Etikett: Astrid Lindgren

  • Varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar?

    Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?

    Palme älskade att umgås med diktaturens kreatur.. Här med massmördaren Fedro Castro.

    Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad.
    Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej.
    Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.

    Frivillig återvandring är inget nytt

    Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet.
    Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.

    Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.

    Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win

    För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst.
    Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma.
    Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.

    Vi minns 70-talets skattekaos

    Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt.
    Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt.
    Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.

    Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.

    Malmö – tar emot men ger inte tillbaka

    Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen.
    Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.

    Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?

    Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra

    Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så.
    Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap.
    Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.

    Lidingö tar ansvar

    På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren.
    Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.

    Det är dags att sätta ned foten.
    Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.

    Faktaruta: Skatt och nyckeltal

    Kommunalskatt 2025 (kommun + region)

    Kommun Totalt skattetryck
    Malmö ≈ 32,42 %
    Vellinge ≈ 29,68 %
    Österåker ≈ 29,18 %
    Lidingö ≈ 29,72 %

    Malmö – ytterligare nyckeltal

    • Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
    • Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.

    Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.

  • Tidöregeringen vänder utvecklingen – skattetrycket sjunker. Läs historien om hur Sverige för 50 år sedan var ett socialdemokratiskt helvete på jorden.

    För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.

    Olof Palme visar vem som bestämmer över vanliga arbetare.
    På 70-talet gällde det att buga inför herr Sossepamp, annars kunde IB slumpmässigt arrestera dig nästa gång – och då kunde du försvinna för gott. Så var det att leva i ett socialistiskt helvete på jorden på 70-talet. Det var först efter valet 1976 som Sverige fick en regering som respekterade demokratin och folkets rättigheter. Dock var Sverige inte det kosmopolitiska helvete på jorden som det är i dag.

    Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock

    För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.

    Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.

    Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.

    Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen

    Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga.
    Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.

    När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?

    Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.

    1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten

    Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd.
    Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.

    Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.

    Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått.
    På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar.
    Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.

    Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.

    Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå

    Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.

    En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat.
    Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.

    RankLandSkattekvot (%)
    1Frankrike43,8
    2Danmark43,4
    3Belgien42,8
    4Finland42,4
    5Norge41,4
    6Österrike41,0
    7Italien40,9
    8Sverige41,4
    9Tyskland40,3
    10Portugal39,4

    Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi

    När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet.
    Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga.
    Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.

    Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende.
    Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis.
    Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar:
    att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.

    I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.

    Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.

    Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.

  • Forenede Care – sossarnas propp­lösning på jätteproppen Orvar

    Många minns Astrid Lindgrens berättelse om kommandoran i Lönneberga som tog maten från de fattiga. Kritiker menar att samma mönster återfinns i dagens sosse­styrda kommuner: pengar som borde gå till vård och omsorg försvinner, privata bolag som Forenede Care tar över – och missförhållandena blir möjliga genom låga krav, till och med utan språkkrav på personalen.

    Innehållsförteckning

    Vanvårdens pris – granskning av Forenede Care

    Forenede Care beskriver sig själva som en värderingsstyrd omsorgsaktör som sätter människan i centrum. Med över 60 äldreboenden, hemtjänst och avancerad sjukvård i hemmet har bolaget vuxit snabbt och blivit en av Sveriges största privata vårdföretag. Omsättningen har legat på närmare 1,7 miljarder kronor per år.

    Men bakom de polerade årsredovisningarna döljer sig en annan verklighet: vittnesmål från anhöriga, larm från personal och kommunala granskningar som pekar på allvarliga brister. Under de senaste fem åren har en rad skandaler avslöjat vanvård, underbemanning – och en återkommande kritik mot att personal inte kan kommunicera på svenska.

    “Mamma fick inte duscha på tre månader” – berättelserna från boendena

    Malmö – mannen som försvann i tystnad
    Victoria i Limhamn 2020 upptäckte anhöriga att en 84-årig man tappat över 30 kilo, var uttorkad och hade trycksår. När han lades in på sjukhus var det för sent. Han avled kort därefter. Under pandemins besöksförbud hade familjen hållits ovetande om hans tillstånd. Forenede Care lovade en utredning – men familjen talar fortfarande om en känsla av svek.

    Åtvidaberg – tvångsmedicinering och urin i sängen
    Kopparsvanen 2022 vittnade personal om hur boende tvångsmedicinerades. Anhöriga berättade att deras äldre fick ligga nedkissade för att ingen hann hjälpa dem till toaletten. Smutsiga rum och använda blöjor som lämnats kvar blev symboler för en omsorg som fallit samman. Kommunens politiker kallade situationen “oacceptabel” och krävde åtgärder.

    Mjölby – bemanning på pappret, inte i verkligheten
    När Forenede Care tog över Vifolkagården i Mantorp 2022 var löftet att fyra personal skulle arbeta natt på boendet. Men kommunen upptäckte att samma fyra också täckte hemtjänsten. Resultatet: ensamma äldre, otrygghet och brister i dokumentation. Kommunen krävde tillbaka 1,7 miljoner kronor och bröt avtalet.

    Mora – tystade avvikelser
    Tomtebogården i Mora rapporterades inte allvarliga incidenter till kommunen. Anhöriga berättade om brist på mat, brist på hjälp, brist på närvaro. Till slut var förtroendet helt förbrukat. Kommunen tog över driften 2024.

    Krokom – dödsfall utan besked
    Det nybyggda boendet på Tullkvarnsvägen 21 öppnade 2023. Inom månader vittnade anhöriga om brist på hygien – boende som inte fått borsta tänderna på månader. En äldre person avled utan att anhöriga underrättades. Kommunen utdömde 1,55 miljoner i vite.

    Åkersberga – “ett hus i en skräckfilm”
    På Enebacken beskrev personalen 2024 sin arbetsplats som ett “hus i en skräckfilm”. En boende hade inte duschats på tre månader, en annan blev utan mat i 17 timmar. Ett öppet brev från 30 anställda beskrev hur både personal och äldre far illa.

    Språkbarriären – äldre som inte blir förstådda

    En återkommande kritik mot Forenede Care gäller språk. Kommuner har vid flera tillfällen fått signaler om att många anställda inte talar svenska tillräckligt bra.

    På boenden i både Stockholm, Östergötland och Jämtland har anhöriga berättat om äldre som inte förstås av personalen. I vissa fall har dementa boende, som inte kan uttrycka sig tydligt, mött personal som inte ens behärskar grundläggande svenska. Resultatet blir missförstånd kring mediciner, måltider och vårdbehov – med allvarliga konsekvenser.

    “Min mamma försökte säga att hon hade ont, men personalen bara log och gick därifrån. De förstod inte vad hon menade,” berättar en dotter till en boende på Kopparsvanen.

    Personal själva har vittnat om svårigheter i kommunikationen. Instruktioner från sjuksköterskor har missats. Journalföring blir bristfällig när vårdpersonalen inte kan skriva ordentligt på svenska. Kommuner har varnat för att språkbrister direkt äventyrar patientsäkerheten.

    Myndigheternas dom – vite, varningar och brutna avtal

    • Mjölby kommun: krävde tillbaka 1,7 miljoner och bröt avtalet på Vifolkagården.
    • Mora kommun: sade upp avtalet på Tomtebogården, “förtroendet är förbrukat”.
    • Krokoms kommun: utdömde 1,55 miljoner i vite på Tullkvarnsvägen.
    • Österåkers kommun: införde löpande vite för brister på Enebacken.

    Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har riktat kritik mot flera av bolagets boenden och konstaterat omfattande kvalitetsbrister.

    Ett system under press

    Forenede Care har ofta svarat på kritiken med att man tar problemen på allvar och arbetar med förbättringar. Samtidigt har företaget ibland avfärdat kritik som politiskt motiverad.

    Men när samma mönster upprepas – från Malmö till Åtvidaberg, från Mora till Krokom – blir frågan större än enskilda misstag. Är det ett enskilt företags oförmåga att leverera trygg äldreomsorg, eller ett symptom på ett system där vinstintressen krockar med omsorgens kärna?

    För de äldre som drabbats, och deras anhöriga, är svaret redan givet: vanvården har ett namn – och det är Forenede Care.

    Faktaruta: Forenede Care – brister & åtgärder (senaste 5 åren, Sverige)

    Snabb översikt

    • Verksamhet: Äldreboenden, hemtjänst, hemsjukvård (inkl. ASIH), palliativ vård; viss LSS.
    • Storlek: ~62 äldreboenden efter förvärv 2023; ~2 000–2 200 anställda i Forenede Care AB (Sverige).
    • Ekonomi: Omsättning ca 1,6–1,7 mdr kr/år, låga vinstmarginaler.

    Rapporterade missförhållanden (urval)

    Boende / Plats År Händelse / Brister Åtgärd / Konsekvens
    Victoria, Malmö (Limhamn) 2020 Allvarlig undernäring, uttorkning, trycksår; dödsfall under pandemin. Anmälan/utredning; IVO involverad.
    Kopparsvanen, Åtvidaberg 2022 Uppgifter om tvångsmedicinering, bristande toalettassistans, hygienbrister. Kommunal extra tillsyn; politiska krav på hävt avtal.
    Vifolkagården, Mantorp (Mjölby) 2022–2023 Otillräcklig nattbemanning, brister i dokumentation/ledning. Vite ca 1,7 mkr; avtal uppsagt, kommunen tog över (apr 2023).
    Tomtebogården, Mora 2022–2023 Underrapportering av avvikelser; vittnesmål om omsorgssvikt. Avtal sagt upp; kommunen tog över (maj 2024).
    Tullkvarnsvägen 21, Krokom 2023 Hygienbrister; utebliven anhöriginformation vid dödsfall. Vite ca 1,55 mkr; skärpt tillsyn.
    Enebacken, Åkersberga (Österåker) 2022–2024 Återkommande brister (bemanning, hygien); personalupprop om vanvård. Varning & löpande vite (hygien); politiska krav på övertagande.

    Språkbarriärer

    • Återkommande uppgifter om personal med otillräckliga svenskakunskaper.
    • Risk för missförstånd kring smärta, läkemedel, kost och basal omvårdnad.
    • Journalföring och instruktioner påverkas – direkt patientsäkerhetsrisk.

    Vanliga mönster i bristerna

    • Otillräcklig bemanning (särskilt nätter) & bristande ledningsnärvaro.
    • Bristande hygienrutiner, fördröjd/utebliven avvikelse- och anhörigrapportering.
    • Språkbrister som försvårar kommunikation och dokumentation.
    Obs: Sammanställning baserad på offentliga uppgifter från kommuner, IVO och mediarapportering under de senaste fem åren.