, där alternativ till bilen ofta saknas, skulle drabbas hårt.

    Kärnkraften – symbolfråga med stora konsekvenser

    Samtidigt vill Miljöpartiet på sikt avveckla kärnkraften, trots att den är fossilfri, stabil och utgör en viktig del av Sveriges energiförsörjning. I folkomröstningen 1980 sa majoriteten av svenska folket ja till kärnkraften – men partiet håller fast vid sitt nej.

    Att minska elproduktionen i ett läge där både industri och hushåll redan påverkas av höga elpriser skulle kunna försvaga Sveriges konkurrenskraft. En minskning av kärnkraften skulle sannolikt kräva ökad import av el från andra länder, ofta producerad med fossila bränslen, vilket paradoxalt nog kan öka utsläppen i stället för att minska dem.

    En generös politik i ett ansträngt samhälle

    Utöver klimat- och energifrågorna vill Miljöpartiet också göra Sveriges redan generösa asylpolitik ännu mer öppen. Sverige tar idag emot extrema mängder asylsökande varje år, finansierat med världens högsta skatter. Detta sker samtidigt som kommuner runt om i landet brottas med underskott, bostadsbrist och ökade sociala spänningar. Till exempel har Stockholms stad misslyckats med att få sin budget i balans. Man betalar för närvarande omkring en miljon kronor i timmen i ränta för lån och har tvingats chockhöja skatterna två gånger under mandatperioden.

    Frågan många ställer är hur dessa politikområden ska finansieras. Kombinationen av högre energikostnader och större offentliga utgifter riskerar att förvärra ett redan pressat budgetläge och försvaga samhällsekonomin ytterligare.

    Förtroende och framtid

    Miljöpartiet ligger sedan länge nära riksdagsspärren och har haft svårt att vinna stöd utanför storstäderna. Tidigare skandaler inom partiet, bland annat i Stockholms stad och region, där företrädare haft kontroversiella kontakter med religiösa organisationer, har inte stärkt förtroendet.

    Att partiet en gång tidigare har åkt ur riksdagen visar hur sårbar dess väljarbas är. Kritiker menar att Miljöpartiet fortfarande saknar förankring i vardagens ekonomiska verklighet, där människor oroar sig mer för elräkningar och matpriser än för symbolpolitiska klimatmål.

    Slutsats

    Miljöpartiets politik utgår från en ideologisk vision om snabb omställning – men i en tid av lågkonjunktur och ekonomisk osäkerhet riskerar den att göra Sverige svagare, inte starkare.

    Att samtidigt försvåra energiförsörjningen, öka skatterna och utöka asylkostnaderna kan framstå som principiellt konsekvent – men knappast som ekonomiskt hållbart. I en verklighet där hushåll och företag redan kämpar för att klara vardagen är frågan om Miljöpartiets linje verkligen möter tidens behov.

  • Staffanstorp politiker bestraffas av hovrätten för dom stod upp för Ukarniska flyktringar

    En syrisk familj nekades mottagande i Staffanstorp – kommunen ville istället prioritera ukrainare. Nu har hovrätten slagit fast att beslutet var diskriminering, ett avgörande som väcker stark kritik mot Sveriges asylsystem och domstolarnas linje.

    När Ali Al-Hariri och hans familj anlände som kvotflyktingar från Syrien 2022 vägrade Staffanstorps kommun att ta emot dem. Kommunen hade beslutat att istället prioritera ukrainare, som flydde från kriget i vårt närområde. Familjen blev stående på flygplatsen och senare placerad i ett hotell i Malmö.

    Nu har både tingsrätten och hovrätten slagit fast att kommunen diskriminerat familjen. Domen innebär i praktiken att svenska kommuner tvingas ta emot kvotflyktingar från tredje världen – oavsett om vi redan har ett akut ansvar för människor på flykt inom Europa.

    Det är djupt problematiskt. Att hovrätten sätter lagtolkningen framför verkligheten visar hur långt ifrån folkviljan rättsväsendet befinner sig. Medan miljoner ukrainare söker skydd i Europa, anser hovrätten att Sverige ändå ska fortsätta ta emot syrier som redan har tillgång till flyktingläger i närområdet.

    Det är orimligt att människor kan resa över halva världen och ändå ges asyl i Sverige. Asylrätten borde vara kopplad till Europas gränser, inte globaliserad på detta sätt. Domen underminerar kommunernas möjlighet att själva prioritera och riskerar att försvåra integrationen ännu mer.

    Kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp, Christian Sonesson (M), vill nu pröva ärendet i Högsta domstolen. Det är nödvändigt. För om inte kommunerna får säga nej, tvingas svenska skattebetalare stå för en politik som inte tar hänsyn till våra faktiska resurser eller ansvar gentemot våra grannländer.

  • Nederländerna på väg in i politiskt stormväder

    Nederländerna står inför ett avgörande ögonblick. Efter år av växande missnöje med migration, bostadsbrist och bristande integration ser allt fler väljare Geert Wilders som den som vågar tala klarspråk och erbjuda en ny kurs. Från hans historiska seger 2023 till dagens oroligheter i Haag löper en röd tråd: folket kräver förändring.

    Innehållsförteckning

    En tidig höstdag i Haag förvandlades en mångkulturell-kritisk demonstration till en våldsam uppgörelse. Svarta flaggor vajade, föremål kastades mot polis och en polisbil sattes i brand när tusentals invandringskritiska demonstranter fyllde gatorna. Polisen svarade med vattenkanoner och tårgas, men våldet hann ändå skaka både huvudstaden och det politiska etablissemanget.

    Mitt i kaoset attackerades partihögkvarteret för D66, ett mittenliberalt parti, vilket fick partiledaren Rob Jetten att reagera kraftigt:

    ”Pack. Ni håller era händer borta från politiska partier. Om ni tror ni kan skrämma oss, så misstar ni er.”

    Bilder från protesterna visade deltagare med flaggor som påminde om det gamla nazistpartiet NSB, en symbol som många nederländare reagerade starkt på. Men för många deltagare handlade protesten framför allt om frustration över ett asylsystem som länge upplevts som orättvist och ohållbart.

    En nation på väg mot förändring

    Redan i november 2023 fick Geert Wilders sitt stora genombrott. Hans Frihetsparti (PVV) fördubblade sitt mandatantal i parlamentsvalet och gick från 17 till 37 platser i underhuset. Resultatet blev ett tecken på att en stor del av befolkningen ville se en annan kurs för landet.

    Wilders själv uttryckte känslan efter valet:

    ”Jag var tvungen att nypa mig i armen.”

    Hans kampanj byggde på krav om ett stopp för asylmottagande, en folkomröstning om EU och en tydlig politik för att försvara Nederländernas identitet. Han förde fram budskapet med större eftertänksamhet än tidigare, vilket gjorde att ännu fler väljare kände att han kunde representera deras oro.

    Priset för en generös asylpolitik

    Under lång tid har Nederländerna haft en mycket generös asylrätt. Det har lett till växande problem som blivit omöjliga att ignorera. Kommuner kämpar med att ordna boenden i redan trångbodda områden, och välfärdssystemet pressas hårt.

    Kritiker pekar på att parallellsamhällen har vuxit fram i vissa förorter där arbetslösheten är högre, skolresultaten sämre och kriminaliteten större än i andra delar av landet. Polisen har varnat för att unga rekryteras till narkotikagäng, särskilt i Rotterdam och Amsterdam, vilket bidragit till våld och skjutningar.

    Bostadsbristen är en annan konfliktpunkt. Många unga nederländare vittnar om att de inte hittar en egen lägenhet, samtidigt som nyanlända ofta prioriteras i akuta boendelösningar. Dessutom har kulturella skillnader kring jämställdhet och yttrandefrihet skapat konflikter, där journalister och lärare i flera fall hotats när de uttryckt sig kritiskt om religion.

    För Wilders och hans väljare är detta bevis på att systemet inte fungerar. Hans budskap har därför blivit ett löfte om att återställa ordningen och sätta den nederländska befolkningen i första rummet.

    Mellan hopp och hot

    När demonstranter blockerade motorvägen A12 och kallade sitt agerande en kamp mot en ”asyltsunami” visade det att migrationsfrågan är landets stora skiljelinje. Samtidigt markerade Wilders tydligt att våld inte hör hemma i den politiska kampen.

    Premiärminister Dick Schoof kallade våldsscenerna i Haag ”chockerande och helt oacceptabla”, men för många väljare kvarstår frågan om den nuvarande politiska kursen verkligen kan lösa problemen.

    Europas nya karta

    Wilders framgångar är en del av en större europeisk trend där partier som kräver stramare asylpolitik och starkare nationellt självbestämmande vinner mark. Giorgia Meloni i Italien har redan visat att det är möjligt att kombinera tydliga budskap med ansvarstagande regeringsarbete, och Ungerns Viktor Orbán gratulerade Wilders med orden:

    ”Vindarna av förändring är här. Grattis!”

    Trots sin seger måste Wilders fortfarande bygga koalitioner. Men hans styrka är större än tidigare, och många ser honom nu som den enda som på allvar vågar ta tag i migrationskrisen och sätta Nederländernas intressen först.

    En korsväg

    Från jubelnatten 2023 till gatustriderna 2025 löper en röd tråd: folket har tröttnat på en politik som inte fungerar. Migrationsfrågan har fällt regeringar, skapat folkstormar och utlöst våld på gatorna.

    Frågan är nu om valet i oktober blir början på en ny väg – en väg där Geert Wilders får chansen att genomföra de förändringar många nederländare länge har efterfrågat.

  • Året 2015

    År 2015 blev ett vägskäl i svensk historia. Sverige tog emot rekordmånga asylsökande, samtidigt som bilden av landet som en humanitär stormakt spreds både här hemma och internationellt. Många såg det som en fortsättning på en lång tradition av generositet – från Folke Bernadottes vita bussar efter andra världskriget till solidariteten med dagens Ukraina. Men skillnaden var tydlig: där Europa en gång hjälpte människor från ett sönderbombat närområde, tog Sverige nu rollen som hela världens socialbyrå.

    Det spreds en romantiserad bild av Sverige, då Sverige tog emot extrema mängder fejk-flyktingar ifrån framförallt MENA-området. Många härleder detta till Folke Bernadottes vita bussar som efter andra världskriget hämtade flyktingar från sönderbombat Europa. Vänsterpartiets kamrat Stalin brandbombade bland annat Riga och Tallinn 1944, så det fanns ett behov av att rädda flyktingar till Sverige.

    Men det finns en stor skillnad: vita bussarna hämtade människor efter en konflikt i Europa, precis som vi idag står upp för Ukraina. Men 2015 att vi skulle vara hela världens socialbyrå blev väldigt fel.

    Innan 2015 var Sverige redan väldigt förstört av mångkulturen. Redan på 1980-talet hade vi bedrivit en alltför generös asylpolitik. 1991 lyckades fritänkarna i Ny Demokrati klara 4 %-spärren med 6 %. Tyvärr blev Ny Demokratis framgång för snabb, och tre år senare åkte man ur riksdagen, eftersom partiet saknade förmåga att gallra bort dåliga politiker.

    Men lek med tanken vilket bättre Sverige det hade blivit om Ny Demokrati hade fått politiskt inflytande. De stod hårdare för en stram invandringspolitik, lägre skatter – allt sånt som får ett land att gå framåt och bli bättre. Istället upphävde man t.ex. Luciabeslutet och Sverige fick en alldeles för liberal invandringspolitik. Inte ens efter 11 september 2001 gjorde man något för att stoppa invasionen av muhammedaner från MENA.

    Så har åren gått. Mångkulturen har expanderat som en cancerböld på Moder Sveas samhälleskropp. Med mångkulturen kommer brottslighet som inte ens existerade på 70–80-talet. Det värsta som hände under 70-talet var när Vänsterpartiets kamrater i någon tysk terroristgrupp mördade vid Tysklands ambassad.

    Och vilket Sverige fick vi 2015, efter att Löfven hetsat massorna med att hans Europa inte bygger några murar?

    Dagliga skjutningar och sprängningar, en välfärd som knappt fungerar. Hade det funnits veteraner vid livet från första världskriget, så hade de drömt sig tillbaka till den vård de erhöll på västfronten 1917, om de hade fått uppleva den vård som Region Stockholm erbjuder sina invånare idag.

    Visst, Sverige behöver invandrare, men vi måste välja ut dem som man väljer anställda till ett företag eller plockar spelare till ett elitelag i fotboll. Man kan inte släppa in vem som helst som vill ha arbetstillstånd eller asyl i Sverige. Släpper man in fel människor, då måste man snabbt gallra bort dem och returnera dem till hemlandet – precis som man returnerar en trasig TV vid leverans.

    Vi behöver inte plocka arbetskraftsinvandrare utanför EU. EU består av över 300 miljoner invånare. Självklart ska vi hjälpa andra europeiska länder om de behöver fly, men låt oss begränsa asylrätten innanför Europas gränser och ifrån länder som firar jul och påsk.

  • Tidöregeringen skärper reglerna för anhöriginvandring

    I över trettio år har Sverige fört en destruktiv migrationspolitik som öppnat dörrarna för asylsökande från hela världen. Resultatet är ett mångkulturellt helvete där människor som inte ens kan försörja sig själva tillåts hämta hit sina anhöriga. Ett svek som kommer att plåga svenskar i generationer.

    Innehållsförteckning

    Anhöriginvandringen stramas åt – men för kort väntetid

    Tidöregeringen har presenterat förslag om att skärpa reglerna för anhöriginvandring. Förslagen går i rätt riktning genom att ställa högre krav på försörjning, bostad och etablering, men en central del väcker kritik: kravet på att ha bott i Sverige i minst två år innan anhöriga kan ansöka.

    Två år i landet räcker inte för verklig integration. Under så kort tid hinner man varken bygga upp en stabil ekonomi eller långsiktigt visa att man är etablerad i samhället. Risken finns att anhöriga kommer till Sverige innan den som är här själv hunnit få fäste – vilket underminerar hela syftet med reglerna.

    Ett mer ansvarsfullt krav vore att höja gränsen till minst tio år. Först då har man hunnit etablera sig på arbetsmarknaden, bygga ett stabilt liv och visa att man på riktigt kan försörja anhöriga.

    I övrigt innebär förslaget skärpta försörjningskrav, snävare definition av vilka som räknas som anhöriga samt trygghetsregler för ungdomar som fyllt 18 men fortfarande går i skolan. Arbetskraftsinvandrare och EU-medborgare undantas från förändringarna, som föreslås träda i kraft 1 januari 2027.

    Regeringen vill visa handlingskraft, men om väntetiden inte förlängs kraftigt riskerar reformen att bli mer symbolisk än verkningsfull.

    Mångkulturen förstör Sverige.

    Sverige är idag ett mångkulturellt katastrofområde. I över 30 år har politikerna öppnat dörrarna på vid gavel och förvandlat landet till en experimentverkstad för naiv massinvandring. Resultatet är kriminalitet, segregation och ett samhälle som faller isär framför våra ögon.

    Att tillåta människor som inte ens kan stå på egna ben att dessutom hämta hit sina anhöriga är ett hån mot alla svenskar som varje dag kämpar för att försörja sig själva. Sverige har till och med gått så långt att man tagit emot asylsökande från världens alla hörn – trots att de inte har någon som helst koppling till vårt land eller vår kontinent.

    Detta är inget annat än ett landsförräderi. Generationer av svenskar kommer tvingas leva med konsekvenserna: otrygghet, splittring och ett land som inte längre känns igen.

  • Svenska folkets pengar ska gå till Sverige – inte till arabisering

    Innehållsförteckning

    Sverige har i årtionden bedrivit en fullständigt oansvarig asylpolitik. Vi har öppnat dörrarna för allt och alla som begärt asyl, utan kontroll och utan konsekvenstänk. Resultatet är ett Al Capone-samhälle där extrem brottslighet, våld och otrygghet har blivit vardag.

    Svenska folket tvångsbeskattas för att finansiera SVT – ett mediehus som kostar mer än flera av världens största strömningstjänster. Trots detta används skattemedel till att producera innehåll på språk utan historiska rötter i Sverige. När arabiska nu gått om finska som största invandrarspråk är det inte en naturlig utveckling, utan resultatet av åratal av politiskt misslyckande. Frågan är: hur länge ska skattebetalarna acceptera detta slöseri?

    ’Arabiska är Sveriges näst största språk men har liten plats i media, trots många erfarna journalister. En svensk-arabiskspråkig plattform skulle ge relevant innehåll, motverka desinformation och stärka integrationen. Genom samarbete mellan SVT, SR och UR kan Sverige skapa en trovärdig kanal som speglar mångfald, bygger förtroende och stärker demokratin i ett mångkulturellt samhälle.

    Åsikte ovan kommer ifrån någon journalist på SVT som inte har sina rötter i Sverige.

    Tvångsbeskattning av svenska folket

    Svenska folket tvingas idag betala en obligatorisk skatt för SVT – en institution vars kostnad vida överstiger flera kommersiella strömningstjänster. Det är inget annat än ett hån mot skattebetalarna att dessa medel används för att producera innehåll på språk som varken är officiella minoritetsspråk eller har någon historisk koppling till vårt land.

    Politisk vanvård bakom utvecklingen

    Att arabiska gått om finska som största invandrarspråk är inte en naturlig utveckling, utan resultatet av decenniers politiskt haveri, där ansvariga regeringar låtit asylinvandringen från tredje världen eskalera utan kontroll.

    Marknadens villkor – inte skattebetalarnas börda

    Jan Stenbeck bevisade redan 1987 att det går att utmana monopolet på marknadens villkor, utan att lägga en krona på skattebetalarnas rygg. I dag är det enklare än någonsin att starta en egen tv- eller radiokanal via internet.

    Stoppa slöseriet – försvara demokratin

    Den som vill sända på arabiska får göra det med privata medel – inte genom att slösa bort våra surt förvärvade skattekronor på att bygga parallella mediestrukturer för grupper som saknar historiska rötter i Sverige. Allt annat är ett direkt svek mot både folkets vilja och demokratins kärna.

    Ställ krav på integration – inte undantag

    Personer från länder utanför EU bör möta tydliga krav. Inom ett år i Sverige ska man kunna tala god svenska utan kraftig brytning. Klarar man inte det bör uppehållstillstånd inte förlängas. Flyttar man till England förväntas man tala engelska, och flyttar man till Sverige ska man tala svenska – eller åtminstone engelska – för att kunna delta i samhället.

    Sverige förlorar på ohämmad invandring

    Sverige har inte vunnit något på att släppa in stora grupper från MENA-området.

    Fakta: Vad kostar SVT jämfört med strömningstjänster?

    • SVT:s årliga budget (2024): ca 5,2 miljarder kronor
    • Kostnad per hushåll: ca 1 347 kr/år (via skatten)
    Tjänst Pris/mån Pris/år
    Netflix (Standard) ca 129 kr ca 1 548 kr
    Disney+ ca 89 kr ca 1 068 kr
    Max (HBO) ca 99 kr ca 1 188 kr
    Prime Video ca 59 kr ca 708 kr

    Observera: Priser och paket ändras regelbundet. Jämförelsen avser listpriser i Sverige.

  • Vänsterpartiets Kamrat Putin vill dränka Europa med dysfunktionella migranter.

    Innehållsförteckning

    Många V-politiker agerar som renodlade femtekolonnare och visar öppet sitt stöd för banditstater som Ryssland och Palestina. Deras mål tycks vara att undergräva Europa inifrån genom att driva på extrema migrationsströmmar som oundvikligen leder till ökad kriminalitet, social oro och otrygghet. Detta är inget misstag – det är en medveten och cynisk strategi från moderna bolsjeviker som vill splittra och försvaga vår civilisation.

    Putin och Haftar misstänks planera ny migrantkris

    Det har kommit uppgifter om att Vladimir Putin kan ha inlett ett samarbete med den libyske milisledaren Khalifa Haftar för att sätta press på EU genom att skapa en ny migrantkris.

    Oroande flygmönster mellan Libyen och Belarus

    Enligt Europeiska kommissionen har flygtrafiken mellan Benghazi i östra Libyen och Minsk i Belarus ökat markant under de senaste månaderna. Detta mönster väcker misstankar om att resorna kan vara en del av en planerad operation för att öka antalet människor som försöker ta sig in i EU utan tillstånd.

    Likheter med krisen 2021

    Liknande händelser inträffade sommaren 2021, då tusentals migranter flögs till Minsk och sedan hjälptes av den belarusiska regimen att ta sig till provisoriska läger vid gränserna mot Polen, Litauen och Lettland. Där fick de instruktioner om hur de kunde korsa gränsen obemärkt. Analytiker menar att detta då skedde i samordning med Kreml för att avleda uppmärksamheten från de ryska styrkor som förberedde invasionen av Ukraina.

    Hybridattacker som strategi

    Sedan kriget i Ukraina inleddes har Ryssland genomfört flera så kallade hybridattacker mot EU- och Nato-länder som stöder Ukraina. Att använda migration som politiskt påtryckningsmedel är en del av den strategin, menar EU:s migrationskommissionär Magnus Brunner. Han varnar för att Rysslands växande inflytande i Libyen kan användas för att öppna en ny front mot Europa.

    Ryskt militärt stöd till Haftar

    Tecken på detta är redan synliga. Haftar har nyligen visat upp ryska pansarfordon och luftvärnssystem vid en militärparad, och han kontrollerar ett nätverk av människosmugglare som verkar från Libyen – en av de viktigaste rutterna för migration över Medelhavet.

    Belarus fortsatt en migrationshotspot

    Frontex, EU:s gränsbevakningsbyrå, pekar på Belarus som en av de största utmaningarna när det gäller att stoppa illegal migration under 2025. Oppositionella i exil, som Sviatlana Tsikhanouskaja, anklagar Lukasjenko för att utnyttja migranter som ett politiskt verktyg för att sätta press på EU och samtidigt dra ekonomisk nytta av situationen.

    Faktaruta: Vänsterpartiets migrations- och integrationspolitik – en realtisk granskning

    Översikt med realistiska kommentarer kring inriktning och konsekvenser.

    Tema Realism och observationer
    Generös flyktingpolitik Förespråkar permanenta uppehållstillstånd och mer öppna gränser. Realister varnar för ökad belastning på välfärden och omöjliga integrationsutmaningar.
    Familjeåterförening Vill underlätta och utöka återförening. Realister menar att volymerna riskerar överstiga kommunernas mottagningskapacitet.
    Välfärdsfokus Vill bygga ut välfärden för att möta nyanländas behov. Realiter: Tränger undan resurser för andra samhällsgrupper och skapa prioriteringskonflikter.
    Motstånd mot stramare lagar Säger nej till skärpta regler och vill återgå till mer en extremt generös linje. Realister menar att det ökar trycket på asylsystemet och skapar incitament för fler att söka sig till Sverige.
    Syn på EU-politiken Motsätter sig EU:s mer restriktiva migrationslinje. Realister beskriver hållningen som idealistisk och otillräcklig i mötet med praktiska gräns- och kapacitetsproblem.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Sverige – världens öppna soptunna

    Innehållsförteckning

    Det en gång i tiden så trygga och homogena Sverige, där man kunde lämna dörren olåst, är sedan länge bara ett minne från svunna dagar. Det mångkulturella helvetet på jorden har gett oss ett Sverige med hög kriminalitet och extremt höga skatter.

    Varför tillåts migranter utanför EU fortfarande stanna i Sverige? Jag talar inte om arbetskraftsinvandrare – vi behöver högutbildade specialister från andra utvecklade länder, inte outbildade bidragstagare.

    PUT till vem som helst

    I dag kan människor fortfarande komma från ett land i Afrika eller MENA och på kort tid få permanent uppehållstillstånd här. Vänsterextrema politiker vrålar att vi behöver denna ”arbetskraft” i äldreomsorgen – men verkligheten visar raka motsatsen. Vi har sett äldre och sjuka serveras kattmat till frukost. Kommunerna blundar och fortsätter anställa personer utan språk, utan yrkeskunskap och utan engagemang, på låtsasjobb inom den kommunala verksamheten. I stället för att omedelbart skicka tillbaka dem till hemlandet låter man dem stanna i Sverige till varje pris.

    Bakdörren stängd – frontdörren vidöppen

    Ja, Tidöregeringen har stängt den vidriga bakdörr som tidigare fanns, där illegala kunde få PUT genom spårbyte – det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver absolut inte utomeuropeisk arbetskraft för enkla jobb. EU:s inre marknad består av cirka 300 miljoner invånare – där finns mer än nog människor att rekrytera ifrån om behovet verkligen finns.

    Svenskarna betalar – med tryggheten

    Priset för denna vansinnespolitik betalar vi svenskar – vi som byggt upp landet och bott här i generationer – i form av otrygghet, skenande kriminalitet och en välfärd som bryts ned framför våra ögon. Det som en gång var det trygga och homogena folkhemmet har förvandlats till ett mångkulturellt helvete där laglöshet och våld blivit vardag.

    Vi har redan burit världen på våra axlar

    Vi svenskar har gjort mer än någon annan nation för världens flyktingar. I slutet av andra världskriget skickade vi ner Vita bussarna i Europa för att rädda människor undan den marxistiska ondskan. Men vi har också begått historiska misstag – som när Vänsterpartiet drev på Baltutlämningen.

    Politikens största landsförräderi

    De största sveken i modern tid var att upphäva Luciabeslutet och att fortsätta ta emot migranter från muslimska länder även efter 11 september. Asylrätten till Sverige måste stramas åt till det yttersta – det är fullständigt orimligt att vi ska ta emot kvotflyktingar eller andra flyktingar utanför Europas gränser. Vårt land är inte världens socialkontor, och vi har ingen skyldighet att offra vår trygghet och framtid för att rädda alla andra.

  • Sossarnas onda planer på att förvandla trygga villaområden till kosmopolitiska helveten på jorden.

    En socialkakistokrat får inte vara lat; i ondskans högborg på Sveavägen 68 smider man onda planer på att göra om villaområden till kosmopolitiska helveten på jorden med sprängningar och skjutningar.

    S och Hyresgästföreningen vill bygga hyreshus i villaområden

    Hyresgästföreningen (HGF) vill förtäta Sveriges mest attraktiva villaområden med hyreshus för att skapa blandade bostadsområden och minska segregationen. I en ny rapport pekas 410 områden i 20 tätorter ut, med plats för upp till 600 000 nya bostäder – mer än halva miljonprogrammet.

    Planen ligger i linje med Socialdemokraternas beslut vid vårens kongress om att kommuner kan tvingas bygga hyresrätter i villaområden. Göteborgspolitikern Jonas Attenius underströk: “Vi behöver blanda befolkningen”.

    Exempel från rapporten:

    • Stockholm: Djursholm, Torsvik, Askrike, Ålsten m.fl. – 287 600 bostäder
    • Göteborg: Långedrag, Kärrdalen, Hisings Backa – 72 800 bostäder
    • Malmö: Bellevue, Eriksfält, Västervång – 19 700 bostäder

    HGF menar att det är villaområden med ensidigt och dyrt bostadsutbud som skapar segregation, inte de utsatta flerbostadsområdena.

    Föreningen är formellt partipolitiskt obunden men en del av arbetarrörelsen och har länge stött Socialdemokraterna. Inför valet 2026 är “fler hyresrätter” deras huvudfråga, med målet att mobilisera tre miljoner hyresgäster.SP

    Titta på överbefolkade kaosstäder som Mexico City och Hongkong. Socialdemokraterna är på väg att skapa samma mardröm här genom att förvandla våra villaområden till nya miljonprogramsghetton – fyllda med skjutningar, sprängningar och social misär. Planen är att trycka in 287 600 bostäder i områden som Bromma och Lidingö. För vad? Historien visar att sossarnas samhällsbyggen alltid misslyckas – miljonprogrammet är redan ett monument över kriminalitet och segregation.

    Sverige behöver en helt annan väg: livstids utvisning även vid mindre brott. Vårt land har i decennier bedrivit en extremt naiv asylpolitik och blivit ett avskräckande exempel för hela världen – ett kosmopolitiskt helvete på väg att kollapsa.

    Vi måste göra oss av med personer från tredje världen som inte kan försörja sig. Varje migrant ska ha max tre månader på sig att hitta arbete och klara ett godkänt språktest i svenska. Misslyckas man – omedelbar retur, precis som en trasig vara lämnas tillbaka i butiken. Sverige är inget reservat för “söta” exotiska inslag som inte hör hemma här. Vi ska inte importera människor som vägrar anpassa sig till vårt västerländska samhälle.

    Faktaruta: Miljonprogrammet och Socialdemokraternas misslyckade

    Period & grepp

    1965–1974, drivet av S-ledda regeringar med centralstyrda räntebidrag, markpolitik och industrialiserat byggande.

    Mål

    Bygga 1 miljon bostäder på 10 år – volym prioriterades före kvalitet.

    Varför kritiker lastar Socialdemokraterna

    • Ideologiskt toppstyrt: ”social ingenjörskonst” ersatte lokal dialog och vardagserfarenhet.
    • Volym före kvalitet: prefabbetong, likriktad arkitektur och trafikseparering skapade monotona miljöer som åldrades snabbt.
    • Inlåsning i hyresrätt: ensidig satsning på allmännytta gav få vägar till ägande och kapitalbildning.
    • Segregation byggdes in: perifera lägen, ensidig upplåtelseform och senkommande service/arbetsplatser.
    • Underhållsskuld: bristande förvaltning ledde till dyra renoveringar och ”renovräkningar”.
    • Fel stadsidé: trafikseparerade centrum och svaga stråk gav döda stadsdelar som blev svåra att vända.

    Konsekvenser som ofta kopplas till S-besluten

    • Långvarig otrygghet, svaga skolresultat och låg sysselsättning i flera områden.
    • Stigmat kring adresser bryter flyttkedjor och försvårar upprustning.
    • Miljarder i eftersatt underhåll och ombyggnader för att i efterhand skapa blandade upplåtelseformer.

    Slutsats

    Miljonprogrammet löste bostadsbristen – men på Socialdemokraternas villkor: centralstyrt, storskaligt och ensidigt. Den modellen skapade problem som Sverige fortfarande betalar för, i pengar och i socialt kapital.